Solen sjönk sakta över gräs och äng och myggen svärmade i flockar. En ko råmade, andra betade fridfullt i sluttningen. Eyvind slog irriterat bort en mygga från överarmen och svor för sig själv. Ysja hade inte svarat på hans fråga och han måste försöka igen.
”Är Toste ditt barn?” upprepade han och hans röst var kärv och hård.
Han hade följt efter Ysja när hon skulle mjölka och hoppades kunna få ett samtal med henne i lugn och ro. Men hon tycktes bister och tvärrygg och föga talför. Hon satt med ryggen åt honom, och han insåg att han borde ha ställt sin fråga när han kunnat se henne i ansiktet. Då hade han kanske kunnat lista ut om hon ljög. Nu var det för sent. Han gick tätt bakom henne och lade händerna på hennes axlar.
”Är det sant att du haft en familj som dog i pesten? Och att bara du och Toste räddade er?” Ysja fortsatte att mjölka och hennes nariga händer kramade de svullna spenarna. En lätt skälvning for över hennes ansikte men han såg det inte. När hon vände sig mot honom var hon åter lugn och samlad.
”Ja! Toste är mitt barn och ingen annans. Tro mig, Eyvind.”
”Men när jag var i staden var det någon som kände igen pojken och skyndade efter honom.”
Ysjas händer darrade, men bara ett kort ögonblick. Så rätade hon på ryggen och såg stint på honom.
”Tro det. Toste är en frisk och vacker pojke. Många skulle vilja ha honom som sin träl. Du måste passa gott på honom när du far till Birka, eller allra helst lämna honom här hemma. Annars kan det hända att någon tar pojken ifrån oss.”
Ysja flyttade ämbaret med den spenvarma mjölken och reste sig. Hon var svettig och den rena, ljusa hyn lyste blank vid urringningen. Eyvind såg osäkert på henne. Varför hade han dessa onda tankar om flickan? När han kom med sina frågor blev hon bara tvär och sluten och ville inte veta av honom. Kunde han då inte hellre vara tyst? Plötsligt fick han dåligt samvete. Han såg ned, bet sig i läppen och sa lågt:
”Förlåt. Jag undrade bara. Du förstår, jag har fattat sådant tycke till pojken att jag blev rädd när någon annan tycktes vara efter honom.”
Ysja hörde på hans röst att han blivit övertygad. Hon vände sig om och log öppet och inbjudande mot honom. Så strök hon undan håret från ansiktet innan hon åter böjde sig över ämbaret. Han gick fram för att hjälpa henne, men stötte i samma stund emot hennes arm.
Den varma, fuktiga huden tände en eld i hans sinne och han glömde vad han tänkt säga. Hon märkte det och lade hans hand mot urringningen.
”Kom!” sa han upphetsad och drog henne bort. Hastigt såg han sig om på marken. ”Här är mjukt”, mumlade han och sträckte ut armarna mot henne.
I nästa stund hade han fått ned henne på rygg. När han sjönk ned över henne tog hon emot honom och skänkte honom all den glädje hon kunde. Hon förstod att hon måste.
*
Det blev höst och vinter och Gautbert och Nithard fortfor att predika i sin kyrka, ty än hade ingen lyckats driva bort dem. Kort efter disablotet hade Erik och Snemun planerat ett bakhåll, men de blev tvungna att uppge hela planen då ett rykte om vad som skulle ske kommit ut i staden. De två hade därför kommit överens om att vänta en tid så att inga misstankar skulle falla på dem. Denna gång hade de inte kungen med sig och om något gick fel kunde vad som helst hända. Snemun ville dessutom vara helt viss om att Sigfrid inte misstänkte något. Han visste att hon aldrig skulle öppna dörren för honom igen om hon fick reda på att han svikit henne i detta.
Medan Snemun bidade sin tid hemma på gården, härjade Erik med sina skepp i Kurland. Även denna gång hade han återvänt till Birka med rikt byte, men för första gången hade han kommit tillbaka efter bara en kort tid i härnad. Det skämtades mycket om detta och i skänkhuset sade man att det berodde på krumsjuka. Att Erik behövde ett gott kvinnfolk var alla överens om och att han ännu inte gift sig med Estrid förvånade många. Å andra sidan, de som sett skänkhustrun ta vägen om stapelhuset sade sig kunna förklara saken, och så mycket var man i alla fall överens om: Ett gott samtalsämne var de båda. Det gick till och med så långt att somliga föreslog vadslagning om vilken man Estrid skulle välja. Och många förundrades över att Erik, som nu var en välbärgad man, inte hade köpt vare sig gård eller hemman. Vad bättre kunde han företa sig om han ville vinna tillbaka skänkhustrun?
Men Erik hade blivit kvar i halmhuset av egen vilja. Sedan den dagen han kommit i gräl med Estrid hade hon inte längre bett honom flytta, och som han närde ett hopp om att hon en dag skulle komma på bättre tankar, såg han till att stanna. Han mindes att deras kärlek var en sådan som växte med tiden. Därför var han viss om att hon en dag skulle finna ut att hon inte kunde vara utan honom. Dessutom hade Sigfrid blivit så svag att hon inte längre kunde se efter Rurik, och så länge han var kvar i huset hade Estrid någon som tog hand om barnet.
Rurik var en ljuvlig pojke. Erik kände igen sig själv i den lille och kunde inte låta bli att fängslas av honom. Även om han inte var mer än knappt fyra vintrar gammal tog Erik med honom överallt. Han fostrade pojken efter eget lynne och Rurik hade fått pröva på att ro och fiska. Han var flink i vattnet och simmade redan och dessutom kunde han slå några enkla knopar. Hela tiden ville han lära sig nya ting, och han och Erik skrattade ofta tillsammans. Men Estrid, ja, henne hade Erik ännu inte vunnit tillbaka.
De gick bredvid varandra sida vid sida men de levde inte som man och hustru. Stundom sjöd det inom honom av besvikelse men han var ändå fast besluten att vänta. En dag skulle hon återvända till honom, det var han övertygad om. Som nu var smärtade det mest när hon försvann nedåt hamnen. Han hade hört att hon träffade en rusisk köpman, men själv nämnde hon inget om det. Mer än en gång hade han tänkt följa efter henne och slå den där främlingen sönder och samman, men motvilligt insåg han att om detta hände, skulle han förlora henne för alltid. Han måste vänta ut Estrid, våld skulle bara driva henne ifrån honom. I ilskan skulle hon kanske även ta Rurik med sig och det skulle han inte klara. Nej, istället bet Erik ihop, knöt nävarna och svor och ryade när ingen hörde honom.
Det var en svår tid och han våndades, ty han ville inte bli till åtlöje inför folket i staden. En gång när dessa tankar kommit till honom hade han tagit ned svärdet från väggen och begett sig till skänkhuset. När Estrid stängde för kvällen tänkte han följa efter henne och se vart hon tog vägen. Därpå skulle han överraska dem båda och utmana den där rusern på holmgång. Det kunde bara sluta på ett sätt … Han önskade det inte, men det måste ske. Sammanbiten spände han på sig svärdet och styrde stegen mot skänkstugan. Men när han kom in där såg han hur Estrid lyste upp när hon såg honom och han tänkte att han kanske trots allt var på väg att vinna henne tillbaka. Då beslöt han att fortsätta vänta.
Ibland ville han fråga hur nära hon och köpmannen stod varandra, men han visste också att han var lyckligare av att inte veta. Han hade å sin sida inte förtalt henne om Tennia. Hur skulle han förklara den kärleken? Så även om han led under Estrids bortovaro och i sina mörka stunder övervägde att ta sin rival av daga försökte han lägga band på sig och låtsas som intet. För att få Estrid tillbaka måste han vara tålmodig. Och en dag skulle hon inse att det var han, Erik, som kunde ge henne mer än någon annan. Numera hade han dessutom både skepp och silver och behövde inte vara borta så länge i härnad. Nog hade hon väl märkt att han förändrats i detta.
Som otåligheten inom honom stegrades började han fundera på vad han kunde göra för att vinna henne tillbaka. Silver, skepp och gåvor lönade föga. Han måste finna på något annat. Till slut insåg han det han borde ha förstått för länge sedan. Han skulle leta efter Toste. Tänk om pojken han sett den där sommardagen verkligen varit den son de mist? Tostes kropp hade ju aldrig hittats och Erik hade fått en sådan märklig känsla vid mötet med den där gossen. Erik hade hört om barn som förts bort av främlingar, sålts som trälar eller bara försvunnit. Något sådant kunde ha hänt Toste.
Om han lyckades återfinna pojken skulle han vinna Estrid för alltid. Och om han misslyckades, ja, då hade han i alla fall gjort vad han kunnat för att bringa klarhet. Och det visste han att Estrid skulle tycka om. När isen bar och kylan sänkte sig som ett tak av frost över staden snörde Erik på sig sina isläggar. Pojken han sett bodde inte i Birka, så mycket visste han. Och de som kom till staden var stormän från trakten som ville sälja sina varor. Någonstans bland de större gårdarna på Adelsö, Ekerö eller Munsö borde han kunna finna den mörkhårige trälen med stubbat hår.
Nu när isen bar gick det lätt för Erik att ta sig fram. Utan att säga något till någon började han leta. Inte ens för Snemun berättade han om sitt beslut. Han ville vara säker först. Snart nog borde han ha funnit ut om det verkligen var Toste han sett.
*
Sent en eftermiddag bultade det på porten till Eyvindgården. Utanför stod en man med skinnluva och ljust skägg och med isläggar i konten. Han bad att få komma in i stugan. Förbryllad släppte Eyvind in honom och undrade om han var en inhysing eller någon av de män som lejde folk till den kristna församlingen i Birka. Men när främligen fått av sig de våta skinnskorna och värmt sig framför härden förtalte han att han kommit i ett helt annat ärende. Han berättade om hur han besökte gårdarna på Munsö och Ekerö och letade efter sin pojke. Gossen hade försvunnit för två vintrar sedan, men en dag sistlidna sommar tyckte han sig ha sett honom i hamnen. Sedan dess hade han grubblat över om pojken kunde vara i livet, ty Toste, som han hette, hade aldrig återfunnits.
”Toste?” sa Eyvind frågande och log åt namnet. ”Så heter en av våra trälar här. Familjen dog i sjukdom, bara modern och pojken överlevde.”
”Fadern då?”
”Han dog han med.”
”Jag förstår”, sa Erik och såg eftertänksamt på Eyvind. Han satt tyst en stund och tog sedan vid där han slutat: ”Vi återfann aldrig Toste”, fortsatte han. ”Vi hittade bara hans leksaksbåt vid stranden. Han kan ha drunknat, men hans kropp flöt aldrig iland. Därför är det mitt hopp att han kanske bara villat bort sig och att någon hittat honom och tagit hand om honom.”
”Nej, Toste här lever med sin mor, så den pojken kan det inte vara”, sa Eyvind snabbt.
Tystnaden föll i rummet och Eyvind märkte hur han spände hela kroppen. Var mannen på andra sidan bordet pojkens far? Men inte liknade han den lille. Nej, det måste vara ett annat barn han letade efter.
”Hur såg pojken din ut?” sporde han med blicken på främlingen.
”Ja, Toste var i fyraårsåldern när han försvann. Han var vacker, allvarlig, hade mörka ögon och mörkt hår, men han kunde också skratta och var ofta på gott humör”, sa Erik och log vid minnet.
Han betraktade stormannen. Den reslige, lite till åren komne mannen ägde en stor gård och måste ha många trälar. Kunde Toste finnas här? Erik tummade på hornet, tömde det och kände värmen stiga i kroppen. Så böjde han sig fram över bordet.
”När Toste var liten tog jag honom till hamnen för han ville alltid se på båtarna. Han var också med mig och fiskade. Vi hade mycket roligt tillsammans. Sedan for jag i härnad och blev borta länge. Nu sörjer jag honom djupt, men värst är det för Estrid, min kvinna. Hon har inte varit sig själv sedan den dag han försvann.”
Erik tystnade och såg på mannen framför sig. Verkade han inte med ens en aning avog och fjär? Såg han inte plötsligt kall och misstänksam ut, verkade det inte som om han i den stunden önskade att Erik aldrig hade kommit in i rummet? Erik erfor en känsla av olust, ett obehag som växte. Han samlade sig, lutade sig åter fram över bordet och sa:
”Om du hör om en träl som är sex vintrar gammal och påminner om min pojke, så låt mig veta. Det kan vara Toste, den son vi förlorat. Du får tre marker för den trälen, trots att han bara är ett barn. Så mycket är pojken värd för mig.”
Erik reste sig med blicken fästad vid stormannen. Det såg ut som om hans ord gjort verkan. Kände han till något skulle han nog snart ge sig tillkänna.
”Jag är hemmahörande i Birka, på Snemungården som ligger uppe på sluttningen strax utanför stadsvallen. Jag menar, om du skulle höra något”, sa Erik och reste sig. Så drog han luvan över hjässan och gick mot dörren.
Eyvinds händer darrade och läpparna hade fått en blek vitnad. Så det var sant ändå? Ysja hade hela tiden ljugit för honom. Han svalde och fick svårt med orden. Trött lyfte han på huvudet och såg Erik rätt in i ögonen.
”Hör jag talas om någon pojke som skulle kunna vara Toste, ska jag gärna bistå er med detta”, sa han lågt. ”Men jag har varken hört eller sett någon som skulle kunna vara den försvunne.”
Eyvind reste sig och sträckte fram sin hand till avsked. När Erik tog hans hand i ett fast handslag, kändes den mjuk och svettig i hans. Förbryllad gick han ut genom dörren. Han hade fått en aning om att mannen visste mer än han ville avslöja.
*
En ljuvlig matdoft låg över rummet och Erik kastade förväntansfulla blickar mot bordet.
”Fisk?”
”Ja, lövstekt abborre”, sa Estrid kort och gick fram till härden. Hon stekte fisk i löv mellan heta stenar, något som var bland det bästa hon visste. Ändå var hon tystlåten och snarstucken och retade sig på Erik borta vid bänken. Han hade varit hemma länge nu, men mycket nyttigt hade han då inte tagit sig för. Taket behövde fortfarande läggas om och det var inte ofta han gjorde något för att hjälpa henne. Mest satt han i skänkhuset och skrävlade om sina äventyr i främmande land. För inte så länge sedan hade han seglat med sina skepp till Kurland. Det blev nya äventyr att berätta om, och det gjorde han också. Men vad brydde han sig om henne? De gånger han var hemma satt han mest och talade om sig själv och sina stordåd, sällan frågade han hur hon hade det. Ibland såg han efter Rurik, det var sant, men pojken var ju också hans. Trots att Erik numera hade pengar till både gård och köpmanshus, envisades han med att bli kvar i halmhuset. Men i det hade han rätt. Hon kunde ju inte visa ut honom från hans eget hus, det som Snemun en gång bistått honom med. Snarare var han den som kunde driva bort henne. Men inte heller det gjorde han. Allt var som förr mellan dem, sånär som att de inte längre levde som man och hustru. Men nu när han äntligen hade pengar kunde han väl köpa den gård han så länge talat om? Hon sneglade på honom från sidan.
Visst höll hon av honom. Hon hade ju längtat så efter honom när han var i härnad. Hon tyckte också om när han spelade flöjt och de satt och språkade efter kvällsvarden. Vänskapen som fanns mellan dem värdesatte hon högt. Men nu fanns Orfrim i hennes liv och Eriks närvaro frestade hennes tålamod. Varför måste hon ta hand om honom? De bodde under samma takås, det var sant, men numera hade de inte ens skinnhandeln tillsammans som förr. Och han var förtegen om sina göromål. Ofta stack han iväg till de andra öarna, utan att berätta om sina ärenden. Ibland kände hon det som om hon hade två skänkhus, ett därhemma och ett nere i hamnen. Var fanns den fina, kärleksfulla känsla som en gång funnits mellan henne och Erik? Var det för att han en gång övergivit henne som hon inte släppte honom nära? Eller berodde allt på Orfrim? Estrid fick ett drömskt uttryck i ögonen. Med honom var allt så annorlunda. Han tog alltid emot henne med glädje och värme. Som han välkomnade henne! Han ville alltid veta hur hon mådde, försökte vara henne behjälplig med råd om hon behövde några och han kramade och kysste henne och sa att hon var det bästa som hänt honom. Hur hårt hon än arbetat under dagen fann hon alltid ro hos honom.
Därför hade det blivit hennes vana att gå om stapelhuset på vägen hem efter dagens arbete. Och hon hann knappt in genom dörren förrän han var över henne och de njöt av varandra som bara den kan som älskar någon. När hon sedan vandrade hemåt var hon lycklig, ty han fick henne att känna sig glad, vacker och älskad. Och det gick inte en dag utan att de hade något att tala om och skratta åt. Nej, aldrig att hon ångrat beslutet att gå tillbaka till honom. Visst hyste hon värme och tillit för Erik, men mötena med Orfrim överglänste allt annat.
Något stack henne på överarmen och hon ryckte till. Det var Erik som satt och täljde på ett trästycke och sprätte flisor över hela golvet. Hon suckade och märkte i detsamma en ond lukt. Fisken! Den hade hon alldeles glömt.
”Det blir sotad abborre till middag”, sa hon irriterat och lyfte bort den glödheta, rykande fisken från stenarna.
Erik lade ifrån sig kniven.
”Förlåt”, sa han. ”Om jag inte varit så upptagen med mitt kunde jag ha räddat fisken.”
Estrid gav honom ett uppskattande ögonkast. Hon var kanske för hård i sina tankar om honom. En gång hade hon faktiskt älskat honom.
*
Hunden skällde när Erik gled över hägnaden och han hejdade sig tvärt. Snabbt fick han fram en bit blodkorv ur fickan och tystade besten. Erik väntade, tvekade på huk bakom en kärra, men ingen tycktes ha tagit varning av hunden. Försiktigt fortsatte han förbi lidret, stallet och smedjan och närmade sig den stora huvudbyggnaden. Varken hemmamän eller gårdsfolk syntes till. Kanske var alla på gudstjänsten. Han kände på dörren och märkte att den var olåst. Tveksamt sköt han upp den. Innanför tröskeln blev han stående medan blicken vandrade runt i rummet. Inte en själ fanns därinne. Tyst klev han in och smög försiktigt utmed ena långväggen.
Det hus som Gautbert och Nithard valt var förmer än de byggnader som Birkaborna själva rådde över. Hallen var stor med egen härd och bänkar och bakom en avbalkning fanns utrymmen för gäss, höns och grisar. Taket bars upp av kraftiga timmerstockar och bänkarna utmed långväggen var långa och breda. Där låg inte de vanliga fårskinnen utan prästfolket värmde sig med mård, bäverskinn och gråverk istället. Vid tvärväggen stod fyra kistor med blänkande beslag och inte långt därifrån fanns en lucka i golvet. Fast han borde vara försiktig kunde Erik inte tygla sin nyfikenhet. Utan ett ljud smög han fram till golvluckan, sträckte ut handen efter järnringen men märkte att luckan var låst. Men ljuset som silade in genom rökhålet avslöjade springor och kvisthål i ekplankorna. Erik såg sig hastigt omkring, så lade han sig på mage och kikade ned. Det han såg fick honom att flämta till. Därnere låg bägare, ljusstakar och armringar i silver, böcker inlindade i djurhudar, mynt och smycken. Han mumlade förtrytsamt för sig själv. Det tycktes inte gå någon nöd på dem, kristsärkarna. Ändå bad de om skänker till församlingen och samlade in kollekt.
Erik märkte att han höll på att falla i tankar och reste sig. Det hade blivit dags att ge sig iväg. Han behövde inte se mer. Nu visste han att det skulle gå att omringa gården, ta Gautbert och Nithard till fånga och sedan i lönndom föra dem över isen på slädar. Allt skulle ske tyst och snabbt utan att folket på gården vaknade. Och när de i daggryningen morgonen därpå märkte att biskopen och prästen var försvunna, skulle prästfolket redan vara långt inne i de mörka skogarna. Erik log förnöjt. Så skulle det äntligen bli ett slut på de kristnas inflytande i Birka.
Nej, nu fick han inte dröja längre. Att ertappas av biskopen i hans eget hem skulle inte vara välfunnet. Än en gång såg han sig om i rummet och noterade dörrpost, fönstergluggar och takstolar i ett försök att lägga allt på minnet. Därefter gick han hastigt mot dörren. I detsamma hördes röster ute på tunet. Ett kort ögonblick tänkte han smita men insåg sedan att det var för sent. Kvickt såg han sig om i rummet och var i två steg framme vid kistorna vid tvärväggen och lyfte på kistlocken. Två kistor gick inte att öppna, en var full med kläden men i den fjärde och största fanns plats. Där låg bara några sobelskinn och svärdsklingor på kistbotten. De därute närmade sig och det fanns inte tid till att fundera. Han slank skyndsamt ned och fällde igen kistlocket. Ett svagt knäppande ljud fick honom att ana det värsta. Locket hade gått i baklås.