Bortom Munsö och Adelsö skymtade Björkö som en grå sträng av frost och is. Trasiga skyar hängde tungt över horisonten och luften tycktes stilla och avvaktande. Det hade blåst hårt under natten och nu var det som om vinden vilade en stund innan den tog sats på nytt. Eyvind såg bistert på Ysja. Kvinnan han åtrått så hett var inte längre fager för hans ögon. I den stund han förstod att den lögnerskan hade hållit undan sanningen för honom hade hon förvandlats och blivit ful och motbjudande. Han kände sveket så djupt att ingenting skulle kunna gottgöra det. Toste var inte hennes barn. Det var en stackars pojke som hon tagit från någon annan. Han gav henne ett föraktfullt ögonkast. Tigande satte han sig i släden, höjde piskan och smackade åt hästen. Färden över isen skulle inte ta lång tid, sedan kunde han äntligen få ro. Toste skulle tillbaka till sitt riktiga hem.
Eyvind sneglade mot Ysja. När han rannsakade sig själv förstod han att han misstänkt henne länge. Men han hade fruktat sanningen och först efter att Erik Bärnstenshandlare varit hos honom hade han kommit till visshet. Pojken var inte Ysjas.
När Erik farit hade Eyvind gått hårt åt Ysja, men hon hade slagit ifrån sig och envist nekat. Han lät sig dock inte förledas utan återkom ständigt till Toste, och så en dag lyckades han tvinga sanningen ur henne. Hon hade gråtit, vädjat, slagits och bett, men han hade varit obeveklig. Hur mycket han själv än höll av Toste måste pojken återföras till Birka.
Eyvind blickade ut över hästryggen med ett sorgset uttryck i ansiktet. Ysja hade varit hans kvinna och länge hade hon skänkt honom lust och glädje. Allt detta hade han med ens förlorat och hans liv var åter grått och fattigt. Nu satt hon tyst och rödgråten bredvid honom, men han kände ingen medömkan. Till Birka skulle hon, tillbaks till Snemungården. Trälboren kvinna … Inte undra på att hon alltid varit så rask och flink i stallet men fumlig i hushållet.
Eyvind drog in den bistra luften i lungorna och manade på hästen. Ysja och Toste var på väg ut ur hans liv och innerst inne ville han inte mista någon av dem. Men det han gjorde nu var han tvungen att göra. Han kunde inte leva utan sin heder.
Toste märkte att Ysja grät. Han satt längst fram och såg än på Ysja, än på Dumbla, hästen som han höll så mycket av.
”Mamma”, sa han tröstande. ”Var inte ledsen. Se så fort Dumbla springer.”
Ysja svarade inte, hon hade inte ork. Om och om igen utkämpade hon striden inom sig. Varför hade hon berättat, varför hade hon inte kunnat hålla inne med sanningen? Visst hade Eyvind hotat och slagit henne, men tänk om hon bara kunnat tiga. Det var när han lovat att gifta sig med henne vad hon än hade att berätta, som hon trött och utmattad fallit till föga. Då spelade ingenting längre någon roll, tyckte hon, ty med detta skulle hon och pojken vara räddade. Men Eyvind hade inte hållit sitt ord. Hon hade blivit utsatt för falskspel. Talet om giftermål hade bara varit avsett att locka sanningen ur henne och hon borde ha förstått bättre.
De kom ut ur skogen och ned på stranden. Iskanten hade släppt från land, men Eyvind lyckades få upp häst och släde på isen och vek in på den utstakade vägen mot Birka. Än gick det att ta sig till staden på isen, men den hade mörknat och om vinden låg på skulle den nog inte hålla länge till.
De färdades under tystnad. Det knirrade från släden och hovarna slog då och då upp små glasklara stenar av is som slog och smällde mot släden. När de var nästan framme vid Adelsö började det snöa. Tunna, lätta flingor virvlade i luften och lade sig som ett vitt täcke på kläderna. Toste försökte fånga de största snöflingorna och skrattade förtjust var gång han lyckades. Ysja satt fortsatt tyst. Hon hade gråtit så mycket att hon inte kunde sörja mer. Inte heller Eyvind hade lust att tala. Hans ilska och besvikelse gnagde och tärde. Han tänkte på hur han till och med funderat på att ta Ysja till hustru. Men nu …
Snön tätnade och vinden friskade i, men än syntes Munsös och Adelsös låga stränder. Även Björkö gick att ana förut och det borde inte dröja länge förrän de var framme. Eyvind undrade vad Erik skulle säga, och hon som fött barnet. Dem skulle han åtminstone skänka den djupaste glädje.
Plötsligt knakade det till i isen, men Eyvind blev inte rädd. Enestakarna var pålitliga vägvisare och så länge han höll sig till vägen fanns intet att frukta. Men Toste såg förskräckt ut.
”Du kan vara lugn, jag har färdats här tidigare”, sa Eyvind lugnande och klappade Toste på huvudet.
Ännu en skarp smäll hördes bort över isen. Eyvind manade på hästen. Kanske var det bäst att skynda på så han skulle hinna återvända i dagsljus, och innan vind och ström fick isen i rörelse.
Vinden ökade. När Björkös bryggor skymtade och de endast hade en halv fjärdingsväg kvar drevs en spricka upp i istäcket framför dem. Den gråsvarta isen knakade dovt och hästen ryggade. Eyvind höjde piskan och skrek och försökte styra det skrämda djuret runt isflaken, men Dumbla kastade skräckslaget med huvudet och rörde sig inte. Eyvind steg vredgad ned från släden och gick fram till hästen. Med mjuka smekningar över halsen försökte han lugna den, samtidigt som han försiktigt försökte leda häst och släde bakåt mot fast is. Men medan Eyvind kämpade med hästen, vidgades rännan och det mörka hotfulla vattnet kom närmare.
”Akta dig!” skrek Ysja men han hörde inte. Spänd och sammanbiten förde han hästen bakåt, samtidigt som den öppna rännan vidgades och isflak bröts upp runtomkring honom. Det blev halt och allt svårare att finna fäste. Äntligen fick Eyvind upp både häst och släde på fast is och tog lättad några steg tillbaka. I samma ögonblick halkade han till mellan två stora isflak och hamnade i vattnet.
”Pappa, pappa!” ropade Toste förtvivlat.
”Eyvind!” skrek Ysja förskräckt och slog händerna för munnen.
Eyvind kom upp till ytan, tog ett stadigt tag om iskanten och försökte häva sig upp. Men han hade redan förbrukat mycket av sina krafter och föll flåsande tillbaka i vattnet igen. Än en gång tog han tag i iskanten, men händer och fingrar gled undan och han hade inte styrka nog att hålla sig fast. Kylan från det mörka, kalla vattnet kom över honom som en ond smärta och han kippade häftigt efter andan. Plötsligt blev han rädd. Det var som om krafterna rann ur honom, och han mäktade inte längre lyfta sin kropp. En kort stund låg han stilla. Sedan tog han sig samman på nytt. Med kraftiga bensparkar försökte han få fart upp ur vattnet, men iskanten var svag och sprack. Stora isflak pressade honom mot kanten och han fick svårt att röra sig. Händerna var styva och kalla och fingrarna fick inget grepp. Hans rörelser blev långsamma och utan verkan. Med en kraftansträngning försökte han få upp bröstet och armarna på isen, men kroppen kasade och han gled sakta ned igen. Denna gång kom huvudet under vattenytan och ett stort isflak drev in över honom. Förtvivlat försökte han komma runt och upp till ytan, men isen stängde hans väg. En fasansfull skräck bemäktigade sig honom och han slog besinningslöst på flaket med sina nakna händer. Kölden frös hans sinne och han stumnade. Det mörka och dunkla slukade honom och han drogs nedåt. Det svartnade för hans ögon och tystnaden slöt sig kring honom.
Ysja stirrade mot den plats där Eyvind försvunnit. Hon hade sett hans förskräckta ansikte, blicken av förtvivlan och isen som slutit sig över hans huvud. Hon vågade sig inte fram, men Eyvind var stark och hon tänkte att snart borde han komma upp igen. Hon stirrade mot det svarta vattnet. Men allt var stilla. Isflak drev omkring i den öppna rännan men vattenytan förblev orörlig. I den stunden förstod hon.
”Håll dig fast Toste. Titta inte!” skrek hon och grep tyglarna.
De måste bort, långt bort från drivisen. Ysja drog i tyglarna, armarna värkte och svetten pärlade trots kylan. Det var bråttom nu, de måste tillbaka samma väg de kommit. Så äntligen lydde Dumbla henne och hon fick runt hästen och släden. Hon lät piskan vina och snabbt fördes de bort från isflaken och det mörka förrädiska vattnet. Då, när de åter var i säkerhet och Dumbla kom upp på strandkanten och fast mark igen, kom tanken till henne. Hon var åter fri. Ingen mer än Eyvind kände till hemligheten med Toste. Det glittrade till i hennes ögon. Nu var Toste hennes, bara hennes.
*
Folkmassan rörde sig nedåt hamnen. Från gator och gränder strömmade människorna till, som en jättelik våg vällde de fram ur hus och gårdar. Där var män, kvinnor och barn, köpmän, hantverkare, bönder och trälar. Från hantverkskvarteren kom de, från skänkhus och köpbodar. Människorna var tysta, men vreden och beslutsamheten lyste ur deras ögon.
Estrid hörde något utanför skänkhuset och slog upp dörren. Förskräckt drog hon sig bakåt. Så mycket folk hade hon aldrig tidigare skådat, inte ens på väg till tinget.
”Har ni sett”, mumlade hon tafatt och stirrade ut mot gatan.
Männen inne i skänkhuset hörde ljudet av steg och reste sig hastigt. Erik som satt med en öl vid bordet anade oråd och var kvickt på fötter.
”Är det vådaeld?” undrade han förskräckt och såg efter folkmassan som försvann nedför gatan. Så märkte han att de flesta var beväpnade, några med yxor och liar, andra med svärd och spjut. ”Nej, det är upplopp”, rättade han sig, och där fanns både fruktan och förvåning i rösten. Hastigt gick han efter svärd och mantel. ”Jag tyckte jag såg Svartskägg.”
”Svartskägg? Nej, Erik, gå inte”, manade Estrid oroligt, men han sprang snabbt förbi henne och ut i gränden. Nu ställde sig även de andra vid dörren och betraktade folkhopen.
”De tänker nog hämnas”, sa Mård Skägglös och strök fundersamt öl från hakan.
”För det som hände i natt kan jag tro”, sa Snemun och kliade sitt ärr på överläppen. ”Det lär inte finnas en gård som har kvar sina trästoder. Kristsärkarna har slagit sönder alla asagudar de fått syn på. Men inte kan jag tro att Svartskägg ligger bakom upploppet. I alla fall har han inte sagt något.”
”Man vet aldrig med Svartskägg. Den karln litar jag inte längre på”, sa Estrid fundersamt. ”Men tänk att ingen lyckades hindra kristsärkarna i natt. Inte trodde jag att alla sov lika djupt som jag. Skändningen av våra gudar är väl något som Hergeir eller Gautbert planlagt, men nog trodde jag de hade mer vett i huvudet än så.”
”Ja, det här ser illa ut”, instämde Snemun bistert. ”Ingen vet var detta kan sluta. Ett folk i uppror …” Han stod tyst och tankfull en stund och lade sedan armen om Estrid. ”Jag är orolig. Det är nog bäst att jag ser efter vad som händer”, sa han och skyndade efter sina vapen. Därpå spände han snabbt på sig svärdet och försvann ut.
Snemun följdes av de andra och snart var bara Estrid och Mård Skägglös kvar i skänkhuset.
”Låt dem slåss”, sa hon uppgivet. ”Fast jag kan inte förstå varför de där kristsärkarna måste skända asagudarna. Det verkar som om de önskat upplopp.”
”De har väl blivit övermodiga”, funderade Mård och övervägde om också han skulle ränna efter de andra. ”Det var inte många av oss som protesterade mot att deras kyrka byggdes på vår gamla harg. Då trodde de kanske att de kunde slå sönder våra gudabilder också.”
”Men att skända asagudarna och blotplatserna! Sådant kan bara inte förbli ohämnat”, invände Estrid. ”Tror du Hergeir ligger bakom?”
”Nog är det han snarare än Gautbert och Nithard. Asagudarna slogs sönder eller vältes omkull nästan samtidigt över hela ön. Dådet förefaller noga planlagt. Bara Hergeir har den makten.”
”Men han kanske tog Gautbert och Nithard till hjälp”, funderade Estrid.
”Ja, det kan så vara, förstås”, samtyckte Mård.
Långt borta hördes larm och buller från folkhopen. Estrid började känna sig kuslig till mods.
”Det är nog bäst att jag stänger skänkhuset tills vi ser hur det går. Vad som helst kan hända”, sa hon och såg sig oroligt omkring.
Mård Skägglös lyssnade och nickade sedan.
”Rätt har du i detta. Jag hjälper dig.”
På håll hördes skrik och rop. Folkmassan tycktes ha hetsat upp sig över något. Skyndsamt barrikaderade Estrid och Mård ytterdörren och slog för järnregeln. Sedan skyndade de ut på bakgården och därifrån genom grinden och ut på gatan. Nere vid hamnen blev de stående. Det var omöjligt att komma längre. Vägen var spärrad av folk.
Erik sögs in i folkmassan. Likt ett snöskred drog den fram mot biskopsgården. Det låg något hotfullt och farligt i luften. Människorna som till en början varit tysta och sammanbitna, skrek och skränade nu. Utanför gården stannade de och kastade glåpord och hotelser upp mot huset.
”Död åt kristsärkarna!”
”Vi vill ha Gautbert.”
”Ge oss Gautbert!”
Folkhopen lät hotfull nu. Människorna som samlats eggade upp varandra och de som hade liar och vapen svängde dem ilsket i luften.
”Kom ut Gautbert, annars slår vi in dörren!” ropade Einar Svartskägg och hans ögon glödde.
”Ta fram den där prästfånen också”, skrek en annan. Ingenting hände. Gautbert och Nithard hade låst in sig och hörde med stigande rädsla på larmet utanför. I andtruten rädsla knäböjde de i bön.
”Kom ut, ni kyrkans män, annars sliter vi halsen av er!” skränade en spetsnäst karl och slog med svärdet mot väggen.
Erik hörde hotelserna och tänkte att det bästa hade varit om de fört bort Gautbert och Nithard som tänkt var. Men efter att Snemun lämnat över ledarskapet till Einar Svartskägg hade inte mycket hänt – om det nu inte var han som stod bakom upploppet.
”Död åt Gautbert!” skrek den spetsnäste och fortfor att banka med svärdet i väggen.
”Häng Hergeir!” utropade en annan.
Folkmassan blevallt mer upphetsad och Erik trängdes upp mot en husvägg. Han slog sig lös och fick i detsamma syn på Snemun. Mödosamt banade han sig fram till fränden.
”Det är väl inte du som står bakom detta?” undrade han andfådd.
”Nej, nej, men jag tror att Svartskägg hetsat folket, och när kristsärkarna slog till i natt behövdes inte mer för att de skulle bli som galna.”
De avbröts av vrål och höga rop.
”Slå in dörren!” manade en kortvuxen karl och svängde en stor lie framför sig.
”Bränn dem inne, kristjävlarna”, gastade en äldre man och hötte med sitt spjut.
Erik tog ett stadigt tag i Snemuns axel.
”Vad som helst kan hända. Vi måste göra något!”
”Inte nu, det är för sent. Det vi länge tänkt tycks andra göra åt oss. Nu måste Gautbert och Nithard fly Birka.”
Erik teg, men hans ansikte var blekt och ögonen svarta. Upplopp i Birka. Det kunde inte annat än sluta illa. Plötsligt fick han åter syn på Einar Svartskägg.
”Se, Svartskägg uppviglar folket. Snemun, dig lyssnar han på. Du måste stoppa honom!”
”Det är han som är ledare nu och han vet nog vad han gör. Han tänker nog bara ta prästfolket till fånga. För några år sedan gjorde du själv allt för att bli av med kristsärkarna.”
”Du och jag tillsammans, ja, men en uppretad folkmassa är något annat …”
Han avbröts av stort larm när Einar Svartskägg och en grupp beväpnade män började rycka och slita i porten.
”Öppna!” skrek de gällt.
Fortfarande hördes ingenting där inifrån. Kunde inte någon av dem komma ut och försöka tala till folket, lugna ned de upprörda? tänkte Erik. Bara inte detta, denna hatiska stämning som växte och stegrades. Sedan insåg han att det inte skulle hjälpa. Den som visade sig nu skulle få ett spjut i kroppen.
Några i hopen började samla ris och ved, som de under stort oväsen staplade mot husväggen. I några snabba steg var Erik framme och sparkade undan brännet.
”Är ni inte kloka, ska ni sätta eld på hela staden?” skrek han ilsket. Svetten blötte skjortan och svärdet skavde under manteln. Nu tycktes ingen kontrollera hopen. Det var som om alla släppte lös sin vrede. Plötsligt kom två stora, kraftiga karlar bärande på en stor timmerstock. Främst gick Einar Svartskägg.
”Nu slår vi in dörren”, gastade han och vände sig mot folkmassan. ”Ta i nu. En gång för alla ska prästfolket få veta att vi fått nog av dem.”
Männen slogs om en plats kring stocken och strax hade de satt det väldiga timret i rörelse. I en gungande våg förde de den tunga timmerstocken av och an.
”Nu!” skrek Svartskägg och männen stötte timret hårt mot dörren. Det gnisslade till i lås och reglar, men porten höll. Än en gång satte karlarna stocken i rörelse och i nästa ögonblick for den med en tung smäll i dörren. Denna gång gav porten vika och männen for över tröskeln i stor oordning. Erik som dragits med i tumultet reste sig kvickt och såg sig omkring. Han kände genast igen sig. Vid tvärväggen stod kistorna där han legat gömd med Tora. I hörnet knäböjde Gautbert och Nithard.
”Bind de djävlarna”, skrek någon och Erik fick fatt i ett rep. I en handvändning var han framme hos Gautbert och bände upp hans händer på ryggen. Att stoppa upploppet var inte att tänka på. Den som försökte skulle säkert dödas samman med prästfolket. Om de däremot tog Gautbert och Nithard till fånga skulle kanske folkhopen lugna sig. Sedan kunde de två skeppas iväg oskadda dagen därpå.
”Du skändade våra asagudar”, sa Erik anklagande till biskopen och drog till repet. ”Vad var det för mening med det?”
”Det var inte jag, inte alls vi, det var Hergeir”, sa Gautbert fegt och vädjade med blicken. ”Jag försökte få honom att sansa sig … men …”
”Håll din mun, prästsork, nu har du predikat nog”, fräste en kvinna i huvudklut. ”Och håll din tunga för evigt! Komma hit till Birka och försöka ta makten från oss kvinnor. Tvi dig!” Hon fick tag på ett vedträ i vedkorgen och slog till honom. Än hade ingen brytt sig om Nithard, ty Gautbert var den man folket tålde sämst. Men nu när Gautbert var bunden vändes folkets blickar mot prästen.
”Där är Nithard. Bind honom med!” gastade en senig man med hat i blicken. ”Den där hycklaren kan vi vara utan.”
”Döda dem båda”, manade Einar Svartskägg. ”Så mycket ont som de fört med sig.”
”Nej, hejda er”, skrek Erik. ”Låt oss tvinga dem att sätta upp våra asagudar igen. Därpå sänder vi iväg dem på nästa handelsskepp. Penningar har de nog av till både trästoder och återresa, det har jag sett själv.”
Erik ångrade sina ord i samma ögonblick han uttalat dem, men skadan var redan skedd. Vilt tumult uppstod när människorna förstod vilka rikedomar som förvarades på gården. Skrikande slet de upp kistorna och tog allt vad där fanns av kläden, silver och penningar. Sedan dröjde det inte länge förrän någon hittade luckan i golvet.
”Besinna er!” skrek Erik förtvivlat och försökte överrösta larmet, men ingenting kunde stoppa pöbeln. Männen hade redan höjt sina yxor och i nästa stund splittrades golvluckan. Träflisen flög ut i rummet och skränande människor kastade sig fram mot öppningen. Medan Gautbert och Nithard hjälplöst såg på plundrade folkmassan. Mynt, armringar, bitsilver, böcker, skinn; allt försvann framför deras ögon. Erik såg med avsmak på vad som höll på att hända. Kyrkan predikade mot våld och barbari, för fred och frihet. I en stund som denna förstod han dem som låtit omvända sig. Som de värsta rövare bar de sig åt, hedningarna, och han kom på sig själv med att tycka synd om Gautbert och Nithard.
Einar Svartskägg stod svajande på golvet med sin yxa. Han hade tömt många bägare under dagen och vacklade drucken fram mot Gautbert.
”Ser du mina ärr, biskop? Detta gjorde en av dina män för att jag höll fast vid våra asagudar. Om ni kristsärkar låtit bli att komma hit hade detta inte hänt. Då hade vi kunnat leva i frid här i Birka. Men nu! Se vilken olycka ni dragit över oss.” Hans ögon smalnade och han viftade hotfullt med yxan.
Gautbert darrade, ögonen rullade inne i ögonhålorna och han fick inte fram ett ord.
”Nåd, skona honom!” vädjade Nithard förtvivlat.
Svartskägg vände sig mot brorsonen och spottade föraktfullt.
”Och där har vi prästen som predikar om synd men själv tar sig kvinnfolk efter behag. Död åt en sådan hycklare.”
Han vacklade fram mot Nithard och höjde yxan till hugg.
”Nej, nej! Skona oss, vi ska resa …”, stammade Nithard med uppspärrade ögon och kroppen stel av rädsla. Blicken flackade. Om och om igen gjorde han korstecknet. Erik sprang fram och ställde sig mellan Einar Svartskägg och Nithard.
”Hejda dig, Svartskägg. Gautbert och Nithard flyr Birka. Vad mer kan vi önska? Låt oss gå och fira i skänkhuset!” uppmanade han.
I nästa stund kände han hur en stark arm drog undan honom och han kastades omkull. Innan han åter kommit på fötter fylldes rummet av ett fruktansvärt skrik och Nithard sjönk mot golvet. Erik reste sig förskräckt och rusade fram till honom. Så stannade han tvärt. En pöl av blod bredde ut sig vid Nithards huvud.
”Nithard, nej, inte Nithard. Dräp Gautbert istället”, skrek en väldig man med hat i blicken och stegade hotfullt fram mot biskopen.
Erik vände sig hastigt om och hann kasta sig emellan.
”Besinna er!” röt han och drog sitt svärd. ”Den som kommer nära hugger jag huvudet av.”
”Han är död”, hördes plötsligt en gäll kvinnoröst följt av våldsamma snyftningar. Tora, som skrämd hållit sig i bakgrunden, knäböjde gråtande vid Nithards sida. Hon lade huvudet mot hans bröst och skrek högt och hjärtskärande. Med ens blev det tyst och folkmassan stillnade. Häpna och förvirrade såg de på den döde. Så kom vissheten över dem. Nithard var död och Gautbert tagen till fånga. Kristfolket var kuvat och skulle inte vålla dem mer skada. Folket hade fått sin hämnd.
Långsamt drog sig folkmassan bakåt. En del gick tyst och stilla, andra försvann kvickt med det de plundrat. Tora grät alltjämt vid Nithards sida och famnade honom som om hon vägrade att tro att han var död. Först när en äldre kvinna lade sin arm om hennes skuldror och talade lugnt till henne reste hon sig och gick mot dörren.
”Varför Nithard, varför inte Gautbert?” skrek hon. ”Det var Gautberts fel. Nithard ville inte detta.”
Åter bröt hon ut i häftiga snyftningar och den äldre kvinnan höll tröstande om henne. Länge hördes Toras högljudda klagan, innan hennes förtvivlade röst tonade bort i gränderna.
I huset fanns slutligen bara Erik, Einar Svartskägg och Gautbert kvar. Svartskägg strök blodet av yxeggen och mätte Gautbert med blicken.
”Även dig skulle jag vilja smeka med min yxa, men du får nåd, din usling. Jag ska skona dig så du kan berätta för kejsaren vad som hänt. Säg honom att samma öde kommer att drabba alla dem han sänder till oss. Bli ni fast vid er tro så behåller vi vår. Men lämna Birka ifred!” Han böjde sig tätt intill Gautbert och hans ögon glimmade. ”Fast ett minne får du för evigt.”
Med en hastig rörelse rispade han biskopen över halsen och sparkade omkull honom. Sedan gick han mot dörren. Vid den sönderbrutna porten vände han sig om:
”Måtte djävulen ta dig och de dina!” fräste han och gick ut. Men innan han hunnit försvinna nedför gatan fick Erik tag i honom och vred yxan ur hans hand.
”Inte hade du behövt döda Nithard, din usling”, sa Erik förbittrad. ”Vad hade du att vinna på det? Så här låter du bara olycka komma över oss i Birka.”
Einar Svartskägg slog sig lös och tog tillbaka yxan.
”Nej, Erik, där tar du fel. Döden är det enda språk som de där kristsärkarna förstår. Därför måste vi vara grymma nu, annars kommer de tillbaka.”
Med dessa ord försvann han nedför gatan. Erik kom sig inte för att stoppa honom utan stod tyst och tankfull kvar. Det kunde vara att han hade rätt, Svartskägg, trots allt. Efter detta skulle det nog dröja länge innan någon präst vågade sig till Birka.
*
Dörren till kyrkan stod öppen. Den slog av och an för vinden, och varje gång den blåste in mot dörrposten uppstod en dov smäll. Estrid, som var på väg ned till Korshamn, hörde oväsendet och stannade. Nyfiket följde hon ljudet och kom fram till kyrkan. Där blev hon stående framför porten som hängde snett i ena regeln. Förundrad såg hon sig om. Nu när Nithard var död och Gautbert bortdriven från Birka tycktes medlemmarna i den kristna församlingen inte ens se om Guds hus. Eller vågade de inte? Var de rädda att råka ut för samma öde som Gautbert och Nithard?
Estrid kikade in men såg inget i dunklet. Lite tveksamt gick hon in. Bänkarna stod kvar, men altarstakarna och gobelängerna var borta. Så våldsamt de kristnas gärning slutat i Birka. Denna gång hade det inte gått att driva bort kyrkans män med gyckel och uppmaningar. Det hade behövts ett upplopp och ett dråp.
Biskopen, som hade gått i Hergeirs ledband och vält gudastoderna över ända, hade lyckats fly till Frankerriket, medan Nithard, som alltid hållit sig i bakgrunden, var den som fått plikta med livet. Visserligen hade han varit svag för kvinnfolk, men inte var väl det någon synd. Det var bara sådant hans egen kyrka fördömde. Om han hade hållit sig till hedendomen hade han bara blivit väl sedd.
Estrid vandrade mellan bänkraderna och kom fram till biktstolen. Hon mindes hur hon suttit där och förtalt sagor för Gautbert medan han flämtat och stönat över allt hon sagt. Hon smålog vid hågkomsten. Fast nu var biktstolen sönderhuggen och bara bänken och en del av skynket återstod. Ett otyglat raseri tycktes ha kommit över Birkaborna. Det var som om de gått och samlat sig till detta upplopp länge. Men nu när Gautbert flytt och Nithard dödats skulle kanske kejsaren ge upp Birka. Och kung Björn hade talat till folket och sagt att han ville ha fred i sitt rike. Det skulle nog dröja länge innan han vågade låta missionärer predika i staden.
Estrid tänkte på hur stämningen förändrats. I skänkstugan hade många av grälen och bråken upphört. När kyrkan och biskopsgården vanhelgats och prästfolket var borta föreföll det som om folket fått sin hämnd och intet mer fanns att säga. Det var åter lugnt i staden. Hergeir höll visserligen fortfarande sammankomster i sin kyrka, och i den lilla träbyggnaden trängdes de som ännu vågade visa att de övergivit asagudarna. Men de nydöpta försökte inte längre predika för alla andra. Sigfrid höll fast vid sin nya tro. Fränkan bad ofta och gick fortfarande till den lilla träkyrkan på Hergeirs mark. Om detta talade de dock aldrig, hon och Sigfrid. De visste så väl vad den andra tyckte att det inte behövdes några ord. De var också väl medvetna om att ingen skulle kunna övertyga den andra, och i sin vänskap högaktade de fortfarande varandra.
Estrid gladdes över att Sigfrid äntligen blivit frisk. Nu var väninnan åter full av livslust. Som genom ett under hade hennes smärtor försvunnit och hon hade blivit vänligare och mer ödmjuk än tidigare. Det hade gynnat den goda stämningen i skänkhuset och gästerna skrattade och trivdes som förr. Därtill behövde inte Estrid längre öppna och stänga skänkhuset ensam, utan allt oftare hände det att Sigfrid blinkade åt henne och sa:
”Gå du, jag stänger idag.”
Estrid gladdes i hjärtat och kände det som om hon återfått en kär vän hon en gång förlorat. Förvisso hade de olika livstro, men en religion som är bra för somliga behöver inte nödvändigtvis passa alla.Varför måste missionärer och krigsfolk envisas med att försöka vinna över andra till sin egen tro? Estrid suckade och undrade varför det förhöll sig så och tänkte på sin varma gemenskap med Orfrim. Trots att han var från ett fjärran land med annan troslära, hade de två en god och innerlig samvaro. Land, tro, ätt eller familj, nej, det var människan som var det viktiga.
Just som hon nådde altaret hörde hon någon bakom sig. Orolig blev hon stående stilla. Så kände hon igen stegen.
”Orfrim!” utbrast hon överraskad och gick honom till mötes. Han slog armarna om hennes liv och kysste henne.
”Käraste”, mumlade han. ”Vad gör du härinne? Kom ut i solskenet.”
Hon log mot honom och tog hans hand i sin. Skulle hon ha gått in i kyrkan om inte dörren stått och slagit i vinden? Kanske inte. Egentligen hade hon varit på väg till Eriks skepp som låg för ankar i Korshamn. Rurik var med Erik ombord och hon hade tänkt ta med honom hem till kvällsvarden. Nu fick hon träffa Orfrim istället. Hon kramade hans hand.
”Är det inte hemskt?” sa hon och blickade ut över absiden och långskeppet. ”Varför måste de slå sönder allt härinne?”
Orfrim gick fram till det som en gång varit ett altare och såg sig om. Han hade sett kyrkan när den var ny. Nu skrämde ödeläggelsen honom.
”Tänk, vi som har en annan gud än både hedningar och kristna har fått leva i frid här i Birka. Men jag undrar för hur länge?” Han tystnade och vände sig mot henne. ”Nej, kom, låt oss gå ut.”
De lämnade kyrkan och slog sig ned utanför stadsvallen inte långt från hamnen. Framför dem glittrade vattnet och en svag tjärlukt drev in från stranden. Då och då hördes hammarslag från båtarna. Skeppen höll på att rustas för sommarens härnad.
Estrid kände Orfrims arm om sitt liv och ett lyckligt leende for över hennes ansikte. Ända sedan den dagen hon kommit tillbaka till honom hade de haft det bra samman och han hade inte bett henne mer om att bli hans hustru. De hade bara njutit av varandra och trängt undan allt sådant som kunde äventyra deras lycka.
Orfrim såg ömt på henne och strök bort håret ur hennes ansikte. Hon var så vacker, så annorlunda mot hans hustru därhemma. Han satt och såg på henne en stund innan han äntligen tog mod till sig.
”Du har säkert undrat över hur länge jag tänker stanna i Birka”, började han och såg tankfullt ned i marken. ”Som du vet har det gått illa med min handel. Därför tänker jag återvända till Aldeigjuborg.” Han gjorde en kort paus för att se hur hon tog det. Men hon såg inte på honom, pressade bara samman läpparna och skymde sin blick för hans. Han tog ett djupt andetag och fortsatte. ”Brynolf, skepparen jag kom med, ska återvända till Aldeigjuborg. Han har bett mig följa med och driva köpmanskap med honom. Du har nog sett att han lever i stor välmåga. Kanske kan det lyckas bättre för mig tillsammans med en erfaren köpman som han.”
”Och vad kan han hitta därborta, som du inte finner här?” undrade Estrid med fruktan i rösten. Skulle hon förlora honom nu?
”I Aldeigjuborg finns flera köpmän från Gutaland och Svearike. Tillsammans kan vi komma över varor till gott pris, som vi sedan kan sälja här i Birka. Estrid, det har gått bra för Brynolf, då borde även jag lyckas.”
”Också din farbroder var duktig i affärer”, avbröt Estrid strävt. ”Men han klarade sig på sin handel i Birka.”
Hon frös, kände kylan inombords, trots solen som sken som om det hade varit sommar. Men värmen kom inte in i henne, trängde inte genom huden. Om Orfrim seglade skulle hon bli ensam igen. Det fick inte ske. Hon skälvde till av rädsla.
”Estrid, jag har tänkt länge på detta”, tog Orfrim vid. ”Jag vill inte fara utan dig. Seglar du med mig?” Han såg kärleksfullt och nästan bedjande på henne. ”Och Estrid … jag – eller vi – kommer tillbaka. Reder vi oss till avfärd nu till försommaren, kan vi vara åter till nästa vår. Käraste, säg att du följer med mig.” Han drog henne närmare intill sig.
”Rurik då? Jag vet inte om jag kan bli borta så länge från honom.”
”Ta honom med, eller lämna honom hos Erik. Vi blir inte borta för evigt.”
”Och Erik?”
”Den mannen har både skepp och silver. Han reder sig gott.”
Orfrim kysste henne och höll henne hårt. De hade kommit varandra så nära och haft så mycket glädje samman att han inte kunde vara utan henne. Han ville ta henne till sin nya hustru och ha henne hos sig i Gårdarike.
Ingen sade något. Tysta betraktade de båtarna ute på fjärden. En mås lyfte skränande mot himlen och vid pålspärren satte ett skepp segel. Vinden var mild och ljum. Orfrim kände hur Estrid rörde sig i hans famntag och hur blodet strömmade ut mot huden. Med ens var det som om en ofantlig värme pulserade ut från henne. Hennes blick förvandlades plötsligt och det blänkte till i hennes ögon. I nästa ögonblick lyste hennes ansikte upp av trots, skratt och äventyrslusta.
”Ja, jag följer med dig”, viskade hon.
Hans ansikte fick lyster och han såg lättad och lycklig på henne. Så insåg han att de var ensamma och ingenting kunde längre hålla honom tillbaka. Med ens var hans läppar och tunga överallt och han lade försiktigt ned henne på marken.
”Här och nu?” fnittrade hon till.
”Ja, just här och nu”, skrattade han. Och hon var vidöppen för honom och önskade att hon skulle få hans barn.
*
Dagen hade stillnat till kväll och genom den öppna dörren kom dofter av löv och mull. Erik satt tyst på fållbänken och Estrid sysslade vid härden. I en enda mening, i de nyss uttalade orden, hade hon raserat allt för honom. Det ljus som nyss omgivit henne hade blivit till en avgrund av mörker. Erik steg häftigt upp från bänken. Hastigt gick han fram till henne och grep tag om hennes axlar. Hans ögon flammade av ursinne.
”Det odjuret!” väste han och såg förtvivlat på henne. ”Har han förlett dig så? Den där lycksökaren tycks ha berövat dig både sans och vett. Har han sått sin säd i dig också?” Erik riste henne våldsamt.
”Åja, ska du säga, vakta dina ord”, avbröt Estrid förnärmat och slet bort hans händer.
”Österut till Aldeigjuborg, är det dit ni ska?”
”Ja, men en färd som blir kortare än dina.”
”Och det tror du. Därborta är inget land för kvinnfolk. I Gårdarike får du lite att råda över. Orfrim säger att han är rus, men betänk att hans familj är från Miklagård, nej, ännu längre österut, från Atil, köpstaden.”
”Och hur känner du till allt detta?” undrade Estrid korthugget.
”Det vet alla”, sa han undvikande. ”Hör här, jag håller av dig och vill inte att du ska hamna i olycka. Jag har rest uppför de ryska floderna och vet vad som kan ske där.”
”Men mig unnar du inte det äventyret? Nej, Erik, jag vill resa. Jag har hört så mycket om landet därborta och vill se och lära känna de trakter som Orfrim kommer från. Inte minst vill jag vara med honom. Jag har aldrig varit så lycklig som nu och det vill jag njuta av.”
”Så du menar att vi inte haft det bra?” sa Erik kränkt.
”Jo, dig har jag älskat och jag håller fortfarande av dig. Men allt förändras. Du och jag var då, en gång. Sedan reste du. Nu finns det annat som är viktigt för mig”, svarade Estrid allvarligt.
”Som Orfrim?” snäste Erik av henne och gick och satte sig igen. Så ångrade han sig, steg upp och tog ned ett horn från väggen. Upprörd fyllde han det ända upp med mjöd. Tyst drack han några klunkar innan han åter tog till orda.
”Estrid, jag är din vän och du bor fortfarande här i halmhuset, eller hur?” fortfor han. ”Lyssna nu på mig. Att säga vackra ord tarvar inte mycket. Inte heller att ligga på magen på kvinnfolk. Men hederlighet, omtänksamhet, förtroende och tillit, det är något annat.”
”Jaha, och det säger du som lämnade mig i flera år. Nej, Erik, du kanske vill väl, men inte lever du som du lär, inte.”
”Men jag har ju förklarat …”, sa Erik förtvivlat.
”Ja, ett av de där åren, men alla de andra då? Hör här, när du for ville jag gifta mig med dig. Av detta blev intet. Nu gör jag mig själv lycklig så gott jag kan. Till nästa vår är jag tillbaka och vad annat är får vänta.”
Erik såg överraskad på henne.
”Så ni ska inte gifta er?”
”Det må vara varje kvinnas önskan att bli brud, men inte blir männen bättre av det. Nja, jag vet inte. Resa är en sak, giftermål en annan. Det vet väl du förresten.”
Det glimtade till i Eriks ögon och han drog motvilligt på munnen. Så blev han allvarlig igen. Estrid tänkte tydligen inte gifta sig, då var det kanske inte så illa som han först befarat. Att snika undan till Orfrim då och då var en sak, men när hon for med honom till hans land skulle hon möta verkligheten. Än kunde hon komma tillbaka. Han såg forskande på henne.
”Estrid, res du, men jag låter dig inte ta med Rurik. Honom behåller jag hos mig”, sa Erik bestämt.
”Skulle du ta hand om Rurik?” undrade Estrid tvehågset och orden högg djupt i henne. ”Det vet jag inte …”
”Jag är hans far”, avbröt Erik kärvt. ”Rurik är säkrare här. Och om jag hjälper Sigfrid i skänkhuset medan du är borta har du både arbete och hem att återvända till. Jag är inte tvungen att gå i härnad i år. Silvret räcker länge än, så Vidar Stävman kan segla i mitt ställe.” Erik gjorde en paus och såg allvarligt på henne innan han fortsatte. ”Men”, tog han vid, ”har du inte kommit tillbaka till nästa höst finns här inte plats för dig mer. Då får du råda dig själv.” Erik tömde hornet i botten och såg tyst på henne.
Estrid teg. Skulle Erik ta hand om Rurik? Kunde hon verkligen stå ut med att vara borta från honom så länge? Med ens kändes hennes beslut så tungt och svårt. Men hade hon egentligen något annat val? Hon kunde inte vara utan Orfrim. Hon ville så innerligt vara honom nära. Och Erik hade rätt; det kunde vara farligt att ta med pojken. Rurik hade det kanske bättre här hemma.
”Jag lovar att bli här på gården till nästa höst, men efter det ger jag inga löften. Fast Rurik kommer jag alltid ta väl hand om, det ska du veta”, sa Erik och reste sig.
Han var lugn nu men hans ögon var fortfarande mörka och olyckliga. Estrid såg eftertänksamt på honom. Menade han att han tänkte vänta på henne i över ett år? Kunde det verkligen vara sant? Hon fick plötsligt lust att krama om honom i pur glädje. Tänk att han kunde vara så storsint och så omtänksam! Och han övergav henne inte som hon fruktat. Kanske var det så att han fortfarande hoppades? Eller? Men med sitt löfte skänkte han henne trygghet. Gick det illa i Aldeigjuborg så … Estrid log lyckligt.
”Åh, Erik”, jublade hon och gick fram till honom. ”Jag håller av dig så, och jag vet att du vill mig väl. Men minns att om jag säger att jag inte ska vara borta länge, så menar jag det. Jag kan vara tillbaka förr än du tror. Och framförallt inte först om flera år.” Hon gav honom en stor kram och kysste honom och såg på honom med värme.
Eriks ansikte sprack upp i ett stort leende och han kände den samhörighet som trots allt tycktes finnas där mellan dem. Så försökte han säga något men rösten bar inte. Aningen förvirrad omfamnade han henne och gick sedan hastigt mot dörren. När han vände sig om märkte han att hon såg efter honom.
Tankfull vandrade han genom staden, förbi stadsvallen och bort mot borgberget. Hans hud hettade och han var fylld av motstridiga känslor. Estrid, skulle han någonsin se henne igen? Han kände sig omtumlad och sorgsen, men närde ändå en spirande känsla av hopp. Förr eller senare skulle hon komma ut ur sin villfarelse. Resan till Gårdarike skulle göra henne smärtsamt påmind om verkligheten.
När han kom upp på höjden och såg vattnet glittra mellan vakttornen tänkte han på handelsstäderna i öst och väst. Visst önskade han sig dit. Men han såg också bort mot Munsö och Eyvindgården. Tänk om Toste fanns där? Än tänkte han inte ge upp sökandet. Han hade en stark känsla av att pojken fortfarande var i livet. Eriks ansikte ljusnade och han log för sig själv. Den dag Estrid återvände skulle hon finna både Rurik och Toste hos honom i halmhuset.