Kanske borde dagen aldrig haft en gryning. Hettan dallrade i staden och eftermiddagsbrisen gav ingen svalka. På gatorna brände plankorna under fötterna och över gränderna hängde en ond stickande lukt. Borta vid torget grälade två köpmän, en hund gläfste övergivet.
Över fjärden mot Adelsö tornade molnen upp sig. Solen gick i moln och en hård vind drev vågor över fjärden. Några måsar skränade och cirklade lågt över vattnet. Det låg kvalm och oro i luften.
I huset med svank i takåsen satt Estrid och vävde. Värmen gjorde henne dåsig och fast hon lossat på hängselkjolen kände hon ingen svalka. Arbetet gick långsamt och hon gjorde fel och fick börja om på nytt. Då och då kastade hon ett vakande öga mot Rurik samtidigt som hon spanade efter Toste. Han lekte med en liten trähäst som Erik täljt åt honom.
Skrattande förde han den lilla hästen fram och tillbaka över golvet. Estrid följde honom med blicken och log. Med Toste och Rurik i närheten kände hon sig mindre ensam. Visserligen hade hon trälar från granngården som hjälpte henne och Sigfrid, grannfrun, var gott sällskap. Men ändå, utan Erik kändes så mycket grått och tomt runt henne. Estrid hade lämnat sin hembygd när hennes föräldrar fördömt det barn hon väntade. Som nydöpta kristna kunde de inte godta ett barn som avlats i synd och hon hade flytt till Birka. I staden hade hon mött Erik och de hade kommit varandra nära. Men nu …? Hon såg upp. Molnen därute drev tunga och svarta över fjärden. Åskmoln, tänkte hon. Det är därför mitt sinne är tungt.
Vinden kom häftigt och dörren som stått på glänt blåste upp. I samma ögonblick gav Toste upp ett illtjut. Trähästen hade fastnat i ullbänken och hur han än drog lossnade den inte. Estrid lade ifrån sig garnet, tog den skrikande Toste i famnen och svängde honom högt ovanför huvudet. Sedan gick hon fram till förrådskistan, lyfte på locket och tog fram en liten leksaksbåt. Även den hade Erik snidat, och så snart Toste fick syn på båten gav han upp ett förtjust utrop.
”Båt!” ropade han och tog tag i träbåten. Estrid log och satte ned honom på golvet igen. Så gick hon åter fram till vävstolen för att väva. Men varptrådarna bildade ett oregelbundet mönster som flöt samman och upplöstes framför hennes ögon. Snart såg hon dem inte längre; hon grät, grät över Erik och sin egen övergivenhet.
Hon var så inne i sig själv att hon inte märkte när Toste smet ut genom den öppna dörren. Med den lilla träbåten i famnen sprang han upprymd mot brunnen.
”Båt, vatten”, nynnade han för sig själv, medan ögonen glittrade av fröjd. Han tog ett snedsteg och föll men var raskt på benen igen. Toste ville få sin båt i sjön och segla ut på havet som Erik, fadern. Vattenhon där djuren brukade dricka var torr, men i trärännan fram till brunnskanten fanns en liten vattenpöl. Toste satte ut båten, men den lade sig genast på sidan. Det var för grunt.
”Vatten”, mumlade han för sig själv och blickade upp mot brunnen. Han klev upp på trärännan och nådde brunnsöppningen. Brunnslocket låg snett och han kunde se ned över kanten. Han satte båten på locket och kikade ned. Långt därnere skymtade vattenytan. Vattnet var mörkt och skrämmande och det steg upp rå kall luft där nedifrån. Med ens blev han orolig.
”Mamma”, skrek han räddhågset och sträckte sig efter båten. I vattnet speglades de mörka molnen på himlen. Toste ville tillbaka till huset, tillbaka till Estrid. Men båten hade glidit nedför brunnslocket och han måste sträcka sig efter den i hela sin längd. Ändå nådde han den inte. Envist steg han ännu högre upp på trärännan och böjde sig fram. Just som han nådde båten slant foten.
Plötsligt var det som om benen och fötterna seglade fritt, som om det inte fanns fäste någonstans. Han föll. Brunnskanten skrapade vass mot hans mage och kylan nedifrån vattnet träffade honom i ansiktet. Hans ögon vidgades och kroppen spändes som i båge. Ett hjärtskärande skrik trängde ur hans strupe, studsade mot brunnsväggarna och tillbaka igen. I nästa ögonblick träffade det iskalla vattnet honom med en hård smäll. Han fäktade med armarna och skrek, men när han öppnade munnen för att dra in luft fylldes näsan och munnen med vatten. Mamma, ville han skrika, mamma, men inte ett ljud kom över hans läppar.
*
Snemungården flimrade i hettan och åskan anades långt borta. Ysja, hemmaträlen, gick runt i stallet och gjorde rent bland djuren. Hettan fick hennes hud att blänka och den vita särken var våt av fukt. Hon svettades och gick ut på tunet för att svalka sig. Gårdsfolket höll på med höbärgningen och hon var ensam sånär som på en stackars hund som låg och flämtade i värmen. Han var liten och raggig i pälsen med stora blanka ögon. Helst hade hon velat lägga sig där bredvid honom och krafsa honom bakom örat, men det gick inte an. Inte för en trälinna, en ofri kvinna med stubbat hår. Sådana som hon skulle arbeta ständigt och slita, det var vad som krävdes på Snemungården. Så kom hon ihåg att det var annorlunda nu. Hon var inte trälinna längre, hon var fri. Tjugo vintrar gammal hade hon fått friheten åter. Då hade hon arbetat på gården i hela sitt liv och hölls för en god och pålitlig hjälp i huset. Så betrodd var hon att Snemun lät henne bära Sigfrids nycklar till förråden när hustrun var i skänkhuset. Redan som hemmafödd trälinna hade hon haft större ansvar och varit mer ansedd än köpträlarna på gården. Inte heller var hon en av de fattiga stackarna som inget fick äga. Hon hade rätt till egna ägodelar och som gårdsfödd var hon dessutom fyra gånger mer värd än de andra trälinnorna. Boten för henne var lika stor som för en manlig träl, medan hennes trälsystrar inte hade högre värde än en halv oxe.
Länge hade Ysja likat sin ställning på Snemungården, till och med att husbonden fick äga henne efter eget sinne tog hon med ro. Det var som det plägade vara och Snemun var en god man, bättre än många andra storbönder. När hon fann att hon väntade hans barn såg hon till och med fram emot att föda. Länge hade hon önskat sig en liten, och även om gossen fötts med förkrympt arm kunde hon inte förstå annat än att Snemun skulle låta henne behålla barnet. När hon därför visade upp sin nyfödde fruktade hon inget. Men han sa:
”Sätt ut barnet i skogen!”
När den lille bars bort kom en sådan förtvivlan över henne att hon gick in i mörker. Tigande utförde hon sina sysslor, medan smärtan tärde henne inifrån. Hon förändrades, blev elak, ilsken och svårtillgänglig.
Så svår var hennes sorg att hon blev till vandel för andra och till slut bad Sigfrid att Snemun skulle ge Ysja fri. Hon hade varit deras bästa träl, men nu …
Efter att hon blivit fri hade hon ändå blivit kvar vid sina gamla sysslor, ty ännu hade hon inte funnit någonstans att ta vägen och ägde inte penningar till mat. Fast närhelst hon kunde gick hon ned i hamnen för att se vilka som kom seglande till staden. Helst ville hon gifta sig med en handelsman eller en storbonde på någon av öarna och börja ett nytt liv som fri kvinna.
Så kom det sig att hon satt ute på bryggorna och dinglade med benen och kom i samspråk med storbönder och köpmän med ärenden till staden. Och hon var nätt med ett litet runt ansikte och stora ögon och talade väl med män. Hon lät sig lägras av en och annan för hon hoppades att någon skulle ta henne med sig, men än hade hon inte funnit vare sig mat eller husrum någonstans.
Hon såg sig om på tunet, böjde huvudet bakåt och lät håret blåsa för vinden. Sedan Snemun gett henne fri hade hon låtit håret växa och hon njöt av att känna det långa mörka hårsvallet mot sina bara axlar. Hon stod så en stund och lutade sig mot grepen och drömde sig bort när hon plötsligt hörde ett skrik. Det var ett barns skrik, och det skar gällt och ångestfyllt genom luften. Sedan blev det tyst. Förbryllad såg hon ut över gårdsplanen. En svärm flugor lyfte från gödselhögen och en katt slank förbi henne och in i stallet. Långt borta tyckte hon sig höra åska, annars var det tyst. Ett enda skrik? Det hade låtit naket och ihåligt och kom från grannens gård, inte långt från brunnen. Brunnen? Det kunde väl inte …?
Ysja släppte dynggrepen och tog till fötter. Utan att tänka, utan att låta hejda sig av något, rusade hon in på granngården. Hon såg sig omkring. Några höns kacklade och ett svin bökade i en avskrädeshög vid husknuten, men ingen syntes till. Andfådd nådde hon vattenhon och upptäckte våta fläckar på träet. Hon såg upp och märkte att brunnslocket inte täckte brunnen. Det låg snett. En kort stund andades hon inte, och det stramade hårt kring strupen, sedan sköt hon snabbt locket åt sidan. Det var så svart därnere och ögonen hade svårt att vänja sig. Men där! Hon anade något som låg och flöt i vattnet. En liten pojke i grön kolt. Parveln hade skrikit men ingen hade hört honom. Hon såg sig om efter hjälp men tunet låg fortfarande öde. Brunnen var inte djup, kanske kunde hon själv rädda honom?
Hon fick tag på en stege utanför stallet och bar fram den till brunnen. Mödosamt lirkade hon den över brunnskanten. Stegen vacklade till när hon klev ned och hon höll på att falla, men hon fick upp handen mot brunnsväggen och återfick balansen. Försiktigt böjde hon sig ut över vattnet och grep tag i den gröna kolten. Hon drog pojken till sig och lyckades få armen om hans midja. När hon stod stadigt klättrade hon hastigt upp ur brunnen.
Inget liv, inte ett ljud, kom från den lille och hans kropp hängde tung och slapp mot hennes. Mödosamt drog hon honom över brunnskanten och lade ned honom på marken. Det kalla vattnet rann från hennes kläder och ned på hans ansikte men hon märkte det inte. Pojkens läppar var blå och andningen borta. Ett kort ögonblick stirrade hon på honom, lyfte sedan upp den lille över axeln med huvudet nedåt. Därpå riste hon honom och daskade honom i ryggen tills det rann vatten ur hans mun. Måtte han klara sig, tänkte hon, och skakade honom förtvivlat. Han rosslade, hostade och kippade efter luft. Det bleka ansiktet skiftade och pojken började andas. Hon vände honom där hon stod, höll krampaktigt om den lilla barnkroppen och värmde honom mot sin hud. Det blåbleka ansiktet fick färg och han fortfor att andas. Länge stod hon så med honom tätt intill sig och kände hans hjärtslag mot sina. Det var en vacker pojke och hans ögon var stora och mörka.
”Mamma”, mumlade han och hon höll honom nära och kramade honom.
”Mamma”, viskade han igen och hans röst var ynklig och övergiven. En märklig värme strömmade genom henne och hon log lyckligt. Hon hade räddat honom. Hon hade gett livet åter till detta lilla barn.
Gårdsplanen låg tom, katten syntes inte till och gårdssvinet fortfor att böka i avskrädet. Ingen hade sett något, ingen hade märkt något. Vissheten kom över henne med förödande kraft. Tårar fyllde hennes ögon och hon darrade av glädje och upphetsning. Försiktigt lade hon ned pojken på marken, rusade tillbaka med stegen till stallet och såg noga till att inte lämna några spår efter sig. Sedan lyfte hon varsamt upp den lille, lade sin sjal runt hans kropp och tryckte honom hårt intill sig. En sista gång såg hon sig omkring innan hon ljudlöst sprang därifrån.
*
En syrsa sjöng i natten och en doft av vingård svepte in mot berget. Inne i borgen hördes en avlägsen flöjt och bullret av mansröster. Rösterna avbröts av ljusa kvinnoskratt, följt av sång och skrål. Ingen tycktes ana fienden i mörkret.
Erik såg sig vaksamt omkring. Fästningens grundvalar låg fria med timmerstockarna blottade. Männen var klara. En grupp hade redan smugit iväg mot vallgraven tillsammans med Hakon Jarl. Själv dröjde Erik sig kvar vid berget med sina män. Han kunde skönja facklornas ljussken bakom palissaden och tornet i mitten, som avtecknade sig mot himlen som en mörk siluett. De kristna byggde torn för att komma närmare Gud, tänkte han för sig själv. Men, hur skulle en gud i sin himmel kunna se skillnad på ett högt och ett lågt torn? Och vad hände med alla gudstrogna som bodde på slät mark? Nej, Erik förstod sig inte riktigt på den kristna tron, där en enda gud skulle hålla reda på allt. Då kändes det tryggare med Oden, Tor och Frej som härskade var och en över sitt. Männen hade redan offrat till Oden. Han var allfadern som man blotade till i strid. De behövde hans kraft nu. Tor å andra sidan var den som kunde ge dem goda skördar och Frej, ja, det var kärlekens och fruktbarhetens gud. Den som hade lite att styra över borde väl ändå kunna göra detta bättre än den som hade allt möjligt att tänka på, funderade Erik.
Han sneglade bort mot vallgraven. Inget rörde sig, allt var tyst. Så hördes steg och vapenskrammel. I nästa ögonblick flög tre fåglar skränande upp mot himlen. Hakon Jarl hade gett tecken. Med några snabba steg var Erik framme vid tunnelöppningen och sprang in i tunneln. Männen följde honom. När han kom fram till rishögarna stannade han, slog hårt med eldstålet och fick gnistor i fnösket. Det började ryka och när han blåst en stund slog lågorna upp. Erik tände sin fackla och räckte över den åt de andra. När alla fått eld drog de sig tysta bakåt.
”Nu!” viskade Erik och männen kastade sina facklor i en vid båge mot de uppstaplade lägerbålen därinne. Det fräste till i det torra riset och stora eldslågor slog upp. Elden spred sig snabbt och männen fick brått ur tunneln. Tjocka rökmoln sökte sig upp mot fästet. Nu fanns ingen återvändo.
*
En lång mörk man i brynja och hjälm höll pilbågen i ett fast grepp medan han såg ut över nejden. Ansiktet var fylligt och slappt, ögonlocken tunga. Han fuktade läpparna, rätade på ryggen och lät blicken vandra utmed palissaden och nedför berget. Det var mörkt och tyst därute, inte ens vinden hördes i träden. Natten såg ut att bli lugn.
Han gäspade stort och undrade hur han skulle kunna hålla sig vaken i fyra timmar till. Han hatade att gå vakt.
”Soldat Brenou, det är dags för vår vaktrunda.” Hans kamrat Brel knuffade till honom i sidan.
”Ja, ja”, muttrade Brenou släpigt och gjorde sig redo.
När skulle nordmännen ge sig av? Ända sedan det blev känt att uslingarna höll till i trakten hade han och de andra varit tvungna att gå vakt. Dag som natt, höst, vinter, vår och sommar. Han spottade ilsket framför sig. Som soldat med egen rustning ville han strida, inte vakta en befästning på en kulle.
Långsamt vandrade männen runt fästningen och såg då och då ut över palissaden. Vikingarna hade larmat utan avbrott under de senaste dagarna, slagit svärden mot sköldbucklorna och hela tiden beskjutit fästet med pilar. Men anfallen hade aldrig fullbordats. Höll vikingarna på att försöka trötta ut dem som befann sig inne i borgen eller förberedde de en stormning?
Brenou skakade trött på huvudet. Nordmännen hade försökt besegra dem tidigare, men då hade han själv varit med och skrämt iväg dem med tjära och pilar. Han suckade. Att inte vikingarna gav sig av! De där hedningarna skulle aldrig kunna besegra de kristna. Hela Frankerriket var kristnat. Folket stod troget bakom sin kejsare och de befästningar som Karl den store låtit bygga var inga enkla träbastioner. De var av trä och sten och vilade på fast grund, dem kunde inte ens vikingarna rå på.
De där barbarerna från norr hade plundrat Lindisfarne i väst och hotade Dorestad och hela den frisiska kusten. Men aldrig att de skulle lyckas ta sig in i hjärtat av Frankerriket. Nej, vikingarna skulle aldrig segra, det var han övertygad om.
Brenou blåste belåtet upp sina kinder och släppte ljudligt ut luften igen. Bäst vore om de där krigarna gav sig av så att han äntligen fick sova om natten. Männens brynjor rasslade svagt medan de gick, svärdsskidorna vaggade vid deras höfter. Om dagen hade männen god utsikt från befästningen och ibland kunde de till och med få syn på rådjur och vildsvin. Men nu! Månen var i nedan och skyar mattade den tidigare så klara stjärnhimlen. Vad dolde mörkret?
Brenou och Brel stannade till vid fästets norra gavel där vikingarna anfallit dem tidigare på dagen. Nu föreföll allt lugnt. Lättade gick de förbi den tunga ekporten vid vallgraven och nådde tornet där munkarna höll till. Entonig sång hördes därinifrån. De lyssnade en stund, men plötsligt fick Brenou brått. Han pekade med tummen mot avträdet och gav kamraten ett beklagande ögonkast.
”Ruttna plommon”, sa han i förklarande ton och slog ut med händerna.
”Måste du?” muttrade kamraten. Brenou nickade ynkligt.
Avträdet var byggt i trä och uppfört på bastionen som en extra tillbyggnad. Den lilla utbyggnaden hängde ut över vallgraven och nedifrån såg det ut som den när som helst skulle falla. Utmed väggen på insidan löpte en lång träbänk med tio hål. Brenou hade önskat att hemlighuset liksom grundmurarna varit av sten, men stormannen Loiraine som rådde över dem alla tyckte att en tunn trävägg fick duga. Den var tillika illa ankommen. Flera plankor hade lossnat och här fick vinden fritt tillträde. I vinter och storm blev det riktigt kylslaget om viktiga kroppsdelar. Ändå hade ingen kommit sig för att laga väggen och nunnorna som hade sina vilokvarter i våningen inunder var mycket missnöjda. De förstod inte varför just avträdet hade byggts allra högst upp, eftersom de själva önskade komma närmare Guds himmel.
Brenou och Brel slog sig ned och började ett lågmält samtal. Men knappt hade de hunnit sätta sig förrän Brel började misstänka att något inte var som det skulle. Det luktade märkligt. Han vidgade näsborrarna. Rök, tänkte han förskräckt och såg ut genom öppningen i väggen. Därute var mörk, svart natt och inget tydde på eld. Men – han hejdade sig – var det inte stora rökmoln som kom drivande med vinden?
”Det brinner”, sa han oroligt och tog kamraten i armen.
”Ja, jag åt många plommon”, flinade Brenau.
”Känner du inte röklukten? Det brinner någonstans”, upprepade Brel skrämd.
Inte långt från dem spändes en pilbåge.
”Ingen eld är värre än detta!” stönade Brenou upptagen med sitt. ”Jag tror jag måste …”
I samma stund träffade pilen honom där bak. Brenous röst förvandlades till ett gällt skrik och en vit tunga av eld löpte från ändalykten ända upp till hårfästet.
”Min Gud, detta är skärselden”, utropade han och brakade rätt ut genom väggen. Med flaxande armar for han vidare ned i vallgraven.
Nerifrån hördes ett kluckande skratt. Erik sänkte bågen.
”Jag kunde inte låta bli”, flinade han och försökte svälja om skrattet.
”Jag sa ju att vi inte skulle skjuta än. Nu måste vi göra slut på den andre också innan han slår larm”, muttrade Vidar Gille, stävmannen i Eriks skeppslag. Han siktade och sköt. Ännu ett skrik hördes och den andre vakten följde Brenou ned i vallgraven.
”Jag som trodde att vi skulle få svårt att tysta vakterna”, mumlade han och såg efter de fallna.
”När nöden är som störst är hjälpen som närmast”, svarade Erik lakoniskt.
Lågorna tilltog och tunga rökmoln letade sig upp mot fästet. Vinden svepte över berget och röken över murarna. I nästa ögonblick ljöd stridslurarna, följda av spring och vapenskrammel. Under stort larm intog kristsärkarna sina ställningar på bröstvärnet. Några bar spjut och lansar, andra svärd och pilbågar. Oroligt spanade de nedför berget men såg inget i röken. Inga fiender, inga änterstegar; bara tjock bolmande rök. Männen blev tveksamma. Skrikande lämpade de fotnaglar och tjära över palissaden och avfyrade en skur med pilar. Men fienden gav sig inte tillkänna. Nedanför var bara tät, stickande rök.
Erik väntade tålmodigt ännu en stund, så tecknade han åt sina män. På en given signal utstötte de ett fruktansvärt härskri och sköt iväg sina pilar. Men medan pilarna ännu regnade in över bröstvärnet, var Erik och hans följe redan på väg. Tysta smög de iväg mot andra sidan borgen.
Kristsärkarna sköt på måfå ut i mörkret. De hade ännu inte listat ut var fienden befann sig. Oron spred sig. Stora rökmoln strök in över palissaden, trängde in i valv och byggnader och drev vidare upp mot borggården. Hundar skällde, höns kacklade och människor och kreatur flydde ut på stenläggningen. En ung kvinna med långt svart hår och skräckslagna ögon trampade snett och blev liggande. Sitt minsta barn lyckades hon skydda i fallet, det andra rusade skrikande vidare. Röken vällde in och den röde hanen dånade. Elden hade fått fäste, och där ingen såg åt sig lågorna allt djupare in mellan stenarna och in i träbjälkarna.
Röken tätnade och hettan svepte in de flyende i en stor böljande våg. Några tog skydd i källarvalven, andra sprang skrikande mot vallgraven. Uppe vid bröstvärnet sköt soldaterna iväg fler fotnaglar och pilar, medan röken tårade deras ögon och gjorde det svårt att andas. De stod ännu kvar vid sina poster, fast beslutna att försvara sig till sista man.
Vid vallgraven väntade Hakon Jarl och hans mannar på de flyende. Det hördes rop och skrik när den tunga ekdörren öppnades och i nästa stund kom en skränande folkhop mot dem. Främst sprang obeväpnade munkar i långa mantlar och kvinnor med barn i famnen. Sedan följde bräkande får, getter, hundar som skällde, grisar, katter och höns – överallt rådde ett öronbedövande larm. Erik sänkte bågen, väntade på de beväpnade krigarna, men ingen syntes till. Någonstans därinne väntade fienden. Han sprang fram mot porten men hejdade sig i steget och såg sig vaksamt omkring. Innanför öppningen tyckte han sig skymta något. Så såg han spjuten som blänkte och svärden höjda till hugg. Med ens blev han torr i munnen och kände svetten klibba under hjälmen. Så många de var! Hur skulle han och jarlen kunna klara alla dem? Erik svalde, andades djupt och vände sig sedan mot Hakon. Denne nickade stelt och sammanbitet, vrålade sedan åt sina mannar och störtade rätt in. Erik följde efter.
Egentligen borde ingen av dem vara rädd för döden. De som föll för svärdet hämtades till Valhall, där de fick evigt liv och kunde strida, äta och dricka så mycket de ville. Nej, en viking hade inget att frukta. Men när Erik gav sig in i striden kände han sig plötsligt osäker. Detta var annorlunda än en sjöstrid. Att strida ute till havs var han bra på, men strid på land mot vana krigare var något annat.
Ett spjut landade vid Eriks fötter och han tog ett steg åt sidan. I nästa ögonblick högg en man mot hans huvud så hjälmen skalv. Erik vaknade till och svor högt. Vrålande sköt han skölden framför sig och högg med svärdet. En storvuxen man i ringbrynja blev av med armen, en annan fick ett djupt hugg i låret. Så ven det till ovanför Eriks huvud och en högrest krigare med vildvuxet skägg kom över honom. Slaget tog mot höften och Erik föll och blev liggande. Den vildvuxne betraktade belåtet den fallne, vände honom ryggen och slog med svärdet mot näste. Men Eriks lynne kände han dåligt. Strax blev det liv i den fallne. Ett svärd blänkte till och den vildvuxne hann med nöd parera Eriks hugg. Svärdsklingorna slog hårt mot varandra, men ingen ville ge sig.
”Du var mig en stark en”, flåsade Erik mellan sammanbitna läppar och flängde upp skölden i ansiktet på den svartskäggige. Mannen svor mellan spruckna läppar och spottade i förbifarten ut en tand. Sedan åkallade han djävulen och annat otyg och måttade ett hugg mot Eriks ben.
”Nej, dem vill jag behålla”, fräste Erik till svar och spratt upp som om han fått en eldgaffel därbak. Ursinnig högg han mot mannens högra arm och när den vildvuxne märkte detta flängde han upp benet i en våldsam spark. Men Erik hann ducka och svingade svärdet över främlingens fot som gick rätt av. Häpen stirrade han på den stackars mannen. Visserligen hade han slipat svärdet, men att det var så vasst hade han inte anat.
Attack följde på attack, men så småningom lyckades Erik och Hakon få övertaget. Långsamt drev de männen framför sig medan de lät svärden arbeta. Många krigare sårades och föll, andra fortsatte envist att strida.
”Liv kan man ha och mista, men nu gäller det silvret!” skrek Erik andfådd till Hakon.
”Och guld, om de har det”, tillfogade Hakon i det han stötte kortsvärdet i en franker.
”Se där!” sa Erik plötsligt och pekade på en munk som hostande vacklade ut ur tornet. ”Honom kan vi kanske ha användning för.” Med ett språng var Erik framme och fick tag i munkens mantel.
”Nåd, skona mig, Jesu Krist”, kved mannen utom sig av rädsla.
”Talar du om var ni förvarar silvret ska du få löpa”, svarade Erik på frankernas språk och tog ett fast grepp om mannens midja. ”Men lurar du mig ska jag ge dig en större tonsur än den du redan har.”
Munken såg förfärat på Erik, osäker på om han förstått. Först när Erik tog upp ett silvermynt ur fickan nickade han lättat och pekade mot källaren. Sedan föll han på knä och bad för sitt liv.
”Nåd, nåd!” stammade han. ”Jag ska be för er så ni kommer till himlen.”
”Tack, jag trivs bra här”, svarade Erik torrt och släpade med sig munken mot tornet. ”Finn silvret åt mig.”
Medan männen stred runt dem rusade Erik och Hakon med munken framför sig mot tornet. Flera av mannarna följde. De sprang in genom dörren och väl därinne visade munken på en smal trappa.
”Ned där”, pep han i samma stund som det mullrade svagt i berget.
”Hell, det är bråttom nu”, sa Erik och höll munken som en kristi sköld framför sig. De tumlade nedför trappan och följde en rad brinnande facklor som lyste upp deras väg mot källaren. Efter en stund öppnade sig ett stort valv framför dem och munken fortsatte förbi några rum tills han hejdade sig framför två utsirade järngrindar. Bakom gallret stod mängder av tunnor och längst in skymtade tygbalar, säckar och kistor.
”Silvret, därinne!” flämtade munken upphetsat i det han bligade inåt rummet och vaggade med kroppen.
Hakon Jarl slöt fingarna hårt kring gallret och ryckte till. Grindarna var låsta.
”Nog talar munken sanning alltid, annars skulle grindarna inte vara reglade”, sammanfattade Erik snusförnuftigt.
”Har du mer klokheter på tungan?” undrade jarlen beskt.
”Eller nycklarna, kanske?”
Erik såg bort mot trappan och märkte att röken tilltagit.
”Hör här”, sa han. ”Elden sprider sig och kristsärkarna vill säkert rädda sina dyrbarheter innan de flyr. Vi låter dem ta ut silvret och så överfaller vi dem sedan”, föreslog han.
”Ja, men här blir inte nådigt att vänta länge”, svarade jarlen spänt.
”Tro mig, vi lär inte behöva stanna tills i morgon …”
I samma stund hördes steg i trappan.
”Bäst vi gömmer oss”, sa Erik lågt, tog munken om kinderna och täppte till hans gap med getskägget.
”Urphmf”, mumlade mannen ynkligt, halvkvävd av hårstråna. Försiktigt drog de sig bakåt tills de nådde ett celliknande utrymme några alnar bort. Det var i sista stund. Ögonblicket därefter hördes upprörda röster och två vakter blev synliga. Hostande gick de fram till grindarna. En kortväxt och bred man fick fram några nycklar och blev stående med dem i handen. Ett oroväckande ljud hördes nedifrån marken följt av ett dovt mullrande. Strimmor av rök trängde fram ur berget. Marken skälvde och cellväggarna rörde sig.
”Ut!” stönade jarlen hest. ”Vi kan bli instängda!”
Erik höll avvärjande upp handen.
”Låt dem låsa upp först!” viskade han. Den kortväxte stack nyckeln i låset och vred om. Järndörren gnisslade till samtidigt som marken skakade och stora sprickor blev synliga i taket. Stenar föll ned runtomkring och en mörk, stickande rök vällde ut i källaren. Det blev för mycket för vakterna. Utan att se sig om rusade de skräckslagna ut ur rummet och flydde uppför trapporna. Bakom sig hörde de sten och murverk rasa.
Jarlen höll för ansiktet medan stendammet yrde.
”Vi måste ut”, gastade han och ansiktet blänkte av svett.
”Inte utan silvret”, hostade Erik till svar och rusade in i valvet. Därinne låg krossade kistor, säckar och ett tjockt lager mjöl på golvet. Erik trevade sig fram och efter en stund märkte han en underlig fördjupning i stengolvet. Där låg nästan inget mjöl alls. Han stannade till och lät fingrarna följa kanten. Det kom luft från springan.
”Skynda er!” skrek han. ”Jag har hittat något.”
Hakon kröp fram, föste undan mjölet och kände med handflatan mot stenarna. Det hårda, kalla golvet kylde handen innan det plötsligt blev strävt och varmare. I golvet fanns en trälucka med en inbuktning i mitten. Fingrarna nådde en tung järnring.
”Här är en lucka”, sa Hakon upphetsad. ”Hjälp till att dra!” Erik tog tag i ringen och med full kraft försökte de gemensamt få upp träluckan. Det gnisslade och jämrade i träet innan luckan äntligen gav efter. Erik lutade sig fram och kikade över kanten.
”Det är inte sant!” mumlade han.
Motvilligt makade han på sig så att också jarlen kunde se. Hela golvet nere i hålrummet var täckt med silver. Där låg armringar, mynt och långa, tunga kedjor, allt i den ljusa skimrande metallen. Lite utspritt här och där syntes även tyg, pärlor, glas och smycken. Erik öppnade och stängde munnen, oförmögen att säga något.
”Skynda er!” ropade någon bakom dem. ”Tornet kan rasa när som helst.”
Erik och Hakon hörde inte, istället sänkte de sig ned i källarhålet och började hiva upp silvret. De tog upp så mycket de mäktade med och gav sedan plats åt de andra. Männen tömde tunnor och säckar och fyllde dem till brädden med dyrbarheter. Var och en lyfte så mycket han orkade bära och rusade sedan mot utgången. I täten sprang Erik. Vid utgången tvärstannade han. Stora nedrasade stenblock blockerade vägen ut. Männen var fångade i en fälla.