Estrid kastade en förströdd blick mot vaggan. Rurik sov fortfarande, hon skulle inte behöva amma honom än på ett tag. Hon strök över varpen och kände på tyget. Sedan sträckte hon sig efter vävsvärdet och ropade på Toste. Inget svar. Oroligt såg hon sig omkring. Pojken var inte i rummet. I samma stund lade hon märke till den öppna dörren. Han hade väl inte sprungit iväg till Snemungården? En gång hade den spjuvern stultat dit utan att hon märkt det. Förtvivlad hade hon irrat runt och sökt efter honom och först framåt kvällningen hörde hon hans välbekanta skratt när Sigfrid kom gående med honom. Toste hade följt med en av trälarna ut i båten och den drummeln hade inte låtit någon veta. Inte förrän kvällsvarden timade kom en rödkindad lycklig pojke in i storstugan tillsammans med trälen och då hade Sigfrid genast låtit Estrid få veta. Men var fanns han nu? Han visste att han inte fick lämna gården utan henne. Hon gick ut. Gårdsplanen låg tom, men dörren in till stallet stod på glänt. Ingen var därinne och hon var snabbt ute på tunet igen.
En begynnande oro kom över henne och hon stannade för att lyssna. Inte ett ljud hördes, bara ett svagt mullrande av åska i fjärran. Toste hade tagit med sig träbåten, men det var långt till vattnet. Inte kunde han väl …
”Toste!” skrek hon gällt, plötsligt alldeles kall i sinnet. ”Toste!” ropade hon igen och sprang mot vattenhon.
Estrid lyssnade, väntade sig att få höra Tostes röst. På avstånd hördes knirrandet från kärrorna i staden och vindens rasslande över ängarna. Men Toste, nej, inte ett ljud.
Andfådd nådde hon vattenhon där djuren brukade dricka, svepte med blicken över vattenpölen och brunnen. Ingen Toste. Hon gick fram till brunnen, såg att locket låg snett och vågade inte titta. Så andades hon djupt och blickade ned över kanten. Det stramade hårt kring strupen och tanken kom till henne att han kanske låg död därnere. Men vattenytan var blank och mörk och hon andades lättad ut. Så var ängslan åter där och hon såg sig hjälplöst omkring. Var fanns Toste? Hon var blek nu och oron fick kroppen att skälva. Hastigt återvände hon till huset, tog upp Rurik ur vaggan och sprang till Snemungården. Toste! Måtte inget ha hänt honom, han måste finnas där!
*
Ysja satt vid stranden med blicken ut mot fjärden. Långt borta såg hon färjekarlen närma sig från Adelsö. Fastlandet, tänkte hon, om hon bara nådde fastlandet skulle hon vara i säkerhet. Hon strök undan håret från ansiktet och böjde sig ned över den lille. Han andades men låg lealös i hennes armar. Ändå var hon inte orolig. Han skulle överleva och det var hon som hade räddat honom. Ysja uppfylldes av en plötslig stolthet, en känsla av att ha lyckats med något som ingen annan mäktat med. Ingen skulle någonsin få ta honom ifrån henne. Han var hennes nu! Äntligen hade hon fått det barn som hon så hett önskat. Ysja vaggade den lille och en ljuv frid växte inom henne. Förlusten av hennes eget barn hade plågat och tärt. När hon fått budet om att den nyfödde skulle sättas ut till vargarna hade hon vädjat, skrikit och bett, men ingen hade kommit till hennes hjälp. När hon sedan fått veta att han var död hade hon sjunkit ihop av sorg och inte förmått utföra de sysslor som var hennes. Ständigt hade hon onda drömmar och hon såg framför sig hur pojken förtärdes av vilda djur. En annan dröm var värre. Då hade han inte ens hunnit dö innan djuren gav sig på honom. De nätterna vaknade hon skrikande.
Ysja betraktade kärleksfullt barnet hon höll i famnen och smekte honom över kinden. Så vacker han var, så fin i hyn och vilka underbara mörka ögon. Nu var han hennes, äntligen hade hon fått ro. Och hon prisade sin tur. Ingen hade sett henne. När hon fått upp pojken hade hon sprungit in i grophuset och rivit åt sig särken, skinnskorna och sjalen. Svepasken, skeden och sländan lämnade hon kvar. Ingen skulle misstänka att hon gett sig av förrän hon var i säkerhet på fastlandet.
En grovbarkad man blev så småningom synlig i sin båt ute på fjärden och hon reste sig och bad om överfart. Han muttrade något om att behöva ro åstad igen, men när två köpmän och en storbonde också ville över gav han med sig. Ysja satte sig i aktern och stirrade ned i båten, viss om att hon inte skulle kunna betala färjekarlen för överfarten. Så snart båten stötte mot land måste hon springa.
*
Stenblocken var tunga och svåra att rubba. Elden kom allt närmare och röken vällde tjock och stickande nere i källarvalven. Det hade blivit svårt att andas.
”Ta i nu!” Erik manade på männen som hostande och blöta av svett försökte bända bort de stora blocken. De lyfte och satte axlarna till, men så snart de vältrat undan några stenblock föll andra ned. Gången ut förblev spärrad.
”Det måste finnas lönngångar”, skrek Erik till munken som skälvande irrade omkring i röken och ropade på Vite Krist. Munken bara riste på huvudet och knäppte sina händer. Förtvivlad sjönk han ned i bön.
”Dina böner tycks inte mycket värda, sjung en hymn till Oden istället!” fräste Erik ilsket.
Ljudet av den dånande, knastrande elden stegrades. Deras tid höll på att rinna ut. Hakon Jarl såg bort mot valven och trappan varifrån de kommit. Längst bort skymtade han det celliknande lilla rummet där de varit tidigare. Även där var bara stengolv och stenväggar. Eller? Hade han inte sett något av trä därinne?
Tänk om …
”Erik!” ropade han och tog tag i kamraten. ”Jag tror det finns en dörr i rummet därborta. Kom!”
Med svidande ögon och lungorna fulla med rök började männen springa, Hakon först, Erik efter.
”Där är det!” flämtade jarlen och stannade. Erik smet förbi och vacklade rödögd in i cellen. Kväljande rök kom över honom från alla håll och han sjönk hastigt ned på knä. Andfådd trevade han med händerna över murverket. Hans fingrar löpte hastigt över väggarna, över träbjälkar och kantiga stenblock och så murverk igen. Han skrek ut sin förtvivlan, men nej, han fick inte ge upp. Än en gång trevade han med händerna i det lilla rummet. Nu kände han något. Handen hade stött emot ett järnbeslag och han tyckte sig känna en ström av frisk luft. Det var en dörr, men var det en väg ut? Med all kraft stötte han till porten. Ekdörren jämrade sig och det gnisslade i portens järnreglar, men den rörde sig inte.
”Nej!” tjöt han rasande och sparkade hårt mot träet. Så tog han sats och satte axeln till. En ilande smärta flammade till i kroppen, men dörren gav inte vika.
”Kom här!” flåsade Erik och tecknade åt de andra. Männen rusade till och stötte hårt mot porten. Denna gång öppnade dörren sig en aning. Den var fortfarande låst, men sättningarna i stenmuren hade gjort att dörrbeslagen inte längre hakade fast vid väggen. Beslutsamt försökte männen ännu en gång. Den väldiga ekdörren knarrade och glipan vidgades vid väggen. I nästa stund strömmade frisk luft emot dem. Där fanns en gång och den ledde bort från röken.
*
Estrid sjönk hulkande ihop på bänken med huvudet i händerna. Toste var borta. Sigfrid böjde sig ned över henne och försökte trösta, men Estrid svarade inte och hennes axlar skakade av gråt.
Hela dagen hade de sökt efter pojken och Snemun hade även skickat ut gårdsfolket att leta. Men ingen hade funnit några spår efter Toste. Estrid tänkte på leksaksbåten och hade sökt med Sigfrid längs stranden. De gick runt hela Björkö, frågade tvätterskorna vid klappbron och karlarna i hamnen, men ingen hade sett barnet. Först när skymningen sänkte sig över staden hade Sigfrid fått syn på något vid strandkanten. Hon sjönk ned på knä och fiskade upp föremålet med en pinne. När hon vände på det i handen skyggade hon bestört. Det var Tostes leksaksbåt.
Estrid kom alldeles bakom henne och böjde sig fram för att se. I nästa ögonblick gav hon upp ett skrik, så högt och förtvivlat att alla andra ljud upphörde och tystnade. Estrid tog upp träbåten och hennes hand brände. Det var den lilla leksaksbåt som Erik täljt åt Toste. Darrande såg hon ut över fjärden. Pojken måste ha gått ned till vattnet, lekt i vattenbrynet och sedan fallit i. Vid frånlandsvind var det strömt vid udden och han hade säkert tagits av strömmarna. Estrid stod stilla med den lilla båten i handen. Hennes krampaktiga grepp fick knogarna att vitna och träet skar hårt in i handen. Men hon märkte det inte. Toste, hennes älskade pojke som lekt och skrattat tidigare på morgonen fanns inte mer. Han hade drunknat.
Estrid var otröstlig. Sigfrid värmde mjöd i kitteln och såg till att hon drack mycket. Sedan föll hon äntligen i sömn, svullen och rödgråten.
Även Sigfrid var sorgsen. Hon höll av både Estrid och Toste, och det som hänt hade tagit hårt även på henne. Hon såg på Estrid som låg ihopkurad på fållbänken. Hur mycket hade hon inte tvingats genomlida. Varför skulle somliga drabbas men inte andra? Estrid som var en så god människa och alltid ville allas väl, hade hon inte haft nog med olyckor? Någon gång skulle väl även hon få bli lycklig.
Morgonen därpå upptäckte Sigfrid att hemmaträlen Ysja saknades. Men eftersom hennes ägodelar fanns kvar antog alla att hon skulle komma tillbaka senare under dagen. Hon hade inte varit sig lik sedan hon förlorat sitt barn, och de som delat takås med henne i grophuset hade mer än en gång undrat om hon höll på att bli sinnessvag. Ibland hade hon inte varit möjlig att nå med tal, andra gånger kunde hon sitta mitt bland dem men ändå vara någon annanstans. Nu trodde de att hon gått iväg där hon fick vara för sig själv, eller så hade hon sökt sig ned till hamnen. De visste att hon vandrade ned till båtarna ibland och att hon stundom bjöd ut sig till sjöfolket. Kanske hade hon följt med någon av dem? Som det var saknades hon av ingen. Trälarna på gården hade mörkt åsett hur hon varit mer betrodd och behandlats bättre än någon av dem, för att slutligen bli frigiven. Sinsemellan talade de ont om henne och undrade varför hon fått friheten åter och inte någon annan. Snemun och Sigfrid å sin sida hade gett henne fri eftersom de inte tyckte sig kunna sälja henne men inte heller önskade behålla henne på gården. Hon skrämde dem med sin mörka, stirrande blick och allt kring henne andades sorg och olycka. Nu var hon försvunnen. Man frågade vagt efter henne, men ingen gav sig ut att söka. Förr eller senare skulle hon komma tillbaka eller så hade hon för alltid följt med någon av männen i hamnen. Ty ful var hon inte. Hennes långa mörka hår var vackert, hyn mjäll och munnen rund och fyllig. Och trots att hon länge gått som träl var kroppen fortfarande en ung kvinnas. Brösten höll hon ofta bara upptill och hennes gång och sätt att se på männen lockade dem. De som hade vass tunga sa att Ysja nu valt sjöns män istället för gårdens och när väl talet om henne stillnat föll hon snart i glömska. På Snemungården hade man nog av sorgen efter Toste.
*
Folkmassan rörde sig nedåt hamnen. Som en flod söker sig mot havet vällde människorna ned till bryggan. Estrid betraktade folkhopen. Hon hade magrat, var blek och tärd och hållningen tycktes håglös och trött. Förundrad betraktade hon skådespelet framför sig. Först sprang barnen och kvinnorna, sedan kom trälarna och de vackert utstyrda köpmännen i sina färggranna livrockar.
Hennes blick vandrade ut mot Adelsö och så tillbaka mot Björkö igen. Hon såg ofta ut över vattnet. Innerst inne hoppades hon fortfarande att Toste var vid liv och skulle komma tillbaka, ty än hade inte kroppen återfunnits. Ibland drömde hon att någon som kom seglande hade Toste med sig, och en gång hade hon för sitt inre sett Erik återvända med pojken. Men allt detta var bara drömmar, både Erik och Toste var borta. Hon suckade och än en gång gled hennes blick ut över vattnet. Så såg hon.
Långt borta syntes ett skepp med höga skrovsidor och skarp, rak stäv. Från masten hängde ett stort mörkt segel prytt med Kristi kors. Ett kort ögonblick lystes det upp och liksom flammade. Sedan gick solen i moln. Estrid blev stående med armarna utefter sidorna. Denna gång var det ingen hägring och inte heller ett järtecken. Det mystiska skeppet fanns där ute. Hon kvävde ett utrop och började springa.
Andfådd nådde hon Snemungården och gav sig inte ens tid att hälsa.
”Skeppet, ser ni skeppet”, stammade hon andtruten och pekade ut mot vattnet.
Sigfrid och hennes man Gunnar Snemun stod bakom lidret och hängde upp nät. En katt strök jamande kring dem och Snemun slängde åt den en bit strömming. När han hörde Estrids rop såg han upp. Blicken sökte sig utåt havet. Hans händer stillnade och de grå ögonen mörknade.
”Så det var sant ändå”, mumlade han tonlöst med blicken fastnaglad vid skeppet.
”Vad menar du?” undrade hans hustru, plötsligt olustig till mods. När Snemun hade den där tveksamheten i rösten var det fara å färde. Hennes man var en god husbonde som ville alla väl. Han hölls som vänsäll, duglig och pålitlig och var mån om gården och sitt husfolk. Sina ägor vaktade han noga och det som gården och fisket gav försörjde dem nästan helt och hållet. Bara ibland behövde han köpa in något av bönderna från de andra öarna. Med åren hade han blivit en välbärgad man och en av de mäktigaste i staden. När något okänt timade var han den förste att varna andra. Nu anade han oråd. Ärret över läppen hade redan tonat över i rött. Långsamt rätade han på ryggen och strök av händerna mot byxbaken.
”En av köpmännen sa att han sett ett främmande skepp med kors på seglet, men jag ville inte tro honom”, sa Snemun bekymrat. ”De är tydligen här igen, kristsärkarna.” Han tog loss en tångruska och slängde den på marken. ”När äntligen Ansgar rest skickar kejsaren hit nya missionärer. Varför? Det leder bara till stridigheter!”
”Det behöver inte vara så illa”, sa Estrid tröstande. ”Få har Ansgars kraft och utstrålning. Om inte han lyckades omvända oss hedningar, lyckas ingen.”
”Estrid har rätt”, instämde Sigfrid lugnt. ”Låt oss inte spå olyckor i allt som sker. Den kristna församlingen är inte stor och hövitsmannen lyssnar ingen på.”
”Hergeir, nej, men han är ändå vår hövitsman och han styr här i Birka”, invände Snemun. ”Och han är slug som få.”
”Hergeir, den oduglingen. Böja knä och be kan han men inte mycket mer”, muttrade Sigfrid, men hennes panna var rynkad och de annars så varma och vänliga ögonen hade mörknat. Hon var mer bekymrad än hon ville visa.
Snemun fortsatte arbetet vid nätet. Hans axlar hade sjunkit ihop och ärret över munnen flammade i rött, som alltid när han var upprörd. Grymtande försökte han få loss en abborre, men den satt gott fast.
”Kejsarens utsända kommer att gå omkring här i gränderna och försöka snärja folk”, sa han misslynt. ”Jag är trött på det.”
”Eller är det kanske för att du inte får sålt din fisk till de kristna?” inflikade Sigfrid retfullt. ”Nog tål du väl en och annan kristsärk i Birka?”
”Nej, jag vill inte ha hit missionärer som sår split och osämja inom ätt och familj. Minns Harald Sigurdson som tog till vapen för att kristna Birka. Det var nära att han ställt till stor olycka.”
”Harald, ja. Inte kan jag förstå att den galningen är Eriks bror. Men Harald har inte setts till sedan han förlorade sin flotta för två vintrar sedan, så vi har inget att frukta. Låt oss åtminstone se vilka som har kommit hit innan vi förlorar humöret”, sa Estrid och vände blicken utåt vattnet igen.
Från Snemungården hade hon god utsikt över staden. Solen lyste på de timrade trähusen och kastade mörka skuggor över gränderna. Överallt syntes människor på väg ned mot stranden. Ännu ett skepp var på väg in: kungens långskepp från Adelsö på andra sidan fjärden. Det var prytt med vimplar och flaggspel. Kung Björn ville tydligen välkomna de kristna. Estrid satte händerna i sidorna och vände sig mot de andra.
”Vi behöver nog inte gå ned i hamnen. Vi kan se allt härifrån”, sa hon kort.
Efter en stund nådde skeppet Birka. Seglet halades, årorna stacks ut och fartyget roddes sakta förbi pålverket och in mot bryggorna. Strax hördes lur och fanfar när skeppet lade till.
”Kung Björn bjuder på grannlåt, han som stod på vår sida och stred mot Ansgar”, sa Snemun bistert. ”Varför välkomnar han de här kristsärkarna?”
”Kungen har nog sina skäl”, anmärkte Estrid. ”Kejsar Ludvig den frommes missionärer måste få ett värdigt mottagande. Tänk på handeln. Den som har makt kan inte alltid göra vad han själv vill, han måste också uträtta sådant som förväntas av honom. Och han är slug han, kung Björn.”
Snemun muttrade och slet med abborren i nätmaskorna.
”En liten kristen församling kan jag tåla, men om de där kristsärkarna försöker omvända alla här i staden ska jag minsann stoppa dem.” Han fick loss abborren och vägde den tankfullt i handen. ”Tänk om ändå Erik vore här”, fortsatte han. ”Tillsammans hade vi gjort fröjden kort för tonsuren därnere …”
”Åja”, föll Estrid in. ”Har du glömt Sigfrid och mig? Vi bistod dig förra gången kristsärkarna var här. Utan vår hjälp hade det gått er illa. Märkligt vad mäns minne är kort ibland. Och vem vet om Erik någonsin kommer tillbaka. Bäst att du håller dig väl med oss.”
Estrids ton var fast och bestämd och hon gav Snemun en så skarp blick att han omedvetet tog ett steg bakåt.
Sigfrid gav upp ett högt, klingande skratt. Trots sorgen efter Toste var väninnan sig lik. Estrid sa vad hon tyckte och vek inte undan för något. De var grannar, hade vävt tillsammans och sålt tyger och klädnader på marknaderna med god förtjänst. De trivdes ihop och inte långt efter att Erik lämnat Birka hade de hyrt värdshuset i hamnen. Också det vågspelet såg ut att gå bra. Estrid och hon hade mycket samman och även om de sågs ofta tröttnade de inte på varandras sällskap. Visst gnabbades de, men de talade rakt och öppet och ingen av dem var rädd för att säga sanningen till den andra. Kanske var det därför som det som en gång börjat som granngemenskap växt till en varm och innerlig vänskap.
Snemun grymtade något och såg åter ned mot hamnen. Skeppen hade lagt till nu och en hord av människor var på väg upp genom gränderna. De skulle väl till kyrkan, tänkte han, den kyrka som Birkas hövitsman Hergeir låtit bygga på sin egen mark.
”Ska det nu bli latinska mässor och fjunskäggsprat i gränderna”, gick Snemun på. ”De där munkarna försöker hela tiden locka folk till sin församling. Och så mässar de om synden på jorden och paradiset i himlen.”
”Möjligen skulle jag prisa en gud som gjorde jorden till paradiset och lät oss synda i himlen”, sa Estrid beskt. ”Alltså, där också”, lade hon till med ett skratt. Snemun gav Estrid ett uppskattande ögonkast och log.
”Vi får väl se tiden an, men om de inte nöjer sig med att vara en av många trosläror här på Birka …”
”… kan det gå dem illa”, bröt Estrid in. ”Ja, ja, vi vet, du sa det just. Oroa dig inte, vi ska stödja dig.”
En stund stod hon tyst och betraktade skeppen nere i hamnen, sedan gick hon fram till näten och hjälpte Sigfrid och Snemun att rensa. De arbetade under tystnad, visste att något allvarligt timade.
*
Männen rodde beslutsamt. I jämn rytm återkom ljudet av åror som bröt vattenytan. Det var strömt och karlarna behövde inte anstränga sig vid årorna. Erik satt med handen över styrpinnen och betraktade de andra skeppen. Tankfullt for han med fingrarna i skägget medan blicken mätte avståndet mellan relingen och vattenytan. Skeppen låg för djupt i vattnet. Att ro på en flod var en sak. Att segla ute till havs en annan. I glädje och segerrus hade de tagit för mycket byte. Överallt stod kistor med silver och plundrat gods. Det hade till och med varit svårt för manskapet att få plats med sina egna kistor. Inte underligt att skeppen nästan doppade relingen i vattnet.
”Jag tror vi är för tungt lastade”, sa Erik och vände sig mot Hakon. ”Det kan bli svårt ute till havs.”
”Nog klarar vi överfarten även om det blåser upp”, genmälde jarlen och synade kistorna. ”Så som vi stridit för de här dyrbarheterna kan vi inte lämna dem bakom oss.” Vänskapligt lade han handen på Eriks axel och stegade fram till öltunnan i förskeppet.
”Seså, tag dig en rejäl klunk, det har du förtjänat!”
Erik höll avvärjande upp handen.
”Om vi inte gör något kan det gå illa. Låt oss gräva ned en del av silvret. Vi kan ta det med vid nästa härnad …”
”Silvret, är du riktigt klok du? Tänk om vi seglar österut”, protesterade jarlen och trevade efter älghornet. Erik tystnade. Hakon Jarl hade rätt. Att gräva ned silvret var föga välbetänkt. Å andra sidan, en storm, några höga vågor och sedan … De måste göra något.
”Hör här, jag har ett bättre förslag”, sa jarlen och slog tappen ur öltunnan och fyllde sitt horn. ”Inte kan vi avbryta färden till Birka för silvrets skull, men om det blir oväder lovar jag att genast dumpa några av kistorna.”
”Och om stormen kommer plötsligt?”
”Dumpa kistor hinner vi alltid”, svarade jarlen bestämt. ”Låt oss fira istället. Sällan har jag varit så lycklig som nu. Tänk att vi lyckades ta oss ut från borgen med allt silver. Mina män måste vara de bästa av vikingar.” Jarlen drack i djupa klunkar och kysste sedan kaggen. Den rödskäggige norrmannen lyste av glädje. Han hade fått sin hämnd och därtill rikt byte. En man i hans ålder kunde intet mer begära av livet. Han räckte Erik hornet.
”Erik, nu slår vi läger för natten och låter männen vila. Tidigt i morgon lämnar vi kusten. Sedan är det bara några dagar till havs innan vi är hemma. Seså, drick nu!”
”Tjugo dagars hård seglats”, muttrade Erik. ”I skepp utan fribord.”
Jarlen hörde honom inte, utan skrattade och svängde hornet så det skvätte. Erik satt tyst. När jarlen en gång bestämt sig lönade det föga att käbbla. Men han kunde ändra sig bara han fick tid att tänka efter. Kanske skulle han besinna sig.
På kvällen nådde männen en liten vik. Grönskande träd hängde ut över vattnet och längst in syntes en bred sandstrand. Erik pekade inåt land.
”Skall vi slå läger där?”
Jarlen nickade gillande.
Männen rodde iland och drog upp skeppen på stranden. Segerrusiga tände de en eld och hängde upp kitteln. Kocken redde till en gryta med kött och grönsaker och snart spred sig matdoften över lägret.
Erik lyfte på huvudet och såg bort mot kitteln. Fårstek och grönt, det brukade han ofta spisa tillsammans med Estrid och Toste därhemma. Hans anletsdrag ljusnade. Estrid. Med ens såg han hennes ansikte framför sig. Han tänkte på hennes glada lynne, skälmaktigheten och hur hon alltid bistod honom och fann på råd vad som än hände. Hur ofta hade han inte längtat efter sin kvinna, känt tomheten efter henne och pojken. Nu när de närmade sig Svearike, kändes saknaden ännu större. Hon var mjuk, varm och god mot honom och tog alltid emot honom med glädje. Tjugo dagar till, bara tjugo dagar till. Leende grävde han i fickorna efter sin flöjt. En kort stund trummade han med fingrarna mot trästycket, sedan fuktade han läpparna och började blåsa. Det var en glad melodi som spelmännen brukade framföra därhemma. Strax föll manskapet in med sång. När månen steg upp över himlen och stjärnorna glimmade högt ovan dem hördes musiken allt högre i natten. Männen sjöng och drack för gudarna och alla segrar de kunde minnas och ölkaggar och vintunnor tömdes under skratt och glam. I ruset försvann vaksamheten och snart glömde männen att de befann sig i fiendeland.