Det lät som när trä spänns hårt just innan det bryts itu. Så sjöng det till i bågsträngarna och en skur av pilar förmörkade himlen. Männen ombord på Hakons skepp hann få upp sköldarna över huvudet och pilarna studsade som hagel mot sköldbucklorna. I nästa ögonblick rusade Hakons män mot förstäven för att möta de andra skeppen. Erik var först framme. Vid framstammen hejdade han sig och spärrade upp ögonen. Skeppen föröver var inte av frankiskt bygge. De hade långa smäckra skeppsskrov och var byggda i klink. Drakskepp! Erik stötte Hakon hårt i sidan.
”Har du sett, långskepp med vikingar. Är de alldeles från vettet?” Jarlen sänkte skölden och tecknade åt sina män att avbryta striden. Sedan ropade han föröver:
”Lägg ned era vapen, ser ni inte att vi också är nordmän!”
Men männen på drakskeppen gjorde ingen åtbörd att stoppa anfallet. De band samman sina skepp och därpå hördes rasslandet av kedjor när änterdraggarna gjordes klara. Hakon Jarl tycktes inte inse faran.
”Nordmän! Vi är vikingar från Svearike. Låt oss byta öl och mjöd med varandra!” fortfor han och drog fram en ölkagge. Han höjde den högt ovan huvudet så alla kunde se. Som svar slungade en lång och rödskäggig man sitt spjut. Det sjöng till i träet och ölkaggen föll mot toften. Den gyllenbruna vätskan sprutade ut i en vid stråle över jarlens fötter. I nästa ögonblick kastades änterdraggarna in över relingen och skeppen stötte samman.
Med ens klarnade Eriks tankar. Han hade hört om kristna vikingar i Frankerriket som mot sold och en bit mark gick fiendernas ärenden, men han hade inte velat tro på det. Nu insåg han hur fel han haft.
”Era galna hundar!” skrek han förbittrat när fienden vällde in över skeppet. ”Sådant träck som ni …”
Längre hann han inte förrän ett spjut träffade honom i axeln. Erik vacklade till och försökte dra ut det men föll omtöcknad ihop i fören. Mannen bredvid träffades också och sjönk rosslande ihop över honom. Spjutet bröts av och tungor av eld sköt upp genom den skadade axeln. Erik ville få undan den döende för att komma åt spjutspetsen, men smärta och illamående sköljde över honom i vågor. Stönande sjönk han tillbaka mot skeppssidan.
Långt borta hörde han ljudet av springande fötter, svärdsklingor som möttes och ilskna rop som blandades med skriken från de sårade. Oväsendet steg och sjönk som strandsvall och den vita tungan av eld brände djupt i hans axel. Sakta gled han in i ett vitt töcken. När ännu en sårad föll över honom hade han redan försvunnit in i medvetslösheten.
*
Det var sent på eftermiddagen och Estrid satt ensam i verkstaden på Snemungården. Hennes händer var blanka av lera, plankan grå och kladdig. Det som skulle bli en skål var inte mer än en stor lerklump med en urgröpning i mitten. Hon fick inte styr på leran. Än gled klumpen så hålet kom snett, än tog hon i för hårt så kärlets väggar brast. Två gånger hade hon blivit tvungen att börja om, nu orkade hon inte mer. Trött gömde hon huvudet i händerna. De smutsiga fingrarna gjorde märken på kinderna och små lerklumpar häftade fast i håret. Men hon brydde sig inte. Hon var annorstädes. I tystnaden inne i boden var det som om hon sökte något, en frid som inte längre fanns.
Sedan Tostes död hade hon allt oftare sökt sig till Snemungården. Sigfrid eller husfolket tog hand om Rurik och hon kunde sitta ostörd för sig själv inne i boden. Sigfrid och Snemun ville ge henne tid att sörja, och i den dunkla, svala träbyggnaden kunde hon finna tid för sig själv. Här grät hon ibland tyst och stilla, andra gånger hejdlöst och förtvivlat. En dag skulle hon kanske kunna hämta kraft ur sorgen och gå vidare, men just nu kändes ensamheten som ett förintande mörker. Toste var borta, försvunnen.
Hur hade det kunnat hända? Som hon letat den där eftermiddagen, och gårdsfolket på Snemungården hade gått skallgång i markerna, men inte ett spår av barnet. Tårarna steg upp i ögonen och hon pressade ihop läpparna.
När hon hade sett leksaksbåten i Sigfrids hand kom vissheten. Hennes pojke hade drunknat. Ändå hade hon svårt att ta det till sig. För henne fanns Toste fortfarande. Pojken hon fött och ammat, kunde han verkligen ha dött?
Egentligen ville hon inte gråta över honom. Helst önskade hon bevara det ljusa minnet av honom; skratten, det allvarliga och fundersamma ansiktet. För henne skulle han alltid leva.
Estrid kände gråten välla fram, snörvlade till och strök sig över ansiktet. Hur skulle hon klara ett liv utan Toste och Erik?
Denna saknad, denna sorg som tog hennes tårar och kraft. Hon betraktade det halvfärdiga kärlet framför sig och försökte forma till det med tummarna. Hon arbetade med korta, jämna rörelser och tryckte plötsligt till för hårt. Nej! Med ens blev hon arg på sig själv, förgrymmad över att hon lät sig sjunka ned i förtvivlan. Detta måste få ett slut, hon måste vidare, måste sluta sörja. Sorgen fick inte åderlåta hennes sinne. Hon behövde sin styrka för att orka leva vidare. Det var tid att glömma och istället öppna sina sinnen för något nytt. Trött stirrade hon på skålen framför sig och kunde inte låta bli att dra på munnen när hon såg den oformliga lerklumpen. Flink till att göra skålar och fat var hon inte. Nej, det var bättre att hon arbetade mer i skänkstugan.
Sedan Toste dött hade Sigfrid tagit över mycket av hennes arbete. Det fick vara slut med det. Nu skulle hon återta sina sysslor från tidigare. Och hon skulle inte arbeta som förut utan ännu mer. Genom att öppna tidigare på dagen och stänga senare om kvällarna kunde hon och Sigfrid få in mer penningar så att de en dag kunde köpa värdshuset. Tanken fick Estrid att känna sig lite bättre till mods. De skulle ta över hela värdshuset själva! Det borde gå. Hittills hade de haft god lycka med sig. Skänkhuset var ofta fullt och på marknaderna när de salufört skinn och vävnader hade allt gått åt. Då kunde de väl också driva sitt eget värdshus? Estrid rev bort lerklumpen från plankan och knådade ihop leran till en stor boll. Sedan slängde hon upp den i luften och sparkade till den så det stänkte.
*
Hakon Jarl hade inte märkt att Erik fallit utan stred full av kraft och ilska, och omkring honom kämpade hans män som rasande hundar. De svekfulla kräken som gick frankernas ärenden förtjänade inte livet. Hakon Jarl svepte med svärdet i luften, vek undan för mothugg och stack och högg var han kom åt. En man med Kristi kors på brynjan störtade fram mot honom med svärdet höjt, men Hakon vred runt svärdsklingan, fick svärdspetsen under hjaltet och vispade upp mannens svärd i luften. När den kristne förvånat såg upp efter vapnet, stack Hakon kortsvärdet i hans mage.
Vinden som varit måttlig friskade i och Hakons skepp började kränga. De som låg tungt i vattnet tog in böljeslag över relingen, men ingen hade tid att ösa. Skeppen gnisslade och skavde mot varandra och änterdraggarna högg in i skeppssidorna. Hakon Jarl hörde träet knaka och såg sig oroligt omkring. Två av hans egna skepp var helt avröjda, på de fyra andra kämpade männen ännu tappert. Men de kristna hade överfallit dem med tjugo bänkars långskepp och hundratjugo man, själva räknade de inte mer än sextio. Jarlen insåg att striden bara kunde sluta på ett sätt. Han spejade efter en flyktväg. Att dö som en viking i ärlig strid var ett ärofyllt slut. Men att dö för kristna svärd i handen på förrädare? Då var det bättre att fly. Han spanade runtom men upptäckte att viken redan var spärrad. Jarlen spottade i vredesmod. Det rann blod från ett sår i pannan och han hade fått ett sticksår i benet. Erik! Han måste rådgöra med Erik. Skulle de ge sig till fånga eller kämpa till sista man?
En kort, satt man med älghudskyller kom plötsligt över honom från sidan. Hakon tog ett steg tillbaka, fick till ett häftigt rundslag med svärdet och mannen blev hastigt ännu kortare. Hakon strök blodet av svärdseggen och drog sig bakåt mot masten. Han tvekade ännu, ville inte ge slaget förlorat. I samma stund blåstes lur och en lång och ståtlig man blev synlig vid framstammen på det största drakskeppet. Mannen bar hjälm och under de ljusa ögonbrynen tycktes hans ljusblå ögon vassa som knivsuddar.
”Se dig om, viking”, gastade han ut över vattnet. ”Ni är omringade. Länge har jag väntat på denna hämnd.” Han höjde svärdet högt ovanför huvudet.
Hakon tyckte sig känna igen stämman, men mannen bar hjälm och det var svårt att se hans anletsdrag.
”Du brände mina skepp, nu röjer jag dina”, fortsatte den hjälmprydde i hånfull ton. Det rågblonda håret föll svettigt ned över pannan och de isblå ögonen glimmade. Hakon Jarl stelnade till. Nu såg han. Det var Harald Sigurdson, Eriks bror, kristsärken som försökt överta makten på Birka. Vad gjorde han här?
”Minns du slaget vid Tälje?” fortsatte Harald segerrusig. ”Då brände ni min flotta och det var knappt att jag undkom med livet. Men dina skepp tänker jag inte bränna, jag är slugare än så. Dem behöver jag för uppdrag större än detta.”
Hakon Jarl blev askgrå i ansiktet. Läpparna darrade och handen kramade hårt om svärdsfästet. Harald, den uslingen, hade överfallit sina egna landsmän. Nu tänkte han fortsätta på nya sjötåg med de rövade skeppen. Hakon ville uppmana sina män att strida tills ingen av dem längre fanns i livet, men samtidigt insåg han att Harald skulle behöva varje man han kunde få för att segla skeppen. Skeppsfolket skulle inte dödas så länge de var till nytta och förr eller senare kunde de kanske slå sig fria. Då var det bättre att ge sig fångna. Hakon Jarl lät sitt svärd falla till tecken på att han erkände sig besegrad.
*
Ett blekt ljus föll in i skänkhuset över det stampade jordgolvet. Det var tidigt på kvällen och gästerna hade ännu inte kommit. Estrid lade bordsskivan på bockarna och ställde fram två bänkar. Det hade varit fullt i stugan nästan varje kväll och de extra borden behövdes. I detsamma hördes ljud från dörren och Estrid såg upp. Orfrim. Han kom ändå, tänkte hon ljus till sinnes och strök bort håret ur pannan. Hastigt slätade hon ut vecken i hängselkjolen och gick honom till mötes. Hon hade inte sett honom på flera dagar.
När änkan till Issuchiya erbjudit honom stapelhuset hade Orfrim flyttat dit. Vid kajen, där farbrodern haft ett upplag för sina varor, fanns ett litet rum. Både rummet och varulagret hade Orfrim fått ta över. Tacksam flyttade han in i stapelhuset med alla sina tillhörigheter och Estrid hade undrat om hon skulle få se honom hos sig mer. Kanske fick han sitt sovel på farbroderns gård och då behövde han inte komma till skänkhuset.
Hon gav honom en skygg blick och han såg på henne och log. Så vacker han är, tänkte hon. Ansiktet, hans sätt att röra sig, de mörka, intensiva ögonen.
Han slog sig ned på en bänk nära härden och vinkade henne till sig.
”Välkommen tillbaka”, sa hon leende.
”Ja, inte går jag någon annanstans inte”, sa han snabbt. ”Det vanliga, ett horn mjöd tack”, fortsatte han och det blänkte till av värme i hans ögon.
Estrid återvände med ett stort horn och en mjödkanna och Orfrim bad henne att slå sig ned.
”Sätt dig, jag vill visa dig något”, sa han ivrigt och letade i sin ränsel.
Varsamt tog han fram ett litet paket, öppnade det och tog bort halmen runtomkring. Så ställde han föremålet på bordet. När han såg upp hade han en pojkaktig blick i ögonen.
”Se här!” sa han och höll upp dryckesbägaren. Ljuset som föll in genom glaset blev till strålar i rött, gult och grönt. Det skimrade och blänkte. Estrid sjönk ned på bänken och sträckte hänförd ut handen. Retfullt drog han undan bägaren och räckte den sedan skrattande till henne.
”Vacker, inte sant?” sa han och det fanns kraft och stolthet i rösten. Estrid sa fortfarande ingenting, smekte bara tyst med fingrarna över glaset.
”Så vackert glas, och tänk att kunna se det man ska dricka!” utbrast hon hänfört.
”Tror du jag kan sälja dem här i Birka?” fortsatte han ivrigt.
Estrid tog upp dryckesbägaren och vägde den prövande i handen. Glaset kändes glatt och kallt mot handflatan. Hon ställde ned det igen och gav honom en tankfull blick.
”På marknaden skulle nog många köpa av dig”, sa hon och betraktade ljusets strålar genom glasväggarna. ”Och de rika köpmännen i Birka vill säkert ha sådana här glas på borden.”
Orfrim sträckte sig efter bägaren och hans händer kom att snudda vid hennes. Förvirrad drog Estrid åt sig handen, men ångrade sig nästan genast.
Det blev tyst och hon knäppte händerna framför sig. Hans milda, varma ögon betraktade henne. Beröringen hade nog inte varit medveten, han hade bara stött emot henne när han skulle lyfta bägaren. Så var det, inget annat, tänkte hon.
”Om du vill”, sa Estrid och klarade rösten, ”kan jag duka med dina bägare när vi har gille. Men säg mig, vad gör jag då om gästerna slår sönder glasen?”
”Utmanar dem på holmgång”, sa Orfrim och såg roat på henne. Åter kände hon hans blick. Förläget slog hon ned ögonen.
”Se här!” fortfor Orfrim upprymd, tog hornet och hällde innehållet i glaset. Mjödet skimrade och glänste mot de genomskinliga glasväggarna. Han tömde bägaren i ett enda drag och höll upp den mot ljuset igen. Utan drycken var glaset åter ljust och klart och hans ögon glittrade av fröjd. Så tog han fram ännu ett paket.
Försiktigt lirkade han bort linneduk och lite halm från föremålet. Estrid kunde inte hålla tillbaka ett förtjust utrop. I hans hand glimrade en ståtlig dryckesbägare vars like hon aldrig sett förut. Den var svagt grönfärgad med blå mynningsrand och dekorerad med två fåglar runt ett träd. Dekoren var slipad och prydd med något som såg ut som emalj. Gulvita pålagda trådar löpte runt kärlets hals och buk.
”Från Kalifatet”, sa Orfrim belåtet. Estrid såg hänförd på glaset.
”Så vackert”, stammade hon och det var hänförelse och glädje i hennes röst.
Orfrim såg nyfiket på henne. Hennes ansikte lyste. Det slog honom att även om hon inte var iögonfallande fager hade hon något annat. Hon hade ett märkligt sätt att fängsla honom. Hennes leende var på en gång både skälmaktigt och lockande. Och hon var bestämd, visste vad hon ville. Det tyckte han om. Med ens förstod han att han inte bara önskade att hon skulle sälja hans glas, han ville också lära känna henne. Beslutsamt lutade han sig fram och lade sin hand över hennes.
”Du skulle göra mig lycklig om jag fick pröva några av mina glas här i skänkstugan. Och även om du inte vill det tänker jag skänka dig de här glasen. Jag ser i dina ögon att du vill ha dem.”
Den här gången drog Estrid inte åt sig handen. När han tog den, flammade det till i henne och hon såg förvirrat på honom. I nästa stund tryckte han hennes hand och reste sig upp. Vid dörren vände han sig om och log. Hettan från hans hand fanns kvar i hennes.
*
”Servera öl och mjöd i glas som går sönder, det kan inte vara klokt”, sa Sigfrid med en trött suck morgonen därpå. ”Vi kan skära oss. Och när karlarna slänger glasen i väggen, vad gör vi då? ”
”Ger dem ett nytt glas, förstås”, svarade Estrid trotsigt. ”Hör här, vi kan väl försöka. Glasen är vackra. Du ska se att vi får hit välbärgade köpmän som vill pröva något nytt och så blir vi rika själva.”
”Men de som har det gott ställt ger aldrig ifrån sig sina pengar i onödan, vet du inte det”, sa Sigfrid misslynt. ”Vem har du fått glasen av, förresten? Är det han den mörke som varit här några gånger, han med ögon som en djup sjö?”
”Ja, det är han”, svarade Estrid med spelad likgiltighet och började rastlöst torka av vägghyllan. Mjödet låg klibbigt på kanterna. ”Sigfrid, jag tror alla kommer att tycka om glasen. Jag vill bara få gästerna att trivas.”
”Jaha, ska du spika fast flugorna i taket också, allt för gästernas hemtrevnad?” sa Sigfrid syrligt. ”Nej, hornen duger bra, varför riskera det vi har med något nytt? Dessutom är det inte glasen som intresserar dig utan den där främlingen. Jag har nog märkt hur du ser på honom.”
Estrid vände ryggen till så att väninnan inte skulle se hur hon rodnade. Sedan sa hon med len tjurighet i rösten:
”En ensam och vacker man här i skänkhuset. Nog vore jag väl en sär en om jag inte bligade på honom. Det borde du också göra, det livar upp. Snemun är väl inte den ståtligaste här på ön. Förresten, att det går bra för oss nu betyder inte att det inte kan gå ännu bättre.”
Sigfrid gav Estrid en trött blick. Fränkan var envis som granit och när hon fått något i sinnet var hon inte lätt att tas med. Nåja, glasen kunde väl inte mer än gå sönder.
”Ja, ja, du har rätt, låt oss pröva”, sa Sigfrid och gav Estrid en kram. ”Men om våra gäster bara vill dricka ur glasbägare sedan, vad gör vi då?”
”Då far jag i viking österut och hämtar hem fler glas”, svarade Estrid muntert.
Kvinnorna såg på varandra och brast ut i skratt. Visst gnabbades de, men deras vänskap tålde det. De höll av varandra och båda var snara till att försöka gå den andra till mötes. Det fanns en värme och öppenhet mellan dem som kändes i rummet. Kanske var det därför som gästerna trivdes. De som en gång funnit vägen till skänkstugan kom oftast tillbaka.
På kvällen när Estrid vandrade hemåt sjöng hon. Hon funderade på vad som hänt tidigare på dagen. Då far jag österut och hämtar hem fler glas, hade hon sagt. Vilken tanke. Tänk om hon kunde förmå Orfrim att ta med henne till Aldeigjuborg? Eller kanske kunde hon fara på egen hand? Varför skulle inte hon kunna driva handel där? Hennes vävar och bonader hade sålt väl på vintermarknaden och likaså de pälsmössor och vantar hon tillverkat för några vintrar sedan. I skänkhuset hade hon hört så mycket prat om andra länder att hon blivit nyfiken. Någon gång skulle hon vilja se vad som låg bortom det hon var van vid. Alltid skulle hon väl finna på råd och ta sig hem igen. Och Rurik? Ja, honom kunde hon ta med sig. Trots allt skulle hon ju inte gå i härnad. Hon smålog åt sina egna tankar, drömmarna som formade sig i hennes sinne. Kanske en dag, någon gång?
*
Sjön gick krabb. Stora gråa moln drev över havet och en hård vind höll dem tillbaka. De hade seglat i två dagar nu, men skeppen tycktes förgäves stampa och stångas mot tredskande havsgudar. Än hade de inte nått land och ett bedrägligt lugn härskade ombord. På några av skeppen grinade stora drakhuvuden, men i fören på de breda och bukiga köpmansskeppen syntes endast enkelt snidade slingor på framstammen. På dessa skepp bar besättningen inga vapen och de vaktades av män med kors om halsen och svärd i bältet. Skeppsskroven bar spår av änterdraggar och det fanns ännu rester av blod i slagvattnet. De tillfångatagnas blickar var trötta och håglösa.
”Vatten”, hördes plötsligt en svag viskning på ett av skeppen. Den svaga rösten kom från stävrummet. ”Vatten!” upprepade stämman något starkare.
Hakon Jarl lystrade, det lät som Erik. Jarlen tvekade och väntade att få höra något igen, men nu var det tyst. Försiktigt drog han sig fram mot förrummet och drog undan några säckar. Det luktade sött och kryddor, och dunklet därinne gjorde det svårt att se. En ljushårig man, nedsölad av blod, halvlåg på några balar.
”Erik, hör du mig?” viskade jarlen ivrigt och lutade sig fram. Erik stönade och förde handen mot såret på axeln. Långsamt lät han armen sjunka igen.
”Erik, det är Hakon. Hör du mig?” Jarlen öppnade skinnränseln och lät lite vatten droppa på kamratens läppar.
”Mer”, mumlade Erik och sträckte sig efter ränseln.
Hakons ansikte bröts i ett stort leende. Äntligen vaknade fränden, äntligen kom han sig igen. Den spefågeln kunde tydligen ingen ta död på.
Jarlen ville skrika högt av glädje, men behärskade sig. Istället öppnade han ränseln helt och lät Erik dricka. Kamraten hade ett sår i axeln och hade fått ett hårt slag i huvudet. Men han hade kommit ut ur medvetslösheten. Allt skulle bli som förr.
När Hakon och hans män hade röjt skeppen efter slaget hade de varit tvungna att slänga de döda och döende överbord. Plötsligt hade jarlen funnit Erik under en hög av kroppar. Han hade visat svaga livstecken och jarlen hade gömt undan honom i stävrummet i skydd av några säckar. Ett avbrutet spjut satt kvar i axeln och hade stoppat blodflödet.
Försiktigt hade jarlen lirkat ut spjutspetsen och låtit sitt vatten på såret. Sedan förband han honom med en bit av sin egen linneskjorta. Ända sedan den stunden hade han försökt hålla såret rent och se efter sin vän. Nu tycktes han äntligen ha fått lön för mödan. Hakon Jarl tog fram en brödbit, blötte upp den i mjöd och gav den till Erik.
”Här”, sa han och stoppade brödbiten i hans mun. Erik tuggade några gånger och spottade sedan ut den.
”Nattståndet mjöd och härsket bröd, tvi!” fräste han och sjönk tillbaka mot säckarna.
Hakon Jarl drog leende på munnen. Kamraten var sig lik. Då kunde det inte dröja länge förrän han var på benen igen. Upplivad räckte Hakon honom ännu ett brödstycke och en bit kött.
”Ät nu!”
Erik tuggade under tystnad medan ögonen kisade mot ljuset. Långsamt lät han blicken vandra över skeppet. Så plötsligt slutade han tugga.
”Här finns män med Kristi kors ombord!” utbrast han. Hakon nickade.
”Vi är tillfångatagna”, sa han trött.
”Tillfångatagna?”
”Ja. Minns du nordmännen? De anföll oss, sina egna landsmän”, berättade han och gav Erik mer att dricka. ”De uslingarna tränger skepp och silver till en stor flotta. Vakterna viskar om att de rustar för ett stort härnadståg.”
Erik stönade. Nu mindes han drakskeppen som helt plötsligt gått till anfall, den vita lågande smärtan i axeln och mannen som fallit ned över honom. Så det var svear bakom detta nidingsdåd, kristsärkar!
Erik ville resa sig upp, slå ned vakterna och återta sitt skepp med en gång, men såret i axeln höll honom tillbaka. Han kved av återhållen vrede och ilska. Än en gång hade han blivit överfallen av sjörövare, än en gång hade han mist allt han ägde. Och denna gång hade de sånär dödat honom.
”Är de många?”
”Hundra man minst.”
”Blev många dödade?”
”Vi miste tjugo av de våra. De har hämtats till Valhall.”
”Tjugo man? Vid alla Odins korpar!” Erik svor till.
”Ja, och du hade sånär blivit en av dem. Du låg under två döda, och det var nära att vi kastade dig överbord. Men jag hann se att du levde, så jag gömde undan dig här i stävrummet.”
”Lite tur har jag ändå haft”, sa Erik strävt. ”Nästa gång ska jag bistå dig, jag lovar.” Han tystnade och såg sig om i skeppet. ”Kan vi övermanna dem?” undrade han sedan.
”Inte än”, sa jarlen lågt.
”Vem är deras ledare då?”
Jarlen undvek Eriks blick. Vad skulle han svara. Om han berättade att det var Harald som besegrat dem skulle Erik rusa upp i vilt raseri och försöka döda honom. Och sårad som han var skulle han då få sin bane. Nej, då var det bättre att Erik fick reda på sanningen senare. Inte nu.
”Ledaren? Ja, det är en lång, ljushårig sälle som skriker och styr som en dåre. Snart nog kommer han väl ombord på det här skeppet och då får du själv se honom”, sa jarlen.
Erik tycktes nöjd med svaret och försjönk åter i tankar.
”Vart är vi på väg?” undrade han sedan.
”Västerut.”
”Västerut, till Bretland?”
”Den som det visste. Ja, till Britannien och Northumbria kanske, jag vet inte.”
Västerut? Eriks tankar löpte trögt. Hur skulle de nu komma till Birka? När skulle han få återse Estrid? Och Toste … Även om inte pojken var hans, höll han mycket av honom. Estrid, Toste och han själv, de var en familj. Han måste få komma hem till dem igen.
”Så vi är tillfångatagna. Men varför har de inte dödat oss?”frågade han matt.
”De behöver folk att segla skeppen. Men om de har egna skeppslag som väntar någonstans, ja, då behövs vi inte längre. Om vi inte går över till den kristna tron förstås, då får vi kanske leva.”
Det blev tyst en stund och Erik vilade med halvslutna ögon. Hans andning kom tung och armarna hängde slappt utefter sidorna. Han var tyst, som om han ville ta in det han hört innan han sa något.
”Hellre dör jag än går de kristnas ärenden”, utbrast han sedan med en grimas.
Jarlen nickade instämmande. Sedan lutade han sig fram och viskade: ”Vi försöker fly så snart vi når land. Om de inte dödar oss innan dess.”
”Mig dödar ingen”, muttrade Erik. ”Men varför är de på väg västerut?”
Jarlen räckte Erik den sista köttbiten och stängde ränseln.
”Engelska kusten är dåligt försvarad och klostren är fulla med dyrbarheter. Den som vill rusta en flotta kan ta rikt byte där.”
”Men munkarna är kristna. Inte kan väl kristsärkarna överfalla dem?”
”Tja, den som är tillräckligt stark i tron hittar alltid sätt att rättfärdiga sig”, sa jarlen beskt.
Smärtan gjorde Erik trött och han fick allt svårare att reda ut tankarna. Jarlen såg att kamraten blivit blek och kände oroligt med handen på hans panna. Den var het.
”Erik, vila dig nu. Du har fått ett spjut i axeln och såret håller på att läkas. Om du bara håller dig stilla lite till kan du snart bruka armen igen”, sa han och lade manteln tillrätta över kamraten. Erik kände försiktigt med den friska handen över axeln.
”Det är vänster axel och arm som gör ont”, anmärkte han. ”Nå, jag hugger bäst med den högra.”
”Jamen sov nu, just nu kan du varken fly eller strida.”
Erik drog på mun och slöt ögonen.
”Lugn, jag kommer aldrig att fly utan silvret”, mumlade han.
*
Estrid vandrade förbi bryggorna och Ketil Bronsgjutare innan hon nådde stapelhusen. Där saktade hon stegen och gick tveksamt fram till ett stort hus med en vacker port utåt kajen. Byggnaden var inte olik de andra gavelhusen i hamnen, bara dörren med träsniderier bröt av. Den var inte dekorerad med slingor och drakhuvuden, utan hade endast ett enkelt, strikt mönster. Estrid blev stående vid dörrgaveln. Hastigt strök hon håret från pannan och rättade till sjalen. Orfrim hade bett henne komma. Han önskade visa henne sina handelsvaror. Kanske kunde hon ha användning för några av dem, hade han sagt. Estrid böjde på huvudet, tog ett djupt andetag och knackade på. Ingen öppnade. Hon lyssnade en stund och försökte igen. Tystnad. Tveksamt vände hon sig om för att gå.
”Vänta!” Orfrim stod i porten med ett brett leende. ”Kom in. Jag låg och sov.”
Hans mörka, halvlånga hår hängde rufsigt över panna och kinder och skjortan och kaftanen var skrynkliga. Ansiktet var blekt och sömndrucket. Estrid smålog för sig själv. I detta ögonblick var han ingen köpman, han påminde mest om en liten pojke. Men bara för en kort stund. När hon såg på honom igen var hans blick vaken och hållningen åter högrest och manlig.
”Kom nu!”
Bestämt lade han armen om hennes axlar och förde in henne i huset. Estrid kände hans arm på sina skuldror och hans beröring blev till en närhet hon ville behålla.
Där var varmt och fuktigt och en söt doft av kryddor vilade över rummet. Kistor, balar och tunnor hade staplats utmed väggarna och på golvet stod oöppnade lådor. Längst bort syntes en avbalkning och en liten trädörr.
”En del av min farbroders varor finns kvar här; tyger, kryddor och keramik. Det som är mitt har jag stuvat hos mig därinne.” Han nickade åt avbalkningen till och såg vänligt på henne. Det mörka håret ramade in hans ansikte och gav honom ett vackert, aningen främmande utseende.
Estrid betraktade det skarpt tecknade ansiktet med den mörka, intensiva blicken. Hans ögon var en källa, en mörk tjärn som lockade henne. Inbjudande men farlig. Deras blickar möttes. Hon tänkte säga något men fann inte orden. Det syns på mig, tänkte hon, han kan se att han har makt över mig. Och han anar. Hennes kropp spändes och dunkla önskningar blev till en häftig längtan.
Orfrim stod orörlig, väntade och log osäkert mot henne. Så såg han blicken i hennes ögon och märkte hur kvinnan från skänkhuset förändrats, hur ögonen fått glans och hur rodnaden färgat hennes kinder. Det han tänkt säga vek undan och han förnam något större och starkare. Hettan och lockelsen strålade ut från hennes kropp och han kände en brusande kraft som strömmade och virvlade. Ändå stod han stilla, alldeles stilla.
Han ville ta henne i famn, kyssa henne, känna hennes kropp mot sin, men … Vad kunde inte hända om han lät sig villfaras?
Han var en främling i staden, ensam bland hedningar, och han kände inte deras seder och bruk. Han kunde inte, han borde inte. En stund var det som om de bägge vilade i tanken och de såg skyggt på varandra. Så var det som om alla farhågor skingrades och bara kraften och lockelsen fanns kvar.
Varsamt tog han hennes hand och förde henne mot avbalkningen. Innanför trädörren stannade han och såg på henne. Utan att säga något drog han henne intill sig.
Han kysste henne häftigt och tryckte hennes kropp mot sin. Skälvande famnade de varandra och öppnade sina läppar mot hettan och glädjen. Hans händer sökte sig mot urringningen och hon lät det ske och hakade själv upp spännbucklorna. Hennes runda fasta bröst mötte hans hand och hennes axlar var vita och bara. Hängselkjolen föll till golvet och han såg lyckligt på henne. Sedan drog han henne med sig mot fållbänken. Nej, tänkte hon, nej, det här får inte ske. Men längtan sköljde över henne och hon sjönk ned mot honom. En främling, jag känner honom inte, tänkte hon, men det var redan för sent.