Slaktaren satt hopsjunken mot väggen på vänstra sidan, med båda armarna fjättrade vid en järnring ovanför huvudet.
Kläderna var i trasor och skylde knappt hans bleka, utmärglade kropp. Benknotorna avtecknade sig skarpt under den halvt genomskinliga huden, och även blodådrorna var framträdande. Han hade fått sår på handlederna där bojorna skavde, och från såren sipprade en blandning av klar vätska och blod. Det som fanns kvar av håret hade blivit grått eller vitt och hängde i stripiga, flottiga testar över hans koppärriga ansikte.
Väckt av klangen från Rorans hammare lyfte Sloan hakan mot ljuset och frågade med skälvande röst: ”Vem är det? Vem är det som är här?” Hårtestarna föll bakåt och ögonhålorna, som hade sjunkit djupt in i skallen, syntes. Där ögonlocken borde ha varit fanns nu bara några slamsor fransig hud över de nakna fördjupningarna under. Området runt ögonen var fullt av blåmärken och sårskorpor.
Till sin förfäran insåg Eragon att ra’zacerna hade hackat ut Sloans ögon.
Han hade ingen aning om vad han skulle ta sig till med slaktaren. Sloan hade talat om för ra’zacerna att Eragon hade hittat Saphiras ägg. Dessutom hade han mördat vaktposten Byrd och förrått Carvahall till Imperiet. Om han ställdes inför de andra byborna skulle de utan tvivel finna Sloan skyldig och döma honom till döden genom hängning.
Det tedde sig inte mer än rätt, tyckte Eragon, att slaktaren fick sona sina brott. Det var inte den saken som gjorde honom osäker. Snarare var det faktumet att Roran älskade Katrina, och Katrina måste rimligen, trots allt som Sloan gjort, fortfarande hysa en viss tillgivenhet för sin far. Att se en skiljeman offentligt fördöma Sloans handlingar och därefter hänga honom skulle inte bli lätt för henne, eller i förlängningen för Roran. Sådana påfrestningar skulle till och med kunna ge upphov till så stor osämja mellan dem att förlovningen slogs upp. I vilket fall var Eragon övertygad om att det skulle så split mellan honom, Roran, Katrina och de andra byborna ifall de tog Sloan med sig. Risken fanns att det skulle väcka så mycket vrede att det kunde distrahera dem från kampen mot Imperiet.
Den lättaste lösningen, tänkte Eragon, är att döda honom och säga att jag hittade honom död i cellen … Hans läppar darrade och ett av dödsorden vilade tungt i munnen.
”Vad vill du?” frågade Sloan. Han vred huvudet från sida till sida i ett försök att höra bättre. ”Jag har redan berättat allt jag vet för er!”
Eragon svor över sig själv och sin tvekan. Det rådde inget tvivel om Sloans skuld: han var en mördare och en förrädare. Vilken lagstiftare som helst skulle döma honom till döden.
Trots tyngden i dessa argument var Sloan, som låg hopkurad framför honom, en människa som Eragon hade känt hela sitt liv. Slaktaren må vara en föraktlig person, men alla de minnen och erfarenheter som Eragon delade med honom gav upphov till en känsla av förtrolighet som tyngde Eragons samvete. Att ge sig på Sloan vore som att lyfta handen mot Horst eller Loring eller någon av Carvahalls äldste.
Återigen gjorde sig Eragon beredd att uttala det ödesdigra ordet, när en bild dök upp för hans inre syn: Torkenbrand, slavhandlaren som han och Murtagh hade råkat på under sin flykt till Varden, stående på knä på den dammiga marken, och Murtagh som gick fram och halshögg honom. Eragon mindes vilka invändningar han haft mot Murtaghs dåd och hur det hade bekymrat honom i dagar efteråt.
Har jag förändrats så mycket, frågade han sig själv, att jag kan göra samma sak? Som Roran sade har jag dödat, men bara i stridens hetta … aldrig på det här viset.
Han kastade en blick över axeln. Roran slog just sönder det sista gångjärnet på Katrinas celldörr, släppte hammaren och gjorde sig redo att kasta sig mot dörren och slå in den, men han tycktes komma på andra tankar och försökte istället lyfta loss dörren ur ramen. Dörren rubbades en bråkdels tum, inte mer. ”Hjälp till här!” ropade han. ”Jag vill inte att den ska falla över henne.”
Eragon betraktade den stackars slaktaren. Han hade inte tid att grubbla. Hans egen osäkerhet sade honom att det vore fel att döda Sloan eller att återföra honom till Varden. Han hade ingen aning om vad han skulle göra istället, annat än att hitta en tredje väg, en som var mindre uppenbar och mindre våldsam.
Han lyfte handen, som i en välsignelse, och viskade: ”Slytha.” Det skramlade om Sloans bojor när kroppen blev slapp och han föll i djup sömn. Så snart Eragon var säker på att besvärjelsen verkat, stängde och låste han celldörren igen och återställde sina skyddsbarriärer runt den.
Vad håller du på med, Eragon? frågade Saphira.
Vänta tills vi är tillsammans igen. Jag förklarar då.
Förklarar vad då? Har du någon plan?
Ge mig en liten stund så kommer jag att ha det.
”Vad fanns där inne?” frågade Roran när Eragon kom fram till honom.
”Sloan.” Eragon justerade sitt grepp om dörren mellan dem. ”Han är död.”
Roran spärrade upp ögonen. ”Hur …?”
”Ser ut som om de bröt nacken av honom.”
För ett ögonblick befarade Eragon att Roran inte skulle tro honom. Sedan grymtade kusinen till och sade: ”Det är antagligen bäst så. Klar? Ett, två, tre …”
Tillsammans lyfte de den massiva dörren ur dess infattning och vräkte iväg den. Dånet som följde återkastades från stengången om och om igen. Roran rusade omedelbart in i cellen, som var upplyst av ett ensamt vaxljus. Eragon kom steget bakom.
Katrina satt hopkurad längst bort på en järnsäng. ”Lämna mig ifred, era tandlösa jävlar! Jag …” Hon avbröt sig, förstummad när Roran steg fram. Hennes ansikte var vitt av brist på sol och randigt av smuts, ändå sken hennes anletsdrag i det ögonblicket upp av en sådan förundrad och ömt kärleksfull min att Eragon tänkte att han sällan sett någon som varit så vacker.
Utan att ta blicken från Roran reste sig Katrina och rörde med en skälvande hand vid hans kind.
”Du kom.”
”Jag kom.”
Någonting mittemellan ett skratt och en snyftning hördes från Roran, och han tog henne i famnen och drog henne tätt intill sig. De stod förlorade i sin omfamning en lång stund.
Till slut drog sig Roran lite bakåt och kysste henne tre gånger på munnen. Katrina rynkade på näsan och utbrast: ”Du har skaffat skägg!” Av allt hon kunde ha sagt var detta så oväntat – och hon lät så chockad och förvånad – att Eragon skrattade till.
Katrina tycktes för första gången lägga märke till honom. Hon svepte med blicken över honom och fäste den sedan på hans ansikte, som hon tydligt förbryllad studerade. ”Eragon? Är det du?”
”Javisst.”
”Han är Drakryttare nu”, sade Roran.
”En Ryttare? Du menar …” Hon kom av sig – avslöjandet tycktes överväldiga henne – och kastade en blick på Roran som för att söka beskydd, kramade honom ännu hårdare och makade sig bort från Eragon. Till Roran sade hon: ”Hur … hur hittade ni oss? Vem mer är med er?”
”Vi tar allt det där senare. Vi måste ta oss ut ur Helgrind innan vi får resten av Imperiet efter oss.”
”Vänta! Min far då? Har ni hittat honom?”
Roran tittade på Eragon innan han åter vände blicken mot Katrina och stilla sade: ”Vi kom för sent.”
En rysning for igenom Katrina. Hon slöt ögonen, och en ensam tår tillrade nerför kinden. ”Må så ske.”
Medan de pratade försökte Eragon febrilt komma på vad han skulle ta sig till med Sloan, fast han dolde sina funderingar från Saphira eftersom han visste att hon skulle ogilla den riktning hans tankar var på väg att ta. En plan började ta form i hans hjärna. Det var en besynnerlig idé, åtföljd av faror och ovisshet, men med tanke på omständigheterna var det den enda genomförbara möjligheten.
Eragon avstod från vidare eftertanke och skred till handling. Han hade mycket att göra på kort tid. ”Jierda!” ropade han och pekade. I ett regn av blå gnistor och metallfragment föll metallringarna som nitats fast runt Katrinas fotleder i bitar. Katrina hoppade till av förvåning.
”Trolldom …”, viskade hon.
”En enkel besvärjelse.” Hon drog sig undan hans hand när han sträckte fram den mot henne. ”Katrina, jag måste förvissa mig om att Galbatorix eller någon av hans trollkarlar inte har pålagt dig någon förtrollning eller tvingat dig att svära någonting på det gamla språket som kan skada vår sak.”
”Det gamla …”
Roran avbröt henne. ”Eragon! Gör det när vi har slagit läger. Här kan vi inte stanna.”
”Nej.” Eragon slog ut med armen i luften. ”Vi gör det nu.” Med bister min flyttade sig Roran åt sidan och lät Eragon lägga händerna på Katrinas axlar. ”Se bara in i mina ögon”, sade han till henne. Hon nickade och lydde.
Det var första gången som Eragon hade anledning att använda de formler som Oromis hade lärt honom för att upptäcka en annan besvärjares verk, och han hade svårt att minnas alla ord ur skriftrullarna i Ellesméra. Luckorna i hans minne var så allvarliga att han vid tre olika tillfällen blev tvungen att förlita sig på en synonym för att avsluta en besvärjelse.
Under en lång stund såg Eragon in i Katrinas glittrande ögon och uttalade fraser på det gamla språket, och emellanåt undersökte han – med hennes tillstånd – ett av hennes minnen för att kontrollera att ingen hade manipulerat det. Han var så varsam som möjligt, till skillnad från Tvillingarna som hade plundrat hans eget sinne på liknande sätt samma dag som han kom till Farthen Dûr.
Roran stod vakt och vankade fram och tillbaka framför dörröppningen. För varje sekund som gick tilltog hans upprördhet. Han snurrade på hammaren och knackade den mot låret, som om han slog takten till ett musikstycke.
Till slut släppte Eragon Katrina. ”Jag är klar.”
”Vad hittade du?” viskade hon. Hon slog armarna om kroppen och fick bekymrade veck i pannan medan hon väntade på hans dom. Tystnaden fyllde cellen när Roran stannade till.
”Inget annat än dina egna tankar. Du är fri från förtrollning.”
”Självklart är hon det”, morrade Roran och tog henne återigen i famnen.
Tillsammans lämnade de tre cellen. ”Brisingr, iet tauthr”, sade Eragon och gjorde en gest mot varljuset som fortfarande svävade uppe i taket. På hans befallning förflyttade sig det lysande klotet hastigt till en punkt rakt ovanför hans huvud där det guppade som en bit drivved i vågorna.
Eragon tog täten när de skyndade genom virrvarret av tunnlar mot grottan där de hade landat. Medan han småsprang över det hala stengolvet höll han utkik efter den kvarvarande ra’zacen och skapade samtidigt skyddsbarriärer åt Katrina. Bakom sig hörde han henne och Roran utbyta korta fraser och enstaka ord: ”Jag älskar dig … Horst och de andra utom fara … Alltid … För din skull … Ja … Ja … Ja … Ja.” Förtroendet och tillgivenheten mellan dem var så uppenbar att den väckte en dovt värkande längtan inom Eragon.
När de var omkring femton alnar från huvudgrottan och precis började urskilja det svaga ljuset framför dem släckte Eragon varljuset. Några fot längre fram saktade Katrina in, tryckte sig tätt intill tunnelväggen och satte händerna över ansiktet. ”Jag kan inte. Det är för ljust, det gör ont i ögonen.”
Roran ställde sig snabbt framför henne och skänkte henne skugga. ”När var du utomhus senast?”
”Jag vet inte …” En antydan till panik smög sig in i rösten. ”Jag vet inte! Inte sedan de tog hit mig. Roran, håller jag på att bli blind?” Hon snörvlade till och började gråta.
Hennes tårar förvånade Eragon. Han mindes henne som en stark och tapper person. Men hon hade tillbringat många veckor inlåst i mörkret och fruktat för sitt liv. Jag kanske inte heller skulle vara mig själv om jag var i hennes ställe.
”Nej, det är ingen fara. Du behöver bara vänja dig vid solen igen.” Roran strök henne över håret. ”Såja, låt inte det här göra dig upprörd. Allt kommer att ordna sig … Du är i trygghet nu. Trygghet, Katrina. Hör du vad jag säger?”
”Jag hör dig.”
Trots att han ogärna ville förstöra en av de skjortor alverna gett honom, rev Eragon loss en tygremsa från nederkanten av sitt plagg, gav den till Katrina och sade: ”Bind den här över ögonen. Du bör kunna se igenom tillräckligt för att inte ramla eller springa in i något.”
Hon tackade honom och satte på sig ögonbindeln.
Trion började gå igen och kom ut i den soliga, blodbestänkta huvudgrottan – som nu stank ännu värre än förut på grund av de osunda ångorna från lethrblakans lik – samtidigt som Saphira dök upp inifrån den breda gången mittemot dem. När Katrina fick syn på henne flämtade hon till och klamrade sig fast vid Roran, grävde in fingrarna i hans arm.
Eragon sade: ”Katrina, låt mig presentera dig för Saphira. Jag är hennes Ryttare. Hon förstår dig om du talar med henne.”
”Det är en ära, O drake”, lyckades Katrina få fram och böjde lätt på knäna i en klen imitation av en nigning.
Saphira återgäldade hälsningen med att böja på nacken. Sedan vände hon sig mot Eragon. Jag sökte igenom lethrblakornas bo, men det enda jag hittade var ben, ben och åter ben. Flera luktade färskt kött. Ra’zacerna måste ha ätit upp slavarna igår natt.
Jag önskar att vi kunde ha räddat dem.
Jag vet, men vi kan inte skydda alla i det här kriget.
Med en gest mot Saphira sade Eragon: ”Varsågoda, klättra upp på henne. Jag kommer strax efter.”
Katrina tvekade och kastade en blick på Roran, som nickade och mumlade: ”Det är ingen fara. Saphira förde oss hit.” Tillsammans gick paret runt lethrblakans lik och fram till Saphira, som sjönk ner på mage för att de skulle kunna ta sig upp på henne. Roran knäppte händerna till ett fotsteg och lyfte Katrina så högt att hon kunde dra sig upp på övre delen av Saphiras vänstra framben. Därifrån klättrade Katrina via öglorna som bildades av sadelns benremmar, som på en stege, tills hon satt högst upp på Saphiras axlar. Som en bergsget som skuttar från den ena klipphyllan till den andra härmade Roran hennes uppstigning.
Eragon gick fram till Saphira för att undersöka och avgöra hur allvarliga hennes skrapsår, jack, rispor, blåmärken och sticksår var. Utöver det han själv kunde se förlitade han sig även på vad hon själv kände.
För guds skull, sade Saphira, vänta med det där tills vi är utom fara. Jag kommer inte att förblöda.
Det är inte riktigt sant, och det vet du mycket väl. Du blöder inne i kroppen. Om jag inte hejdar det nu kan du drabbas av komplikationer som jag inte kan hela, och då tar vi oss aldrig tillbaka till Varden. Säg inte emot. Du kan inte förmå mig till att ändra mig, och det tar bara någon minut.
Det visade sig dock att Eragon behövde flera minuter för att återställa Saphira. Skadorna var så pass allvarliga att han, för att kunna slutföra sina besvärjelser, blev tvungen att tömma Beloth den vises bälte på energi och därefter utnyttja Saphiras egna, omfattande styrkereserver. Varje gång han förflyttade sig från ett större sår till ett mindre protesterade hon och sade att han var fånig och bad honom sluta, men han struntade i hennes invändningar, vilket i högsta grad ökade hennes missnöje.
Efteråt sjönk Eragon ihop, utmattad av trolldomen och striden. Han viftade med fingret mot de ställen där lethrblakorna hade skadat henne med näbbarna och sade: Du bör låta Arya eller någon annan alv inspektera de där såren. Jag har gjort mitt bästa, men jag kan ha missat någonting.
Jag uppskattar din omsorg om mitt välbefinnande, svarade hon, men det här är knappast den rätta platsen för ömhetsbetygelser. Låt oss nu ge oss av!
Ja. Det är dags, sade Eragon och tog några steg bort från Saphira, i riktning mot tunneln bakom sig.
”Kom igen!” ropade Roran. ”Skynda dig!”
Eragon! utbrast Saphira.
Eragon skakade på huvudet. ”Nej. Jag stannar här.”
”Du …”, började Roran säga men avbröts av en vildsint morrning från Saphira. Hon piskade med svansen mot grottväggen och drog klorna över golvet så att ben och sten jämrade sig i något som lät som dödsångest.
”Hör på!” skrek Eragon. ”En av ra’zacerna är fortfarande på fri fot. Och tänk på vad mer som kan finnas i Helgrind: skriftrullar, dekokter, upplysningar om Imperiets förehavanden – sådant vi kan ha nytta av! Ra’zacerna kan till och med ha egna ägg förvarade här. I så fall måste jag förstöra dem innan Galbatorix lägger vantarna på dem.”
Till Saphira sade han dessutom: Jag kan inte döda Sloan, jag kan inte låta Roran eller Katrina se honom, och jag kan inte låta honom svälta till döds i sin cell eller låta Galbatorix män tillfångata honom på nytt. Jag är ledsen, men jag måste ta itu med Sloan på egen hand.
”Hur ska du ta dig ut ur Imperiet?” undrade Roran.
”Jag springer. Jag är lika snabb som en alv numera, vet du.”
Det ryckte i spetsen på Saphiras svans. Det var den enda förvarningen Eragon fick innan hon tog ett språng mot honom med en av sina glittrande tassar framsträckt. Han flydde in i tunneln en bråkdels sekund innan Saphiras fot damp ner på den plats där han nyss befunnit sig.
Med en sladd stannade Saphira framför tunneln och röt av frustration över att inte kunna följa efter honom in i den trånga gången. Hennes stora kropp skymde det mesta av ljuset. Grottväggarna skakade när hon klöste och rev loss stora klippblock runt tunnelmynningen. Hennes vildsinta rytande och åsynen av hennes tänder, långa som hans underarm, sände en ilning av rädsla genom Eragon. Han förstod hur en kanin i sin håla måste känna sig när en varg gräver efter den.
”Gánga!” skrek han.
Nej! Saphira lade huvudet på marken och gav ifrån sig ett sorgesamt kvidande, och hennes ögon var stora och ömkliga.
”Gánga! Jag älskar dig, Saphira, men du måste ge dig av.”
Hon drog sig tillbaka flera alnar, snörvlade åt honom och jamade som en katt. Småtting …
Eragon avskydde att göra henne olycklig, och han avskydde att skicka iväg henne. Det kändes som om han slet sig själv i bitar. Deras mentala länk genomströmmades av Saphiras sorg, som i kombination med hans egen ångest gjorde honom näst intill lamslagen. På något vis lyckades han uppamma modet att säga: ”Gánga! Och kom inte tillbaka för att hämta mig eller skicka någon annan efter mig. Jag kommer att klara mig fint. Gánga! Gánga!”
Saphira vrålade av frustration och drog sig sedan motvilligt till grottmynningen. Från sin plats i sadeln sade Roran: ”Eragon, kom nu! Var inte dum. Du är för viktig för att riskera …”
Buller och rörelse dränkte resten av meningen när Saphira kastade sig ut ur grottan. Mot den klara himlen där utanför glänste hennes fjäll som lysande blåa diamanter. Hon var, tänkte Eragon, magnifik: stolt, ädel och vackrare än någon annan levande varelse. Ingen kronhjort eller lejon kunde tävla med det majestätiska hos en flygande drake.
Hon sade: En vecka: så länge väntar jag. Sedan kommer jag tillbaka för att hämta dig, Eragon, om jag så måste slå mig förbi Törne, Shruikan och tusen trollkarlar.
Eragon stod kvar tills hon försvann ur sikte och han inte längre kunde vidröra hennes sinne. Med hjärtat tungt som bly rätade han på axlarna, vände sig bort från solen och allt som var ljust och levande och begav sig återigen ner i skuggornas tunnlar.