”Men vi är ju ditt folk!”
Fadawar, en lång, svarthyad man med smal näsa, talade med samma kraftiga betoning och glidande vokaler som Nasuada mindes från sin barndom i Farthen Dûr, när sändebud från hennes fars stam anlände och hon satt i Ajihads knä och dåsade medan de pratade och rökte kardusört.
Nasuada blickade upp mot Fadawar och önskade att hon var sex tum längre och kunde se krigsherren och hans fyra underlydande rakt i ögonen. Att män tornade upp sig över henne var hon dock van vid. Hon fann det faktiskt mer förvirrande att befinna sig bland en grupp människor som var lika mörka som hon. Det var en ny erfarenhet att inte vara föremål för folks nyfikna blickar och viskade kommentarer.
Hon stod framför den utsirade stolen där hon höll sina audienser – en av de få bastanta stolar som Varden hade tagit med sig på krigståget – inne i sin röda befälspaviljong. Solen skulle snart gå ner, och dess strålar silade in genom paviljongens högra sida som genom målat glas och gav allt där inne en röd glans. Ett långt, lågt bord täckt med utspridda rapporter och kartor upptog ena halvan av paviljongen.
Alldeles utanför ingången till det stora tältet, visste hon, väntade de sex medlemmarna i hennes personliga vaktstyrka – två människor, två dvärgar och två urgaler – med dragna vapen, redo att anfalla vid minsta tecken på att hon svävade i fara. Jörmöndur, hennes äldsta och mest betrodda befälhavare, hade belastat henne med vakter ända sedan Ajihad dog, men aldrig så många under så lång tid. Dagen efter slaget på Brinnande slätten hade emellertid Jörmöndur uttryckt sin djupa och bestående oro för hennes säkerhet, en oro, sade han, som ofta höll honom uppe på nätterna med magont. Eftersom en lönnmördare hade försökt döda henne i Aberon, och Murtagh faktiskt hade lyckats med sitt angrepp mot kung Hrothgar för mindre än en vecka sedan, var Jörmöndur av den uppfattningen att Nasuada borde skapa en personlig vaktstyrka. Hon hade invänt att ett sådant steg vore en överreaktion men hade inte lyckats övertyga Jörmöndur, som hade hotat med att avgå från sin post om hon vägrade vidta vad han ansåg vara rimliga säkerhetsåtgärder. Till slut gav hon med sig, bara för att ägna den påföljande timmen åt att ackordera om hur många vakter hon skulle ha. Han hade tänkt sig tolv eller fler dygnet runt, hon ville ha fyra eller färre. Till slut hade de enats om sex, vilket Nasuada fortfarande tyckte var för många. Hon oroade sig för att framstå som rädd eller, än värre, som om hon försökte skrämma dem hon mötte. Återigen hade hennes protester misslyckats med att rubba Jörmöndur. När hon anklagade honom för att vara en envis gammal ängselpelle, skrattade han och sade: ”Bättre en envis gammal ängselpelle än en dumdristig ungtupp död i förtid.”
Eftersom medlemmarna i vaktstyrkan avlöste varandra var sjätte timme var det totala antalet krigare som avdelats till Nasuadas beskydd trettiofyra, inklusive de tio extra krigare som stod beredda att ersätta sina vapenbröder i händelse av sjukdom, skada eller död.
Det var Nasuada som hade propsat på att rekrytera styrkan från vart och ett av de tre dödliga släkten som gjorde front mot Galbatorix. Genom att göra så hoppades hon främja en större solidaritet mellan dem och dessutom förmedla att hon representerade alla släkten som stod under hennes befäl och deras intressen, inte enbart människorna. Hon skulle ha tagit med alverna också, men för ögonblicket var Arya den enda alv som stred sida vid sida med Varden och dess allierade, och de tolv besvärjarna som Islanzadí hade skickat för att skydda Eragon hade ännu inte anlänt. Till Nasuadas besvikelse hade människorna och dvärgarna bland hennes vakter varit fientligt inställda till urgalerna de tjänstgjorde tillsammans med, en reaktion hon hade förutsett men inte lyckats avleda eller mildra. Det skulle, visste hon, krävas mer än en gemensam strid för att lindra spänningarna mellan släkten som hade bekämpat och hatat varandra i generationer. Ändå såg hon det som uppmuntrande att krigarna valde att döpa styrkan till Natthökarna, för namnet var en ordlek med både hennes hudfärg och det faktum att urgalerna alltid refererade till henne som min dam Nattjägare.
Även om Nasuada aldrig skulle medge det för Jörmöndur, så hade hon snabbt kommit att uppskatta den känsla av trygghet som vakterna gav henne. Utöver att vara mästerliga med sina vapen – vare sig det var människornas svärd, dvärgarnas yxor eller urgalernas excentriska samling redskap – så var många av krigarna skickliga besvärjare. Och de hade alla svurit henne sin eviga lojalitet på det gamla språket. Sedan den dag då Natthökarna först trädde i tjänst hade de inte lämnat Nasuada ensam med någon annan person, förutom Farica, hennes uppasserska.
Fram till nu, vill säga.
Nasuada hade skickat ut dem ur paviljongen eftersom hon visste att hennes möte med Fadawar kunde leda till det slags blodsutgjutelse som Natthökarnas pliktkänsla skulle kräva att de förhindrade. Trots det var hon inte helt försvarslös. Hon hade en dolk gömd i klänningsvecken och en ännu mindre kniv i livet på underklänningen, och det profetiska häxbarnet, Elva, stod alldeles bakom draperiet i bakre delen av paviljongen, beredd att ingripa om så skulle behövas.
Fadawar knackade med sin fyra fot långa spira i marken. Den ciselerade staven var gjord av rent guld, och hans fantastiska uppsättning smycken likaså: guldringar täckte underarmarna, ett harnesk av hamrat guld skyddade bröstkorgen, runt halsen hängde långa, tjocka guldkedjor, örsnibbarna tänjdes ut av präglade runda plattor av vitt guld, och på huvudet vilade en praktfull guldkrona med så enorma proportioner att Nasuada undrade hur Fadawar orkade bära upp tyngden och hur ett sådant monumentalt byggnadsverk alls kunde sitta kvar på plats. Det föreföll som om man behövde fästa hela anordningen, som var minst två och en halv fot hög, med bultar i bengrunden för att den inte skulle falla av.
Fadawars män var utstyrda på liknande sätt, om än mindre överdådigt. Guldet de bar tjänade inte enbart till att förkunna deras rikedom utan också varje individs status och bedrifter, liksom skickligheten hos stammens vitt berömda hantverkare. Vare sig de var nomader eller stadsbor hade Alagaësias mörkhyade folk länge rönt ryktbarhet för sina smyckens kvalitet, som när den var som bäst tävlade med dvärgarnas.
Nasuada hade själv flera smycken, men hade valt att inte bära dem. Hennes ynkliga utstyrsel kunde inte tävla med Fadawars prakt. Dessutom ansåg hon det oklokt att låta sig själv förknippas med någon enskild grupp, hur rik eller inflytelserik den än var, när hon måste handskas med och tala för alla oliktänkande fraktioner inom Varden. Om hon visade partiskhet mot någon skulle hennes förmåga att kontrollera dem alla minska.
Vilket var grunden för hennes diskussion med Fadawar.
Fadawar stötte återigen spiran i marken. ”Blodet är det allra viktigaste! Först kommer dina förpliktelser gentemot familjen, sedan gentemot stammen, sedan gentemot din krigsherre, sedan gentemot gudarna där ovan och där nedan, och först därefter gentemot din kung och din nation, om du har någon. Det är så Unulukuna avsåg att människorna skulle leva, och det är så vi bör leva om vi vill vara lyckliga. Är du modig nog att spotta på Den Gamles skor? Om en människa inte hjälper sin familj, vem kan han då lita på ska hjälpa honom? Vänner är ombytliga, men familjen varar för evigt.”
”Du ber mig”, sade Nasuada, ”att ge inflytelserika positioner till dina fränder eftersom du är min mors kusin och eftersom min far föddes bland er. Det skulle jag gärna göra om dina fränder kunde fylla dessa positioner bättre än någon annan inom Varden, men inget du hittills har sagt har övertygat mig om att så är fallet. Och innan du slösar mer av din guldtungade vältalighet bör du veta att vädjanden som baseras på vårt delade blod är meningslösa för mig. Jag skulle överväga din begäran mer noggrant om du någonsin hade gjort mer för att stödja min far än att skicka nipper och tomma löften till Farthen Dûr. Det är först nu när jag vunnit segrar och inflytande som du ger dig tillkänna för mig. Nå, mina föräldrar är döda, och jag säger att jag inte har någon annan familj än mig själv. Ni är mitt folk, ja, men inget mer än så.”
Fadawars ögon smalnade och han lyfte hakan och sade: ”En kvinnas stolthet saknar alltid förnuft. Utan vårt stöd kommer du att misslyckas.”
Han hade övergått till sitt eget språk, vilket tvingade Nasuada att svara på samma sätt. Det avskydde hon honom för. Hennes tvekande tal och osäkra tonfall visade hur obekant hon var med sitt modersmål och att hon inte hade vuxit upp i deras stam utan var en utböling. Knepet undergrävde hennes auktoritet. ”Jag välkomnar alltid nya bundsförvanter”, sade hon. ”Däremot kan jag inte ha några gunstlingar, och det bör ni heller inte ha något behov av. Era stammar är starka och begåvade. De bör kunna avancera snabbt genom Vardens led utan att behöva förlita sig på andras välgörenhet. Är ni svultna hundar som gnyende sitter vid mitt bord, eller är ni män som kan föda er själva? Kan ni det så ser jag fram emot att samarbeta med er för att förbättra Vardens lott och besegra Galbatorix.”
”Bah!” utbrast Fadawar. ”Ditt erbjudande är lika falskt som du själv. Vi ska inte utföra tjänarsysslor. Vi är de utvalda. Du förolämpar oss. Du står där och ler, men ditt hjärta är fullt av skorpionens gift.”
Nasuada kvävde sin vrede och försökte lugna krigsherren. ”Det var inte min avsikt att väcka anstöt. Jag försökte bara förklara min ståndpunkt. Jag hyser ingen fiendskap mot de kringvandrande stammarna, inte heller hyser jag någon särskild kärlek för dem. Är det så illa?”
”Det är värre än illa, det är ohöljt förräderi! Din far begärde vissa åtaganden från oss baserat på vårt släktskap, och nu ignorerar du våra tjänster och skickar iväg oss som tomhänta tiggare!”
En känsla av uppgivenhet överväldigade Nasuada. Elva hade alltså rätt – det är oundvikligt, tänkte hon. Hon genomfors av en ilning av rädsla och upphetsning. Om så måste ske finns det ingen anledning för mig att fortsätta den här charaden. Hon lät rösten klinga ljudligt: ”Åtaganden som ni ofta inte uppfyllde.”
”Det gjorde vi visst!”
”Det gjorde ni inte. Och även om du talade sanning så är Vardens ställning alltför osäker för att jag ska kunna ge er någonting gratis. Du ber om fördelar, men tala då om för mig vad ni erbjuder i gengäld? Kan ni hjälpa till med att bekosta Varden med ert guld och era juveler?”
”Inte direkt, men …”
”Kan ni låta mig nyttja era hantverkare, utan avgifter?”
”Vi kan inte …”
”Hur har ni då tänkt er att förtjäna dessa förmåner? Ni kan inte betala med krigare. Era män slåss redan för mig, vare sig det är i Varden eller i kung Orrins armé. Var nöjd med det du har, krigsherre, och sök inte få mer än det som rättmätigt tillkommer dig.”
”Du förvränger sanningen för att den ska passa dina egna själviska syften. Jag söker få det som rättmätigt tillkommer oss! Det är därför jag är här. Du pratar och pratar men dina ord är meningslösa, för i handling har du förrått oss.” Armbanden han bar skramlade emot varandra när han slog ut med armen, som om han stod inför en skara med tusentals åhörare. ”Du medger att vi är ditt folk. Följer du då fortfarande våra traditioner och dyrkar våra gudar?”
Här har vi den kritiska punkten, tänkte Nasuada. Hon kunde ljuga och påstå att hon frångått de gamla sederna, men om hon gjorde det skulle Varden förlora Fadawars stammar, och andra nomader med, när de fick höra vad hon sagt. Vi behöver dem. Vi behöver alla vi kan få om vi ska ha minsta chans att störta Galbatorix.
”Det gör jag”, sade hon.
”Då säger jag att du inte är kompetent att leda Varden, och såsom är min rätt utmanar jag dig till De långa knivarnas prövning. Om du segrar ska vi böja oss för dig och aldrig mer ifrågasätta din auktoritet. Men om du förlorar ska du stiga åt sidan, och jag ska ta din plats som Vardens överhuvud.”
Nasuada lade märke till den nöjda glimten i Fadawars ögon. Det här är det han velat hela tiden, insåg hon. Han skulle ha åberopat provet även om jag hade gått med på hans krav. Hon sade: ”Måhända misstar jag mig, men jag trodde att traditionen bjöd att den som vinner övertar befälet över rivalens stammar, liksom över sina egna. Förhåller det sig inte så?” Hon var nära att brista i skratt åt den bestörtning som hastigt for över Fadawars ansikte. Det hade du inte väntat dig att jag skulle känna till, eller hur?
”Det gör det.”
”Då antar jag din utmaning, under förutsättning att om jag vinner, så blir din krona och spira min. Är vi överens?”
Fadawar rynkade pannan och nickade. ”Det är vi.” Han stötte spiran i marken så hårt att den stod för sig själv och började lirka av sig sitt nedersta armband.
”Vänta”, sade Nasuada. Hon gick bort till bordet som upptog andra halvan av paviljongen, tog upp en liten mässingsklocka och ringde två gånger i den. Efter en paus ringde hon fyra gånger till.
Strax därpå kom Farica in i tältet. Hon kastade en rättfram blick mot Nasuadas gäster, neg för dem alla och sade: ”Ja, min dam?”
Nasuada nickade åt Fadawar. ”Vi kan fortsätta.” Sedan vände hon sig till uppasserskan. ”Hjälp mig ur klänningen; jag vill inte förstöra den.”
Den äldre kvinnan såg chockad ut. ”Här, frun? Inför de här … männen?”
”Ja, här. Och fort ska det gå! Jag ska inte behöva diskutera med min egen tjänare.” Nasuada lät barskare än hon hade tänkt, men hjärtat rusade och huden var otroligt, förfärligt känslig. Det mjuka linnetyget i underkläderna kändes lika strävt som tältduk. Tålamod och artighet var mer än hon kunde åstadkomma nu när hon måste koncentrera sig på den pärs som väntade.
Nasuada rörde sig inte medan Farica lossade snörningen i hennes klänning, som gick ända från skulderbladen ner till ryggslutet, lyfte ut hennes armar ur ärmarna och lät tygsjoket falla i en hög runt Nasuadas fötter så att hon blev stående nästan naken i sin vita underklänning. Hon undertryckte en darrning när de fyra krigarna inspekterade henne, kände sig sårbar inför deras lystna blickar. Utan att visa att hon tog någon notis om dem klev hon ur klänningen, som Farica snabbt ryckte åt sig.
Under tiden hade Fadawar varit sysselsatt med att ta av sig armbanden, så att de broderade ärmarna på hans dräkt blev synliga. När han var klar lyfte han av sig den massiva kronan och gav den till en av sina underlydande.
De fortsatta förehavandena avbröts av att röster hördes utanför paviljongen. En springpojke – han hette Jarsha, mindes Nasuada – marscherade in, stannade när han kommit in ett par fot och förkunnade: ”Kung Orrin av Surda, Jörmöndur i Varden, Trianna i Du Vrangr Gata samt Naako och Ramusewa av Inapashunna-stammen.” Jarsha höll mycket påfallande blicken fäst i taket medan han talade.
Därefter vände Jarsha på klacken och gick ut, och församlingen han hade anmält kom in, med Orrin i täten. Kungen såg först på Fadawar och hälsade honom med orden: ”Åh, krigsherre, detta är oväntat. Jag hoppas att du och …” Så spred sig häpnaden över hans ungdomliga ansikte när han fick syn på Nasuada. ”Nej men Nasuada, vad ska detta betyda?”
”Det skulle jag också vilja veta”, morrade Jörmöndur. Han grep om sitt svärdsfäste och blängde på alla som dristade sig till att stirra alltför öppet på henne.
”Jag har kallat hit er”, sade hon, ”för att bevittna De långa knivarnas prövning mellan Fadawar och mig själv och för att efteråt sanningsenligt förtälja resultatet för alla som frågar.”
De båda gråhåriga stammedlemmarna, Naako och Ramusewa, verkade bekymrade över detta avslöjande; de lutade sig tätt ihop och började viska sinsemellan. Trianna lade armarna i kors – så att ormarmbandet som slingrade sig runt ena handleden syntes – men visade i övrigt inte någon reaktion. Jörmöndur svor och sade: ”Har ni förlorat förståndet, min dam? Detta är vansinne. Ni kan inte …”
”Jag både kan och tänker göra det.”
”Min dam, om ni gör det, så …”
”Jag har noterat din oro, men mitt beslut är slutgiltigt. Och jag förbjuder alla att ingripa.” Hon märkte att han längtade efter att trotsa hennes befallning, men hur mycket han än ville skydda henne från att komma till skada, så hade lojalitet alltid varit Jörmöndurs mest framträdande drag.
”Men Nasuada”, sade kung Orrin. ”Det här provet, innebär inte det att man …”
”Just det.”
”Fördömt också, varför avstår du inte från detta vanvettiga påhitt? Det vore helt rubbat att genomföra det.”
”Jag har redan gett Fadawar mitt ord.”
Stämningen i paviljongen blev ännu dystrare. Att hon hade gett sitt ord innebar att hon inte kunde återta sitt löfte utan att visa sig vara en ärelös edsbrytare som rättänkande människor inte skulle ha något annat val än att förbanna och sky. Orrin tvekade en liten stund men envisades med sina frågor: ”Till vad nytta? Om du skulle förlora, alltså …”
”Om jag förlorar ska Varden inte längre följa mig, utan Fadawar.”
Nasuada hade väntat sig en proteststorm. Istället blev det tyst, varvid den heta vrede som besjälade kung Orrins anlete svalnade och skärptes till kylig ilska. ”Jag uppskattar inte ditt val att äventyra hela vår sak.” Till Fadawar sade han: ”Kan du inte vara resonlig och befria Nasuada från hennes åtagande? Jag belönar dig rikligt om du går med på att uppge denna illa genomtänkta ärelystnad.”
”Jag är redan rik”, sade Fadawar. ”Jag behöver inte ditt tennbesmittade guld. Nej, inget annat än De långa knivarnas prövning kan gottgöra mig för det förtal Nasuada har riktat mot mitt folk och mig.”
”Bär nu vittnesbörd”, sade Nasuada.
Orrin grep hårt om vecken i sin klädnad, men han bugade och sade: ”Ja, jag ska bära vittnesbörd.”
Ur sina rymliga ärmar plockade Fadawars fyra krigare fram små, håriga getskinnstrummor. De satte sig på huk med trummorna mellan knäna och började trumma i rasande takt; tempot var så högt att deras händer såg ut som sotiga, suddiga fläckar i luften. Den primitiva musiken utplånade alla andra ljud, liksom den mängd av desperata tankar som hade anfäktat Nasuada. Det kändes som om hjärtat slog i takt med det maniska tempo som attackerade hennes öron.
Utan att missa en enda ton stack den äldste av Fadawars män in handen innanför klädnaden och plockade fram två långa, krökta knivar som han kastade upp mot tältets högsta punkt. Nasuada betraktade knivarna där de tumlade om skaft över klinga, fascinerad av skönheten i deras rörelse.
När hennes kniv var tillräckligt nära höjde hon armen och fångade den. Det opalbesatta fästet stack till i handflatan.
Fadawar lyckades också fånga sitt vapen.
Sedan tog han tag i sin vänstra manschett och sköt upp ärmen ovanför armbågen. Under tiden höll Nasuada blicken fäst på Fadawars underarm. Armen var grov och välmusklad, men det bedömde hon som oväsentligt. Spänst och muskelstyrka skulle inte hjälpa honom att vinna tävlingen mellan dem. Det hon istället tittade efter var de avslöjande ränder som, ifall de existerade, skulle gå tvärs över underarmen.
Hon såg fem stycken.
Fem! tänkte hon. Så många. Hennes självförtroende vacklade när hon begrundade beviset för Fadawars tapperhet. Det enda som hindrade henne från att helt tappa modet var Elvas förutsägelse: flickan hade sagt att i detta skulle Nasuada segra. Nasuada klamrade sig fast vid minnet som om det vore hennes enda barn. Hon sade att jag kan klara av det här, så jag måste härda ut längre än Fadawar … Det måste jag kunna göra!
Eftersom det var han som kommit med utmaningen började Fadawar. Han höll vänstra armen utsträckt ända från armbågen, med handflatan uppåt, lade knivbladet mot underarmen strax under armbågsvecket och drog den spegelblanka eggen över huden. Skinnet sprack upp som ett övermoget bär och rött blod vällde fram ur skåran.
Han såg Nasuada stint i ögonen.
Hon log och satte kniven mot sin egen arm. Metallen var kall som is. Detta var ett prov på viljestyrka för att avgöra vem som kunde stå ut med flest snitt. Tanken var att den som siktade på att bli hövding för en stam, eller krigsherre, borde vara beredd att uthärda mer smärta än någon annan för sitt folks skull. Hur skulle annars stammarna kunna lita på att deras ledare satte gruppens intressen före sina egna själviska önskemål? Nasuada ansåg att seden uppmuntrade till extremism, men hon förstod också vilken möjlighet gesten gav att vinna människors tillit. Även om De långa knivarnas prövning var speciell för de mörkhyade stammarna skulle hennes ställning bland Varden och, hoppades hon, bland kung Orrins anhängare, befästas om hon segrade över Fadawar.
Hon riktade en snabb bön om styrka till Gokukara, bönsyrsegudinnan, och drog sedan kniven över armen. Det välslipade stålet skar så lätt genom huden att hon fick anstränga sig för att inte skära för djupt. Hon rös, ville slänga ifrån sig kniven, täcka över såret med handen och skrika rakt ut.
Hon gjorde inget av detta. Hon höll musklerna avslappnade; om hon spände sig skulle det göra ännu ondare. Och hon fortsatte le medan bladet långsamt lemlästade hennes kropp. Snittet tog bara tre sekunder, men under de sekunderna levererade hennes upprörda hud tusen vrålande protester, och varenda en var nära att få henne att sluta. När hon sänkte kniven märkte hon att trots att stammedlemmarna fortfarande slog på sina trummor hörde hon ingenting annat än sin egen bultande puls.
Sedan skar Fadawar sig en andra gång. Senorna på hans hals stod ut, och halsblodådern svällde som om den skulle spricka när kniven skar ut sin blodiga stig.
Det var Nasuadas tur igen. Att veta vad hon hade att vänta sig fick bara rädslan att växa. Självbevarelsedriften – en instinkt som hade tjänat henne väl vid alla andra tillfällen – kämpade emot de befallningar hon skickade till armen och handen. Förtvivlat koncentrerade hon sig på sin önskan att bevara Varden och störta Galbatorix: de två mål hon hade tillägnat hela sin varelse. För sin inre syn såg hon sin far och Jörmöndur och Eragon och Vardens folk, och hon tänkte: För deras skull! Jag gör det här för deras skull. Jag föddes till att tjäna, och detta är min tjänstgöring.
Hon gjorde snittet.
Strax därpå öppnade Fadawar ett tredje jack på sin underarm, och Nasuada gjorde detsamma på sin.
Fjärde snittet följde snart därefter.
Och det femte …
En egendomlig slöhet lade sig över Nasuada. Hon var så väldigt trött och frusen. Då slog det henne att smärttålighet kanske inte alls skulle avgöra provet, utan snarare vem som först svimmade av blodförlusten. Blodet rann i ojämna rännilar över handleden, längs fingrarna och ner i den djupa pölen vid hennes fötter. En liknande men större pöl hade samlats runt Fadawars stövlar.
Raden med gapande röda skåror på krigsherrens arm påminde Nasuada om gälarna på en fisk, en tanke som av någon anledning tedde sig otroligt lustig. Hon fick bita sig i tungan för att inte fnittra.
Med ett vrål lyckades Fadawar avsluta sitt sjätte snitt. ”Slå det, din rådlösa häxa!” skrek han över trummornas dån och sjönk ner på ena knäet.
Hon slog det.
Fadawar darrade när han flyttade över kniven från högra handen till den vänstra. Traditionen bjöd högst sex snitt per arm, annars riskerade man att kapa venerna och senorna närmast handleden. När Nasuada gjorde efter hans rörelse tog kung Orrin ett språng in mellan dem och sade: ”Sluta! Jag tänker inte låta detta fortgå. Ni kommer att ta livet av er.”
Han sträckte fram handen mot Nasuada men hoppade undan när hon högg med kniven mot honom. ”Lägg dig inte i”, väste hon mellan tänderna.
Nu började Fadawar med högra underarmen och blodet sprutade från hans stela muskler. Han spänner sig, insåg hon och hoppades att det misstaget skulle vara nog för att knäcka honom.
Nasuada kunde inte låta bli: hon gav ifrån sig ett ordlöst skri när kniven skar genom huden. Den rakknivsvassa eggen brände som vitglödgad ståltråd. Halvvägs genom snittet ryckte hennes skadade vänsterarm till. Detta fick kniven att vika av åt sidan så att det blev ett långt, ojämnt jack som var dubbelt så djupt som de andra. Hon höll andan medan hon kämpade sig igenom smärtan. Jag kan inte fortsätta, tänkte hon. Jag kan inte … jag kan inte! Det är för mycket att uthärda. Jag dör hellre … Åh, snälla, låt det ta slut! Det lättade lite att hänge sig åt dessa och andra liknande klagomål, men i djupet av sitt hjärta visste hon att hon aldrig skulle ge upp.
För åttonde gången placerade Fadawar knivbladet över ena underarmen, och där höll han kvar det, med den bleka metallen en kvarts tum ifrån sitt mörka skinn. Svetten droppade ner över ögonen och hans sår fällde rubinröda tårar. Det verkade som om modet hade övergett honom, men sedan gjorde han en vildsint grimas och skar sig med ett snabbt ryck i armen.
Hans tvekan stärkte Nasuadas sinande krafter. En vildsint upprymdhet fyllde henne och förvandlade smärtan till en närapå behaglig förnimmelse. Hon matchade Fadawars snitt och sedan, sporrad av sin plötsliga, obekymrade nonchalans inför sin egen välmåga, sänkte hon kniven igen.
”Slå det”, viskade hon.
Utsikten att behöva göra två snitt i rad – ett för att komma upp i samma antal som Nasuada och ett för att föra tävlingen vidare – tycktes injaga fruktan i Fadawar. Han blinkade, slickade sig om munnen och justerade sitt grepp om kniven tre gånger innan han höjde vapnet över armen.
Han stack ut tungan och fuktade läpparna på nytt. Hans vänstra arm genomfors av en spasm, och kniven föll ur hans förvridna fingrar och blev stående rakt upp i marken.
Han plockade upp den. Under klädnaden höjdes och sänktes hans bröstkorg i frenetisk takt. Han lyfte kniven och lät den nudda vid armen och genast sipprade lite blod fram. Fadawars käke spändes, sedan for en darrning längs hela ryggraden. Han vek sig dubbel och tryckte sina skadade armar mot magen. ”Jag ger mig”, sade han.
Trummorna slutade.
Tystnaden som följde varade endast ett ögonblick innan paviljongen fylldes av utrop. Kung Orrin, Jörmöndur och alla andra talade i munnen på varandra.
Nasuada tog ingen notis om dem. Hon trevade med handen bakom sig, hittade stolen och sjönk ner, angelägen om att avlasta kroppstyngden från benen innan de vek sig under henne. Hon kämpade för att inte förlora medvetandet när det flimrade och svartnade för ögonen; det sista hon ville var att svimma inför stammedlemmarna. Ett mjukt tryck mot hennes axel gjorde henne uppmärksam på att Farica stod bredvid henne med en hög bandage i händerna.
”Min dam, får jag plåstra om er?” frågade Farica med en både orolig och tvekande min, som om hon var osäker på hur Nasuada skulle reagera.
Nasuada nickade bifall.
Medan Farica började vira linneremsor runt hennes armar närmade sig Naako och Ramusewa. De bugade, och Ramusewa sade: ”Aldrig tidigare har någon uthärdat så många snitt i De långa knivarnas prövning. Både du och Fadawar visade vad ni duger till, men du är otvivelaktigt segraren. Vi ska berätta för vårt folk om din bedrift, och de ska skänka dig sin trohet.”
”Tack”, sade Nasuada. Hon slöt ögonen när bultandet i armarna tilltog.
”Min dam.”
Runt sig hörde Nasuada en kakofoni av ljud som hon inte gjorde någon ansträngning att dechiffrera. Istället föredrog hon att dra sig tillbaka djupt in i sig själv, där smärtan inte var så omedelbar och hotfull. Hon svävade i skötet av en gränslös svart rymd, upplyst av formlösa droppar i ständigt föränderliga färger.
Hennes frist avbröts av Triannas röst som sade: ”Sluta med det där, uppasserska, och ta bort de där bandagen så att jag kan hela din härskarinna.”
Nasuada öppnade ögonen och fick se Jörmöndur, kung Orrin och Trianna stå runt henne. Fadawar och hans män hade lämnat paviljongen. ”Nej”, sade Nasuada.
Gruppen såg förvånat på henne, och så sade Jörmöndur: ”Nasuada, du tänker inte klart. Provet är över. Du behöver inte leva med de där såren längre. Vi måste åtminstone stoppa blödningen.”
”Farica sköter det bra nog. Jag ska låta en helare sy såren och göra ett grötomslag som minskar svullnaden. Det är allt.”
”Men varför!”
”De långa knivarnas prövning kräver att deltagarna låter sina sår läka i naturlig takt. Annars har vi inte till fullo upplevt den smärta som provet tillfogar oss. Om jag bryter mot den regeln kommer Fadawar att utropas till segrare.”
”Vill du åtminstone låta mig lindra ditt lidande?” frågade Trianna. ”Jag känner till flera besvärjelser som eliminerar smärta. Om du hade rådfrågat mig i förväg kunde jag ha sett till att du kunde hugga av dig hela armen utan minsta obehag.”
Nasuada skrattade och lät huvudet falla åt sidan. Hon kände sig rätt yr. ”Mitt svar hade varit detsamma då som nu: att fuska är vanhedrande. Jag måste vinna provet utan bedrägeri så att ingen kan ifrågasätta mitt ledarskap i framtiden.”
Med dödligt allvar i rösten sade kung Orrin: ”Men om du hade förlorat då?”
”Jag kunde inte förlora. Även om det innebar min död skulle jag aldrig ha låtit Fadawar få kontroll över Varden.”
Med allvarlig min studerade Orrin henne en lång stund. ”Jag tror dig. Men är stammarnas lojalitet värd en så stor uppoffring? Du är inte så ordinär att vi enkelt kan ersätta dig.”
”Stammarnas lojalitet? Nej. Men detta kommer att få en verkan långt utöver stammarna, som du säkerligen förstår. Det bör bidra till att ena våra styrkor. Och det är en skatt som är tillräckligt värdefull för att jag villigt ska trotsa döden i många av dess otrevliga skepnader.”
”Säg mig då, är du snäll, vad Varden skulle ha vunnit om du hade dött idag? Då hade vi inte haft någon fördel. Ditt arv skulle bli modlöshet, kaos och troligen undergång.”
Varje gång Nasuada drack vin, mjöd och i synnerhet starksprit blev hon mycket försiktig med sitt tal och sina rörelser, för även om hon inte märkte det genast så visste hon att alkoholen försämrade hennes omdöme och koordinationsförmåga, och hon hade ingen önskan att uppföra sig opassande eller ge andra ett övertag i sitt samröre med henne.
Berusad av smärta som hon nu var, var det först senare hon insåg att hon borde ha varit lika vaksam i sin diskussion med Orrin som om hon hade druckit tre stop av dvärgarnas björnbärs- och honungsmjöd. Om hon varit det skulle hennes väl utvecklade sinne för hövlighet hindrat henne från att svara sålunda: ”Du oroar dig som en gammal gubbe, Orrin. Jag var tvungen att göra detta, och nu är det gjort. Det är gagnlöst att bekymra sig för det nu … Jag tog en risk, ja. Men vi kan inte besegra Galbatorix om vi inte dansar vid katastrofens själva rand. Du är kung. Du bör förstå att fara är den mantel en person iklär sig när han – eller hon – är arrogant nog att avgöra andra människors öden.”
”Nog förstår jag det”, genmälde Orrin bistert. ”Min familj och jag har försvarat Surda mot Imperiets intrång varenda dag av våra liv i flera generationer, medan Varden bara gömde sig i Farthen Dûr och levde på Hrothgars generositet.” Hans skrud virvlade runt honom när han vände på klacken och med stora kliv lämnade paviljongen.
”Det där var illa hanterat, min dam”, kommenterade Jörmöndur.
Nasuada ryckte till när Farica drog i hennes bandage. ”Jag vet”, flämtade hon. ”Jag ska reparera hans sårade stolthet imorgon.”