Eragons fötter trummade mot marken.
Den dunkande rytmen började i hälarna och färdades upp genom benen, via höfterna vidare längs ryggraden och till skallbasen, där de återkommande stötarna dunsade mot tänderna och förvärrade huvudvärken som tycktes tillta för varenda fjärdingsväg. Till en början hade löpningens monotona musik irriterat honom, men det dröjde inte länge förrän den vyssjade honom in i ett transliknande tillstånd där han inte tänkte utan bara rörde sig.
När Eragons stövlar träffade marken hörde han sköra grässtrån brytas av likt kvistar och skymtade stoft som yrde upp från den sönderspruckna marken. Han gissade att det var minst en månad sedan det hade regnat i den här delen av Alagaësia. Den torra luften torkade ut honom och han hade ont i halsen. Hur mycket han än drack kunde han inte kompensera för den mängd vätska som solen och vinden bestal honom på.
Därav huvudvärken.
Helgrind låg långt bakom honom. Han hade emellertid inte tagit sig fram så snabbt som han hade hoppats. Hundratals av Galbatorix patruller – med både soldater och trollkarlar – svärmade över nejden, och han blev ofta tvungen att gömma sig för dem. Att de letade efter honom betvivlade han inte. Kvällen före hade han till och med sett Törne sväva lågt över västra horisonten. Han hade omedelbart skyddat sitt sinne, kastat sig ner i ett dike och stannat där i en halvtimme, tills Törne sjönk tillbaka nedanför världens rand.
Eragon hade bestämt sig för att i möjligaste mån färdas på vägar och stigar. Den senaste veckans händelser hade fört honom till gränsen för vad han fysiskt och känslomässigt klarade av. Han föredrog att låta kroppen vila och återhämta sig hellre än att forcera taggsnår och ta sig över kullar och leriga floder. Det skulle tids nog åter bli dags för förtvivlade, våldsamma ansträngningar, men inte just nu.
Så länge han höll sig till vägarna vågade han inte springa lika snabbt som han var förmögen till. Faktum var att det vore klokast att inte springa alls. Det fanns rätt många byar och uthusbyggnader i området. Om någon av invånarna fick se en ensam man som rusade fram över landsbygden som jagad av vargar, skulle det säkerligen väcka nyfikenhet och misstänksamhet och kanske rentav inspirera någon skrämd torpare till att rapportera händelsen till Imperiet. Det kunde visa sig ödesdigert för Eragon, vars främsta försvar var anonymitetens täckmantel.
Nu sprang han enbart för att han inte hade stött på några levande varelser, förutom en lång orm som låg och solade sig, på över en halv fjärdingsväg.
Att ta sig tillbaka till Varden var det primära för Eragon, och att lunka fram som en luffare retade honom, men ändå uppskattade han tillfället att få vara för sig själv. Han hade inte varit ensam, verkligt ensam, sedan han hittade Saphiras ägg i Ryggraden. Ständigt hade hennes tankar gnidits mot hans, eller så hade Brom, Murtagh eller någon annan funnits vid hans sida. Utöver bördan av ständigt sällskap hade alla månaderna sedan Eragon lämnade Palancardalen ägnats åt krävande utbildning, som avbrutits endast för resor eller stridigheter. Aldrig förr hade han koncentrerat sig så intensivt under så lång tid eller haft så mycket ängslan och rädsla att hantera.
Alltså välkomnade han sin ensamhet och den frid den förde med sig. Avsaknaden av röster, inklusive hans egen, var en ljuv vaggvisa som, för en kort tid, spolade bort hans fruktan inför framtiden. Han hade ingen lust att kristallskåda Saphira – de var visserligen för långt ifrån varandra för att kunna beröra varandras sinnen, men hans band till henne skulle underrätta honom om hon blev skadad – eller att kontakta Arya eller Nasuada och få en utskällning. Det var mycket bättre att lyssna på de flaxande fåglarnas sång och vindens suckande genom gräset och de lummiga grenarna.
Ljudet av klirrande seltyg, dunsande hovar och mansröster väckte Eragon ur hans drömmerier. Oroad stannade han och såg sig om för att försöka avgöra från vilket håll männen närmade sig. Ett par tjattrande kajor flög i spiral uppåt från en närbelägen ravin.
Det enda skyddet inom räckhåll var en liten dunge med enar. Eragon rusade dit och dök in under de nedhängande grenarna i samma ögonblick som sex soldater kom galopperande ut på den smala grusvägen mindre än tio fot bort. I normala fall skulle Eragon ha förnummit deras närvaro långt tidigare, men sedan han sett Törne dyka upp i fjärran hade han hållit sitt sinne avskärmat från omgivningen.
Soldaterna höll in sina hästar medan de diskuterade sinsemellan. ”Jag säger ju att jag såg någonting!” skrek en av dem. Han var av medellängd, med röda kinder och gult skägg.
Med bultande hjärta kämpade Eragon för att andas långsamt och tyst. Han nuddade vid pannan för att kontrollera att tygremsan han hade knutit runt huvudet fortfarande täckte de uppåtriktade ögonbrynen och de spetsiga öronen. Jag önskar att jag fortfarande hade rustningen på mig, tänkte han. För att inte ådra sig oönskad uppmärksamhet hade han gjort sig en ränsel – med hjälp av döda grenar och en bit tältduk han bytt till sig från en kittelflickare – och lagt rustningen där. Nu vågade han inte ta fram den, av rädsla för att soldaterna skulle höra honom.
Soldaten med det gula skägget satt av från sin bruna stridshäst och gick längs vägkanten medan han studerade marken och enarna längre bort. I likhet med alla som ingick i Galbatorix armé bar soldaten en röd vapenskjorta med en eldslåga broderad med guldtråd. Tråden glittrade när han rörde sig. Hans skyddsutrustning var enkel: en hjälm, en avsmalnande sköld och en stålförstärkt läderrock, vilket tydde på att han knappast var något mer än en beriden fotsoldat. Vad vapen anbelangar hade han ett spjut i höger hand och ett långsvärd på vänster höft.
Medan soldaten med klirrande sporrar närmade sig den plats där han befann sig började Eragon viska en komplicerad besvärjelse på det gamla språket. Orden forsade ut i en obruten ström tills han, till sin bestörtning, uttalade en särskilt svår vokalkombination fel och blev tvungen att börja om från början.
Soldaten kom ännu ett steg närmare.
Och ett till.
Precis när soldaten stannade till framför honom avslutade Eragon besvärjelsen och kände sin styrka avta då trollkraften började verka. Han var emellertid ett ögonblick för sen för att helt undgå upptäckt, för soldaten utbrast: ”Aha!” och svepte grenarna åt sidan så att Eragons skydd försvann.
Eragon rörde sig inte.
Soldaten kisade rakt mot honom och rynkade pannan. ”Vad i …”, muttrade han. Han stack in spjutet i buskaget och missade Eragons ansikte med mindre än en tum. Eragon pressade in naglarna i handflatorna när en ilning fick hans hårt spända muskler att skälva. ”Åh, fördömt också”, sade soldaten och släppte grenarna, som återigen dolde Eragon.
”Vad var det?” ropade en annan av männen.
”Ingenting”, sade soldaten och gick tillbaka till sina följeslagare. Han tog av sig hjälmen och torkade sig i pannan. ”Mina ögon spelar mig spratt.”
”Vad väntar sig den där jäveln Braethan av oss? Vi har knappt fått en blund i ögonen de senaste två dagarna.”
”Ja. Kungen måste vara desperat eftersom han driver oss så hårt … Uppriktigt sagt vill jag helst inte hitta vem det nu är vi letar efter. Inte för att jag är klenmodig, men den som gör Galbatorix tveksam är klokast för sådana som oss att undvika. Låt Murtagh och hans drakmonster fånga vår mystiska rymling.”
”Såvida det inte är Murtagh vi letar efter”, framkastade en tredje man. ”Ni hörde lika bra som jag vad Morzans avkomma sade.”
En olustig tystnad lade sig över soldaterna. Sedan tog mannen med skägget ett språng tillbaka upp på sin stridshäst, fattade tyglarna med vänsterhanden och sade: ”Håll klaffen, Derwood. Du pratar för mycket.”
Därmed sporrade gruppen om sex soldater sina springare framåt och fortsatte norrut.
När ljudet av hästarna dog bort lät Eragon besvärjelsen upphöra, gned sig i ögonen och vilade händerna mot knäna. Ett långt, lågt skratt undslapp honom och han skakade på huvudet, road av hur sällsam hans belägenhet var jämfört med uppväxten i Palancardalen. Jag hade sannerligen aldrig kunnat tänka mig att det här skulle hända mig, tänkte han.
Besvärjelsen han hade använt bestod av två delar: den första böjde ljusstrålarna runt hans kropp så att han föreföll osynlig, och den andra förhindrade förhoppningsvis andra besvärjare från att förnimma hans trollkraft. De största nackdelarna med besvärjelsen var att den inte kunde dölja fotspår – därför måste man vara blick stilla när man använde den – och att den ofta misslyckades med att fullständigt eliminera en persons skugga.
Eragon tog sig försiktigt ut ur snåret, sträckte armarna högt över huvudet och vände sig sedan mot ravinen som soldaterna kommit från. En enda fråga upptog honom när han återtog sin färd:
Vad hade Murtagh sagt?
”Åhh!”
Den lätta dimslöja till illusion som Eragons vakendrömmar utgjorde försvann när han klöste i luften med händerna. Han rullade bort från den plats där han legat, kravlade bakåt, kom på fötter och höjde armarna framför sig för att avvärja annalkande slag.
Nattmörkret omgav honom. Där ovan fortsatte de opartiska stjärnorna att kretsa i sin ändlösa himmelska dans. Här nere rörde sig inte en enda varelse, inget hördes annat än den svaga vinden som smekte gräset.
Eragon stötte utåt med sitt sinne, övertygad om att någon var på väg att angripa honom, och sträckte ut sig över tusen fot åt alla håll men hittade ingen i närheten.
Till slut sänkte han händerna. Bröstkorgen hävde sig, det sved i skinnet och han stank av svett. I hans sinne rasade en storm: en virvelvind av blixtrande klingor och avhuggna lemmar. För ett ögonblick trodde han att han var i Farthen Dûr och stred mot urgalerna, och sedan att han befann sig på Brinnande slätten och kämpade mot män som han själv. Varje plats kändes så verklig att han kunnat svära på att någon sällsam trolldom hade transporterat honom bakåt i tid och rum. Framför sig såg han de människor och de urgaler som han hade dödat; de framstod som så verkliga att han undrade om de skulle säga något. Och även om han inte längre bar ärren mindes kroppen de många sår han fått, och han rös när han återigen kände svärd och pilar genomborra sin kropp.
Med ett ordlöst vrål föll Eragon på knä med armarna över magen. Han omfamnade sig själv medan han gungade fram och tillbaka. Det är ingen fara … det är ingen fara. Han pressade pannan mot marken och rullade ihop sig till en hård, spänd boll. Andedräkten kändes varm mot magen.
”Vad är det för fel på mig?”
I inget av de epos som Brom hade deklamerat i Carvahall nämndes något om att sådana syner hade anfäktat forntidens hjältar. Ingen av de krigare Eragon hade träffat i Varden tycktes besvärade av det blod de spillde. Och även om Roran medgav att han ogillade att döda, vaknade han inte skrikande mitt i natten.
Jag är svag, tänkte Eragon. En man bör inte känna så här. En Ryttare bör inte känna så här. Garrow eller Brom skulle ha klarat sig bra, det vet jag. De gjorde det som behövde göras, och så var det inte mer med det. De grät inte över det, oroade sig inte i det oändliga eller skar tänder … Jag är svag.
Han hoppade upp och försökte lugna ner sig genom att vanka fram och tillbaka. Efter en halvtimme, när ängslan fortfarande höll hans bröst i ett järngrepp, skinnet kliade som av tusen myror och han ryckte till för minsta ljud, slet Eragon åt sig sin ränsel och satte av i språngmarsch. Han brydde sig inte om vad som låg framför honom i det okända mörkret, och heller inte om vem som kunde uppmärksamma hans besinningslösa flykt.
Han ville bara undkomma sina mardrömmar. Hans sinne hade vänt sig mot honom, och han kunde inte förlita sig på att hans förnuft kunde skingra paniken. Därmed var hans enda utväg att lita på kroppens uråldriga, djuriska instinkt, som sade åt honom att röra på sig. Om han sprang tillräckligt snabbt och intensivt kunde han kanske förankra sig själv i nuet. Kanske skulle de flaxande armarna, fötternas kontakt med marken, svetten under armarna och en mängd sinnesintryck, genom blotta sin tyngd och antal, tvinga honom att glömma.
Kanske.
En flock starar pilade fram över eftermiddagshimlen likt fiskar i havet.
Eragon kisade upp mot dem. När stararna kom tillbaka till Palancardalen efter vintern bildade de ofta så stora flockar att de förvandlade dagen till natt. Den här flocken var inte så stor. Ändå påminde den honom om kvällar då han suttit på verandan utanför huset tillsammans med Garrow och Roran och druckit myntate, medan de betraktade ett svart moln av pilande fåglar där uppe.
Förlorad i minnen stannade han och satte sig på en sten för att snöra om stövlarna.
Vädret hade slagit om. Det var svalt, och en suddig grå fläck i väster antydde risk för storm. Växtligheten var frodigare, med mossa och vass och tjocka tuvor grönt gräs. Några fjärdingsväg bort syntes fem kullar i det annars plana landskapet. Höjden i mitten pryddes av en dunge grova ekar. Ovanför de disiga lövmassorna skymtade Eragon de vittrande väggarna på en sedan länge övergiven byggnad, uppförd av något släkte i forna tider.
Hans nyfikenhet var väckt och han beslöt sig för att ta matrast vid ruinen. Där fanns säkert rikligt med djur, och att söka föda gav honom en ursäkt för att utforska lite innan han fortsatte färden.
En timme senare kom Eragon fram till foten av den första kullen, där han hittade resterna av en uråldrig väg besatt med kvadratisk sten. Han följde den mot ruinerna och undrade över den märkliga konstruktionen, för den skilde sig från alla verk av människor, alver eller dvärgar han kände till.
Ekarna skänkte skugga när Eragon gick uppför den mittersta kullen. Nära toppen planade marken ut under hans fötter och snåren öppnade sig, och han kom ut i en stor glänta. Där stod ett trasigt torn. Tornets nedre del var bred och räfflad, som en trädstam. Sedan smalnade byggnaden, höjde sig mot himlen mer än trettio fot och slutade i en vass, ojämn linje. Tornets övre del låg på marken, splittrat i oräkneliga bitar.
Upphetsningen vaknade inom Eragon. Han misstänkte att han funnit en alvisk utpost, uppförd långt före Ryttarnas förstörelse. Inget annat släkte hade förmågan eller hågen att uppföra något sådant.
Sedan fick han syn på grönsaksodlingarna på gläntans motsatta sida.
En ensam man satt hopkrupen bland växtraderna och rensade ett ärtland. Skuggor täckte hans nedåtvända ansikte. Det grå skägget var så långt att det låg som en hög okammad ull i hans knä.
Utan att titta upp sade mannen: ”Nå, tänker du hjälpa mig med ärterna eller inte? Om du gör det kan jag lova dig ett mål mat.”
Eragon tvekade, osäker på vad han skulle göra. Sedan tänkte han: Varför skulle jag vara rädd för en gammal eremit? och gick bort till odlingarna. ”Jag är Bergan … Bergan, Garrows son.”
Mannen grymtade. ”Tenga, Ingvars son.”
Rustningen i Eragons ränsel skramlade när han släppte den på marken. Under den påföljande timmen arbetade de under tystnad sida vid sida. Eragon visste att han inte borde stanna länge men sysslan roade honom och hindrade honom från att grubbla. Medan han rensade ogräs lät han sitt sinne vidgas och vidröra mångfalden av levande varelser i gläntan. Han välkomnade den känsla av samhörighet han delade med dem.
När de hade rensat bort grässtrån, portlak och maskros runt ärterna följde Eragon efter Tenga genom en smal dörr på tornets framsida in i ett rymligt kök och matrum. Mitt i rummet ledde en spiraltrappa upp till andra våningen. Böcker, skriftrullar och buntar med löst hopbundna velängpergament täckte varenda tillgänglig yta, inklusive en god del av golvet.
Tenga pekade på den lilla högen med kvistar i eldstaden. Med en knall och ett knastrande fattade veden eld. Eragon stelnade till, beredd att brottas fysiskt och mentalt med Tenga.
Den andre mannen tycktes inte märka hans reaktion utan fortsatte stöka omkring i köket. Han plockade fram muggar, tallrikar, knivar och diverse matrester till deras lunch och muttrade under tiden halvhögt för sig själv.
Med vartenda sinne på helspänn satte sig Eragon längst ut på kanten på en stol. Han sade inget på det gamla språket, tänkte han. Även om han uttalade besvärjelsen i huvudet så riskerade han ändå att dö eller drabbas av något ännu värre, bara för att göra upp en enkel kokeld! För som Oromis hade lärt Eragon var orden det man använde för att kontrollera flödet av trollkraft. Att besvärja utan att låta språkets struktur binda drivkraften innebar att man riskerade att en förlupen tanke eller känsla förvrängde resultatet.
Eragon såg sig runt i kammaren på jakt efter ledtrådar till vem hans värd var. Han fick syn på en uppslagen skriftrulle med ord på det gamla språket och kände igen den som ett kompendium över sanna namn, liknande dem han hade studerat i Ellesméra. Trollkarlar traktade efter sådana skriftrullar och böcker och offrade nästan vad som helst för att få fatt i dem, eftersom man kunde lära sig nya ord för en besvärjelse. Det var emellertid få som lyckades skaffa sig ett kompendium, för de var ytterst sällsynta och de som redan ägde dem skildes nästan aldrig villigt från dem.
Det var sålunda rätt uppseendeväckande att Tenga ägde ett enda sådant kompendium, men till Eragons häpnad såg han ytterligare sex stycken utspridda i rummet och dessutom skrifter i ämnen som sträckte sig från historia till matematik och från astronomi till botanik.
En mugg öl och en tallrik med bröd, ost och en bit kall köttpaj dök upp framför näsan på honom.
”Tack”, sade Eragon och tog emot det Tenga serverade.
Tenga tog ingen notis om honom utan satte sig med benen i kors närmast eldstaden. Han fortsatte att mumla och muttra i skägget medan han åt sin lunch.
Sedan Eragon hade länsat tallriken och tömt de sista dropparna av det fina skördeölet, och Tenga också nästan hade avslutat sin måltid, kunde Eragon inte låta bli att fråga: ”Var det alverna som byggde det här tornet?”
Tenga fäste en menande blick på honom, som om frågan fick honom att betvivla Eragons intelligens. ”Javisst. De sluga alverna byggde Edur Ithindra.”
”Vad gör du här? Är du alldeles ensam, eller …”
”Jag söker svaret!” utbrast Tenga. ”En nyckel till en oöppnad dörr, trädens och växternas hemlighet. Eld, hetta, blixtar, ljus … De flesta känner inte till frågan och vandrar i okunnighet. Andra känner till frågan men fruktar svaret. Bah! I tusentals år har vi levt som vildar. Vildar! Jag ska göra slut på det. Jag ska inleda ljusets tidsålder, och alla ska prisa min gärning.”
”Var vänlig och säg mig exakt vad du letar efter?”
Tengas ansikte förvreds av en bister min. ”Känner du inte till frågan? Jag trodde att du kanske gjorde det. Men nej, jag misstog mig. Ändå ser jag att du förstår mitt sökande. Du letar efter ett annat svar, men du söker ändock. Samma brännmärke svider i ditt hjärta som i mitt. Vem annars än en annan pilgrim kan förstå vad vi måste offra för att finna svaret?”
”På den fråga vi valt.”
Han är galen, tänkte Eragon. Medan han letade efter något att distrahera Tenga med föll blicken på en rad små djurskulpturer i trä som var uppställda på fönsterbrädet under ett droppformat fönster. ”Så vackra de är”, sade han och pekade på djuren. ”Vem har gjort dem?”
”Hon gjorde dem … innan hon gav sig av. Hon skapade alltid nya saker.” Tenga studsade upp och satte vänstra pekfingertoppen mot den första skulpturen. ”Här har vi ekorren med sin viftande svans, han som är så vaken och kvick och full av gliringar.” Fingret gled vidare till nästa djur i raden. ”Här har vi det vildsinta vildsvinet, så livsfarligt med sina huggande betar … Här har vi korpen med …”
Tenga brydde sig inte om att Eragon backade undan och reagerade inte heller när han lyfte dörrklinkan och smet ut ur Edur Ithindra. Efter att ha satt på sig ränseln travade Eragon ner mellan ekarna och bort från de fem kullarna och den galne besvärjaren som bodde där.
Under resten av dagen och den följande tilltog antalet människor han mötte på vägen. Till slut tyckte Eragon att det hela tiden verkade dyka upp en ny grupp bakom nästa kulle. De flesta var flyktingar, även om där också fanns soldater och andra som var ute i särskilda ärenden. Eragon undvek dem han kunde och traskade i övrigt fram med hakan instoppad mot kragen.
Detta beteende tvingade honom emellertid att tillbringa natten i byn Östantorp, tolv fjärdingsväg norr om Melian. Han hade tänkt lämna vägen långt innan han kom fram till Östantorp och leta rätt på en skyddad sänka eller grotta att vila i fram till morgonen, men på grund av sin relativa obekantskap med området missbedömde han avståndet och närmade sig byn medan han alltjämt var i sällskap med tre soldater. Att lämna vägen då, mindre än en timme från tryggheten innanför Östantorps murar och portar och en bekväm, varm säng, skulle ha fått även den trögaste tjockskalle att undra varför han försökte undvika byn. Så Eragon bet ihop och repeterade tyst de historier han hade kokat ihop för att förklara sin resa.
Den uppsvällda solen stod två fingrar ovanför horisonten när Eragon först fick syn på Östantorp, en medelstor by omgärdad av en hög palissad. När han väl kom fram till byn och gick in genom porten var det nästan mörkt. Bakom sig hörde han en vakt fråga soldaterna om någon annan hade funnits tätt bakom dem på vägen.
”Inte vad jag märkte.”
”Det räcker gott för mig”, svarade vakten. ”Finns det några eftersläntrare så får de vänta tills imorgon för att komma in.” Till en annan man på motsatt sida av porten ropade han: ”Stäng porten!” Tillsammans drog de igen de femton fot höga, järnskodda dörrarna och barrikaderade dem med fyra ekbjälkar lika grova som Eragons bröstkorg.
De måste vänta sig en belägring, tänkte Eragon, och log sedan åt sin egen blindhet. Ja, vem väntar sig inte bekymmer i dessa dagar? För några månader sedan skulle han ha oroat sig för att bli fast i Östantorp, men nu var han säker på att han kunde klättra över befästningsverken med två tomma händer och, om han dolde sig själv med trolldom, fly osedd ut i natten. Han valde dock att stanna kvar, för han var trött och om han uttalade en besvärjelse skulle det kunna tilldra sig uppmärksamhet från eventuella trollkarlar i närheten.
Innan han tagit ens ett dussin steg längs den leriga gata som ledde fram till bytorget blev han tilltalad av en väktare, som höll fram en lykta mot hans ansikte. ”Stopp där! Du har väl inte varit i Östantorp förut?”
”Det är mitt första besök”, sade Eragon.
Den kortvuxne väktaren nickade. ”Och har du familj eller vänner här som välkomnar dig?”
”Nej, det har jag inte.”
”Vad för dig då till Östantorp?”
”Ingenting. Jag färdas söderut för att hämta min systers familj och ta med mig dem tillbaka till Dras-Leona.” Eragons historia verkade inte göra intryck på väktaren. Han kanske inte tror mig, funderade Eragon. Eller också har han hört så många liknande historier att de har slutat ha betydelse för honom.
”Då är det värdshuset du ska gå till, vid stora brunnen. Där hittar du mat och husrum. Och medan du vistas här i Östantorp, låt mig varna dig för att vi inte tolererar mord, tjuvnad eller otukt här i trakten. Vi har rejäla stockar och galgar, och de har kommit till god användning. Uttrycker jag mig klart?”
”Ja, sir.”
”Gå då, och må det gå dig väl. Men vänta! Vad heter du, främling?”
”Bergan.”
Väktaren återgick till sin kvällsrunda och Eragon väntade tills lyktan som väktaren bar på skymdes av hus innan han gick fram till anslagstavlan som satt till vänster om porten.
Där, uppspikade ovanpå ett halvdussin anslag om olika brottslingar, hängde två pergamentsark som var nästan tre fot långa. På det ena fanns en bild av Eragon, på det andra en bild av Roran, och båda utpekades som förrädare till Kronan. Eragon studerade intresserat anslagen och förundrades över den belöning som erbjöds: en grevetitel vardera till den som tog dem tillfånga. Teckningen av Roran var väldigt lik och där fanns till och med skägget som han hade odlat sedan flykten från Carvahall, men Eragons porträtt avbildade honom så som han hade sett ut före blodsedshögtiden, när han ännu hade ett helt mänskligt utseende.
Saker och ting har sannerligen förändrats, tänkte Eragon.
Han fortsatte genom byn tills han hittade värdshuset. I skänkrummets låga tak satt tjärfläckade bjälkar. Gula talgljus spred ett mjukt, fladdrande sken och fick luften att tätna av rökslingor. Sand och säv täckte golvet, en blandning som fick det att knastra under Eragons stövlar. Till vänster om honom fanns bord och stolar och en stor eldstad, där en tjänarpojke vände en gris på ett spett. På andra sidan fanns en lång bardisk, en fästning med uppfällda vindbryggor som beskyddade fat med ljust och mörkt öl från horden av törstiga män som anföll från alla håll.
Gott och väl sextio personer fyllde rummet, och trängseln var rent obehaglig. De högljudda samtalen skulle i vilket fall som helst ha varit nog för att få Eragon att baxna efter tiden ute på vägarna, men med hans känsliga hörsel kändes det som att stå mitt i ett dånande vattenfall. Det var svårt att koncentrera sig på någon enskild röst. Så snart han uppfångade ett ord eller en fras sveptes det bort av nästa yttrande. I ett hörn satt en trio trubadurer som framförde en komisk version av ”Ljuva Aethrid o’ Dauth”, vilket inte bidrog till att minska larmet.
Störd av oväsendet slingrade sig Eragon fram genom folksamlingen till bardisken. Han ville tala med kvinnan som serverade, men hon var så upptagen att det dröjde fem minuter innan hon tittade på honom och sade: ”Vad önskas?” Hårslingor hängde ner i hennes svettiga ansikte.
”Har ni ett rum att hyra ut, eller en vrå där jag kan tillbringa natten?”
”Jag vet inte. Det är frun i huset du ska prata med om det. Hon kommer snart ner”, sade serveringskvinnan och viftade med handen mot en dunkel trappa.
Medan han väntade lutade sig Eragon mot bardisken och studerade folket i rummet. Det var en brokig samling. Ungefär hälften gissade han var bybor från Östantorp som kommit för att roa sig med en dryckeskväll. Av de återstående var majoriteten män och kvinnor – många gånger familjer – på väg mot säkrare trakter. De var lätta att känna igen på de slitna skjortorna och smutsiga byxorna och på hur de kröp ihop i sina stolar och vaksamt betraktade alla som kom i närheten. De undvek emellertid omsorgsfullt att titta på den minsta gruppen av värdshusgäster: Galbatorix soldater. Männen i röda vapenskjortor bullrade mer än några andra. De skrattade och skrek och dunkade sina pansarklädda knytnävar i bordet medan de stjälpte i sig öl och tafsade på varenda ungmö som var dåraktig nog att gå förbi dem.
Uppför de sig så där för att de vet att ingen törs sätta sig upp mot dem och för att de njuter av att demonstrera sin makt? undrade Eragon. Eller är det för att de blev tvångsrekryterade till Galbatorix armé och försöker dämpa sin skam och rädsla med sitt rumlande?
Nu sjöng trubadurerna:
Så med flygande hår sprang ljuva Aethrid o’ Dauth
Till herr Edel och ropte: ”Släpp min käresta fri,
Annars förvandlar en häxa dig till en ullig get!”
Herr Edel han skrattade och sade:
”Ingen häxa förvandlar mig till en ullig get!”
En rörelse i folkmassan gjorde att Eragon fick fri sikt mot ett bord som stod intryckt mot ena väggen. Där satt en ensam kvinna, vars ansikte doldes av den nerdragna huvan på hennes mörka reskappa. Hon var omgiven av fyra män, stora, kraftiga bönder med läderartade halsar och kinder rosiga av alkoholens rus. Två av dem lutade sig mot väggen på var sida om kvinnan, tornade upp sig över henne, en annan satt flinande i en stol som vänts bak och fram och den fjärde stod framåtlutad med vänstra foten mot bordskanten. Männen pratade och gestikulerade med yviga rörelser. Trots att Eragon inte kunde höra eller se vad kvinnan sade, var det uppenbart att hennes svar gjorde bönderna arga, för de rynkade pannan och sköt ut bröstet, blåste upp sig likt tuppar. En av dem hötte med fingret åt henne.
För Eragon föreföll de vara hyggliga, hårt arbetande män som hade tappat bort sitt folkvett i djupet av sejdlarna, ett misstag han ofta hade bevittnat på festdagar i Carvahall. Garrow hade föga respekt för män som visste att de inte tålde öl men ändå envisades med att göra sig till åtlöje offentligt. ”Det är opassande”, hade han sagt. ”Och förresten, om man dricker för att glömma sin lott i livet och inte för nöjes skull, så bör man göra det någonstans där man inte stör någon.”
Mannen till vänster om kvinnan sträckte sig plötsligt fram och satte ett finger under kanten på hennes huva, som för att kasta den bakåt. Så snabbt att Eragon knappt hann uppfatta det lyfte kvinnan högra handen och grep tag om mannens handled, men släppte den sedan. Eragon tvivlade på att någon annan i skänkrummet, inklusive den man hon hade rört vid, hade lagt märke till hennes handling.
Huvan föll ner runt hennes hals, och Eragon stelnade förbluffad till. Kvinnan var mänsklig, men hon liknade Arya. De enda skillnaderna mellan dem var ögonen – som var runda och jämna, inte sneda som en katts – och öronen, som saknade alvernas spetsiga toppar. Hon var precis lika vacker som den Arya Eragon kände, men på ett mindre exotiskt, mer välbekant vis.
Utan tvekan riktade Eragon sitt sinne mot kvinnan. Han måste få veta vem hon egentligen var.
Så snart han nuddade vid hennes medvetande träffades Eragon av ett mentalt slag som förstörde hans koncentration, och inuti skallen hörde han en öronbedövande röst: Eragon!
Arya?
Deras blickar möttes för ett ögonblick innan folkmassan tätnade kring dem och skymde henne.
Eragon skyndade genom rummet till hennes bord, trängde sig fram mellan de tätt packade kropparna för att få fri väg. Bönderna såg snett på honom, och en av dem sade: ”Det är väldigt oartigt av dig att tränga dig på så här utan inbjudan. Du gör nog klokast i att sticka härifrån.”
Med ett så diplomatiskt tonfall han kunde åstadkomma sade Eragon: ”För mig, mina herrar, ser det ut som om damen helst skulle vilja vara ifred. Och ni bortser väl inte från en ärbar kvinnas önskemål, eller hur?”
”En ärbar kvinna?” skrattade den närmaste mannen. ”Ingen ärbar kvinna färdas ensam.”
”Låt då mig stilla er oro, för jag är hennes bror, och vi är på väg till Dras-Leona och vår farbror.”
De fyra männen bytte osäkra blickar. Tre av dem makade sig bort från Arya, men den störste ställde sig tätt intill Eragon, andades honom i ansiktet och sade: ”Jag är inte säker på att jag tror dig, min vän. Du försöker bara jaga bort oss så att du kan vara tillsammans med henne själv.”
Han har inte så fel, tänkte Eragon.
Med så låg röst att endast mannen kunde höra honom sade Eragon: ”Jag försäkrar er, hon är min syster. Jag har inget otalt med er, herrn. Vill ni vara snäll och gå?”
”Inte när jag tror att du är en lögnaktig sillmjölke.”
”Herrn, var resonlig. Det finns ingen anledning till otrevligheter. Kvällen är ung och det finns gott om dricka och musik. Låt oss inte gräla om ett litet missförstånd. Det är under vår värdighet.”
Till Eragons lättnad slappnade den andre mannen av efter några sekunder och gav ifrån sig en hånfull grymtning. ”Jag skulle ändå inte vilja slåss med en sådan ungtupp som du”, sade han. Så vände han sig om och klampade iväg mot bardisken tillsammans med sina vänner.
Med blicken fäst på folksamlingen gled Eragon runt bordet och ner bredvid Arya. ”Vad gör du här?” sade han utan att knappt röra på läpparna.
”Letar efter dig.”
Förvånad kastade han en blick på henne, och hon höjde ett krökt ögonbryn. Sedan vände han åter blicken mot folkvimlet, låtsades le och sade: ”Är du ensam?”
”Inte nu längre … Har du hyrt en säng för natten?”
Han skakade på huvudet.
”Bra. Jag har redan ett rum. Vi kan prata där.”
De reste sig samtidigt, och han följde efter henne till trappan längst in i skänkrummet. De nötta trappstegen knarrade under deras fötter när de gick upp till en korridor på andra våningen. Ett ensamt ljus lyste upp den sjaskiga, träpanelade passagen. Arya gick före till sista dörren på höger sida och plockade fram en järnnyckel ur den omfångsrika ärmen på sin kappa. Sedan hon låst upp dörren gick hon in i rummet, väntade tills Eragon hade korsat tröskeln efter henne, stängde och låste dörren igen.
Ett svagt orangefärgat sken trängde in genom det blyinfattade fönstret mittemot Eragon. Ljuset kom från en lykta som hängde på andra sidan av torget i Östantorp. I skenet kunde han urskilja en oljelampa som stod på ett lågt bord till höger om honom.
”Brisingr”, viskade Eragon och tände veken med en gnista från fingret.
Även när lampan brann var det mörkt i rummet. Kammaren hade samma sorts panel som korridoren, och det kastanjefärgade träet sög åt sig det mesta av det ljus som träffade det och fick rummet att se litet och tungt ut, som om en stor tyngd pressade det inåt. Utöver bordet var den enda möbeln en smal säng med en ensam filt över bolstervaret. På madrassen vilade en liten påse med proviant.
Eragon och Arya stod vända mot varandra. Så sträckte Eragon upp handen och tog loss tygremsan han hade knuten runt huvudet, och Arya lossade broschen som höll fast slängkappan runt hennes axlar och lade plagget på sängen. Hon bar en skogsgrön klänning, den första klänning Eragon sett henne i.
Det var en märklig erfarenhet för Eragon att deras utseenden var ombytta. Nu var det han som såg ut som en alv och Arya som en människa. Förändringen dämpade inte på något vis hans högaktning för henne, men han kände sig onekligen bättre till mods i hennes närvaro, för nu var hon mindre främmande för honom.
Det blev Arya som bröt tystnaden. ”Saphira sade att du stannade kvar för att döda den sista ra’zacen och utforska resten av Helgrind. Är det sant?”
”Det är en del av sanningen.”
”Och vad är hela sanningen?”
Eragon visste att hon inte skulle nöja sig med mindre. ”Lova mig att du inte utan mitt tillstånd berättar för någon annan det jag tänker tala om för dig.”
”Jag lovar”, sade hon på det gamla språket.
Sedan berättade han att han hittat Sloan, varför han bestämde sig för att inte ta med sig honom tillbaka till Varden, om förbannelsen han hade ålagt slaktaren och den möjlighet han gett Sloan att sona sina brott – åtminstone delvis – och återfå synen. Eragon avslutade med att säga: ”Vad som än händer får Roran och Katrina aldrig veta att Sloan fortfarande lever. Får de det, blir det bekymmer utan ände.”
Arya satte sig på sängkanten och såg länge på lampan och dess fladdrande låga. Sedan sade hon: ”Du borde ha dödat honom.”
”Kanske det, men jag kunde inte.”
”Att du finner uppgiften osmaklig är inte skäl till att smita från den. Du har varit en ynkrygg.”
Anklagelsen fick Eragon att resa ragg. ”Har jag? Vem som helst med en kniv kunde ha dödat Sloan. Det jag gjorde var svårare.”
”Fysiskt, men inte moraliskt.”
”Jag dödade honom inte eftersom jag ansåg att det vore fel.” Eragon rynkade koncentrerat pannan medan han letade efter de rätta orden för att förklara sig. ”Jag var inte rädd … det var inte det. Inte efter att ha gått ut i strid … Det var något annat. Jag dödar i krig. Men jag tänker inte ta på mig att avgöra vem som ska få leva och vem som ska dö. Jag har varken erfarenheten eller visdomen … Varje människa har en gräns han inte överskrider, Arya, och jag fann min när jag betraktade Sloan. Även om jag hade Galbatorix som min fånge skulle jag inte döda honom. Jag skulle föra honom till Nasuada och kung Orrin, och om de dömde honom till döden skulle jag glatt hugga huvudet av honom, men inte innan dess. Kalla det svaghet om du så vill, men sådan är jag, och det tänker jag inte be om ursäkt för.”
”Du låter dig alltså bli ett redskap för andra?”
”Jag tänker tjäna folket så gott jag kan. Jag har aldrig strävat efter att få leda. Alagaësia behöver inte ännu en tyrannisk kung.”
Arya masserade sina tinningar. ”Varför blir allt så komplicerat med dig, Eragon? Vart du än går tycks du hamna i besvärliga situationer. Det är som om du anstränger dig för att trassla in dig i varenda taggbuske i landet.”
”Din mor sade ungefär samma sak.”
”Det förvånar mig inte … Nåväl, må så vara. Ingen av oss är beredd att ändra åsikt, och vi har angelägnare saker att ta itu med än att diskutera rättvisa och moral. I framtiden gör du dock klokt i att minnas vem du är och vad du betyder för släktena i Alagaësia.”
”Det har jag aldrig glömt.” Eragon hejdade sig och inväntade hennes svar, men Arya lät påståendet passera utan att ifrågasätta det. Han satte sig på bordskanten och sade: ”Du hade inte behövt komma och leta efter mig, vet du. Det går ingen nöd på mig.”
”Självklart var jag tvungen.”
”Hur hittade du mig?”
”Jag gissade vilken väg du skulle ta från Helgrind. Som tur var placerade gissningen mig tjugofem fjärdingsväg västerut härifrån sett, och det var tillräckligt nära för att jag skulle kunna lokalisera dig genom att lyssna till landets viskningar.”
”Jag förstår inte.”
”En Ryttare går inte obemärkt genom världen, Eragon. De som har öron att höra med och ögon att se med kan utan större besvär tolka tecknen. Fåglarna sjunger om din ankomst, jordens djur noterar din lukt, och själva träden och gräset minns din beröring. Bandet mellan Ryttare och drake är så mäktigt att de som är känsliga för naturens krafter kan förnimma det.”
”Det knepet måste du lära mig någon gång.”
”Det är inte något knep, bara konsten att uppmärksamma det som redan finns runt omkring dig.”
”Men varför kom du till Östantorp? Det hade varit säkrare att mötas utanför byn.”
”Omständigheterna tvingade mig hit, liksom även dig, antar jag. Du kom väl inte hit frivilligt?”
”Nej …” Han rullade med axlarna, trött efter dagens resande, sköt undan sömnigheten och gjorde en gest mot hennes klänning. ”Har du äntligen övergett skjorta och byxor?”
Ett litet leende dök upp i Aryas ansikte. ”Bara så länge den här färden pågår. Jag har levt bland Varden i fler år än jag har lust att komma ihåg, men ändå glömmer jag hur människorna envisas med att skilja kvinnor och män åt. Jag har aldrig kunnat förmå mig till att anamma era sedvänjor, även om jag inte har uppfört mig helt och hållet som en alv. Vem skulle ha sagt ja eller nej till mig? Min mor? Hon befann sig på andra sidan Alagaësia.” Där tycktes Arya hejda sig, som om hon sagt mer än hon hade tänkt. Hon fortsatte: ”Hur som helst hade jag ett beklagligt sammanträffande med ett par oxfösare strax efter det att jag lämnat Varden, och jag stal den här klänningen direkt efteråt.”
”Den sitter bra.”
”En av fördelarna med att vara besvärjare är att man aldrig behöver vänta på en skräddare.”
Eragon skrattade kort. Sedan frågade han: ”Nu då?”
”Nu vilar vi. Imorgon, innan solen går upp, ska vi smita ut ur Östantorp, utan att någon märker något.”
Den natten låg Eragon framför dörren och Arya i sängen. Arrangemanget var inte något resultat av vördnad eller artighet från Eragons sida – även om han skulle ha propsat på att ge Arya sängen i vilket fall som helst – utan snarare en försiktighetsåtgärd. Om någon kom in i rummet skulle det verka konstigt att hitta en kvinna på golvet.
Medan de ensamma timmarna kröp förbi stirrade Eragon på bjälkarna ovanför huvudet och följde sprickorna i träet med blicken, oförmögen att lugna sin rusande hjärna. Han prövade varenda metod han kände till för att slappna av, men tankarna återvände hela tiden till Arya, till hans förvåning över att träffa henne, till hennes kommentarer om hans behandling av Sloan och, framför allt, till de känslor han hyste för henne. Exakt vilka de var visste han inte riktigt. Han längtade efter att få vara tillsammans med henne, men hon hade avspisat hans närmanden och grumlat hans tillgivenhet med sårade känslor och ilska, och även frustration. Eragon vägrade visserligen acceptera att hans uppvaktning var hopplös, men han hade ingen aning om hur han skulle gå vidare.
Det började värka i bröstet medan han lyssnade på Aryas lugna andhämtning. Det pinade honom att vara så nära och ändå inte kunna närma sig henne. Han vred skjortfållen mellan fingrarna och önskade att det fanns något han kunde göra istället för att underkasta sig detta ovälkomna öde.
Han brottades med sina bångstyriga känslor till långt in på natten, gav till slut efter för utmattningen och gled in i sina vakendrömmars väntande omfamning. Där vandrade han omkring i några ryckiga timmar tills stjärnorna började blekna och det var dags för honom och Arya att lämna Östantorp.
Tillsammans öppnade de fönstret och hoppade från fönsterbrädan tolv fot ner på marken, ett kort fall för någon med en alvs förmågor. I fallet höll Arya i klänningen så att den inte skulle bölja upp runt henne. De landade bara några tum från varandra och gav sig sedan i språngmarsch iväg mot palissaden.
”Folk kommer att undra vart vi tog vägen”, sade Eragon mellan kliven. ”Vi kanske borde ha väntat och gett oss av som vanliga resenärer.”
”Det är riskablare att stanna. Jag har betalat för rummet. Det är det enda värdshusvärden egentligen bryr sig om, inte ifall vi smet ut tidigt.” De skildes åt under några sekunder medan de tog sig runt en skröplig vagn, och sedan tillade Arya: ”Det viktigaste är att hålla sig i rörelse. Dröjer vi oss kvar kommer kungen säkerligen att hitta oss.”
När de kom fram till den yttre muren följde Arya den tills hon hittade en påle som stod ut lite. Hon satte händerna runt den och drog, prövade träets bärkraft. Pålen vajade och svajade men höll.
”Gå först du”, sade Arya.
”Du får gärna gå före.”
Med en otålig suck knackade hon på klänningslivet. ”En klänning är lite luftigare än ett par benkläder, Eragon.”
Det hettade i kinderna när han insåg vad hon menade. Han sträckte upp armarna ovanför huvudet, fick ett bra tag, tog stöd med knäna och fötterna och klättrade upp. På toppen stannade han och balanserade på de vässade spetsarna.
”Fortsätt”, viskade Arya.
”Inte förrän du också kommit upp.”
”Var inte så …”
”Vaktpost!” sade Eragon och pekade. En lykta svävade i mörkret mellan ett par närbelägna hus. När ljuset närmade sig trädde en mans förgyllda silhuett fram ur dunklet. I ena handen bar han ett blottat svärd.
Tyst som en vålnad grep Arya om pålen och drog sig, med enbart armstyrka, hand över hand upp mot Eragon. Hon tycktes glida uppåt, som genom trolldom. När hon var tillräckligt nära tog Eragon tag i hennes högra underarm, lyfte upp henne över de andra pålarna och satte ner henne bredvid sig. Likt två egendomliga fåglar satt de uppflugna på palissaden, orörliga och andlösa, medan vaktposten gick förbi rakt under dem. Han svängde med lyktan åt båda håll och spejade efter inkräktare.
Titta inte på marken, vädjade Eragon. Och titta inte upp.
Ett ögonblick senare satte vaktposten svärdet i skidan och återtog sin patrullrunda, nynnande för sig själv.
Utan ett ord hoppade Eragon och Arya ner på andra sidan palissaden. Rustningen i Eragons ränsel skramlade när han landade på den gräsbevuxna vallen och rullade runt för att dämpa kraften i nedslaget. Med ett språng kom han på fötter, hukade sig och rusade iväg genom det gråa landskapet, med Arya tätt bakom sig. De höll sig till sänkor och torra bäckfåror och undvek bondgårdarna som omgav byn. Ett halvdussin gånger kom uppbragta hundar utspringande för att protestera mot att de trängde in på deras revir. Eragon försökte lugna dem med sinnet, men den enda metoden han hittade som hindrade hundarna från att skälla var att försäkra dem om att deras förfärliga tänder och klor hade skrämt bort honom och Arya. Nöjda med sin framgång kråmade sig hundarna och travade med viftande svansar tillbaka till ladorna, skjulen eller verandorna där de hade stått vakt över sitt territorium. Deras självbelåtenhet roade Eragon.
Tre fjärdingsväg från Östantorp, när det stod klart att de var helt ensamma och ingen följde efter dem, stannade Eragon och Arya vid en sönderbränd stubbe. Arya föll på knä och skyfflade upp flera nävar jord från marken framför sig. ”Adurna rïsa”, sade hon. Med ett svagt droppande vällde vatten upp ur den omgivande jorden och ner i hålet hon hade grävt. Arya väntade tills det var fyllt av vatten innan hon sade ”Letta”, och flödet upphörde.
Hon uttalade en besvärjelse, och Nasuadas ansikte dök upp på den stilla vattnenytan. Arya hälsade på henne. ”Min dam”, sade Eragon och bugade.
”Eragon”, svarade Nasuada. Hon såg trött ut och kinderna var insjunkna, som om hon varit sjuk länge. En lock lossnade ur hårknuten och krullade ihop sig vid hårfästet. När hon drog med handen över huvudet för att pressa ner de ostyriga lockarna fick Eragon en skymt av de otympliga bandagen på hennes arm. ”Du är oskadd, lovad vare Gokukara. Vi har varit så oroliga.”
”Jag är ledsen om jag gjort dig upprörd, men jag hade mina skäl.”
”Dem får du förklara när du kommer hit.”
”Som du vill”, sade han. ”Hur har du blivit skadad? Har någon angripit dig? Varför har inte någon i Du Vrangr Gata helat dig?”
”Jag beordrade dem att lämna mig ifred. Och det ska jag förklara för dig när du kommer hit.” Djupt förbryllad nickade Eragon och svalde sina frågor. Till Arya sade Nasuada: ”Jag är imponerad; du hittade honom. Det var jag inte säker på att du skulle.”
”Lyckan log mot mig.”
”Kanske det, men jag tror nog att din skicklighet är lika viktig som Fortunas generositet. Hur länge dröjer det innan ni åter ansluter er till oss?”
”Två, tre dagar, om vi inte stöter på oförutsedda svårigheter.”
”Bra. Jag väntar er då. Hädanefter vill jag att ni kontaktar mig minst en gång på förmiddagen och en gång före mörkets inbrott. Om jag inte hör av er kommer jag att anta att ni har blivit tillfångatagna och skicka iväg Saphira med en räddningsstyrka.”
”Vi kanske inte alltid har den avskildhet som behövs för att kunna utöva trolldom.”
”Då får ni hitta ett sätt. Jag behöver veta var ni båda finns och huruvida ni är utom fara.”
Arya tänkte efter ett ögonblick innan hon sade: ”Om jag kan ska jag göra som du ber mig, men inte om det försätter Eragon i fara.”
”Överenskommet.”
Eragon passade på att utnyttja den påföljande pausen i samtalet och sade: ”Nasuada, är Saphira i närheten? Jag skulle gärna vilja prata med henne … Vi har inte talats vid sedan Helgrind.”
”Hon gav sig av för en timme sedan för att speja runt lägret. Kan ni bibehålla besvärjelsen medan jag tar reda på om hon kommit tillbaka?”
”Gå”, sade Arya.
Med ett enda steg var Nasuada utom synhåll för dem, och kvar fanns bara en stillbild av bordet och stolarna inne i hennes röda paviljong. En lång stund studerade Eragon tältets innehåll, men sedan tog rastlösheten överhanden och han lät blicken glida från vattenpölen till Aryas nacke. Hennes tjocka svarta hår föll åt ena sidan och blottade slät hud alldeles ovanför kragen på klänningen. Synen gjorde honom förstenad i närmare en hel minut, sedan vaknade han till och lutade sig mot den sönderbrända stubben.
Ljudet av trä som bröts sönder hördes, därefter täcktes pölens yta av ett fält med glittrande blå fjäll när Saphira pressade sig in i paviljongen. Det var svårt för Eragon att avgöra vilken del av henne han såg, eftersom det var en så liten del. I pölen skymtade fjällen och undersidan av ett lår, en tagg på hennes svans, det bylsiga membranet på en hopfälld vinge, och sedan den blänkande spetsen på en tand medan hon vred och vände på sig för att försöka hitta ett bekvämt läge för att se spegeln som Nasuada använde för magisk kommunikation. Av de oroväckande ljud som kom från någonstans bakom Saphira att döma gissade Eragon att hon krossat det mesta av möblemanget. Till slut slog hon sig ner, satte huvudet tätt intill spegeln – så att det ena stora safirfärgade ögat tog upp hela pölen – och kisade mot Eragon.
De såg på varandra en hel minut, utan att någon av dem rörde sig. Eragon blev förvånad över hur lättad han blev över att se henne. Han hade inte känt sig riktigt trygg sedan de hade skilts åt.
”Jag har saknat dig”, viskade han.
”Nasuada, är du fortfarande kvar?”
Det dämpade svaret kom svävande mot honom från någonstans till höger om Saphira: ”Ja, nätt och jämnt.”
”Skulle du vilja vara så vänlig att förmedla Saphiras ord till mig?”
”Det gör jag mer än gärna, men för närvarande sitter jag fast mellan en vinge och en stolpe, och det finns ingen fri väg härifrån vad jag kan se. Det kan bli svårt att höra mig. Men om du är beredd att ha överseende med det så ska jag försöka.”
”Var snäll och gör det.”
Nasuada var tyst i flera hjärtslag, och sedan sade hon, med ett tonfall som var så likt Saphiras att Eragon nästan brast i skratt: ”Mår du bra?”
”Jag är frisk som en oxe. Och du?”
”Att jämföra mig med ett nötkreatur vore både löjligt och förolämpande, men jag är i lika god form som vanligt, om det är det du frågar. Det gläder mig att du har Arya vid din sida. Det är bra för dig att ha en förnuftig person i närheten som kan vakta din rygg.”
”Jag instämmer. Hjälp är alltid välkommen när man svävar i fara.” Trots att Eragon var tacksam över att han och Saphira kunde talas vid, om än på ett omständligt sätt, tyckte han att det talade ordet var en dålig ersättning för det fria utbytet av tankar och känslor som de kunde avnjuta på nära avstånd från varandra. Eftersom Arya och Nasuada tog del av samtalet drog sig dessutom Eragon för att ta upp ämnen av mer personlig natur, som huruvida Saphira hade förlåtit honom för att han tvingat henne att lämna honom i Helgrind. Saphira måste ha delat hans tvekan, för även hon avstod från att ta upp ämnet. De småpratade om andra, oväsentliga händelser och tog sedan farväl. Innan Eragon klev bort från pölen satte han fingrarna mot munnen och formade med läpparna orden: Jag är ledsen.
Ett smalt tomrum blev synligt runt vart och ett av de små fjäll som kantade Saphiras öga när huden därunder mjuknade. Hon blinkade länge och långsamt, och han visste att hon hade förstått hans budskap och att hon inte hyste något agg mot honom.
Sedan Eragon och Arya hade sagt adjö till Nasuada avslutade Arya sin besvärjelse och ställde sig upp. Med handryggen borstade hon bort smutsen från klänningen.
Under tiden skruvade Eragon på sig, otålig på ett sätt han inte varit förut. Just nu ville han inget hellre än att springa raka vägen till Saphira och krypa ihop tillsammans med henne invid en lägereld.
”Låt oss komma iväg”, sade han, redan i rörelse.