Den kvällen satt Eragon och stirrade in i deras ynkliga eld medan han tuggade på ett maskrosblad. Middagen hade bestått av diverse blandade rötter, frön och grönsaker som Arya hade samlat ihop i trakten. Råa och okryddade var de knappast aptitretande, men han hade avstått från att förhöja måltiden med fågel eller kanin, som fanns i överflöd i det närmaste grannskapet, för han ville inte att Arya skulle ge honom ogillande blickar. Efter deras strid fyllde dessutom tanken på att ta ytterligare ett liv, även ett djurs, honom med vämjelse.
Det var sent, och de måste iväg tidigt morgonen därpå, men varken han eller Arya gjorde en min av att dra sig tillbaka. Hon satt vinkelrätt mot honom, med uppdragna ben, armarna runt dem och hakan vilande mot knäna. Kjolen på hennes klänning bredde ut sig likt vindpinade kronblad på en blomma.
Med hakan djupt nedsjunken mot bröstet masserade Eragon högerhanden med den vänstra för att försöka skingra en djupt rotad värk. Jag behöver ett svärd, tänkte han. I brist på det kunde jag ha nytta av något slags skydd för händerna så att jag inte själv gör dem obrukbara så fort jag slår till någonting. Haken är att jag är så stark och skulle behöva handskar med flera tums vaddering, vilket vore löjligt. Det skulle bli för klumpigt och för varmt, och dessutom kan jag inte gå omkring med handskar på mig resten av livet. Han rynkade pannan. Han knäckte med fingrarna och studerade ljusspelet över huden, fascinerad av hur formbar hans kropp var. Och vad händer om jag hamnar i slagsmål medan jag bär Broms ring? Den är alvgjord, så jag behöver antagligen inte oroa mig för att safiren ska gå sönder. Men om jag slår till någonting med ringen på fingret kommer jag inte bara att slå några ben ur led, jag kommer att krossa vartenda ben i handen … Jag kanske inte ens kan reparera skadan … Han knöt nävarna, vred på dem och betraktade skuggorna som djupnade och bleknade mellan knogarna. Jag skulle kunna tänka ut en besvärjelse som hindrar alla föremål som rör sig med farlig hastighet från att vidröra mina händer. Nej, vänta, det är inget bra. Tänk om det är ett klippblock? Tänk om det är ett berg? Jag skulle ta livet av mig genom att försöka hejda det.
Nå, om handskar eller trolldom inte fungerar skulle jag vilja ha en uppsättning av dvärgarnas ascûdgamln, deras ”stålnävar”. Med ett leende mindes han hur dvärgen Shrrgnien hade en stålpigg fastskruvad i en metallhylsa som satt inbäddad i varje knoge, utom på tummarna. Piggarna gjorde att Shrrgnien kunde slå till vad han ville utan att behöva oroa sig för att det skulle göra ont. Dessutom var de praktiska, för han kunde ta bort dem när han ville. Tanken tilltalade Eragon, men han tänkte inte börja borra hål i knogarna. Dessutom, tänkte han, är mina ben tunnare än dvärgben, kanske för tunna för att fästa hylsan och ändå bibehålla normal funktion i lederna … Ascûdgamln är alltså en dum idé, men istället kanske jag kan …
Han lutade sig över händerna och viskade: ”Thaefathan.”
Det började krypa och sticka i handryggen som om han hade ramlat ner i ett stånd brännässlor. Känslan var så intensiv och så obehaglig, att han längtade efter att hoppa upp och klia sig så hårt han kunde. Med en viljeansträngning satt han kvar och såg på medan huden på knogarna började bukta ut och bilda en slät, vitaktig och halv tum tjock förhårdnad över varje led. De påminde honom om de hornliknande avlagringar som finns på insidan av hästars ben. När han var nöjd med hur stora och täta knölarna var, släppte han taget om flödet av trollkraft och började, med känseln och synen, utforska den nya bergiga terrängen som tornade upp sig över hans fingrar.
Händerna var tyngre och stelare än förut, men han kunde fortfarande röra fingrarna fullt ut. Det må vara fult, tänkte han och gned de grova utväxterna på högra handen mot handflatan på den vänstra, och folk må skratta och hånle om de ser dem, men det bryr jag mig inte om, för de fyller sitt syfte och kan komma att hålla mig vid liv.
Bräddfylld av tyst upphetsning slog han till toppen på en välvd sten som stack upp ur marken mellan hans fötter. Smällen fick armen att skallra och åstadkom en dämpad duns men gav honom inte större obehag än om han drämt till en bräda täckt med flera lager tyg. Uppmuntrad tog han upp Broms ring ur ränseln, trädde på sig den svala guldringen och kontrollerade att förhårdnaden intill den var högre än ringen. Han gjorde ett nytt test och slog åter knytnäven mot stenen. Det enda ljud som hördes var torr, hoppressad hud som kolliderade med oeftergivlig sten.
”Vad håller du på med?” frågade Arya och kikade på honom genom en slöja av sitt svarta hår.
”Ingenting.” Han höll fram händerna. ”Jag tänkte det kunde vara en bra idé, eftersom jag antagligen kommer att behöva slå till någon fler gånger.”
Arya studerade hans knogar. ”Det blir svårt att ha handskar.”
”Jag kan alltid skära upp dem.”
Hon nickade och återgick till att betrakta elden.
Eragon lutade sig bakåt, stödde sig på armbågarna och sträckte ut benen, nöjd med att vara redo för alla strider som kunde tänkas vänta honom inom den närmaste framtiden. Utöver detta tordes han inte spekulera, för gjorde han det skulle han börja fråga sig hur han och Saphira någonsin skulle kunna besegra Murtagh eller Galbatorix, och då skulle paniken sätta sina iskalla klor i honom.
Han fixerade blicken på eldens fladdrande inre. Där, i det slingrande infernot, sökte han glömma sina bekymmer och förpliktelser. Men lågornas ständiga rörelse invaggade honom snart i ett passivt tillstånd där obesläktade fragment av tankar, ljud, bilder och känslor drev förbi inombords likt snöflingor som faller från en stilla vinterhimmel. Och mitt i detta fladder dök ansiktet på soldaten som hade bönat och bett för sitt liv upp. Återigen såg Eragon honom gråta, och återigen hörde han mannens förtvivlade vädjan, och återigen kände han mannens nacke knäckas som en våt trädgren.
Plågad av minnena bet Eragon ihop tänderna och andades tungt genom uppspärrade näsborrar. Kallsvetten rann över hela kroppen. Han makade på sig och försökte köra bort soldatens ovänliga spöke, men utan framgång. Ge dig av! skrek han. Det var inte mitt fel. Det är Galbatorix du ska skylla på, inte mig. Jag ville inte döda dig!
Någonstans i mörkret ylade en varg. Från olika ställen på prärien svarade ett tjog andra vargar med höga röster i en disharmonisk melodi. Den kusliga sången fick det att krypa i hårbottnen på Eragon och han fick gåshud på armarna. Under ett kort ögonblick smälte ylandena samman till en enda ton som liknade en anfallande kullers stridsrop.
Eragon skruvade oroligt på sig.
”Vad är det?” frågade Arya. ”Är det vargarna? De kommer inte att störa oss, vet du. De lär sina valpar att jaga, och de kommer inte att låta ungarna komma nära varelser som luktar så konstigt som vi.”
”Det är inte vargarna där ute”, sade Eragon och slog armarna om kroppen. ”Det är vargarna här inne.” Han knackade sig i pannan.
Arya nickade, en skarp, fågelliknande rörelse som avslöjade det faktum att hon inte var mänsklig, även om hon antagit en människas skepnad. ”Så är det alltid. Monstren i ens sinne är mycket värre än de som faktiskt existerar. Rädsla, tvivel och hat har lamslagit fler personer än vilda djur någonsin har gjort.”
”Och kärlek”, påpekade han.
”Och kärlek”, medgav hon. ”Även girighet och avund och alla andra tvångsmässiga drifter som de medvetna släktena är mottagliga för.”
Eragon tänkte på Tenga, ensam i den raserade alviska utposten Edur Ithindra, hopkurad över sin dyrbara samling luntor, sökande, ständigt sökande efter sitt svårgripbara ”svar”. Han avstod från att nämna eremiten för Arya, för han förmådde inte diskutera det sällsamma mötet just då. Istället frågade han: ”Stör det dig att döda?”
Aryas gröna ögon smalnade. ”Varken jag eller resten av mitt folk äter djurens kött eftersom vi inte står ut med att skada en annan varelse för att tillfredsställa vår hunger, och du har fräckheten att fråga om det stör oss att döda? Förstår du verkligen oss så lite att du tror att vi är kallhamrade mördare?”
”Nej, självklart inte”, protesterade han. ”Det var inte så jag menade.”
”Säg vad du menar då, och låt bli att förolämpa om det inte är din avsikt.”
Nu valde Eragon sina ord med större omsorg: ”Jag frågade Roran ungefär samma sak innan vi attackerade Helgrind. Det jag vill veta är hur du känner dig när du dödar? Hur är det meningen att man ska känna sig?” Han såg bistert på elden.”Ser du krigarna du har besegrat stirra tillbaka på dig, lika verkliga som du framför mig?”
Arya höll armarna hårdare om benen, med tankfull blick. En låga sköt upp när elden kremerade en av malarna som kretsade runt lägret. ”Gánga”, mumlade hon och viftade till med ett finger. Med fladdret från ludna vingar flög malarna därifrån. Utan att lyfta blicken från klungan med brinnande grenar, sade hon: ”Nio månader efter det att jag blev ambassadör, min mors enda ambassadör om sanningen ska fram, reste jag från Varden i Farthen Dûr till huvudstaden i Surda, som fortfarande var ett nytt land på den tiden. Strax efter det att mina följeslagare och jag hade lämnat Beorerna stötte vi på en grupp kringströvande urgaler. Vi hade gärna låtit svärden sitta kvar i skidorna och fortsatt vår färd, men så som de brukar, insisterade urgalerna på att försöka vinna heder och ära för att förbättra sin ställning inom sin stam. Vår styrka var större än deras – för Weldon, mannen som efterträdde Brom som ledare för Varden, var med oss – och det var lätt för oss att jaga iväg dem … Den dagen var första gången jag tog ett liv. Det bekymrade mig i flera veckor efteråt, tills jag insåg att jag skulle bli galen om jag fortsatte grubbla över det. Många gör det, och de blir så arga, så sorgtyngda, att de inte längre går att lita på, eller så förvandlas deras hjärtan till sten och de förlorar förmågan att skilja mellan rätt och fel.”
”Hur försonade du dig med det du hade gjort?”
”Jag granskade mina skäl för att döda för att avgöra om de var rättvisa. När jag var övertygad om att de var det, frågade jag mig själv om vår sak var viktig nog för att jag skulle fortsätta stödja den, även om det antagligen skulle kräva att jag dödade igen. Sedan bestämde jag mig för att så fort jag började tänka på de döda, skulle jag föreställa mig att jag befann mig i trädgården vid Tialdarís hallar.”
”Fungerade det?”
Hon drog bort håret ur ansiktet och stoppade in det bakom ett runt öra. ”Det gjorde det. Det enda motgiftet mot våldets frätande gift är att finna frid inom sig själv. Den boten är svår att skaffa sig, men väl värd besväret.” Hon gjorde en paus och tillade sedan: ”Att andas hjälper också.”
”Andas?”
”Att andas långsamt och regelbundet, som om man mediterade. Det är en av de mest effektiva metoderna för att lugna sig själv.”
Eragon följde hennes råd, började medvetet andas in och ut, noga med att hålla en jämn takt och att driva ut all luft ur lungorna med varje andetag. Inom en minut upplöstes klumpen i magen, pannan slätades ut, och hans fallna fienders närvaro föreföll inte längre fullt så påtaglig … Vargarna ylade igen, och när den första förskräckelsen gått över kunde han lyssna utan rädsla, för deras röster hade förlorat förmågan att få honom ur balans. ”Tack”, sade han. Arya svarade med en behagfull nickning.
Tystnad rådde i en kvarts timme innan Eragon sade: ”Urgalerna.” Han lät ordet stå för sig själv ett tag, en verbal monolit av ambivalens. ”Vad tycker du om att Nasuada låter dem ansluta sig till Varden?”
Arya plockade upp en kvist som låg invid hennes utbredda klänning och rullade den mellan sina örnliknande fingrar, studerade den krokiga träpinnen som om den innehöll en hemlighet. ”Det var ett modigt beslut, som jag beundrar henne för. Hon agerar alltid för Vardens bästa, oavsett priset.”
”Hon gjorde många inom Varden upprörda när hon tackade ja till Nar Garzhvogs erbjudande om stöd.”
”Och hon vann tillbaka deras lojalitet med De långa knivarnas prövning. Nasuada är mycket begåvad när det gäller att bevara sin ställning.” Arya slängde in kvisten i elden. ”Jag hyser ingen kärlek till urgalerna, men jag hatar dem inte heller. Till skillnad från ra’zacerna är de inte ondskefulla till sin natur, bara överdrivet förtjusta i krig. Det är en viktig skillnad, även om det inte är till någon tröst för deras offers familjer. Vi alver har förhandlat med urgalerna förr, och det kommer vi att göra igen när behovet uppstår. I längden är det dock fruktlöst.”
Hon behövde inte förklara varför. Många av de skriftrullar som Oromis hade satt Eragon på att läsa ägnades åt ämnet urgaler, och i synnerhet en, Gnaevaldrskalds resor, hade lärt honom att urgalernas hela kultur byggde på bragder i strid. Urgaliska män kunde endast förbättra sin ställning genom att utföra räder mot en annan by – huruvida där bodde urgaler, människor, alver eller dvärgar spelade föga roll – eller genom att slåss mot sina rivaler en i taget, ibland intill döden. Och när det gällde att välja partner vägrade urgaliska kvinnor att betrakta en bagge som lämplig om han inte hade besegrat minst tre motståndare. Detta resulterade i att varje ny generation urgaler inte hade något annat val än att utmana sina jämlikar, utmana de äldre och genomsöka landet efter möjligheter att bevisa sitt mod. Traditionen var så djupt rotad att alla försök att undertrycka den hade misslyckats. De är åtminstone trogna sin natur, funderade Eragon. Det är mer än de flesta människor kan påstå.
”Hur kommer det sig”, frågade han, ”att Durza lyckades överfalla dig, Glenwing och Fäolin med urgaler? Hade ni inte barriärer som skyddade er mot fysiska angrepp?”
”Pilarna var förtrollade.”
”Var alltså urgalerna besvärjare?”
Arya blundade, suckade och skakade på huvudet. ”Nej. Det var något slags mörk trolldom som Durza tänkt ut. Han gottade sig åt det när jag var i Gil’ead.”
”Jag begriper inte hur du lyckades motstå honom så länge. Jag såg vad han gjorde mot dig.”
”Det … det var inte lätt. Jag betraktade de plågor han vållade mig som ett test av min hängivenhet, som en möjlighet att visa att jag inte hade gjort något misstag och verkligen var yawë-symbolen värdig. I den egenskapen välkomnade jag prövningen.”
”Men ändå, alver är inte oemottagliga för smärta. Det är förbluffande att du i alla dessa månader kunde hemlighålla för honom var Ellesméra ligger.”
En antydan till stolthet färgade hennes röst. ”Inte enbart var Ellesméra ligger, utan också vart jag hade skickat Saphiras ägg, mitt ordförråd på det gamla språket och allt annat som kan tänkas vara till nytta för Galbatorix.”
Samtalet dog ut, och sedan sade Eragon: ”Tänker du mycket på det, vad du gick igenom i Gil’ead?” När hon inte svarade tillade han: ”Du pratar aldrig om det. Du redogör villigt för fakta kring din fångenskap, men du säger aldrig något om hurdant det var för dig, eller hur du känner inför det nu.”
”Smärta är smärta”, sade hon. ”Den behöver inte beskrivas.”
”Sant, men att ignorera den kan göra större skada än den ursprungliga … Ingen kan genomleva något sådant och klara sig undan oskadd. Åtminstone inte inombords.”
”Varför förutsätter du att jag inte redan har anförtrott mig åt någon?”
”Vem då?”
”Spelar det någon roll? Ajihad, min mor, en vän i Ellesméra.”
”Jag kan ha fel”, sade han, ”men du verkar inte stå någon så nära. Där du går går du ensam, även bland ditt eget folk.”
Aryas ansikte var fortfarande oberört. Bristen på ansiktsuttryck var så total att Eragon började undra om hon skulle nedlåta sig till att svara, ett tvivel som just hade övergått i övertygelse när hon viskade: ”Det har inte alltid varit så.”
Uppmärksamt väntade Eragon blickstilla, rädd för att minsta rörelse skulle hindra henne från att säga något mer.
”En gång i tiden hade jag någon att tala med, någon som förstod vad jag var och varifrån jag kom. En gång i tiden … Han var äldre än jag, men vi var själsfränder, båda nyfikna på världen utanför vår skog, ivriga att utforska och ivriga att slå till mot Galbatorix. Ingen av oss ville stanna i Du Weldenvarden – studera, utöva trolldom, ägna oss åt våra egna personliga projekt – när vi visste att Drakdödaren, Ryttarnas baneman, sökte efter ett sätt att erövra vårt släkte. Han kom till den slutsatsen senare än jag – flera årtionden efter det att jag intagit min ställning som ambassadör och några år innan Hefring stal Saphiras ägg – men i samma ögonblick han gjorde det erbjöd han sig att följa med mig var helst Islanzadís befallningar månde föra mig.” Hon blinkade, och strupen guppade. ”Jag tänkte inte låta honom göra det, men drottningen gillade tanken, och han var så väldigt övertygande …” Hon pressade ihop läpparna och blinkade igen, och hennes ögon var blankare än vanligt.
Så varsamt han kunde frågade Eragon: ”Var det Fäolin?”
”Ja”, sade hon, och bekräftelsen var närapå en flämtning.
”Älskade du honom?”
Arya kastade huvudet bakåt och blickade upp mot de blinkande stjärnorna, och hennes långa hals var gyllene av eldskenet och hennes ansikte blekt av himlens strålglans. ”Frågar du av vänskaplig omtanke eller utifrån egenintresse?” Hon gav ifrån sig ett plötsligt, kvävt skratt, likt ljudet av vatten som faller över kalla stenar. ”Sak samma. Nattluften har gjort mig vimsig. Den har utplånat min känsla för hövlighet och lämnat mig fri att säga de mest elaka saker som faller mig in.”
”Det spelar ingen roll.”
”Det spelar visst roll, för jag ångrar det, och jag tänker inte tolerera det. Älskade jag Fäolin? Hur definierar man kärlek? I över tjugo år reste vi tillsammans, de enda odödliga som vandrade bland de kortlivade släktena. Vi var följeslagare … och vänner.”
Ett styng av svartsjuka drabbade Eragon. Han brottades med känslan, underkuvade den och försökte avlägsna den men lyckades inte helt och hållet. En liten rest fortsatte reta honom, som när en sticka gräver sig in under huden.
”I över tjugo år”, upprepade Arya. Hon framhärdade i sin inspektion av stjärnbilderna medan hon vaggade fram och tillbaka, till synes omedveten om Eragon. ”Och sedan, på ett enda ögonblick, slet Durza ifrån mig det. Fäolin och Glenwing var de första alver som dog i strid på nästan ett århundrade. När jag såg Fäolin falla förstod jag att den verkliga smärtan i krig inte är att själv bli skadad utan att tvingas se på när dem man bryr sig om skadas. Det var en läxa som jag trodde att jag redan hade lärt mig under min tid med Varden, när den ena efter den andra av de män och kvinnor jag hade kommit att respektera dog av svärdshugg, pilar, olyckor och ålderdom. Men förlusten hade aldrig förut varit så personlig, och när det hände tänkte jag: ’Nu måste jag säkerligen också dö’. För vilka faror vi än mött tidigare så hade Fäolin och jag alltid överlevt dem tillsammans, och varför skulle jag kunna fly om han inte kunde det?”
Eragon insåg att hon grät. Stora tårar tillrade från ögonvrårna, längs tinningarna och ner i håret. I stjärnljuset såg tårarna ut som floder av försilvrat glas. Intensiteten i hennes vånda överraskade honom. Han hade inte trott att det var möjligt att framkalla en sådan reaktion hos henne och hade heller inte avsett att göra det.
”Sedan Gil’ead”, sade hon. ”Den tiden var den längsta i mitt liv. Fäolin var borta, jag visste inte om Saphiras ägg var i tryggt förvar eller om jag oavsiktligt hade skickat tillbaka henne till Galbatorix, och Durza … Durza mättade blodlusten hos de andar som styrde honom genom att göra de mest fruktansvärda saker med mig. Ibland, om han gick för långt, helade han mig så att han kunde börja om på nytt morgonen därpå. Om jag hade fått tillfälle att samla tankarna hade jag kanske kunnat lura min fångvaktare, som du gjorde, och låta bli att dricka drogen som hindrade mig från att använda trollkraft, men jag fick aldrig mer än några timmars andrum.
Durza behövde inte sova mer än du eller jag, och han var på mig hela tiden när jag var vid medvetande och hans andra plikter tillät honom. Medan han bearbetade mig var varenda sekund en timme, varenda timme en vecka, och varenda dag en evighet. Han var noga med att inte driva mig till vansinne – det skulle Galbatorix ha ogillat – men han kom nära. Han kom mycket, mycket nära. Jag började höra fågelsång där inga fåglar kunde flyga och se saker som inte fanns. En gång, när jag var i min cell, fylldes rummet av ett gyllene sken och jag blev varm i hela kroppen. När jag tittade upp fann jag att jag låg på en gren högt uppe i ett träd nära Ellesméras mittpunkt. Solen var på väg ner, och hela staden skimrade som om den stod i brand. På stigen nedanför mig mässade Äthalvard, och allt var så stilla, så fridfullt … så vackert att jag kunde ha stannat där för alltid. Men sedan dog ljuset bort, och jag låg återigen på min brits … Jag har nästan glömt bort det, men en gång var det en soldat som lämnade en vit ros i min cell. Det var den enda vänlighet som någon någonsin visade mig i Gil’ead. Den kvällen rotade sig blomman och växte till en enorm rosenbuske som klättrade upp längs väggen, tvingade sig in mellan stenblocken i taket så att de bröts sönder och knuffade sig ut ur fängelsehålan och ut i fria luften. Den fortsatte uppåt tills den nuddade månen och stod som ett jättelikt, vridet torn med löften om flykt om jag bara kunde kravla mig upp från golvet. Jag försökte uppbringa den lilla kraft jag hade kvar men förmådde inte, och när jag tittade bort som hastigast försvann rosenbusken … Sådant var mitt sinnestillstånd när du drömde om mig och jag kände din närvaro. Inte undra på att jag avfärdade förnimmelsen som ännu en villfarelse.”
Hon gav honom ett blekt leende. ”Och sedan kom du, Eragon. Du och Saphira. När hoppet hade övergivit mig och jag var på väg att föras till Galbatorix i Urû’baen, dök en Ryttare upp för att rädda mig. En Ryttare och drake!”
”Och Morzans son”, sade han. ”Båda Morzans söner.”
”Beskriv det hur du vill, det var så osannolikt att jag emellanåt tror att jag faktiskt blev galen och att jag har inbillat mig allt som hänt sedan dess.”
”Skulle du ha inbillat dig att jag trasslade till det genom att stanna kvar vid Helgrind?”
”Nej”, sade hon. ”Det skulle jag väl inte.” Hon torkade tårarna ur ögonen med manschetten på vänstra ärmen. ”När jag vaknade i Farthen Dûr var det för mycket som behövde göras för att jag skulle uppehålla mig vid det förflutna. Men den senaste tiden har händelseutvecklingen varit dyster och blodig, och jag har i allt högre grad börjat minnas sådant jag inte borde. Det gör mig bister och ur gängorna, utan tålamod med livets vanliga dröjsmål.” Hon bytte ställning, ställde sig på knä och satte händerna i marken på ömse sida av kroppen, som för att ge sig själv stadga. ”Du säger att jag går ensam. Alver är inte så benägna att öppet visa vänskap på det sätt som människor och dvärgar gärna gör, och jag har alltid varit något av en ensamvarg. Men om du hade känt mig före Gil’ead, om du hade känt mig sådan som jag var, skulle du inte ha betraktat mig som så reserverad. Då kunde jag sjunga och dansa utan förnimmelse av en nära förestående undergång.”
Eragon sträckte ut högra handen och lade den över hennes vänstra. ”I historierna om forntida hjältar nämns aldrig priset man får betala för att brottas med mörkrets monster och sinnets monster. Fortsätt att tänka på trädgården vid Tialdarís hallar, så kommer du säkert att klara dig bra.”
Arya tillät kroppskontakt mellan dem i nästan en hel minut, en stund som inte var fylld av hetta eller passion för Eragon, utan snarare av stilla kamratskap. Han gjorde inget försök att framhärda i sin uppvaktning av henne, för han värdesatte hennes förtroende mer än någonting annat förutom sitt band med Saphira, och han skulle hellre marschera ut i strid än äventyra det. Genom att lyfta armen en aning lät Arya honom veta att ögonblicket var förbi, och utan att beklaga sig drog han bort sin hand.
Angelägen om att lätta hennes börda på vad sätt han kunde, svepte Eragon med blicken över marken närmast sig och mumlade sedan så lågt att det var ohörbart: ”Loivissa.” Vägledd av kraften i det sanna namnet sållade han jorden vid sina fötter tills fingrarna stötte på det han sökte: en tunn, pappersliknande flaga som var hälften så stor som hans lillfingernagel. Han höll andan medan han lade den i högra handen och så varsamt han någonsin kunde placerade den mitt över gedwëy ignasia. Han repeterade vad Oromis hade lärt honom angående besvärjelser av det slag han var på väg att uttala, för att förvissa sig om att han inte gjorde något misstag, och började sedan sjunga på alvernas vis, mjukt och melodiöst:
Eldhrimner O Loivissa nuanen, dautr abr deloi,
Eldhrimner nen ono weohnataí medh solus un thringa,
Eldhrimner un fortha onr fëon vara,
Wiol allr sjon.
Eldhrimner O Loivissa nuanen …
Om och om igen upprepade Eragon samma fyra rader, riktade mot den bruna flagan i hans hand. Flagan darrade och började sedan svälla och bukta ut så att den blev sfärisk. Vita klängen, en eller ett par tum långa, växte fram undertill på den flagnande knölen och kittlades i handen, medan en tunn grön stjälk letade sig fram ur toppen och, på hans uppmaning, sköt upp genom luften nästan en fot. Ett ensamt blad, brett och slätt, växte ut på sidan av stjälken. Stjälktippen svällde, slokade lite, och efter ett ögonblicks skenbar inaktivitet delade den sig i fem delar som öppnades till de vaxartade kronbladen på en lilja med djup kalk. Blomman var blekblå och formad som en klocka.
När den nått sin fulla storlek släppte Eragon taget om trollkraften och studerade sitt verk. Att sjunga fram blommor var en förmåga som nästan alla alver lärde sig behärska i unga år, men Eragon hade bara övat på det några få gånger, och han hade varit osäker på om hans ansträngningar skulle lyckas. Besvärjelsen hade utkrävt en stor tribut av honom; liljan krävde en överraskande mängd energi för att nära en process som motsvarade ett och ett halvt års tillväxt.
Nöjd med det han åstadkommit gav han liljan till Arya. ”Det är inte någon vit ros, men …” Han log och ryckte på axlarna.
”Du borde inte …”, sade hon. ”Men jag är glad att du gjorde det.” Hon smekte blommans undersida och lyfte upp den för att lukta på den. Anletsdragen mjuknade. I flera minuter beundrade hon liljan. Sedan grävde hon ett hål i jorden bredvid sig, satte ner löken och packade jorden runt den med handen. Hon nuddade vid kronbladen igen och släppte inte liljan med blicken när hon sade: ”Tack. Att ge bort blommor är en sedvänja båda våra släkten har gemensam, men vi alver fäster större vikt vid den än ni människor. Den symboliserar allt som är gott: liv, skönhet, återfödelse, vänskap och mer därtill. Jag förklarar det så att du ska förstå hur mycket det här betyder för mig. Du visste det inte, men …”
”Jag visste.”
Arya betraktade honom med allvarsam min, som för att avgöra vad han höll på med. ”Förlåt mig. Det här är andra gången jag glömde bort hur omfattande din utbildning har varit. Jag ska inte göra det misstaget fler gånger.”
Hon upprepade sitt tack på det gamla språket, och Eragon svarade – även han på hennes modersmål – att det var honom ett nöje och att han gladde sig åt att hon uppskattade hans gåva. Han darrade till, hungrig trots att de nyss hade ätit. Arya märkte det och sade: ”Du förbrukade för mycket av din styrka. Om du har någon energi kvar i Aren, använd den för att stadga dig.”
Det tog ett ögonblick för Eragon att komma ihåg att Aren var namnet på Broms ring. Han hade bara hört det sägas en gång tidigare, från Islanzadí samma dag som han kom till Ellesméra. Numera är det min ring, sade han sig. Jag måste sluta tänka på den som Broms. Han kastade en kritisk blick på den stora safiren som glittrade i sin guldinfattning på hans finger. ”Jag vet inte om det finns någon energi i Aren. Jag har aldrig lagrat någon där själv, och jag har aldrig undersökt om Brom gjorde det.” Samtidigt som han sade det lät han sitt medvetande sträcka sig fram mot safiren. I samma ögonblick som sinnet kom i kontakt med ädelstenen förnam han närvaron av en vidsträckt, virvlande damm av energi. För hans inre öga pulserade safiren av kraft. Han förundrade sig över att den inte exploderade av allt som var inneslutet inom de vasskantade fasetternas gränser. Och trots att han tog en del av energin för att skölja bort all värk och återställa sina lemmars styrka minskade knappt skattgömman inuti Aren.
Med hettande hud kapade Eragon sin förbindelse med ädelstenen. Förtjust över upptäckten och sitt plötsliga välbefinnande skrattade han högt, och berättade sedan för Arya vad han upptäckt. ”Brom måste ha stoppat undan varenda gnutta energi han kunde avvara under alla de år han höll sig gömd i Carvahall.” Han skrattade igen, förundrad. ”Alla dessa år … Med det som finns i Aren kan jag rasera ett helt slott med en enda besvärjelse.”
”Han visste att han skulle behöva kraft för att hålla den nya Ryttaren utom fara när Saphira kläcktes”, kommenterade Arya. ”Dessutom var Aren säkert ett sätt för honom att skydda sig själv om han skulle bli tvungen att strida mot en Skugga eller någon annan lika mäktig motståndare. Det var inte någon slump att han lyckades gäcka sina fiender under närmare ett århundrade … Om jag var du skulle jag spara energin han lät dig ärva till den stund då nöden är som störst, och fylla på med mer så fort tillfälle ges. Det är en otroligt värdefull tillgång. Du bör inte slösa bort den.”
Nej, tänkte Eragon, det ska jag inte göra. Han snodde ringen på fingret och beundrade dess glans i eldskenet. Efter det att Murtagh stal Zar’roc är den här ringen, Saphiras sadel och Snöbrand det enda jag har kvar efter Brom, och även om dvärgarna tog med sig Snöbrand från Farthen Dûr är det sällan jag rider honom numera. Aren är egentligen det enda jag har att minnas honom med … Mitt enda arv efter honom. Mitt enda arv. Jag önskar att han fortfarande var i livet! Jag fick aldrig tillfälle att prata med honom om Oromis, Murtagh, min far … Åh, listan är oändlig. Vad skulle han ha sagt om mina känslor för Arya? Eragon fnös för sig själv. Jag vet vad han hade sagt: han skulle ha läxat upp mig för att jag var en kärlekskrank fåne och för att jag ödslade energi på en hopplös sak … Och han skulle väl haft rätt, antar jag, men åh, hur ska jag kunna låta bli? Hon är den enda kvinna jag vill vara tillsammans med.
Elden knastrade. En svärm gnistor virvlade upp. Eragon betraktade dem med halvslutna ögon medan han begrundade Aryas avslöjanden. Sedan återvände tankarna till en fråga som hade bekymrat honom ända sedan striden på Brinnande slätten. ”Arya, växer handrakar snabbare än hondrakar?”
”Nej. Varför undrar du?”
”På grund av Törne. Han är bara några månader gammal, och ändå är han redan nästan lika stor som Saphira. Jag förstår det inte.”
Med ett torrt grässtrå började Arya skriva i den lösa jorden, formade de böjda glyferna i alvernas skrift, liduen kvaedhí. ”Antagligen påskyndar Galbatorix hans tillväxt så att Törne ska bli stor nog att mäta sig med Saphira.”
”Aha … Men är inte det farligt? Oromis sade att om han använde trolldom för att ge mig den styrka, snabbhet, uthållighet och andra egenskaper jag behövde, skulle jag inte förstå mina nya förmågor lika väl som om jag hade vunnit dem på vanligt vis: med hårt arbete. Och han hade rätt. Fortfarande överrumplas jag ibland av min förändrade kropp, det som drakarna skapade under agaetí blödhren.”
Arya nickade och fortsatte rita glyfer i jorden. ”Det går att minska de oönskade effekterna med hjälp av vissa besvärjelser, men det är en lång och mödosam process. Om man vill nå dithän att man verkligen behärskar sin kropp, är det ändå bäst att göra det på normalt vis. Den förvandling som Galbatorix har tvingat på Törne måste vara otroligt förvirrande för honom. Törne har nu en nästan fullvuxen drakes kropp, och ändå är hans sinne fortfarande en ungdrakes.”
Eragon fingrade på de nybildade förhårdnaderna på knogarna. ”Vet du också varför Murtagh är så mäktig … mäktigare än jag är?”
”Gjorde jag det skulle jag otvivelaktigen också förstå hur Galbatorix har lyckats öka sin egen styrka till sådana onaturliga proportioner, men dessvärre gör jag inte det.”
Men det gör Oromis, tänkte Eragon. Eller det var i varje fall vad alven hade antytt. Han hade dock ännu inte delat med sig av den upplysningen till Eragon och Saphira. Så snart de fick möjlighet att återvända till Du Weldenvarden tänkte Eragon fråga den äldre Ryttaren hur det egentligen låg till. Nu måste han berätta det för oss! På grund av vår okunskap besegrade Murtagh oss, och han kunde lätt ha fört oss till Galbatorix. Det var nära att Eragon nämnde Oromis kommentarer för Arya men han höll tyst, för han insåg att Oromis inte skulle ha dolt ett så viktigt faktum i över hundra år om det inte var av yttersta vikt att hålla det hemligt.
Arya satte punkt för meningen hon hade skrivit på marken. Eragon lutade sig fram och läste: Drivande på tidens hav vandrar den ensamma guden från strand till fjärran strand och upprätthåller de lagar som stjärnorna ovan stiftat.
”Vad betyder det?”
”Jag vet inte”, sade hon och suddade ut raden genom att dra med armen över den.
”Hur kommer det sig”, sade han eftertänksamt medan han ordnade tankarna, ”att ingen någonsin hänvisar till De försvurnas drakar med namn? Vi säger ’Morzans drake’ eller ’Kialandís drake’ men aldrig själva namnet på draken. Nog var de lika viktiga som sina Ryttare! Jag minns inte ens att jag såg namnen i skriftrullarna som Oromis gav mig … även om de måste ha funnits där … Ja, det är jag säker på att de gjorde, men av någon anledning har de inte fastnat i huvudet på mig. Visst är det konstigt?” Arya tänkte svara, men hon hann inte mer än öppna munnen innan han fortsatte: ”För en gångs skull är jag glad över att Saphira inte är här. Jag skäms över att inte ha lagt märke till det här tidigare. Till och med du, Arya, och Oromis och alla andra alver jag har träffat vägrar att kalla dem vid namn, som om de vore oskäliga djur som inte förtjänade den äran. Gör ni det avsiktligt? Är det för att de var era fiender?”
”Togs inte det här upp under någon av dina lektioner?” frågade Arya. Hon verkade uppriktigt förvånad.
”Jag tror”, sade han, ”att Glaedr nämnde något om det för Saphira, men jag är inte riktigt säker. Jag var mitt uppe i en ryggböjning i Ormens och tranans dans, så jag var inte så uppmärksam på vad Saphira höll på med.” Han skrattade lite, generad över sitt förbiseende och tyckte att han måste förklara sig. ”Ibland blev det förvirrande. Oromis pratade med mig samtidigt som jag lyssnade på Saphiras tankar och hon och Glaedr kommunicerade via sinnet. Saken blev än värre av att Glaedr sällan använder något igenkännligt språk med Saphira utan gärna väljer bilder, lukter och känslor som ersättning för ord. Istället för namn skickar han intryck av de personer och föremål han avser.”
”Minns du ingenting av det han sade, vare sig det nu var med ord eller ej?”
Eragon tvekade. ”Bara att det gällde ett namn som inte var något namn, eller någonting i den stilen. Jag fick ingen rätsida på det.”
”Det han talade om”, sade Arya, var Du Namar Aurboda, Bannlysningen av namnen.”
”Bannlysningen av namnen?”
Återigen förde hon sitt torra grässtrå mot marken och började skriva. ”Det är en av de mest betydelsefulla händelserna under striderna mellan Ryttarna och De försvurna. När drakarna insåg att tretton av deras egna hade förrått dem – att dessa tretton hjälpte Galbatorix att utplåna resten av deras släkte och att det var föga troligt att någon skulle kunna hejda deras framfart – blev drakarna så arga, att alla bland dem som inte tillhörde De försvurna förenade sina krafter och utförde en av sina oförklarliga trolldomskonster. Tillsammans berövade de de tretton sina namn.”
Eragon bävade vid tanken. ”Hur är det möjligt?”
”Sade jag inte nyss att det var oförklarligt? Det enda vi vet är att ingen kunde uttala de trettons namn efter drakarnas besvärjelse. De som mindes namnen glömde dem snart, och trots att man kan läsa namnen i skriftrullar och brev och till och med kan kopiera dem om man bara tittar på en glyf i taget, så är de rena rappakaljan. Drakarna skonade Jarnunvösk, Galbatorix första drake, för det var inte hans fel att han dödades av urgalerna, och även Shruikan, för han valde inte att tjäna Galbatorix utan tvingades till det av Galbatorix och Morzan.”
Vilket förfärligt öde, att förlora sitt namn, tänkte Eragon. Han rös. Om det är en sak jag har lärt mig sedan jag blev Ryttare, så är det att man aldrig någonsin vill bli fiende med en drake. ”Deras sanna namn då?” frågade han. ”Utplånade de dem också?”
Arya nickade. ”Sanna namn, dopnamn, smeknamn, släktnamn, titlar. Allt. Och därmed reducerades de tretton till föga mer än djur. De kunde inte längre säga ’Jag tycker om det här’ eller ’Jag tycker inte om det här’ eller ’Jag har gröna fjäll’, för detta innebar att de benämnde sig själva. De kunde inte ens kalla sig själva för drakar. Ord för ord utplånade besvärjelsen allt som definierade dem som tänkande varelser, och De försvurna hade inget annat val än att i tyst förtvivlan stå och se på medan deras drakar sjönk ner i total okunnighet. Upplevelsen var så oroande att åtminstone fem av de tretton, och flera av De försvurna, blev galna på kuppen.” Arya gjorde en paus medan hon betraktade konturen på en glyf och sedan suddade ut den och skrev om den. ”Bannlysningen av namnen är den främsta anledningen till att så många personer nu för tiden tror att drakar inte är något mer än riddjur.”
”Det skulle de inte tro om de hade träffat Saphira”, sade Eragon.
Arya log. ”Nej.” Med en yvig gest avslutade hon den senaste meningen. Han lade huvudet på sned och makade sig närmare för att uttyda glyferna hon hade skrivit. De löd: Bluffmakaren, gåtsägaren, den som upprätthåller balansen, han med de många ansiktena som finner livet i döden och som inte fruktar något ont, han som går genom dörrar.
”Vad fick dig att skriva det här?”
”Tanken att mycket inte är vad det synes vara.” Dammet yrde runt hennes hand när hon klappade marken och utplånade glyferna från jordens yta.
”Har någon försökt gissa Galbatorix sanna namn?” frågade Eragon. ”Det verkar som om det vore det snabbaste sättet att få slut på kriget. Ärligt talat tror jag att det kan vara vårt enda hopp om att besegra honom.”
”Var du inte ärlig mot mig förut?” frågade Arya med en glimt i ögonen.
Hennes fråga tvingade honom att småskratta. ”Självklart. Det är bara ett bildligt uttryck.”
”Och ett dåligt sådant dessutom”, sade hon. ”Såvida man inte har för vana att ljuga.”
Eragon famlade i blindo ett ögonblick innan han hittade tråden igen och kunde säga: ”Jag inser att det är svårt att ta reda på Galbatorix sanna namn, men om alla alverna och alla medlemmar i Varden som kan det gamla språket sökte efter det, skulle vi säkert lyckas.”
Som en blek, solblekt vimpel hängde det torra grässtrået mellan Aryas vänstra tumme och pekfinger. Det darrade i takt för varje gång blodet drevs fram i hennes ådror. Hon nöp tag i det högst upp med andra handen och rev strået mitt itu och gjorde sedan detsamma med de båda halvorna så att gräset delades i fyra bitar. Så började hon fläta ihop remsorna till ett styvt spö och sade: ”Galbatorix sanna namn är inte någon större hemlighet. Tre olika alver – en Ryttare och två vanliga besvärjare – upptäckte det på egen hand och med många års mellanrum.”
”Gjorde de!” utbrast Eragon.
Oberörd plockade Arya ännu ett grässtrå, rev det i remsor och flätade in bitarna i sitt flätade spö. ”Vi kan bara spekulera i huruvida Galbatorix själv känner till sitt sanna namn. Min uppfattning är att han inte gör det, för vad det än är så måste hans sanna namn vara så förfärligt att han inte kan leva vidare om han får höra det.”
”Kanske det.” Hennes fingrar rörde sig så snabbt och flinkt när hon flätade att de nästan var osynliga. Hon plockade ytterligare två grässtrån. ”Oavsett vilket är Galbatorix definitivt medveten om att han har ett sant namn, i likhet med alla varelser och ting, och att det är en potentiell svaghet. Någon gång innan han inledde sitt fälttåg mot Ryttarna uttalade han en besvärjelse som dödar den som använder hans sanna namn. Och eftersom vi inte vet exakt hur den besvärjelsen fungerar, kan vi inte skydda oss mot den. Så du förstår varför vi i stort sett har övergett det spåret. Oromis är en av de få som är modig nog att fortsätta sökandet efter Galbatorix namn, om än på ett indirekt sätt.” Med nöjd min höll hon fram händerna med handflatorna uppåt. På dem vilade ett utsökt skepp gjort av grönt och vitt gräs. Det var inte mer än fyra tum långt, men så detaljrikt att Eragon urskiljde bänkar för roddare, pyttesmå relingar längs kanten på däcket och ventiler små som hallonfrön. Den böjda stäven påminde om huvudet och halsen på en drake som stegrade sig. Det fanns en enda mast.
”Så vackert det är”, sade han.
Arya lutade sig framåt och mumlade: ”Flauga.” Hon blåste varsamt på skeppet, och det lyfte från hennes hand och seglade runt elden, samlade fart, flög snett uppåt och gled iväg mot natthimlens glittrande djup.
”Hur långt kommer det att flyga?”
”För evigt”, sade hon. ”Det tar den kraft som behövs för att hålla sig i luften från växterna under sig. Överallt där det finns växter kan det flyga.”
Tanken gjorde Eragon mållös, men han tyckte också det var rätt sorgligt att det fina grässkeppet skulle sväva omkring bland molnen i all evighet, utan annat sällskap än fåglarna. ”Tänk dig vilka historier folk kommer att berätta om det under årens lopp.”
Arya flätade ihop sina långa fingrar, som för att hindra dem från att tillverka något annat. ”Det finns många sådana märkliga ting i världen. Ju längre du lever och ju längre du reser, desto fler av dem kommer du att få se.”
Eragon betraktade den pulserande elden en stund och sade sedan: ”Om det är så viktigt att skydda sitt sanna namn, borde jag kanske uttala en besvärjelse som hindrar Galbatorix från att använda mitt sanna namn mot mig?”
”Det kan du om du vill”, sade Arya, ”men jag betvivlar att det är nödvändigt. Sanna namn är inte så lätta att hitta som du tror. Galbatorix känner dig inte tillräckligt väl för att gissa det, och om han fanns i ditt sinne och kunde undersöka varje tanke och minne du har skulle du redan vara förlorad till honom, med eller utan det sanna namnet. Om det är till någon tröst så tvivlar jag på att ens jag skulle kunna utröna ditt sanna namn.”
”Inte?” frågade han, både nöjd och missnöjd med att hon ansåg någon del av honom vara ett mysterium för henne.
Hon kastade en blick på honom och sänkte sedan blicken. ”Nej, det tror jag inte. Skulle du kunna gissa mitt?”
”Nej.”
Tystnaden höljde deras läger. Ovanför dem glimmade stjärnorna kalla och vita. En vind blåste upp i öster, rusade fram över slätten, piskade gräset och jämrade sig med utdragen, tunn röst, som om den klagade över att ha förlorat någon den höll kär. När den kom fram till elden flammade kolen upp igen och en förvriden slinga gnistor svävade iväg västerut. Eragon kutade med axlarna och drog skjortkragen tätare om halsen. Det var något ovänligt med vinden; den bet i honom med osedvanlig frenesi, och den tycktes isolera honom och Arya från resten av världen. De satt orörliga, strandsatta på sin lilla ö av ljus och värme, medan den väldiga luftströmmen vrålade ut sin vredgade sorg över det tomma landskapet.
När vindbyarna blev häftigare och förde med sig gnistorna bort från den kala fläck där Eragon hade gjort upp elden, hällde Arya en näve jord över veden. Eragon kröp fram till henne på knäna och skyfflade upp jord med båda händer för att det skulle gå fortare. När elden släckts var det svårt att se. Landskapet hade blivit sitt eget spöke, fullt av gäckande skuggor, otydliga skepnader och silvriga löv.
Arya var på väg att resa sig upp men hejdade sig halvt hopkrupen med armarna utsträckta för att hålla balansen och med vaken min. Eragon kände det också: luften stack och brusade, som om blixten var på väg att slå ner. Håret på handryggen ställde sig rakt upp och vajade fritt i vinden.
”Vad är det?” frågade han.
”Vi är iakttagna. Vad som än händer, använd inte trollkraft, för då kan du få oss dödade.”
”Vem …”
”Sch!”
Han såg sig om och letade rätt på en knytnävsstor sten, bände loss den ur marken och vägde den i handen.
På avstånd syntes en klunga mångfärgade ljus. De pilade mot lägret på låg höjd över gräset. När de närmade sig såg han att de hela tiden ändrades i storlek – det var allt från ett klot inte större än en pärla till ett som var flera fot i diameter – och att färgerna också varierade och skiftade mellan regnbågens alla färger. Varje klot omgavs av en knastrande strålglans, en gloria av klara rankor som piskade och slog, som om de hungrade efter att snärja något i sitt grepp. Ljusen rörde sig så snabbt att Eragon inte kunde avgöra exakt hur många de var, men han gissade på omkring två dussin.
Ljuskloten susade in i lägret och bildade en virvlande mur runt honom och Arya. Deras snabba rotation och störtfloden av pulserande färger gjorde Eragon yr. Han satte ena handen i marken för att stadga sig. Nu var bruset så starkt att tänderna skallrade mot varandra. Han hade metallsmak i munnen och håret stod på ända. Det gjorde Aryas också, trots att det var längre. Synen var så löjeväckande att han hade svårt att motstå lusten att skratta.
”Vad vill de?” ropade Eragon, men hon svarade inte.
Ett ensamt klot lösgjorde sig ur muren och svävade fram till Arya i ögonhöjd. Det krympte och växte likt ett bultande hjärta och växlade mellan kungsblått och smaragdgrönt, med stänk av rött. En av dess rankor grep tag i en hårslinga. Ett skarpt poff hördes, och för ett ögonblick lyste hårslingan som solen. Sedan försvann den och lukten av bränt hår slog mot Eragon.
Arya ryckte inte till eller visade något annat tecken på oro. Med lugn uppsyn höjde hon ena armen, och innan Eragon hann kasta sig fram och hejda henne hade hon lagt handen på det tindrande klotet. Klotet skiftade färg till guld och vitt, och det växte tills det var större än tre fot. Arya slöt ögonen, lade huvudet bakåt och hennes anletsdrag genomsyrades av strålande glädje. Hennes läppar rörde sig, men Eragon kunde inte höra vad hon sade. När hon tystnade blev klotet blodrött och växlade sedan i snabb takt från rött till grönt till purpur till dunkelt orange och sedan till en blå nyans som var så ljusstark att han måste vända bort blicken. Till slut skiftade det till rent svart kantat av en krans av ringlande vita rankor, som solen under en förmörkelse. Sedan slutade dess utseende att variera, som om endast frånvaron av färg på ett adekvat sätt kunde förmedla dess sinnesstämning.
Klotet gled bort från Arya och närmade sig Eragon, likt ett hål i det stoff världen var danad av, omgivet av en krans av lågor. Det svävade framför honom och brusade så intensivt att ögonen tårades. Tungan tycktes överdragen med koppar, det kröp i skinnet och korta trådar av elektricitet dansade mot fingertopparna. En smula skrämd undrade han om han borde röra vid klotet som Arya hade gjort. Han tittade på henne för att få ett råd. Hon nickade och gjorde en gest åt honom att gå vidare.
Han sträckte ut högra handen mot klotet. Till sin förvåning mötte han motstånd. Klotet var okroppsligt, men det trycktes mot hans hand på samma sätt som snabbt rinnande vatten. Ju närmare han kom, desto hårdare pressade det emot. Med en kraftansträngning sträckte han ut fingrarna och kom i kontakt med kärnan i dess väsen.
Blåaktiga strålar sköt ut mellan Eragons handflata och klotets yta, en bländande, solfjädersliknande uppvisning som överträffade ljuset från de andra kloten och blekte allt till svagt blåvitt. Eragon skrek av smärta när strålarna stack honom i ögonen, och han sänkte huvudet och kisade. Sedan rörde sig någonting inuti klotet, som när en sovande drake ringlar ut sig, och han kände en närvaro i sitt sinne som svepte hans försvarsbarriärer åt sidan som torra löv i en höststorm. Han flämtade till och fylldes av översinnlig glädje. Vad klotet än var för något tycktes det bestå av koncentrerad lycka. Det njöt av att leva, och fröjdades åt allt runt omkring sig. Eragon skulle ha gråtit av ren glädje, men han hade inte längre kontroll över sin kropp. Det främmande väsendet höll honom på plats, och de skimrande strålarna fortsatte lysa under hans hand medan väsendet fladdrade fram genom ben och muskler, dröjde sig kvar på de ställen han hade blivit skadad och sedan återvände till hans sinne. Trots att Eragon kände sig euforisk var väsendets närvaro så sällsam och så överjordisk att han ville fly från den, men i hans medvetande fanns det ingenstans att gömma sig. Han var tvungen att stanna kvar i närkontakt med den flammande själen medan den genomströvade hans minnen, rusade från det ena till det andra kvick som en alvisk pil. Han undrade hur den kunde uppfatta så mycket information så snabbt. Medan den letade försökte han i sin tur undersöka klotets sinne, för att ta reda på mer om dess natur och dess ursprung, men det gäckade hans försök. De få intryck han snappade upp var så annorlunda dem han funnit i andra varelsers sinnen att de var obegripliga.
Efter en sista, nästan ögonblicklig runda genom hans kropp, drog sig väsendet tillbaka. Kontakten mellan dem bröts som när en snodd kabel utsätts för alltför stor påfrestning. Mängden av strålar som markerade konturen på Eragons hand bleknade bort i intet, och lämnade efter sig strimmor av glödande rosa efterglans.
Återigen började klotet framför Eragon skifta färg, krympte till ett äpples storlek och anslöt sig åter till sina följeslagare i den virvlande häxkittel av ljus som omringade honom och Arya. Bruset ökade till en nästan outhärdlig tonhöjd, sedan exploderade häxkitteln utåt och de lågande kloten skingrades åt alla håll. Ungefär hundra fot från det dunkla lägret omgrupperade de sig och tumlade omkring likt kattungar som brottas, tills de rusade iväg söderut och försvann, som om de aldrig hade existerat. Vinden avtog till en mild bris.
Eragon föll på knä med armarna utsträckta åt det håll kloten hade försvunnit. Han kände sig tom utan den sällhet de skänkt honom. ”Vad”, började han, hostade och blev tvungen att börja om igen, eftersom han var så torr i halsen. ”Vad var det där för något?”
”Andar”, sade Arya och satte sig ner.
”De såg inte ut som de som kom ut ur Durza när jag dödade honom.”
”Andar kan anta många olika skepnader, utifrån vad som faller dem in.”
Han blinkade flera gånger och torkade sig i ögonvrårna. ”Hur kan någon komma på tanken att förslava andar med trolldom? Det är ohyggligt. Jag skulle skämmas över att kalla mig för andebesvärjare. Gah! Och Trianna skryter om det. Jag måste få henne att sluta använda andar, annars utesluter jag henne ur Du Vrangr Gata och ber Nasuada att förvisa henne från Varden.”
”Jag skulle inte göra något så överilat.”
”Inte kan du väl tycka att det är rätt att trollkarlar tvingar andar att lyda deras vilja … De är så vackra att …” Han avbröt sig och skakade på huvudet, överväldigad av sinnesrörelse. ”Alla som skadar dem borde slås halvt fördärvade.”
Med en antydan till leende sade Arya: ”Jag antar att Oromis inte hann ta upp ämnet innan du och Saphira lämnade Ellesméra.”
”Om du menar andar så nämnde han dem flera gånger.”
”Men inte särskilt detaljerat, törs jag påstå.”
”Kanske inte.”
I mörkret såg han hennes silhuett röra sig när hon lutade sig åt sidan. ”Andar framkallar alltid en känsla av hänryckning när de väljer att kommunicera med oss som är gjorda av materia, men låt dem inte lura dig. De är inte lika välvilliga, nöjda eller muntra som de vill att du ska tro. Att behaga dem de samspelar med är deras sätt att försvara sig. De avskyr att vara bundna till en plats, och de insåg tidigt att om personen de har att göra med är lycklig, kommer han eller hon att vara mindre benägen att hålla dem kvar som tjänare.”
”Jag vet inte det jag”, sade Eragon. ”De får en att må så bra att jag kan förstå varför någon vill behålla dem nära och inte släpper dem.”
Hennes axlar höjdes och sänktes. ”Andar har lika svårt att förutse vårt beteende som vi deras. De har så lite gemensamt med andra släkten i Alagaësia att det är en utmaning att samtala med dem ens i de enklaste ordalag, och varje möte är farofyllt, för man vet aldrig hur de kommer att reagera.”
”Inget av det förklarar varför jag inte ska beordra Trianna att sluta med andebesvärjelser.”
”Har du någonsin sett henne kalla till sig andar för att de ska lyda henne?”
”Jag trodde väl inte det. Trianna har varit hos Varden i närmare sex år, och under den tiden har hon visat upp sin förmåga till andebesvärjelser exakt en gång, och det efter mycket lirkande från Ajihads sida och till stor bestörtning och många förberedelser för Triannas del. Hon har den förmåga som krävs – hon är inte någon charlatan – men att tillkalla andar är synnerligen farligt, och inget man ger sig in på lättvindigt.”
Eragon gned sin skinande handflata med vänstra tummen. Nyansen förändrades när blodet strömmade upp mot huden, men hans ansträngningar dämpade inte ljuset som strålade ut från handen. Han kliade på gedwëy ignasia med naglarna. Det är säkrast att det här inte varar längre än några timmar. Jag kan inte gå omkring och lysa som en lykta. Det skulle kunna bli min död. Fånigt är det också. Vem har någonsin hört talas om en Drakryttare med en lysande kroppsdel?
Eragon tänkte igenom vad Brom hade berättat för honom. ”De är väl inte mänskliga andar, eller hur? Inte heller andar efter alver eller dvärgar eller någon annan varelse. Inte några spöken, alltså. Vi blir inte som de när vi dör.”
”Nej. Och var snäll och fråga mig inte, som jag vet att du tänker göra, vad de egentligen är för något. Det är något som Oromis bör besvara, inte jag. Studier av andebesvärjelser är, om de utförs korrekt, en långvarig och mödosam uppgift som man bör nalkas med försiktighet. Jag vill inte säga något som kan inkräkta på de lektioner Oromis har planerat för dig, och jag vill definitivt inte att du ska komma till skada genom att försöka dig på något jag har nämnt utan att ha tillräcklig kunskap.”
”Och när är det meningen att jag ska återvända till Ellesméra?” undrade han. ”Jag kan inte lämna Varden igen, inte så här, inte medan Törne och Murtagh fortfarande är i livet. Tills vi besegrar Imperiet, eller Imperiet besegrar oss, måste Saphira och jag understödja Nasuada. Om Oromis och Glaedr verkligen vill avsluta vår utbildning borde de ansluta sig till oss, och så kan Galbatorix dra åt fanders!”
”Snälla Eragon”, sade hon. ”Kriget kommer inte att ta slut så fort som du tror. Imperiet är stort, och vi har bara gett det ett litet nålstick. Så länge Galbatorix inte vet något om Oromis och Glaedr har vi en fördel.”
”Är det någon fördel om de aldrig nyttjar sina förmågor till fullo?” knotade han. Arya svarade inte, och efter en liten stund kände han sig barnslig. Oromis och Glaedr ville mer än någon annan krossa Galbatorix, och om de valde att bida sin tid i Ellesméra så var det för att de hade utomordentligt goda skäl att göra det. Eragon kunde till och med räkna upp flera av dem om han så ville, varav det mest framträdande var Oromis oförmåga att använda besvärjelser som krävde stora mängder energi.
Eragon kände sig frusen, drog ner ärmarna över händerna och lade armarna i kors. ”Vad sade du till anden?”
”Den var nyfiken på varför vi hade använt trolldom; det var det som gjorde att de uppmärksammade oss. Jag förklarade, och jag berättade också att det var du som befriade de andar som var fångna inuti Durza. Det tycktes behaga dem en hel del.” Tystnaden smög sig in mellan dem, och sedan makade hon sig närmare liljan och rörde vid den igen. ”Åh!” sade hon. ”De var sannerligen tacksamma. Naina!”
På hennes befallning lystes lägret upp av en våg av behagligt ljus. I skenet såg han att bladet och stjälken på liljan var av rent guld, kronbladen var av en vitaktig metall han inte kände igen, och blommans mitt tycktes, som Arya avslöjade genom att vinkla blomman uppåt, ha skurits ut ur rubiner och diamanter. Förbluffad drog Eragon med fingret över det krökta bladet, där de små borsten kittlade honom. När han böjde sig framåt urskiljde han samma samling upphöjningar, fördjupningar, gropar, ådror och andra minimala detaljer som han prytt den ursprungliga versionen av växten med. Enda skillnaden var att de nu var gjorda av guld.
”Det är en perfekt kopia!” sade han.
”Och den lever fortfarande.”
”Nej!” Han koncentrerade sig och sökte efter de svaga tecknen på värme och rörelse som skulle tyda på att liljan var mer än ett livlöst föremål. Han fann dem, lika starka som de någonsin var i en växt nattetid. Återigen fingrade han på bladet och sade: ”Detta går utöver allt jag känner till om trolldom. Den här liljan borde rätteligen vara död. Istället frodas den. Jag kan inte ens föreställa mig vad som krävs för att förvandla en växt till levande metall. Kanske kan Saphira göra det, men hon skulle aldrig kunna lära ut besvärjelsen till någon annan.”
”Den verkliga frågan är”, sade Arya, ”huruvida den här blomman kommer att bilda frön som är fruktsamma.”
”Skulle den kunna sprida sig?”
”Jag skulle inte bli förvånad om den gör det. Det finns talrika exempel på självförevigande trolldom spridda över Alagaësia, som den flytande kristallen på ön Eoam och drömbrunnen i Manis grottor. Det här vore inte mer osannolikt än dessa fenomen.”
”Men om någon upptäcker den här blomman eller den avkomma den kan tänkas få, kommer de dessvärre att gräva upp dem allesammans. Varenda lycksökare i landet skulle komma hit för att plocka guldliljorna.”
”De kommer inte att vara så lätta att utrota, tror jag, men det kan bara tiden säkert utvisa.”
Ett skratt bubblade upp inom Eragon. Med nätt och jämnt behärskad munterhet sade han: ”Jag har hört uttrycket ’förgylla verkligheten’ förut, men andarna gjorde verkligen det! De förgyllde verkligheten!” Och så brast han ut i ett skratt som dånade ut över den öde slätten.
Det ryckte i Aryas läppar. ”Nåja, deras avsikter var ädla. Vi kan inte klandra dem för att de är okunniga om mänskliga talesätt.”
”Nej, men … åh, ha, ha ha!”
Arya knäppte med fingrarna, och ljusflödet dog bort och försvann. ”Vi har pratat bort större delen av natten. Det är hög tid att vila. Gryningen närmar sig snabbt, och vi måste ge oss av kort därefter.”
Eragon sträckte ut sig på en bit mark fri från stenar, och småskrattade fortfarande för sig själv när han gled in i sina vakendrömmar.