”Ni är sena”, sade Nasuada när Eragon och Angela slog sig ner i raden av stolar som placerats ut i en halvcirkel framför Nasuadas högryggade tron. I halvcirkeln satt även Elva och hennes barnjungfru, Greta, den gamla kvinnan som hade bett Eragon att välsigna sin skyddsling i Farthen Dûr. Liksom tidigare lade sig Saphira utanför paviljongen med huvudet instucket genom en öppning i ena änden så att hon kunde delta i mötet. Solembum hade rullat ihop sig till en boll bredvid hennes huvud. Han verkade sova djupt, förutom att svanstippen viftade till då och då.
Tillsammans med Angela framförde Eragon sina ursäkter för deras sena ankomst, och sedan lyssnade han medan Nasuada förklarade för Elva hur värdefulla hennes förmågor var för Varden – Som om hon inte redan visste det, kommenterade Eragon till Saphira – och bönföll henne att lösa Eragon från sitt löfte att försöka avhjälpa effekterna av välsignelsen. Hon sade att hon förstod att det hon bad Elva om var svårt, men hela landets öde stod på spel, och var det inte värt att offra sin egen bekvämlighet för att bidra till att rädda Alagaësia ur Galbatorix ondskefulla klor? Det var ett magnifikt tal: välformulerat, passionerat och fyllt av argument avsedda att vädja till Elvas ädlare känslor.
Elva, som hade suttit med sin lilla, spetsiga haka vilande mot knytnävarna, lyfte huvudet och sade: ”Nej.” Chockerad tystnad genomsyrade paviljongen. Hon flyttade sin orubbliga blick från den ena personen till den andra medan hon utvecklade svaret: ”Eragon och Angela, ni vet båda hur det är att dela någons tankar och känslor när de dör. Ni vet hur fruktansvärt, hur plågsamt det är, hur det känns som om en del av en själv har försvunnit för alltid. Och det enbart av en enda persons död. Ingen av er är tvungen att genomlida den upplevelsen om ni inte vill, medan jag … jag har inget annat val än att dela dem alla. Jag förnimmer vartenda dödsfall som sker i närheten av mig. I detta nu kan jag känna hur livet ebbar ut ur Seften, en av dina svärdskämpar, Nasuada, som blev sårad på Brinnande slätten, och jag vet vad jag skulle kunna säga till honom för att minska hans skräck inför att utplånas. Hans rädsla är så stor, åh, den får mig att darra!” Med ett oartikulerat rop slängde hon upp armarna för ansiktet, som för att avvärja ett slag. ”Åh, han är borta. Men det finns andra. Det finns alltid andra. Raden av döda tar aldrig slut.” Det bittra och hånfulla i hennes röst förstärktes, en parodi på ett barns normala tal. ”Förstår du verkligen, Nasuada, min dam Nattjägare … världens tilltänkta drottning, förstår du verkligen? Jag berörs av allt lidande runt mig, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Jag känner det som om det vore mitt eget, och Eragons trolldom driver mig till att lindra obehaget för dem som lider, oavsett vad det kostar mig själv. Och om jag kämpar emot den driften, som i just detta nu, gör min kropp uppror: magen blir sur, huvudet bultar som om en dvärg hamrade på det och jag får svårt att röra mig, än mindre tänka. Är detta vad du önskar mig, Nasuada?
Varken natt eller dag har jag respit från världens plågor. Sedan Eragon välsignade mig har jag inte känt till något annat än smärta och rädsla, aldrig lycka eller glädje. Livets ljusare sida, det som gör denna tillvaro uthärdlig, den förvägras mig. Aldrig ser jag den. Aldrig deltar jag i den. Endast mörker. Endast den sammanlagda olyckan hos alla män, kvinnor och barn inom en halv fjärdingsvägs avstånd, som slår emot mig som en midnattsstorm. Denna välsignelse har berövat mig möjligheten att vara som andra barn. Den har tvingat min kropp att mogna snabbare än normalt, och mitt sinne ännu snabbare. Eragon må vara kapabel att avlägsna den förskräckliga förmåga jag har och det tvång som åtföljer den, men han kan inte återställa mig till det jag var eller det jag borde ha varit, inte utan att krossa den jag har blivit. Jag är ett missfoster, varken ett barn eller en vuxen, för alltid dömd till att skilja mig från andra. Jag är inte blind, vet ni. Jag ser hur ni ryggar tillbaka när ni hör mig tala.” Hon skakade på huvudet. ”Nej, det är begärt för mycket av mig. Jag tänker inte fortsätta så här för din skull, Nasuada, eller för Vardens eller för hela Alagaësias, inte ens för min kära mors skull om hon fortfarande hade varit i livet. Det är inte värt det, inte för någonting. Jag skulle kunna bosätta mig ensam någonstans, så att jag kan bli fri från andra människors lidande, men jag vill inte leva så. Nej, enda lösningen är att Eragon försöker rätta till sitt misstag.” Hennes mun kröktes i ett knipslugt leende. ”Och om ni inte håller med mig, om ni tycker att jag är dum och självisk, ja, då gör ni klokt i att minnas att jag knappt är mer än ett lindebarn och ännu inte har firat min andra födelsedag. Bara dårar förväntar sig att ett spädbarn ska offra sig för ett gott syfte. Spädbarn eller ej har jag dock fattat mitt beslut, och inget ni kan säga kommer att få mig att ändra mig. I det fallet är jag hård som sten.”
Nasuada försökte argumentera med henne, men som Elva hade lovat visade det sig vara gagnlöst. Till slut bad Nasuada Angela, Eragon och Saphira att ingripa. Angela vägrade med motiveringen att hon inte hade något att tillägga och att hon dessutom såg Elvas val som personligt och att flickan därför borde få göra som hon ville utan att trakasseras som en örn av en flock råkor. Eragon tyckte ungefär detsamma men sade ändå: ”Elva, jag kan inte säga åt dig vad du ska göra – det kan bara du avgöra – men avfärda inte Nasuadas begäran utan vidare. Hon försöker rädda oss alla från Galbatorix, och hon behöver vårt stöd om vi ska ha någon chans att lyckas. Framtiden är dold för mig, men jag tror att din förmåga kan vara det perfekta vapnet mot Galbatorix. Du skulle kunna förutsäga varje attack han tänker göra. Du skulle kunna tala om för oss exakt hur vi ska motverka hans skyddsbarriärer. Och framför allt skulle du kunna förnimma var Galbatorix är sårbar, var han är svagast, och vad vi kan göra för att skada honom.”
”Du får göra bättre ifrån dig än så, Ryttare, om du vill förmå mig att ändra uppfattning.”
”Jag vill inte förmå dig att ändra uppfattning”, sade Eragon. ”Jag vill bara förvissa mig om att du har tänkt igenom konsekvenserna av ditt beslut ordentligt och att du inte förhastar dig.”
Flickan flyttade sig på stolen men svarade inte.
Sedan frågade Saphira: Vad finns i ditt hjärta, O Skinande hjässan?
Elva svarade med ett mjukt tonfall, utan minsta spår av illvilja. ”Jag har berättat vad mitt hjärta säger, Saphira. Alla andra ord är överflödiga.”
Om Nasuada blev frustrerad av Elvas envishet lät hon det inte märkas, även om hennes ansiktsuttryck var bistert, så som var passande för diskussionen. Hon sade: ”Jag instämmer inte i ditt beslut, Elva, men vi ska foga oss efter det, för det är uppenbart att vi inte kan påverka dig. Jag kan knappast klandra dig, eftersom jag inte har någon erfarenhet av det lidande du utsätts för varenda dag, och om jag var i din situation är det möjligt att jag skulle agera likadant. Eragon, om du vill …”
Vid hennes uppmaning ställde sig Eragon på knä framför Elva. Hennes skimrande violetta blick borrade sig in i honom när han fattade hennes små händer mellan sina. Huden var brännhet, som om hon hade feber.
”Kommer det att göra ont, Skuggbane?” frågade Greta med darrande röst.
”Det borde det inte göra, men jag vet inte säkert. Att avlägsna besvärjelser är en mycket inexaktare konst än att uttala dem. Trollkarlar försöker sig sällan om ens någonsin på det, på grund av de svårigheter det innebär.”
Med sitt rynkiga ansikte förvridet av oro klappade Greta Elva på huvudet och sade: ”Åh, var modig, hjärtat mitt. Var modig.” Hon tycktes inte lägga märke till den irriterade blick Elva riktade mot henne.
Eragon tog ingen notis om avbrottet. ”Elva, hör på mig. Det finns två olika sätt att bryta en förtrollning. Det ena innebär att den trollkarl som ursprungligen uttalade besvärjelsen öppnar sig för den energi som driver trollkraften …”
”Det är det jag alltid har haft svårt för med besvärjelser”, sade Angela. ”Det är därför jag förlitar mig mer på trolldrycker och växter och föremål som i sig är magiska.”
”Om du ursäktar …”
Smilgroparna i Angelas kinder syntes tydligt när hon sade: ”Jag är ledsen. Fortsätt.”
”Alltså”, morrade Eragon fram. ”Det ena innebär att den ursprungliga trollkarlen …”
”Eller trollkvinnan”, insköt Angela.
”Vill du vara snäll och låta mig tala klart?”
”Ursäkta.”
Eragon såg Nasuada undertrycka ett leende. ”Han öppnar sig för energiflödet i sin kropp, talar på det gamla språket och återtar inte endast orden i sin besvärjelse utan också uppsåtet bakom den. Detta kan vara väldigt svårt, som du kanske kan tänka dig. Om inte trollkarlen har rätt uppsåt slutar det med att han förändrar den ursprungliga besvärjelsen istället för att avlägsna den. Och då kan han bli tvungen att återta två sammanflätade besvärjelser.
Det andra sättet är att uttala en besvärjelse som direkt motverkar effekterna av den första. Det eliminerar inte den ursprungliga besvärjelsen, men om det görs på rätt sätt så blir ursprungsbesvärjelsen harmlös. Om du går med på det är detta den metod jag tänker använda.”
”En mycket elegant lösning”, förkunnade Angela, ”men var snäll och tala om vem som förser motbesvärjelsen med det kontinuerliga energiflöde den kräver? Och eftersom någon måste fråga, vad kan gå snett med just den här metoden?”
Eragon höll fortfarande blicken fäst på Elva. ”Energin måste komma från dig”, sade han och tryckte hennes händer. ”Det blir ingen stor förlust, men det kommer ändå i viss mån att minska din uthållighet. Om jag gör det här kommer du aldrig att kunna springa lika långt eller lyfta lika många vedträn som någon som inte åderlåts av en liknande besvärjelse.”
”Varför kan inte du tillhandahålla energin?” frågade Elva och höjde ett ögonbryn. ”Det är ju trots allt du som bär ansvaret för min belägenhet.”
”Det skulle jag gärna göra, men ju längre bort från dig jag kommer, desto svårare blir det att skicka energin till dig. Och om jag är för långt bort – en fjärdingsväg, säg, eller kanske något mer – skulle ansträngningen ta livet av mig. Vad gäller vad som kan gå snett, så är den enda risken att jag formulerar motbesvärjelsen på ett olämpligt sätt, så att den inte blockerar hela min välsignelse. Skulle det inträffa uttalar jag helt enkelt en annan motbesvärjelse.”
”Och om inte heller den når ända fram?”
Han tvekade. ”Då kan jag alltid ta till den första metoden. Helst vill jag dock undvika det. Det är enda sättet att bli kvitt en besvärjelse helt och hållet, men om försöket slår fel, och det kan det mycket väl göra, så kan det sluta med att du får det ännu värre än du har det nu.”
Elva nickade. ”Jag förstår.”
”Har jag alltså ditt tillstånd att fortsätta?”
När hon åter nickade drog Eragon ett djupt andetag och gjorde sig beredd. Med ögonen halvslutna av koncentration började han tala på det gamla språket. Varje ord föll från hans tunga med tyngden hos ett hammarslag. Han var noga med att uttala varenda stavelse, vartenda ljud som var främmande för hans eget språk, för att undvika eventuella tragiska missöden. Motbesvärjelsen var inbränd i hans minne. Han hade tillbringat många timmar under sin färd från Helgrind med att tänka ut den, våndas över den, utmana sig själv att komma på bättre alternativ, allt inför den dag när han skulle försöka gottgöra den skada han hade vållat Elva. Medan han talade överförde Saphira styrka till honom, och han kände hur hon stöttade honom och noga iakttog honom, beredd att ingripa om hon såg i hans sinne att han var på väg att vanställa besvärjelsen. Motbesvärjelsen var mycket lång och mycket komplicerad, för han hade strävat efter att åtgärda alla rimliga tolkningar av välsignelsen. Detta resulterade i att det gick hela fem minuter innan Eragon yttrade sista meningen, ordet och slutligen stavelsen.
I den tystnad som följde mulnade Elvas ansikte av besvikelse. ”Jag kan fortfarande förnimma dem”, sade hon.
Nasuada lutade sig framåt i sin stol. ”Vilka då?”
”Du, han, henne, alla som har ont. De har inte försvunnit! Driften att hjälpa dem, den är borta, men smärtan strömmar fortfarande genom mig.”
”Eragon?” sade Nasuada.
Han rynkade pannan. ”Jag måste ha missat någonting. Låt mig fundera en stund, så ska jag utforma en annan besvärjelse som kan tänkas ordna saken. Det finns några möjligheter till som jag övervägde, men …” Rösten dog bort. Han var bekymrad över att motbesvärjelsen inte hade fungerat som väntat. Att utforma en besvärjelse speciellt avsedd att blockera den smärta Elva kände var dessutom betydligt svårare än att försöka upphäva välsignelsen som helhet. Ett felaktigt ord, en illa konstruerad fras kunde räcka för att förstöra hennes sinne för empati, eller omintetgöra hennes möjligheter att någonsin lära sig att kommunicera med sinnet, eller hämma hennes egna smärtförnimmelser så att hon inte genast skulle märka om hon blev skadad.
Eragon höll just på att rådfråga Saphira när Elva utbrast: ”Nej!”
Förbryllad såg han på henne.
En extatisk glöd tycktes stråla ut från Elva. Hennes runda, pärlliknande tänder blänkte när hon log, och ögonen blixtrade av triumferande glädje. ”Nej, gör inget nytt försök.”
”Men Elva, varför skulle …”
”För att jag inte vill ha några fler besvärjelser som livnär sig på mig. Och för att jag just insåg att jag kan strunta i dem!” Hon kramade armstöden, skälvande av upphetsning. ”Utan driften att hjälpa alla som lider kan jag strunta i deras vånda, utan att det gör mig sjuk! Jag kan strunta i mannen med det amputerade benet, jag kan strunta i kvinnan som nyss skållade handen, jag kan strunta i dem allihop, och jag mår inte sämre av det! Det är sant att jag inte kan blockera dem helt, inte ännu åtminstone, men åh, vilken lättnad! Tystnad. Välsignad tystnad! Inga fler skärsår, skrapsår, blåmärken eller brutna ben. Inga fler småttiga bekymmer från dumma ynglingar. Ingen mer ångest från övergivna hustrur eller bedragna äkta män. Inget mer av de tusentals outhärdliga skadorna från ett helt krig. Inget mer av den förfärliga paniken som föregår det slutliga mörkret.” Tårarna började rinna över hennes kinder och hon skrattade, ett hest kvitter som fick det att sticka i hårbottnen på Eragon.
Vad är detta för galenskap? frågade Saphira. Även om du kan låta bli att tänka på det, varför förbli fjättrad vid andras smärta när Eragon kanske fortfarande kan befria dig från det?
Elvas ögon glänste av motbjudande fröjd. ”Jag kommer aldrig att bli som vanliga människor. Om jag måste vara annorlunda, så låt mig då behålla det som skiljer mig från andra. Så länge jag kan kontrollera denna makt, vilket jag nu verkar kunna göra, har jag inga invändningar mot att bära den här bördan, för jag kan själv välja och tvingas inte till det av din trolldom, Eragon. Ha! Hädanefter behöver jag inte stå till svars inför någon eller något. Om jag hjälper någon så blir det för att jag vill göra det. Om jag tjänar Varden så blir det för att mitt samvete säger mig att jag bör göra det och inte för att du ber mig, Nasuada, eller för att jag kommer att kräkas om jag inte gör det. Jag ska göra som jag behagar, och ve dem som motarbetar mig, för jag känner alla deras rädslor och tvekar inte att utnyttja dem för att uppfylla mina egna önskningar.”
”Elva!” utbrast Greta. ”Säg inte så förfärliga saker! Det kan du inte mena!”
Flickan vände sig mot henne så tvärt att håret stod ut som en sky bakom henne. ”Just det, jag hade ju glömt dig, min barnjungfru. Evigt trogen. Ständigt pjoskande. Jag är tacksam för att du adopterade mig sedan min mor dött, och för den omvårdnad du gett mig sedan Farthen Dûr, men jag behöver inte din hjälp längre. Jag ska leva ensam, sköta mig själv och inte vara någon tack skyldig.” Kuschad lade den gamla kvinnan ena ärmfållen över munnen och ryggade undan.
Det Elva hade sagt gjorde Eragon bestört. Han kom fram till att han inte kunde låta henne behålla sin förmåga om hon tänkte missbruka den. Med Saphiras hjälp, för hon höll med honom, valde han den mest lovande av de nya motbesvärjelser han hade funderat på tidigare och öppnade munnen för att uttala raderna.
Reptilsnabbt satte Elva ena handen över hans mun så att han inget kunde säga. Paviljongen skakade när Saphira morrade så att Eragon, med sin skarpa hörsel, nästan blev döv på kuppen och alla ryggade undan, utom Elva som höll kvar handen. Släpp honom, nykläckta unge! sade Saphira.
Ditlockade av Saphiras morrning rusade Nasuadas sex vakter in i paviljongen med vapnen i högsta hugg, medan Blödhgarm och de andra alverna sprang fram till Saphira och drog undan tältväggen så att alla kunde se vad som hände. Nasuada gjorde en gest och Natthökarna sänkte sina vapen, men alverna stod kvar, beredda att agera. Deras klingor blänkte som is.
Varken uppståndelsen hon orsakat eller svärden som riktades mot henne tycktes bekomma Elva. Hon lade huvudet på sned och betraktade Eragon som om han var en ovanlig sorts skalbagge som hon hade hittat krypande längs kanten på stolen. Sedan log hon med en så rar, oskyldig min att han undrade varför han inte hade större tilltro till hennes karaktär. Med en röst som varm honung sade hon: ”Eragon, sluta. Om du uttalar den där besvärjelsen kommer du att skada mig så som du har skadat mig en gång förut. Det vill du inte. Varenda kväll när du lägger dig för att sova kommer du att tänka på mig, och minnet av den orätt du begått kommer att plåga dig. Det du var på väg att göra var ondskefullt, Eragon. Är du världens domare? Tänker du fördöma mig utan att jag begått några onda gärningar, bara för att du inte tycker att jag gör rätt? Då är du på väg mot det fördärvliga nöjet att styra andra för din egen tillfredsställelses skull. Galbatorix skulle samtycka.”
Därefter släppte hon honom, men Eragon var för bekymrad för att göra något. Hon hade slagit mot själva kärnan i hans varelse och han hade inga motargument att försvara sig med, för hennes frågor och iakttagelser var just dem som han riktade till sig själv. Att hon förstod honom så väl fick en rysning att löpa längs hans ryggrad. ”Jag är också tacksam mot dig, Eragon, för att du kom hit idag för att rätta till ditt misstag. Det är inte alla som är så villiga att medge och konfronteras med sina tillkortakommanden. Dock har du inte fått min gunst här idag. Du har rättat till saker och ting så gott du kunde, men det är inte mer än vad vilken anständig person som helst skulle ha gjort. Du har inte gottgjort mig för det jag har uthärdat, och det kan du heller inte göra. Så när våra vägar korsas igen, Eragon Skuggbane, ska du inte räkna mig som vare sig vän eller fiende. Jag är ambivalent vad gäller dig, Ryttare; jag är lika beredd att hata dig som jag är att älska dig. Hurdant det blir i slutändan är ditt och endast ditt beslut … Saphira, du gav mig stjärnan i min panna, och du har alltid varit vänlig mot mig. Jag är och kommer alltid att förbli din trogna tjänare.”
Elva höjde hakan för att maximera sin längd på tre och en halv fot och svepte med blicken över paviljongens innandöme. ”Eragon, Saphira, Nasuada … Angela. Adjö.” Och därmed svepte hon iväg mot utgången. Natthökarna steg åt sidan och hon gick mellan dem ut ur paviljongen.
Eragon reste sig på ostadiga ben. ”Vad är det för slags monster jag har skapat?” De båda urgalerna i Natthökarna nuddade vid sina hornspetsar, vilket han visste var deras sätt att avvärja ondska. Till Nasuada sade han: ”Jag är ledsen. Jag tycks bara ha förvärrat saker och ting för dig – för oss alla.”
Lugn som en bergssjö ordnade Nasuada sin klädnad innan hon svarade. ”Sak samma. Spelet har blivit lite mer komplicerat, inte mer än så. Det är bara vad man kan vänta sig ju närmare vi kommer Urû’baen och Galbatorix.”
Strax därpå hörde Eragon något komma farande genom luften mot honom. Han ryggade undan, men trots sin snabbhet var han för långsam för att undvika en svidande örfil som fick huvudet att falla åt sidan och hela honom att vackla in i en stol. Han tumlade över stolsitsen och studsade upp på fötter, med vänstra armen höjd för att avvärja ett annalkande slag och högra armen bakåtdragen, beredd att hugga till med jaktkniven som han under manövern hade ryckt upp ur bältet. Till sin häpnad såg han att det var Angela som hade slagit till honom. Alverna hade samlats bara några tum bakom sierskan, redo att underkuva henne om hon attackerade honom igen eller att föra bort henne om Eragon så befallde. Vid hennes fötter stod Solembum med blottade tänder och klor och rest ragg.
Just då brydde sig inte Eragon ett dugg om alverna. ”Varför gjorde du så?” undrade han. Han gjorde en grimas när den spruckna underläppen brast sönder ännu mer och varmt blod med metallisk smak sipprade ner i halsen.
Angela kastade med huvudet. ”Nu blir jag tvungen att tillbringa de närmaste tio åren med att lära Elva att uppföra sig! Det var inte vad jag hade tänkt mig för nästa årtionde!”
”Lära henne?” utbrast Eragon. ”Det kommer hon aldrig att tillåta. Hon kommer att hejda dig lika lätt som hon hejdade mig.”
”Hmpf. Knappast. Hon vet inte vad som bekymrar mig, eller vad som kan tänkas vara på väg att skada mig. Det såg jag till samma dag som hon och jag träffades första gången.”
”Kan du dela med dig av den besvärjelsen?” frågade Nasuada. ”Som det här har utvecklats tycks det välbetänkt för oss att ha ett skydd mot Elva.”
”Nej, det tror jag inte att jag ska göra”, sade Angela. Sedan marscherade även hon ut ur paviljongen, och Solembum smög efter med smidigt viftande svans.
Alverna stack svärden i skidorna och drog sig tillbaka på diskret avstånd från tältet.
Nasuada masserade sina tinningar. ”Trolldom”, svor hon.
”Trolldom”, instämde Eragon.
Båda två spratt till när Greta kastade sig på marken och började gråta, jämra sig, slita sitt tunna hår, slå sig i ansiktet och riva i klänningslivet. ”Åh, min stackars lilla älskling! Jag har förlorat mitt lamm! Förlorat! Vad ska det bli av henne, alldeles ensam? Åh, ve mig, när min egen lilla blomma har förkastat mig. Det är sannerligen en skamlig belöning för allt arbete jag har uträttat, krökt rygg som en slav har jag gjort. Vilken grym, hård värld, som alltid tar ifrån en lyckan.” Hon stönade. ”Mitt hjärta. Min ros. Min rara sockerärt. Borta! Och ingen som ser efter henne … Skuggbane! Vakar du över henne?”
Eragon tog henne i armen, hjälpte henne upp på fötter och tröstade henne med försäkringar om att han och Saphira skulle hålla noga uppsikt över Elva. Om inte annat, som Saphira sade till Eragon, för att hon kan tänkas försöka sticka in en kniv mellan revbenen på oss.