Eragon stod bredvid Saphira, sjuttiofem alnar från Nasuadas karmosinröda paviljong. Glad över att ha undsluppit all uppståndelsen runt Elva blickade han upp mot den klara azurblå himlen och rullade med axlarna, redan trött av dagens händelser. Saphira tänkte flyga bort till Jietfloden och bada i det djupa, sakta strömmande vattnet, men själv var han inte lika säker på vad han skulle göra. Han behövde smörja klart rustningen, förbereda sig för Rorans och Katrinas bröllop, hälsa på Jeod, skaffa sig ett ordentligt svärd och dessutom … Han kliade sig på hakan.
Hur länge blir du borta? frågade han.
Saphira bredde ut vingarna och gjorde sig redo att lyfta. Några timmar. Jag är hungrig. När jag väl är ren ska jag fånga ett par tre stycken av de där knubbiga hjortarna jag har sett gå och beta på flodens västra strand. Fast Varden har skjutit så många att jag kan bli tvungen att flyga ett dussin fjärdingsväg åt Ryggraden till innan jag hittar något vilt värt att jaga.
Flyg inte för långt, förmanade han, annars kan du stöta på Imperiet.
Det ska jag inte göra, men om jag råkar stöta på en ensam grupp soldater … Hon slickade sig om munnen. Det vore roligt med en snabb strid. Dessutom smakar människor lika gott som hjortar.
Saphira, det skulle du väl aldrig göra!
Hennes ögon glittrade. Kanske, kanske inte. Det beror på om de har rustning på sig eller ej. Jag avskyr att bita igenom metall, och att behöva krafsa ut maten ur ett skal är lika irriterande.
Jag förstår. Han kastade en blick på den alv som stod närmast, en lång, silverhårig kvinna. Alverna vill ogärna att du ger dig av ensam. Kan du låta ett par av dem rida på din rygg? Annars blir det omöjligt för dem att hänga med i din takt.
Inte idag. Idag jagar jag ensam! Med svepande vingar lyfte hon och steg högt ovanför dem. När hon vände västerut, mot Jietfloden, hördes hennes röst i hans sinne, svagare än förut på grund av avståndet mellan dem. När jag kommer tillbaka ska vi väl flyga tillsammans, eller hur, Eragon?
Ja, när du kommer tillbaka ska vi flyga tillsammans, bara vi två. Hennes glädje över det fick honom att le medan han såg henne pila bort mot väster.
Eragon sänkte blicken när Blödhgarm sprang fram till honom, smidig som en skogskatt. Alven frågade vart Saphira skulle och tycktes missnöjd med Eragons förklaring, men om han hade några invändningar behöll han dem för sig själv.
”Då så”, sade Eragon för sig själv när Blödhgarm återvände till sina kamrater. ”Det viktigaste först.”
Han gick genom lägret tills han hittade en stor öppen plats där ett trettiotal Varden övade med vapen av olika slag. Till hans lättnad var de för upptagna med träningen för att lägga märke till honom. Han satte sig på huk och lade högra handen med handflatan uppåt på den tilltrampade marken, valde ut de ord han skulle behöva från det gamla språket och mumlade sedan: ”Kuldr, rïsa lam iet un malthinae unin böllr.”
Marken intill hans hand föreföll oförändrad, trots att han kunde känna besvärjelsen sippra genom jorden flera hundra fot åt alla håll. Mindre än fem sekunder senare började jordytan koka likt en gryta med vatten som fått stå för länge på hög låga, och den fick en klargul glans. Eragon hade lärt sig av Oromis att vart man än gick innehöll marken ytterst små partiklar av i stort sett alla grundämnen, och även om de var för små och utspridda för att brytas med traditionella metoder, så kunde en kunnig trollkarl, med stor ansträngning, utvinna dem.
I mitten av den gula fläcken höjde sig en stråle av glittrande stoft som vek av åt sidan och landade mitt i Eragons hand. Där smälte de glittrande stoftkornen samman tills tre kulor av rent guld, vardera stor som en hasselnöt, vilade i hans hand.
”Letta”, sade Eragon och släppte taget om trollkraften. Han gungade bakåt på hälarna och tog stöd mot marken när en våg av trötthet sköljde över honom. Huvudet sjönk ner, och ögonlocken slöts till hälften när det flimrade och skymde för ögonen. Med ett djupt andetag beundrade han de spegelsläta kloten i handen medan han väntade på att återfå sina krafter. Så vackra, tänkte han. Om jag ändå hade kunnat göra det här när vi bodde i Palancardalen … Fast det vore nästan lättare att bryta guldet i en gruva. Ingen besvärjelse har tagit mig så hårt sedan jag bar ner Sloan från Helgrind.
Han stoppade guldet i fickan och började åter vandra genom lägret. Han letade rätt på ett koktält och åt en rejäl lunch, vilket han behövde efter att ha uttalat så många krävande besvärjelser, sedan begav han sig mot det område där byborna från Carvahall bodde. När han närmade sig hörde han klangen av metall som slog mot metall. Nyfiket vek han av åt det hållet.
Eragon fortsatte runt tre vagnar som stod parkerade tvärsöver mynningen till en gränd och fick se Horst stå i en trettio fot bred lucka mellan tälten. I handen höll han ena änden av en fem fot lång stålstång, vars andra ände var körsbärsröd och vilade mitt på ett massivt två hundra skålpunds städ som fästs ovanpå en låg, bred stubbe. På städets andra sida turades Horsts välväxta söner, Albriech och Baldor, om att slå på stålet med släggor, som de svingade över huvudet i stora cirkelrörelser. Flera fot bakom städet brann en provisorisk ässja.
Hamrandet var så högljutt att Eragon höll sig på avstånd tills Albriech och Baldor var klara med att platta ut stålet och Horst hade lagt tillbaka stången i ässjan. Horst vinkade med sin lediga arm och sade: ”Hallå där, Eragon!” Så höll han upp ett finger för att hejda Eragons svar och drog bort en propp av valkad ull ur vänstra örat. ”Så där ja, nu kan jag höra igen. Vad för dig hit, Eragon?” Medan han pratade skyfflade hans söner in mer träkol i ässjan från en hink och tog itu med att sortera alla tänger, hammare, formar och andra verktyg som låg på marken. Alla tre männen var blanka av svett.
”Jag ville veta vad det var som bullrade så”, sade Eragon. ”Jag borde ha förstått att det var ni. Ingen kan föra ett sådant oväsen som någon från Carvahall.”
Horst skrattade och hans kraftiga, spadformade skägg pekade mot himlen tills hans munterhet hade gått över. ”Åh, det kittlar minsann min fåfänga. Och du är väl ett levande bevis på det, inte sant?”
”Det är vi allesammans”, svarade Eragon. ”Du, jag, Roran, alla från Carvahall. Alagaësia kommer aldrig mer att bli sig likt när vi är klara.” Han slog ut med handen mot ässjan och den andra utrustningen. ”Varför är du här? Jag trodde att alla smederna var …”
”Det är de också, Eragon. Det är de. Men jag övertalade kaptenen som bestämmer över den här delen av lägret att låta mig arbeta närmare vårt tält.” Horst drog sig i skägget. ”Det är på grund av Elaine, vet du. Det här barnet, det tar hårt på henne, och inte undra på med tanke på vad vi gick igenom för att ta oss hit. Hon har alltid varit klen, och nu är jag orolig för att … ja …” Han ruskade på sig likt en björn som vill bli av med flugor. ”Du kanske kan titta in till henne när du får tillfälle och se om du kan lindra hennes obehag.”
”Det ska jag göra”, lovade Eragon.
Med en nöjd grymtning lyfte Horst upp stången en bit över kolen för att bättre kunna bedöma stålets färg. Han lade ner stången mitt i elden igen och knyckte med hakan mot Albriech. ”Ge den lite luft nu. Den är nästan klar.” Medan Albriech började pumpa med blåsbälgen av läder log Horst belåtet mot Eragon. ”När jag talade om för Varden att jag var smed blev de så glada att man kunde ha trott att jag var en ny Drakryttare. De har inte tillräckligt många metallarbetare, ser du. Därför gav de mig de verktyg jag saknade, inklusive det där städet. När vi lämnade Carvahall grät jag inför utsikten att aldrig mer få utöva mitt hantverk. Jag är inte någon vapensmed, men här, åh, här finns det tillräckligt med arbete för att hålla Albriech, Baldor och mig själv sysselsatta de närmaste femtio åren. Det betalar sig inte så bra, men vi ligger åtminstone inte på en sträckbänk i Galbatorix fängelsehålor.”
”Eller också kunde ra’zacerna gnaga på våra ben nu”, kommenterade Baldor.
”Ja, det med.” Horst tecknade åt sina söner att ta upp släggorna igen och sade medan han höll filtproppen bredvid vänstra örat: ”Ville du oss något, Eragon? Stålet är klart, och jag kan inte låta det ligga kvar i elden länge till.”
”Vet du var Gedric är någonstans?”
”Gedric?” Fåran mellan Horsts ögonbryn blev djupare. ”Han tränar antagligen med svärd och spjut tillsammans med de övriga männen, ungefär sex hundra alnar åt det hållet.” Horst pekade med tummen.
Eragon tackade honom och gav sig av åt det håll Horst hade pekat. Den enformiga klangen av metall som slog mot metall började igen, tydlig som en klockas ringande och lika skarp och genomträngande som en glasnål som högg mot luften. Eragon lade händerna över öronen och log. Det var trösterikt att Horst hade sin målmedvetenhet i behåll och att han, trots att han förlorat sitt välstånd och sitt hem, fortfarande var densamma som han varit i Carvahall. På något sätt stärkte smedens stadga och återhämtningsförmåga Eragons tro på att om de bara kunde störta Galbatorix skulle allt ordna sig till slut, och livet skulle återfå något som liknade normalitet både för honom och för byborna från Carvahall.
Eragon kom snart fram till fältet där männen från Carvahall övade med sina nya vapen. Precis som Horst hade trott var Gedric där och tränade tillsammans med Fisk, Darmmen och Morn. Eragon behövde bara byta några ord med den enarmade veteranen som ledde gruppen för att Gedric tillfälligt skulle få lov att avbryta övningarna.
Garvaren skyndade fram till Eragon och ställde sig framför honom med blicken sänkt. Han var kort och svartmuskig, hade käkar som en mastiff, kraftiga ögonbryn och armar som var grova och knotiga efter all omrörning i de illaluktande kar där han hade garvat sina hudar. Även om han var långt ifrån stilig så visste Eragon att han var en vänlig och ärlig man.
”Vad kan jag göra för dig, Skuggbane?” mumlade Gedric.
”Du har redan gjort det. Och jag har kommit hit för att tacka och återgälda dig.”
”Jag? På vad sätt har jag hjälpt dig, Skuggbane?” Han talade långsamt och försiktigt, som om han befarade att Eragon gillrade en fälla för honom.
”Strax efter det att jag flydde från Carvahall upptäckte du att någon hade stulit tre oxhudar från torkhyddan bredvid karen. Stämmer det?”
Gedric rodnade generat och skrapade med fötterna. ”Åh, äsch, jag låste ju inte den där hyddan, vet du. Vem som helst kan ha smugit sig in och tagit de där hudarna. Och förresten, med tanke på vad som hänt sedan dess är det väl knappast särskilt viktigt. Jag förstörde större delen av mitt lager innan vi tågade upp i Ryggraden, så att Imperiet och de där svinaktiga ra’zacerna inte kunde lägga vantarna på något användbart. Vem som än tog de där hudarna besparade mig besväret att förstöra tre till. Så det tycker jag kan vara glömt och förlåtet.”
”Kanske det”, sade Eragon, ”men min heder kräver ändå att jag talar om för dig att det var jag som stal dina hudar.”
Då mötte Gedric hans blick, såg på honom som om han var en vanlig människa, utan rädsla, vördnad eller överdriven respekt, som om garvaren höll på att ompröva sin uppfattning om Eragon.
”Jag stal dem, och det är jag verkligen inte stolt över, men jag behövde hudarna. Utan dem betvivlar jag att jag hade överlevt tillräckligt länge för att ta mig fram till alverna i Du Weldenvarden. Jag har hela tiden föreställt mig att jag lånade hudarna, men sanningen är att jag stal dem och inte hade för avsikt att lämna tillbaka dem. Därför vill jag framföra mina ursäkter. Och eftersom jag har kvar hudarna, eller det som återstår av dem, ter det sig inte mer än rätt att betala för dem.” Ur sitt bälte tog Eragon fram en av guldkulorna – hård, rund och varm av hans kroppsvärme – och gav den till Gedric.
Gedric stirrade på den blanka metallpärlan med de massiva käkarna hårt sammanbitna, och linjerna runt den smala munnen var bistra och oeftergivliga. Han förolämpade inte Eragon med att väga guldet i handen, inte heller med att bita i det, men när han tog till orda sade han: ”Det här kan jag inte ta emot, Eragon. Jag är en bra garvare, men lädret jag gjorde var inte värt så här mycket. Din generositet hedrar dig, men det skulle plåga mig att behålla guldet. Det skulle kännas som om jag inte hade förtjänat det.”
Utan förvåning sade Eragon: ”Du skulle inte neka någon annan möjligheten att köpslå om ett bra pris, eller hur?”
”Nej.”
”Bra. Då kan du inte neka mig detta. De flesta människor prutar för att få ner priset. I det här fallet har jag valt att köpslå uppåt, men jag tänker ändå köpslå lika vildsint som om jag försökte spara in en handfull mynt. För mig är hudarna värda vartenda uns av det där guldet, och jag tänker inte betala dig ens ett kopparmynt mindre om du så höll en kniv mot min strupe.”
Gedrics grova fingrar slöts runt guldkulan. ”Eftersom du envisas ska jag inte vara så ogin att jag fortsätter neka dig. Ingen kan säga att Gedric Ostvensson lät lyckan gå sig förbi för att han var för upptagen med att framhäva sin egen ovärdighet. Tack ska du ha, Skuggbane.” Han virade in guldet i en yllelapp för att skydda det från repor och lade det i en pung i bältet. ”Garrow gjorde som han borde gentemot dig, Eragon. Han gjorde som han borde gentemot både dig och Roran. Han må ha varit frän som ättika och lika hård och torr som en vinterkålrot, men han uppfostrade er två bra. Jag tror att han skulle ha varit stolt över er.”
Det kändes tjockt i bröstet på Eragon av den oväntade sinnesrörelsen.
När Gedric vände sig om för att gå tillbaka till de andra byborna hejdade han sig. ”Om jag får fråga, Eragon, varför var de där hudarna så värdefulla för dig? Vad använde du dem till?”
Eragon skrattade lite. ”Använde dem till? Jo, med Broms hjälp gjorde jag en sadel till Saphira av dem. Hon bär den inte lika ofta längre – inte sedan alverna gav oss en riktig draksadel – men den tjänade oss väl i många knipor och strider, och till och med under slaget om Farthen Dûr.”
Häpnaden fick Gedrics ögonbryn att skjuta i höjden, så att blek hud som normalt låg gömd i djupa veck blev synlig. Likt en spricka i blågrå granit spred sig ett brett leende över hans käkar och förvandlade anletsdragen. ”En sadel!” andades han. ”Tänka sig att jag garvade lädret till en Ryttares sadel! Och utan att ha en aning om vad jag höll på med, till på köpet! Nej, inte en Ryttare, Ryttaren. Han som till slut ska störta ingen mindre än den svarte tyrannen! Om min far ändå hade kunnat se mig nu!” Gedric sparkade ut med hälarna och dansade en improviserad jigg. Alltjämt lika brett leende bugade han för Eragon och travade tillbaka till sin plats bland byborna, där han började berätta sin historia för alla inom hörhåll.
Angelägen om att komma undan innan hela gänget kastade sig över honom smet Eragon iväg mellan tältraderna, nöjd med vad han åstadkommit. Det må ta mig ett tag, tänkte han, men jag betalar alltid mina skulder.
Kort därefter kom han fram till ett tält nära lägrets östra utkant, där han knackade på stången mellan de båda tältflikarna vid ingången.
Med ett skarpt ryck drogs tältduken åt sidan och Jeods hustru, Helen, syntes i öppningen. Hon betraktade Eragon med kylig min. ”Du är väl här för att prata med honom, antar jag.”
”Om han är här.” Vilket Eragon mycket väl visste att han var, för han kunde förminna Jeods sinne lika tydligt som Helens.
För ett ögonblick trodde Eragon att Helen skulle förneka att hennes make fanns där, men så ryckte hon på axlarna och steg åt sidan. ”Du kan väl lika gärna komma in då.”
Eragon hittade Jeod sittande på en pall, sysselsatt med att intensivt studera diverse skriftrullar, böcker och buntar med lösa papper som låg staplade i höga travar på en brits utan filtar. En tunn hårgardin hängde ner i pannan på Jeod och efterliknade det krökta ärret som sträckte sig från hjässan till vänstra tinningen.
”Eragon!” utbrast han när han fick se honom, och koncentrationsvecken i ansiktet slätades ut. ”Välkommen, välkommen!” Han skakade Eragons hand och erbjöd honom sedan pallen. ”Här, jag sätter mig på sängkanten. Nej, var så god, du är vår gäst. Vill du ha något att äta eller dricka? Nasuada ger oss extra tilldelning, så du behöver inte vara rädd för att vi ska behöva gå hungriga för din skull. Kosten är torftig i jämförelse med den vi serverade i Teirm, men så kan heller ingen dra ut i krig och förvänta sig att få äta gott, inte ens en kung.”
”En kopp te vore gott”, sade Eragon.
”Te och kex ska det bli.” Jeod kastade en blick på Helen.
Helen ryckte åt sig kitteln som stod på marken, stödde den mot höften, stack in munstycket på en vattensäck i pipen och kramade till. Ett dovt muller genljöd när strömmen av vatten träffade kittelbottnen. Helens fingrar kramade hårdare om vattensäcken så att flödet ströps till en trött rännil. Hon stod kvar, med den frånvarande uppsynen hos någon som utför en obehaglig uppgift, medan vattendropparna i enerverande takt trummade mot kittelns innandöme.
Ett ursäktande leende fladdrade förbi i Jeods ansikte. Han betraktade en papperslapp bredvid sitt knä medan han väntade på att Helen skulle bli klar. Eragon studerade en skrynkla i tältväggen.
Rännilen fortsatte i över tre minuter. När kitteln äntligen var full tog Helen bort den hopsjunkna vattensäcken ur pipen, hängde upp kitteln i en krok på tältets mittstång och stormade ut.
Eragon höjde ett ögonbryn mot Jeod.
Jeod slog ut med händerna. ”Min ställning hos Varden är inte lika framstående som hon hade hoppats, och det ger hon mig skulden för. Hon gick med på att fly från Teirm med mig i tron, eller det är i varje fall så jag tror det ligger till, att Nasuada genast skulle upphöja mig till sin inre krets av rådgivare eller förläna mig marker och rikedomar passande en storman, eller ge mig någon annan extravagant belöning för min hjälp med att stjäla Saphiras ägg för alla dessa år sedan. Det Helen inte hade räknat med var en vanlig soldats oglamourösa tillvaro: att sova i tält, laga sin egen mat, tvätta sina egna kläder och så vidare. Inte så att rikedom och status är det enda hon bryr sig om, men du måste förstå att hon föddes in i en av Teirms rikaste redarfamiljer, och under större delen av vårt äktenskap var jag själv inte utan framgång i mina affärer. Hon är ovan vid försakelser av det här slaget och har ännu inte förlikat sig med dem.” Hans axlar höjdes och sänktes en bråkdels tum. ”Min egen förhoppning var att det här äventyret – om det nu förtjänar ett så romantiskt begrepp – skulle minska de klyftor som uppstått mellan oss på senare år, men som alltid är inget någonsin lika enkelt som det verkar.”
”Anser du att Varden borde visa er större hänsyn?” frågade Eragon.
”För egen del, nej. För Helen …” Jeod tvekade. ”Jag vill att hon ska vara lycklig. Min belöning låg i att slippa undan från Gil’ead med livet i behåll när Brom och jag blev attackerade av Morzan, hans drake och hans män, i tillfredsställelsen över att veta att jag hade bidragit till att tillfoga Galbatorix ett förödande slag, i att kunna återgå till mitt tidigare liv och ändå fortsätta att främja Vardens sak, och i att jag fick möjlighet att gifta mig med Helen. Det är mina belöningar, och jag är mer än tillfreds med dem. Alla eventuella tvivel jag kan ha hyst försvann i samma ögonblick som jag såg Saphira flyga ut ur röken vid Brinnande slätten. Vad jag ska göra med Helen vet jag dock inte. Men jag glömmer mig. Detta är inte dina bekymmer, och jag borde inte belasta dig med dem.”
Eragon petade på en skriftrulle med pekfingertoppen. ”Säg mig då, varför så mycket papper? Har du blivit kopist?”
Frågan roade Jeod. ”Knappast, även om arbetet ofta är lika långtråkigt. Eftersom det var jag som upptäckte den gömda gången in i Galbatorix slott i Urû’baen, och eftersom jag lyckades få med mig några av de sällsynta böckerna från mitt bibliotek i Teirm, har Nasuada satt mig på att leta efter liknande svagheter i Imperiets andra städer. Om jag exempelvis kan hitta något ställe där det nämns en tunnel som går under Dras-Leonas murar, skulle det kunna bespara oss åtskillig blodspillan.”
”Överallt jag kan.” Jeod strök undan hårlocken som hängde ner i pannan. ”Sagor, myter, legender, dikter, sånger, religiösa traktat, skrifter av Ryttare, trollkarlar, vandringsmän, galningar, obskyra potentater, diverse generaler, alla som kan tänkas ha kännedom om en gömd dörr eller en hemlig mekanism eller något i den stilen som vi kan tänkas dra nytta av. Mängden material jag måste gå igenom är enorm, för alla städerna har funnits i hundratals år, och en del redan innan människorna kom till Alagaësia.”
”Är det troligt att du kommer att hitta någonting?”
”Nej, inte troligt. Det är aldrig troligt att man lyckas snoka rätt på det förflutnas hemligheter. Men det kan ändå hända att jag lyckas, om jag får nog med tid på mig. Jag hyser inget tvivel om att det jag söker finns i var och en av städerna; de är för gamla för att inte ha hemliga vägar in och ut genom murarna. Däremot är det en helt annan sak huruvida det finns något nedtecknat om dessa vägar och huruvida vi i så fall har dessa dokument i vår ägo. Folk som känner till dolda lönndörrar och liknande vill vanligen behålla de upplysningarna för sig själva.” Jeod tog en handfull av de papper som låg närmast honom på britsen och förde dem närmare ansiktet, sedan fnös han och kastade ifrån sig arken. ”Jag försöker lösa gåtor påhittade av människor som inte ville att de ska bli lösta.”
Han och Eragon fortsatte prata om andra, mindre viktiga angelägenheter tills Helen kom tillbaka med tre muggar ångande hett rödklöverte. När Eragon tog emot sin mugg märkte han att hennes tidigare vrede verkade ha gått över, och han undrade om hon hade stått utanför och hört vad Jeod hade sagt om henne. Hon gav Jeod hans mugg och från någonstans bakom Eragon plockade hon fram ett bleckfat fullt med kex och en liten lerkruka med honung. Sedan drog hon sig bakåt några fot, lutade sig mot mittstången och blåste på sitt eget te.
Som artigheten bjöd väntade Jeod tills Eragon hade tagit ett kex från fatet och svalt en tugga innan han sade: ”Vad ger mig nöjet av ditt sällskap, Eragon? Om jag inte misstar mig så är detta inte någon artighetsvisit.”
Eragon tog en klunk av sitt te. ”Efter slaget om Brinnande slätten lovade jag att jag skulle berätta för dig hur Brom dog. Det är därför jag har kommit.”
Färgen på Jeods kinder förbyttes till gråblekt. ”Åh.”
”Jag måste inte, om du inte vill det”, påpekade Eragon hastigt.
Med en kraftansträngning skakade Jeod på huvudet. ”Nej, det vill jag. Du tog mig bara med överraskning.”
När Jeod inte bad Helen att gå därifrån blev Eragon osäker på om han skulle fortsätta, men så kom han fram till att det inte spelade någon roll om Helen eller någon annan hörde hans historia. Långsamt och behärskat började han förtälja vad som hänt sedan han och Brom hade lämnat Jeods hem. Han beskrev deras möte med urgalerna, deras sökande efter ra’zacerna i Dras-Leona, hur ra’zacerna hade legat i bakhåll för dem utanför staden och hur ra’zacerna hade knivhuggit Brom när de flydde från Murtaghs anfall.
Eragons strupe snördes samman när han talade om Broms sista timmar, om den svala sandstensgrottan där han hade legat, om känslan av hjälplöshet som ansatte Eragon när han såg hur Brom gled bort, om lukten av död som hade genomsyrat den torra luften, om Broms sista ord, om sandstensgraven Eragon hade gjort med hjälp av trolldom och om Saphira som hade förvandlat den till ren diamant.
”Om jag bara hade vetat då vad jag vet nu”, sade Eragon, ”så kunde jag ha räddat honom. Istället …” Oförmögen att få fram fler ord på grund av klumpen i halsen torkade han sig i ögonen och hällde i sig te i stora klunkar. Han önskade att det var något starkare.
En suck undslapp Jeod. ”Och sålunda slutade Brom. Ack, vi har det alla mycket sämre utan honom. Om han hade fått välja sitt dödssätt tror jag dock att han skulle ha valt att dö så här, i Vardens tjänst, i försvar av den sista fria Drakryttaren.”
”Var du medveten om att han själv hade varit Ryttare?”
Jeod nickade. ”Varden berättade det för mig innan jag träffade honom.”
”Han tycks ha varit en man som avslöjade föga om sig själv”, kommenterade Helen.
Jeod och Eragon skrattade. ”Det var han”, sade Jeod. ”Jag har fortfarande inte hämtat mig från chocken att få se honom och dig, Eragon, på vår tröskel. Brom höll alltid tand för tunga, men vi blev nära vänner när vi reste tillsammans, och jag kan inte begripa varför han lät mig tro att han var död i vad, sexton sjutton år? Alltför länge. Och dessutom, eftersom det var Brom som levererade Saphiras ägg till Varden sedan han dödat Morzan i Gil’ead, så kunde Varden inte gärna berätta för mig att de hade ägget utan att avslöja att Brom fortfarande var vid liv. Så jag har tillbringat merparten av två årtionden övertygad om att mitt livs enda stora äventyr hade slutat med ett misslyckande och att vi därmed hade förlorat vårt enda hopp om att få en Drakryttare som kunde hjälpa oss att störta Galbatorix. Den vetskapen var inte någon lätt börda att bära, det kan jag försäkra …”
Jeod gned sig i pannan med ena handen. ”När jag öppnade ytterdörren och insåg vem jag tittade på, trodde jag att spöken ur det förflutna kommit för att hemsöka mig. Brom sade att han hade hållit sig gömd för att förvissa sig om att leva vidare för att kunna utbilda den nya Ryttaren när han eller hon dök upp, men den förklaringen har jag aldrig varit riktigt nöjd med. Varför var det nödvändigt att avskärma sig från nästan alla som han kände eller brydde sig om? Vad var han rädd för? Vad var det han skyddade?”
Jeod fingrade på handtaget på sin mugg. ”Jag kan inte bevisa det, men för mig förefaller det som om Brom måste ha upptäckt något i Gil’ead när han stred mot Morzan och hans drake, något så betydelsefullt att det fick honom att överge allt som utgjort hans liv fram till dess. Det är en fantasifull hypotes, det medger jag, men jag kan inte förklara Broms handlande annat än genom att utgå från att det fanns något som han inte ville dela med sig av till mig eller någon annan levande själ.”
Återigen suckade Jeod och drog med handen över sitt långa ansikte. ”Efter att ha varit åtskilda i så många år hade jag hoppats att Brom och jag skulle få rida ihop en gång till, men ödet hade tydligen andra avsikter. Och att sedan förlora honom en andra gång bara några få veckor efter att ha upptäckt att han levde, det var ett grymt skämt.” Helen svepte förbi Eragon, ställde sig bredvid Jeod och rörde vid hans axel. Han gav henne ett blekt leende och lade armen om hennes smala midja. ”Det gläder mig att du och Saphira gav Brom en grav som till och med en dvärgakung skulle avundas. Han förtjänade det och mer därtill för allt han gjorde för Alagaësia. Även om jag hyser en förfärlig misstanke om att folk, när de väl upptäcker hans grav, inte kommer att dra sig för att slå sönder den för att komma åt diamanten.”
”I så fall kommer de att ångra sig”, muttrade Eragon. Han föresatte sig att vid första bästa tillfälle återvända till platsen och placera ut skyddsbarriärer runt Broms grav för att skydda den mot gravplundrare. ”Dessutom kommer de att vara för upptagna med att jaga efter guldliljor för att störa Brom.”
”Vad?”
”Ingenting. Inget viktigt.” De tre drack sitt te. Helen knaprade på ett kex. Så frågade Eragon: ”Du träffade väl Morzan, eller hur?”
”Det var inte under de vänligaste former, men ja, jag träffade honom.”
”Hurdan var han?”
”Som person? Det kan jag inte säga, även om jag är väl bekant med historier om hans illdåd. Varje gång jag och Brom korsade hans väg försökte han döda oss. Eller snarare tillfångata, tortera och sedan döda oss, varav inget direkt befrämjar en nära relation.” Eragon var för spänd för att reagera på Jeods skämt. Jeod flyttade sig lite på sängen. ”Som krigare var Morzan skräckinjagande. Vi tillbringade en hel del tid med att fly från honom, tycker jag mig minnas – från honom och hans drake, vill säga. Få saker är lika skrämmande som att bli jagad av en rasande drake.”
”Hur såg han ut?”
”Du verkar omåttligt intresserad av honom.”
Eragon blinkade till. ”Jag är nyfiken. Han var den siste av De försvurna som dog, och det var Brom som dödade honom. Och nu är Morzans son min dödsfiende.”
”Låt mig tänka efter, då”, sade Jeod. ”Han var lång och bredaxlad, håret var mörkt som korpfjädrar och ögonen hade olika färger. Det ena var blått och det andra svart. Hakan var kal och han saknade en fingertopp, vilken har jag glömt. Stilig var han, på ett grymt, högdraget sätt, och när han talade var han mycket karismatisk. Hans rustning var alltid välpolerad, vare sig han hade ringbrynja eller harnesk, som om han inte hyste någon rädsla för att bli sedd av sina fiender, vilket jag antar att han heller inte gjorde. När han skrattade lät det som om det gjorde ont.”
”Hans följeslagare då, kvinnan Selena? Träffade du henne också?”
Jeod skrattade. ”Om jag hade det skulle jag inte sitta här idag. Morzan må ha varit en skräckinjagande svärdskämpe, en formidabel trollkarl och en mordisk förrädare, men det var den där kvinnan han hade som injagade den största skräcken i folk. Morzan använde henne endast till uppdrag som var så motbjudande, svåra eller hemliga att ingen annan ville åta sig dem. Hon var hans Svarta hand, och hennes närvaro signalerade alltid nära förestående död, tortyr, förräderi eller någon annan fasa.” Eragon mådde illa av att höra sin mor beskrivas på ett sådant sätt. ”Hon var fullkomligt hänsynslös, helt utan vare sig medlidande eller förbarmande. Det sades att när hon bad Morzan att få tjäna honom testade han henne genom att lära henne ordet för helande på det gamla språket – för hon var både besvärjare och vanlig kämpe – och lät henne sedan mäta sig med tolv av hans finaste fäktare.”
”Hur besegrade hon dem?”
”Hon helade dem från deras rädsla och deras hat och allt det som driver en man till att döda. Och medan de stod där och flinade mot varandra som idiotiska får, gick hon fram till männen och skar halsen av dem … Hur är det med dig, Eragon? Du är likblek.”
”Jag mår bara bra. Vad minns du mer?”
Jeod knackade på sin mugg. ”Ytterst lite ifråga om Selena. Hon var alltid något av en gåta. Ingen utom Morzan kände ens till hennes riktiga namn förrän bara några månader innan Morzans död. För den breda massan har hon aldrig varit något annat än Svarta handen. Den Svarta handen vi har idag – de församlade spioner, lönnmördare och trollkarlar som utför Galbatorix gemena skurkstreck – är Galbatorix försök att återskapa det Selena var för Morzan. Till och med inom Varden var det bara en handfull personer som visste vad hon hette, och de flesta av dem möglar i sin grav nu. Vad jag kan minnas så var det Brom som avslöjade hennes rätta identitet. Innan jag gick till Varden med upplysningarna om den hemliga gången in i slottet Ilirea – som restes av alverna för årtusenden sedan och som Galbatorix byggde ut till det svarta citadell som nu dominerar Urû’baen – innan jag gick till dem, hade Brom tillbringat rätt lång tid med att spionera på Morzans egendom i förhoppning om att kunna bringa någon hittills oanad svaghet hos Morzan i dagen … Jag tror att Brom tog sig in i Morzans salar genom att förklä sig till en medlem av tjänarstaben. Det var då han fick reda på det han visste om Selena. Ändå fick vi aldrig klart för oss varför hon var så fäst vid Morzan. Kanske älskade hon honom. I vilket fall som helst var hon fullständigt lojal mot honom, ända in i döden. Strax efter det att Brom hade dödat Morzan nåddes Varden av budet att hon drabbats av sjukdom. Det var som om den tränade höken var så fäst vid sin herre att hon inte kunde leva utan honom.”
Hon var inte fullständigt lojal, tänkte Eragon. Hon trotsade Morzan när det gällde mig, trots att det ledde till att hon förlorade livet. Om hon bara hade kunnat rädda Murtagh med. Vad Jeods redogörelse för hennes illdåd anbelangade, valde Eragon att tro att Morzan hade förvrängt hennes i grunden goda natur. För sitt eget sunda förnufts skull kunde inte Eragon acceptera att båda hans föräldrar hade varit ondskefulla.
”Hon älskade honom”, sade han och stirrade på det mörka grumset i botten av sin kopp. ”I början älskade hon honom; kanske inte lika mycket längre fram. Murtagh är hennes son.”
Jeod höjde ett ögonbryn. ”Jaså? Du har hört det av Murtagh själv, antar jag?” Eragon nickade. ”Ja, det förklarar ett antal frågor jag alltid har undrat över. Murtaghs mor … Det förvånar mig att Brom inte avslöjade just den hemligheten.”
”Morzan gjorde allt han kunde för att dölja Murtaghs existens, till och med från de andra medlemmarna i De försvurna.”
”Med tanke på de makthungriga, förrädiska bedragarnas historia så räddade han antagligen Murtaghs liv. Och det var ju synd.”
Tystnaden smög sig in mellan dem, som ett skyggt djur redo att fly vid minsta rörelse. Eragon fortsatte blicka ner i sin mugg. En mängd frågor ansatte honom, men han visste att Jeod inte kunde besvara dem och det var föga troligt att någon annan kunde det heller: Varför hade Brom gömt sig i Carvahall? För att hålla uppsikt över Eragon, sin mest hatade fiendes son? Hade det varit något slags grymt skämt att ge Eragon Zar’roc, hans fars klinga? Och varför hade inte Brom berättat sanningen om hans börd? Hans grepp om muggen hårdnade, och utan att det var meningen gick lerkärlet i bitar.
Alla tre spratt till av det oväntade ljudet.
”Här, låt mig hjälpa dig med det där”, sade Helen, skyndade fram och torkade av hans skjorta med en trasa. Eragon bad generat om ursäkt flera gånger, varpå både Jeod och Helen svarade att det bara var ett litet missöde och att han inte skulle bekymra sig mer över det.
Medan Helen plockade upp bitarna av bränd lera började Jeod gräva i högarna med böcker, skriftrullar och lösa pappersark som täckte sängen och sade: ”Åh, det hade jag nästan glömt bort. Jag har något åt dig, Eragon, som kan visa sig vara användbart. Om jag bara kan hitta det …” Med ett nöjt utrop rätade han på ryggen och höll upp en bok, som han räckte Eragon.
Det var Domia abr Wyrda, Herraväldet över ödet, en komplett historik över Alagaësia skriven av munken Heslant. Eragon hade sett den första gången i Jeods bibliotek i Teirm. Han hade inte väntat sig att någonsin mer få tillfälle att studera den. Han njöt av känslan att dra med händerna över det utsirade skinnet på pärmens framsida, som var blank av ålder, slog sedan upp boken och beundrade de prydliga runraderna som var skrivna med glänsande rött bläck. Full av vördnad inför den kunskapsskatt han höll i sade Eragon: ”Vill du att jag ska ha den här?”
”Det gör jag”, fastslog Jeod. Han flyttade på sig när Helen plockade upp en bit av muggen som hamnat under sängen. ”Jag tror att du kan ha utbyte av den. Du är inblandad i historiska skeenden, Eragon, och de svårigheter du står inför har sina rötter i sådant som inträffade för årtionden, århundraden och årtusenden sedan. Om jag var du skulle jag studera de läxor historien kan lära oss så fort tillfälle ges, för de kan hjälpa dig med dagens problem. I mitt eget liv har jag ofta fått modet och insikten att välja den rätta vägen genom att läsa vittnesbörd om det förflutna.”
Eragon längtade efter att ta emot gåvan, men tvekade fortfarande. ”Brom sade att Domia abr Wyrda var det värdefullaste föremålet i ditt hus. Och sällsynt dessutom … Förresten, ditt arbete då? Behöver du inte den här för dina efterforskningar?”
”Domia abr Wyrda är värdefull och den är sällsynt”, sade Jeod, ”men bara i Imperiet, där Galbatorix bränner upp vartenda exemplar han hittar och hänger deras olyckliga ägare. Här i lägret har jag redan blivit påprackad sex exemplar från medlemmar av kung Orrins hov, och detta är knappast vad man skulle kalla ett framstående lärdomscentrum. Jag skiljs dock inte från den lättvindigt, och enbart därför att du kan ha större nytta av den än jag. Böcker bör hamna där de blir som mest uppskattade och inte stå olästa och samla damm på en bortglömd hylla, håller du inte med om det?”
”Jovisst.” Eragon slog igen Domia abr Wyrda igen och drog åter med fingrarna längs de invecklade mönstren på framsidan, fascinerad av de virvlande mönster som hade mejslats in i lädret. ”Tack. Jag ska vårda den ömt så länge den är min att vaka över.” Jeod böjde på nacken och lutade sig bakåt mot tältväggen, med nöjd uppsyn. Eragon vred på boken och studerade texten på ryggen. ”Vad var Heslant för slags munk?”
”Han ingick i en liten, hemlighetsfull sekt som kallades Arcaena och hade sitt ursprung i trakten av Kuasta. Deras munkorden, som har bestått i minst fem hundra år, anser att all kunskap är helig.” En antydan till leende skänkte Jeods anlete ett mystiskt drag. ”De ägnar sig hängivet åt att samla in alla upplysningar om världen och bevara dem inför en tid när de tror att en icke närmare specificerad katastrof kommer att ödelägga alla Alagaësias civilisationer.”
”Det låter som en märklig religion”, sade Eragon.
”Är inte alla religioner märkliga för den som står utanför dem?” kontrade Jeod.
Eragon sade: ”Jag har en gåva till dig också, eller snarare till dig, Helen.” Hon lade huvudet på sned med bister och frågande min. ”Du kommer från en köpmannafamilj, inte sant?” Hon knyckte bekräftande med hakan. ”Var du själv mycket insatt i verksamheten?”
Det glimmade till i Helens blick. ”Om jag inte hade gift mig med honom” – hon gjorde en åtbörd med ena axeln – ”skulle jag ha tagit över familjeföretaget när min far dog. Jag var enda barnet, och min far lärde mig allt han kunde.”
Det var vad Eragon hade hoppats få höra. Till Jeod sade han: ”Du hävdade att du är nöjd med din lott här i Varden.”
”Det är jag också. I stort sett.”
”Jag förstår. Du riskerade dock åtskilligt för att hjälpa Brom och mig, och du riskerade ännu mer för att hjälpa Roran och alla de andra från Carvahall.”
”Palancarpiraterna.”
Eragon skrattade och fortsatte: ”Utan din hjälp skulle Imperiet säkerligen ha tagit dem tillfånga. Och på grund av din upproriska handling förlorade ni båda allt som ni hade kärt i Teirm.”
”Vi skulle ha förlorat det ändå. Jag var bankrutt och Tvillingarna hade förrått mig till Imperiet. Det var bara en tidsfråga innan herr Risthart skulle ha låtit gripa mig.”
”Kanske det, men ni hjälpte ändå Roran. Vem kan klandra er om ni samtidigt skyddade era egna halsar? Faktum kvarstår att ni övergav era liv i Teirm för att stjäla Drakvingen tillsammans med Roran och byborna. Och för den uppoffringen kommer jag alltid att vara er tacksam. Så det här är en del av mitt tack …”
Eragon stoppade ett finger under bältet, tog ut den andra av de tre guldkulorna och räckte över den till Helen. Hon höll om den lika varsamt som om den var en rödhakeunge. Medan hon förundrat betraktade den, och Jeod sträckte på halsen för att se sade Eragon: ”Det är inte någon förmögenhet, men om du är slipad bör du kunna få den att växa. Det Nasuada gjorde med spetsarna lärde mig att det finns stora möjligheter att nå affärsmässiga framgångar i krig.”
”Oh ja”, andades Helen. ”Krig är förtjusande för köpmän.”
”Till exempel nämnde Nasuada för mig vid middagen igår kväll att dvärgarna börjar få ont om mjöd, och de har ju medel att köpa så många fat de vill, även om priset är tusen gånger högre än före kriget. Men det är bara ett förslag. Om du ser dig om hittar du kanske andra som är ännu angelägnare om att idka byteshandel.”
Eragon vacklade bakåt när Helen rusade emot honom och omfamnade honom. Hennes hår kittlade honom på hakan. Hon släppte honom, plötsligt blyg, men blev på nytt överväldigad, höll det honungsfärgade klotet framför näsan och sade: ”Tack, Eragon! Åh, tack!” Hon pekade på guldet. ”Det här kan jag använda. Det vet jag att jag kan. Med det ska jag bygga upp ett imperium som är ännu större än min fars.” Den blanka kulan försvann i hennes knutna näve. ”Tror du att mina ambitioner överträffar min förmåga? Det ska bli som jag har sagt. Jag ska inte misslyckas!”
Eragon bugade för henne. ”Jag hoppas att du lyckas och att din framgång blir till glädje för oss alla.”
Eragon lade märke till att senorna i Helens hals var hårt spända när hon neg och sade: ”Du är mycket generös, Skuggbane. Återigen tackar jag dig.”
”Ja, tack”, sade Jeod och reste sig från sängen. ”Jag kan inte tänka mig att vi förtjänar det här” – Helen gav honom en rasande blick, som han inte tog notis om – ”men det är icke desto mindre mycket välkommet.”
”Och gåvan till dig, Jeod”, tillade Eragon improviserat, ”kommer inte från mig utan från Saphira. Hon har gått med på att låta dig flyga på henne när ni båda har någon timme över.” Det plågade Eragon att dela med sig av Saphira, och han visste att hon skulle bli upprörd över att han inte rådgjort med henne innan han bjöd ut hennes tjänster, men efter att ha gett Helen guldet kände han sig skyldig och ville ge Jeod något av jämförbart värde.
En hinna av tårar gjorde Jeods ögon blanka. Han grep Eragons hand och skakade den, och medan han fortfarande höll den sade han: ”Jag kan inte föreställa mig någon större ära. Tack. Du anar inte hur mycket du har gjort för oss.”
Eragon lösgjorde sig ur Jeods grepp och makade sig mot tältets ingång medan han ursäktade sig så taktfullt han kunde och tog farväl. Till slut, efter ännu en omgång tack från deras sida och ett självkritiskt ”Det var så lite”, lyckades han fly utomhus.
Eragon vägde Domia abr Wyrda i handen och kastade sedan en blick mot solen. Det skulle inte dröja länge innan Saphira kom tillbaka, men han kunde fortfarande hinna med en sak till. Fast först måste han gå till sitt tält. Han ville inte bära omkring Domia abr Wyrda i lägret och riskera att den kom till skada.
Jag äger en bok, tänkte han förtjust.
Han travade iväg med boken tryckt mot bröstet, medan Blödhgarm och de andra alverna följde efter.