När väl Domia abr Wyrda var tryggt gömd i hans tält gick Eragon till Vardens rustkammare, en stor öppen paviljong fylld med spjut, svärd, pikar, bågar och armborst. Högar med sköldar och läderrustningar fyllde spjällårar. De dyrbarare ringbrynjorna, vapenrockarna, hättorna och benskenorna hängde på träställningar. Hundratals koniska hjälmar blänkte som polerat silver. Buntar med pilar kantade paviljongen, och bland dem satt tjugo eller fler pilmakare, flitigt sysselsatta med att renovera pilar vars fjädrar hade blivit skadade under slaget om Brinnande slätten. En ständig ström av män sprang in och ut ur paviljongen: somliga kom med vapen och rustningar som behövde repareras, vissa var nya rekryter som skulle utrustas och andra forslade utrustning till olika delar av lägret. Alla verkade skrika allt de orkade. Och mitt i virrvarret stod den man Eragon hoppades få se: Fredric, Vardens vapenmästare.
Blödhgarm följde efter Eragon in i tältet. Så snart de kom in under tygtaket tystnade männen där inne, med blicken fäst på de båda. Sedan återtog de vad de höll på med, fastän med snabbare steg och lägre röst.
Fredric höjde ena armen till hälsning och skyndade fram för att möta dem. Som alltid bar han sin rustning av hårig oxhud – som luktade nästan lika motbjudande som djuret måste ha gjort i sin ursprungliga skepnad – liksom ett massivt tvåhandssvärd som hängde tvärsöver ryggen och vars fäste stack upp ovanför hans högra axel. ”Skuggbane!” mullrade han. ”Vad kan jag hjälpa dig med denna vackra eftermiddag?”
”Jag behöver ett svärd.”
Fredrics leende bröt igenom skägget. ”Åh, jag undrade om du skulle besöka mig angående det. När du gav dig av till Helgrind utan någon klinga i handen tänkte jag att nåväl, du kanske har nått bortom sådant nu. Du kanske kan utkämpa alla dina strider med trollkraft.”
”Nej, inte ännu.”
”Ja, jag kan inte säga att jag beklagar det. Alla behöver ett bra svärd, hur skickliga de än är på besvärjelser. I slutändan handlar det alltid om stål mot stål. Du ska få se, det är så den här striden mot Imperiet kommer att avgöras, med en svärdsspets som genomborrar Galbatorix förbannade hjärta. Ha, jag slår vad om en årslön att till och med Galbatorix har ett eget svärd och att han använder det också, trots att han kan sprätta upp folk som en fisk bara genom att vifta med fingret. Inget går riktigt upp emot känslan av att hålla fint stål i näven.”
Medan han pratade förde Fredric dem mot ett ställ med svärd som stod avskilt från de andra. ”Vilket slags svärd är du ute efter?” frågade han. ”Zar’roc som du hade var ett enhandssvärd, om jag minns rätt. Med en klinga som var ungefär två tummar brett – två av mina tummar i varje fall – och en form som passade lika bra för hugg som för stötar, eller hur?” Eragon nickade bifall, och vapenmästaren grymtade och började dra svärd ur stället som han svingade i luften, blott för att ställa tillbaka dem med missnöjd min. ”Alvklingor är vanligen tunnare och lättare än våra eller dvärgarnas, tack vare de förtrollningar de smider in i stålet. Om vi gjorde våra lika klena som deras skulle inte svärden hålla mer än en minut i strid innan de böjdes, bröts av eller fick så djupa hack att man inte ens kan skära mjukost med dem.” Hans blick for över till Blödhgarm. ”Är det inte så, alv?”
”Precis som du säger, människa”, svarade Blödhgarm med mycket välmodulerad röst.
Fredric nickade och undersökte eggen på ett annat svärd, så fnös han och släppte tillbaka det i stället. ”Vilket innebär att vilket svärd du än väljer så är det antagligen tyngre än vad du är van vid. Det borde inte utgöra någon större svårighet för dig, Skuggbane, men den extra tyngden kan ändå påverka snabbheten i dina hugg.”
”Jag uppskattar varningen”, sade Eragon.
”Ingen orsak”, sade Fredric. ”Det är det som är min uppgift: att hindra så många som möjligt av Varden från att bli dödade och att hjälpa dem att döda så många som möjligt av Galbatorix förbaskade soldater. Det är ett bra jobb.” Han lämnade stället och lufsade iväg till ett annat, dolt bakom en hög rektangulära sköldar. ”Att hitta det rätta svärdet åt någon är en konst i sig. Ett svärd ska kännas som en förlängning av armen, som om det har vuxit fram ur själva kroppen. Man ska inte behöva tänka på att förflytta det, utan rörelserna ska vara lika instinktiva som när en häger rör sin näbb eller en drake sina klor. Det perfekta svärdet är uppsåtet förkroppsligat: det överför din önskan till handling.”
”Du låter som en poet.”
Med blygsam min ryckte Fredric lätt på axlarna. ”Jag har valt ut vapen åt män på väg ut i strid i tjugosex år. Efter ett tag tränger det in i ryggmärgen, får tankarna att gå till livslotter och ödet och huruvida den där unga grabben jag skickade iväg med en hillebard fortfarande skulle vara vid liv om jag gett honom en spikklubba istället.” Fredric hejdade sig med ena handen lyft över svärdet i mitten av ställningen och såg på Eragon. ”Föredrar du att slåss med eller utan sköld?”
”Med”, sade Eragon. ”Men jag kan inte bära med mig en hela tiden. Och det verkar aldrig finnas någon inom räckhåll när jag blir angripen.”
Fredric knackade på svärdsfästet och gnagde på skägget vid underläppen. ”Hmm. Du behöver alltså ett svärd du kan använda separat men som inte är för långt för att fungera med alla typer av sköldar, från en liten rund till en heltäckande. Det innebär ett svärd av medellängd, som är lätt att svinga med en hand. Klingan ska också kunna bäras vid alla tillfällen, vara elegant nog för en kröning och tålig nog att hålla tillbaka ett gäng kuller.” Han gjorde en grimas. ”Det är inte naturligt det som Nasuada har gjort, att liera oss med de där monstren. Det kan inte bli varaktigt. Sådana som vi och sådana som de har aldrig varit ämnade att beblanda sig med varandra …” Han ruskade på sig. ”Det är synd att du bara vill ha ett enda svärd. Eller misstar jag mig?”
”Nej. Saphira och jag reser alldeles för mycket för att släpa omkring på ett halvdussin klingor.”
”Det har du förstås rätt i. Dessutom förväntas inte en krigare som du ha mer än ett vapen. Den döpta klingans förbannelse, kallar jag det.”
”Vad är det?”
”Alla stora krigare”, sade Fredric, ”svingar ett svärd – det är vanligtvis ett svärd – som har ett namn. Antingen döper han det själv eller så döper barderna det åt honom, när han väl har bevisat sin tapperhet med någon enastående bedrift. Därefter måste han använda det svärdet. Det förväntas av honom. Om han dyker upp till en strid utan det frågar hans vapenbröder var det är någonstans. De undrar om han skäms över sin framgång och om han förolämpar dem genom att avvisa de hyllningar de har ägnat honom, och till och med hans fiender kan propsa på att vänta med att slåss tills han har hämtat sin beryktade klinga. Vänta ska du få se: så fort du strider mot Murtagh eller gör något annat minnesvärt med ditt nya svärd kommer Varden att envisas med att döpa det. Och de kommer att vänta sig att få se det på din höft hädanefter.” Han fortsatte prata medan han gick vidare till en tredje ställning: ”Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli så lyckligt lottad att jag fick hjälpa en Ryttare att välja sitt vapen. Vilket tillfälle! Det känns som om det här är höjdpunkten i mitt arbete med Varden.”
Fredric plockade ett svärd från stället och gav det till Eragon. Eragon förde svärdsspetsen uppåt och neråt men skakade sedan på huvudet. Fästet låg inte bra i handen. Vapenmästaren verkade inte besviken. Tvärtom tycktes Eragons avvisande liva upp honom, som om han riktigt njöt av utmaningen. Han räckte fram ett annat svärd till Eragon, och återigen skakade Eragon på huvudet. Tyngdpunkten låg för långt framåt för hans smak.
”Det som bekymrar mig”, sade Fredric och vände sig åter mot stället, ”är att vilket svärd jag än ger dig måste det tåla stötar som skulle förstöra en vanlig klinga. Vad du behöver är något dvärgatillverkat. Deras smeder är de skickligaste jämte alvernas, och ibland överträffar de till och med dem.” Fredric kisade mot Eragon. ”Vänta nu, jag har ju ställt fel frågor! Hur har du lärt dig att blockera och parera? Var det egg mot egg? Jag tycker mig minnas att jag såg dig göra något sådant när du duellerade mot Arya i Farthen Dûr.”
Eragon rynkade pannan. ”Än sen?”
”Än sen?” Fredric gapskrattade. ”Inte för att jag vill vara respektlös, Skuggbane, men om du slår en svärdsegg mot en annan så skadar du båda allvarligt. Det kanske inte var något problem med en förtrollad klinga som Zar’roc, men du kan inte göra så med något av de svärd jag har här, inte om du vill slippa byta ut svärdet efter varenda strid.”
En bild dök upp i Eragons huvud. Han såg de hackiga kanterna på Murtaghs svärd och blev irriterad på sig själv för att ha förbisett något så självklart. Han hade blivit van vid Zar’roc, som aldrig blev slött, som aldrig visade några tecken på slitage och som, såvitt han visste, var oemottagligt för de flesta besvärjelser. Vem vet, det kanske inte ens gick att förstöra en Ryttares svärd. ”Du behöver inte oroa dig för det; jag kommer att skydda svärdet med trollkraft. Måste jag vänta hela dagen på ett vapen?”
”En fråga till, Skuggbane. Kommer din trollkraft att vara för evigt?”
Rynkan i Eragons panna blev djupare. ”Eftersom du frågar, nej. Endast en enda alv förstår hur en Ryttares svärd ska göras, och hon har inte delat med sig av sina hemligheter. Det jag kan göra är att överföra en viss mängd energi till svärdet. Energin kommer att hindra det från att skadas tills de slag som skulle ha skadat svärdet tömmer förrådet av energi, varvid svärdet återgår till sitt ursprungliga tillstånd och, förmodligen, splittras i handen på mig nästa gång jag går i närkamp med min motståndare.”
Fredric kliade sig i skägget. ”Jag tror dig på ditt ord, Skuggbane. Poängen är alltså att om du bankar på soldater tillräckligt länge så nöter du ner dina besvärjelser, och ju hårdare du bankar desto snabbare går besvärjelserna åt. Eller?”
”Just det.”
”Då bör du undvika att slå egg mot egg, eftersom det kommer att nöta ner dina besvärjelser snabbare än nästan någonting annat.”
”Jag har inte tid med det här”, fräste Eragon som nu tappat tålamodet. ”Jag har inte tid att lära mig ett helt nytt sätt att slåss. Imperiet kan anfalla när som helst. Jag måste koncentrera mig på att öva på det jag faktiskt kan, inte på att försöka lära mig behärska nya rörelsemönster.”
Fredric klappade i händerna. ”Då vet jag precis vad du ska ha!” Han började rota i en lår fylld med vapen samtidigt som han pratade för sig själv. ”Först den här, sedan den där, och sedan får vi se var vi hamnar.” Från lårens botten drog han fram en stor svart spikklubba med kragat huvud.
Fredric knackade med en knoge på spikklubban. ”Med den här kan du bryta av svärd. Du kan klyva ringbrynjor och slå in hjälmar, och du kommer inte att skada den ett dugg oavsett vad du träffar.”
”Det är ju en klubba”, protesterade Eragon. ”En metallklubba.”
”Än sen? Med din styrka kan du svinga den som om den vore lätt som ett vasstrå. Med den här blir du rena skräcken på slagfältet.”
Eragon skakade på huvudet. ”Nej. Att krossa saker är inte det sätt jag föredrar att strida på. Förresten skulle jag aldrig ha kunnat döda Durza genom att genomborra hans hjärta om jag hade haft en stridsklubba istället för ett svärd.”
”Då har jag bara ett förslag till, om du inte insisterar på en traditionell klinga.” Från en annan del av paviljongen hämtade Fredric ett vapen han identifierade som en huggare. Det var ett svärd, men inte ett svärd av den typ Eragon var van vid, även om han hade sett dem bland Varden förut. Huggaren hade en polerad, skivformad svärdsknapp, blank som ett silvermynt, ett kort grepp gjort av trä överdraget med svart läder, en krökt parerstång med en rad ingraverade dvärgrunor, och en eneggad klinga som var lika lång som hans utsträckta arm med en smal ränna på var sida. Huggaren var rak fram till ungefär sex tum före udden, där den buktade lite utåt i en mjuk böj ner till den sylvassa udden. Denna breddning av klingan minskade sannolikheten att spetsen skulle böjas eller gå av när den drevs genom en rustning. Huggarens ände hade ett huggtandsliknande utseende, och vapnet var till skillnad från ett tveeggat svärd utformat för att hållas med klingan och parerstången vinkelrätt mot marken. Det märkligaste draget hos huggaren var emellertid klingans nedre, halvtumsbreda parti, inklusive eggen, som var pärlgrått och betydligt mörkare än det spegelsläta stålet ovanför. Gränsen mellan de båda partierna var vågig, som en sidenhalsduk som fladdrar i vinden.
Eragon pekade på det grå bandet. ”Det där har jag aldrig sett förut. Vad är det?”
”En thriknzdal”, svarade Fredric. ”Det är dvärgarnas uppfinning. De härdar eggen och resten av bladet var för sig. Eggen gör de hård, hårdare än vi törs med våra hela klingor. Klingans mitt och bakparti mjukglödgas så att huggarens rygg är mjukare än eggen, mjuk nog för att böja sig och klara stridens påfrestningar utan att splittras som en frostskadad fil.”
”Behandlar dvärgarna alla sina klingor på det viset?”
Fredric skakade på huvudet. ”Bara sina eneggade svärd och de finaste av de tveeggade svärden.” Han tvekade, och osäkerhet smög sig in i blicken. ”Du förstår varför jag valde det här åt dig, Skuggbane, eller hur?”
Eragon förstod. Med huggaren i rät vinkel mot marken skulle alla hugg han fångade upp med svärdet, såvida han inte avsiktligt vred på handleden, träffa klingans flatsida och spara eggen till hans egna attacker. Att svinga huggaren skulle bara kräva en smärre justering av hans fäktstil.
Med långa kliv stegade han ut ur paviljongen och intog utgångsställning med huggaren. Han svingade den över huvudet och lät den falla ner mot huvudet på en tänkt fiende, vred sig sedan och kastade sig framåt, slog undan ett osynligt spjut, tog ett språng nio alnar åt vänster och snurrade, med ett elegant men opraktiskt drag, klingan bakom ryggen och flyttade samtidigt över vapnet från den ena handen till den andra. Med lika lugn andhämtning och puls som vanligt gick han tillbaka till Fredric och Blödhgarm. Huggarens snabbhet och balans hade imponerat på Eragon. Den kunde inte mäta sig med Zar’roc, men det var ändå ett enastående svärd.
”Du valde väl”, sade han.
Fredric uppfattade emellertid det förbehållsamma i hans hållning, för han sade: ”Och ändå är du inte helt tillfreds, Skuggbane.”
Eragon snurrade huggaren i en cirkel och gjorde sedan en grimas. ”Jag önskar bara att den inte påminde så mycket om en stor flåkniv. Jag känner mig rätt fånig med den.”
”Åh, bry dig inte om ifall dina fiender skrattar. Det kommer de inte att kunna göra när du väl hugger huvudet av dem.”
Road nickade Eragon. ”Jag tar den.”
”Ett ögonblick, då”, sade Fredric, försvann in i paviljongen och kom tillbaka med en svart läderskida dekorerad med slingornament i silver. Han gav Eragon skidan och frågade: ”Har du någonsin fått lära dig hur man slipar ett svärd, Skuggbane? Det behövde du väl inte göra med Zar’roc?”
”Nej”, medgav Eragon, ”men jag är inte bortkommen med en slipsten. Jag kan slipa en kniv tills den är så vass att den skär av en tråd som man lägger över eggen. Dessutom kan jag alltid skärpa eggen med trollkraft om det behövs.”
Fredric stönade och slog sig på låren så att något dussin hårstrån lossnade från hans benkläder av oxhud. ”Nej, nej, en rakknivstunn egg är precis det man inte vill ha på ett svärd. Den fasade kanten måste vara tjock, tjock och stark. En krigare måste kunna vårda sin utrustning ordentligt, och däri ingår att kunna slipa sitt svärd!”
Därefter propsade Fredric på att skaffa fram en ny slipsten åt Eragon och visa honom exakt hur han skulle göra huggarens egg stridsklar. När han väl var övertygad om att Eragon kunde slipa fram en helt ny egg på vapnet sade han: ”Du kan slåss med en rostig rustning. Du kan slåss med en bucklig hjälm. Men om du vill se solen gå upp igen, slåss aldrig med ett slött svärd. Om du nyss har överlevt ett slag och det känns som om du hade bestigit Beorerna och ditt svärd inte är lika vasst som det är nu, då spelar det ingen roll hur trött du är utan så fort du får tillfälle slår du dig ner och plockar fram slipstenen och strigeln. Precis som du skulle ta hand om din häst, eller Saphira, innan du ser till dig själv, bör du också sköta om ditt svärd. För utan det är du bara ett hjälplöst byte inför dina fiender.”
De hade suttit ute i eftermiddagssolen i över en timme när vapenmästaren äntligen var klar med sina instruktioner. Plötsligt gled en sval skugga över dem och Saphira landade i närheten.
Du väntade, sade Eragon. Du väntade avsiktligt! Du kunde ha räddat mig för evigheter sedan, men istället lät du mig sitta här och lyssna på Fredrics utläggningar om vattenstenar, oljestenar och huruvida linfröolja är bättre än smält fett för att skydda metall mot rost.
Och är det det?
Egentligen inte. Det luktar bara inte lika illa. Men det är ovidkommande! Varför lämnade du mig åt detta onda öde?
Ett av hennes tjocka ögonlock sänktes i en loj blinkning. Överdriv inte. Ont öde? Du och jag har betydligt värre öden att se fram emot om vi inte är ordentligt förberedda. Det mannen med de illaluktande kläderna sade verkade vara viktigt för dig att veta.
Nåja, det var det kanske, medgav han. Hon krökte på nacken och slickade klorna på högra frambenet.
Efter att ha tackat Fredric och tagit adjö av honom, och kommit överens med Blödhgarm om en mötesplats, fäste Eragon huggaren vid Beloth den vises bälte och klättrade upp på Saphiras rygg. Han tjöt och hon röt när hon höjde vingarna och sköt fart upp mot himlen.
Vimmelkantig klamrade sig Eragon fast vid taggen framför sig och såg människorna och tälten där nere krympa till platta miniatyrversioner av sig själva. Från ovan var lägret ett rutmönster av gråa, trekantiga toppar, vars östra sidor låg i djup skugga vilket gjorde att hela området påminde om ett schackbräde. Befästningarna som omgärdade lägret var taggiga som en igelkott, och de vita spetsarna på de fjärran pålarna lyste klart i de sneda solstrålarna. Kung Orrins kavalleri var en massa kryllande prickar i lägrets nordvästra kvadrant. I öster låg urgalernas läger, lågt och mörkt på den kuperade slätten.
De steg högre.
Den kalla, rena luften stack i Eragons kinder och brände i lungorna. Han tog bara grunda andetag. Bredvid dem svävade en tjock molnpelare som såg lika fast ut som vispad grädde. Saphira flög i spiral runt den och hennes ojämna skugga rusade fram över plymen. Ett ensamt fuktstråk träffade Eragon, förblindade honom under några sekunder och fyllde näsan och munnen med iskalla droppar. Han flämtade till och torkade sig i ansiktet.
De steg ovanför molnen.
En rödörn skrek åt dem när den flög förbi.
Saphiras vingslag började bli ansträngda, och Eragon kände sig yr i huvudet. Saphira höll vingarna stilla och gled från den ena termiska uppvinden till den nästa, så att hon höll sig kvar på samma höjd men inte steg högre.
Eragon tittade ner. De var så högt uppe att höjden hade slutat spela någon roll och det som fanns på marken inte längre tedde sig verkligt. Vardens läger var ett oregelbundet format spelbräde täckt med små grå och svarta rektanglar. Jietfloden var ett silverrep kantat med gröna tofsar. I söder bildade de svavelhaltiga molnen som steg upp från Brinnande slätten en kedja med lysande orangefärgade berg, hemvist för skuggaktiga monster som gång på gång flimrade till och försvann. Eragon vände snabbt bort blicken.
I kanske en halvtimme drev han och Saphira med vinden, slappnade av i den tysta trevnaden av varandras sällskap. En ohörbar besvärjelse såg till att skydda Eragon från kylan. Äntligen var de ensamma, lika ensamma som de hade varit i Palancardalen innan Imperiet hade gjort intrång i deras liv.
Saphira var den som först sade något. Vi är himlens härskare.
Här vid världens tak. Eragon sträckte upp handen, som om han kunde nudda vid stjärnorna från sin plats.
Saphira skevade åt vänster och fångade upp en varmare luftström nerifrån, sedan planade hon ut igen. Imorgon ska du viga Roran och Katrina.
Vilken märklig tanke det är. Märkligt att Roran ska gifta sig, och märkligt att det är jag som ska förrätta vigseln … Roran gift. Tanken gör att jag känner mig äldre. Inte ens vi, som till helt nyligen var pojkar, undgår tidens obönhörliga gång. Sålunda skrider generationerna fram, och snart blir det vår tur att skicka ut våra barn för att göra det som behöver göras.
Men bara om vi överlever de närmaste månaderna.
Ja, det förstås.
Saphira krängde till när de kom in i ett område med turbulens. Sedan tittade hon på honom och frågade: Beredd?
Kör!
Hon vinklade kroppen framåt, fällde in vingarna tätt mot kroppen och föll mot marken, snabbare än en avskjuten pil. Eragon skrattade när känslan av viktlöshet kom över honom. Han knep åt benen runt Saphira för att hindra sig själv från att glida iväg från henne, sedan sköljde en våg av lättsinnighet in över honom och han släppte taget med armarna och sträckte upp dem över huvudet. Landskivan där nere snurrade som ett hjul när Saphira borrade sig fram genom luften. Hon saktade in, hejdade sin rotation och rullade sedan över till höger tills hon föll upp och ner.
”Saphira!” ropade Eragon och bankade henne på axeln.
Med ett band av rök strömmande ut ur näsborrarna rätade hon upp sig och dök återigen mot marken, som snabbt närmade sig. Det slog lock för Eragons öron, och han gapade när trycket ökade. Mindre än tusen fot ovanför Vardens läger, och bara några få sekunder från att krascha in i tälten och åstadkomma en stor och blodig krater, lät Saphira vinden fånga hennes vingar. Stöten som följde fick Eragon att kastas framåt, och det var nära att taggen han hade hållit sig i träffade honom i ögat.
Med tre kraftiga vingslag bromsade Saphira in tills de hängde helt stilla. Sedan låste hon vingarna i utfällt läge och började försiktigt flyga i spiral neråt.
Oj vad kul det där var! utbrast Eragon.
Det finns ingen annan idrott som är lika spännande som flygning, för om man förlorar dör man.
Åh, men jag litar fullkomligt på din skicklighet. Du skulle aldrig kraschlanda. Hon strålade av belåtenhet över komplimangen.
Hon vek av mot hans tält, ruskade på huvudet så att han skakades om och sade: Jag borde ha vant mig vid det nu, men varenda gång jag planar ut ur en dykning på det där viset får jag sådan träningsvärk i bröstet och vingarna att jag knappt kan röra mig nästa morgon.
Han klappade henne. Ja, du borde inte behöva flyga imorgon. Bröllopet är vårt enda åtagande, och dit kan du gå. Hon grymtade, landade i ett stoftmoln och slog på samma gång omkull ett tomt tält med svansen.
Eragon satt av och lämnade henne där hon stod och putsade sig själv med sex alver i närheten. De övriga sex travade med honom genom lägret bort till helaren Gertrude. Av henne lärde han sig vigselritualen han skulle behöva dagen därpå, och han övade på den tillsammans med henne så att han skulle slippa göra något pinsamt misstag när det blev dags.
Sedan gick Eragon tillbaka till sitt tält, tvättade av sig och bytte om innan han och Saphira begav sig för att äta middag tillsammans med kung Orrin och hans följe, så som de hade lovat.
Sent den kvällen, när banketten äntligen var över, promenerade Eragon och Saphira tillbaka till tältet medan de blickade upp mot stjärnorna och talade om vad som varit och vad som kunde tänkas bli. Och de var lyckliga. När de kom fram till sitt mål stannade Eragon till och såg upp på Saphira, och hans hjärta var så fullt av kärlek att han trodde det skulle sluta slå.
Godnatt, Saphira.
Godnatt, liten.