Morgonen därpå gick Eragon ut bakom tältet, tog av sig sina tunga ytterplagg och började utföra rörelserna på andra nivån av rimgar, den serie övningar som alverna hade utformat. Snart gick frusenheten över och han började flåsa av ansträngningen. Svetten täckte armar och ben, vilket gjorde det svårt för honom att hålla kvar greppet om fötterna eller händerna i olika förvridna ställningar där det kändes som om musklerna skulle slitas loss från skelettet.
En timme senare avslutade han rimgarövningarna. Han torkade av händerna på en flik av tältduken, drog huggaren och tränade svärdsfäktning i ytterligare trettio minuter. Han skulle helst ha velat fortsätta bekanta sig med svärdet under resten av dagen – för han visste att hans liv kunde hänga på hur skicklig han var med det – men tidpunkten för Rorans bröllop närmade sig snabbt, och byborna behövde all hjälp de kunde få om alla förberedelser skulle bli klara i tid.
Uppiggad badade Eragon i kallvatten och klädde sig. Sedan gick han och Saphira bort till Elain, som övervakade tillagningen av Rorans och Katrinas bröllopsmiddag. Blödhgarm och hans följeslagare tassade förstulet fram mellan tälten sisådär en tjugo alnar bakom dem.
”Åh, bra, Eragon”, sade Elain. ”Jag hoppades att du skulle komma.” Hon stod med båda händerna tryckta mot ländryggen för att avlasta tyngden av graviditeten. Genom att knycka med hakan visade hon förbi en rad med spett och kittlar som var upphängda över en kolbädd, förbi en grupp män som höll på att stycka en gris, förbi tre provisoriska ugnar byggda av lera och sten och förbi en hög kaggar. Bortom allt detta fanns en rad plankor utlagda på stubbar, som sex kvinnor använde som arbetsbänk. ”Det finns fortfarande deg till tjugo bröd kvar att knåda. Kan du vara snäll och ta itu med det?” Sedan rynkade hon pannan åt förhårdnaderna på hans knogar. ”Och du kan väl försöka låta bli att lägga de där i degen?”
De sex kvinnorna som stod vid plankorna, däribland Felda och Birgit, tystnade när Eragon intog sin plats bland dem. Hans försök att få igång samtalet igen misslyckades, men efter en stund, när han hade slutat anstränga sig för att få dem att slappna av och koncentrerade sig på knådandet, började de självmant prata igen. De pratade om Roran och Katrina och vilken tur de två hade och om bybornas tillvaro i lägret och om färden dit, och sedan tittade Felda rätt som det var bort mot Eragon och sade: ”Degen ser lite kladdig ut. Ska du inte ta i lite mer mjöl?”
Eragon kontrollerade konsistensen. ”Du har rätt. Tack.” Felda log, och efter det inkluderade kvinnorna honom i samtalet.
Medan Eragon bearbetade den varma degen låg Saphira och solade sig på en gräsplätt i närheten. Barnen från Carvahall lekte på och runt henne, och skratt och skrik flikades in bland den dovare klangen av vuxenröster. När ett par skabbiga hundar började skälla på Saphira lyfte hon huvudet från marken och morrade åt dem. De sprang bjäbbande därifrån.
Alla i gläntan var någon som Eragon hade känt när han växte upp: Horst och Fisk som stod på andra sidan spetten i färd med att bygga bord till middagen, Kiselt som torkade bort grisblodet från underarmarna, Albriech, Baldor, Mandel och flera andra av de yngre männen som bar på störar omvirade med tygband till kullen där Roran och Katrina skulle gifta sig, värdshusvärden Morn som höll på att blanda i ordning bröllopsdrickan medan hans hustru, Tara, höll tre vinkrus och ett fat åt honom. Några hundra fot därifrån skrek Roran något åt en mulåsnedrivare som försökte driva sina skyddslingar genom gläntan. Loring, Delwin och pojken Nolfavrell stod i en klunga i närheten och såg på. Med en högljudd svordom grabbade Roran tag i selen på mulåsnan i täten och kämpade för att vända djuren åt andra hållet. Synen roade Eragon. Han hade aldrig sett Roran så skärrad, och heller inte så lättretlig.
”Den mäktige krigaren är nervös inför sin strid”, kommenterade Isold, en av de sex kvinnorna bredvid Eragon. Gruppen skrattade.
”Måhända”, sade Birgit och rörde ner vatten i mjölet, ”oroar han sig för att hans svärd ska böjas under striden.” Stor munterhet bröt ut bland kvinnorna. Eragon blev röd om kinderna, höll blicken fäst på degen framför sig och började knåda fortare. Oanständiga skämt var vanliga vid bröllop, och han hade själv roat sig med sådana förr, men att höra dem riktas mot hans kusin gjorde honom förlägen.
Det var inte endast de som skulle närvara vid bröllopet som fanns i Eragons tankar, utan i lika hög grad också de som inte kunde vara med. Han tänkte på Byrd, Quimby, Parr, Hida, unge Elmund, Kelby och de andra som hade dött på grund av Imperiet. Men framför allt tänkte han på Garrow och önskade att hans morbror fortfarande hade varit i livet och fått se sin ende son hyllad som en hjälte av såväl byborna som Varden och få se honom ta Katrinas hand och äntligen till fullo bli man.
Eragon log förnöjt, slöt ögonen och vände upp ansiktet mot solen, som nu stod som högst på himlen. Vädret var skönt. Doften av jäst, mjöl, grillat kött, nyss upphällt vin, kokande soppor, söta bakverk och smält karamell genomsyrade den öppna platsen. Hans vänner och familj var samlade runt honom för att fira och inte för att sörja. Och för ögonblicket var han utom fara och Saphira likaså. Det är så här livet borde vara.
En ensam hornstöt skallade ut över nejden, onaturligt högt.
Sedan igen.
Och igen.
Alla stelnade till, osäkra på vad de tre tonerna innebar.
Under en kort stund var hela lägret tyst, med undantag för djuren, och sedan började Vardens krigstrummor att slå. Kaos bröt ut. Mödrarna sprang för att ta hand om sina barn och kockarna kvävde sina eldar medan resten av männen och kvinnorna skyndade efter sina vapen.
Eragon rusade mot Saphira samtidigt som hon kom på fötter. Han sträckte sig ut med sinnet, letade rätt på Blödhgarm, och när väl alven sänkte sina skyddsmurar en aning sade han: Möt oss vid norra ingången.
Vi hör och lyder, Skuggbane.
Eragon kastade sig upp på Saphira. I samma ögonblick som han fick ena benet över halsen hoppade hon över fyra tältrader, landade och hoppade sedan en andra gång med halvt utfällda vingar, flög inte utan snarare skuttade genom lägret som en puma som korsar en snabbt strömmande flod. Varje gång de landade kändes stöten i Eragons tänder och ryggrad och hotade kasta av honom från hans upphöjda plats. Medan de steg och sjönk och skrämda krigare kastade sig ur deras väg, kontaktade Eragon Trianna och de andra medlemmarna i Du Vrangr Gata, noterade var varje besvärjare befann sig och organiserade dem för strid.
Någon som inte ingick i Du Vrangr Gata nuddade vid hans tankar. Han ryggade undan och smällde upp murar runt sitt medvetande innan han insåg att det var örtakvinnan Angela och tillät kontakten. Hon sade: Jag är tillsammans med Nasuada och Elva. Nasuada vill att du och Saphira möter henne vid norra ingången …
Så fort vi kan. Ja, ja, vi är på väg. Elva då? Förnimmer hon något?
Smärta. Stor smärta. Din. Vardens. De andras. Jag är ledsen, hon är inte så sammanhängande just nu. Det är för mycket för henne att orka med. Jag ska försänka henne i sömn tills våldsamheterna är över. Angela bröt förbindelsen.
Som en snickare som lägger fram och inspekterar sina verktyg innan han påbörjar ett nytt projekt såg Eragon över de skyddsbarriärer han hade placerat ut runt sig själv, Saphira, Nasuada, Arya och Roran. De verkade alla vara i gott skick.
Saphira stannade framför hans tält, med en sladd så att klorna grävde fåror i den packade jorden. Han tog ett språng ner från hennes rygg, rullade runt när han träffade marken och studsade upp på fötter. På väg in i tältet knäppte han upp svärdsbältet. Han släppte bältet med huggaren på marken, kravlade in under britsen och tog fram sin rustning. Ringbrynjans kalla, tunga ringar gled över hans huvud och lade sig tillrätta på axlarna med ett ljud som av klirrande mynt. Han knöt fast läderkalotten, satte ringbrynjehuvan ovanpå och tryckte till sist ner hjälmen på huvudet. Han slet åt sig bältet och fäste det återigen runt midjan. Med ben- och armskenorna i vänstra handen stack han in lillfingret under sköldremmen, grabbade tag i Saphiras tunga sadel med högra handen och störtade ut ur tältet.
Han släppte rustningsdelarna på marken med ett högljutt skramlande, kastade upp sadeln på Saphiras rundade axlar och klättrade upp efter den. I brådskan, upphetsningen och rädslan hade han besvär med att spänna fast remmarna.
Saphira rörde oroligt på sig. Skynda dig. Det tar för lång tid.
Ja! Jag skyndar mig allt jag kan! Att du är så förbaskat stor gör inte saken lättare!
Hon morrade.
Lägret sjöd av aktivitet, människor och dvärgar strömmade norrut för att besvara krigstrummornas kallelse.
Eragon plockade ihop de övergivna rustningsdelarna på marken, tog sig åter upp på Saphira och satte sig tillrätta i sadeln. Med ett blixtrande nedåtsvep med vingarna, ett ryck av acceleration, en virvlande vindstöt och det bittra kvidandet från armskenorna som skrapade mot skölden lyfte Saphira. Medan de i hög fart flög mot lägrets norra ände fäste Eragon benskenorna runt vaderna och höll sig kvar på Saphira enbart med benstyrka. Armskenorna klämde han fast mellan magen och framvalvet på sadeln. Skölden hängde han på en halstagg. När benskenorna satt som de skulle stoppade han in benen i raden med läderöglor på var sida av sadeln och drog åt löpknuten på varje ögla.
Eragons hand nuddade vid Beloth den vises bälte. Han stönade när han mindes att han hade tömt bältet när han helade Saphira i Helgrind. Åååh! Jag borde ha lagrat lite energi i det.
Vi klarar oss bra, sade Saphira.
Han höll just på att sätta på sig armskenorna när Saphira vinklade vingarna i en båge så att de halvgenomskinliga membranen kupade sig över en luftficka, varpå hon stegrade sig och tog mark på krönet till en av vallarna som löpte runt lägret. Nasuada var redan där, i sadeln på sin tunga stridshäst, Stridsstorm. Bredvid henne fanns Jörmöndur, även han beriden, Arya, till fots, och de Natthökar som hade vakten, anförda av Khagra, en av de urgaler som Eragon hade mött på Brinnande slätten. Blödhgarm och de andra alverna kom ut ur skogen av tält bakom dem och posterade sig nära Eragon och Saphira. Från en annan del av lägret kom kung Orrin och hans följe galopperande. De höll in sina dansande springare när de närmade sig Nasuada. Hack i häl på dem kom dvärgarnas ledare Narheim och tre av hans krigare, alla ridande på ponnyer försedda med läder- och ringbrynjerustningar. Nar Garzhvog kom springande från fälten i öster, och kullerns dundrande steg hördes långt innan han var framme. Nasuada ropade ut en order, och vakterna vid norra ingången drog den klumpiga träporten åt sidan för att släppa in Garzhvog i lägret, även om kullern antagligen hade kunnat slå upp porten på egen hand om han hade velat.
”Vem utmanar?” morrade Garzhvog och besteg vallen med fyra omänskligt långa steg. Hästarna skyggade för den jättelika urgalen.
”Se.” Nasuada pekade.
Eragon studerade redan deras fiender. Drygt en fjärdingsväg längre bort hade fem slanka båtar, svarta som beck, landsatts på Jietflodens hitre strand. Ur båtarna strömmade en svärm av mannar klädda i sådana uniformer som Galbatorix armé bar. Hopen glittrade som vindpiskat vatten i sommarsol när svärd, spjut, sköldar, hjälmar och ringbrynjor fångade och återkastade ljuset.
Arya skuggade ögonen med handen och kisade mot soldaterna. ”Jag skulle säga att det är mellan tvåhundrasjuttio och trehundra.”
”Varför så få?” undrade Jörmöndur.
Kung Orrin rynkade pannan. ”Galbatorix kan inte vara galen nog att tro att han kan krossa oss med en så ynklig styrka!” Orrin drog av sig hjälmen, som var formad som en krona, och torkade sig i pannan med ett hörn av vapenskjortan. ”Vi skulle kunna utplåna hela den där gruppen utan att förlora en enda man.”
”Kanske”, sade Nasuada. ”Kanske inte.”
Garzhvog gnagde på orden och tillade: ”Drakkungen är en falsktungad förrädare, en lymmelbagge, men han är inte svagsint. Han är listig som en blodhungrig vessla.”
Soldaterna ställde upp i välordnade led och började marschera mot Varden.
En budbärare sprang fram till Nasuada. Hon böjde sig ner från sadeln för att lyssna och skickade sedan iväg honom. ”Nar Garzhvog, ditt folk är i trygghet inne i vårt läger. De är församlade nära östra porten, redo att anföras av dig.”
Garzhvog grymtade till men stod kvar på samma ställe.
Nasuada tittade åter mot de annalkande soldaterna och sade: ”Jag kan inte se någon anledning till att drabba samman med dem på öppen mark. Bågskyttarna kan skjuta ner den ena efter den andra när de väl kommit inom skotthåll. Och när de kommer fram till vårt bröstvärn kommer de att krossas mot skyttegravarna och pålarna. Inte en enda kommer att slippa undan med livet”, avslutade hon, uppenbart nöjd.
”När de har inlett sitt anfall”, sade Orrin, ”kan mina ryttare och jag rida ut och angripa dem i ryggen. De kommer att bli så överrumplade att de inte har en chans att försvara sig.”
”I stridens hetta kan …”, höll Nasuada på att svara när det skriande hornet som hade förkunnat soldaternas ankomst åter hördes, så högt att Eragon, Arya och de andra alverna satte händerna över öronen. Hornstöten fick Eragon att rycka till av smärta.
Var kommer det där ifrån? frågade han Saphira.
En viktigare fråga, tycker jag, är varför soldaterna skulle vilja förvarna oss om sitt anfall, om det nu verkligen är de som är ansvariga för detta skallande.
Kanske är det en avledningsmanöver eller …
Eragon glömde vad han hade tänkt säga när han såg något röra sig på Jietflodens bortre sida, bakom en ridå av sorgsna pilar. Röd som en rubin doppad i blod, röd som hett järn i ässjan, röd som ett glödande kol av hat och vrede, dök Törne upp bakom de tynande träden. Och på den glittrande drakens rygg satt Murtagh i sin blanka stålrustning med Zar’roc lyftat högt över huvudet.
De har kommit för att hämta oss, sade Saphira. Eragons mage vred sig, och han kände Saphiras egen bävan rinna genom sinnet likt en ström av vämjeligt vatten.