Fyra timmar senare stod Eragon på krönet av en låg kulle översållad med gula vildblommor.
Runt kullen fanns en frodig äng som gränsade till Jietfloden, som strömmade förbi hundra fot till höger om Eragon. Himlen var klar och molnfri. Nejden badade i solens mjuka sken. Luften var sval och stilla och luktade friskt, som om det nyss hade regnat.
Framför kullen hade byborna från Carvahall, varav ingen hade skadats under striden, samlats samt vad som tycktes vara halva Varden. Många av krigarna hade långa spjut som försetts med broderade vimplar i alla upptänkliga färger. Flera hästar, däribland Snöbrand, var tjudrade vid ängens bortre ände. Trots Nasuadas ansträngningar hade det tagit betydligt längre att organisera sammankomsten än någon hade räknat med.
Vinden rufsade om Eragons hår, som fortfarande var blött efter tvätten, när Saphira gled fram över församlingen och med utbredda vingar tog mark bredvid honom. Han log och rörde vid hennes axel.
Småtting.
I vanliga fall skulle Eragon ha varit nervös inför att tala inför så många människor och inför att utföra en så högtidlig och viktig ceremoni, men efter striden hade allt fått en overklig anstrykning, som om det bara var en osedvanligt livfull dröm.
Vid kullens fot stod Nasuada, Arya, Narheim, Jörmöndur, Angela, Elva och andra betydelsefulla personer. Kung Orrin var frånvarande, eftersom hans skador hade visat sig vara allvarligare än de först hade förefallit och hans helare fortfarande arbetade med honom i hans paviljong. Kungens premiärminister, Irwin, närvarade i hans ställe.
De enda urgaler som fanns på plats var de två som ingick i Nasuadas privata vaktstyrka. Eragon hade varit där när Nasuada bjöd in Nar Garzhvog till tillställningen, och han hade blivit lättad när Garzhvog hade det goda omdömet att tacka nej. Byborna skulle aldrig ha tolererat en stor grupp urgaler på bröllopet. Det hade varit väl så svårt för Nasuada att övertala dem att låta hennes vakter vara kvar.
Det frasade av tyg när byborna och Varden delade sig och bildade en lång, öppen gång från kullen till utkanten av församlingen. Sedan började byborna i kör sjunga Palancardalens uråldriga bröllopssånger. De slitna verserna talade om årstidernas kretslopp, om den varma jorden som föder en ny skörd varje år, om kalvningen på våren, om rödhakar som bygger bo och om fisk som leker, och om hur det är de ungas lott att ta över efter de gamla. En av Blödhgarms besvärjare, en alvkvinna med silverfärgat hår, tog fram en liten guldharpa ur ett sammetsfodral och ackompanjerade byborna med egna toner, broderade ut melodiernas enkla teman och skänkte den välbekanta musiken en trånande stämning.
Med långsamma, stadiga steg kom Roran och Katrina gående från var sida om församlingen i gångens bortre ände. Vända mot kullen började de gå mot Eragon, utan att röra vid varandra. Roran var klädd i en ny skjorta han hade lånat från en i Varden. Hans hår var borstat, skägget ansat och stövlarna rena. Ansiktet strålade av outsäglig glädje. Eragon tyckte att han såg mycket stilig och förnäm ut. Det var emellertid Katrina som fångade Eragons uppmärksamhet. Hennes klänning var ljusblå, som passade sig för en brud vid första bröllopet, enkelt skuren men med ett släp av spets som var tjugo fot långt och bars av två flickor. Mot det bleka tyget glänste hennes fritt svallande lockar som polerad koppar. I händerna höll hon en bukett vildblommor. Hon var stolt, rofylld och vacker.
Eragon hörde hur en del av kvinnorna flämtade till när de fick se Katrinas släp. Han föresatte sig att tacka Nasuada för att hon låtit Du Vrangr Gata göra klänningen åt Katrina, för han antog att det var hon som var ansvarig för gåvan.
Tre steg bakom Roran gick Horst. På samma avstånd bakom Katrina gick Birgit, noga med att inte kliva på släpet.
Då Roran och Katrina kommit halvvägs till kullen flög ett par vita duvor ut från pilarna som kantade Jietfloden. I klorna höll duvorna ett diadem av gula påskliljor. När de närmade sig henne saktade Katrina in och stannade. Fåglarna kretsade runt henne tre gånger, från norr till öster, och sjönk sedan ner och lade diademet på hennes hjässa innan de flög tillbaka till floden.
”Var det du som ordnade det där?” mumlade Eragon till Arya.
Hon log.
Högst upp på kullen stod Roran och Katrina orörliga framför Eragon medan de väntade på att byborna skulle sjunga klart. När den sista refrängen dog bort höjde Eragon händerna och sade: ”Välkomna, alla och envar. Idag har vi samlats för att fira föreningen mellan Roran Garrowssons och Katrina Ismirasdotters familjer. De har båda gott anseende, och såvitt jag vet är det ingen annan som gör anspråk på deras händer. Om så icke är fallet, eller om det finns något annat skäl till att de båda inte borde bli man och hustru, må ni nu framföra era invändningar inför dessa vittnen så att vi kan värdera era argument.” Eragon gjorde en lagom lång paus innan han fortsatte. ”Vem här talar för Roran Garrowsson?”
Horst steg fram. ”Roran har varken far eller farbror, så jag, Horst Ostrecsson, talar för honom som om han vore av mitt blod.”
”Och vem här talar för Katrina Ismirasdotter?”
Birgit steg fram. ”Katrina har varken mor eller moster, så jag, Birgit Mardrasdotter, talar för henne som om hon vore av mitt blod.” Trots sin vendetta mot Roran var det av traditionen Birgits rättighet och ansvar att representera Katrina, eftersom hon hade varit nära vän med Katrinas mor.
”Det är riktigt och passande. Vad för då Roran Garrowsson med sig i detta äktenskap, på det att både han och hans hustru må leva i välmåga?”
”Han för med sig sitt namn”, sade Horst. ”Han för med sig sin hammare. Han för med sig sina händers styrka. Och han för med sig löftet om en gård i Carvahall, där de båda kan leva i ro.”
Häpnaden spred sig som en våg genom de församlade när folk insåg vad det var Roran gjorde: han förkunnade på det mest offentliga och bindande sätt som tänkas kan att Imperiet inte skulle få hindra honom att återvända hem med Katrina och ge henne det liv hon skulle ha haft om det inte varit för Galbatorix mordiska inblandning. Roran satsade sin heder både som man och som make på Imperiets fall.
”Godtar du detta erbjudande, Birgit Mardrasdotter?” frågade Eragon.
Birgit nickade. ”Det gör jag.”
”Och vad för Katrina Ismirasdotter med sig i detta äktenskap, på det att både hon och hennes make må leva i välmåga?”
”Hon för med sig sin kärlek och sin tillgivenhet, med vilka hon skall tjäna Roran Garrowsson. Hon för med sig sin förmåga att sköta ett hushåll. Och hon för med sig en hemgift.” Förvånad såg Eragon hur Birgit gjorde ett tecken och två män som stod bredvid Nasuada steg fram, bärande ett metallskrin mellan sig. Birgit öppnade låset på skrinet, lyfte sedan på locket och visade Eragon innehållet. Han gapade när han fick se högen med smycken däri. ”Hon för med sig ett guldhalsband besatt med diamanter. Hon för med sig en brosch med en infattning av röd korall från Sydhavet och ett hårnät med pärlor. Hon för med sig fem ringar av guld och elektrum. Den första ringen …” Medan Birgit beskrev varje föremål lyfte hon upp det ur skrinet så att alla kunde se att hon talade sanning.
Förbryllad kastade Eragon en blick på Nasuada och noterade hennes belåtna leende.
Sedan Birgit hade avslutat sin uppräkning, stängt skrinet och låst locket igen, frågade Eragon: ”Godtar du detta erbjudande, Horst Ostrecsson?”
”Då blir era familjer till en, i enlighet med landets lag.” Sedan vände sig Eragon för första gången direkt till Roran och Katrina: ”De som talar för er har kommit överens om villkoren för ert äktenskap. Roran, är du nöjd med hur Horst Ostrecsson har förhandlat å dina vägnar?”
”Det är jag.”
”Och Katrina, är du nöjd med hur Birgit Mardrasdotter har förhandlat å dina vägnar?”
”Det är jag.”
”Roran Skarphammare, Garrows son, svär du då, vid ditt namn och vid din härkomst, att du skall skydda och sörja för Katrina Ismirasdotter så länge ni båda lever?”
”Jag, Roran Skarphammare, Garrows son, svär vid mitt namn och vid min härkomst att jag skall skydda och sörja för Katrina Ismirasdotter så länge vi båda lever.”
”Svär du att försvara hennes heder, att förbli ståndaktig och vara henne trogen under kommande år och att behandla henne med tillbörlig respekt, värdighet och mildhet?”
”Jag svär att jag skall försvara hennes heder, förbli ståndaktig och vara henne trogen under kommande år och behandla henne med tillbörlig respekt, värdighet och mildhet.”
”Och svär du att ge henne nycklarna till dina egendomar, hurdana de än må vara, och till kassaskrinet där du förvarar dina penningar, vid solnedgången imorgon, så att hon kan sköta dina angelägenheter så som en hustru bör göra?”
Roran svor att han skulle göra det.
”Katrina, Ismiras dotter, svär du, vid ditt namn och vid din härkomst, att du skall tjäna och sörja för Roran Garrowsson så länge ni båda lever?”
”Jag, Katrina, Ismiras dotter, svär vid mitt namn och vid min härkomst att jag skall tjäna och sörja för Roran Garrowsson så länge vi båda lever.”
”Svär du att försvara hans heder, att förbli ståndaktig och vara honom trogen under kommande år, att bära hans barn medan du kan, och att vara en omtänksam mor för dem?”
”Jag svär att försvara hans heder, att förbli ståndaktig och vara honom trogen under kommande år, att bära hans barn medan jag kan och vara en omtänksam mor för dem.”
”Och svär du att åta dig ansvaret för hans tillgångar och ägodelar och att sköta dem ansvarsfullt, så att han kan koncentrera sig på de plikter som åvilar endast honom?”
Katrina svor att hon skulle göra det.
Leende plockade Eragon fram ett rött band ur ärmen och sade: ”Lägg era handleder i kors.” Roran och Katrina sträckte ut vänstra respektive högra armen och gjorde som han sade. Eragon lade bandet över deras handleder, virade satängremsan tre varv runt dem och knöt ihop ändarna med en rosett. ”Såsom är min rättighet i egenskap av Drakryttare förklarar jag er härmed man och hustru!”
Jubel utbröt bland de församlade. Katrina och Roran lutade sig mot varandra och kysstes, och jublet tilltog.
Saphira sänkte huvudet mot det strålande paret, och när Roran och Katrina drog sig ifrån varandra nuddade hon var och en av dem på pannan med nostippen. Lev länge, och må er kärlek fördjupas för vart år som går, sade hon.
Roran och Katrina vände sig mot församlingen och höjde sina sammanbundna händer mot himlen. ”Låt festen börja!” förkunnade Roran.
Eragon följde efter paret när de gick ner från kullen och genom vimlet av jublande människor bort till två stolar som stod på hedersplatserna vid en rad med bord. Där satte sig Roran och Katrina, som bröllopets kung och drottning.
Sedan ställde sig gästerna i kö för att framföra sina gratulationer och överräcka gåvor. Eragon var först. Lika brett leende som de skakade han Rorans fria hand och böjde på nacken mot Katrina.
”Tack, Eragon”, sade Katrina.
”Ja, tack”, tillade Roran.
”Det var en ära.” Han betraktade dem båda och brast ut i skratt.
”Ni! Ni båda är rent fånigt lyckliga.”
Med glittrande ögon skrattade Katrina och kramade om Roran. ”Det är vi sannerligen!”
Eragon blev allvarsam och sade: ”Ni vet mycket väl hur lyckosamma ni är som befinner er här idag, tillsammans. Roran, om du inte hade lyckats uppbåda alla att färdas till Brinnande slätten, och om ra’zacerna hade fört dig, Katrina, till Urû’baen, skulle ingen av er ha …”
”Ja, men det gjorde jag, och det gjorde de inte”, avbröt Roran. ”Låt oss inte förmörka den här dagen med otrevliga tankar på vad som kunde ha varit.”
”Det är inte därför jag nämner det.” Eragon kastade en blick på raden med människor som väntade bakom honom, för att se till att de inte stod nära nog för att kunna tjuvlyssna. ”Alla tre är vi fiender till Imperiet. Och som framgått av dagens händelser är vi inte utom fara, inte ens här bland Varden. Om Galbatorix får tillfälle slår han till mot vem som helst av oss, även mot dig, Katrina, för att skada de andra. Så jag har gjort de här åt er.” Ur pungen i sitt bälte tog Eragon fram två släta guldringar, som putsats tills de glänste. Kvällen före hade han format dem från den sista guldkulan han hade utvunnit ur jorden. Han sträckte fram den större till Roran och den mindre till Katrina.
Roran vred och vände på sin ring, studerade den, och höll sedan upp den mot ljuset och kisade mot glyferna på det gamla språket som var inristade inuti ringen. ”Den är väldigt fin, men hur kan de här hjälpa till att skydda oss?”
”Jag har förtrollat dem till att göra tre saker”, sade Eragon. ”Om ni någonsin behöver min hjälp, eller Saphiras, så vrider ni ringen ett varv runt fingret och säger ’Hjälp mig, Skuggbane, hjälp mig, Blankfjäll’, och då hör vi er och kommer så fort vi kan. Om någon av er är nära döden kommer också ringen att varna oss och dig, Roran, eller dig, Katrina, beroende på vem som är i fara. Och så länge ringarna rör vid er hud kommer ni alltid att veta hur ni ska hitta varandra, hur långt ifrån varandra ni än må vara.” Han tvekade och tillade sedan: ”Jag hoppas ni går med på att bära dem.”
”Naturligtvis gör vi det”, sade Katrina.
Rorans bröstkorg svällde, och hans röst blev skrovlig. ”Tack”, sade han. ”Tack. Jag önskar vi hade haft de här innan Katrina och jag blev åtskilda i Carvahall.”
Eftersom de bara hade var sin hand fri satte Katrina på Roran hans ring, på ringfingret på högra handen, och han satte på Katrina hennes ring, på ringfingret på vänstra handen.
”Jag har också ytterligare en gåva till er”, sade Eragon. Han vände sig om, visslade och vinkade. En stalldräng trängde sig fram genom folksamlingen och skyndade fram mot dem, ledande Snöbrand vid huvudlaget. Stalldrängen gav Eragon hingstens tyglar, bugade och drog sig tillbaka. Eragon sade: ”Roran, du kommer att behöva en bra springare. Det här är Snöbrand. Han var Broms från början, sedan min, ocn nu ger jag honom till dig.”
Roran svepte med blicken över Snöbrand. ”Det är ett magnifikt djur.”
”Det allra finaste. Vill du ta emot honom?”
”Gärna.”
Eragon kallade till sig stalldrängen igen och överlämnade åter Snöbrand i hans vård, med instruktioner om att Roran var hingstens nye ägare. När mannen och hästen gick därifrån tittade Eragon på alla som stod i kö med presenter till Roran och Katrina och sade skrattande: ”Ni båda må ha varit fattiga imorse, men till kvällen kommer ni att vara rika. Om Saphira och jag någonsin får möjlighet att slå oss till ro, så får vi lov att komma och bo hos er i det enorma herresäte ni kommer att bygga åt alla era barn.”
”Vad vi än bygger så lär det knappast bli stort nog för Saphira, skulle jag tro”, sade Roran.
”Men ni kommer alltid att vara välkomna hos oss”, sade Katrina. ”Båda två.”
Efter att ha gratulerat dem än en gång slog sig Eragon ner vid en bordsände och roade sig med att kasta bitar av stekt kyckling till Saphira, som snappade åt sig dem ur luften. Han satt kvar där tills Nasuada hade talat med Roran och Katrina och gett dem något litet han inte kunde se. Sedan gensköt han Nasuada när hon var på väg att lämna festligheterna.
”Vad är det, Eragon?” frågade hon. ”Jag kan inte stanna.”
”Var det du som gav Katrina klänningen och hemgiften?”
”Ja. Har du invändningar?”
”Jag är tacksam över att du var så vänlig mot min familj, men jag undrar …”
”Ja?”
”Har inte Varden förtvivlat stort behov av guld?”
”Det har vi”, sade Nasuada, ”men inte lika förtvivlat som förut. Sedan jag tänkte ut det där med spetsarna, och sedan jag triumferade i De långa knivarnas prövning och de kringvandrande stammarna svor mig absolut trohet och gav mig tillgång till sina rikedomar, är det mindre troligt att vi ska svälta ihjäl och troligare att vi dör för att vi saknar sköldar eller spjut.” Hennes läppar formades till ett leende. ”Det jag gav Katrina är ovidkommande jämfört med de enorma summor den här armén kräver för att fungera. Och jag tror inte att jag har slösat bort mitt guld. Snarare tror jag att jag har gjort en värdefull investering. Jag har köpt prestige och självrespekt åt Katrina, och i förlängningen har jag köpt Rorans goda vilja. Jag är måhända överdrivet optimistisk, men jag misstänker att hans lojalitet ska visa sig vara avsevärt värdefullare än hundra sköldar eller hundra spjut.”
”Du söker alltid förbättra Vardens framtidsutsikter, eller hur?” sade Eragon.
”Alltid. Liksom du borde göra.” Nasuada började gå men vände sig om och sade: ”Kom till min paviljong någon gång före solnedgången, så besöker vi männen som blev sårade idag. Det är många som vi inte kan hela, vet du. Det kommer att göra dem gott att se att vi bryr oss om deras välbefinnande och att vi uppskattar deras uppoffringar.”
Eragon nickade. ”Jag kommer.”
”Bra.”
Flera timmar gick medan Eragon skrattade, åt och drack och utbytte historier med gamla vänner. Mjödet flödade som vatten, och bröllopsfesten blev allt uppsluppnare. Ett utrymme röjdes mellan borden och männen prövade sitt mannamod mot varandra i brottning och bågskytte och duster med påkar. Två av alverna, en man och en kvinna, demonstrerade sin skicklighet i svärdsfäktning – och imponerade på åskådarna med sina dansande klingors snabbhet och smidighet – och till och med Arya gick med på att framföra en sång, vilket fick ilningar att löpa längs ryggraden på Eragon.
Roran och Katrina var tysta mest hela tiden. De föredrog att sitta och se på varandra, omedvetna om omgivningen.
När den orangefärgade solskivan nuddade den fjärran horisonten ursäktade sig dock Eragon motvilligt. Med Saphira vid sin sida lämnade han festens larm och gick till Nasuadas paviljong. Han drog in den svala kvällsluften i djupa andetag för att klara tankarna. Nasuada väntade på honom framför sitt röda befälstält, med Natthökarna samlade tätt intill sig. Utan att säga något begav sig hon, Eragon och Saphira bort till helarnas tält, där de sårade krigarna låg.
I över en timme besökte Nasuada och Eragon de män som hade förlorat armar, ben eller ögon eller hade ådragit sig en obotlig infektion under striderna mot Imperiet. En del av krigarna hade blivit sårade denna morgon. Andra hade, som Eragon upptäckte, sårats på Brinnande slätten och var ännu inte återställda, trots alla örter och besvärjelser som de frikostigt behandlats med. Innan de började gå mellan raderna av män med filtar över sig hade Nasuada varnat Eragon för att trötta ut sig ännu mer genom att försöka hela alla han mötte, men han kunde inte låta bli att muttra en och annan besvärjelse för att lindra smärta eller dra ut varet ur en böld, eller för att återge ett brutet ben sin rätta form eller avlägsna ett vanprydande ärr.
En av männen som Eragon träffade hade förlorat vänstra benet under knäet och dessutom två fingrar på högra handen. Hans skägg var kort och grått och ögonen täckta med en remsa svart tyg. När Eragon hälsade och frågade hur det var med honom, sträckte mannen fram armen och grep om Eragons armbåge med de tre fingrarna på högerhanden. Med hes röst sade han: ”Åh, Skuggbane. Jag visste att du skulle komma. Jag har väntat på dig ända sedan ljuset.”
”Vad menar du?”
”Ljuset som lyste upp världen. Under ett enda ögonblick såg jag varenda levande varelse runt mig, från den största till den minsta. Jag såg hur benpiporna lyste genom mina armar. Jag såg maskarna i jorden och blodkråkorna i himlen och kvalstren på kråkorna. Gudarna har rört vid mig, Skuggbane. De gav mig den här visionen av en speciell anledning. Jag såg dig på slagfältet, du och din drake, och ni var som en lysande sol i en skog av matta ljuslågor. Och jag såg din bror, din bror och hans drake, och även de var som en sol.”
Det kröp i nackskinnet på Eragon när han hörde vad mannen sade. ”Jag har ingen bror”, sade han.
Den lemlästade soldaten skrockade. ”Mig lurar du inte, Skuggbane. Jag vet bättre än så. Världen brinner runt mig, och från elden hör jag sinnens viskningar, och jag får veta saker och ting av viskningarna. Du gömmer dig från mig nu, men jag kan ändå se dig, en flammande gul man med tolv stjärnor svävande runt midjan och ännu en stjärna, som lyser starkare än de andra, på din högra hand.”
Eragon tryckte handflatan mot Beloth den vises bälte för att känna efter att de tolv insydda diamanterna fortfarande var dolda. Det var de.
”Hör på mig, Skuggbane”, viskade mannen och drog Eragon närmare sitt fårade ansikte. ”Jag såg din bror, och han brann. Men han brann inte som du. Åh nej. Ljuset från hans själ sken genom honom, som om det kom någon annanstans ifrån. Han, han var ett tomrum, med en mans skepnad. Och genom den skepnaden kom strålglansen som brann. Förstår du? Andra lyste upp honom.”
”Var fanns dessa andra? Såg du dem också?”
Krigaren tvekade. ”Jag kunde känna dem i närheten, rasande mot världen som om de hatade allt som fanns i den, men deras kroppar var gömda för min syn. De fanns där och fanns där inte. Jag kan inte förklara det bättre än så … Jag skulle inte vilja komma närmare de där varelserna, Skuggbane. De är inte mänskliga, det är jag säker på, och deras hat, det var som det värsta åskväder du någonsin sett inklämt i en liten glasflaska.”
”Och när flaskan går sönder …”, mumlade Eragon.
”Just det, Skuggbane. Ibland undrar jag om Galbatorix har lyckats ta själva gudarna tillfånga och gjort dem till sina slavar, men sedan skrattar jag och kallar mig själv för dåre.”
”Men vems gudar? Dvärgarnas? De kringvandrande stammarnas?”
”Spelar det någon roll, Skuggbane? En gud är en gud, oavsett varifrån han kommer.”
Eragon grymtade. ”Du kanske har rätt.”
När han reste sig från mannens halmmadrass drog en av helarna Eragon åt sidan och sade: ”Förlåt honom, min herre. Chocken av skadorna har drivit honom till vansinne. Han svamlar hela tiden om solar, stjärnor och skinande ljus som han säger sig se. Ibland verkar det som om han känner till saker han inte borde, men låt er inte luras, han får dem från de andra patienterna. De skvallrar hela tiden, vet ni. Det är det enda de har att göra, stackarna.”
”Jag är inte någon ädling”, sade Eragon, ”och han är inte galen. Jag är inte säker på vad han är, men han har en ovanlig förmåga. Om han blir bättre eller sämre, var snäll och underrätta någon i Du Vrangr Gata.”
Helaren neg. ”Som du önskar, Skuggbane. Jag beklagar mitt misstag, Skuggbane.”
”Hur sårades han?”
”En soldat högg av honom fingrarna när han försökte blockera ett svärd med handen. Senare landade en av projektilerna från Imperiets katapulter på hans ben och krossade det bortom all räddning. Vi blev tvungna att amputera. Männen närmast honom sade att han omedelbart började skrika om ljuset när han träffades, och när de lyfte upp honom hade ögonen blivit helt vita. Till och med pupillerna är borta.”
”Aha. Du har varit till stor hjälp. Tack.”
När Eragon och Nasuada till slut lämnade helarnas tält hade det blivit mörkt. Nasuada suckade och sade: ”Nu skulle jag behöva ett krus mjöd.” Eragon nickade och såg ner i marken. De började gå tillbaka till hennes paviljong, och efter en stund frågade hon: ”Vad tänker du på, Eragon?”
”På att vi lever i en egendomlig värld, och att jag har tur om jag någonsin begriper mer än en bråkdel av den.” Sedan berättade han om sitt samtal med mannen, som hon fann lika intressant som han hade gjort.
”Det borde du berätta för Arya”, sade Nasuada. ”Hon kanske vet vilka de där ’andra’ kan vara.”
De skildes åt vid hennes paviljong. Nasuada gick in för att läsa klart en rapport och Eragon och Saphira fortsatte till Eragons tält. Saphira rullade ihop sig på marken för att sova och Eragon slog sig ner bredvid henne och betraktade stjärnorna, medan en parad av sårade män tågade fram för hans inre syn.
Det många av dem hade sagt till honom genljöd fortfarande inom honom: Vi stred för dig, Skuggbane.