Roran öppnade ögonen och stirrade på den nedhängande tältduken ovanför sig.
Ett tunt grått ljus genomsyrade tältet, sög ut färgen ur föremål och gjorde allt till en blek skugga av sitt dagsljusjag. Han rös. Filtarna hade glidit ner till midjan så att överkroppen var oskyddad mot den kalla nattluften. När han drog upp dem igen märkte han att Katrina inte längre fanns bredvid honom.
Han såg henne sitta vid ingången till tältet och blicka upp mot himlen. Hon hade svept om sig en kappa över särken. Håret föll ner till ryggslutet, ett mörkt rufsigt virrvarr.
Roran fick en klump i halsen när han betraktade henne.
Han släpade med sig filtarna, satte sig bredvid henne och lade armen runt hennes axlar. Hon lutade sig mot honom så att huvudet och halsen värmde hans bröstkorg. Han kysste hennes panna, och en lång stund begrundade han de glimmande stjärnorna tillsammans med henne och lyssnade på hennes regelbundna andhämtning, som utöver hans egna andetag var det enda ljudet i den sovande världen.
Sedan viskade hon: ”Stjärnbilderna ser annorlunda ut här. Har du märkt det?”
”Ja.” Han flyttade armen, lät den följa midjans kurva och kände den lilla utbuktningen på hennes växande mage. ”Vad var det som väckte dig?”
Hon darrade till. ”Jag tänkte.”
Stjärnljuset blänkte i hennes ögon när hon vred sig i hans famn och såg på honom. ”Jag tänkte på dig och oss … och vår framtid tillsammans.”
”Det är tunga tankar så sent på natten.”
”Nu när vi är gifta, hur har du planerat att ordna det för mig och för vårt barn?”
”Är det vad som bekymrar dig?” Han log. ”Ni kommer inte att svälta. Vi har guld nog för att vara säkra på det. Dessutom kommer Varden alltid att se till att Eragons kusiner har mat och husrum. Även om det skulle hända mig någonting skulle de fortsätta att sörja för dig och barnet.”
”Ja, men vad tänker du göra?”
Förbryllad letade han i hennes ansikte efter orsaken till hennes upprördhet. ”Jag tänker hjälpa Eragon få slut på det här kriget så att vi kan återvända till Palancardalen och slå oss ner utan att behöva vara rädda för att bli ivägsläpade till Urû’baen. Vad skulle jag annars göra?”
”Du tänker alltså strida tillsammans med Varden?”
”Det vet du att jag tänker göra.”
”Som du skulle ha stridit idag om Nasuada hade låtit dig göra det?”
”Ja.”
”Men vårt barn då? En armé på marsch är inte rätta platsen för ett barn att växa upp.”
”Vi kan inte springa vår väg och gömma oss från Imperiet, Katrina. Om inte Varden vinner kommer Galbatorix att hitta oss och döda oss, eller så kommer han att hitta och döda våra barn, eller våra barns barn. Och jag tror inte att Varden kommer att segra om inte alla gör sitt yttersta för att hjälpa till.”
Hon lade ett finger mot hans läppar. ”Du är min enda kärlek. Ingen annan man kommer någonsin att fånga mitt hjärta. Jag kommer att göra allt jag kan för att lätta din börda. Jag ska laga din mat, vårda dina kläder och rengöra din rustning … Men när jag väl har fött barnet så lämnar jag den här armén.”
”Lämnar den!” Han stelnade till. ”Sådant nonsens! Vart skulle du ta vägen?”
”Dauth, kanske. Fru Alarice erbjöd oss en fristad, som du minns, och en del av vårt folk finns fortfarande kvar där. Jag skulle inte vara ensam.”
”Om du tror att jag tänker låta dig och vårt nyfödda barn luffa omkring i Alagaësia på egen hand, då …”
”Du behöver inte skrika.”
”Jag skriker inte.”
”Jo, det gör du.” Hon tog hans hand mellan båda sina, tryckte den mot hjärtat och sade: ”Det är inte tryggt här. Om det bara var vi två kunde jag acceptera faran, men inte när det är vårt barn som riskerar att dö. Jag älskar dig, Roran, jag älskar dig så mycket, men vårt barn måste gå före allt vi önskar oss. Annars förtjänar vi inte att kallas föräldrar.” Tårarna glänste i hennes ögon, och han kände hur hans egna ögon blev fuktiga. ”Det var trots allt du som övertalade mig att lämna Carvahall och gömma mig i Ryggraden när soldaterna anföll. Det här är inte annorlunda.”
Stjärnorna snurrade framför Roran när han började se suddigt. ”Jag förlorar hellre ena armen än jag skiljs från dig igen.”
Då började Katrina gråta, lågmälda snyftningar som fick kroppen att skaka. ”Jag vill inte lämna dig heller.”
Han kramade henne hårdare och vaggade henne fram och tillbaka. När gråten avtog viskade han i hennes öra: ”Jag skulle hellre förlora ena armen än skiljas från dig, men jag skulle hellre dö än låta någon skada dig … eller vårt barn. Om du måste ge dig av bör du göra det nu, medan det fortfarande är lätt för dig att resa.”
Hon skakade på huvudet. ”Nej. Jag vill ha Gertrude som barnmorska. Hon är den enda jag litar på. Om det blir komplikationer vill jag dessutom hellre vara här, där det finns trollkarlar som är utbildade i helande.”
”Allt kommer att gå som det ska”, sade han. ”Så snart vårt barn är fött beger du dig till Aberon, inte Dauth; där är risken för ett anfall mindre. Och om Aberon blir för farligt beger du dig till Beorerna och bor hos dvärgarna. Och om Galbatorix slår till mot dvärgarna så beger du dig till alverna i Du Weldenvarden.”
”Och om Galbatorix attackerar Du Weldenvarden så flyger jag till månen och uppfostrar vårt barn bland andarna uppe i skyn.”
”Och de kommer att böja knä för dig och göra dig till sin drottning, som du förtjänar.”
Hon kröp tätare intill honom.
Tillsammans satt de och betraktade stjärnorna som en efter en försvann från himlen, fördunklade av glöden som spred sig i öster. När endast morgonstjärnan återstod sade Roran: ”Du vet väl vad det här innebär, eller hur?”
”Vad då?”
”Jag måste helt enkelt se till att vi dödar varenda en av Galbatorix soldater, erövrar alla städerna i Imperiet, besegrar Murtagh och Törne och halshugger Galbatorix och hans överlöpare till drake innan det är dags för dig att föda. På så vis behöver du inte ge dig av.”
Hon var tyst en liten stund innan hon sade: ”Kunde du det skulle jag bli väldigt lycklig.”
De var på väg att gå tillbaka till sin bädd när ett miniatyrskepp, flätat av torra grässtrån, kom seglande mot den glimmande himlen. Skeppet svävade framför deras tält, gungade på osynliga luftvågor och verkade nästan betrakta dem med sin drakhuvudsformade stäv.
Roran stelnade till, och Katrina med.
Som en levande varelse pilade skeppet tvärsöver stigen framför deras tält, svepte uppåt och runt på jakt efter en vilsegången mal. När malen undkom gled skeppet tillbaka mot tältet och stannade bara några tum från Katrinas ansikte.
Innan Roran hann bestämma sig för om han skulle rycka åt sig skeppet eller ej så vände det, flög mot morgonstjärnan och försvann i himlens oändliga ocean medan de satt kvar och förundrat såg efter det.