Med en rad svindlande skutt bar Saphira Eragon genom lägret till Rorans och Katrinas tält. Utanför tältet stod Katrina och tvättade en särk i en hink såpvatten, gned det vita tyget mot en tvättbräda. Hon höjde ena handen för att skydda ögonen när ett dammoln från Saphiras landning svepte in över henne.
Roran steg ut ur tältet och fäste sitt bälte runt midjan. Han hostade och kisade i dammet. ”Vad för er hit?” frågade han när Eragon satt av.
Eragon berättade snabbt om sin nära förestående avfärd och inskärpte vikten av att hålla hans frånvaro hemlig för de andra byborna. ”Oavsett hur förnärmade de känner sig för att jag påstås vägra träffa dem så får ni inte avslöja sanningen för dem, inte ens för Horst eller Elain. Låt dem tro att jag har blivit en oförskämd och otacksam drummel hellre än att andas ett enda ord om Nasuadas plan. Detta ber jag er göra, för alla deras skull som har satt sig upp mot Imperiet. Gör ni det?”
”Vi skulle aldrig förråda dig, Eragon”, sade Katrina. ”Det behöver du aldrig betvivla.”
Sedan sade Roran att också han skulle ge sig av.
”Vart då?” utbrast Eragon.
”Jag blev tilldelad mitt uppdrag för bara en liten stund sedan. Vi ska göra räder mot Imperiets förrådskonvojer, någonstans långt norr om oss, bakom fiendens linjer.”
Eragon betraktade alla tre i tur och ordning. Först Roran, allvarlig och målmedveten, redan i spänd förväntan på strid, så Katrina, som var orolig men försökte dölja det, och slutligen Saphira, i vars näsborrar fladdrade små eldslågor som fräste när hon andades. ”Vi ska alltså gå skilda vägar allesammans.” Det han inte sade, men som hängde över dem likt en svepning, var att de kanske aldrig mer skulle se varandra vid liv.
Roran grep Eragons underarm, drog honom intill sig och gav honom en hastig kram. När han släppt Eragon såg han honom djupt i ögonen. ”Vakta din rygg, broder. Galbatorix är inte den ende som skulle vilja sticka in en kniv mellan revbenen på dig när du ser åt annat håll.”
”Gör du detsamma. Och om du ställs inför en besvärjare, spring åt andra hållet. Skyddsbarriärerna jag placerade ut runt dig kommer inte att bestå för evigt.”
Katrina kramade Eragon och viskade: ”Ta inte för lång tid på dig.”
”Det ska jag inte göra.”
Tillsammans gick Roran och Katrina fram till Saphira och lade pannan mot hennes långa, knotiga nos. Hennes bröstkorg vibrerade när hon åstadkom en djup baston långt ner i strupen. Kom ihåg, Roran, sade hon, gör inte misstaget att lämna dina fiender levande. Och Katrina? Uppehåll dig inte vid det du inte kan förändra. Det bara förvärrar din vånda. Det prasslade av hud och fjäll när Saphira bredde ut vingarna och inneslöt Roran, Katrina och Eragon i en varm omfamning som isolerade dem från världen.
När Saphira höjde vingarna steg Roran och Katrina undan och Eragon klättrade upp på hennes rygg. Han vinkade åt det nygifta paret, med en klump i halsen, och fortsatte vinka även medan Saphira lyfte. Eragon blinkade för att få blicken att klarna, lutade sig mot taggen bakom sig och blickade upp mot himlen.
Till koktälten nu? frågade Saphira.
Javisst.
Saphira steg några hundra fot innan hon riktade in sig mot lägrets sydvästra kvadrant, där rökpelare steg upp från rader av ugnar och stora, breda eldgropar. En tunn luftström svepte förbi dem när hon gled ner mot en öppen yta mellan två uppspända tälttak, vardera femtio fot långt. Frukosten var över, så de vägglösa tälten var tomma på människor när Saphira landade med en tung duns.
Eragon skyndade mot eldarna bortom plankborden med Saphira bredvid sig. De flera hundra man som var fullt sysselsatta med att elda, skära upp kött, knäcka ägg, knåda deg, röra i gjutjärnskittlar fulla med mystiska vätskor, skura ur enorma högar med smutsiga kastruller och grytor och i övrigt var upptagna av den enorma och oupphörliga uppgiften att göra i ordning mat åt Varden, hejdade sig inte för att glo på Eragon och Saphira. För vilken vikt hade väl en drake och Ryttare jämfört med de obarmhärtiga kraven från den utsvultna mångmunnade varelse vars hunger de sökte mätta?
En undersätsig man med kort, gråsprängt skägg, som nästan var småvuxen nog för att tas för dvärg, travade fram till Eragon och Saphira och bugade kort. ”Jag är Quoth Merrinsson. Hur kan jag stå till tjänst? Om du så önskar, Skuggbane, kan vi erbjuda nygräddat bröd.” Han gjorde en gest mot en dubbel rad med surdegslimpor som vilade på ett fat på ett bord i närheten.
”Jag tar gärna en halv limpa, om du kan avvara den”, sade Eragon. ”Min hunger är emellertid inte skälet till vårt besök. Saphira vill ha något att äta, och hon har inte tid att jaga som hon annars brukar.”
Quoth tittade förbi honom och granskade Saphiras kroppshydda och blev blek i ansiktet. ”Hur mycket brukar hon normalt … Åh, det vill säga, hur mycket brukar du normalt äta, Saphira? Jag kan få hit sex sidor rostbiff omedelbart, och ytterligare sex är klara om ungefär en kvart. Räcker det, eller …?” Struphuvudet hoppade till när han svalde.
Saphira gav ifrån sig en låg, böljande morrning, vilket fick Quoth att pipa till och ta ett skutt bakåt. ”Hon skulle föredra ett levande djur, om det passar”, sade Eragon.
Med gäll röst sade Quoth: ”Passar? Oh ja, det passar.” Han nickade och vred förklädet mellan de fettfläckade händerna. ”Passar utomordentligt bra, Skuggbane och drake Saphira. Då kommer inget att saknas på kung Orrins bord i eftermiddag, oh nej.”
Och ett fat mjöd, sade Saphira till Eragon.
Vita ringar dök upp runt Quoths irisar när Eragon förmedlade hennes begäran. ”J-j-jag är rädd att dvärgarna har köpt större delen av vårt förråd av m-m-mjöd. Vi har bara några få fat kvar, och de är reserverade för kung …” Quoth ryggade tillbaka när en fyra fot lång eldslåga for ut från Saphiras näsborrar och svedde gräset framför honom. Rökslingor slingrade sig upp från de svartnade stjälkarna. ”J-j-jag ska genast se till att få hit ett fat. Om du vill f-följa med mig ska jag v-visa dig boskapen, där du kan välja vilket djur du vill.”
Kocken gick runt eldarna, borden och grupperna med jäktade män och förde dem till en samling stora träfållor med grisar, nötkreatur, gäss, getter, får, kaniner och ett antal vilda hjortar som Vardens proviantanskaffare hade fångat under sina expeditioner ute i vildmarken. I närheten av fållorna fanns burar fulla med kycklingar, änder, duvor, vaktlar, ripor och andra fåglar. Deras skrikande, kvittrande, kuttrande och kraxande utgjorde en så disharmonisk kakofoni att Eragon skar tänder av irritation. För att inte bli överväldigad av tankarna och känslorna från så många varelser såg han omsorgsfullt till att hålla sitt sinne stängt för alla utom Saphira.
De tre stannade mer än hundra fot från fållorna så att Saphiras närvaro inte skulle få de inspärrade djuren att gripas av panik. ”Finns det något som du tycker verkar lockande?” frågade Quoth medan han såg upp på henne och nervöst vred händerna.
Medan hon granskade fållorna fnös Saphira och sade till Eragon: Vilka ömkliga byten … Jag är egentligen inte särskilt hungrig, vet du. Jag var ute och jagade så sent som i förrgår, och jag håller fortfarande på att smälta benen från hjorten jag åt.
Du växer fortfarande fort. Maten kommer att göra dig gott.
Inte om jag inte kan få ner den.
Ta något litet, då. En gris kanske.
Det skulle knappast vara till någon hjälp för dig. Nej … Den där tar jag. Från Saphira fick Eragon bilden av en medelstor ko med några vita fläckar på vänstra flanken.
Sedan Eragon hade pekat ut kon ropade Quoth till en grupp män som stod sysslolösa vid fållorna. Två av dem skilde ut kon från resten av flocken, lade ett rep runt halsen på den och drog det motsträviga kreaturet mot Saphira. Trettio fot från Saphira tvärstannade kon, råmade av skräck och försökte ta sig loss och fly. För att djuret inte skulle komma undan tog Saphira ett språng över sträckan som skilde dem åt. De båda männen som höll i repet kastade sig platt på marken när Saphira rusade emot dem med vidöppen käft.
När kon vände för att springa därifrån slog Saphira omkull djuret och höll det på plats med sina utåtvända fötter. Kon gav ifrån sig ett enda, skräckslaget bölande innan Saphiras käkar slöts runt dess nacke. Genom att en enda gång ruska vildsint på huvudet knäckte hon djurets ryggrad. Sedan hejdade hon sig, hopkurad över sitt byte, och såg förväntansfullt på Eragon.
Eragon slöt ögonen och sträckte ut sitt sinne mot kon. Djurets medvetande hade redan släckts, men kroppen var fortfarande vid liv och vibrerade av rörelseenergi som var desto intensivare på grund av den rädsla som strax innan hade genomströmmat den. Motvilja mot det han var på väg att göra fyllde Eragon, men han struntade i det, lade ena handen på Beloth den vises bälte och förde över den energi han kunde från kons kropp in i de tolv diamanterna som fanns gömda runt hans midja. Proceduren tog bara några få sekunder.
Han nickade till Saphira. Jag är klar. Sedan tackade Eragon männen för deras hjälp, och de lämnade honom och Saphira ensamma.
Medan Saphira smorde kråset satt Eragon lutad mot mjödfatet och iakttog kockarna som skötte sina sysslor. Varenda gång de eller deras medhjälpare nackade en kyckling eller skar halsen av en gris eller get eller något annat djur, överförde han energin från det döende djuret in i Beloth den vises bälte. Det var ett ohyggligt arbete, för de flesta av djuren var fortfarande medvetna när han rörde vid deras sinne och den tjutande stormen av rädsla, förvirring och smärta hamrade mot honom tills hjärtat bultade och svetten pärlade i pannan och han inget hellre önskade än att hela de lidande varelserna. Han visste emellertid att det var deras öde att dö för att inte Varden skulle svälta. Under de senaste striderna hade han uttömt sin energireserv, och Eragon ville fylla på förrådet innan han gav sig ut på en lång och möjligen farofylld resa. Om Nasuada hade låtit honom stanna kvar hos Varden en vecka till kunde han ha lagrat energi från sin egen kropp i diamanterna och ändå haft tid att återhämta sig innan han sprang till Farthen Dûr, men det gick inte på de få timmar han hade på sig. Även om han inte hade gjort något annat än att ligga till sängs och föra över sina lemmars styrka i ädelstenarna, så skulle han inte ha kunnat magasinera lika mycket kraft som han nu gjorde från det stora antalet djur.
Diamanterna i Beloth den vises bälte föreföll kunna ta upp en näst intill obegränsad mängd energi, så han slutade när han inte stod ut med tanken på att försjunka i ännu ett djurs dödskamp. Han skakade och droppade av svett från topp till tå, lutade sig framåt med händerna på knäna och betraktade marken mellan sina fötter medan han kämpade för att inte börja kräkas. Minnen som inte var hans egna inkräktade på hans tankar: Saphiras minnen av att sväva över Leonasjön med honom på ryggen, när de dök ner i det klara, svala vattnet så att ett moln av vita bubblor bildades och deras gemensamma förtjusning över att flyga, simma och leka tillsammans.
Han började andas lugnare, betraktade Saphira där hon satt bland resterna efter sitt byte och tuggade på kons skalle, log och skickade henne ett tack för hjälpen.
Vi kan gå nu, sade han.
Hon svalde och sade: Ta min styrka också. Du kan komma att behöva den.
Nej.
Det här är en diskussion du inte kommer att vinna. Jag insisterar.
Och jag insisterar på annat. Jag tänker inte lämna dig här försvagad och ur skick att strida. Tänk om Murtagh och Törne anfaller senare idag? Vi behöver båda vara beredda att slåss vilket ögonblick som helst. Du kommer att befinna dig i större fara än jag eftersom Galbatorix och hela Imperiet kommer att tro att jag fortfarande är här med dig.
Ja, men du kommer att vara ensam med en kuller mitt ute i vildmarken.
Jag är lika van vid vildmarken som du. Att vara borta från civilisationen skrämmer mig inte. Och vad kullern beträffar, tja, jag vet inte om jag skulle slå en kuller i en brottningsmatch, men mina skyddsbarriärer skyddar mig från eventuellt förräderi … Jag har energi så det räcker, Saphira. Du behöver inte ge mig mer.
Hon betraktade honom och begrundade det han sagt, sedan höjde hon ena tassen och började slicka den ren från blod. Nåja, jag sparar väl … på krafterna? Hennes mungipor tycktes höja sig av munterhet. Hon sänkte tassen och sade: Skulle du vilja ha vänligheten att rulla över det där fatet till mig? Med en grymtning kom han på fötter och gjorde som hon bad honom. Hon sträckte fram en klo och stack två hål i översidan på fatet, vilket släppte ut den söta doften av äppelmjöd med honung, krökte på halsen så att huvudet hamnade rakt ovanför fatet, grep och lyfte det mellan sina massiva käkar och hällde i sig det kluckande innehållet. Det tomma fatet bröts sönder mot marken när hon släppte det, och en av järnringarna rullade iväg flera alnar. Med rynkad överläpp skakade Saphira på huvudet, sedan hakade hennes andning upp sig och hon nös så kraftigt att nosen slog i marken och en eldstråle sprutade ut från både munnen och näsborrarna.
Eragon tjöt till av förvåning, hoppade åt sidan och slog med händerna mot den rykande fållen på sin skjorta. Det kändes som om högra sidan av ansiktet hade bränts sönder av eldens hetta. Saphira, var försiktig! utbrast han.
Hoppsan. Hon sänkte huvudet och gned sin dammtäckta nos med ena frambenet, kliade näsborrarna. Mjödet kittlas.
Vet du vad, du borde veta bättre vid det här laget, knotade han och klättrade upp på hennes rygg.
Efter att ha gnidit nosen mot frambenet en gång till tog Saphira ett högt språng upp i luften, svävade fram över Vardens läger och återbördade Eragon till hans tält. Han gled ner på marken och stod sedan och såg upp på Saphira. Under en stund sade de ingenting utan lät sina ömsesidiga känslor tala för dem.
Saphira blinkade, och han tyckte att hennes ögon glänste mer än vanligt. Det här är ett prov, sade hon. Om vi klarar av det så blir vi desto starkare som drake och Ryttare.
Vi måste kunna verka på egen hand om det behövs, annars kommer vi alltid att vara i underläge jämfört med andra.
Ja. Hon gröpte fåror i marken med klorna. Fast den vetskapen gör inte ett dugg för att lindra min smärta. En darrning for utmed hela hennes ringlande kropp. Hon makade oroligt på vingarna. Må vinden stiga under dina vingar och må du alltid ha solen i ryggen. Res väl och res snabbt, liten.
Farväl, sade han.
Eragon kände att om han stannade kvar hos henne längre skulle han aldrig ge sig av, så han snodde runt och störtade in i tältets mörka innandöme utan en enda blick bakåt. Förbindelsen mellan dem – som hade blivit en lika väsentlig del av honom som beståndsdelarna i hans egen kropp – kapade han helt. De skulle ändå snart vara för långt ifrån varandra för att kunna förnimma varandras sinnen, och han hade ingen som helst lust att förlänga avskedets plåga. Han blev stående ett ögonblick, grep om huggarens fäste och svajade som om han var yr. Redan genomsyrades han av ensamhetens dova värk, och utan den trösterika närvaron av Saphiras medvetande kände han sig liten och isolerad. Jag har gjort det här förut, och jag kan göra det igen, tänkte han och tvingade sig till att räta på axlarna och lyfta hakan.
Från utrymmet under sin brits drog han fram ränseln han hade gjort under färden från Helgrind. I den lade han den snidade trätuben invirad i tyg som innehöll skriftrullen med dikten han hade skrivit till agaetí blödhren, den som Oromis hade kopierat åt honom med sin finaste kalligrafi, flaskan med förtrollad faelnirv och den lilla täljstensdosan med nalgask som även de var gåvor från Oromis, den tjocka boken, Domia abr Wyrda, som var Jeods present, sin slipsten och strigel och, efter viss tvekan, de många delarna i sin rustning, för han tänkte som så: Om det uppstår ett tillfälle när jag behöver den kommer jag att vara gladare åt att ha den med mig än olycklig över att behöva släpa på den hela vägen till Farthen Dûr. Eller det hoppades han åtminstone. Boken och skriftrullen tog han med sig eftersom han – efter att ha rest så mycket – hade kommit fram till att bästa sättet att undvika att förlora de saker han brydde sig om var att ha dem hos sig vart han än gick.
De enda extraplagg han bestämde sig för att ta med var ett par handskar, som han stoppade i hjälmen, och sin tunga yllekappa, ifall det blev kallt när de slog läger på nätterna. Allt annat lämnade han kvar hoprullat i Saphiras sadelväskor. Om jag verkligen är medlem i Dûrgrimst Ingeitum, tänkte han, kommer de att klä mig ordentligt när jag kommer fram till Breganfästet.
Han snörade åt ränseln, lade sin osträngade båge och kogret högst upp och surrade fast dem vid ramen. Han var på väg att göra detsamma med huggaren när han insåg att om han lutade sig åt sidan skulle svärdet kunna glida ut ur skidan. Därför band han fast svärdet plant på ränselns baksida, i en sådan vinkel att fästet skulle hamna mellan halsen och högra axeln, där han fortfarande kunde dra vapnet om så behövdes.
Eragon tog på sig ränseln, stötte hål på barriären i sitt sinne och kände hur energin vällde fram genom kroppen och i de tolv diamanterna som var infattade i Beloth den vises bälte. Han utnyttjade detta kraftflöde och mumlade en besvärjelse han bara uttalat en enda gång förut: den som fick ljusstrålarna att böjas runt honom och gjorde honom osynlig. När han släppte lös besvärjelsen kände han att styrkan i armar och ben avtog något.
Han kastade en blick neråt och fick vara med om något så märkligt som att blicka rakt igenom den plats där han visste att bålen och benen befann sig och se avtrycken efter sina stövlar på marken. Nu kommer det besvärliga, tänkte han.
Han gick till bortre delen av tältet, skar upp det hårt spända tyget med sin jaktkniv och smet ut genom öppningen. Glänsande som en välnärd katt stod Blödhgarm och väntade på honom utanför. Han nickade med huvudet åt ungefär det håll där Eragon befann sig, mumlade ”Skuggbane” och övergick sedan till att laga hålet, vilket han gjorde med ett halvdussin korta ord på det gamla språket.
Eragon smög fram längs passagen mellan två tältrader och nyttjade sin skogsvana för att åstadkomma så lite ljud som möjligt. Så fort någon närmade sig skyndade han bort från stigen och stod orörlig och hoppades att de inte skulle lägga märke till de skugglika fotspåren i jorden eller på gräset. Han svor över att marken var så torr: hur försiktigt han än satte ner fötterna steg det upp små dammoln från stövlarna. Till sin förvåning upptäckte han att osynligheten försämrade balanssinnet. Utan förmågan att se var händerna eller fötterna fanns missbedömde han gång på gång avståndet och stötte emot saker, nästan som om han hade druckit för mycket öl.
Trots sin osäkra gång nådde han lägrets utkant någorlunda raskt och utan att väcka misstankar. Han hejdade sig bakom en regnvattentunna, dolde sina fotspår i dess djupa skugga och studerade vallarna av packad jord och dikena kantade med vässade pålar som skyddade Vardens östra flank. Om han hade försökt ta sig in i lägret skulle det ha varit mycket svårt att undgå upptäckt av någon av de många vaktposter som patrullerade befästningarna, även om han var osynlig. Men eftersom skyttegravarna och vallarna var utformade för att slå tillbaka angripare och inte för att hålla försvararna inspärrade var det en betydligt lättare uppgift att ta sig igenom dem från andra hållet.
Eragon väntade tills de två närmaste vaktposterna hade ryggen åt honom. Då rusade han framåt medan armarna vevade allt han orkade. På några få sekunder tillryggalade han det hundratal fot som skilde regnvattentunnan från vallen, sprang uppför sluttningen så fort att det kändes som om han var en sten som studsade fram över en vattenyta. På vallens krön sköt han ifrån med benen och hoppade, med flaxande armar, ut över Vardens försvarslinje. Under tre tysta hjärtslag flög han och landade sedan med en stöt som kändes i hela kroppen.
Så snart han återfått balansen tryckte sig Eragon platt mot marken och höll andan. En av vaktposterna stannade till på sin runda, men han tycktes inte lägga märke till något utöver det vanliga, och efter en liten stund fortsatte han patrullera. Eragon andades ut och viskade: ”Du deloi lunaea” och kände hur besvärjelsen suddade ut märkena som hans stövlar lämnat efter sig på vallen.
Fortfarande osynlig ställde han sig upp och travade bort från lägret, noga med att bara kliva på grästuvor för att inte röra upp mer damm. Ju längre bort från vaktposterna han kom, desto snabbare sprang han, tills han skyndade fram genom nejden snabbare än en galopperande häst.
Bortåt en timme senare dansade han nerför den branta sidan av en smal sänka som vinden och regnet hade etsat fram ur gräsmarkerna. Längst ner fanns en rännil med vatten kantad av säv och kaveldun. Han fortsatte nedströms, på rejält avstånd från den mjuka marken närmast vattnet – i ett försök att undvika att lämna spår efter sig – tills bäcken vidgades till en liten damm, och där, vid dammens kant, såg han en barbröstad kuller sitta på ett stenblock.
När Eragon trängde sig fram genom en rugge kaveldun förvarnades kullern om hans närvaro av prasslande blad och stjälkar. Varelsen vände sitt massiva hornprydda huvud mot Eragon och vädrade i luften. Det var Nar Garzhvog, ledare för de urgaler som hade lierat sig med Varden.
”Är det du!” utbrast Eragon samtidigt som han återigen blev synlig.
”Var hälsad, Eldsvärd”, mullrade Garzhvog. Musklerna under den gråa huden på kullerns kraftiga lemmar och jättelika bål spelade i middagssolens sken när han reste sig till sin fulla längd om åtta och en halv fot.
”Var hälsad, Nar Garzhvog”, sade Eragon. Förvirrad frågade han: ”Dina baggar då? Vem ska leda dem om du följer med mig?”
”Min blodsbroder, Skgahgrezh, leder dem. Han är inte kuller, men han har långa horn och grov hals. Han är en god krigsherre.”
”Jag förstår … Men varför ville du följa med?”
Urgalen lyfte sin fyrkantiga haka så att strupen blottades. ”Du är Eldsvärd. Du får inte dö, för då får inte urgralgra – urgalerna, som ni kallar oss – vår hämnd på Galbatorix, och vårt släkte kommer att dö ut i detta land. Därför ska jag springa tillsammans med dig. Jag är den bäste av våra kämpar. Jag har besegrat fyrtiotvå baggar i envig.”
Eragon nickade, alls inte missnöjd med händelseutvecklingen. Av alla urgaler var Garzhvog den han litade mest på, för han hade undersökt kullerns medvetande före slaget om Brinnande slätten och upptäckt att Garzhvog, enligt sitt släktes måttstock, var ärlig och pålitlig. Så länge han inte får för sig att hans heder kräver att han utmanar mig på duell så bör vi inte ha någon anledning att hamna i konflikt.
”Då så, Nar Garzhvog”, sade han i det att han drog åt ränselremmen runt midjan, ”låt oss springa tillsammans, du och jag, så som aldrig har skett i historisk tid.”
Garzhvog småskrattade djupt ner i bröstet. ”Låt oss springa, Eldsvärd.”
Tillsammans vände de sig mot öster, och tillsammans begav de sig mot Beorerna. Eragon rörde sig lätt och snabbt och bredvid honom sprang Garzhvog med långa kliv, dubbelt så långa som Eragons, och jorden skalv under bördan av hans tyngd. Ovanför dem skockades tunga åskmoln längs horisonten med förebud om en häftig storm, och kretsande hökar gav ifrån sig dystra skrin medan de jagade sina byten.