ÖVER BERG OCH KULLAR

Eragon och Nar Garzhvog sprang resten av dagen, hela natten och hela påföljande dag, och stannade bara för att dricka och för att uträtta sina behov.

Mot slutet av den andra dagen sade Garzhvog: ”Eldsvärd, jag måste äta, och jag måste sova.”

Eragon lutade sig flåsande mot en närbelägen stubbe och nickade. Han hade inte velat säga något först, men han var precis lika hungrig och utmattad som kullern. Strax efter det att de lämnat Varden hade han upptäckt att även om han var snabbare än Garzhvog på sträckor upp till tre fjärdingsväg, så var Garzhvog minst lika uthållig som han, om inte mer, över längre avstånd.

”Jag hjälper dig att jaga”, sade han.

”Det behövs inte. Gör upp en stor eld, så skaffar jag mat åt oss.”

”Javisst.”

När Garzhvog klev iväg mot en dunge bokar norr om dem lossade Eragon remmen runt midjan och släppte med en lättad suck ränseln på marken bredvid stubben. ”Fördömda rustning”, muttrade han. Inte ens i Imperiet hade han sprungit så långt med en så tung börda. Han hade inte insett hur mödosamt det skulle bli. Han hade ont i fötterna, ont i benen, ont i ryggen, och när han försökte sätta sig på huk vägrade knäna att böja på sig ordentligt.

Han försökte strunta i obehaget och tog itu med att samla gräs och döda grenar till en eld. Sedan staplade han brasvirket på ett ställe där marken var torr och stenig.

Han och Garzhvog befann sig någonstans strax öster om sjön Tüdostens södra spets. Trakten var regnrik och frodig, med fält där gräset stod sex fot högt och där flockar med hjortar, gaseller och vildoxar med svart skinn och breda, bakåtvinklade horn strövade omkring. Områdets ymnighet berodde, det visste Eragon, på Beorerna. Tack vare dem bildades stora molnbankar som gled fram många fjärdingsväg över slätten bortom bergskedjan och förde med sig regn till platser som annars skulle ha varit lika torra som Hadaracöknen.

Trots att de båda redan hade sprungit ett enormt antal fjärdingsväg var Eragon besviken över att de inte kommit längre. Mellan Jietfloden och Tüdosten hade de förlorat flera timmar genom att gömma sig och ta omvägar för att inte bli sedda. Nu när de passerat Tüdosten hoppades han att deras tempo skulle öka. Nasuada förutsåg inte den här förseningen, eller hur? Åh nej. Hon trodde att jag kunde springa raka vägen därifrån till Farthen Dûr. Ha! Han sparkade på en gren som låg i vägen och fortsatte att samla ved, medan han hela tiden beklagade sig tyst.

När Garzhvog kom tillbaka en timme senare hade Eragon gjort upp en eld som var tre fot lång och två fot bred och satt framför den, medan han såg in i lågorna och kämpade emot lusten att glida in i de vakendrömmar som utgjorde hans vila. Det knakade i nacken när han tittade upp.

Garzhvog kom gående mot honom med stora kliv, och under vänstra armen hade han en välgödd hind. Som om den inte vägde mer än en säck trasor lyfte han upp den och stack in dess huvud i en trädklyka trettio alnar från elden. Sedan drog han en kniv och började ta ur inälvorna.

Eragon ställde sig upp – det kändes som om lederna hade förvandlats till sten – och snubblade bort till Garzhvog.

”Hur dödade du den?” frågade han.

”Med min slunga”, mullrade Garzhvog.

”Tänker du steka den på ett spett? Eller äter urgaler köttet rått?”

Garzhvog vred på huvudet och betraktade Eragon genom spiralen på vänstra hornet, och det djupt liggande gula ögat blänkte av någon gåtfull känsla. ”Vi är inte några djur, Eldsvärd.”

”Det har jag heller inte påstått.”

Med en grymtning återgick urgalen till arbetet.

”Det kommer att ta för lång tid att steka på spett”, sade Eragon.

”Jag tänkte att vi kunde göra en gryta, och steka det som blir över på en sten.”

”Gryta? Hur då? Vi har ingen kittel.”

Garzhvog lutade sig ner och torkade av högra handen mot marken, sedan tog han upp en fyrkantig, hopvikt bit av något ur pungen vid bältet och kastade den till Eragon.

Eragon försökte fånga den men var så trött att han missade, och föremålet damp ner på marken. Det såg ut som ett osedvanligt stort ark velängpergament. När han tog upp det öppnade sig fyrkanten och föremålet visade sig ha samma form som en liten säck, kanske en och en halv fot bred och tre fot djup. Kanten var förstärkt med en grov läderremsa, där metallringar var fastsydda. Han vred och vände på behållaren, förbluffad över hur mjuk den var och över det faktum att den inte hade några sömmar.

”Vad är det för något?” frågade han.

”Magen från en grottbjörn som jag dödade första året jag fick mina horn. Häng upp den i en ram eller stoppa den i ett hål, fyll den med vatten och släpp ner heta stenar i den. Stenarna värmer upp vattnet och grytan blir god.”

”Bränner inte stenarna sönder magen?”

”Hittills har de inte gjort det.”

”Är den förtrollad?”

”Ingen trolldom. Stark mage.” Garzhvogs andhämtning kom i puffar när han grep tag om hindens länd på var sida och med en enda rörelse bröt bäckenet mitt itu. Bröstbenet delade han med kniven.

”Det måste ha varit en stor björn”, sade Eragon.

Långt ner i strupen åstadkom Garzhvog ett ljud som lät som rukruk. ”Den var större än jag är nu, Skuggbane.”

”Dödade du den också med slungan?”

”Jag ströp honom med händerna. Inga vapen är tillåtna när man uppnår mannaålder och måste bevisa sitt mod.” Garzhvog hejdade sig ett ögonblick, med kniven begravd ända upp till fästet i djurkroppen. ”De flesta försöker inte döda en grottbjörn. De flesta jagar vargar eller bergsgetter. Det var därför jag blev krigsherre och andra inte.”

Eragon lät honom fortsätta med köttet och gick bort till elden. Bredvid den grävde han ett hål som han klädde med björnmagen, och för att hålla den på plats stack han pinnar genom metallringarna. Så plockade han ihop ett dussin äppelstora stenar från det omgivande fältet och kastade in dem mitt i brasan. Medan han väntade på att stenarna skulle bli varma använde han trollkraft för att fylla björnmagen till två tredjedelar med vatten, och sedan tillverkade han en tång av en ungpil och en bit hopknuten råhud.

När stenarna var körsbärsröda ropade han: ”De är klara!”

”Lägg i dem”, svarade Garzhvog.

Med tången lyfte Eragon ut den närmaste stenen ur elden och sänkte ner den i behållaren. När stenen kom i kontakt med vattenytan steg ett ångmoln upp. Han lade ner två stenar till i björnmagen, vilket fick vattnet att börja koka livligt.

Garzhvog lufsade fram och hällde ett par nävar kött i vattnet, och sedan kryddade han grytan med stora nypor salt från pungen vid bältet och flera kvistar rosmarin, timjan och andra vilda växter han hade råkat hitta medan han jagade. Så lade han ett stycke slät skiffer tvärsöver ena sidan av elden. När stenen blivit het stekte han strimlat kött på den.

Medan maten tillagades skar Eragon och Garzhvog till skedar av stubben där Eragon hade lagt ifrån sig ränseln.

Hungern gjorde att Eragon tyckte det kändes länge, men det dröjde inte särskilt många minuter innan grytan var klar, och han och Garzhvog åt med lika glupande aptit som vargar. Eragon slukade dubbelt så mycket som han brukade, trodde han, och det han inte gjorde slut på tog Garzhvog, som åt tillräckligt för sex storvuxna män.

Efteråt lutade sig Eragon bakåt, stödd på armbågarna, och betraktade de blinkande eldflugorna vid bokarna som virvlade omkring i abstrakta mönster medan de jagade varandra. Någonstans hoade en uggla, lågt och hest. De första stjärnorna började göra den purpurröda himlen fläckig.

Eragon stirrade oseende framför sig medan han tänkte på Saphira och sedan på Arya och därefter på Arya och Saphira, och sedan blundade han när det började dunka dovt i tinningarna. Han hörde ett knakande ljud och när han åter öppnade ögonen såg han att Garzhvog höll på att peta tänderna med den spetsiga änden av ett avbrutet lårben. Eragon sänkte blicken till urgalens nakna fötter – Garzhvog hade tagit av sig sandalerna innan de började äta – och såg till sin förvåning att urgalen hade sju tår på varje fot.

”Dvärgarna har lika många tår som du”, sade han.

Garzhvog spottade ut en köttslamsa in i brasglöden. ”Det visste jag inte. Jag har aldrig velat titta på en dvärgs fötter.”

”Tycker du inte det är märkligt att både urgaler och dvärgar har fjorton tår, medan alver och människor har tio?”

Garzhvogs tjocka läppar lyftes i en morrning. ”Vi delar inte blod med de där hornlösa bergsråttorna, Eldsvärd. De har fjorton tår och vi har fjorton tår. Det behagade gudarna att dana oss sådana när de skapade världen. Det finns inte någon annan förklaring.”

Eragon grymtade till svar och återgick till att betrakta eldflugorna. Så sade han: ”Berätta en historia som ditt släkte är förtjust i, Nar Garzhvog.”

Kullern funderade en liten stund, tog sedan ut hjortbenet ur munnen och sade: ”För länge sedan fanns en ung urgralgra som hette Maghara. Hon hade horn som sken som polerad sten, hår som gick nedanför midjan och ett skratt som kunde locka ner fåglarna ur träden. Men hon var inte söt. Hon var ful. Nu var det så att i hennes by bodde en bagge som var väldigt stark. Han hade dödat fyra baggar i brottningsmatcher och dessutom besegrat ytterligare tjugotre stycken. Men trots att hans bedrifter gjort honom vida känd hade han ännu inte valt någon kullmaka. Maghara ville bli hans kullmaka, men han vägrade se åt henne eftersom hon var ful, och på grund av hennes fulhet såg han inte hennes blänkande horn eller hennes långa hår, och han hörde inte hennes vackra skratt. Djupt nedstämd över att han inte ville se åt henne gick Maghara upp på Ryggradens högsta berg och bad till Rahna att hjälpa henne. Rahna är allas vår moder, och det var hon som uppfann vävning och jordbruk och hon som fick Beorerna att höja sig när hon flydde från den stora draken. Rahna, Hon med de gyllene hornen, hon svarade och frågade varför Maghara hade åkallat henne. ’Gör mig söt, vördade Moder, så att jag kan locka till mig den bagge jag vill ha’, sade Maghara. Och Rahna svarade: ’Du behöver inte vara söt, Maghara. Du har blänkande horn och långt hår och ett vackert skratt. Med dem kan du fånga en bagge som inte är så dåraktig att han bara ser en kvinnas ansikte.’ Och Maghara, hon kastade sig på marken och sade: ’Jag blir inte lycklig om jag inte kan få den här baggen, vördade Moder. Snälla, gör mig söt.’ Då log Rahna och sade: ’Om jag gör detta, mitt barn, hur ska du då återgälda mig?’ Och Maghara sade: ’Jag ger dig vad du än vill ha.’

Det erbjudandet gjorde Rahna belåten, och så gjorde hon Maghara söt, och Maghara återvände till sin by där alla förundrades över hennes skönhet. Med sitt nya ansikte blev Maghara kullmaka till den bagge hon ville ha, och de fick många barn och levde lyckliga i sju år. Sedan kom Rahna till Maghara och sade: ’Du har fått sju år tillsammans med den bagge du ville ha. Har du njutit av dem?’ Och Maghara sade: ’Det har jag.’ Och Rahna svarade: ’Då har jag kommit för att få min lön.’ Och hon såg sig om i deras hus av sten, grep tag i Magharas äldste son och sade: ’Jag tar honom.’ Maghara bönföll Hon med de förgyllda hornen att inte ta hennes äldste son, men Rahna vägrade låta sig bevekas. Till slut tog Maghara sin kullmakes klubba och slog mot Rahna, men klubban splittrades i hennes händer. Som straff tog Rahna ifrån Maghara hennes skönhet, och sedan gav sig Rahna av med Magharas son till sin sal där de fyra vindarna dväljs. Och hon döpte pojken till Heghraz och uppfostrade honom till att bli en av de största krigare som någonsin vandrat i detta land. Av detta bör man lära att aldrig kämpa emot sitt öde, för då förlorar man det käraste man har.”

Eragon såg månskärans lysande kant dyka upp ovanför östra horisonten. ”Berätta någonting om era byar för mig.”

”Vad då?”

”Vad som helst. Jag upplevde hundratals minnen när jag befann mig i ditt sinne och i Kagras och i Otveks, men jag kan bara erinra mig en handfull av dem, och dessa endast ofullständigt. Jag försöker begripa vad det var jag såg.”

”Det finns mycket jag skulle kunna berätta”, mullrade Garzhvog. Med en tankfull blick i sina tunga ögon makade han den provisoriska tandpetaren runt en av huggtänderna och sade sedan: ”Vi tar timmerstockar och i dem skär vi ut bergsdjurens ansikten, och så gräver vi hål vid våra hus och ställer pålarna upprätt för att skrämma bort vildmarkens andar. Ibland tycks pålarna nästan levande. När man går in i en av våra byar kan man känna hur alla de snidade djuren följer en med blicken …” Han höll bentandpetaren stilla en stund och återtog sedan sin sågande rörelse. ”Vid ingången till varje hydda hänger vi en namna. Det är en tygremsa lika bred som min utsträckta hand. Namnorna har klara färger, och mönstren på dem skildrar släkthistorien för den familj som bor i hyddan. Endast de äldsta och skickligaste vävarna får lägga till något på en namna eller väva om den ifall den skadas …” Benet försvann in i Garzhvogs knutna näve. ”Under vintermånaderna arbetar de som har en make eller maka sida vid sida på sin härdmatta. Det tar minst fem år att väva klart en sådan matta, så när den väl är klar vet man huruvida man har gjort ett gott val av maka eller make.”

”Jag har aldrig sett någon av era byar”, sade Eragon. ”De måste vara mycket väl gömda.”

”Väl gömda och väl försvarade. Få som ser våra hem lever tillräckligt länge för att kunna berätta om det.”

Eragon fäste blicken på kullern och lät en viss skärpa krypa in i rösten när han sade: ”Hur kommer det sig att du lärde dig det här språket, Garzhvog? Var det en människa som levde hos er? Höll ni några av oss som slavar?”

Garzhvog återgäldade Eragons blick utan att vika undan. ”Vi har inga slavar, Eldsvärd. Jag slet åt mig kunskapen ur sinnet på de män jag kämpade mot, och jag delade med mig av den till resten av min stam.”

”Du har dödat många människor, inte sant?”

”Du har dödat många urgralgra, Eldsvärd. Det är därför vi måste bli bundsförvanter, annars kommer inte mitt släkte att överleva.”

Eragon lade armarna i kors. ”När Brom och jag spårade ra’zacerna passerade vi genom Yazuac, en by vid floden Ninor. Vi fann alla människorna staplade på varandra mitt i byn, med ett spädbarn spetsat på ett spjut högst upp. Det var det värsta jag någonsin har sett. Och det var urgaler som dödade dem.”

”Innan jag fick mina horn”, sade Garzhvog, ”tog min far med mig för att besöka en av våra byar i västra utkanten av Ryggraden. Vi hittade vårt folk torterade, brända och dödade. Nardas män hade fått vetskap om vår närvaro, och de hade invaderat byn med många soldater. Inte en enda i stammen kom undan … Det är sant att vi älskar krig mer än andra släkten, Eldsvärd, och det har varit vårt fördärv många gånger. Våra kvinnor vägrar betrakta en bagge som tänkbar make om han inte har bevisat sitt värde i strid och själv dödat minst tre fiender. Och i striden finns en glädje olik all annan glädje. Men trots att vi älskar krigsbedrifter innebär det inte att vi är omedvetna om våra brister. Om vårt släkte inte kan förändras kommer Galbatorix att döda oss alla om han besegrar Varden, och du och Nasuada kommer att döda oss alla om ni störtar den där ormtungade förrädaren. Har jag inte rätt, Eldsvärd?”

Eragon nickade genom att knycka med hakan. ”Jo.”

”Det leder alltså ingen vart att grubbla över oförrätter i det förflutna. Om vi inte kan överse med vad våra respektive släkten har gjort kommer det aldrig att bli fred mellan människorna och urgralgra.”

”Men hur ska vi behandla er om vi besegrar Galbatorix och Nasuada ger ert släkte det land ni har bett om och era söner, om tjugo år, börjar döda och plundra för att skaffa sig makor? Om du känner er egen historia, Garzhvog, så vet du att det alltid har blivit så när urgalerna undertecknar fredsavtal.”

Med en tung suck sade Garzhvog: ”Då får vi hoppas att det fortfarande finns urgralgra på andra sidan havet och att de är klokare än vi, för vi kommer inte längre att finnas till i detta land.”

Ingen av dem sade något mer den kvällen. Garzhvog rullade ihop sig på sidan och sov med sitt massiva huvud vilande på marken. Eragon svepte in sig i sin kappa, lutade sig mot stubben och betraktade de långsamt kretsande stjärnorna medan han gled in i och ut ur sina vakendrömmar.

Mot slutet av dagen därpå hade de kommit inom synhåll för Beorerna. Till en början var bergen inte mer än spöklika skepnader vid horisonten, vinklade fält i vitt och purpur, men när kvällen närmade sig fick den fjärran bergskedjan mer substans, och Eragon kunde urskilja den mörka trädremsan längs dess fot och, ovanför den, den ännu bredare remsan med glimmande snö och is, och ännu högre upp själva topparna, som var grå och kala, för de var så höga att inget växte på dem och ingen snö föll på dem. Liksom när han såg dem första gången blev Eragon överväldigad av Beorernas storlek. Alla hans instinkter insisterade på att det inte kunde finnas något så stort, och ändå visste han att hans ögon inte bedrog honom. Bergen var i genomsnitt drygt sex fjärdingsväg höga och många ännu högre.

Den kvällen stannade inte Eragon och Garzhvog utan fortsatte springa under de mörka timmarna och hela nästa dag. När morgonen kom blev himlen ljus, men på grund av Beorerna var det nästan mitt på dagen innan solen bröt fram mellan två toppar och ljusstrålar lika breda som själva bergen strömmade ut över det land som ännu var fångat i skuggornas sällsamma halvdunkel. Då hejdade sig Eragon, vid randen av en bäck, och i flera minuter begrundade han synen i tyst förundran.

Medan de tog sig fram i utkanten av den vidsträckta bergskedjan tyckte Eragon att färden började te sig obehagligt lik hans flykt från Gil’ead till Farthen Dûr tillsammans med Murtagh, Saphira och Arya. Han trodde sig till och med känna igen den plats där de hade slagit läger efter att ha korsat Hadaracöknen.

De långa dagarna och ännu längre nätterna gled förbi både olidligt långsamt och förvånansvärt snabbt, för varenda timme var identisk med den föregående, vilket gjorde att Eragon tyckte det kändes inte bara som om pärsen aldrig tog slut utan också som om stora delar av den aldrig hade ägt rum.

När han och Garzhvog kom fram till mynningen på den stora rämna som i flera fjärdingsväg från norr till söder delade bergskedjan mitt itu, tog de av åt höger och in mellan de kalla och likgiltiga topparna. Framme vid Björntandsfloden – som rann ut från den smala dalen som ledde till Farthen Dûr – vadade de genom det iskalla vattnet och fortsatte söderut.

Den kvällen, innan de begav sig österut in i de egentliga bergen, slog de läger vid en liten damm och vilade benen. Garzhvog dödade ännu en hjort med sin slunga, en bock den här gången, och båda åt så mycket de orkade.

Efter att ha stillat hungern satt Eragon hopkrupen och lagade ett hål i sidan på ena stöveln, när han hörde ett kusligt ylande som fick pulsen att öka. Han svepte med blicken över det mörknande landskapet och såg till sin förskräckelse silhuetten av ett enormt djur som löpte runt dammens stentäckta strand.

”Garzhvog”, sade Eragon lågt och sträckte sig fram mot sin ränsel och drog huggaren.

Kullern tog upp en knytnävsstor sten från marken och placerade den i läderskålen på sin slunga, reste sig i sin fulla längd, öppnade gapet och vrålade ut i natten tills ekot efter hans trotsiga utmaning skallade över nejden.

Djuret hejdade sig och fortsatte sedan i långsammare takt, medan det här och var nosade på marken. När det kom in i ljuskretsen kippade Eragon efter andan. Framför dem stod en gråryggad varg stor som en häst, med huggtänder som sablar och brinnande gula ögon som följde varje rörelse de gjorde. Vargens tassar var stora som sköldar.

En shrrg! tänkte Eragon.

Medan jättevargen cirklade runt deras läger, nästan ljudlöst trots sin stora kroppshydda, tänkte Eragon på alverna och hur de skulle handskas med ett vilt djur, och på det gamla språket sade han: ”Broder Varg, vi vill dig inget illa. Ikväll vilar vår flock och jagar inte. Du får gärna dela vår mat och värmen i vårt näste fram till morgonen.” Shrrgen hejdade sig, och dess öron vändes framåt medan Eragon talade på det gamla språket.

”Eldsvärd, vad håller du på med?” morrade Garzhvog.

”Anfall inte om inte han gör det.”

Djuret med de tunga bogarna gick långsamt in i lägret, och hela tiden ryckte det i spetsen på hans enorma, blöta nos. Vargen stack fram huvudet mot brasan, till synes nyfiken på de slingrande lågorna, sedan fortsatte han till köttslamsorna och inälvorna som låg utspridda på marken där Garzhvog hade slaktat bocken. Hukande snappade vargen åt sig köttstyckena, reste sig och tassade utan så mycket som en blick bakåt tillbaka ut i mörkret.

Eragon slappnade av och stack huggaren i skidan igen. Garzhvog däremot stod kvar på samma ställe, med läpparna tillbakadragna i en morrning, och spejade och lyssnade efter något utöver det normala i mörket som omgav dem.

I gryningsljuset lämnade Eragon och Garzhvog sitt läger och sprang österut in i dalen som skulle föra dem till Thardûrberget.

När de kom in under grenarna i den täta skog som vaktade bergskedjans inre blev luften märkbart svalare och den mjuka mattan av barr på marken dämpade ljudet av deras steg. De höga, mörka, dystra träden som tornade upp sig över dem tycktes iaktta dem där de tog sig fram mellan de tjocka stammarna och runt de förvridna rötterna som stack upp både två, tre och ofta fyra fot ur den fuktiga jorden. Bland grenarna kilade stora svarta ekorrar omkring, högljutt tjattrande. Ett tjockt lager mossa täckte liken efter fallna träd. Ormbunkar och nutkahallon och andra gröna, bladrika växter frodades, liksom svampar i alla upptänkliga former, storlekar och färger.

Världen smalnade av när väl Eragon och Garzhvog kommit in i den långsträckta dalen. De jättelika bergen tryckte sig tätt intill dem på båda sidor, besvärande med sin stora massa, och himlen var en fjärran, onåbar remsa i havsblått, den högsta himmel Eragon någonsin hade sett. Enstaka tunna moln nuddade vid bergens axlar.

Någon timme eller så in på eftermiddagen saktade Eragon och Garzhvog in när de hörde förfärliga rytanden eka mellan träden. Eragon drog svärdet ur skidan, och Garzhvog plockade upp en slät flodsten från marken och lade den i slungskålen.

”Det är en grottbjörn”, sade Garzhvog. Ett rasande, gällt skrik som påminde om när metall skrapar mot metall gav eftertryck åt hans påstående. ”Och nagra. Vi måste vara försiktiga, Eldsvärd.”

De fortsatte i långsam takt och fick snart syn på djuren flera hundra fot upp på en bergssida. En skock rödaktiga galtar med grova, huggande betar myllrade omkring i ett grymtande virrvarr framför en enorm massa av silverbrun päls, krökta klor och nafsande tänder som rörde sig livsfarligt snabbt. Först lät sig Eragon luras av avståndet, men sedan jämförde han djuren med träden intill dem och insåg att varenda galt skulle ha fått en shrrg att se liten ut och att björnen var nästan lika stor som hans hus i Palancardalen. Galtarna hade gett grottbjörnen blödande sår på länderna, men det tycktes bara göra besten rasande. Björnen reste sig på bakbenen, vrålade och slog till en av galtarna med en massiv tass så att den for åt sidan. Tre gånger försökte galten resa sig, och tre gånger till slog grottbjörnen till den, tills galten till slut gav upp och låg stilla. När björnen böjde sig ner för att äta flydde resten av de grymtande grisarna tillbaka in under träden, högre upp på berget och bort från björnen.

Imponerad av björnens styrka följde Eragon efter Garzhvog när urgalen långsamt steg in i björnens synfält. Björnen lyfte den blodröda nosen ur buken på sitt offer, iakttog dem med små, lysande ögon men bestämde sig tydligen för att de inte utgjorde något hot mot honom och fortsatte äta.

”Jag tror att inte ens Saphira skulle kunna besegra ett sådant monster”, mumlade Eragon.

Garzhvog gav ifrån sig en liten grymtning. ”Hon kan andas eld. Det kan inte en björn.”

Ingen av dem släppte björnen med blicken förrän den skymdes av träden, och även då höll de vapnen beredda eftersom de inte visste vilka andra faror de kunde stöta på.

Dagen hade hunnit lida långt in på eftermiddagen när de blev medvetna om ett annat ljud: skratt. Eragon och Garzhvog stannade. Sedan höjde Garzhvog ett finger och smög, förvånansvärt förstulet, genom en mur av buskar mot skrattet. Noga med var han satte ner fötterna följde Eragon efter kullern samtidigt som han höll andan av rädsla för att hans andhämtning skulle avslöja deras närvaro.

När Eragon kikade genom ett knippe skogskornellblad såg han att det fanns en väl upptrampad stig i dalbottnen, och vid sidan av stigen lekte tre dvärgabarn som kastade pinnar på varandra och skrek av skratt. Inga vuxna syntes till. Eragon drog sig tillbaka på tryggt avstånd, andades ut, studerade himlen och upptäckte flera vita rökpelare kanske en halv fjärdingsväg längre upp i dalen.

En kvist bröts av när Garzhvog satte sig på huk intill honom, så att de befann sig ungefär i jämnhöjd med varandra. Garzhvog sade: ”Eldsvärd, här skiljs vi åt.”

”Du följer inte med mig till Breganfästet?”

”Nej. Min uppgift var att hålla dig utom fara. Om jag följer med dig kommer inte dvärgarna att lita på dig som de borde. Thardûrberget är nära, och jag är säker på att ingen kommer att våga skada dig på vägen dit.”

Eragon gned sig i nacken och flyttade blicken fram och tillbaka mellan Garzhvog och röken öster om dem. ”Tänker du springa raka vägen tillbaka till Varden?”

Med ett lågt litet skratt sade Garzhvog: ”Ja, men kanske inte lika snabbt som vi gjorde hit.”

Osäker på vad han skulle säga petade Eragon med stövelspetsen på den ruttna änden av en trädstock, så att en kull vita, krälande larver blev synliga i de tunnlar de hade grävt ut. ”Du låter väl inte någon shrrg eller björn äta upp dig? Då blir jag tvungen att spåra upp besten och döda honom, och det har jag inte tid med.”

Garzhvog tryckte båda sina knutna nävar mot den beniga pannan. ”Må våra fiender huka sig inför dig, Eldsvärd.” Garzhvog reste sig, vände om och sprang iväg från Eragon. Skogen dolde snart kullerns kraftiga skepnad.

Eragon fyllde lungorna med den friska bergsluften, och sedan trängde han sig igenom muren av buskar. När han kom ut ur snåren av bräken och skogskornell stelnade de små dvärgabarnen till, med vaksamma miner i sina rundkindade ansikten. Eragon höll ut händerna åt sidorna och sade: ”Jag är Eragon Skuggbane, son till Ingen. Jag söker Orik, Thrifks son, vid Breganfästet. Kan ni föra mig till honom?” När barnen inte svarade insåg han att de inte förstod hans eget språk. ”Jag är en Drakryttare”, sade han långsamt och betonade orden. ”Eka eddyr aí Shur’tugal … Shur’tugal … Argetlam.”

Där lyste barnens ögon upp, och deras munnar blev runda av häpnad. ”Argetlam!” utbrast de. ”Argetlam!” Och så sprang de fram och kastade sig mot honom, slog sina korta armar runt hans ben och drog i hans kläder, och hela tiden skrek de av munterhet. Eragon stirrade ner på dem och kände hur ett fånigt leende spred sig över ansiktet. Barnen tog hans händer och han lät dem dra med sig honom längs stigen. Trots att han inte förstod vad de sade pratade barnen oavbrutet på dvärgiska, om vad visste han inte, men han tyckte om att höra dem tala.

När ett av barnen – en flicka, trodde han – sträckte ut armarna mot honom lyfte han upp henne och satte henne på axlarna, och ryckte till när hon grabbade tag i hans hår med båda nävarna. Hon skrattade, ljust och rart, vilket fick honom att le igen. Sålunda utstyrd och åtföljd begav sig Eragon mot Thardûrberget och där till Breganfästet och sin fosterbror, Orik.