Jublet steg från folkmassan.
Eragon satt på träläktaren som dvärgarna hade byggt vid foten av Breganfästets yttre vall. Fästet var beläget på ett mjukt rundat utsprång på Thardûrberget, trekvarts fjärdingsväg ovanför den dimbeslöjade dalens botten. Därifrån hade man utsikt flera fjärdingsväg åt alla håll, eller tills bergskammarna skymde sikten. I likhet med Tronjheim och de andra dvärgastäder som Eragon hade besökt var Breganfästet gjort helt och hållet av bruten sten – i det här fallet en rödaktig granit som skänkte rummen och korridorerna i dess innandöme en viss värme. Själva fästet var en bastant, kompakt byggnad som höjde sig fem våningar till ett öppet klocktorn, vilket kröntes av ett droppformat glasstycke vars omkrets motsvarade två dvärgars och som hölls på plats av fyra granitribbor förenade i en spetsig slutsten. Glasdroppen var, som Orik hade berättat för Eragon, en större version av dvärgarnas lyktor som brann utan låga, och vid särskilda tillfällen eller nödlägen kunde den användas för att lysa upp hela dalen med ett gyllene sken. Dvärgarna kallade den Az Sindriznarrvel, eller Sindris smycke. Runt fästets sidor trängdes ett stort antal uthus, bostäder för Dûrgrimst Ingeitums tjänare och krigare liksom andra byggnader som stallar, smedjor och en kyrka tillägnad Morgothal, dvärgarnas eldgud och smedernas beskyddare. Nedanför Breganfästets höga, släta murar fanns dussintals bondgårdar utspridda i gläntor i skogen, och rökslingor steg upp från stenhusen.
Allt detta och mer därtill hade Orik visat och förklarat för Eragon sedan de tre dvärgabarnen hade eskorterat Eragon in på borggården i Breganfästet, medan de skrek ”Argetlam!” till alla inom hörhåll. Orik hade hälsat Eragon som en bror och fört honom till baden, och när han var ren såg Orik till att Eragon kläddes i en mörkt purpurfärgad klädnad, med ett gulddiadem att sätta i pannan.
Till Eragons överraskning presenterade Orik honom sedan för Hvedra, en klarögd, äppelkindad dvärgakvinna med långt hår, och förkunnade stolt att de hade gift sig så sent som två dagar tidigare. Medan Eragon uttryckte sin häpnad och sina lyckönskningar, vägde Orik över från fot till fot innan han svarade: ”Det plågade mig att du inte kunde närvara vid ceremonin, Eragon. Jag lät en av våra besvärjare kontakta Nasuada och frågade henne om hon ville framföra min inbjudan till dig och Saphira, men hon vägrade nämna det för dig; hon befarade att erbjudandet skulle distrahera dig från den aktuella uppgiften. Jag kan inte klandra henne, men jag önskar att det här kriget hade tillåtit dig att vara med vid vårt bröllop, och vi vid din kusins, för vi är alla släkt nu, enligt lagen om än inte genom blodet.”
Med sin starka brytning sade Hvedra: ”Var snäll och betrakta mig som din frände nu, Skuggbane. Så länge det ligger i min makt ska du alltid behandlas som en i familjen vid Breganfästet, och du kan få skydd hos oss närhelst du så behöver, även om det är Galbatorix som jagar dig.”
Eragon bugade, rörd av hennes erbjudande. ”Det är mycket vänligt av dig.” Sedan frågade han: ”Om ni ursäktar min nyfikenhet, varför valde du och Orik att gifta er nu?”
”Vi hade tänkt ta varandras händer i våras, men …”
”Men”, fortsatte Orik på sitt barska sätt, ”urgalerna anföll Farthen Dûr, och sedan skickade Hrothgar mig att traska iväg med dig till Ellesméra. När jag kom tillbaka hit och klanfamiljerna accepterade mig som sin nye grimstborith, tyckte vi det var det perfekta tillfället att fullborda vår förlovning och bli man och hustru. Det kan hända att ingen av oss överlever det här året, så varför dröja?”
”Så du blev alltså klanledare”, sade Eragon.
”Ja. Att välja Dûrgrimst Ingeitums nästa ledare var en tvistig procedur – vi slet med det i över en vecka – men i slutändan blev de flesta familjerna överens om att jag skulle följa i Hrothgars fotspår och ärva hans ställning eftersom jag var hans ende utpekade arvinge.”
Nu satt Eragon bredvid Orik och Hvedra, slukade brödet och lammköttet som dvärgarna försett honom med och tittade på tävlingen som ägde rum framför läktaren. Det var brukligt, hade Orik sagt, att dvärgfamiljer som hade guld nog anordnade spel för att underhålla sina bröllopsgäster. Hrothgars familj var så förmögen att de pågående spelen redan hade varat i tre dagar och var tänkta att fortsätta i ytterligare fyra. Spelen bestod av många grenar: brottning, bågskytte, svärdsfäktning, styrkeprov och det som pågick just nu, ghastgar.
Från motsatta sidor av ett gräsbevuxet fält red två dvärgar mot varandra på vita feldûnost. De hornprydda bergsgetterna skuttade fram över gräsvallen, och varje språng var över sjuttio fot långt. Dvärgen till höger hade en liten sköld fastspänd på vänstra armen men bar inga vapen. Dvärgen till vänster hade ingen sköld, men i högra handen höll han ett spjut redo att kastas.
Eragon höll andan när avståndet mellan feldûnostarna minskade. När de var mindre än trettio fot från varandra gjorde dvärgen med spjutet en snabb armrörelse och kastade projektilen mot sin motståndare. Den andre dvärgen tog inte skydd bakom skölden utan sträckte istället ut handen och fångade, med häpnadsväckande fingerfärdighet, spjutskaftet. Han höll upp vapnet över huvudet. Folkmassan som var samlad runt banan gav upp ett skallande jubel, vari även Eragon instämde genom att klappa hårt i händerna.
”Det var skickligt gjort!” utbrast Orik. Skrattande tömde han sin sejdel med mjöd, och hans polerade pansarskjorta glänste i det tidiga kvällsljuset. Han bar en hjälm prydd med guld, silver och rubiner, och på fingrarna hade han fem stora ringar. Vid midjan hängde den ständigt närvarande yxan. Hvedra var än mer överdådigt utstyrd, med band av broderat tyg på sin kostbara klänning, slingor med pärlor och tvinnat guld runt halsen, och i håret en elfenbenskam med en infattad smaragd stor som Eragons tumme.
Ett led med dvärgar ställde sig upp och blåste i krökta horn så att de mässingsklingande tonerna ekade bland bergen. Därefter steg en bredbröstad dvärg fram och förkunnade på dvärgiska namnet på vinnaren i den senaste tävlingen, liksom namnen på nästa par som skulle tävla i ghastgar.
När ceremonimästaren hade talat klart lutade sig Eragon åt sidan och frågade: ”Kommer du att följa med oss till Farthen Dûr, Hvedra?”
Hon skakade på huvudet och log brett. ”Det kan jag inte. Jag måste stanna här och sköta om Ingeitums angelägenheter medan Orik är borta, så att han inte kommer tillbaka och finner att våra krigare svälter och att allt vårt guld är slut.”
Småskrattande höll Orik fram sin sejdel mot en av uppassarna som stod några alnar längre bort. Medan dvärgen skyndade fram och fyllde på mjöd ur en kanna, sade Orik med tydlig stolthet till Eragon: ”Hvedra skryter inte. Hon är inte bara min hustru, hon är … Ack, ni har inget ord för det. Hon är Dûrgrimst Ingeitums grimstcarvlorss. Grimstcarvlorss betyder … ’den som sköter huset’, ’den som ordnar huset’. Det är hennes plikt att se till att familjerna i vår klan betalar sina överenskomna tionden till Breganfästet, att våra hjordar föses till lämpliga beten vid lämpliga tidpunkter, att våra förråd av foder och spannmål inte krymper för mycket, att Ingeitums kvinnor väver tillräckligt mycket tyg, att våra krigare är välutrustade, att våra smeder alltid har malm att smälta till järn, och kort sagt se till att vår klan är välskött och kan frodas och blomstra. Det finns ett talesätt bland vårt folk: en god grimstcarvlorss kan ge en klan framgång …”
”Och en dålig grimstcarvlorss förgör en klan”, sade Hvedra.
Orik log och tog hennes ena hand i sin. ”Och Hvedra är den bästa av grimstcarvlorssn. Det är inte en ärvd titel. Man måste bevisa att man är posten värdig för att inneha den. Det är sällsynt att en grimstboriths hustru även är grimstcarvlorss. Jag är mycket lyckligt lottad i det avseendet.” Han och Hvedra satte huvudena tätt ihop och gned näsorna mot varandra. Eragon vände bort blicken, kände sig ensam och utesluten. Orik lutade sig tillbaka, tog en klunk mjöd och sade sedan: ”Det har funnits många berömda grimstcarvlorssn i vår historia. Det sägs ofta att det enda vi klanledare duger till är att förklara varandra krig och att grimstcarvlorssn föredrar att vi ägnar vår tid åt att kivas inbördes så att vi inte har tid att lägga oss i klanens verksamhet.”
”Seså, skilfz delva”, bannade Hvedra. ”Du vet att det inte är sant. Det ska åtminstone inte stämma in på oss.”
”Mmm”, sade Orik och lät sin panna nudda vid Hvedras. De gned näsorna mot varandra igen.
Eragon fäste åter uppmärksamheten på folkmassan nedanför dem när det bröt ut frenetiska väsningar och hånskratt. Han såg att en av dvärgarna som tävlade i ghastgar hade förlorat modet och i sista stund hade ryckt sin feldûnost åt sidan, och att han i detta nu försökte fly från sin motståndare. Dvärgen med spjutet jagade honom två varv runt banan. När de var tillräckligt nära ställde han sig upp i stigbyglarna och kastade spjutet, som träffade den fega dvärgen på baksidan av vänstra axeln. Med ett tjut föll dvärgen av sitt riddjur och blev liggande på sidan medan han grep efter spetsen och skaftet som satt inbäddat i hans hud. En helare rusade fram mot honom. Efter ett ögonblick vände alla ryggen åt spektaklet.
Oriks överläpp kröktes i avsmak. ”Bah! Det kommer att ta många år innan hans familj kan sudda ut den skamfläck som deras sons vanhedrande uppförande åsamkat dem. Jag beklagar att du blev tvungen att bevittna denna föraktliga handling, Eragon.”
”Det är aldrig nöjsamt att se någon vanära sig själv.”
De tre satt tysta under de följande två tävlingsomgångarna, sedan överrumplade Orik Eragon genom att fatta hans axel och fråga: ”Vad skulle du tycka om att få se en skog av sten, Eragon?”
”Något sådant finns inte, såvida den inte är snidad.”
Orik skakade på huvudet med glittrande ögon. ”Den är inte snidad, och den finns faktiskt. Så jag frågar igen, vill du se en skog av sten?”
”Om du inte skämtar … ja, det vill jag.”
”Ah, jag är glad att du tackade ja. Jag skämtar inte, och jag lovar dig att imorgon ska du och jag vandra omkring bland träd av granit. Det är ett av Beorernas underverk. Alla som är gäst hos Dûrgrimst Ingeitum bör få tillfälle att besöka den.”
Morgonen därpå steg Eragon upp från den alltför korta sängen i sitt stenrum med dess låga tak och möblemang i halvstorlek, tvättade ansiktet i ett fat med kallt vatten och sträckte av gammal vana ut sinnet mot Saphira. Han kände endast tankarna hos dvärgarna och djuren i och runt fästet. Eragon vacklade till, lutade sig framåt och grep hårt om fatets kant, överväldigad av sin ensamhet. Han stod kvar så, oförmögen att röra sig eller tänka, tills synfältet blev rött och blixtrande prickar svävade framför ögonen på honom. Med en flämtning andades han ut och fyllde lungorna på nytt.
Jag saknade henne under resan från Helgrind, tänkte han, men då visste jag åtminstone att jag var på väg tillbaka till henne så fort jag kunde. Nu färdas jag bort från henne, och jag vet inte när vi kommer att återförenas.
Han ruskade på sig, klädde sig och gav sig ut i Breganfästets slingrande korridorer, där han bugade för de dvärgar han mötte, vilka å sin sida hälsade honom med energiskt upprepade ”Argetlam!”.
Han hittade Orik och tolv andra dvärgar på fästets borggård, i färd med att sadla en rad robusta ponnyer, vars andedräkt bildade vita plymer i den kalla luften. Eragon kände sig som en jätte när de korta, kraftigt byggda männen rörde sig runt honom.
Orik välkomnade honom. ”Vi har en åsna i stallet, om du vill rida.”
”Nej, jag går till fots, om det inte gör er något.”
Orik ryckte på axlarna. ”Som du vill.”
När de var klara att ge sig av kom Hvedra gående nerför den breda stentrappan från ingången till Breganfästets stora sal, med klänningen släpande efter sig, och överlämnade till Orik ett elfenbenshorn klätt med filigransarbete i guld runt munstycket och klockstycket. Hon sade: ”Detta var min fars när han red med grimstborith Aldhrim. Jag ger det till dig så att du må minnas mig i framtiden.” Hon sade mer på dvärgiska, så lågt att Eragon inte kunde höra det, och sedan lät hon och Orik pannorna nudda vid varandra. Orik rätade på sig i sadeln, satte hornet mot munnen och blåste i det. En djup, eggande ton ljöd och växte i styrka tills luften inne på borggården tycktes vibrera som ett vindgungat rep. Ett par svarta korpar lyfte kraxande från tornet där uppe. Ljudet från hornet fick Eragons blod att hetta. Han makade rastlöst på sig, ivrig att komma iväg.
Orik lyfte hornet över huvudet, och med en sista blick på Hvedra sporrade han sin ponny framåt, travade ut genom Breganfästets huvudport och vände österut mot dalens övre ända. Eragon och de tolv andra dvärgarna kom tätt bakom honom.
I tre timmar följde de en väl tilltrampad stig längs Thardûrbergets sida och klättrade allt högre ovanför dalbottnen. Dvärgarna manade på sina ponnyer i så hög fart de kunde utan att djuren skulle komma till skada, men hastigheten var ändå bara en bråkdel av Eragons tempo när han hade frihet att springa obehindrat. Trots sin frustration avstod Eragon från att beklaga sig, för han insåg att det bara var alver eller kuller som kunde hålla hans takt.
Han rös och drog slängkappan tätare om sig. Solen syntes ännu inte ovanför Beorerna och dalen genomsyrades av en fuktig kyla, trots att det bara var ett par tre timmar kvar av förmiddagen.
Sedan kom de ut på en slät granityta som var mer än tusen fot bred och på högra sidan avgränsades av en sluttande klippa med naturligt formade åttasidiga pelare. Slöjor av drivande dis skymde stenfältets bortre ände.
Orik höjde en hand och sade: ”Skåda Az Knurldrâthn.”
Eragon rynkade ögonbrynen. Hur han än ansträngde sig kunde han inte upptäcka något intressant på denna ödsliga plats. ”Jag ser inte någon skog av sten.”
Orik steg av sin ponny, räckte tyglarna till krigaren bakom sig och sade: ”Var så snäll och följ mig, Eragon.”
Tillsammans gick de mot den slingrande dimväggen, och Eragon kortade sina steg för att anpassa dem efter Oriks. Diset kysste Eragons ansikte, svalt och fuktigt. Töcknet blev så tjockt att det skymde resten av dalen, svepte in dem i ett formlöst grått landskap där till och med vad som var uppåt och neråt tedde sig godtyckligt. Orik traskade oförfärat på med bestämda steg. Eragon däremot kände sig desorienterad och lite ostadig, och han höll ena handen utsträckt framför sig medan han gick ifall han skulle stöta på något som doldes i dimman.
Orik stannade vid randen av en smal spricka som vanprydde graniten de stod på och sade: ”Vad ser du nu?”
Kisande svepte Eragon fram och tillbaka med blicken, men dimman tedde sig lika monoton som förut. Han öppnade munnen för att säga det men lade med ens märke till något svagt oregelbundet i dimmans struktur till höger om honom, ett svagt mönster av ljus och mörker som behöll sin form även när dimman gled förbi. Han blev medveten om andra områden som var statiska: egendomliga, abstrakta fläckar av ljuskontraster som inte bildade några igenkänneliga föremål.
”Jag ser inte …”, började han säga när en vindpust rufsade om honom i håret. Med den nyfödda brisens milda uppmuntran tunnades dimman ut och de åtskilda skuggmönstren förvandlades till stammarna på stora, askfärgade träd med kala och sönderbrutna grenar. Dussintals sådana träd omgav honom och Orik, bleka skelett efter en uråldrig skog. Eragon lade handen mot en trädstam. Barken var lika kall och hård som ett klippblock. Tussar av blek lav klängde sig fast vid trädets yta. Håret reste sig i nacken på Eragon. Även om han inte ansåg sig vara alltför vidskeplig gjorde det spöklika diset och det kusliga halvdunklet och trädens själva utseende – dystert och olycksbådande och mystiskt – att en gnista av rädsla tändes inom honom.
Han vätte läpparna och frågade: ”Hur har de uppstått?”
Orik ryckte på axlarna. ”Somliga påstår att Gûnthera måste ha placerat dem här när han skapade Alagaësia ur intet. Andra påstår att Helzvog skapade dem, för sten är hans favoritelement, och skulle inte stenarnas gud ha stenträd i sin trädgård? Och åter andra säger nej, detta var en gång träd som alla andra, och en stor katastrof för många tidsåldrar sedan måste ha begravt dem i jorden. Träet ska med tiden ha blivit till jord och jorden till sten.”
”Är det möjligt?”
”Endast gudarna vet säkert. Vem förutom dem kan hoppas förstå sig på världens skäl och orsaker?” Orik flyttade lite på sig. ”Våra förfäder upptäckte de första träden medan de bröt granit här, för mer än tusen år sedan. Dûrgrimst Ingeitums dåvarande grimstborith, Hvalmar utan hand, stoppade gruvdriften och lät istället sina stenhuggare mejsla ut träden ur den omgivande stenen. När de hade grävt fram närmare femtio träd insåg Hvalmar att det kunde finnas hundratals eller rentav tusentals stenträd begravda inne i Thardûrbergets sida, och därför beordrade han sina män att avbryta projektet. Denna plats fångade emellertid vårt släktes fantasi, och ända sedan dess har knurlan från alla klaner rest hit och arbetat för att lösgöra fler träd ur granitens grepp. Det finns till och med knurlan som har vigt sina liv åt uppgiften. Det har också blivit en tradition att skicka hit besvärliga barn för att mejsla ut ett eller annat träd under överinseende av en stenhuggarmästare.”
”Det låter långtråkigt.”
”Det ger dem tid att ångra sitt uppförande.” Orik strök sitt flätade skägg med ena handen. ”Jag tillbringade själv några månader här när jag var en oregerlig grabb på trettiofyra år.”
”Och ångrade du ditt uppförande?”
”Eta. Nej. Det var för … långtråkigt. Efter alla de där veckorna hade jag bara frilagt en enda gren ur graniten, så jag rymde och slog mig ihop med en grupp Vrenshrrgn …”
”Dvärgar från klanen Vrenshrrgn?”
”Ja, knurlagn från klanen Vrenshrrgn, Krigsvargarna, Krigets vargar, hur man nu säger det på det här språket. Jag slog mig ihop med dem, drack mig berusad på öl, och eftersom de jagade nagran bestämde jag mig för att även jag skulle döda en galt och ta med den till Hrothgar för att stilla hans vrede. Det var inte det klokaste jag gjort. Till och med våra skickligaste jägare fruktar att jaga nagran, och jag var fortfarande mer pojke än man. När jag väl blev klar i skallen igen svor jag över mig själv för att ha varit så dåraktig, men jag hade svurit på att göra det, så jag hade inget annat val än att infria mitt löfte.”
När Orik hejdade sig frågade Eragon: ”Vad hände?”
”Åh, jag dödade en nagra, med Vrenshrrgns hjälp, men galten stångade mig i axeln och kastade upp mig i ett närbeläget träd. Vrenshrrgn blev tvungna att bära oss båda två, nagran och mig, till Breganfästet. Galten blev Hrothgar nöjd med, och mig … trots omvårdnad från våra bästa helare fick jag tillbringa den följande månaden liggande till sängs, vilket Hrothgar sade var straff nog för att ha trotsat hans order.”
Eragon betraktade dvärgen en stund. ”Du saknar honom.”
Under ett ögonblick stod Orik med hakan tryckt mot sitt kraftiga bröst. Han lyfte yxan och slog skaftets ände mot graniten så att det uppstod ett skarpt ljud som ekade bland träden. ”Det har gått närmare två århundraden sedan det senaste dûrgrimstvren, det sista klankriget, plågade vår nation, Eragon. Men vid Morgothals svarta skägg, nu står vi vid randen till ett nytt sådant.”
”Nu, av alla tider?” utbrast Eragon bestört. ”Är det verkligen så illa?”
Orik såg bister ut. ”Det är värre. Spänningarna mellan klanerna är starkare än de någonsin har varit i de levandes minne. Hrothgars död och Nasuadas invasion av Imperiet har fått känslorna att svalla, förvärrat gammal rivalitet och stärkt dem som tycker att det är dårskap att göra gemensam sak med Varden.”
”Hur kan de tycka det när Galbatorix redan har anfallit Tronjheim med urgalerna?”
”Därför att”, sade Orik, ”de är övertygade om att det är omöjligt att besegra Galbatorix, och deras argument har stor makt över vårt folk. Kan du ärligt säga mig, Eragon, att du och Saphira skulle kunna besegra Galbatorix om han konfronterade er i detta nu?”
Eragons strupe snördes åt. ”Nej.”
”Jag trodde väl det. De som motsätter sig Varden har gjort sig blinda för hotet från Galbatorix. De säger att om vi hade vägrat ge Varden skydd, om vi inte hade släppt in dig och Saphira i vackra Tronjheim, skulle Galbatorix inte haft någon anledning att föra krig mot oss. De säger att om vi bara sköter oss själva och håller oss gömda i våra grottor och tunnlar har vi inget att frukta från Galbatorix. De inser inte att Galbatorix hunger efter makt är omättlig och att han inte kommer att vila förrän hela Alagaësia ligger vid hans fötter.” Orik skakade på huvudet, och musklerna i underarmarna spelade när han nöp med sina breda fingrar om yxeggen. ”Jag tänker inte tillåta att vårt släkte hukar i tunnlar som skrämda harar tills vargen utanför gräver sig in och äter upp oss allesammans. Vi måste fortsätta kämpa i förhoppning om att vi på något vis ska hitta ett sätt att döda Galbatorix. Och jag tänker inte tillåta att vår nation faller sönder i ett klankrig. Under nuvarande omständigheter skulle ett nytt dûrgrimstvren rasera vår civilisation och förmodligen döma även Varden till undergång.” Med sammanbitna käkar vände sig Orik mot Eragon. ”För mitt folks bästa tänker jag själv söka tronen. Dûrgrimstn Gedthrall, Ledwonnû och Nagra har redan lovat ge mig sitt stöd. Det är dock många som står mellan mig och kronan, och det blir inte lätt att samla tillräckligt många röster för att bli kung. Jag behöver veta, Eragon, om du tänker stödja mig i detta?”
Eragon lade armarna i kors och gick från ena trädet till nästa och tillbaka igen. ”Om jag gör det kan mitt stöd komma att vända de andra klanerna mot dig. Inte nog med att du då ber ditt folk att liera sig med Varden, du ber dem också att acceptera en Drakryttare som en av sina egna, vilket de aldrig förr har gjort och vilket jag betvivlar att de vill göra nu.”
”Javisst, det kan få en del att vända sig mot mig”, sade Orik, ”men det kan också ge mig andras röster. Låt mig bedöma det. Det enda jag vill veta är om du tänker stödja mig? … Eragon, varför tvekar du?”
Eragon stirrade på en knotig rot som stack upp ur graniten vid hans fötter och undvek Oriks blick. ”Du bryr dig om ditt folks bästa, och det med rätta. Men mina intressen är bredare. De innefattar det bästa för Varden och alverna och alla andra som bekämpar Galbatorix. Om … om det inte är troligt att du kan vinna kronan, och det finns en annan klanledare som kan göra det och som inte är ovänligt inställd till Varden …”
”Ingen kan vara en mer vänligt inställd grimstnzborith än jag!”
”Jag ifrågasätter inte din vänskap”, invände Eragon. ”Men om det jag sade skulle ske och mitt stöd skulle kunna hjälpa en sådan klanledare till tronen, borde jag då inte för ditt folks bästa och för resten av Alagaësias bästa stödja den dvärg som har störst chans att lyckas?”
Med livsfarligt låg röst sade Orik: ”Du svor en blodsed på Knurlnien, Eragon. Enligt vårt rikes alla lagar är du medlem av Dûrgrimst Ingeitum, hur starkt andra än må ogilla detta. Det Hrothgar gjorde när han adopterade dig saknar motstycke i hela vår historia, och det kan inte göras ogjort annat än om jag, som grimstborith, bannlyser dig ur klanen. Om du vänder dig mot mig, Eragon, drar du skam över mig inför hela vårt släkte och ingen kommer någonsin mer att lita på mitt ledarskap. Dessutom bevisar du för dina belackare att vi inte kan lita på en Drakryttare. Klanmedlemmar förråder inte varandra till andra klaner, Eragon. Det gör man inte, om man inte vill vakna en natt med en dolk begravd i hjärtat.”
”Hotar du mig?” frågade Eragon, precis lika lågmält.
Orik svor och drämde yxan mot graniten igen. ”Nej! Jag skulle aldrig lyfta min hand mot dig, Eragon! Du är min fosterbror, du är den ende Ryttare som står fri från Galbatorix inflytande, och förbaske mig har jag inte kommit att hålla av dig under våra resor tillsammans. Men även om jag inte skulle skada dig, innebär det inte att resten av Ingeitum skulle vara lika fördragsamma. Det säger jag inte som ett hot utan som ett konstaterande av faktum. Du måste förstå detta, Eragon. Om klanen hör att du har stöttat någon annan är det inte säkert att jag kan tygla dem, trots att du är vår gäst och gästfrihetens regler skyddar dig. Talar du öppet emot Ingeitum kommer klanen att anse att du har förrått dem, och det är inte vår sed att låta förrädare bli kvar mitt ibland oss. Förstår du mig, Eragon?”
”Vad väntar du dig av mig?” skrek Eragon. Han slog ut med armarna och vankade fram och tillbaka framför Orik. ”Jag svor en ed till Nasuada också, och detta var de order hon gav mig.”
”Och du gav även ditt hedersord till Dûrgrimst Ingeitum!” röt Orik.
Eragon stannade och såg på dvärgen. ”Vill du att jag ska döma hela Alagaësia till undergång bara för att du ska bibehålla din ställning bland klanerna?”
”Förolämpa mig inte!”
”Begär då inte det omöjliga av mig! Jag kommer att stödja dig om det ter sig sannolikt att du kan bestiga tronen, annars inte. Du oroar dig för Dûrgrimst Ingeitum och ditt släkte som helhet, medan det är min plikt att sörja både för dem och för hela Alagaësia.” Eragon sjönk ihop mot en kall trädstam. ”Och jag kan inte kosta på mig att förolämpa dig eller din – jag menar vår – klan eller resten av dvärgariket.”
I vänligare ton sade Orik: ”Det finns ett annat sätt, Eragon. Det är svårare, men det skulle lösa ditt dilemma.”
”Jaså? Vad kan det vara för mirakulös lösning?”
Orik stoppade tillbaka yxan i bältet och gick fram till Eragon, fattade hans underarmar och blickade upp mot honom under buskiga ögonbryn. ”Lita på att jag gör det rätta, Eragon Skuggbane. Skänk mig samma lojalitet som du skulle göra om du verkligen hade fötts in i Dûrgrimst Ingeitum. De som står under mig skulle aldrig drista sig till att uttala sig mot sin egen grimstborith till förmån för en annan klan. Om en grimstborith slår fel mot stenen är det hans och endast hans ansvar, men det innebär inte att jag är omedveten om din oro.” Han sänkte blicken ett ögonblick och sade sedan: ”Om jag inte kan bli kung, lita då på att jag inte är så förblindad av den hägrande makten att jag inte inser att mitt försök har misslyckats. Om det skulle inträffa – inte för att jag tror att det kommer att göra det – då kommer jag, av egen fri vilja, att ge någon av de andra kanditaterna mitt stöd, för jag önskar lika lite som du att få se en grimstnzborith väljas som är fientligt inställd mot Varden. Och om jag bidrar till att upphöja någon annan till tronen så kommer den status och prestige som jag ställer till den klanledarens förfogande till själva sin natur att innefatta även din, eftersom du är Ingeitum. Tänker du lita på mig, Eragon? Tänker du acceptera mig som din grimstborith, liksom alla mina andra edsvurna undersåtar gör?”
Eragon stönade, lutade huvudet mot det grova trädet och kikade upp mot de krokiga, benvita grenarna som var bekransade av dis. Tillit. Av allt som Orik kunde ha bett honom om var detta det allra svåraste att ge. Eragon tyckte om Orik, men att underkasta sig dvärgens auktoritet när så mycket stod på spel skulle innebära att han gav upp ännu mer av sin frihet, en framtidsutsikt han avskydde. Och tillsammans med sin frihet skulle han också ge upp en del av sitt ansvar för Alagaësias öde. För Eragon kändes det som om han hängde på kanten till en avgrund och Orik försökte övertyga honom om att det fanns en klipphylla bara några fot längre ner, men Eragon kunde inte förmå sig till att släppa taget, av rädsla för att falla mot sin död.
Han sade: ”Jag tänker inte bli en själlös tjänare som du kan kommendera över. När det gäller Dûrgrimst Ingeitums angelägenheter fogar jag mig efter dig, men i allt annat har du ingen makt över mig.”
Orik nickade, med allvarlig uppsyn. ”Jag oroar mig inte för vilka uppdrag Nasuada skickar iväg dig på, eller vem du kan tänkas döda medan du kämpar mot Imperiet. Nej, det som ger mig rastlösa nätter när jag borde sova lika gott som Arghen i sin grotta är när jag föreställer mig att du försöker påverka hur rådsmötet röstar. Dina avsikter är ädla, det vet jag, men ädla eller ej så är du obekant med vår politik, oavsett hur väl Nasuada må ha undervisat dig. Detta är mitt expertområde, Eragon. Låt mig genomföra det på det sätt jag finner lämpligt. Det är vad Hrothgar har förberett mig för hela mitt liv.”
Eragon suckade, och det kändes som om han föll när han sade: ”Nåväl. Jag ska göra som du anser bäst ifråga om tronföljden, grimstborith Orik.”
Ett brett leende spred sig över Oriks ansikte. Hans grepp om Eragons underarmar hårdnade, sedan släppte han honom i det han sade: ”Åh, tack, Eragon. Du vet inte vad detta betyder för mig. Det är hyggligt av dig, mycket hyggligt, och jag kommer inte att glömma det om jag så lever tills jag blir tvåhundra år och mitt skägg växer sig så långt att det släpar i marken.”
Mot sin vilja skrattade Eragon till. ”Ja, jag hoppas att det inte blir så långt. Du skulle snava på det hela tiden!”
”Det kanske jag skulle”, sade Orik och skrattade. ”Dessutom tror jag nog att Hvedra skulle klippa av det när det väl nådde mig till knäna. Hon har mycket bestämda åsikter om lämplig längd på ett skägg.”
Orik gick före när de två lämnade stenträdens skog, gick med stora kliv genom det färglösa diset som slingrade sig kring de förkalkade stammarna. De anslöt sig åter till Oriks tolv krigare och började därefter ta sig ner längs Thardûrbergets sida. Vid dalens botten fortsatte de rakt över till andra sidan, och där förde dvärgarna Eragon till en tunnel som var så skickligt gömd i klippväggen att han aldrig hade hittat ingången på egen hand.
Det var med saknad som Eragon lämnade det bleka solskenet och den friska bergsluften bakom sig och gick in i tunnelmörkret. Passagen var åtta fot bred och sex fot hög – vilket fick den att kännas rejält låg för Eragon – och liksom alla dvärgatunnlar han besökt var den lika rak som en pil så långt han kunde se. Han kastade en blick över axeln precis i tid för att se dvärgen Farr dra igen den gångjärnsförsedda granithäll som fungerade som dörr till tunneln, vilket försatte sällskapet i totalt mörker. Ett ögonblick senare dök fjorton lysande sfärer i olika färger upp när dvärgarna tog fram flamfria lyktor ur sadelväskorna. Orik räckte en till Eragon.
Sedan började de röra sig framåt under bergets rot, och ponnyernas hovar fyllde tunneln med skrällande ekon som tycktes skrika åt dem likt ilskna vålnader. Eragon gjorde en grimas i vetskap om att de skulle tvingas lyssna på detta oväsen hela vägen till Farthen Dûr, för det var där tunneln slutade, många fjärdingsväg längre fram. Han kutade med ryggen, höll hårdare om remmarna i ränseln och önskade att han flög på Saphira högt ovanför marken.