Roran satte sig på huk och kikade genom spjälverket som pilarnas grenar bildade.
Trehundra alnar längre bort satt femtiotre soldater och vagnskuskar runt tre separata kokeldar och åt middag medan skymningen snabbt sänkte sig över nejden. Männen hade stannat för natten på den breda, gräsbevuxna strandsluttningen vid en namnlös flod. Vagnarna som var fulla med skaffning till Galbatorix trupper stod parkerade i en halvcirkel runt eldarna. Bortom lägret betade flera tjog oxar med hopbundna ben som då och då råmade till varandra. Omkring trettio alnar nedströms reste sig en mjuk jordbank högt upp ur marken, vilket förhindrade både anfall och flykt från det hållet.
Vad tänkte de på? undrade Roran. När man befann sig i fientligt område var det välbetänkt att slå läger på en plats som gick att försvara, vilket vanligen innebar att man letade rätt på någon naturlig formation i landskapet som skyddade ens rygg. Ändå måste man vara noga med att välja en viloplats som gick att fly från om man blev utsatt för ett bakhåll. Som det nu var vore det barnsligt enkelt för Roran och de andra krigarna under Martlands befäl att svepa fram ur buskagen där de gömde sig och nagla fast Imperiets mannar i spetsen på det V som bildades av jordbanken och floden, och sedan i lugn och ro göra slut på soldaterna och kuskarna. Det förbryllade Roran att utbildade soldater kunde begå ett sådant uppenbart misstag. De kanske är stadsbor, tänkte han. Eller så är de bara orutinerade. Han rynkade pannan. Men varför skulle de då anförtros ett så kritiskt uppdrag?
”Har du upptäckt några fällor?” frågade han. Han behövde inte vrida på huvudet för att veta att Carn fanns tätt intill honom, liksom Halmar och ytterligare två män. Förutom de fyra svärdskämpar som hade anslutit sig till Martlands kompani för att ersätta dem som hade dött eller blivit ohjälpligt sårade under deras senaste drabbning, hade Roran stridit jämsides med alla männen i gruppen. Även om han inte tyckte om varenda en så var han beredd att anförtro dem sitt liv, liksom han visste att de var med honom. Det var ett band som gick utöver ålder eller uppfostran. Efter sin första strid hade Roran förvånats över hur nära han tyckte sig stå sina kamrater, liksom hur varma de i sin tur var gentemot honom.
”Inte vad jag kan avgöra”, mumlade Carn. ”Men …”
”De kan ha tänkt ut nya besvärjelser som du inte kan upptäcka, ja ja. Men finns det någon besvärjare med?”
”Det kan jag inte avgöra säkert, men nej, jag tror inte det.”
Roran sköt undan en klunga smala pillöv för att bättre kunna se hur vagnarna stod. ”Jag gillar det inte”, muttrade han. ”En trollkarl följde med den andra konvojen. Varför inte den här?”
”Vi är färre än man kan tro.”
”Hmm.” Roran kliade sig i skägget, fortfarande störd av soldaternas uppenbara brist på vanligt sunt förnuft. Vill de kanske locka fram ett angrepp? De verkar inte vara beredda på det, men saker och ting är inte alltid som de ter sig. Vilket slags fälla kan de ha förberett för oss? Det finns inga andra trupper inom sextio fjärdingsvägs avstånd, och Murtagh och Törne sågs senast flyga norrut från Feinster. ”Skicka signalen”, sade han. ”Men tala om för Martland att det bekymrar mig att de har slagit läger här. Antingen är de idioter eller så har de något slags försvar som är osynligt för oss: trolldom eller något annat knep.”
Tystnad, sedan: ”Jag har skickat den. Martland säger att han delar din oro, men såvida du inte vill springa tillbaka till Nasuada med svansen mellan benen så prövar vi vår lycka.”
Roran grymtade till och vände sig bort från soldaterna. Han knyckte med hakan, och de andra männen följde krypande på alla fyra med honom till platsen där de lämnat hästarna.
Roran reste sig och satt upp på Snöbrand.
”Såja, lugn, pojken”, viskade han och smekte Snöbrand när hingsten kastade med huvudet. I det dunkla ljuset glänste Snöbrands man och hårrem som silver. Återigen önskade Roran att hans häst hade en färg som var mindre synlig, kanske någon trevlig brun eller fuxfärgad nyans.
Han tog skölden som hängde på sadeln, stoppade in vänstra armen under remmarna och drog sedan hammaren han bar i bältet.
Han svalde med torr mun, kände en välbekant spänning mellan skulderbladen och justerade greppet om hammaren.
När de fem männen var klara lyfte Carn ett finger, hans ögonlock slöts till hälften och det ryckte i läpparna, som om han pratade för sig själv. I närheten spelade en syrsa.
Carns ögonlock slogs upp. ”Kom ihåg att hålla blicken riktad neråt tills ögonen vant sig, och titta inte på himlen.” Så började han mässa på det gamla språket, obegripliga ord som vibrerade av kraft.
Roran skyddade sig med skölden och kisade mot sadeln när ett rent vitt ljus, lika klart som solen mitt på dagen, lyste upp nejden. Det skarpa skenet kom från en punkt någonstans ovanför lägret. Roran motstod frestelsen att se efter exakt varifrån.
Med ett tjut körde han in hälarna mot Snöbrands revben och hukade sig över hans hals när hästen tog ett språng framåt. På var sida om honom gjorde Carn och de andra krigarna detsamma, med sina vapen i högsta hugg. Grenar rev mot Rorans huvud och axlar, och sedan kom Snöbrand ut från skogen och störtade mot lägret i full galopp.
Två andra grupper ryttare dundrade också fram mot lägret, den ena ledd av Martland och den andra av Ulhart.
Soldaterna och kuskarna skrek förskräckt och höll för ögonen. De vacklade omkring som om de var blinda och trevade efter sina vapen, samtidigt som de försökte inta positioner för att kunna möta anfallet.
Roran gjorde inga försök att få Snöbrand att sakta in. Han sporrade hingsten en gång till, ställde sig upp i stigbyglarna och höll i sig medan Snöbrand hoppade över den smala luckan mellan två vagnar. Rorans tänder skallrade när de landade. Snöbrand sparkade in jord i en av eldarna så att det steg upp en kvast av gnistor.
Även de övriga i Rorans grupp hoppade över vagnarna. Eftersom Roran visste att de skulle ta hand om soldaterna bakom honom koncentrerade han sig på dem han hade framför sig. Han styrde Snöbrand mot en av männen, stötte med ena änden av hammaren mot soldaten och bröt mannens näsa, så att rött blod sprutade ut över hans ansikte. Roran gjorde slut på mannen med ett andra slag mot huvudet, sedan parerade han ett svärdshugg från en annan soldat.
Längre bort längs den krökta raden med vagnar dundrade även Martland, Ulhart och deras mannar in i lägret med dunsar från hovar och skrammel från rustningar och vapen. En häst skrek och föll när en soldat skadade den med ett spjut.
Roran blockerade soldatens svärd en andra gång och drämde sedan till mannens svärdshand så att benen bröts och mannen tvingades släppa sitt vapen. Omedelbart slog Roran till mannen mitt på den röda vapenskjortan så att bröstbenet knäcktes och fällde den flämtande, dödligt sårade soldaten.
Roran vred sig i sadeln och sökte med blicken efter nästa motståndare. Musklerna vibrerade av febril upphetsning och varenda detalj runt omkring honom var lika tydlig och klar som om den varit etsad i glas. Han kände sig oövervinnerlig, osårbar. Själva tiden tycktes sträckas ut och sakta ner, så att en förvirrad mal som fladdrade förbi honom tycktes flyga genom honung snarare än luft.
Helt oväntat grabbade ett par händer tag i nederkanten på hans ringbrynja och slet ner honom från Snöbrand så att han föll handlöst mot den hårda marken och tappade andan. Under ett ögonblick flimrade och svartnade det för ögonen. När Roran hämtade sig såg han att den förste soldaten han hade attackerat satt på hans bröst och höll på att strypa honom. Soldaten skymde ljuskällan som Carn hade skapat på himlen. En vit strålglans omgav hans huvud och axlar och lade anletsdragen i så djup skugga att Roran inte kunde urskilja någonting mer än blänkande, blottade tänder.
Soldatens fingrar kramade hårdare om Rorans hals. Roran flämtade efter luft och trevade efter sin hammare, som han hade tappat, men den fanns inte inom räckhåll. Han spände halsmusklerna för att hindra soldaten från att pressa livet ur honom, drog dolken ur bältet och stack in den genom soldatens brynja, genom gambesonen och mellan revbenen på soldatens vänstra sida.
Soldaten ryckte inte ens till, inte heller lättade hans grepp.
Från soldaten kom en oavbruten ström av kluckande skratt. Det svajiga, fasaväckande skrockandet var rent ohyggligt och gav Roran en kall klump i magen av rädsla. Han mindes ljudet sedan tidigare: han hade hört det när han såg Varden kämpa mot männen som inte kände någon smärta på det gräsbevuxna fältet bredvid Jietfloden. Plötsligt förstod han varför soldaterna hade valt en så dålig lägerplats: De bryr sig inte om ifall de blir instängda eller ej, för vi kan inte skada dem.
Framför Rorans ögon dansade gula stjärnor mot en röd bakgrund. Vacklande på randen till medvetslöshet slet han loss dolken och högg uppåt, in i soldatens armhåla, och vred om knivbladet i såret. Hett blod sprutade ut över hans hand, men soldaten verkade inte märka det. Världen exploderade i pulserande färgglada fläckar när soldaten dunkade Rorans huvud mot marken. En gång. Två gånger. Tre gånger. Roran sköt fram höfterna och försökte förgäves kasta av sig mannen. Blind och desperat viftade han åt det håll han gissade att mannens ansikte fanns och kände dolken fastna i mjuk vävnad. Han drog tillbaka dolken en aning och stack sedan med kraft in den åt samma håll, och kände hur det tog stopp när knivspetsen stötte emot ben.
Trycket runt Rorans hals försvann.
Roran låg kvar på samma ställe medan bröstkorgen hävde sig, sedan vände han sig och kräktes med svidande hals. Flämtande och hostande vacklade han upp på fötter och fick se soldaten ligga orörlig bredvid honom med dolken stickande ut ur vänstra näsborren.
”Sikta på huvudet!” skrek Roran trots sin ömmande hals. ”Huvudet!”
Han lät dolken sitt kvar inkörd i soldatens näsborre, plockade upp hammaren från den tilltrampade marken där den hade fallit och hejdade sig bara för att också slita åt sig ett övergivet spjut, som han höll i sköldhanden. Med ett språng över den fallne soldaten sprang han mot Halmar, som var till fots och fäktades med tre soldater samtidigt. Innan soldaterna hunnit lägga märke till honom drämde han till de två närmaste i huvudet så hårt att hjälmarna klövs. Den tredje överlät han åt Halmar och rusade istället fram till soldaten vars bröstben han hade brutit och som han trott varit död. Mannen satt lutad mot ett vagnshjul, där han spottade levrat blod och kämpade med att stränga en båge.
Roran stack spjutet genom hans ena öga. När han drog loss spjutspetsen satt gråa köttslamsor fast på den.
Då fick Roran en idé. Han kastade spjutet mot en man i röd vapenskjorta på andra sidan om närmaste kokeld – spjutet fastnade rakt igenom bålen – stack hammarskaftet under bältet och strängade soldatens båge. Med ryggen mot en vagn började Roran skjuta soldaterna som rusade omkring i lägret och försökte att antingen döda dem med ett tursamt skott mot ansiktet, halsen eller hjärtat, eller att skada dem på ett sådant sätt att det skulle bli lättare för hans kamrater att göra slut på dem. Om inte annat så skulle en skadad soldat kunna blöda ihjäl innan striden var över.
Anfallets inledande självsäkerhet hade övergått i förvirring. Varden var skingrade och bestörta, en del på sina springare och andra till fots, och de flesta var sårade. Minst fem, såvitt Roran kunde avgöra, hade dött när soldater som de hade trott var dödade hade kommit tillbaka för att ansätta dem. Hur många soldater som fanns kvar var omöjligt att avgöra i vimlet av kämpande kroppar, men Roran kunde se att de fortfarande var fler än de knappt tjugofem återstående Varden. De kan slita oss i stycken med blotta händerna medan vi försöker hacka itu dem, insåg han. Han sökte med blicken i kaoset efter Snöbrand och såg att den vita hästen hade sprungit längre ner längs floden, där han nu stod invid en pil, med uppspärrade näsborrar och öronen platt mot huvudet.
Med bågen dödade Roran ytterligare fyra soldater och sårade fler än tjugo stycken. När han bara hade två pilar kvar fick han se Carn som stod i andra änden av lägret och duellerade mot en soldat vid hörnet av ett brinnande tält. Roran drog bågsträngen bakåt tills styrfjädrarna på pilen kittlade honom på örat och sköt soldaten i bröstet. Soldaten snavade till, och Carn skar halsen av honom.
Roran slängde ifrån sig bågen, sprang med hammaren i handen fram till Carn och skrek: ”Kan du inte döda dem med trollkraft?”
För ett ögonblick kunde Carn bara flåsa, sedan skakade han på huvudet och sade: ”Varenda besvärjelse jag uttalar blockeras.” Ljusskenet från det brinnande tältet förgyllde hans ena ansiktshalva.
Roran svor. ”Tillsammans då!” ropade han och höjde skölden.
Axel mot axel gick de båda emot den närmaste gruppen soldater: en grupp om åtta man som hade omringat tre Varden. För Roran blev de närmaste minuterna ett enda virrvarr av blixtrande vapen, hud som skars upp och plötslig smärta. Soldaterna tröttnade långsammare än vanliga män och drog sig aldrig för att anfalla, och de bemödade sig heller inte ens med de mest förfärliga skador. Striden var så ansträngande att Roran åter blev illamående, och när den åttonde soldaten hade fallit lutade han sig framåt och spydde igen. Han spottade för att få bort smaken av galla ur munnen.
En av de Varden de hade försökt undsätta hade dött i striden, dödad av en kniv i njurarna, men de båda som fortfarande stod upp förenade sig med Roran och Carn, och tillsammans angrep de nästa grupp soldater.
”Driv ner dem mot floden!” skrek Roran. Vattnet och gyttjan skulle hämma soldaternas rörelseförmåga och kanske låta Varden få övertaget.
Inte långt därifrån hade Martland lyckats samla de tolv Varden som fortfarande satt till häst, och de gjorde redan det som Roran föreslog: vallade soldaterna tillbaka mot det blänkande vattnet.
Soldaterna och de få kuskar som fortfarande var vid liv gjorde motstånd. De vräkte sina sköldar mot männen som var till fots. De stack med spjut mot hästarna. Men trots deras våldsamma motstånd tvingade Varden dem att retirera ett steg i taget tills männen i de blodröda vapenskjortorna stod med det snabbt strömmande vattnet upp till knäna, halvt förblindade av det kusliga ljuset som lyste över dem.
”Håll linjen!” ropade Martland när han satt av och ställde sig bredbent vid strandkanten. ”Låt dem inte komma tillbaka in i land!”
Roran hukade sig, grävde ner hälarna i den mjuka jorden tills han stod stadigt och väntade på att den stora soldaten i det kalla vattnet flera fot framför honom skulle anfalla. Med ett vrål plaskade soldaten upp ur det grunda vattnet och svingade svärdet mot Roran, men Roran fångade upp det med skölden och gav igen med ett slag av hammaren. Soldaten blockerade honom dock med sin egen sköld och högg sedan mot Rorans ben. Under flera sekunder utväxlade de slag utan att någon lyckades skada den andre. Sedan krossade Roran mannens vänstra underarm vilket knuffade honom flera steg bakåt. Soldaten bara log och gav upp ett glädjelöst skratt som fick det att isa i själen.
Roran undrade om han eller någon av hans vapenbröder skulle överleva natten. De är svårare att döda än ormar. Vi kan skära dem i slamsor, och de fortsätter ändå att angripa oss om vi inte träffar något livsviktigt organ. Nästa tanke försvann när soldaten rusade emot honom igen, med det hackiga svärdet fladdrande som en eldslåga i det bleka ljuset.
För Rorans del kom därefter ett mardrömsaktigt drag att vila över striden. Det sällsamma, ondskefulla ljuset gjorde att vattnet och soldaterna fick något överjordiskt över sig. All färg bleknade bort och långa, smala, rakknivsvassa skuggor kastades över det oroliga vattnet, medan fullkomligt mörker rådde överallt runtomkring dem. Om och om igen stötte han ifrån sig soldaterna som snavade upp ur vattnet för att anfalla honom, slog mot dem tills det knappt gick att se att de var människor längre, och ändå vägrade de att dö. För varje slag fläckades flodens yta av medaljonger av svart blod, likt fläckar med utspillt bläck, som gled iväg med strömmen. Det dödligt monotona i varje sammandrabbning gjorde Roran domnad och förskräckt. Hur hårt han än kämpade fanns där alltid ännu en lemlästad soldat som högg och stack mot honom. Och ständigt det sinnesrubbade fnittret från män som visste att de var döda men ändå fortsatte att upprätthålla ett sken av liv samtidigt som Varden sargade deras kroppar.
Och så blev det tyst.
Roran stod kvar hopkurad bakom sin sköld med hammaren halvt lyftad, flämtande och indränkt av svett och blod. Det gick en hel minut innan han insåg att det inte fanns någon i vattnet framför honom. Han såg åt vänster och åt höger tre gånger, oförmögen att fatta att soldaterna äntligen var välsignat, oåterkalleligen döda. Ett lik flöt förbi i det glittrande vattnet.
Ett oartikulerat vrål undslapp honom när en hand tog tag om hans högra arm. Med ett tjut snodde han runt och drog sig undan, bara för att se Carn bredvid sig. Den bleka, blodinsmorda besvärjaren sade något. ”Vi vann, Roran! Visst? De är borta! Vi besegrade dem!”
Roran lät armarna dingla och lade huvudet bakåt, för trött för att ens sätta sig ner. Det kändes … det kändes som om alla sinnen var onormalt skarpa, och ändå var hans känslor avtrubbade och dämpade, nedtryckta någonstans djupt inom honom. Det var han glad för, annars skulle han nog blivit galen.
”Samla er och inspektera vagnarna!” ropade Martland. ”Ju förr ni sätter er i rörelse, desto förr kan vi lämna denna fördömda plats! Carn, ta hand om Welmar. Det där såret ser inte bra ut.”
Med en enorm viljeansträngning vände sig Roran om och traskade över stranden fram till närmaste vagn. När han blinkade bort svetten som droppade från pannan såg han att bara nio man av deras ursprungliga styrka ännu var i skick att stå upp. Han sköt undan iakttagelsen. Sörj senare, inte nu.
När Martland Rödskägg gick genom det likbeströdda lägret vände en soldat som Roran hade antagit var död på sig och högg, från marken, av grevens högra hand. Med en rörelse som var så smidig att den föreföll inövad sparkade Martland svärdet ur handen på soldaten, ställde sig på knä på soldatens strupe och drog med vänsterhanden en dolk ur bältet och stack mannen genom ena örat så att han dog. Röd i ansiktet och med ansträngd min stack Martland in armstumpen i vänstra armhålan och vinkade undan alla som rusade fram till honom. ”Låt mig vara ifred! Det är knappt någon skada att tala om. Ta itu med de där vagnarna! Om inte ni odågor skyndar på blir vi här så länge att mitt skägg hinner bli vitt som snö. Seså!” Carn vägrade dock röra sig ur fläcken, vilket fick Martland att rynka pannan och skrika: ”Försvinn härifrån, annars ska jag baske mig se till att du får spöstraff för ordervägran!”
Carn höll upp Martlands vilsekomna hand. ”Jag kan kanske fästa den på nytt, men då behöver jag några minuter på mig.”
”Åh, tusan också, ge hit den!” utbrast Martland, slet åt sig handen från Carn och stoppade in den innanför vapenskjortan. ”Sluta oroa dig för mig och rädda Welmar och Linden om du kan. Du kan försöka sätta tillbaka den när vi väl har lagt några fjärdingsväg mellan oss och de här monstren.”
”Då kan det vara för sent”, sade Carn.
”Det där var en order, besvärjare, inte ett önskemål!” dundrade Martland. När Carn drog sig undan tog greven tänderna till hjälp för att snöra till ärmen på vapenskjortan över armstumpen, som han åter stack in i vänstra armhålan. Svetten pärlade i hans ansikte. ”Då så! Vad finns det för något i de där förbaskade vagnarna?”
”Rep!” skrek någon.
”Whiskey!” skrek någon annan.
Martland grymtade. ”Ulhart, skriv upp siffrorna åt mig.”
Roran hjälpte de andra medan de rotade igenom var och en av vagnarna och ropade ut innehållet till Ulhart. Efteråt dödade de oxspannen och satte eld på vagnarna, som förut. Så samlade de in sina hästar, band fast de sårade i deras sadlar och satt upp.
När de var klara att ge sig av gestikulerade Carn mot ljusskenet på himlen och mumlade ett långt, invecklat ord. Natten svepte in världen. När Roran kastade en blick uppåt såg han en pulserande efterbild av Carns ansikte utbredd över de bleka stjärnorna, och när ögonen vant sig vid mörket såg han de mjuka, gråa silhuetterna av tusentals förvirrade malar som spred ut sig över himlen, likt skuggorna efter människors själar.
Med tungt hjärta satte Roran hälarna mot Snöbrands sidor och red bort från resterna av konvojen.