Roran vaknade, trasslade sig loss från Katrinas släta armar och satte sig barbröstad på britsen de delade. Han gäspade, gned sig i ögonen och betraktade den bleka randen av eldsken som glödde mellan de båda flikarna vid ingången, och han kände sig avtrubbad och trögtänkt av ansamlad utmattning. Kylan kröp in över honom, men han satt kvar utan att röra sig.
”Roran?” frågade Katrina med sömndrucken röst. Hon stödde sig på ena armbågen och sträckte ut andra armen mot honom. Han reagerade inte när hon lät handen glida över hans rygg och masserade hans nacke. ”Sov. Du behöver vila. Du kommer snart att ge dig av igen.”
Han skakade på huvudet utan att se på henne.
”Vad är det?” frågade hon. Hon satte sig upp, drog en filt över hans axlar och lutade sig mot honom. Hennes kind kändes varm mot hans arm. ”Är du orolig för din nya kapten eller vart Nasuada tänker skicka dig härnäst?”
”Nej.”
Hon var tyst en stund. ”Varje gång du ger dig av känns det som om allt mindre av dig kommer tillbaka till mig. Du har blivit så bister och tyst … Om du vill tala om för mig vad det är som bekymrar dig så kan du det, vet du, hur hemskt det än är. Jag är dotter till en slaktare, och jag har sett min beskärda del av män som fallit i strid.”
”Vill!” utbrast Roran och satte ordet i halsen. ”Jag vill aldrig mer tänka på det.” Han knöt nävarna och andades hackigt. ”En sann krigare ska inte känna som jag gör.”
”En sann krigare”, sade hon, ”kämpar inte för att han vill göra det utan för att han måste. En man som längtar efter krig, en man som njuter av sitt dödande, han är en best och ett monster. Oavsett hur stor ära han vinner på slagfältet kan den inte utplåna det faktum att han inte är bättre än en rabiessmittad varg som lika gärna angriper vänner och familj som sina fiender.” Hon strök undan håret ur hans panna och smekte honom lätt och långsamt över hjässan. ”Du berättade en gång för mig att ’Sången om Gerand’ var din favorit bland Broms historier, att det var på grund av den som du slåss med en hammare istället för med en klinga. Kommer du ihåg hur illa Gerand tyckte om att döda och hur motvilligt han tog till vapen igen?”
”Ja.”
”Och ändå ansågs han vara sin tids störste krigare.” Hon kupade handen runt hans haka och vred hans ansikte mot henne så att han blev tvungen att se in i hennes allvarliga ögon. ”Och du är den störste krigare jag känner till, Roran, här eller någonstans.”
Torr i munnen sade han: ”Eragon då eller …”
”De är inte hälften så tappra som du. Eragon, Murtagh, Galbatorix, alverna … allesammans går de ut i strid med besvärjelser på läpparna och krafter som vida överskrider dina. Men du …” – hon kysste honom på näsan – ”du är inte mer än människa. Du möter dina fiender på dina egna två ben. Du är inte någon trollkarl, och ändå dödade du Tvillingarna. Du är bara så snabb och stark som en människa kan vara, och ändå drog du dig inte för att angripa ra’zacerna i deras näste och befria mig ur deras fängelsehåla.”
Han svalde. ”Jag hade skyddsbarriärer som Eragon satt upp.”
”Men inte nu längre. Dessutom hade du inga skyddsbarriärer i Carvahall heller, och flydde du från ra’zacerna då?” När han inte svarade sade hon: ”Du är inte mer än människa, men du har gjort saker som inte ens Eragon eller Murtagh skulle ha kunnat. För mig gör det dig till den störste krigaren i Alagaësia … Jag kan inte komma på någon annan i Carvahall som skulle ha gått lika långt som du gjorde för att rädda mig.”
”Din far hade gjort det”, sade han.
Han kände hur hon darrade intill honom. ”Ja, det skulle han ha gjort”, viskade hon. ”Men han skulle aldrig ha kunnat övertyga andra till att följa honom, som du gjorde.” Hon höll hårdare om honom. ”Vad du än har sett eller gjort, så har du alltid mig.”
”Det är allt jag någonsin kommer att behöva”, sade han, tog henne i famnen och höll om henne en stund. Sedan suckade han. ”Ändå önskar jag att det här kriget var över. Jag önskar att jag fick plöja en åker igen och så mina grödor och skörda dem när de mognat. Att bruka jorden är mödosamt, men det är åtminstone ett hederligt arbete. Det här dödandet är inte hederligt. Det är stöld … stöld av mäns liv, och ingen människa vid sunda vätskor borde sträva efter det.”
”Som jag sade.”
”Som du sade.” Trots att det var svårt tvingade han sig till att le. ”Jag har varit självisk. Här belastar jag dig med mina problem när du har egna bekymmer så det räcker.” Och han lade ena handen över hennes allt rundare mage.
”Dina bekymmer kommer alltid att vara mina bekymmer, så länge vi är gifta”, mumlade hon och gned smeksamt näsan mot hans arm.
”Somliga bekymmer”, sade han, ”borde ingen annan behöva uthärda, särskilt inte dem man älskar.”
Hon drog sig undan en aning, och han såg hur hennes ögon blev bleka och håglösa, som de blev så fort hon började grubbla över den tid hon hade tillbringat inspärrad i Helgrind. ”Nej”, viskade hon, ”somliga bekymmer borde ingen annan behöva uthärda.”
”Åh, var inte sorgsen.” Han drog henne närmare, gungade fram och tillbaka med henne och önskade av hela sitt hjärta att Eragon inte hade hittat Saphiras ägg i Ryggraden. Efter en stund, när Katrina hade blivit mjuk i hans famn igen, och inte ens han kände sig riktigt lika spänd längre, smekte han hennes nacke. ”Kom, kyss mig ömt, och låt oss sedan lägga oss igen, för jag är trött och vill sova.”
Då skrattade hon åt honom och kysste honom mycket ömt, och sedan låg de på britsen på samma sätt som förut, och utanför tältet var allt lugnt och stilla utom Jietfloden, som rann förbi lägret utan att någonsin hejda sig, utan att någonsin stanna, och som strömmade in i Rorans drömmar där han föreställde sig att han stod i fören på ett skepp, med Katrina vid sin sida, och blickade ner i gapet på den jättelika malströmmen, Galtens öga.
Och han tänkte: Hur kan vi hoppas på att komma undan?