Hundratals fot under Tronjheim öppnade sig stenen till en flera tusen fot lång grotta med en stilla svart sjö, vars djup var okänt, på ena sidan och en marmorstrand på den andra. Bruna och elfenbensfärgade stalaktiter droppade från taket medan stalagmiter sköt upp från marken, och på en del ställen möttes de två och bildade svällande pelare som var grövre runtom än till och med de största träden i Du Weldenvarden. Utspridda bland droppformationerna fanns komposthögar prickiga av svampar, liksom tjugotre låga stenhyddor. Bredvid varje dörr lyste en låglös lykta järnröd. Bortom ljuskretsen från lyktorna fanns skuggor i överflöd.
Inne i en av hyddorna satt Eragon på en stol som var för liten för honom, vid ett granitbord som bara nådde honom till knäna. Luften genomsyrades av lukten av mjuk getost, skivad svamp, jäst, stuvning, duvägg och koldamm. Mittemot honom satt Glûmra, en dvärgakvinna i familjen Mord, hon som var mor till Kvîstor, Eragons dödade vakt, och jämrade sig och slet sitt hår och slog sig på bröstet med knytnävarna. Blänkande spår efter tårar syntes i hennes runda ansikte.
De båda var ensamma i hyddan. Eragons fyra vakter – antalet hade fyllts på med Thrand, en krigare från Oriks följe – väntade utanför tillsammans med Hûndfast, Eragons tolk, som Eragon hade skickat ut ur hyddan så snart han fått veta att Glûmra kunde tala hans språk.
Efter mordförsöket mot honom hade Eragon kontaktat Orik med sinnet, varvid Orik insisterade på att Eragon skulle springa så fort han kunde till Ingeitums rum, där han skulle vara utom fara för ytterligare lönnmördare. Eragon lydde, och där hade han stannat kvar medan Orik tvingade rådsmötet att ajournera sig till påföljande morgon, med hänvisning till att en nödsituation hade uppstått inom hans klan som krävde hans omedelbara uppmärksamhet. Sedan tågade Orik tillsammans med sina mest ståndaktiga krigare och sin skickligaste besvärjare till platsen för bakhållet, som de studerade och registrerade med både magiska och ordinära medel. När Orik väl var övertygad om att de hade tagit reda på allt de kunde skyndade han tillbaka till sina rum, där han sade till Eragon: ”Vi har mycket att göra och ont om tid. Innan rådsmötet åter samlas vid den tredje morgontimmen imorgon, måste vi försöka att bortom allt tvivel fastställa vem som gav order om anfallet. Om vi kan det får vi ett maktmedel att använda mot dem. Om inte, då trevar vi i mörkret, osäkra på våra fiender. Vi kan hålla attacken hemlig fram till rådsmötet, men inte längre än så. Knurlan måste ha hört ekon av striden överallt i tunnlarna under Tronjheim, och jag vet att de i detta nu letar efter upphovet till ljuden, av rädsla för att det kan ha inträffat ett ras eller någon liknande katastrof som kan underminera staden.” Orik stampade med fötterna och förbannade förfäderna till den som skickat lönnmördarna, sedan satte han händerna på höfterna och sade: ”Vi hotades redan av ett klankrig, men nu står det på vår tröskel. Vi måste handla snabbt om vi ska kunna avvärja det förskräckliga ödet. Det finns knurlan att leta reda på, frågor att ställa, hotelser att framföra, mutor att erbjuda och skriftrullar att stjäla – och alltsammans före morgonen.”
”Jag då?” frågade Eragon.
”Du bör stanna kvar här tills vi vet om Az Sweldn rak Anhûin eller någon annan klan har en större styrka samlad någon annanstans för att döda dig. Så länge vi kan dölja huruvida du lever, är död eller skadad, desto längre kan vi hålla dina angripare osäkra på hur stabil stenen är under deras fötter.”
Först gick Eragon med på Oriks förslag, men medan han såg dvärgen skynda omkring och dela ut befallningar kände han sig allt mer hjälplös och illa till mods. Till slut grep han Orik i armen och sade: ”Om jag måste sitta här och stirra in i väggen medan du letar efter de uslingar som gjorde detta, så kommer jag att skära tänder tills de blir till stumpar. Det måste finnas någonting jag kan göra för att hjälpa till … Hur är det med Kvîstor? Bor någon i hans familj i Tronjheim? Har någon underrättat dem om hans död ännu? Om inte vill jag gärna vara den som kommer med budet till dem, för han dog medan han försvarade mig.”
Orik hörde sig för med sina vakter, och av dem fick de veta att Kvîstor mycket riktigt hade familj i Tronjheim, eller rättare sagt under Tronjheim. När han hörde det rynkade Orik pannan och muttrade ett konstigt ord på dvärgiska. ”De är djupbor”, sade han, ”knurlan som har övergett markytan för världen där under, med undantag för enstaka utflykter där ovan. Fler av dem bor där, under Tronjheim och Farthen Dûr, än någon annanstans, för i Farthen Dûr kan de komma ut utan att det känns som om de verkligen är utomhus, vilket de flesta av dem inte står ut med eftersom de är så vana vid instängda utrymmen. Jag visste inte att Kvîstor ingick i den skaran.”
”Skulle du ha något emot om jag gick och hälsade på hans familj?” frågade Eragon. ”I de här rummen finns det trappor som leder neråt, eller hur? Vi skulle kunna ge oss av utan att någon får veta det.”
Orik tänkte efter lite och nickade sedan. ”Du har rätt. Stigen är säker nog, och ingen skulle komma på tanken att leta efter dig bland djupborna. De skulle komma hit först, och här skulle de hitta dig … Gå, och kom inte tillbaka förrän jag skickar bud efter dig, även om familjen Mord skickar iväg dig och du blir tvungen att sitta på en stalagmit fram till morgonen. Men Eragon, var försiktig: djupborna håller sig mestadels för sig själva, och de är extremt lättstötta ifråga om sin heder, och de har märkliga egna sedvänjor. Vandra varsamt, som om du gick på rutten skiffer.”
Och så, med Thrand tillförd till vakterna och Hûndfast i följe – och med ett kort dvärgasvärd fastspänt runt midjan – gick Eragon till närmaste trappa som ledde neråt, och via den steg han längre ner i underjorden än han någonsin gjort förr. I sinom tid hittade han Glûmra och underrättade henne om Kvîstors bortgång, och nu satt han och lyssnade medan hon sörjde sitt dödade barn, ömsom med ordlösa vrål och ömsom med brottstycken på dvärgiska framsjungna i en oförglömlig, disharmonisk tonart.
Bragt ur fattningen av styrkan i hennes sorg vände Eragon bort blicken från hennes ansikte. Han tittade på den gröna täljstensspisen som stod invid ena väggen och de slitna ristningarna i geometriska mönster som prydde dess kanter. Han studerade den gröna och bruna mattan som låg framför härden, och smörkärnan i hörnet, och matvarorna som hängde från takbjälkarna. Han betraktade den grovtimrade vävstolen som stod under ett runt fönster av lavendelfärgat glas.
Sedan, när hon jämrade sig som mest, fångades Eragons blick av att Glûmra reste sig från bordet, gick fram till arbetsbänken och lade vänstra handen på skärbrädan. Innan Eragon hann hejda henne tog hon en förskärare och skar av första leden på lillfingret. Hon stönade och vek sig dubbel.
Med ett ofrivilligt utrop reste sig Eragon till hälften. Han undrade vad det var för vanvett som hade överväldigat dvärgakvinnan och ifall han borde försöka hindra henne, så att hon inte åsamkade sig själv ytterligare skador. Han öppnade munnen för att fråga om hon ville att han skulle hela såret, men så mindes han Oriks förmaningar om djupbornas egendomliga seder och starka hederskänsla och kom på bättre tankar. Hon kan uppfatta erbjudandet som en förolämpning, insåg han. Han stängde munnen och sjönk åter ner på den alltför lilla stolen.
Efter en stund rätade Glûmra upp sig ur sin hopkurade ställning, tog ett djupt andetag och tvättade sedan lugnt och stilla sitt blodiga finger med konjak, smorde in det med en gul salva och förband såret. Det månrunda ansiktet var fortfarande blekt av chocken när hon satte sig på stolen mittemot Eragon. ”Jag tackar dig, Skuggbane, för att du själv kom med budet om min sons öde. Det gläder mig att höra att han dog hedervärt, så som en krigare bör.”
”Han var mycket tapper”, sade Eragon. ”Han såg att våra fiender var snabba som alver, och ändå kastade han sig fram för att försvara mig. Hans uppoffring köpte mig tid nog att undkomma deras klingor och avslöjade även de förtrollningar de hade placerat på sina vapen. Om det inte vore för hans handlingar betvivlar jag att jag vore här nu.”
Glûmra nickade långsamt, med sänkt blick, och slätade till framsidan på sin klänning. ”Vet ni vem som var ansvarig för detta angrepp mot vår klan, Skuggbane?”
”Vi har bara misstankar. Grimstborith Orik försöker i detta nu fastställa sanningen i saken.”
”Var det Az Sweldn rak Anhûin?” frågade Glûmra och förvånade Eragon med sin skarpsinniga gissning. Så gott han kunde dolde han sin reaktion. När han teg sade hon: ”Vi känner alla till deras blodfejd med dig, Argetlam, varenda knurla i dessa berg känner till den. Några av oss har betraktat deras motstånd mot dig med välvilliga ögon, men om de faktiskt tänkte döda dig så har de missbedömt hur stenen ligger och dömt sig själva.”
Eragon höjde intresserat ena ögonbrynet. ”Dömt? Hur då?”
”Det var du, Skuggbane, som dödade Durza och därmed tillät oss att rädda Tronjheim och bostäderna där under ur Galbatorix klor. Det kommer vårt släkte inte att glömma så länge Tronjheim står kvar. Och sedan sägs det i tunnlarna att din drake ska göra Isidar Mithrim hel igen?”
Eragon nickade.
”Det är gott av dig, Skuggbane. Du har gjort mycket för vårt släkte, och vilken klan det än var som angrep dig så kommer vi att vända oss mot dem och utkräva hämnd.”
”Jag svor inför vittnen”, sade Eragon, ”och jag svär även inför dig, att jag ska bestraffa den som skickade de där rygghuggande mördarna och att jag ska få dem att önska att de aldrig kommit på tanken att utföra ett sådant ondskefullt dåd. Dock …”
”Tack, Skuggbane.”
Eragon tvekade och böjde sedan på nacken. ”Dock kan vi inte göra någonting som tänder gnistan till ett klankrig. Inte nu. Om våld måste tillgripas bör det vara grimstborith Orik som beslutar när och var vi drar våra svärd, inte sant?”
”Jag ska tänka på det du har sagt, Skuggbane”, svarade Glûmra. ”Orik är …” Vad hon än hade tänkt säga därnäst så fastnade det i munnen. Hennes tjocka ögonlock slöts och hon sjönk ihop för ett ögonblick och tryckte sin stympade hand mot buken. När anfallet gått över satte hon sig upprätt och började med handen över kinden vagga från sida till sida. ”Åh, min son … min vackra son”, stönade hon.
Hon reste sig och vacklade runt bordet, i riktning mot en liten samling svärd och yxor som satt på väggen bakom Eragon, bredvid en alkov fördragen med ett draperi i rött siden. Rädd för att hon tänkte skada sig själv ännu mer hoppade Eragon upp på fötter så brådstörtat att han slog omkull ekstolen. Han sträckte ut handen efter henne och insåg sedan att hon var på väg mot den draperiförsedda alkoven, inte mot vapnen, och han ryckte tillbaka armen innan han väckte anstöt.
Mässingsringarna som var fastsydda upptill på sidendraperiet skramlade mot varandra när Glûmra drog undan tyget och blottade en djup, skuggad hylla med inristade runor och skepnader som var så fantastiskt detaljerade att Eragon trodde han skulle kunna stirra på dem i timtal och ändå inte riktigt förstå. På den låga hyllan vilade statyetter av de sex mest framstående dvärgagudarna, liksom av ytterligare nio väsen som Eragon var obekant med, alla snidade med överdrivna anletsdrag och kroppsställningar för att desto bättre förmedla karaktären hos den varelse som avbildats.
Ur klänningslivet tog Glûmra fram en amulett, som hon kysste och tryckte mot halsgropen när hon föll på knä framför alkoven. Med en röst som steg och sjönk enligt dvärgamusikens märkliga mönster började hon nynna en sorgesång på sitt modersmål. Melodin fick Eragons ögon att tåras. Glûmra sjöng en lång stund, och sedan tystnade hon och fortsatte betrakta statyetterna, och medan hon gjorde det mjuknade fårorna i hennes sorghärjade ansikte. Där Eragon tidigare endast uppfattat vrede, bedrövelse och hopplöshet anades nu lugn acceptans, fridfullhet och upphöjt lugn. En mjuk glöd tycktes stråla ut från hennes anletsdrag. Glûmras förvandling var så total att Eragon nästan inte kände igen henne.
Hon sade: ”Ikväll äter Kvîstor i Morgothals sal. Detta vet jag.” Hon kysste sin amulett igen. ”Jag önskar att jag finge bryta bröd tillsammans med honom liksom med min make, Bauden, men tiden är ännu inte inne för mig att sova i Tronjheims katakomber, och de som påskyndar sin ankomst vägrar Morgothal tillträde till sin sal. Men i sinom tid ska vår familj återförenas, inklusive alla våra förfäder sedan Gûntera skapade världen av mörkret. Detta vet jag.”
Eragon föll på knä bredvid henne, och med skrovlig röst frågade han: ”Hur vet du detta?”
”Jag vet det därför att det är så.” Med långsamma och respektfulla rörelser nuddade Glûmra med fingertopparna vid de utmejslade fötterna på var och en av gudarna. ”Hur skulle det kunna vara annorledes? Eftersom världen inte kan ha skapat sig själv, lika lite som ett svärd eller en hjälm kan det, och eftersom de enda varelser som förmår forma jorden och himmelen är de med gudomlig makt, är det mot gudarna vi måste rikta våra blickar för att få svar. Jag litar på att de ser till att världen är som den ska vara, och med min tillit befriar jag mig från köttets bördor.”
Hon talade med sådan övertygelse att Eragon kände en plötslig trängtan efter att dela hennes tro. Han längtade efter att kasta sina tvivel och sin fruktan åt sidan och veta att hur förfärlig världen än tycktes vara emellanåt, så var inte livet enbart förvirring. Han ville veta säkert att den han var inte skulle upphöra att existera om ett svärd högg av honom huvudet och att han en dag åter skulle få möta Brom, Garrow och alla andra han hade brytt sig om och förlorat. En förtvivlad längtan efter hopp och tröst uppfyllde honom, förvirrade honom, fick honom att stå ostadigt på jordens yta.
Och ändå.
En del av hans varelse tvekade och ville inte låta honom binda sig vid dvärgagudarna och koppla sin identitet och sitt välbefinnande till något han inte förstod. Han hade också svårt att acceptera att dvärgarnas gudar skulle vara de enda, om det nu faktiskt fanns gudar. Eragon var säker på att om han frågade Nar Garzhvog eller en medlem i nomadstammarna, eller för den delen Helgrinds svarta präster, om deras gudar fanns på riktigt, skulle de hävda sina gudomars överhöghet precis lika kraftfullt som Glûmra hävdade sinas. Hur ska jag kunna veta vilken religion som är den sanna? undrade han. Bara för att någon följer en viss tro innebär det inte nödvändigtvis att det är den rätta … Kanske innehåller inte någon enda religion hela sanningen om världen. Kanske innehåller varje religion fragment av sanningen och det är vårt ansvar att identifiera dessa fragment och foga samman dem. Eller också har alverna rätt i att det inte finns några gudar. Men hur ska jag kunna veta säkert?
Med en lång suck mumlade Glûmra fraser på dvärgiska, reste sig sedan och drog för sidendraperiet. Även Eragon ställde sig upp, med en grimas när hans värkande muskler sträcktes, och följde efter henne till bordet där han åter satte sig på stolen. Från ett stenskåp infällt i väggen tog dvärgakvinnan fram två tennkrus, lyfte ner en full vinsäck som hängde i taket och hällde upp åt både sig själv och Eragon. Hon höjde sin mugg och utbringade en skål på dvärgiska, som Eragon kämpade för att härma, och sedan drack de.
”Det är gott att veta”, sade Glûmra, ”att Kvîstor fortfarande lever kvar, att han i detta nu är klädd i skrudar lämpade för en konung medan han avnjuter kvällsbanketten i Morgothals sal. Må han vinna stor heder i gudarnas tjänst!” Och så drack hon igen.
När han hade tömt sin mugg tänkte Eragon ta farväl av Glûmra, men hon förekom honom genom att höja handen. ”Har du någonstans att vara, Skuggbane, där du är trygg från dem som vill se dig död?” Eragon talade om för henne att han förväntades stanna kvar under Tronjheim och hålla sig gömd tills Orik skickade bud efter honom. Glûmra nickade med en kort, bestämd knyck på hakan och sade: ”Då måste du och dina följeslagare vänta här tills budbäraren kommer, Skuggbane. Det insisterar jag på.” Eragon försökte komma med invändningar, men hon skakade på huvudet. ”Jag kan inte låta de män som stred tillsammans med min son tyna bort i grottornas fukt och mörker medan jag ännu har liv i mina ben. Kalla hit dina följeslagare, så ska vi äta och vara glada denna dystra afton.”
Eragon insåg att han skulle göra Glûmra upprörd om han gav sig av och ropade därför till sig vakterna och tolken. Tillsammans hjälpte de Glûmra att göra i ordning en middag på bröd, kött och paj, och när den var klar åt och drack och pratade de till långt in på natten. Glûmra var särskilt livlig. Hon drack mest, skrattade högst och var alltid den första att komma med en slagfärdig kommentar. Först blev Eragon chockad av hennes beteende, men sedan märkte han att leendet aldrig nådde hennes ögon och att munterheten försvann ur hennes ansikte när hon trodde att ingen såg och istället ersattes av en allvarsam stillhet. Att underhålla dem, kom han fram till, var hennes sätt att hedra sin sons minne, liksom att hålla sin sorg över Kvîstors död stången.
Jag har aldrig mött någon som du, tänkte han medan han betraktade henne.
Långt efter midnatt knackade någon på dörren till hyddan. Hûndfast visade in en dvärg som var klädd i hel rustning och som tycktes skärrad och illa till mods; han sneglade hela tiden mot dörrar och fönster och dunkla vrår. Med en rad fraser på det gamla språket övertygade han Eragon om att han var Oriks budbärare och sade sedan: ”Jag är Farn, Flosis son … Argetlam, Orik ber dig att återvända med största skyndsamhet. Han har synnerligen viktiga nyheter angående dagens händelser.”
I dörren fattade Glûmra Eragons vänstra underarm med fingrar som stål, och när han blickade ner mot hennes flinthårda blick sade hon: ”Minns din ed, Skuggbane, och låt inte dem som dödade min son slippa undan utan vedergällning!”
”Det ska jag inte”, lovade han.