ORDERVÄGRAN

Den feta svarta jorden kändes sval mot Rorans hand.

Han plockade upp en lös koka, smulade den mellan fingrarna och noterade gillande att den var fuktig och full av multnande löv, stjälkar, mossa och annat organiskt material som skulle ge grödor utmärkt näring. Han tryckte den mot läpparna och tungan. Jorden smakade levande, full av hundratals smaker, från pulvriserat berg till skalbaggar och från halvruttet trä till mjuka gräsrötter.

Det här är bra jordbruksmark, tänkte Roran. I tankarna återvände han till Palancardalen, och återigen såg han höstsolen flöda över kornfältet utanför familjens hus – prydliga rader med gyllengula stjälkar som rörde sig i vinden – med Anorafloden till vänster och de snöklädda bergen som reste sig högt på båda sidor om dalen. Det är där jag borde vara, plöja jorden och se en familj växa upp tillsammans med Katrina, inte här och vattna marken med saven från människors lemmar.

”Hallå där!” ropade kapten Edric och pekade på Roran från sin häst. ”Sluta söla på det där viset, Skarphammare, annars kanske jag ändrar mig och låter dig stå vakt tillsammans med bågskyttarna!”

Roran torkade av händerna på sina benkläder och reste sig upp från knästående. ”Ja, kapten! Uppfattat, kapten!” sade han och undertryckte sin motvilja gentemot Edric. Sedan han anslutit sig till Edrics kompani hade Roran försökt ta reda på så mycket han kunde om mannens bakgrund. Av det han hört hade Roran slutit sig till att Edric var en kompetent befälhavare – Nasuada skulle aldrig ha anförtrott honom ett så viktigt uppdrag annars – men han hade en påstridig personlighet, och han bestraffade sina krigare för minsta avvikelse från gängse bruk, vilket Roran till sin förtret hade upptäckt vid tre separata tillfällen under sin första dag med Edrics kompani. Det var, ansåg Roran, en typ av befälsföring som underminerade människors moral, och som likaså motverkade kreativitet och uppfinningsrikedom från dem man hade under sig. Kanske Nasuada placerade mig hos honom av just den anledningen, tänkte Roran. Eller måhända är det ännu ett av hennes test. Kanske vill hon veta ifall jag kan svälja min stolthet tillräckligt länge för att arbeta under en man som Edric.

Roran satt åter upp på Snöbrand och red fram till täten av den tvåhundrafemtio man starka kolonnen. Deras uppdrag var enkelt. Sedan Nasuada och kung Orrin hade dragit tillbaka merparten av sina styrkor från Surda hade Galbatorix uppenbarligen bestämt sig för att dra nytta av deras frånvaro och ställa till förödelse i hela det försvarslösa landet genom att plundra städer och byar och bränna de grödor som behövdes för att försörja styrkorna under invasionen av Imperiet. Lättaste sättet att eliminera soldaterna vore att låta Saphira flyga ut och slita dem i stycken, men om hon inte var på väg mot Eragon var alla överens om att det vore för farligt för Varden att vara utan henne så länge. Så Nasuada hade skickat Edrics kompani för att driva tillbaka soldaterna, vars antal hennes spioner ursprungligen hade uppskattat till omkring tre hundra. Två dagar tidigare hade emellertid Roran och de andra krigarna till sin bestörtning stött på spår som tydde på att Galbatorix styrka bestod av uppemot sju hundra man.

Roran höll in Snöbrand bredvid Carns apelkastade sto och kliade sig på hakan medan han studerade terrängen. Framför dem låg ett vidsträckt område med böljande gräs, där det här och var stod dungar med vide och popplar. Ovanför dem jagade hökar medan gräset under dem var fullt av pipande möss, harar, grävande gnagare och annat vilt. Enda tecknet på att människor någonsin hade besökt platsen var stråket av nertrampad växtlighet som ledde mot östra horisonten och markerade soldaternas väg.

Carn kastade en blick mot solen, som stod som högst på himlen, och huden runt ögonen stramades åt när han kisade. ”Vi borde hinna ikapp dem innan våra skuggor blivit längre än oss.”

”Och då kommer vi att upptäcka ifall vi är tillräckligt många för att driva bort dem”, muttrade Roran, ”eller om de bara kommer att massakrera oss. Jag skulle gärna se att vi för en gångs skull var fler än våra fiender.”

Ett bistert leende dök upp i Carns ansikte. ”Det är alltid så med Varden.”

”Formera er!” ropade Edric och sporrade sin häst längs stigen som trampats upp i gräset. Roran bet ihop käkarna och satte hälarna mot Snöbrands sidor när kompaniet följde efter sin kapten.

Sex timmar senare satt Roran på Snöbrand dold av en klunga bokar som växte längs kanten av en liten, rak bäck full av säv och slingor av flytande alger. Genom nätet av grenar som hängde framför honom blickade Roran ut på en förfallen, grå by på högst tjugo hus. Roran hade med växande raseri stått och sett på medan byborna upptäckte soldaterna som avancerade västerifrån och sedan samlade ihop lite tillhörigheter och flydde söderut, mot hjärtat av Surda. Om Roran fått bestämma skulle han ha avslöjat deras närvaro för byborna och försäkrat dem om att de inte skulle förlora sina hem, inte om han och hans kamrater kunde förhindra det, för han mindes mycket väl smärtan, förtvivlan och känslan av hopplöshet som det hade inneburit att lämna Carvahall, och han skulle ha besparat dem det om han hade kunnat. Dessutom skulle han ha bett männen i byn att strida tillsammans med dem. Ytterligare tio eller tjugo uppsättningar vapen kunde utgöra skillnaden mellan seger eller förlust, och Roran kände bättre än de flesta till med vilken glöd folk slogs för sina hem. Edric hade emellertid förkastat idén och propsat på att Varden skulle hålla sig dolda bland kullarna sydost om byn.

”Tur för oss att de går till fots”, mumlade Carn och nickade mot ledet av röda soldater som marscherade mot byn. ”Annars hade vi inte tagit oss hit först.”

Roran kastade en blick på männen som var samlade bakom dem. Edric hade tillfälligt tilldelat honom befälet över åttioen krigare. Skaran bestod av svärdskämpar, spjutbärare och ett halvdussin bågskyttar. En av Edrics förtrogna, Sand, ledde ytterligare åttioen man ur kompaniet medan Edric själv förde befälet över resten. Alla tre grupperna stod tätt tillsammans bland bokarna, vilket Roran ansåg var ett misstag; den tid det skulle ta att få ordning i leden när de väl lämnade sitt skydd kunde motståndarna använda för att organisera sitt försvar.

Roran lutade sig mot Carn och sade: ”Jag kan inte se att någon av dem saknar händer eller fötter eller har andra anmärkningsvärda skador, men det bevisar ingenting åt vare sig det ena eller andra hållet. Kan du avgöra om några av dem är män som inte kan känna smärta?”

Carn suckade. ”Jag önskar att jag kunde det. Din kusin kanske kan det, för Murtagh och Galbatorix är de enda besvärjare som Eragon behöver frukta, men jag är en dålig trollkarl, och jag törs inte testa soldaterna. Om det finns några förklädda trollkarlar bland dem skulle de märka att jag spionerade på dem, och risken är stor att jag inte kan övermanna deras sinnen innan de varnar sina kamrater för att vi finns här.”

”Vi tycks ha den här diskussionen varenda gång vi står inför en sammandrabbning”, kommenterade Roran medan han studerade soldaternas utrustning och försökte avgöra hur han bäst skulle fördela sina mannar.

Med ett skratt sade Carn: ”Det gör inget. Jag hoppas att vi fortsätter ha det, för om inte …”

”Kommer den ena eller båda av oss att vara död …”

”Eller så har Nasuada omplacerat oss till olika kaptener …”

”Och då kan vi lika gärna vara döda, för ingen annan kommer att vakta våra ryggar lika väl”, avslutade Roran. Ett leende for över hans läppar. Det hade blivit ett stående skämt mellan dem. Han drog hammaren ur bältet och gjorde en grimas när det stack till i högerbenet där oxen hade skurit upp honom med sitt horn. Med bister min böjde han sig ner och masserade vaden.

Carn såg det och frågade: ”Hur är det?”

”Det lär inte ta livet av mig”, sade Roran och omprövade sedan sina ord. ”Jo, det lär det kanske göra, men jag tänker förbaske mig inte bli kvar här medan du sticker iväg och skär de där klantiga drumlarna i småbitar.”

När soldaterna kom fram till byn marscherade de rakt igenom den och stannade bara till för att slå in dörren till varje hus och trampa igenom rummen för att se om någon gömde sig där inne. En hund sprang fram bakom en regntunna med raggen rest och började skälla på soldaterna. En av männen steg fram och kastade sitt spjut mot hunden och dödade den.

När de första soldaterna nådde byns bortre ända kramade Roran hårdare om hammarskaftet i beredskap för anfallet, men sedan hörde han en rad gälla skrik och greps av bävan. En grupp soldater kom ut ur det näst sista huset släpande på tre kämpande personer: en gänglig, vithårig man, en ung kvinna med söndersliten blus och en pojke som inte kunde vara äldre än elva år.

Svetten bröt fram i Rorans panna. Med låg, långsam och monoton stämma började han svära, förbannade de tre fångarna för att de inte hade flytt tillsammans med sina grannar, förbannade soldaterna för vad de hade gjort och ännu kunde komma att göra, förbannade Galbatorix och förbannade den ödets nyck som hade resulterat i att läget var sådant det var. Han var medveten om hur männen bakom honom skruvade på sig och muttrade av ilska, angelägna om att bestraffa soldaterna för deras brutalitet.

Efter att ha sökt igenom alla husen vände soldaterna tillbaka till byns mitt och ställde sig i en halvcirkel runt fångarna.

Ja! jublade Roran för sig själv när soldaterna vände ryggen mot Varden. Edrics plan gick ut på att vänta tills de gjorde just det. I beredskap inför ordern om anfall ställde sig Roran upp i stigbyglarna, spänd i hela kroppen. Han försökte svälja men var för torr i halsen.

Officeren som förde befäl över soldaterna och var den ende bland dem som var beriden, satt av från sin häst och bytte några ohörbara ord med den vithåriga bybon. Utan förvarning drog officeren sin sabel och högg huvudet av mannen, varefter han tog ett skutt bakåt för att undvika blodet som sprutade. Den unga kvinnan skrek ännu högre än förut.

”Anfall”, sade Edric.

Det tog Roran en halv sekund att förstå att det ord som Edric så lugnt yttrat var den order han väntat på.

”Anfall!” skrek Sand på Edrics andra sida och galopperade ut ur bokdungen tillsammans med sina män.

”Anfall!” skrek Roran och satte hälarna i Snöbrands sidor. Han hukade sig bakom sin sköld medan Snöbrand bar honom genom nätet av grenar och sänkte den sedan igen när de kom ut på öppen mark och susade nerför en kulle omgivna av dundrande hovslag. Förtvivlat angelägen om att rädda kvinnan och pojken manade Roran på Snöbrand att springa så fort han kunde. När han tittade bakåt gladde det honom att se att hans grupp med mannar utan alltför stort besvär hade åtskilt sig från de övriga Varden. Förutom enstaka eftersläntrare fanns merparten i en enda hop mindre än trettio fot bakom honom.

Roran fick en skymt av Carn där han red i tätklungan bland Edrics män, med sin gråa slängkappa fladdrande i vinden. Återigen önskade Roran att Edric hade låtit dem vara kvar i samma grupp.

Som han blivit beordrad red Roran inte rakt in i byn, utan vek av åt vänster och runt byggnaderna, för att kringgå solaterna och anfalla dem från ett annat håll. Sand gjorde detsamma till höger, medan Edric och hans krigare red raka vägen in i byn.

En husrad skymde den inledande sammanstötningen för Roran, men han hörde en kör av ursinniga rop, sedan en rad märkliga, metalliska ljud och därefter skrik från människor och hästar.

Det knöt sig i Rorans mage av oro. Vad var det för ljud? Kan det ha varit pilbågar av metall? Finns det sådana? Oavsett orsaken visste han att det inte borde ha varit så många hästar som skrek av smärta. Kylan spred sig i kroppen på Roran när han med fullkomlig säkerhet insåg att attacken på något vis hade slagit fel och att striden redan kunde vara förlorad.

Han drog hårt i Snöbrands tyglar när de passerade det sista huset och styrde honom mot byns mitt. Bakom honom gjorde hans män detsamma. Trehundra alnar längre fram såg Roran ett tredubbelt led med soldater uppställda mellan två hus, som för att blockera deras väg. Soldaterna tycktes inte vara rädda för hästarna som kom galopperande mot dem.

Roran tvekade. Hans order var tydliga: han och hans män skulle anfalla västra flanken och hugga sig fram genom Galbatorix trupper tills de åter mötte Sand och Edric. Edric hade dock inte talat om för Roran vad han skulle göra om det inte längre verkade vara någon bra idé att rida rakt fram när han och hans mannar väl hade intagit sina positioner. Och Roran visste att om han avvek från sina order, även om det var för att förhindra att hans män blev massakrerade, gjorde han sig skyldig till ordervägran och Edric kunde bestraffa honom därefter.

Så svepte soldaterna undan sina omfångsrika kappor och lyfte dragna armborst till axlarna.

I det ögonblicket beslutade Roran att han skulle göra vad som krävdes för att se till att Varden vann striden. Han tänkte inte låta soldaterna krossa hans styrka med en enda skottsalva bara för att han ville undvika de obehagliga konsekvenserna av att trotsa sin kapten.

”Ta betäckning!” ropade Roran och slet Snöbrands huvud åt höger så att djuret tvingades vika in bakom ett hus. Sekunden därpå borrade sig ett dussin pilar in i husväggen. När Roran vände sig om såg han att alla utom en av hans krigare hade lyckats ducka in bakom husen i närheten innan soldaterna sköt. Mannen som hade varit för långsam låg blödande på marken med ett par armborstpilar stickande ut ur bröstet. Pilarna hade genomborrat hans ringbrynja som om den inte vore tjockare än ett flor. Skrämd av blodlukten sparkade hästen bakut och flydde ut ur byn så att det steg upp ett dammoln i dess kölvatten.

Roran lutade sig åt sidan och grabbade tag i ytterkanten på en bjälke på huset och höll Snöbrand på plats medan han desperat försökte räkna ut vad han skulle göra härnäst. Soldaterna höll honom och hans mannar instängda. De kunde inte stiga tillbaka ut på öppen mark utan att bli skjutna så fulla av pilar att de skulle likna igelkottar.

En grupp av Rorans krigare red fram till honom från ett hus som hans egen byggnad delvis skymde för soldaterna. ”Vad ska vi göra, Skarphammare?” frågade de. De föreföll inte bekymrade över det faktum att han inte åtlytt sina order; tvärtom såg de på honom med nyvunnen tillit.

Roran såg sig om medan han tänkte så snabbt han kunde. Av en slump landade blicken på bågen och kogret som en av männen hade fastspänt bakom sadeln. Roran log. Det var bara några få av krigarna som stred som bågskyttar, men alla hade en båge och pilar så att de kunde jaga föda och hjälpa till att livnära kompaniet när de var ute i vildmarken, utan stöd från resten av Varden.

Roran pekade mot huset han lutade sig mot och sade: ”Ta era bågar och klättra upp på taket, så många av er som ryms, men om ni håller livet kärt så håll er utom synhåll tills jag säger till. När jag ger order börjar ni skjuta och fortsätter skjuta tills ni antingen får slut på pilar eller varenda soldat är död. Förstått?”

”Ja, sir!

”Sätt igång då. Ni andra letar rätt på egna byggnader där ni kan komma åt soldaterna. Harald, meddela de övriga, och leta rätt på tio av våra bästa spjutbärare och tio av våra bästa svärdskämpar och ta hit dem så fort du kan.”

”Ja, sir!”

Med febrila rörelser skyndade sig krigarna att lyda. De som var närmast Roran lossade sina bågar och koger från sadeln, ställde sig på hästens rygg och drog sig upp på husets halmtak. Fyra minuter senare var de flesta av Rorans mannar på plats på sju olika hustak – med ungefär åtta man per tak – och Harald hade kommit tillbaka med de begärda svärdskämparna och spjutbärarna i släptåg.

När krigarna samlades runt honom sade Roran: ”Okej, hör upp nu. När jag ger order kommer männen där uppe att börja skjuta. Så snart den första omgången pilar träffar soldaterna ska vi rida ut och försöka rädda kapten Edric. Om vi inte kan det får vi nöja oss med att låta rödrockarna smaka på rejält med kallt stål. Bågskyttarna bör orsaka nog med förvirring för att vi ska hinna komma soldaterna inpå livet innan de kan använda armborsten. Har ni förstått?”

”Ja, Skarphammare!”

”Ge då eld!” skrek Roran.

Vrålande för full hals reste sig mannarna som var utposterade på husen och avlossade unisont sina bågar mot soldaterna nedanför sig. Svärmen av pilar ven genom luften som blodtörstiga törnskator som dyker mot sitt byte.

Ett ögonblick senare, när soldaterna började vråla av smärta på grund av sina sår, sade Roran: ”Rid!” och satte hälarna i Snöbrand.

Tillsammans galopperade han och hans män runt husknuten och svängde så snävt att hästarna var nära att gå omkull. Roran förlitade sig på sin snabbhet och bågskyttarnas skicklighet och red runt soldaterna, som slog omkring sig i oordning, tills han nådde fram till platsen för Edrics katastrofala anfall. Där var marken hal av blod, och liken efter många bra män och fina hästar låg huller om buller i utrymmet mellan husen. Edrics kvarvarande styrkor var inbegripna i strider man mot man med soldaterna. Till Rorans överraskning var Edric fortfarande vid liv och kämpade rygg mot rygg med fem av sina män.

”Stanna hos mig!” ropade Roran till sina vapenbröder när de galopperade in i striden.

Snöbrand sparkade ut med hovarna och slog två soldater till marken så att deras svärdsarmar bröts och bröstkorgarna trycktes in. Nöjd med hingsten slog Roran omkring sig med hammaren och grymtade av vildsint stridsglädje när han fällde soldat efter soldat, varav ingen kunde stå emot hans våldsamma angrepp. ”Till mig!” skrek han när han kom jämsides med Edric och de andra överlevarna. ”Till mig!” Framför honom fortsatte pilarna att regna ner på soldathopen och tvingade dem att skydda sig med sina sköldar samtidigt som de försökte avvärja Vardens svärd och spjut.

När väl Roran och hans krigare hade omringat de Varden som var till fots skrek han: ”Tillbaka! Tillbaka! Till husen!” Steg för steg drog de sig allesammans tillbaka tills de var utom räckhåll för soldaternas klingor, och då vände de och sprang mot närmaste hus. Soldaterna sköt och dödade tre Varden längs vägen, men de övriga nådda oskadda fram till byggnaden.

Edric sjönk ihop mot husväggen och kippade efter luft. När han kunde prata igen slog han ut med armen mot Rorans män och sade: ”Ditt ingripande kommer i rättan tid och är mycket välkommet, Skarphammare, men varför ser jag dig här istället för att du kommer ridande ut bland soldaterna, som jag hade väntat mig?”

Då förklarade Roran vad han hade gjort och pekade ut bågskyttarna på taken.

Edric lade pannan i bistra veck medan han lyssnade på Rorans redogörelse. Han klandrade dock inte Roran för hans olydnad utan sade bara: ”Säg till männen att genast komma ner. De har lyckats bryta soldaternas disciplin. Nu måste vi förlita oss på hederligt svärdsarbete för att göra slut på dem.”

”Vi är för få för att angripa soldaterna direkt!” invände Roran. ”De har fler än tre man för var och en av våra.”

”Då ska vi kompensera med tapperhet det vi saknar i antal!” dundrade Edric. ”Det har sagts mig att du är modig, Skarphammare, men tydligen har hörsägen misstagit sig och du är lika försagd som en skrämd hare. Gör nu som du blir tillsagd och ifrågasätt mig inte igen!” Kaptenen pekade på en av Rorans krigare. ”Du där, låna mig din springare.” Sedan mannen suttit av drog sig Edric upp i sadeln och sade: ”Hälften av dem som är till häst följer med mig; jag ska ge Sand förstärkningar. Resten av styrkan stannar här med Roran.” Edric sparkade till sin häst i sidorna och galopperade iväg med de män som valde att följa honom, red snabbt från hus till hus medan de tog sig runt soldaterna som var samlade i byns mitt.

Medan Roran såg efter dem skakade han av ilska. Aldrig förr hade han låtit någon ifrågasätta hans mod utan att protestera med ord eller slag. Så länge striden pågick var det emellertid olämpligt för honom att konfrontera Edric. Nåväl, tänkte Roran, jag ska visa Edric det mod han tror jag saknar. Men det är också allt han ska få från mig. Jag tänker inte skicka bågskyttarna för att strida ansikte mot ansikte med soldaterna när de är tryggare och effektivare där de är.

Roran vände sig om och inspekterade de män som Edric hade lämnat kvar hos honom. Bland dem de hade räddat upptäckte Roran till sin förtjusning Carn, som hade skråmor och var blodig men på det hela taget oskadd. De nickade åt varandra och sedan vände sig Roran till gruppen: ”Ni hörde vad Edric sade. Jag håller inte med. Om vi gör som han vill slutar det med att vi allesammans ligger staplade i ett stenkummel innan solen gått ner. Vi kan fortfarande vinna den här striden, men inte genom att tåga till vår egen död! Det vi saknar i antal kan vi kompensera med list. Ni vet hur det kom sig att jag anslöt mig till Varden. Ni vet att jag har bekämpat och besegrat Imperiet förut, och det i just en sådan här by! Detta kan jag göra, det svär jag på. Men jag kan inte göra det ensam. Följer ni mig? Tänk efter noga. Jag tar på mig det fulla ansvaret för ordervägran, men Edric och Nasuada kan ändå komma att bestraffa alla inblandade.”

”Då är de dårar”, sade Carn bistert. ”Skulle de föredra att vi dog här? Nej, det tror jag inte. Du kan räkna med mig, Roran.”

När Carn förkunnade detta såg Roran hur de andra männen rätade på axlarna och bet ihop käkarna och hur deras blickar brann av förnyad beslutsamhet, och han visste att de hade bestämt sig för att göra gemensam sak med honom, även om det bara var för att de inte ville skiljas från den enda trollkarlen i kompaniet. Mången krigare i Varden hade en medlem av Du Vrangr Gata att tacka för sitt liv, och de soldater som Roran hade träffat skulle hellre hugga sig själv i foten än gå in i strid utan en besvärjare i närheten.

”Ja”, sade Harald. ”Du kan räkna med oss också, Skarphammare!”

”Följ då mig!” sade Roran. Han sträckte sig ner och drog upp Carn på Snöbrand bakom sig själv och skyndade sedan tillsammans med sin grupp tillbaka runt byn till den plats där skyttarna på taken fortsatte att avlossa pilar mot soldaterna. När Roran och männen i hans följe red från hus till hus ven armborstpilar förbi dem – de lät som jättelika, hungriga insekter – och en borrade sig till och med halvvägs genom Haralds sköld.

Då de väl var i skydd lät Roran de män som fortfarande satt till häst ge sina bågar och pilar till männen som var till fots, och så skickade han upp dem på taken för att ansluta sig till de andra skyttarna. Medan de skyndade att lyda honom vinkade Roran till sig Carn, som hade hoppat av från Snöbrand i samma ögonblick som de stannade, och sade: ”Jag behöver en besvärjelse från dig. Kan du skydda mig och tio man till från armborstpilarna?”

Carn tvekade. ”Hur länge då?”

”En minut? En timme? Vem vet?”

”Att skydda så många människor från mer än en handfull pilar skulle snart överskrida mina krafter… Fast om det inte spelar någon roll ifall jag hejdar pilarna i deras banor skulle jag kunna få dem att vika undan från er, vilket …”

”Det blir utmärkt.”

”Exakt vilka vill du att jag ska skydda?”

Roran pekade på de män han valt ut att åtfölja honom, och Carn frågade vad var och en av dem hette. Med hopkurade axlar började Carn muttra på det gamla språket, med blekt och ansträngt ansikte. Tre gånger försökte han uttala besvärjelsen, och tre gånger misslyckades han. ”Jag är ledsen”, sade han och andades ostadigt ut. ”Jag tycks inte kunna koncentrera mig.”

”Fördömt också, be inte om ursäkt”, fräste Roran. ”Gör det bara!” Han hoppade ner från Snöbrand, grep om Carns huvud och höll honom stilla. ”Titta på mig! Titta mig rakt i ögonen. Så där ja. Fortsätt stirra på mig … Bra. Placera nu ut skyddsbarriären runt oss.”

Carns anletsdrag ljusnade och axlarna slappnade av, och sedan mässade han besvärjelsen med säker stämma. När han uttalade sista ordet sjönk han ihop lite i Rorans grepp innan han hämtade sig. ”Det är gjort”, sade han.

Roran klappade honom på axeln och steg tillbaka upp i Snöbrands sadel. Han svepte med blicken över de tio ryttarna och sade: ”Vakta mina sidor och min rygg, men håll er annars bakom mig så länge jag klarar av att svinga min hammare.”

”Ja, Skarphammare!”

”Kom ihåg att pilarna inte kan skada er nu. Carn, du stannar här. Rör dig inte för mycket, spara dina krafter. Om det känns som om du inte längre kan upprätthålla besvärjelsen, signalera till oss innan du avslutar den. Överenskommet?”

Carn satte sig på husets förstutrappa och nickade. ”Överenskommet.”

Roran justerade sitt grepp om skölden och hammaren och drog ett djupt andetag för att lugna sig. ”Gör er redo”, sade han och smackade åt Snöbrand.

Med de tio ryttarna efter sig red Roran ut mitt på grusvägen som gick mellan husen och stod åter öga mot öga med soldaterna. Omkring femhundra av Galbatorix män fanns kvar i byns mitt, varav de flesta stod på huk eller på knä bakom sina sköldar medan de kämpade med att ladda om armborsten. Då och då ställde sig en soldat upp och avlossade en pil mot någon av bågskyttarna på taken innan han sjönk ner bakom sin sköld igen när en pilsvärm skar genom luften där han nyss befunnit sig. Överallt på den likbeströdda öppna platsen satt klungor av pilar fast i marken, som vasstrån som spirade upp ur den blodiga jorden. Flera hundra fot längre bort, bortom soldaterna, såg Roran en grupp kämpande kroppar, och han antog att det var där som Sand, Edric och det som återstod av deras styrkor stred mot soldaterna. Om den unga kvinnan och pojken fortfarande fanns kvar på platsen kunde han inte se dem.

En armborstpil susade emot Roran. När pilen var bara ett par alnar från hans bröst bytte den plötsligt riktning och for iväg snett åt sidan så att den missade honom och hans män. Roran ryckte till, men projektilen hade redan flugit förbi. Hans strupe snördes åt och hjärtat började slå dubbelt så fort.

När Roran såg sig om fick han syn på en trasig vagn som stod lutad mot ett hus till vänster om honom. Han pekade på den och sade: ”Dra hit den där och lägg den upp och ner. Blockera så mycket av gatan ni kan.” Till bågskyttarna hojtade han: ”Låt inte soldaterna smyga runt och anfalla oss från sidorna! När de anfaller oss, glesa ut deras led så mycket ni kan. Och så snart ni får slut på pilar kommer ni ner och ansluter er till oss.”

”Ja, Skarphammare!”

”Var bara försiktiga så att ni inte skjuter oss av misstag, för i så fall svär jag på att jag ska hemsöka era salar under evig tid!”

”Ja, Skarphammare!”

Fler armborstpilar susade fram mot Roran och de andra ryttarna på gatan, men varenda gång studsade pilarna mot Carns skyddsbarriär och vek av mot en vägg eller ner i marken eller försvann upp i skyn.

Roran såg på medan manskapet drog ut vagnen på gatan. När de nästan var klara lyfte han hakan, fyllde lungorna, riktade sig till soldaterna och vrålade: ”Hallå där, era krypande asätande hundar! Se hur vi som bara är elva stycken blockerar vägen för er. Ta er förbi oss så når ni friheten. Gör ett försök om ni törs. Vad? Ni tvekar? Var finns er mandom, era missbildade maskar, era vämjeliga, svinögda mördare? Era fäder var dreglande fånar som borde ha dränkts vid födseln! Ja, och era mödrar var syfilissmittade slinkor och urgalers makor!” Roran log nöjt när flera av soldaterna skrek av ilska och började förolämpa honom tillbaka. En av soldaterna tycktes dock förlora viljan att slåss, för han störtade upp och rusade norrut, tog betäckning bakom sin sköld och sprang i sicksack i ett förtvivlat försök att undkomma bågskyttarna. Trots hans ansträngningar sköt Varden ihjäl honom innan han hunnit mer än hundra fot. ”Ha!” utbrast Roran. ”Ynkryggar är ni allesammans, precis varenda en av er, era vidriga flodråttor. Om det stärker ryggraden på er ska ni veta detta: Roran Skarphammare heter jag, och Eragon Skuggbane är min kusin! Döda mig så kommer er ondskefulla kung att belöna er med en grevetitel eller mer ändå. Men ni får lov att döda mig med en klinga, för era armborst duger ingenting till mot mig. Kom igen nu, era larver, era blodiglar, era uthungrade, vitmagade fästingar! Kom och slå mig om ni kan!”

Med en kör av stridsrop släppte en grupp om trettio soldater sina armborst, drog sina blixtrande svärd och sprang, med sköldarna högt lyftade, mot Roran och hans män.

Bakom Rorans högra axel sade Harald: ”Skarphammare, de är många fler än vi.”

”Javisst”, sade Roran med blicken fäst på de annalkande soldaterna. Fyra av dem snubblade till och blev sedan liggande orörliga på marken, genomborrade av oräkneliga pilar.

”Om de anfaller oss på en gång allihop har vi inte en chans.”

”Nej, men det kommer de inte att göra. Titta, de är förvirrade och oorganiserade. Deras befälhavare måste ha fallit. Så länge vi är disciplinerade kan de inte övermanna oss.”

”Men Skarphammare, vi kan inte döda så många män på egen hand!”

Roran kastade en blick på Harald. ”Klart vi kan! Vi slåss för att skydda våra familjer och för att återfå våra hem och vår mark. De slåss för att Galbatorix tvingar dem till det. De har inte hjärta till den här striden. Så tänk på era familjer, tänk på era hem, och kom ihåg att det är dem ni försvarar. En man som slåss för något större än sig själv kan lätt döda hundra fiender!” Samtidigt som han talade såg Roran för sin inre syn en bild av Katrina klädd i sin blå bröllopsklänning, och han kände doften av hennes hud, och han hörde klangen av hennes dämpade röst vid deras diskussioner sent på kvällarna.

Katrina.

Sedan var soldaterna över dem, och under en stund hörde Roran inget annat än dunsarna från svärd som studsade bort från hans sköld och klangen av sin hammare när han träffade soldaternas hjälmar och soldaternas skrik när de kollapsade av hans slag. Soldaterna kastade sig mot honom med förtvivlad styrka, men de kunde inte mäta sig med honom eller hans män. När han besegrade den sista av de anfallande soldaterna brast Roran, uppiggad, i skratt. Vilken glädje det var att krossa dem som ville skada hans hustru och hans ofödda barn!

Det gladde honom att se att ingen av hans krigare hade blivit allvarligt skadad. Han lade också märke till att under striden hade flera av bågskyttarna kommit ner från taken för att slåss från hästryggen tillsammans med dem. Roran flinade mot de nytillkomna och sade: ”Välkomna in i striden!”

”Det var verkligen ett varmt välkomnande!” svarade en av dem.

Med sin blodtäckta hammare pekade Roran mot gatans högra sida och sade: ”Du, du och du staplar upp liken där borta. Gör en tratt av dem och vagnen, så att bara ett par tre soldater åt gången kan komma åt oss.”

”Ja, Skarphammare!” svarade krigarna och hoppade av sina hästar.

En armborstpil susade emot Roran. Han struntade i den och koncentrerade sig på den stora hopen soldater, där en grupp om kanske hundra man höll på att samla sig till ett andra anfall. ”Skynda er!” ropade han till männen som flyttade liken. ”De är nästan över oss. Harald, gå och hjälp till.”

Roran fuktade nervöst läpparna medan han såg sina män arbeta samtidigt som soldaterna avancerade. Till hans lättnad drog de fyra Varden det sista liket på plats och tog sig tillbaka upp på hästarna strax innan anfallsvågen med soldater sköljde in över dem.

Husen på ömse sidor av gatan, liksom den omkullvälta vagnen och den ohyggliga barrikaden av mänskliga kvarlevor tvingade soldaterna att sakta in och pressade ihop dem så att de nästan stod stilla när de väl nådde fram till Roran. Soldaterna var så tätt packade att de inte kunde undgå pilarna som susade mot dem uppifrån.

De två första leden med soldater bar på spjut, som de hotade Roran och de andra Varden med. Roran parerade tre separata stötar och svor hela tiden eftersom han insåg att han inte nådde förbi spjuten med hammaren. Sedan stack en soldat Snöbrand i bogen, och Roran lutade sig framåt för att inte kastas ur sadeln när hingsten skriade och stegrade sig.

När Snöbrand landade på alla fyra gled Roran ur sadeln och såg till att ha hingsten mellan sig och häcken av spjutbärande soldater. Snöbrand bockade när ännu ett spjut skar in i skinnet. Innan soldaterna kunde skada honom igen drog Roran i Snöbrands tyglar och tvingade honom att dansa bakåt tills det fanns tillräckligt mycket plats bland de andra hästarna för att hingsten skulle kunna vända. ”Jii-ha!” skrek han och daskade till Snöbrand på baken så att han galopperade iväg ut ur byn.

”Ur vägen!” vrålade Roran och vinkade åt Varden. De flyttade sig så att han kunde komma fram mellan deras springare, och han rusade fram till tätledet igen och stack in hammaren i bältet på vägen.

En soldat stötte med ett spjut mot Rorans bröstkorg. Han blockerade stöten med handleden så att han skrapade sig på det hårda skaftet, och sedan ryckte han spjutet ur händerna på soldaten. Mannen föll framstupa med ansiktet före. Roran snodde runt vapnet och stack det i mannen, sedan kastade han sig framåt och stötte spjutet i två soldater till. Roran ställde sig bredbent, placerade fötterna stadigt i den feta matjorden där han en gång i tiden skulle ha strävat efter att plantera grödor, och skakade spjutet mot sina fiender i det han skrek: ”Kom, era missbildade oäktingar! Döda mig om ni kan! Jag är Roran Skarphammare, och jag fruktar ingen levande man!”

Soldaterna hasade framåt och tre män klev över sina tidigare kamraters kroppar för att utväxla slag med Roran. Roran dansade åt sidan och drev in spjutet i käken på soldaten längst till höger så att tänderna trasades sönder. En vimpel av blod fladdrade från spjutspetsen när Roran drog vapnet bakåt, föll ner på ena knäet och stack in det i armhålan på soldaten i mitten.

Något slog emot Rorans vänstra axel. Skölden kändes plötsligt dubbelt så tung. När han reste sig upp såg han att ett spjut satt inborrat i sköldens ekplankor och att den återstående soldaten i trion kom rusande emot honom med draget svärd. Roran lyfte spjutet över huvudet som om han tänkte kasta det, och när soldaten tvekade sparkade han honom i skrevet. Han gjorde slut på mannen med ett enda slag. Under det tillfälliga lugn som följde i striden lösgjorde Roran armen från den nu värdelösa skölden och slängde den, med tillhörande spjut, framför fötterna på sina fiender i förhoppning om att lägga krokben för dem.

Fler soldater hasade framåt, bävande inför Rorans djuriska flin och stötande spjut. Ett kummel av lik växte upp framför honom. När det nådde honom till midjan hoppade Roran upp på toppen av den blodgenomdränkta vallen, och där blev han kvar trots det förrädiska underlaget, för höjden gav honom en fördel. Eftersom soldaterna tvingades klättra uppför en ramp av kroppar för att nå honom kunde han döda många av dem när de snavade över en arm eller ett ben eller klev på någon av sina föregångares mjuka hals eller halkade på en sned sköld.

Från sin upphöjda plats kunde Roran se att resten av soldaterna hade valt att ansluta sig till anfallet, med undantag av ett tjugotal på andra sidan byn som fortfarande kämpade mot Sands och Edrics krigare. Han insåg att han inte skulle få någon mer vila förrän striden var över.

Allt eftersom dagen gick fick Roran dussintals sår. Många av skadorna var småsår – ett jack på insidan av ena underarmen, ett brutet finger, en skråma över revbenen där en dolk hade skurit igenom ringbrynjan – men andra var inte det. En soldat som låg raklång på likhögen stack svärdet genom Rorans högra vadmuskel så att han började halta. Strax därefter var det en kraftigt byggd man som luktade lök och ost som föll mot Roran och i sitt sista andetag tryckte in en armborstpil i Rorans vänstra axel, vilket därefter hindrade Roran från att lyfta armen över huvudet. Roran lät pilen sitta kvar i kroppen, för han visste att han kunde förblöda om han drog ut den. Smärta blev den förhärskande känslan för Roran. Varenda rörelse orsakade honom nya plågor, men att stå stilla var detsamma som att dö, och därför fortsatte han att utdela dödande slag utan att bry sig om sina skador och utan att bry sig om hur trött han var.

Ibland var Roran medveten om att Varden fanns bakom eller bredvid honom, som när de kastade ett spjut förbi honom eller när en svärdsklinga susade förbi hans axel för att fälla en soldat som var på väg att slå in skallen på honom, men för det mesta mötte Roran soldaterna ensam, på grund av likhögen han stod på och det begränsade utrymmet mellan den välta vagnen och husväggarna. Ovanför honom fortsatte fortfarande störtfloden från de bågskyttar som hade pilar kvar, och projektilerna med styrfjädrar av grågås genomborrade både ben och senor.

Sent i striden stötte Roran med spjutet mot en soldat, och när spetsen träffade mannens rustning sprack skaftet mitt itu på längden. Att han fortfarande var vid liv tycktes överrumpla soldaten, för han tvekade innan han gav igen genom att svinga sitt svärd. Hans obetänksamma dröjsmål gav Roran tillfälle att ducka under det sjungande stålet och slita åt sig ett nytt spjut från marken som han dödade soldaten med. Till Rorans bestörtning och avsky höll det andra spjutet inte ens en minut innan även det splittrades i hans grepp. Roran kastade de splittrade resterna mot soldaterna, tog en sköld från ett lik och drog hammaren ur bältet. Hans hammare hade i varje fall aldrig svikit honom.

Utmattning visade sig bli Rorans främsta motståndare när de sista soldaterna så småningom närmade sig och varje man väntade på sin tur att duellera mot honom. Rorans armar och ben kändes tunga och livlösa, det flimrade för hans blick och det kändes som om han inte kunde få i sig nog med luft, men hela tiden lyckades han ändå på något vis uppamma nog med ork för att besegra nästa motståndare. När hans reflexer blev långsammare åsamkade soldaterna honom mängder av småsår som han lätt kunde ha undvikit tidigare.

När det började bli luckor mellan soldaterna, och Roran kunde se tomt utrymme mellan dem, visste han att pärsen snart skulle vara slut. Han erbjöd inte de sista tolv männen nåd, och de bad heller inte om det, trots att de inte kunde ha något hopp om att ta sig förbi både honom och Varden bakom honom. Inte heller försökte de fly. Istället rusade de morrande och svärande emot honom, önskade inget hellre än att döda den man som hade tagit livet av så många av deras kamrater innan även de själva steg ut i intigheten.

På sätt och vis beundrade Roran deras mod.

Pilar sköt upp ur bröstet på fyra av männen och fällde dem. Ett spjut som kastats från någon punkt bakom Roran träffade en femte man under nyckelbenet, och även han föll på en bädd av lik. Ytterligare två spjut krävde sina offer, och sedan var männen framme vid Roran. Soldaten i täten högg mot Roran med en stridsyxa. Trots att Roran kände spetsen på armborstpilen skrapa mot benet inne i axeln kastade han upp vänsterarmen och blockerade yxan med skölden. Vrålande av smärta och vrede, liksom av en överväldigande önskan om att striden skulle ta slut, svingade Roran sin hammare i en båge och dödade soldaten med ett slag mot huvudet. Utan ett ögonblicks paus linkade Roran framåt på sitt oskadade ben och drämde till nästa soldat två gånger i bröstet så att revbenen knäcktes innan han hann försvara sig. Den tredje mannen parerade två av Rorans angrepp, men sedan lurade Roran honom med en fint och dödade även honom. De sista två soldaterna kom emot Roran från var sitt håll och slog efter hans fotknölar medan de tog sig upp till toppen på likhögen. Rorans krafter höll på att sina och han fäktades med dem en lång, tröttsam stund varvid han både utdelade och fick ta emot sår, tills han till slut dödade den ena mannen genom att slå in hans hjälm och den andra genom att bryta nacken av honom med ett välplacerat slag.

Roran vacklade till och sjönk sedan ihop.

Han kände hur någon lyfte upp honom, och när han slog upp ögonen fick han se Harald, som höll en vinsäck mot hans läppar. ”Drick det här”, sade Harald. ”Då kommer det att kännas bättre.”

Rorans bröstkorg hävde sig och mellan flämtningarna drack han flera klunkar. Det solvarma vinet sved i hans mörbultade mun. Han kände att benen blev stadigare och sade: ”Det är ingen fara. Du kan släppa mig nu.”

Stödd på sin hammare blickade Roran ut över slagfältet. För första gången insåg han hur högt berget av lik hade blivit. Han och hans kamrater stod minst tjugo fot upp i luften, vilket var nästan i jämnhöjd med hustaken på var sida. Roran såg att de flesta av soldaterna hade dött av pilar, men ändå visste han att han själv hade dödat ett stort antal.

”Hur … hur många?” frågade han Harald.

Den blodbestänkta krigaren skakade på huvudet. ”Jag tappade räkningen efter trettiotvå. Kanske vet någon annan. Det du gjorde, Skarphammare … Aldrig förr har jag skådat en sådan bedrift, inte av en man med en människas förmåga. Draken Saphira gjorde ett gott val; männen i din familj är kämpar utan motstycke. Din djärvhet kan ingen dödligs mäta sig med, Skarphammare. Hur många du än dödade här idag, så måste jag …”

”Det var etthundranittiotre!” ropade Carn som kom klättrande upp emot dem.

”Är du säker?” frågade Roran misstroget.

Carn nickade när han kommit fram till dem. ”Ja! Jag såg allt, och jag räknade noga. Etthundranittiotre stycken var det – nittiofyra om man räknar mannen som du högg i magen innan bågskyttarna gjorde slut på honom.”

Antalet förbluffade Roran. Han hade inte trott att de var riktigt så många. Ett hest skratt undslapp honom. ”Synd att det inte finns fler. Sju till så skulle jag haft två hundra jämnt.”

De andra männen skrattade också.

Med bekymrade fåror i det smala ansiktet sträckte Carn ut handen mot armborstpilen som stack ut ur Rorans vänstra axel och sade: ”Här, låt mig ta hand om dina skador.”

”Nej!” sade Roran och viftade undan honom. ”Det kan finnas andra som är värre sårade än jag. Sköt om dem först.”

”Roran, flera av de där såren kan bli livsfarliga om jag inte hejdar blödningen. Det tar bara …”

”Det är ingen fara med mig”, muttrade han. ”Låt mig vara ifred.”

”Roran, titta på dig själv!”

Han gjorde det och vände bort blicken. ”Skynda dig då.” Roran stirrade upp mot den tomma himlen medan Carn drog ut armborstpilen ur hans axel och muttrade diverse besvärjelser. På varje ställe där trollkraften verkade kände Roran hur det kliade och kröp i skinnet, vilket följdes av den välsignade känslan när smärtan upphörde. När Carn var klar hade Roran fortfarande ont, men inte alls lika mycket, och han var klarare i huvudet än tidigare.

Efter helandet var Carn grå i ansiktet och skakade i hela kroppen. Han lutade sig framåt och stödde sig på knäna tills skälvningarna upphörde. ”Jag ska gå …” Han avbröt sig för att hämta andan. ”… gå och hjälpa de andra sårade nu.” Han rätade på sig och tog sig försiktigt nerför högen, raglande från sida till sida som om han var berusad.

Roran såg oroat efter honom. Sedan kom han att tänka på resten av truppen och undrade hur det hade gått för dem. Han tittade bort mot byns andra ände och såg inget annat än utspridda kroppar, en del i Imperiets röda uniformer, andra i det bruna ylletyget som Varden föredrog. ”Hur har det gått för Edric och Sand?” frågade han Harald.

”Jag är ledsen, Skarphammare, men jag såg inget annat än det som fanns inom räckhåll för mitt svärd.”

Roran ropade till de enstaka män som fortfarande stod på hustaken: ”Hur har det gått för Edric och Sand?”

”Vi vet inte, Skarphammare!” svarade de.

Stödd på hammaren tog sig Roran långsamt nerför den ojämna rampen av lik. Med Harald och tre andra män vid sin sida gick han tvärsöver den öppna platsen mitt i byn. Längs vägen avrättade de alla soldater de hittade som fortfarande var vid liv. När de kom till utkanten av torget, där antalet döda Varden översteg antalet döda soldater, slog Harald svärdet mot skölden och ropade: ”Finns det någon som fortfarande lever?”

Efter ett ögonblick ropade en röst bland husen tillbaka: ”Säg era namn!”

”Harald och Roran Skarphammare och andra ur Varden. Om ni tjänar Imperiet så kapitulera, för era kamrater är döda och ni kan inte besegra oss!”

Någonstans inne bland husen hördes en skräll av metall som föll i marken, och sedan kom Vardens krigare ensamma eller parvis fram ur sina gömställen och haltade fram mot den öppna platsen. Många av dem stödde en sårad kamrat. De verkade omtöcknade, och en del var så blodiga att Roran först trodde de var tillfångatagna soldater. Han räknade till tjugofyra man. I den sista gruppen eftersläntrare fanns Edric, som hjälpte en man som hade förlorat högra armen under striden.

Roran gjorde en gest, och två av hans män skyndade fram för att befria Edric från hans börda. Kaptenen rätade upp sig, gick med långsamma steg fram till Roran och såg honom rakt i ögonen, med outgrundlig min. Varken han eller Roran rörde sig, och Roran var medveten om att det hade blivit mycket tyst omkring dem.

Edric var den som först tog till orda. ”Hur många av dina män överlevde?”

”De flesta. Inte alla, men de flesta.”

Edric nickade. ”Och Carn?”

”Han lever … Hur är det med Sand?”

”En soldat sköt honom under anfallet. Han dog för bara några minuter sedan.” Edric såg förbi Roran och sedan mot högen av lik. ”Du trotsade mina order, Skarphammare.”

”Det gjorde jag.”

Edric höll ut handen mot honom med handflatan uppåt.

”Kapten, nej!” utbrast Harald och steg fram. ”Om det inte hade varit för Roran skulle ingen av oss stå här nu. Och ni skulle ha sett vad han gjorde – han dödade nästan två hundra man på egen hand!”

Haralds vädjanden gjorde inget intryck på Edric, som stod kvar med handen utsträckt. Även Roran var oberörd.

Då vände sig Harald mot honom och sade: ”Roran, du vet att männen står bakom dig. Säg bara till, så gör vi …”

Roran blängde på honom så att han tystnade. ”Uppför dig inte som en idiot.”

Mellan smala läppar sade Edric: ”Du saknar åtminstone inte vett helt och hållet. Harald, håll mun om du inte vill leda packhästarna hela vägen tillbaka.”

Roran lyfte sin hammare och gav den till Edric. Sedan knäppte han upp bältet, där hans svärd och dolk hängde, och gav även detta till Edric. ”Jag har inga andra vapen”, sade han.

Edric nickade bistert och slängde svärdsbältet över ena axeln. ”Roran Skarphammare, härmed fråntar jag dig ditt befäl. Har jag ditt hedersord på att du inte kommer att försöka fly?”

”Det har ni.”

”Då får du hjälpa till där du kan, men i allt övrigt ska du uppföra dig som en fånge.” Edric såg sig om och pekade på en annan krigare. ”Fuller, du övertar Rorans plats tills vi återvänt till Vardens huvudstyrka och Nasuada kan besluta vad som ska göras åt saken.”

”Ja, kapten”, sade Fuller.

I flera timmar arbetade Roran tillsammans med de andra krigarna medan de samlade ihop sina döda och begravde dem i byns utkant. Under tiden fick Roran veta att endast nio av hans åttioen krigare hade dött under striden, medan Edric och Sand tillsammans hade förlorat nästan hundrafemtio man, och Edric skulle ha förlorat ännu fler om det inte varit för att en handfull av hans krigare stannat kvar hos Roran sedan han ridit ut för att rädda dem.

När de hade begravt sina döda tog Varden reda på sina pilar och byggde ett likbål mitt i byn. De tog av soldaterna utrustningen, släpade upp dem på vedhögen och satte eld på bålet. De brinnande kropparna skickade upp en pelare av fet svart rök som steg mot skyn flera fjärdingsväg, såg det ut som. Genom röken såg solen ut som en platt röd skiva.

Den unga kvinnan och pojken som soldaterna hade tagit tillfånga gick inte att hitta någonstans. Eftersom deras kroppar inte fanns bland de döda antog Roran att de båda hade flytt ut ur byn när striden bröt ut, vilket, tänkte han, nog var det bästa de kunde ha gjort. Han önskade dem lycka till, vart de än tagit vägen.

Till Rorans glädje och överraskning kom Snöbrand travande tillbaka in i byn strax innan Varden skulle ge sig av. Först var hingsten nervös och skygg och vägrade låta någon komma i närheten, men genom att tala lågmält till honom lyckades Roran lugna hingsten så pass att han kunde rengöra och förbinda såren i hästens bogar. Eftersom det vore oklokt att rida Snöbrand innan skadorna läkt ordentligt band Roran honom framför packhästarna, vilket hingsten inte alls tyckte om. Han strök öronen bakåt, slog med svansen och blottade tänderna.

”Uppför dig”, sade Roran och smekte honom på halsen. Snöbrand kastade en blick åt hans håll och gnäggade, och öronen slappnade av lite.

Sedan drog sig Roran upp på en valack som hade tillhört en av de döda Varden och intog sin plats långt bak i ledet av män. Roran tog ingen notis om de många blickar som riktades mot honom, även om det styrkte honom när flera av krigarna mumlade: ”Bra gjort.”

Medan han satt och väntade på att Edric skulle ge order om avmarsch tänkte Roran på Nasuada och Katrina och Eragon, och ett moln av bävan fördunklade hans sinne när han undrade hur de skulle reagera när de fick höra talas om hans myteri. Sekunden därpå sköt Roran undan sina bekymmer. Jag gjorde det som var rätt och nödvändigt, sade han sig. Jag tänker inte ångra det, vad det än må leda till.

”Kompani, marsch!” ropade Edric från processionens tät.

Roran sporrade sin springare till rask skritt, och i samlad tropp red han och de andra männen västerut, bort från byn, och lät likbålet med soldater som de lämnade bakom sig brinna ut av sig självt.