Eragon lutade sig framåt och varenda muskel i hans kropp var spänd när den vithåriga dvärgakvinnan Hadfala, ledare för Dûrgrimst Ebardac, reste sig från bordet där rådsmötet var församlat och kortfattat sade något på sitt modersmål.
Hûndfast översatte och mumlade i Eragons vänstra öra: ”Å min klans vägnar röstar jag på grimstborith Orik som vår nye kung.”
Eragon släppte ut sin återhållna andedräkt. En. För att bli dvärgarnas furste måste en klanledare få en majoritet av rösterna från de andra ledarna. Om ingen klarade detta skulle, enligt dvärgisk lag, klanledaren med lägst antal röster uteslutas ur valet och mötet ajourneras i upp till tre dagar innan en ny omröstning gjordes. Processen fortsatte så länge som behövdes tills en klanledare hade uppnått den majoritet som krävdes, varvid mötet skulle svära honom eller henne trohet som ny monark. Med tanke på hur ont om tid Varden hade hoppades Eragon innerligt att det inte skulle krävas mer än en valomgång, och om så blev fallet att dvärgarna inte skulle propsa på att göra ett uppehåll längre än några få timmar. Om så skedde trodde han att han i ren frustration skulle kunna slå sönder stenbordet i rummets mitt.
Att Hadfala, den första klanledaren som röstade, lade sin röst på Orik bådade gott. Hadfala hade, som Eragon visste, stött Gannel i Dûrgrimst Quan före mordförsöket mot Eragon. Om Hadfala hade flyttat över sin lojalitet var det också tänkbart att den andra av Gannels anhängare – det vill säga grimstborith Ûndin – även han skulle lägga sin röst på Orik.
Därnäst reste sig Gáldheim från Dûrgrimst Feldûnost, som var så kort att han faktiskt såg längre ut när han satt ner. ”Å min klans vägnar”, förkunnade han, ”röstar jag på grimstborith Nado som vår nye kung.”
Orik vred på huvudet, tittade snett bakåt mot Eragon och sade halvhögt till honom: ”Nåja, det var ju väntat.”
Eragon nickade och kastade en blick på Nado. Dvärgen med det runda ansiktet strök sig över sitt gula skägg och såg nöjd ut.
Sedan sade Manndrâth från Dûrgrimst Ledwonnû: ”Å min klans vägnar röstar jag på grimstborith Orik som vår nye kung.” Orik nickade åt honom till tack, och Manndrâth nickade tillbaka så att hans långa nästipp gungade.
När Manndrâth satte sig igen tittade Eragon och alla andra på Gannel, och det blev så tyst i rummet att Eragon inte ens kunde höra dvärgarna andas. Som ledare för den religiösa klanen, Quan, och som överstepräst för Gûntera, dvärgagudarnas konung, hade Gannel ett enormt inflytande; den han valde skulle sannolikt få kronan.
”Å min klans vägnar”, sade Gannel, ”röstar jag på grimstborith Nado som vår nye kung.”
En våg av lågmälda utrop bröt ut bland åskådarna i utkanten av det runda rummet, och Nados nöjda min blev ännu nöjdare. Eragon pressade samman sina knäppta händer och svor tyst.
”Ge inte upp hoppet ännu, pojk”, muttrade Orik. ”Än kan vi klara oss. Det har hänt förr att Quans grimstborith har förlorat omröstningen.”
”Men hur ofta händer det?” viskade Eragon.
”Tillräckligt ofta.”
”När hände det senast?”
Orik bytte ställning i stolen och tittade bort. ”För åttahundratjugofyra år sedan, när drottning …”
Han tystnade när Ûndin från Dûrgrimst Ragni Hefthyn förkunnade: ”Å mins klan vägnar röstar jag på grimstborith Nado som vår nye kung.”
Orik lade armarna i kors. Eragon kunde bara se hans ansikte från sidan, men det var uppenbart att Orik rynkade pannan.
Eragon bet sig i insidan av kinden, stirrade på det mönstrade golvet och räknade de röster som avlagts för att försöka avgöra om Orik fortfarande kunde vinna valet. Även under de allra bästa omständigheter skulle det hänga på håret.
Throdris från Dûrgrimst Nagra reste sig och lade sin långa, tjocka fläta över ena armen. ”Å min klans vägnar röstar jag på grimstborith Orik som vår nye kung.”
”Det innebär tre mot tre”, sade Eragon lågt. Orik nickade.
Så var det Nados tur att ta till orda. Ledaren för Dûrgrimst Knurlcarathn slätade till skägget med handflatan och log mot församlingen med en rovlysten glimt i blicken. ”Å min klans vägnar röstar jag på mig själv som vår nye kung. Om ni vill ha mig lovar jag att befria vårt land från de utlänningar som har besudlat det, och jag lovar att använda vårt guld och våra krigare till att beskydda vårt eget folk och inte till att rädda skinnet på alver, människor och urgaler. Detta svär jag på min familjs heder.”
”Fyra mot tre”, noterade Eragon.
”Ja”, sade Orik. ”Det hade väl varit för mycket begärt att vänta sig att Nado skulle rösta på någon annan än sig själv.”
Freowin från Dûrgrimst Gedthrall lade kniven och trästycket åt sidan, hävde sin stora kroppshydda halvvägs upp ur stolen och sade med sin viskande baryton och med blicken riktad snett neråt: ”Å min klans vägnar röstar jag på grimstborith Nado som vår nye kung.” Sedan sjönk han ner i stolen igen och fortsatte att snida på sin korp, utan att bry sig om den häpnad som svepte genom rummet.
Nados uppsyn förbyttes från nöjd till självbelåten.
”Barzûl”, morrade Orik och fick en ännu bistrare min. Det knakade i stolen när han pressade underarmarna mot armstöden så att senorna i händerna blev styva av ansträngningen. ”Den falskögda förrädaren. Han lovade mig sin röst!”
Eragons mod sjönk. ”Varför skulle han svika dig?”
”Han besöker Sindris tempel två gånger om dagen. Jag borde ha förstått att han inte skulle gå emot Gannels önskan. Bah! Gannel har lekt med mig hela tiden. Jag …” Just då vände rådsmötet sin uppmärksamhet mot Orik. Han dolde sin ilska när han reste sig och såg runt bordet på var och en av de andra klanledarna, och på sitt eget språk sade han: ”Å min klans vägnar röstar jag på mig själv som vår nye kung. Om ni vill ha mig lovar jag att ge vårt folk guld och ära och friheten att leva ovan jord utan rädsla för att Galbatorix ska förstöra våra hem. Detta svär jag på min familjs heder.”
”Fem mot fyra”, sade Eragon till Orik när han satte sig ner igen. ”Och inte till vår fördel.”
Orik grymtade till. ”Jag kan räkna, Eragon.”
Eragon vilade armbågarna mot knäna medan blicken for från den ena dvärgen till den nästa. Lusten att agera gnagde i honom. Hur visste han inte, men när så mycket stod på spel tyckte han att han borde hitta något sätt att se till att Orik blev kung och att dvärgarna sålunda skulle fortsätta hjälpa Varden i deras kamp mot Imperiet. Men hur han än ansträngde sig kunde Eragon inte komma på något annat att göra än att vänta.
Nästa dvärg som reste sig var Havard från Dûrgrimst Fanghur. Med hakan instoppad mot bröstbenet trutade Havard med munnen och trummade på bordet med de två fingrar han hade kvar på högerhanden, till synes tankfull. Eragon gled längre fram på stolen, med bultande hjärta. Tänker han hålla fast vid sin överenskommelse med Orik? undrade Eragon.
Havard knackade i bordet en gång till, sedan daskade han till stenen med handflatan. Han lyfte hakan och sade: ”Å min klans vägnar röstar jag på grimstborith Orik som vår nye kung.”
Det skänkte Eragon en enorm tillfredsställelse att se Nado spärra upp ögonen. Sedan bet dvärgen ihop tänderna så att det började rycka i en muskel i kinden. ”Ha!” muttrade Orik. ”Där fick han allt en kardborre i skägget.”
Nu var det bara två klanledare kvar som inte hade röstat ännu, nämligen Hreidamar och Íorûnn. Hreidamar, Urzhads kompakte, muskulöse grimstborith föreföll vara illa till mods med situationen, medan Íorûnn – hon från Dûrgrimst Vrenshrrgn, Krigsvargarna – drog med en spetsig nagel längs det månskäreformade ärret på vänstra kindbenet och log som en självbelåten katt.
Eragon höll andan medan han väntade på att få höra vad de två skulle säga. Om Íorûnn röstar på sig själv, tänkte han, och om Hreidamar fortfarande är lojal mot henne, då måste valet gå vidare till en andra omgång. Det har hon dock ingen anledning att göra, annat än för att fördröja det hela, och såvitt jag vet har hon inget att vinna på en fördröjning. I nuläget kan hon inte hoppas på att bli drottning. Hennes namn skulle försvinna ur valet innan den andra omgången började, och jag tvivlar på att hon skulle vara så dåraktig att hon förslösar den makt hon nu har bara för att senare kunna skryta för sina barnbarn om att hon en gång i tiden var kandidat till tronen. Men om Hreidamar faktiskt gör ett annat val än hon så står det fortfarande oavgjort och då går vi vidare till en andra omgång i vilket fall som helst … Åååh! Om jag ändå kunde skåda in i framtiden! Tänk om Orik förlorar? Bör jag ta kontroll över rådsmötet i så fall? Jag skulle kunna försegla rummet så att ingen kan komma in eller ut, och sedan … Men nej, det vore …
Íorûnn avbröt Eragons tankar genom att nicka åt Hreidamar och sedan rikta blicken under de tunga ögonlocken mot Eragon, vilket fick honom att känna sig som om han vore en prisbelönt oxe hon inspekterade. Ringarna i Hreidamars brynja klirrade när han reste sig och sade: ”Å min klans vägnar röstar jag på grimstborith Orik som vår nye kung.”
Eragons strupe snördes åt.
Med sina röda läppar roat krökta reste sig Íorûnn ur sin stol med en smidig rörelse och sade med låg, beslöjad röst: ”Det tycks bli jag som får avgöra utgången av dagens möte. Jag har lyssnat mycket noga på dina argument, Nado, och på dina argument, Orik. Även om ni båda har påpekat sådant jag håller med om i en rad skilda ämnen, så är den viktigaste frågan vi har att avgöra huruvida vi ska stödja Vardens kampanj mot Imperiet. Om deras krig endast var en konflikt mellan rivaliserande klaner skulle det inte spela någon roll för mig vilken sida som vann, och jag skulle definitivt inte överväga att offra våra krigare för utlänningars skull. Så är emellertid icke fallet. Långt därifrån. Om Galbatorix till slut står som segrare i det här kriget kan inte ens Beorerna skydda oss mot hans vrede. Om vårt rike ska överleva måste vi se till att Galbatorix störtas. Dessutom anser jag att det inte passar sig för ett så gammalt och mäktigt släkte som vårt att gömma oss i grottor och tunnlar medan andra avgör Alagaësias öde. När krönikorna över denna tidsålder skrivs, ska de då säga att vi kämpade jämsides med människorna och alverna, liksom forntidens hjältar, eller att vi satt och hukade i våra salar som skrämda bönder medan ett slag rasade utanför våra dörrar? Jag för min del vet vad jag svarar.” Íorûnn kastade håret bakåt och sade sedan: ”Å min klans vägnar röstar jag på grimstborith Orik som vår nye kung!”
Den äldste av de fem lagläsarna som stod invid den runda väggen steg fram och stötte änden på sin polerade stav mot stengolvet och förkunnade: ”Hell kung Orik, fyrtiotredje konung över Tronjheim, Farthen Dûr och samtliga knurla såväl ovan som under Beorerna!”
”Hell kung Orik!” vrålade rådsmötet och kom på fötter med ett högljutt rasslande från kläder och rustningar. Yr i huvudet gjorde Eragon detsamma, medveten om att han nu befann sig i sällskap med en kunglighet. Han kastade en blick på Nado, men dvärgens ansikte var som en mask med döda ögon.
Den vitskäggige lagläsaren stötte återigen sin stav i golvet. ”Låt skrivarna genast anteckna rådsmötets beslut, och låt sprida nyheten till alla i hela riket. Härolder! Underrätta trollkarlarna med sina skådespeglar om vad som skett här idag, och sök sedan upp bergets väktare och säg dem: ’Fyra slag på trumman. Fyra slag, och svinga era träklubbor så som ni aldrig gjort i hela ert liv, för vi har en ny konung. Fyra slag med sådan styrka att själva Farthen Dûr skallar av nyheten.’ Säg dem detta, uppmanar jag er. Gå!”
Sedan härolderna gett sig av reste sig Orik och betraktade dvärgarna runt omkring sig. Eragon tyckte att han såg smått omtumlad ut, som om han inte hade väntat sig att faktiskt vinna kronan. ”För detta stora ansvar”, sade han, ”tackar jag er.” Han gjorde en paus och fortsatte sedan: ”Min enda tanke är nu att förbättra vår nations villkor, och jag tänker sträva mot det målet utan att vackla tills den dag jag återvänder till stenen.”
Därefter kom klanledarna fram, en i taget, och de knäböjde framför Orik och svor att vara honom huld och trogen som hans lojala undersåtar. När det var dags för Nado att svära trohetseden visade dvärgen inget av sina känslor utan läste bara entonigt upp fraserna, och orden föll ur hans mun likt blystänger. En påtaglig lättnad svepte genom rådsmötet när han var klar.
När edsvärandet var avslutat förkunnade Orik att hans kröning skulle äga rum morgonen därpå, och sedan drog sig han och hans följe tillbaka till ett angränsande rum. Där såg Eragon på Orik, och Orik såg på Eragon, och ingen gav ett ljud ifrån sig förrän ett brett leende spred sig i Oriks ansikte och han brast i skratt och blev röd om kinderna. Eragon instämde i skrattet, fattade om hans ena underarm och omfamnade honom. Oriks vakter och rådgivare samlades runt dem, klappade Orik på axeln och gratulerade honom med hjärtliga utrop.
Eragon släppte Orik och sade: ”Jag hade inte trott att Íorûnn skulle ställa sig på vår sida.”
”Nej. Jag är glad att hon gjorde det, men det komplicerar definitivt saker och ting.” Orik gjorde en grimas. ”Jag får väl lov att belöna henne för hennes hjälp med en plats i rådet, allra minst.”
”Det kan vara bäst så!” sade Eragon som fick anstränga sig för att göra sig hörd i larmet. ”Om Vrenshrrgn motsvarar sitt namn så kommer vi sannerligen att behöva dem innan vi når fram till Urû’baens portar.”
Orik började svara, men då genljöd golvet, taket och luften av en lång, låg ton med makalös volym, så mäktig att den fick benen i Eragons kropp att vibrera. ”Hör!” utbrast Orik och höjde ena handen. Gruppen tystnade.
Sammanlagt ljöd bastonen fyra gånger, och för var gång skalv rummet som om en jätte bultade mot Tronjheims sida. Efteråt sade Orik: ”Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få höra Dervas trummor förkunna min kungavärdighet.”
”Hur stora är trummorna?” frågade Eragon imponerad.
”Närmare femtio fot tvärsöver, om jag minns rätt.”
Eragon slogs av tanken att trots att dvärgarna var det kortaste släktet så var det de som byggde de största konstruktionerna i Alagaësia, vilket föreföll honom märkligt. Kanske, tänkte han, känner de sig inte lika små själva när de gör sådana enorma föremål. Det var på vippen att han nämnde sin teori för Orik, men i sista stund kom han fram till att det kunde förolämpa honom och höll tand för tunga.
Oriks följe slöt upp tätare omkring honom och började rådslå med honom på dvärgiska. Ofta talade de i munnen på varandra i ett högljutt virrvarr av röster, och Eragon, som hade varit på väg att ställa ytterligare en fråga till Orik, fann sig förvisad till ett hörn. Han väntade tålmodigt på en stunds stiljte i samtalet, men efter en liten stund stod det klart att dvärgarna inte tänkte sluta ansätta Orik med frågor och råd, för sådan antog han att samtalets natur var.
Därför sade Eragon: ”Orik könungr”, och han lät det gamla språkets ord för konung genomsyras av energi, så att det skulle fånga alla närvarandes uppmärksamhet. Det blev tyst i rummet, och Orik tittade på Eragon med ett höjt ögonbryn. ”Ers Majestät, har jag ert tillstånd att dra mig tillbaka? Det är en viss … angelägenhet jag skulle vilja ta itu med, om det inte redan är för sent.”
Oriks bruna ögon lyste upp när han förstod. ”För allan del, skynda! Men du behöver inte kalla mig majestät, Eragon, eller använda någon annan titel. Vi är trots allt vänner och fosterbröder.”
”Det är vi, Ers Majestät”, svarade Eragon, ”men tills vidare anser jag det vara på sin plats att jag iakttar samma artighetsbetygelser som alla andra. Ni är kung över ert släkte nu, och även min egen konung eftersom jag är medlem i Dûrgrimst Ingeitum, och det är inte något jag kan bortse från.”
Orik betraktade honom för ett ögonblick, som från långt håll, nickade sedan och sade: ”Som du vill, Skuggbane.”
Eragon bugade och lämnade rummet. Åtföljd av sina fyra vakter skyndade han genom tunnlarna och uppför trappan som ledde till Tronjheims markplan. När de kom fram till södra grenen av de fyra huvudpassager som delade upp stadsberget vände sig Eragon till Thrand, som var kapten över hans vakter, och sade: ”Jag tänker springa resten av vägen. Eftersom ni inte kan hålla samma takt som jag föreslår jag att ni stannar vid Tronjheims södra port och väntar där tills jag kommer tillbaka.”
Thrand sade: ”Argetlam, snälla, du bör inte gå ensam. Kan jag inte övertala dig till att sänka tempot så att vi kan följa med dig? Vi är måhända inte lika snabbfotade som alverna, men vi kan springa från soluppgång till solnedgång, och det även i full rustning.”
”Jag förstår din oro”, sade Eragon, ”men jag tänker inte dröja en minut längre även om lönnmördare lurar bakom varenda pelare. Farväl!”
Och därmed rusade han iväg längs den breda gången och väjde för de dvärgar som kom i vägen för honom.