Den fjärde dagen sedan de lämnat Farthen Dûr kom Eragon och Saphira fram till Ellesméra.
Solen lyste klart och starkt över dem när den första av stadens byggnader – ett smalt, vridet torn med glittrande fönster som stod mellan tre höga tallar och hade vuxit fram ur deras sammanflätade grenar – kom inom synhåll. Bortom det barkklädda tornet såg Eragon den till synes slumpmässiga samling gläntor som markerade var den spretande staden var belägen.
Medan Saphira gledflög över skogens ojämna yta sökte Eragon med sinnet efter medvetandet hos Gilderien den vise, som genom att vara den som styrde Vándils Vita Flamma hade beskyddat Ellesméra från alvernas fiender i över två och ett halvt årtusende. Eragon riktade sina tankar mot staden och sade på det gamla språket: Gilderien-elda, får vi passera?
En djup, lugn röst hördes i Eragons sinne. Ni kan passera, Eragon Skuggbane och Saphira Blankfjäll. Så länge ni håller fred är ni välkomna att stanna i Ellesméra.
Tack, Gilderien-elda, sade Saphira.
Hennes klor skrapade mot de mörka barren i trädkronorna, som höjde sig mer än trehundra fot över marken, när hon gled över tallstaden på väg mot sluttningen på Ellesméras andra sida. Mellan spjälverket av grenar nedanför dem fick Eragon korta glimtar av mjukt formade byggnader gjorda av levande trä, färggranna rabatter med utslagna blommor, porlande bäckar, det rödbruna skenet från en låglös lykta och, en eller ett par gånger, en hastig skymt av en alvs uppåtvända ansikte.
Saphira vinklade vingarna och susade uppför sluttningen tills hon nådde Tel’naeírs branter, som stupade mer än tusen fot ner till den böljande skogen vid foten av den kala vita klippan och sträckte sig två fjärdingsväg åt båda håll. Där vek hon av åt höger, flög norrut längs bergskammen och slog ett par gånger med vingarna för att bibehålla farten och höjden.
En gräsbevuxen glänta dök upp invid klippkanten. Med de omgivande träden som bakgrund stod ett blygsamt envåningshus som vuxit fram ur fyra olika tallar. En kluckande, porlande bäck rann ut ur den mossiga skogen och under rötterna på en av tallarna innan den åter försvann in i Du Weldenvarden. Och hoprullad bredvid huset låg den gyllene draken Glaedr, massiv, glittrande, med elfenbenständer lika grova som Eragons bröstkorg, klor som liar, hopfällda vingar mjuka som mocka, en muskulös svans nästan lika lång som hela Saphira, och strimmorna i det enda öga som syntes glittrade likt strålarna i en stjärnsafir. Stumpen som fanns kvar av det framben han saknade doldes på andra sidan av kroppen. Framför Glaedr stod ett litet runt bord och två stolar. Oromis satt i stolen närmast honom, och alvens silverhår glänste som metall i solskenet.
Eragon lutade sig framåt i sadeln när Saphira stegrade sig för att dämpa farten. Med en duns landade hon på den gröna gräsytan och sprang några steg med vingarna bakåtvinklade innan hon stannade.
Med fingrar som var klumpiga av utmattning lossade Eragon löpknutarna som höll fast remmarna runt hans ben och försökte sedan klättra ner via Saphiras högra framben. På vägen ner vek sig knäna och han föll. Han höjde händerna för att skydda ansiktet, landade på alla fyra och skrapade vaden på en sten som låg gömd i gräset. Han grymtade till av smärta och kände sig stel som en gammal gubbe när han började kravla sig upp på fötter.
En hand kom in i hans synfält.
Eragon lyfte blicken och fick se Oromis stå där med ett litet leende i sitt tidlösa ansikte. På det gamla språket sade Oromis: ”Välkommen tillbaka till Ellesméra, Eragon-finiarel. Och även du, Saphira Blankfjäll, välkommen. Välkomna, båda två.”
Eragon tog hans hand, och Oromis drog upp honom utan märkbar ansträngning. Först hade Eragon svårt att hitta orden, eftersom han knappt hade talat högt sedan de lämnade Farthen Dûr och eftersom tröttheten gjorde huvudet luddigt. Han satte högra handens pek- och långfinger mot läpparna och sade, även han på det gamla språket: ”Må lyckan råda över er, Oromis-elda”, och så vred han handen över bröstbenet i den gest av artighet och respekt som alverna använde.
”Må stjärnorna vaka över dig, Eragon”, svarade Oromis.
Därefter upprepade Eragon ceremonin med Glaedr. Som alltid fick beröringen av drakens förtröstansfulla sinne Eragon att fyllas av vördnad och ödmjukhet.
Saphira hälsade varken på Oromis eller Glaedr. Hon blev bara stående, halsen sjönk ner tills nosen tog i marken och axlarna och länderna darrade som om hon frös. I mungiporna på hennes öppna mun satt torkad gul fradga. Den taggiga tungan hängde slapp mellan huggtänderna.
För att förklara sade Eragon: ”Vi fick motvind dagen efter det att vi lämnat Farthen Dûr, och …” Han tystnade när Glaedr lyfte sitt jättelika huvud och vred det över gläntan tills han tittade ner på Saphira, som inte gjorde någon ansats till att visa att hon såg honom. Då andades Glaedr ut över henne med små eldslågor dansande inne i näsborrarna. Lättnaden sköljde över Eragon när han kände hur energi strömmade in i Saphira så att hennes darrningar upphörde och benen fick ny styrka.
Lågorna i Glaedrs näsborrar försvann med en rökslinga. Jag var ute och jagade imorse, sade han, och hans mentala röst genljöd i Eragons hela varelse. Det som finns kvar av mina byten ligger vid trädet med den vita grenen i fältets bortre ända. Ät det du vill ha.
Tyst tacksamhet strålade ut från Saphira. Hennes slokande svans släpade över gräset när hon kravlade sig bort till trädet som Glaedr hade pekat ut och slog sig ner och började slita i en hjortkropp.
”Kom”, sade Oromis och slog ut med handen mot bordet och stolarna. På bordet stod en bricka med skålar med frukt och nötter, en halv rund ost, ett bröd, en vinkaraff och två kristallbägare. När Eragon satte sig visade Oromis på kannan och frågade: ”Vill du ha något att dricka för att skölja dammet ur strupen?”
”Ja tack”, sade Eragon.
Med en elegant rörelse drog Oromis proppen ur karaffen och fyllde båda bägarna. Han gav Eragon den ena, lutade sig bakåt i stolen och ordnade till sin skjorta med långa, släta fingrar.
Eragon smuttade på vinet. Det var lent och smakade körsbär och plommon. ”Mästare, jag …”
Ett höjt finger från Oromis hejdade honom. ”Såvida det inte är oerhört akut skulle jag vilja vänta tills Saphira är med oss innan vi diskuterar vad som fört er hit. Håller du med?”
Efter ett ögonblicks tvekan nickade Eragon, koncentrerade sig på att äta och njöt av den färska frukten. Oromis tycktes nöjd med att sitta tyst bredvid honom, dricka sitt vin och skåda ut över kanten på Tel’naeírs branter. Bakom honom övervakade Glaedr skeendet som en levande guldstaty.
Det gick närmare en timme innan Saphira reste sig från sin måltid, kröp bort till bäcken och lapade i sig vatten i ytterligare tio minuter. Det hängde fortfarande vattendroppar runt munnen på henne när hon vände sig bort från bäcken och med en suck sträckte ut sig bredvid Eragon, med tunga ögonlock. Hon gäspade så att det blixtrade om tänderna, och sedan utbytte hon hälsningar med Oromis och Glaedr. Prata hur mycket ni vill, sade hon. Fast vänta er inte att jag ska säga så mycket. Jag kan somna när som helst.
Om du gör det så väntar vi tills du vaknar innan vi fortsätter, sade Glaedr.
Det är mycket … vänligt, svarade Saphira, och hennes ögonlock sjönk ännu längre ner.
”Mer vin?” frågade Oromis och lyfte karaffen en tum ovanför bordet. När Eragon skakade på huvudet ställde Oromis ner karaffen igen och pressade fingertopparna mot varandra, och de runda naglarna såg ut som slipade opaler. Han sade: ”Du behöver inte tala om för mig vad som har hänt under de senaste veckorna, Eragon. Sedan Islanzadí lämnade skogen har Arya hållit mig underrättad om vad som sker i landet, och var tredje dag skickar Islanzadí en budbärare från vår armé till Du Weldenvarden. Sålunda känner jag till er duell med Murtagh och Törne på Brinnande slätten. Jag känner till er resa till Helgrind och hur du bestraffade slaktaren från er by. Och jag vet att du närvarade vid dvärgarnas klanmöte i Farthen Dûr och vad det resulterade i. Vad det än är du vill säga så kan du alltså göra det utan att först upplysa mig om dina förehavanden på sistone.”
Eragon rullade ett knubbigt blåbär i handflatan. ”Vet du vad som hände med Elva när jag försökte befria henne från min förbannelse?”
”Ja, till och med det. Du lyckades måhända inte avlägsna hela besvärjelsen från henne, men du betalade din skuld till barnet, och det är just det som en Drakryttare förväntas göra: fullgöra sina förpliktelser, oavsett hur små eller svåra de månde vara.”
”Hon känner fortfarande smärtan hos dem runt omkring henne.”
”Men nu är det något hon själv har valt”, sade Oromis. ”Det är inte längre din trolldom som tvingar på henne det … Du kom inte hit för att få höra min åsikt om Elva. Vad är det som tynger ditt hjärta, Eragon? Fråga vad du vill, och jag lovar att jag ska besvara alla dina frågor så långt mina kunskaper räcker till.”
”Men tänk om”, sade Eragon, ”jag inte vet vilka som är de rätta frågorna att ställa?”
En glimt dök upp i Oromis gråa ögon. ”Åh, du har börjat tänka som en alv. Du måste lita på att vi som era handledare lär dig och Saphira det som ni är okunniga om. Och du måste också lita på att vi avgör när det är lämpligt att ta upp dessa ämnen, för det finns många inslag i er utbildning som inte bör tas upp i otid.”
Eragon lade blåbäret precis mitt på brickan och sade sedan lågmält men bestämt: ”Det tycks vara mycket som ni inte har sagt något om.”
En kort stund hördes inget annat än prasslet från grenar, sorlet från bäcken och tjattrandet från ekorrar långt borta.
Om du har något otalt med oss, Eragon, sade Glaedr, så låt höra det och gnag inte på din ilska som på ett torrt gammalt ben.
Saphira bytte ställning, och Eragon föreställde sig att han hörde en morrning från henne. Han kastade en blick på henne, kämpade för att behärska känslorna som vällde fram inom honom och frågade: ”När jag var här senast, visste ni då vem min far var?”
Oromis nickade. ”Det gjorde vi.”
”Och visste ni att Murtagh var min bror?”
Oromis nickade igen. ”Det gjorde vi, men …”
”Varför talade ni då inte om det för mig!” utbrast Eragon och hoppade upp så att han slog omkull stolen. Han drämde sin knutna näve mot höften, gick iväg flera fot och stirrade på skuggorna inne i den snåriga skogen. När Eragon snodde runt och såg att Oromis föreföll lika lugn som förut blev han ännu argare. ”Hade ni någonsin tänkt tala om det för mig? Höll ni sanningen om min familj hemlig för att ni var rädda att det skulle distrahera mig från min utbildning? Eller var ni kanske rädda för att jag skulle bli som min far?” En ännu värre tanke slog Eragon. ”Eller tyckte ni inte ens att det var viktigt nog att nämna? Och Brom då? Visste han? Valde han att gömma sig i Carvahall på grund av mig, för att jag var son till hans fiende? Ni kan inte vänta er att jag ska tro att det var en slump att han och jag bodde bara ett par fjärdingsväg från varandra och att Arya bara råkade skicka Saphiras ägg till mig i Ryggraden.”
”Det Arya gjorde var en tillfällighet”, försäkrade Oromis. ”Hon hade ingen vetskap om dig då.”
Eragon grep om fästet på sitt dvärgasvärd, och varenda muskel i hela hans kropp var hård som järn. ”När Brom först såg Saphira minns jag att han sade något för sig själv om att han inte riktigt visste om ’det här’ var en fars eller en tragedi. Då trodde jag att han syftade på att en vanlig bonde som jag hade blivit den första nya Ryttaren på över hundra år. Men det var väl inte det han menade? Han undrade om det var en komedi eller en tragedi att Morzans yngste son skulle bli den som tog upp Ryttarnas mantel!
Var det därför ni och Brom utbildade mig, för att jag skulle bli ett vapen mot Galbatorix och därmed sona min fars ondska? Är det allt jag är för er, ett sätt att balansera vågskålarna?” Innan Oromis kunde svara svor Eragon och sade: ”Hela mitt liv har varit en lögn! Sedan det ögonblick jag föddes är det ingen utom Saphira som har velat ha mig: inte min mor, inte Garrow, inte moster Marian, inte ens Brom. Brom visade sig intresserad av mig bara på grund av Morzan och Saphira. Jag har alltid varit till besvär. Vad ni än tror om mig så är jag dock inte min far, och inte min bror heller, och jag vägrar gå i deras fotspår.” Eragon satte händerna mot bordskanten och lutade sig framåt. ”Jag tänker inte förråda alverna, dvärgarna eller Varden till Galbatorix, ifall det är det ni är oroliga för. Jag ska göra det jag måste, men hädanefter har ni varken min lojalitet eller min tillit. Jag tänker inte …”
Marken och luften skakade när Glaedr morrade och drog tillbaka överläppen så att huggtänderna syntes i sin fulla längd. Du har större skäl att lita på oss än någon annan, nykläckta unge, sade han med en röst som dånade i Eragons sinne. Om det inte vore för våra ansträngningar skulle du ha varit död för länge sedan.
Till Eragons häpnad sade då Saphira till Oromis och Glaedr: Tala om det för honom, och han blev förskräckt över att känna bedrövelsen i hennes tankar.
Saphira? frågade han förbryllat. Tala om vad då för mig?
Hon brydde sig inte om honom. Detta grälande saknar grund. Förläng inte Eragons obehag längre.
Ett av Oromis sneda ögonbryn höjdes. ”Du vet?”
Jag vet.
”Du vet vad då?” vrålade Eragon, på gränsen till att slita svärdet ur skidan och hota dem allesammans tills de förklarade sig.
Med ett smalt finger pekade Oromis på den omkullvälta stolen. ”Sätt dig.” När Eragon stod kvar, för arg och harmsen för att lyda, suckade Oromis. ”Jag förstår om det här är svårt för dig, Eragon, men om du envisas med att ställa frågor och sedan vägrar att lyssna på svaren vinner du inget annat än frustration. Var nu snäll och sätt dig så att vi kan prata om det här på ett civiliserat sätt.”
Blängande rätade Eragon upp stolen och damp ner på den. ”Varför?” undrade han. ”Varför berättade ni inte för mig att min far var Morzan, den förste av De försvurna?”
”För det första”, sade Oromis, ”är det tur för oss om du är det minsta lik din far, vilket jag faktiskt tror att du är. Och som jag var på väg att säga innan du avbröt mig, så är inte Murtagh din bror utan din halvbror.”
Världen tycktes kantra runt Eragon. Yrseln var så intensiv att han blev tvungen att ta tag i bordskanten för att få stadga. ”Min halvbror … Men vem är då …?”
Oromis tog ett björnbär ur en skål och betraktade det ett ögonblick innan han åt upp det. ”Glaedr och jag ville inte hålla detta hemligt för dig, men vi hade inget val. Vi lovade båda, med de mest bindande eder, att aldrig avslöja din fars eller din halvbrors identitet för dig och heller inte diskutera din härkomst, såvida du inte på egen hand hade utrönt sanningen eller såvida dina släktingars identitet hade försatt dig i fara. Det som skedde mellan dig och Murtagh under slaget på Brinnande slätten uppfyller de kraven i tillräckligt hög grad för att vi nu ska kunna tala fritt i ämnet.”
Skälvande av nätt och jämnt återhållna känslor sade Eragon: ”Oromis-elda, om Murtagh är min halvbror, vem är då min far?”
Se in i ditt hjärta, Eragon, sade Glaedr. Du vet redan vem han är, och det har du vetat länge.
Eragon skakade på huvudet. ”Jag vet inte! Jag vet inte! Snälla …”
Rök och eld sprutade ur Glaedrs näsborrar när han fnös. Är det inte uppenbart? Din far är Brom.