Från Ellesméra flög Saphira och Glaedr utan att stanna över alvernas uråldriga skog, svävade högt ovanför de höga, mörka tallarna. Ibland öppnade sig skogen, och Eragon såg en sjö eller en flod som slingrade sig fram genom nejden. Ofta hade en flock rådjur samlats invid vattnet, och djuren hejdade sig och lyfte huvudet för att se på drakarna som susade förbi. För det mesta brydde sig dock Eragon inte särskilt mycket om utsikten eftersom han var fullt upptagen med att i sinnet läsa upp vartenda ord på det gamla språket som Oromis hade lärt honom, och om han glömde bort något eller misstog sig på uttalet lät Oromis honom upprepa ordet tills han hade lagt det på minnet.
De kom fram till utkanten av Du Weldenvarden sent på eftermiddagen den första dagen. Där, ovanför den skuggiga gränsen mellan träden och gräsmarkerna bortom dem, kretsade Glaedr och Saphira runt varandra, och Glaedr sade: Bevara ditt hjärta, Saphira, och mitt med.
Det ska jag göra, mästare, svarade Saphira.
Och Oromis ropade från Glaedrs rygg: ”Goda vindar till er båda, Eragon och Saphira! Låt vårt nästa möte bli framför Urû’baens portar.”
”Goda vindar till er också!” ropade Eragon tillbaka.
Sedan vände Glaedr och följde skogsbrynet västerut – vilket skulle föra honom till Isentjärns norra ände och från sjön vidare till Gil’ead – medan Saphira fortsatte i samma sydvästliga riktning som förut.
Saphira flög hela den natten och landade bara för att dricka och för att låta Eragon sträcka på benen och uträtta sina behov. Till skillnad mot flygningen till Ellesméra råkade de inte ut för någon motvind, utan luften var hela tiden klar och stilla, som om till och med naturen var angelägen om att de skulle återvända till Varden. När solen steg upp den andra dagen var de redan långt inne i Hadaracöknen och flög rakt söderut, för att kringgå Imperiets östra gräns. Och när mörkret åter hade uppslukat landet och himlen och höll dem i sin kalla omfamning befann sig Saphira och Eragon bortom den sandiga ödemarken och svävade åter ovanför Imperiets grönskande fält, på en kurs som var sådan att de skulle passera mellan Urû’baen och sjön Tüdosten på sin väg till staden Feinster.
Efter att ha flugit i två dagar och två nätter utan att sova kunde inte Saphira fortsätta. Hon susade ner till en liten dunge vita björkar bredvid en damm, rullade ihop sig i skuggan av träden och sov några timmar medan Eragon höll vakt och övade på att fäktas med Brisingr.
Ända sedan de skiljdes från Oromis och Glaedr hade en konstant oro gnagt i Eragon när han funderade på vad som väntade honom och Saphira vid Feinster. Han visste att de var bättre skyddade än de flesta mot död och skador, men när han tänkte tillbaka på Brinnande slätten och på slaget om Farthen Dûr, och när han mindes blodet som sprutade från avhuggna armar, skriken från sårade män och den vitglödgade smärtan när ett svärd skar in i hans egen kropp, då gjorde magen uppror och musklerna darrade av undertryckt energi, och han visste inte om han ville slåss mot varenda soldat i landet eller fly åt andra hållet och gömma sig i en djup, mörk håla.
Hans fasa växte än mer när han och Saphira återupptog färden och fick se rader av beväpnade män som tågade fram över fälten där nere. Här och där steg bleka rökpelare upp från plundrade byar. Åsynen av så mycket meningslös förstörelse gjorde honom illamående. Han vände bort blicken, kramade halstaggen framför sig och kisade tills det enda som syntes genom de suddiga ögonfransarna var de vita förhårdnaderna på knogarna.
Liten, sade Saphira, och hennes tankar var långsamma och trötta. Vi har gjort det här förut. Låt det inte bekymra dig så.
Ledsen över att ha distraherat henne från flygningen sade han: Jag är ledsen … Jag kommer att vara okej när vi väl kommer dit. Jag vill bara att det ska vara över.
Jag vet.
Eragon snörvlade till och torkade sig om sin kalla näsa på skjortfållen. Ibland önskar jag att jag njöt av att strida lika mycket som du gör. Då skulle det här vara mycket lättare.
Om du gjorde det, sade hon, skulle hela världen huka sig framför våra fötter, inklusive Galbatorix. Nej, det är bra att du inte delar min förkärlek för blod. Vi är motvikter åt varandra, Eragon … Var för sig är vi inkompletta, men tillsammans är vi en helhet. Rensa nu bort de där giftiga tankarna ur huvudet och säg mig en gåta som håller mig vaken.
Nåväl, sade han efter en liten stund. Jag är röd och blå och gul och alla andra regnbågens färger. Jag är lång och kort, tjock och tunn, och jag vilar ofta hoprullad. Jag kan äta hundra får i rad och ändå vara hungrig. Vad är jag?
En drake, så klart, sade hon tveklöst.
Nej, en ullmatta.
Bah!
Deras tredje resdag kröp plågsamt sakta fram. De enda ljud som hördes var flaxandet från Saphiras vingar, det jämna väsandet från hennes ansträngda andhämtning och det dova vinandet av vinden i Eragons öron. Benen och ländryggen värkte av att han suttit i sadeln så länge, men hans obehag var litet jämfört med Saphiras: hennes flygmuskler brann av en nästan outhärdlig smärta. Ändå framhärdade hon och beklagade sig inte, och hon vägrade ta emot hans erbjudande att lindra hennes lidande med en besvärjelse: Du kommer att behöva styrkan när vi kommer fram.
Några timmar efter skymningen vinglade Saphira till och sjönk flera fot i en kväljande överhalning. Eragon rätade oroligt på ryggen och såg sig om efter någon ledtråd till vad som kunde ha orsakat det hela men såg endast mörker under sig och de glittrande stjärnorna ovanför sig.
Jag tror att vi just kom fram till Jietfloden, sade Saphira. Luften här är sval och fuktig, som den brukar vara ovanför vatten.
Då bör det inte vara så långt kvar till Feinster. Är du säker på att du kan hitta staden i mörkret? Vi kan vara hundra fjärdingsväg norr eller söder om den!
Nej, det kan vi inte. Mitt lokalsinne är inte ofelbart, men det är definitivt bättre än ditt eller någon annan jordbunden varelses. Om alvkartorna som vi har sett stämmer kan vi som mest vara trettio fjärdingsväg fel åt endera hållet, och på den här höjden kan vi lätt se staden på det avståndet. Vi kanske till och med kan känna röklukten från skorstenarna.
Och så var det. Senare på natten, när det bara var några få timmar kvar till gryningen, dök ett matt rött ljussken upp vid horisonten i väster. När Eragon såg det vred han på sig, plockade fram sin rustning ur sadelväskorna och tog på sig ringbrynjan, läderkalotten, hjälmen, armskenorna och benskenorna. Han önskade att han hade sin sköld, men den hade han lämnat hos Varden innan han sprang till Thardûrberget med Nar Garzhvog.
Sedan rotade Eragon med ena handen bland innehållet i väskorna tills han hittade silverflaskan med faelnirv som Oromis hade gett honom. Metallkärlet kändes svalt mot fingrarna. Eragon drack en liten klunk av den förtrollade drycken, som brände i munnen och smakade av fläderbär, mjöd och upphettad cider. Värmen spred sig i ansiktet. Inom loppet av bara några sekunder avtog hans trötthet då faelnirvens stärkande egenskaper började verka.
Eragon skakade flaskan. Till sin oro märkte han att en tredjedel av den dyrbara likören redan tycktes ha gått åt, trots att han bara hade tagit en enda liten klunk en gång tidigare. Jag måste vara försiktigare med den hädanefter, tänkte han.
När han och Saphira kom närmare löstes ljusskenet vid horisonten upp i tusentals individuella ljusglimtar, från små handlyktor till kokeldar och från brasor till stora områden med brinnande beck som avgav en otäck svart rök upp mot natthimlen. I det rödaktiga ljusskenet från eldarna såg Eragon ett hav av blixtrande spjutspetsar och blänkande hjälmar som svallade mot foten av den stora, väl befästa staden, vars murar kryllade av små figurer som var flitigt sysselsatta med att avlossa pilar mot armén nedanför sig, tömma kittlar med kokande olja mellan tinnarna på bröstvärnet, kapa rep som kastats upp över murarna och knuffa undan de skrangliga trästegar som belägrarna gång på gång lutade mot fästningsvallen. Svaga rop svävade upp från marken, liksom dånet från en murbräcka som träffade stadens järnportar.
Det sista av Eragons trötthet försvann medan han studerade slagfältet och noterade hur manskapet, byggnaderna och de diverse belägringsvapnen var placerade. Ut från Feinsters murar sträckte sig rader med fallfärdiga, tätt hopträngda skjul där det knappt fanns plats för en häst att ta sig emellan: bostäder för dem som var för fattiga för att ha råd med ett hus inne i själva staden. De flesta av rucklen såg övergivna ut, och i ett brett stråk hade de raserats så att Vardens styrkor kunde rycka fram mot stadsmuren. Minst tjugo av de eländiga kyffena stod i brand, och medan han såg på spred sig elden genom att hoppa från det ena halmtaket till det andra. Öster om skjulen visade krökta runda linjer var skyttegravar hade grävts för att skydda Vardens läger. På andra sidan om staden fanns det hamnbassänger och kajer liknande de som Eragon mindes från Teirm, och därefter kom det mörka och rastlösa havet som tycktes sträcka ut sig i evighet.
En ilning av vildsint upphetsning genomfor Eragon, och samtidigt kände han hur Saphira darrade till under honom. Han grep om Brisingrs fäste. De verkar inte ha lagt märke till oss ännu. Ska vi anmäla vår ankomst?
Saphira svarade genom att ge upp ett rytande som fick hans tänder att skallra och målade himlen framför dem med ett tjockt flak av blå eld.
Nedanför dem stannade Varden vid stadens fot och försvararna på vallen till, och för ett ögonblick lade sig tystnaden över slagfältet. Sedan började Varden jubla och slå med spjut och svärd mot sköldarna medan högljudda stön av förtvivlan svävade upp från folket i staden.
Åh! utbrast Eragon och blinkade. Jag önskar att du hade låtit bli det där. Nu ser jag inte ett dugg.
Ursäkta.
Fortfarande blinkande sade han: Det första vi bör göra är att leta rätt på en häst som nyss har dött, eller något annat djur, så att jag kan fylla på ditt styrkeförråd med deras kraft.
Du behöver inte …
Saphira avbröt sig när ett annat sinne nuddade vid deras. Efter en halv sekunds panik kände Eragon igen sinnet, som tillhörde Trianna. Eragon! Saphira! ropade besvärjaren. Ni kommer i rättan tid! Arya och en annan alv klättrade över muren, men de blev instängda av en stor grupp soldater. De överlever inte en minut till om inte någon hjälper dem! Skynda er!