Vid det laget hade Blödhgarm och hans alvgrupp anslutit sig till Eragon och Saphira på borggården, men Eragon brydde sig inte om dem utan tittade efter Arya. När han fick syn på henne, springande bredvid Jörmöndur på hans stridshäst, ropade Eragon till henne och viftade med skölden för att få hennes uppmärksamhet.
Arya hörde honom och kom framspringande, graciös som en gasell. Sedan de skildes åt hade hon skaffat sig en sköld, en fullstor hjälm och en ringbrynja, och metallen på rustningen blänkte i den gråa halvdager som rådde i staden. När hon stannade sade Eragon: ”Saphira och jag tänker ta oss in i kärntornet uppifrån och ska försöka tillfångata fru Lorana. Vill du följa med oss?”
Arya instämde med en kort nickning.
Eragon tog ett språng upp på Saphiras framben och klättrade därifrån vidare upp i sadeln. Ögonblicket därpå följde Arya hans exempel och satte sig tätt bakom honom, så att ringarna på hennes brynja trycktes mot hans rygg.
Saphira bredde ut sina sammetslena vingar och lyfte, medan Blödhgarm och de andra alverna blev kvar på marken där de med frustrerad uppsyn stod och tittade efter henne.
”Du borde inte överge dina vakter så lättvindigt”, mumlade Arya i Eragons vänstra öra. Hon lade sin svärdsarm runt hans midja och höll om honom hårt medan Saphira kretsade över borggården.
Innan Eragon hann svara kände han Glaedrs enorma sinne beröra hans. För ett ögonblick försvann staden under honom, och han såg och kände endast det som Glaedr såg och kände.
Små-stickande-getingpilar studsade bort från hans mage när han steg ovanför två-ben-runda-öronens utspridda trägrottor. Luften var stilla och fast under vingarna, perfekt för den flygning som skulle behövas. På ryggen gned sadeln mot fjällen när Oromis bytte ställning.
Glaedr stack ut tungan och smakade på den lockande aromen från brinnande-trä-stekt-kött-spillt-blod. Han hade varit här många gånger tidigare. I hans ungdom hade platsen hetat något annat än Gil’ead, och då hade de enda invånarna varit de dystra-skrattande-snabbtungade alverna och vänner till alverna. Hans tidigare besök hade alltid varit nöjsamma, men det plågade honom att minnas de båda bo-makor som hade dött här, dödade av de förvridna-sinnet-Försvurna.
Slöa-enögda-solen svävade strax ovanför horisonten. I norr var stora-vattnet-Isentjärn en krusig platta av polerat silver. Under honom var flocken av spetsöron som Islanzadí förde befäl över uppställd runt trasigamyrstacken-staden. Deras rustningar glittrade likt krossad is. Ett täcke av blå rök låg över hela området, tjock som kall morgondimma.
Och från söder kom lilla-ilskna-klösklo-Törne flygande mot Gil’ead medan han röt fram sin utmaning för alla som ville höra. Morzan-sonen-Murtagh satt på hans rygg, och i Murtaghs högra hand sken Zar’roc blankt som en pik.
Sorg fyllde Glaedr när han betraktade de båda stackars nykläckta ungarna. Han önskade att han och Oromis inte behövde döda dem. Återigen, tänkte han, måste drake kämpa mot drake och Ryttare måste kämpa mot Ryttare, och allt på grund av den där äggkrossaren-Galbatorix. Glaedr började bistert slå snabbare med vingarna och särade på klorna, redo att klösa mot de annalkande motståndarna.
Eragons huvud for åt sidan när Saphira vinglade till och föll ett tjugotal fot innan hon återvann jämvikten. Såg du också det där? frågade hon.
Ja. Oroad kastade Eragon en blick mot sadelväskorna, där Glaedrs hjärtas hjärta låg gömt, och undrade om han och Saphira borde försöka hjälpa Oromis och Glaedr. Men så lugnade han sig med vetskapen att det fanns många besvärjare bland alverna. Hans lärare skulle inte lida brist på hjälp.
”Vad är det?” frågade Arya, och hennes röst lät hög i Eragons öra.
Oromis och Glaedr kommer strax att ta strid mot Törne och Murtagh, sade Saphira.
Eragon kände hur Arya stelnade till. ”Hur vet ni det?” frågade hon.
”Jag förklarar senare. Jag hoppas bara att de inte såras.”
”Det gör jag med”, sade Arya.
Saphira flög högt ovanför kärntornet, svävade sedan neråt på tysta vingar och landade på det högsta tornets spira. När Eragon och Arya klättrade ner på det branta taket sade Saphira: Vi ses i rummet nedanför. Fönstret här är för litet för mig. Och så lyfte hon igen, och vindbyarna från vingarna ruskade om dem.
Eragon och Arya gled ut över takkanten och lät sig falla ner på en smal stenlist åtta fot längre ner. Utan att bry sig om det svindelframkallande fall som väntade honom om han halkade förflyttade sig Eragon tum för tum längs listen fram till ett korsformigt fönster, där han drog sig in i ett stort, kvadratiskt rum kantat med knippen av grova pilar och ställ med tunga armborst. Om någon hade befunnit sig i rummet när Saphira landade hade de redan flytt.
Arya klättrade in efter honom. Hon inspekterade rummet, gjorde en gest mot trappan i bortre hörnet och tassade ditåt. Hennes läderstövlar åstadkom inte ett ljud mot stengolvet.
När Eragon följde efter förnam han ett sällsamt sammanflöde av energier under dem och även sinnena hos fem personer vars tankar var stängda för honom. Vaksam mot mentala angrepp drog sig Eragon in i sig själv och koncentrerade sig på att rabbla ett fragment av en alvisk dikt. Han rörde vid Aryas axel och viskade: ”Känner du det där?”
Hon nickade. ”Vi borde ha tagit med oss Blödhgarm.”
Tillsammans gick de nerför trappan, så tyst de någonsin kunde. Nästa rum i tornet var mycket större än det förra. Takhöjden var över trettio fot, och i taket hängde en lykta som brann med gul låga och hade sidor av fasetterat glas. Hundratals oljemålningar täckte väggarna: porträtt av skäggiga män i utsmyckade dräkter och uttryckslösa kvinnor omgivna av barn med vassa, platta tänder; dystra, vindpinade havsmotiv som avbildade sjömän som höll på att drunkna samt stridsscener där människor dödade grupper av groteska urgaler. En rad höga fönsterluckor av trä var infällda i norra väggen och öppnades mot en balkong med en stenbalustrad. Mittemot fönstret, nära den bortre väggen, fanns en grupp små runda bord översållade av skriftrullar, tre stoppade stolar och två överdimensionerade mässingsurnor fyllda med buketter av torkade blommor. På en av stolarna satt en bastant, gråhårig kvinna som var klädd i lavendelfärgad klänning och mycket lik flera av männen på målningarna. Ett silverdiadem prytt med jade och topaser vilade på hennes huvud.
Mitt i rummet stod de tre trollkarlarna som Eragon hade skymtat tidigare inne i staden. De båda männen och kvinnan stod vända mot varandra, med huvorna på skrudarna bakåtkastade och armarna utsträckta åt sidorna, så att deras fingertoppar nuddade varandra. De svajade av och an i takt medan de mumlade en obekant besvärjelse på det gamla språket. Mitt i den triangel de bildade satt en fjärde person: en man klädd på samma sätt, men som inte sade något, och som grinade illa som om han hade ont.
Eragon kastade sig mot en av de manliga besvärjarnas sinne, men mannen var så fokuserad på sin uppgift att Eragon inte lyckades ta sig in i hans medvetande och alltså inte kunde tvinga honom att underkasta sig hans vilja. Mannen tycktes inte ens lägga märke till angreppet. Arya måste ha försökt med samma sak, för hon rynkade pannan och viskade: ”De är väl utbildade.”
”Vet du vad de håller på med?” mumlade han.
Hon skakade på huvudet.
Så lyfte kvinnan i den lavendelfärgade klänningen blicken och fick syn på Eragon och Arya som satt hopkrupna i trappan. Till Eragons förvåning ropade inte kvinnan på hjälp utan lade istället ett finger över läpparna och vinkade åt dem att komma.
Eragon utbytte en konfunderad blick med Arya. ”Det kan vara en fälla”, viskade han.
”Det är det antagligen”, sade hon.
”Vad ska vi göra?”
”Är Saphira här strax?”
”Ja.”
”Låt oss då gå och hälsa på vår värd.”
De tassade i takt nerför resten av trappan och smög sig tvärs igenom rummet, utan att släppa de uppslukade trollkarlarna med blicken. ”Är du fru Lorana?” frågade Arya lågmält när de stannade framför den sittande kvinnan.
Kvinnan böjde på nacken. ”Det är jag, fagra alv.” Så vände hon blicken mot Eragon och sade: ”Och är du den Drakryttare som vi hört så mycket om på sistone? Är du Eragon Skuggbane?”
”Det är jag”, sade Eragon.
En lättad min dök upp i kvinnans förnäma ansikte. ”Åh, jag hoppades att du skulle komma. Du måste stoppa dem, Skuggbane.” Och hon gjorde en gest mot besvärjarna.
”Varför beordrar du dem inte att kapitulera?” viskade Eragon.
”Jag kan inte”, sade Lorana. ”De svarar endast inför kungen och hans nya Ryttare. Jag har svurit Galbatorix trohet – jag hade inget annat val – så jag kan inte lyfta ett finger mot honom eller hans tjänare, annars skulle jag själv ha sett till att de förgjordes.”
”Varför?” frågade Arya. ”Vad är det du fruktar så?”
Huden runt Loranas ögon blev spänd. ”De vet att de inte kan jaga bort Varden av egen kraft, och Galbatorix har inte skickat oss några förstärkningar. Så de försöker, hur vet jag inte, att skapa en Skugga i förhoppning om att monstret ska vända sig mot Varden och sprida sorg och förvirring i era led.”
Fasa svepte in över Eragon. Han kunde inte föreställa sig att tvingas strida mot en ny Durza. ”Men en Skugga kan lika gärna vända sig mot dem och alla andra i Feinster som mot Varden.”
Lorana nickade. ”Det struntar de i. De vill bara förorsaka så mycket smärta och förödelse de kan innan de dör. De är galna, Skuggbane. Snälla du, hejda dem, för mitt folks skull!”
Samtidigt som hon avslutade meningen landade Saphira på balkongen utanför rummet, och balustraden brast när svansen träffade den. Med ett enda slag av tassen vräkte hon fönsterluckorna åt sidan så att karmarna knäcktes som tändved, stack in huvudet och axlarna i rummet och morrade.
Besvärjarna fortsatte mässa, till synes omedvetna om hennes närvaro.
”Åh kära nån”, sade fru Lorana och grep om armstöden.
”Då så”, sade Eragon. Han höjde Brisingr och började gå mot trollkarlarna, liksom Saphira gjorde från andra hållet.
Världen snurrade runt Eragon, och återigen fann han sig se genom Glaedrs ögon.
Rött. Svart. Blixtrande bultande smärta. Smärta … Ben-knäckar-smärta i buken och i skuldran vid vänstra vingen. Smärta av ett slag han inte känt på över hundra år. Sedan lättnad när hans-livs-partner-Oromis helade hans skador.
Glaedr återvann balansen och såg sig om efter Törne. Den lilla-rödatörnskate-draken var starkare och snabbare än Glaedr hade väntat sig, på grund av Galbatorix inblandning.
Törne vräkte sig in i Glaedrs vänstra sida, hans svaga sida, där han hade förlorat frambenet. De tumlade om varandra medan de störtade mot den hårda-platta-vingkrossande-marken. Glaedr högg och slet och klöste med bakfötterna, försökte tvinga den mindre draken att ge sig.
Du ska inte besegra mig, unge, lovade han sig själv. Jag var gammal innan du föddes.
Vit-dolk-klor klöste Glaedr över revbenen och buken. Han böjde på svansen och slog till morrande-långtandade-Törne över ena benet och stack honom i låret med en av taggarna på svansen. Striden hade sedan länge gjort slut på båda deras osynliga-besvärjelse-sköldar, så att de var sårbara för skador av alla de slag.
När den virvlande marken var bara några få tusen fot bort andades Glaedr in och drog huvudet bakåt. Han spände halsen, drog ihop maggropen och frambringade den täta-eldvätskan djupt inifrån buken. Vätskan fattade eld när den blandades med luften i strupen. Han öppnade käften på vid gavel och sprutade eld över den röda draken, höljde honom i en brännande kokong. Floden av hungriga-giriga-virvlande-lågor kittlade Glaedr på insidan av kinderna.
Han stängde igen strupen och hejdade eldströmmen när han och den slingrande-pipande-huggklo-draken drog sig ifrån varandra. Från sin rygg hörde Glaedr Oromis säga: ”Deras krafter är på upphällningen, det syns på dem. En liten stund till så kommer Murtaghs koncentration att svikta och jag kan ta kontrollen över hans tankar. Då dödar vi dem med svärd och huggtand.”
Glaedr morrade instämmande, frustrerad över att han och Oromis inte vågade kommunicera med sinnet så som de vanligtvis gjorde. Han steg högre på varma-vinden-från-plöjd-mark, vände sig mot Törne, från vars lemmar mörkrött blod droppade, röt och gjorde sig beredd att åter gå i närkamp med honom.
Eragon stirrade desorienterad upp i taket. Han låg på rygg inne i kärntornet. Bredvid honom stod Arya på knä, med oron etsad i ansiktet. Hon grep honom i armen, hjälpte honom upp och höll i honom när han vinglade till. På andra sidan rummet såg Eragon hur Saphira skakade på huvudet, och han kände även hennes förvirring.
De tre trollkarlarna stod fortfarande med armarna utsträckta, svajade och mässade på det gamla språket. Orden i deras besvärjelse klingade med osedvanlig kraft och dröjde sig kvar i luften långt efter det att de borde ha dött bort. Mannen som satt vid deras fötter kramade sina knän och hela hans kropp darrade när han kastade med huvudet från sida till sida.
”Vad hände?” frågade Arya spänt och halvhögt. Hon drog Eragon närmare sig och sänkte rösten ännu mer. ”Hur kan du veta vad Glaedr tänker så långt härifrån, och när hans sinne är stängt till och med för Oromis? Förlåt att jag nuddade dina tankar utan ditt tillstånd, Eragon, men jag var orolig för ditt välbefinnande. Vad för slags band har du och Saphira till Glaedr?”
”Senare”, sade han och rätade på axlarna.
”Gav Oromis dig en amulett eller något liknande som gör det möjligt för dig att kontakta Glaedr?”
”Det tar för lång tid att förklara. Senare, jag lovar.”
Arya tvekade, nickade sedan och sade: ”Det löftet tänker jag se till att du håller.”
Tillsammans gick Eragon, Saphira och Arya fram mot besvärjarna och angrep var sin. En metallisk klang fyllde rummet när Brisingr stöttes undan innan det nått sitt tänkta mål, så att Eragons axel rycktes åt sidan. På samma sätt studsade Aryas svärd mot en skyddsbarriär och Saphiras högra framtass likaså. Hennes klor skrek mot stengolvet.
”Koncentrera er på den här!” ropade Eragon och pekade på den längsta besvärjaren, en blek man med tovigt skägg. ”Skynda er, innan de lyckas tillkalla några andar!” Eragon eller Arya kunde ha försökt kringgå eller nöta ner besvärjarnas skyddsbarriärer med egna besvärjelser, men att använda trolldom mot en annan trollkarl var alltid farligt om man inte hade kontroll över trollkarlens sinne. Varken Eragon eller Arya ville riskera att bli dödad av en skyddsbesvärjelse de ännu inte kände till.
Eragon, Saphira och Arya turades om att anfalla och högg, stötte och slog mot den skäggiga besvärjaren i nästan en hel minut. Inget av deras slag kom i närheten av mannen. Till slut, efter bara en svag antydan till motstånd, kände Eragon hur något gav vika under Brisingr och svärdet fortsatte framåt och högg av besvärjaren huvudet. Luften framför Eragon skimrade. I samma ögonblick kände han hur hans egna krafter plötsligt avtog när hans skyddsbarriärer försvarade honom mot en okänd besvärjelse. Angreppet upphörde efter några sekunder, och vid det laget var han vimmelkantig och yr i huvudet. Magen knorrade. Han gjorde en grimas och stärkte sig med energi ur Beloth den vises bälte.
Den enda reaktion de båda andra trollkarlarna uppvisade inför sin kamrats död var att mässa i snabbare takt. De hade gul fradga i mungiporna, saliven stänkte från deras läppar och ögonvitorna syntes, men ändå försökte de varken fly eller anfalla.
Eragon, Saphira och Arya gick vidare till nästa besvärjare – en fetlagd man med ringar på tummarna – och upprepade samma procedur som de använt mot den förste trollkarlen: de turades om att angripa honom tills de lyckades nöta ner hans skyddsbarriärer. Det blev Saphira som dödade mannen genom att slunga iväg honom genom luften med ett slag av tassen. Han slog i trappan och skallen spräcktes mot hörnet av ett trappsteg. Den här gången kom det inte någon magisk vedergällning.
När Eragon flyttade sig mot den kvinnliga besvärjaren störtade en klunga mångfärgade ljusklot in i rummet genom de trasiga fönsterluckorna och samlades runt mannen som satt på golvet. De lysande andarna blixtrade ilsket och hätskt medan de virvlade omkring runt mannen och bildade en ogenomtränglig vägg. Han kastade upp armarna som för att skydda sig och skrek. Luften brusade och knastrade av energin som strålade ut från de blinkande kloten. Eragon kände en sur, järnliknande smak på tungan och det stack i huden. Håret på den kvinnliga besvärjarens huvud stod rakt upp. Mittemot henne väste Saphira och sköt rygg, och varenda muskel i hennes kropp var stel.
Ett spjut av rädsla genomborrade Eragon. Nej! tänkte han och kände sig illamående. Inte nu. Inte efter allt vi gått igenom. Han var starkare än han varit när han mötte Durza i Tronjheim, men han var om möjligt ännu mer medveten om exakt hur farlig en Skugga kunde vara. Blott tre krigare hade dödat en Skugga och överlevt: Laetrí alven, Irnstad Ryttaren och han själv – och han trodde sig inte om att kunna upprepa bedriften. Blödhgarm, var är du? ropade Eragon med sinnet. Vi behöver din hjälp!
Och sedan försvann allt omkring Eragon, och i dess ställe skådade han:
Vithet. Tom vithet. Det kalla-mjuka-himmelsvattnet kändes lent mot Glaedrs kropp efter stridens kvävande hetta. Han lapade i sig luften och välkomnade det tunna fuktskikt som samlades på hans torra-klibbigatunga. Han slog ännu en gång med vingarna och himmelsvattnet delade sig framför honom så att den bländande-ryggbrännar-solen och den disigagrönbruna-jorden syntes. Var är han? undrade Glaedr. Han svepte med huvudet och tittade efter Törne. Den lilla-röda-törnskate-draken hade flytt högt ovanför Gil’ead, högre än någon fågel normalt flög, där luften var tunn och andedräkten vattenångade.
”Glaedr, bakom oss!” skrek Oromis.
Glaedr vred på sig men var för långsam. Den röda draken brakade in i hans högra skuldra så att han kastades åt sidan och tumlade runt. Morrande lade Glaedr sitt enda kvarvarande framben runt den nafsande-klösande-vildsinta-nykläckta-ungen och försökte krama livet ur Törnes kropp. Den röda draken vrålade, kravlade sig halvvägs ut ur Glaedrs omfamning och grävde in klorna i Glaedrs bröst. Glaedr krökte på nacken och satte tänderna i Törnes vänstra bakben och höll honom därmed på plats, trots att den röda draken vred sig och sparkade som en fastklämd vildkatt. Hettsalt-blod fyllde Glaedrs mun.
Medan de störtade mot marken hörde Glaedr ljudet av svärd som slog mot sköldar när Oromis och Murtagh utväxlade en serie slag. Törne ryckte till, och Glaedr fick en skymt av Morzan-sonen-Murtagh. Glaedr tyckte att människan verkade rädd, men han var inte riktigt säker. Trots att han varit förbunden med Oromis så länge hade han fortfarande svårt att tyda uttrycken hos två-ben-inga-horn, med deras mjuka, platta ansikten och avsaknad av svans.
Klingandet av metall upphörde, och Murtagh ropade: ”Fördöme dig för att du inte visat dig tidigare! Fördöme dig! Du kunde ha hjälpt oss! Du kunde ha …” För ett ögonblick tycktes Murtagh kvävas av sin egen tunga.
Glaedr grymtade till när en osynlig kraft tvärt hejdade deras fall, så att han nästan skakades loss från Törnes ben, och sedan lyfte dem alla fyra upp i himlen, högre och högre, tills den trasiga-myrstacken-staden bara var en suddig fläck där nere och till och med Glaedr hade svårt att andas i den tunna luften.
Vad håller ungen på med? undrade Glaedr oroligt. Försöker han ta livet av sig?
Sedan började Murtagh tala igen, och då var hans röst fylligare och djupare än förut, och den ekade som om han stod i en tom sal. Glaedr kände hur det kröp i fjällen på axlarna när han kände igen deras urgamla fiendes röst.
”Ni överlevde alltså, Oromis och Glaedr”, sade Galbatorix. Orden var fylliga och polerade, som hos en rutinerad talare, och tonfallet bedrägligt vänskapligt. ”Jag har länge anat att alverna gömde en drake eller Ryttare undan min syn. Det är tillfredsställande att få sina misstankar bekräftade.”
”Vik hädan, ondskefulle edsbrytare!” ropade Oromis. ”Du ska inte få någon tillfredsställelse från oss!”
Galbatorix småskrattade. ”En så kärv hälsning. Skäms, Oromis-elda. Har alverna glömt sin beryktade hövlighet under det senaste seklet?”
”Du förtjänar inte mer hövlighet än en varg med vattuskräck.”
”Seså, Oromis. Kom ihåg vad du sade till mig när jag stod framför dig och de andra äldste: ’Vreden är ett gift. Du måste rena ditt sinne från den, annars kommer den att korrumpera ditt bättre jag.’ Du borde lyssna på ditt eget råd.”
”Du kan inte förvirra mig med din ormtunga, Galbatorix. Du är en styggelse, och vi ska se till att du oskadliggörs om det så kostar oss våra liv.”
”Men varför skulle det göra det, Oromis? Varför skulle ni sätta er upp mot mig? Det gör mig sorgsen att du har låtit ditt hat förvränga din visdom, för du var vis en gång, Oromis, kanske den visaste medlemmen i hela vår orden. Du var den förste som såg galenskapen som förtärde min själ, och det var du som övertalade de övriga äldste att neka mig ett nytt drakägg. Det var väldigt klokt av dig, Oromis. Gagnlöst men klokt. Och på något sätt lyckades du fly från Kialandí och Formora, trots att de redan hade krossat dig, och sedan gömde du dig tills alla utom en av dina fiender hade dött. Det var också klokt av dig, alv.”
Galbatorix gjorde en kort paus. ”Det finns ingen anledning att fortsätta bekämpa mig. Jag medger villigt att jag begick förfärliga brott i min ungdom, men den tiden är sedan länge förbi, och när jag reflekterar över det blod jag spillt plågar det mitt samvete. Men vad väntar du dig av mig? Jag kan inte göra mina dåd ogjorda. Numera inriktar jag mig framför allt på att se till att fred och välstånd ska råda i det imperium som jag blivit herre och härskare över. Kan du inte inse att jag har förlorat min törst efter hämnd? Vreden som drev mig i så många år har brunnit ut och blivit till aska. Fråga dig själv, Oromis: vem bär ansvaret för det krig som har svept in över Alagaësia? Inte jag. Det var Varden som provocerade fram den här konflikten. Jag hade varit nöjd med att härska över mitt folk och låta alverna, dvärgarna och surdanerna sköta sig själva. Men Varden kunde inte låta det vara som det var. Det var de som valde att stjäla Saphiras ägg, och det är de som belamrar jorden med berg av lik. Inte jag. Du var vis en gång, Oromis, och du kan bli vis igen. Överge ditt hat och anslut dig till mig i Ilirea. Med dig vid min sida kan vi få slut på den här konflikten och inleda en fredlig epok som ska vara i tusen år eller mer.”
Glaedr blev inte övertygad. Han bet ihop sina krossande-genomborrande-käkar så att Törne tjöt till. Smärt-ljudet föreföll otroligt högljutt efter Galbatorix tal.
Med klar, klingande stämma sade Oromis: ”Nej. Du kan inte få oss att glömma dina skändligheter med ett balsam av honungssöta lögner. Släpp oss! Du har inte förmågan att hålla kvar oss här mycket längre, och jag vägrar att utbyta meningslösa skämtsamheter med en förrädare som du.”
”Bah! Du är en senil gammal dåre”, sade Galbatorix, och hans röst fick en sträv, arg ton. ”Du borde ha accepterat mitt erbjudande; du skulle ha blivit den främsta av mina slavar. Jag ska få dig att ångra din tanklösa hängivenhet till din så kallade rättvisa. Och du har fel. Jag kan hålla kvar er så här hur länge jag vill, för jag har blivit lika mäktig som en gud, och det finns ingen som kan hejda mig!”
”Du kommer inte att segra”, sade Oromis. ”Inte ens gudar varar för evigt.”
Detta fick Galbatorix att vräka ur sig en vidrig svordom. ”Din filosofi hindrar inte mig, alv! Jag är den främste av trollkarlar, och snart kommer jag att vara ännu mer framstående. Döden ska inte ta mig. Du däremot ska dö. Men först ska du lida. Ni ska båda lida bortom allt ni kan föreställa er, och sedan ska jag döda dig, Oromis, och jag ska ta ditt hjärtas hjärta, Glaedr, och du ska tjäna mig intill tidens ände.”
”Aldrig!” utbrast Oromis.
Och Glaedr hörde återigen ljudet av svärd som slog mot sköldar.
Glaedr hade stängt ute Oromis ur sitt sinne under hela striden, men bandet mellan dem gick djupare än medvetna tankar, så han kände hur Oromis stelnade till när den skärande smärtan från hans benfördärvandenervröta försatte honom ur stridbart skick. Oroad släppte Glaedr taget om Törnes ben och försökte sparka iväg den röda draken. Törne vrålade när sparken träffade men hängde kvar på samma ställe. Galbatorix besvärjelse höll dem båda på plats – ingen av dem kunde flytta sig mer än några få fot.
Ännu en metallisk klang hördes uppifrån, och sedan såg Glaedr hur Naegling föll förbi honom. Det gyllene svärdet blixtrade och blänkte när det tumlade ner mot marken. För första gången greps Glaedr av fruktans kalla klo. Större delen av Oromis ord-vilja-energi var lagrad i svärdet, och hans besvärjelser var bundna till klingan. Utan den var han försvarslös.
Glaedr kastade sig mot de gränser som Galbatorix besvärjelse satt upp, kämpade med all sin styrka för att slå sig fri. Trots sina ansträngningar kunde han ändå inte komma undan. Och precis när Oromis började återhämta sig kände Glaedr hur Zar’roc skar upp Oromis från axeln ända ner till höften.
Glaedr vrålade.
Han vrålade så som Oromis hade vrålat när Glaedr förlorade sitt ben.
En obönhörlig kraft samlades i Glaedrs buk. Utan en tanke på om det var möjligt knuffade han undan Törne och Murtagh med en stöt av trollkraft så att de virvlade iväg likt löv i vinden, lade sedan vingarna tätt intill kroppen och dök mot Gil’ead. Om han kunde ta sig dit snabbt nog skulle Islanzadí och hennes besvärjare kunna rädda Oromis.
Men staden var för långt borta. Oromis medvetande vacklade … bleknade … gled bort …
Glaedr ledde in sin egen styrka i Oromis sargade kropp, försökte hålla honom vid liv tills de nådde marken. Men trots all den energi han gav till Oromis kunde han inte hejda blödningen, den förfärliga blödningen.
Glaedr … låt mig gå, mumlade Oromis med sitt sinne.
Strax därpå viskade han, med ännu svagare röst: Sörj mig inte.
Och sedan gick Glaedrs livspartner ut i intigheten.
Borta.
Borta!
BORTA!
Svärta. Tomhet.
Han var ensam.
Ett blodrött töcken sänkte sig över världen och bultade i takt med hans puls. Han bredde ut vingarna och vände tillbaka åt samma håll han kommit från, letade efter Törne och hans Ryttare. Han skulle inte låta dem komma undan. Han skulle fånga dem och slita dem i stycken och bränna dem tills han hade utplånat dem från jordens yta.
Glaedr såg den röda-törnskate-draken dyka mot sig, och han röt ut sin sorg och ökade farten. Den röda draken vek åt sidan i sista ögonblicket, i ett försök att gå runt honom, men han var inte snabb nog för att undvika Glaedr, som kastade sig mot honom, smällde igen käkarna och bet av tre fot ytterst på den röda drakens svans. Blodet sprutade som en fontän från stumpen. Tjutande av smärta slingrade sig den röda draken undan och pilade bakom Glaedr. Glaedr började vrida på sig för att komma åt honom, men den mindre draken var för snabb, för kvick i vändningarna. Glaedr kände en skarp smärta vid skallbasen, och sedan flimrade det för ögonen och blev mörkt.
Var var han?
Han var ensam.
Han var ensam i mörkret, och han kunde varken röra sig eller se.
Han kunde förnimma andra varelsers sinnen i närheten, men det var inte Törnes och Murtaghs sinnen utan Aryas, Eragons och Saphiras.
Och sedan insåg Glaedr var han befann sig, och det fasansfulla i situationen gick upp för honom, och han vrålade ut i mörkret. Han vrålade och vrålade och hängav sig åt sin smärta, utan att bry sig om vad framtiden hade i sitt sköte, för Oromis var död och han var ensam.
Ensam!
Med ett ryck återvände Eragon till sig själv.
Han hade rullat ihop sig till en boll. Tårarna rann över kinderna. Flämtande tog han sig upp från golvet och tittade efter Saphira och Arya.
Det tog honom ett ögonblick att förstå vad det var han såg.
Den kvinnliga besvärjaren som Eragon hade varit på väg att attackera låg framför honom, dödad av en enda svärdsstöt. Andarna som hon och hennes kamrater hade åkallat syntes inte till någonstans. Fru Lorana satt fortfarande bekvämt kvar i sin stol. Saphira kämpade sig just upp på fötter på andra sidan rummet. Och mannen som hade suttit på golvet mellan de tre andra besvärjarna stod bredvid honom och höll upp Arya i luften med ett grepp runt hennes strupe.
Färgen hade försvunnit från mannens hud och han var benvit. Det tidigare bruna håret var nu klart blodrött, och när mannen tittade på Eragon och log såg Eragon att hans ögon hade blivit rödbruna. Till utseendet och hållningen liknade mannen på alla sätt Durza.
”Vi heter Varaug”, sade Skuggan. ”Frukta oss.” Arya sparkade mot honom, men sparkarna tycktes inte ha någon som helst verkan.
Det brännande trycket från Skuggans medvetande pressade mot Eragons sinne och försökte bryta ner hans försvar. Kraften i angreppet gjorde Eragon oförmögen att röra sig. Han kunde nätt och jämnt avvärja de grävande tentaklerna från Skuggans sinne, än mindre gå eller svinga ett svärd. Av någon anledning var Varaug ännu starkare än Durza, och Eragon var inte säker på hur länge han kunde stå emot Skuggans makt. Han såg att Saphira också var angripen: hon satt stel och orörlig vid balkongen med en bister min ristad i ansiktet.
Blodådrorna i Aryas panna stod ut, och hon blev rödlila i ansiktet. Munnen var öppen men hon andades inte. Med högra handflatan slog hon till Skuggans låsta armbåge och leden bröts med en hög smäll. Varaugs arm sjönk ner, och för ett ögonblick nuddade Aryas tår vid golvet, men sedan gled benen i Skuggans arm tillbaka på sina rätta platser igen och han lyfte henne ännu högre.
”Ni ska dö”, väste Varaug bistert. ”Ni ska dö allesammans för att ni har spärrat in oss i det här kalla, hårda skalet.”
Vetskapen om att Aryas och Saphiras liv var i fara fick alla andra känslor än obeveklig beslutsamhet att överge Eragon. Med tankarna lika vassa och klara som en glasskärva kastade han sig mot Skuggans sjudande medvetande. Varaug var för kraftfull och andarna som vistades inom honom för olikartade för att Eragon skulle kunna övermanna och kontrollera dem, så han försökte isolera Skuggan. Han omringade Varaugs sinne med sitt eget: varenda gång Varaug försökte sträcka sig mot Saphira eller Arya blockerade Eragon den mentala strålen, och varenda gång Skuggan försökte flytta sin kropp motverkade Eragon impulsen med en egen befallning.
De kämpade med ljusets hastighet, striden böljade fram och tillbaka i utkanten av Skuggans sinne, som var ett så rörigt och osammanhängande landskap att Eragon befarade att det skulle göra honom galen om han betraktade det någon längre stund. Eragon tog ut sig till det yttersta medan han duellerade med Varaug och försökte förekomma Skuggans varje drag, men han visste att kraftmätningen bara kunde sluta med att han förlorade. Hur snabb han än var kunde Eragon inte överlista den mångfald av intelligenta väsen som var inneslutna i Skuggan.
Till slut sviktade Eragons koncentration, och Varaug tog genast tillfället i akt att tvinga sig längre in i Eragons sinne, fångade honom … fixerade honom … undertryckte hans tankar tills Eragon inte kunde göra annat än att i stum vrede stirra på Skuggan. En plågsam, stickande känsla spred sig i armar och ben när andarna rusade igenom Eragons kropp, löpte längs varenda nervbana.
”Din ring är full av ljus!” utbrast Varaug och spärrade förtjust upp ögonen. ”Vackert ljus! Det kommer att livnära oss länge!”
Sedan morrade han av vrede när Arya grep tag i hans handled och bröt den på tre ställen. Hon vred sig loss ur Varaugs grepp innan han hunnit hela sig själv, föll till golvet och flämtade efter luft. Varaug sparkade mot henne men hon rullade ur vägen. Hon sträckte sig efter sitt tappade svärd.
Eragon darrade när han kämpade för att kasta av sig Skuggans tyngande närvaro.
Aryas hand slöts om svärdsfästet. Ett oartikulerat vrål undslapp Skuggan. Han vräkte sig över henne, och de rullade över golvet medan de kämpade för att få kontroll över vapnet. Arya skrek och slog till Varaug i huvudet med svärdsknappen. Skuggan blev slapp för ett ögonblick, och Arya kravlade sig bakåt och tog sig upp.
Snabb som blixten befriade sig Eragon från Varaug. Utan en tanke på sin egen säkerhet återtog han sitt angrepp mot Skuggans medvetande, med den enda tanken att hindra Skuggan några få ögonblick.
Varaug ställde sig upp på ena knäet men vacklade sedan när Eragon ökade sina ansträngningar.
”Hugg honom!” skrek Eragon.
Arya kastade sig framåt med det svarta håret flygande …
Och genomborrade Skuggans hjärta.
Eragon ryckte till och drog sig loss ur Varaugs sinne samtidigt som Skuggan ryggade undan från Arya så att klingan lossnade. Skuggan öppnade munnen och gav upp ett genomträngande, skälvande tjut som fick glaset i lyktan ovanför honom att gå i bitar. Han sträckte ut handen mot Arya och tog ett par vacklande steg åt hennes håll men stannade sedan när hans hud bleknade och blev genomskinlig så att de dussintals glittrande andar som var instängda i kroppen blev synliga. Andarna pulserade och växte, varpå Varaugs skinn sprack längs med bukmusklerna. Med en sista ljuskrevad slet andarna Varaug i stycken och flydde från tornrummet, rakt igenom stenväggarna.
Eragons puls sjönk långsamt. Han kände sig mycket gammal och mycket trött när han gick fram till Arya, som stod framåtlutad mot en stol med ena handen kupad runt strupen. Hon hostade och spottade blod. Eftersom hon tycktes oförmögen att tala lade Eragon handen över hennes och sade: ”Waíse heill.” När den energi som krävdes för att hela hennes skador strömmade ut ur honom blev Eragon knäsvag och tvungen att stödja sig på stolen.
”Bättre?” frågade han när besvärjelsen avslutade sitt verk.
”Bättre”, viskade Arya och skänkte honom ett blekt leende. Hon gjorde en gest mot den plats där Varaug hade varit. ”Vi dödade honom … Vi dödade honom, och ändå dog vi inte.” Hon lät förvånad. ”Så få har någonsin dödat en Skugga och överlevt.”
”Det är för att de stred ensamma, inte tillsammans som vi.”
”Nej, inte som vi.”
”Jag hade dig till hjälp i Farthen Dûr, och du hade mig till hjälp här.”
”Ja.”
”Nu får jag lov att kalla dig Skuggbane.”
”Vi är båda …”
Saphira överraskade dem genom att ge upp ett utdraget, sorgesamt läte. Hon fortsatte kvida medan hon drog med klorna över golvet så att flisor slets loss och det blev repor i stenen. Svansen piskade från sida till sida så att möblerna och de dystra målningarna på väggarna slogs i spillror. Borta! sade hon. Borta! Borta för alltid!
”Saphira, vad är det?” utbrast Arya. När Saphira inte svarade upprepade Arya frågan till Eragon.
Med stor motvilja sade Eragon: ”Oromis och Glaedr är döda. Galbatorix dödade dem.”
Arya vacklade till som om hon blivit slagen. ”Åh”, sade hon. Hon kramade så hårt om stolsryggen att knogarna vitnade. Tårarna fyllde hennes sneda ögon och rann över kinderna. ”Eragon.” Hon sträckte ut handen och kramade hans axel, och utan att han visste riktigt hur det gick till höll han henne i famnen. Eragon kände tårarna tränga fram i sina egna ögon och bet ihop käkarna i ett försök att bevara fattningen. Om han började gråta skulle han inte kunna sluta, det visste han.
Han och Arya höll om varandra en lång stund, tröstade varandra, och sedan drog sig Arya undan och sade: ”Hur gick det till?”
”Oromis fick ett av sina anfall, och medan han var paralyserad använde Galbatorix Murtagh för att …” Eragons röst bröts, och han skakade på huvudet. ”Jag berättar resten när jag rapporterar till Nasuada. Hon bör få veta, och jag vill inte behöva beskriva det mer än en gång.”
Arya nickade. ”Låt oss då gå och träffa henne.”