Vi trängs på motorvägspåfarten. Bakom oss har vi stan. Framför oss ligger vägen till flygplatsen, längs kantiga albevuxna kullar och anlagda vägrenar. Julie står tätt intill mig och ser betydligt mindre självsäker ut än den fräcka revolutionären hon just framträdde som inför Rosso. Jag lägger handen på hennes axel och vänder mig till mängden.
”Julie!”
Det går en skakning genom mängden, och jag kan höra tänder som slås ihop. Jag höjer rösten. ”Julie! Hon är säker med oss!”
Några få ser frestade ut, men hos de flesta är det inte hunger jag ser. Det är samma fascination som jag såg ute på flygplatsen, men starkare. Mer koncentrerad. De inte bara tittar på henne, de studerar henne. Tillgodogör sig henne. Med några sekunders mellanrum genomfars deras kroppar av underliga spasmer.
Jag kommer på M med att stirra på henne på ett sätt som skiljer sig en smula från de andras, och jag knäpper med fingrarna framför ögonen på honom.
”Lägg av”, säger han som om jag begär det omöjliga.
Jag sätter mig ner på betongbarriären och anstränger mig för att tänka. I fjärran hörs ännu motorljudet från Rossos jeepar svagt. Alla tittar på mig. Otåliga blickar från alla håll. Det är som om de säger: ”Nå?” och jag vill skrika: ”Vadå?” Jag är ingen general eller överste eller stadsbyggare. Jag är bara ett lik som inte vill vara det.
Julie sitter bredvid mig och lägger handen på mitt knä. Då först märker jag alla skrubbsår och blåmärken hon fått under vår glidflygning utan glidflyg. Hon är till och med skadad på kinden, ett ytligt sår som får henne att rycka till när hon ler. Jag hatar det.
”Du är skadad”, säger jag.
”Inte så farligt.”
Jag hatar att hon är skadad. Jag hatar att hon har blivit skadad, av mig och andra, genom hela sitt liv. Jag minns knappt smärta, men när jag ser den i henne så känner jag den i mig själv, i oproportionerligt hög grad. Den kryper in i mina ögon, svider och bränns.
”Varför … kom du hit?” frågar jag henne.
”För att hjälpa till, har du glömt det? Och för att se till att du är säker.”
”Men varför?”
Hon ler mjukt mot mig, och såret på kinden fylls med färskt ljust blod. ”För att jag gillar dig, herr Zombie.” Hon torkar bort blodet, tittar på det och smetar sen ut det i nacken på mig. ”Så där ja. Nu är vi kvitt.”
När jag ser henne sitta bredvid mig, denna blåögda ängel omgiven av dreglande Döda, denna sköra flicka som ler med blodiga läppar mot en högst osäker framtid, så känner jag hur nånting väller upp inombords. Min syn blir suddig och ansiktet strimmas av nåt fuktigt. Svedan i ögonen lägger sig.
Efter att ha rört vid min kind granskar Julie sitt finger. Hon stirrar på mig med en sån fascination att jag inte kan möta hennes blick. I stället reser jag mig och får fram: ”Vi ska tillbaks till flygplatsen.”
De Döda tittar på mig. De tittar på M.
”Varför?” säger M.
”För att det är där … vi bor. Där … vi börjar.”
”Börjar … vad? Krig? Slåss mot Benrangel?”
”Inte krig. Inte … ett sånt.”
”Utan vad?”
Medan jag står där och försöker komma på ett svar, försöker destillera virvelvinden av bilder som dyker upp i mitt huvud – flygplatsens mörka korridorer som fylls av musik, mina barn som kommer ut från sina gömställen och borstar av en hud som håller på att få färg, en rörelse, en förändring – medan jag står där och drömmer, genljuder den dämpade stadsatmosfären av ett skrik. Ett desperat gurglande tjut som från en halvslaktad ko som försöker komma loss.
Längre bort på motorvägen kommer nån emot oss. Han springer, men hans lufsande gångart avslöjar hans biologiska status. M störtar fram för att möta nykomlingen. Jag ser på medan de samtalar, nykomlingen viftar med händerna och gestikulerar på ett sätt som ger mig en obehaglig känsla i magen. Det är ingen tvekan om att han kommer med dåliga nyheter.
Han försvinner in i mängden och M kommer långsamt emot mig, medan han skakar på huvudet.
”Kan inte … gå hem.”
”Varför inte?”
”Benranglen … spårat ur. Kommer … från överallt. Dödar alla av … vikare.”
Jag tittar på nykomlingen. Det jag först tog för svår förruttnelse är i själva verket svåra skador, otaliga bett och klösmärken. Längre bort på vägen finns det fler som han. Några går på motorvägen, andra stapplar fram i mittremsans lera och gräs, en vitt utspridd hundrahövdad skara.
”Såna som vi … som försöker fly”, fortsätter M. ”Och Benranglen … jagar dem.”
Precis när han säger det, som om deras namn var signalen de väntat på, gör Dödens reklammän entré. Först en, sen två, sen fem-sex skrangliga vita gestalter bryter fram ur skogen i fjärran och hinner ikapp två av de flyende zombierna. Jag ser hur skeletten drar omkull dem och hamrar deras huvuden mot trottoaren. Jag ser hur de stampar ut deras hjärnor som om de var rutten frukt. Och jag ser hur de mångfaldigas, kommer utrullande bland träden och nerför motorvägsbackarna så långt ögat når, och församlas i en enorm klapprande svärm.
”Helvetes jävlar …”, viskar Julie.
”Ny plan?” undrar M med tillkämpat lugn.
Jag blir stående, förlamad av obeslutsamhet. Jag är tillbaka i Julies sovrum, jag ligger bredvid henne på en tvätthög och hon säger: Det finns ingenstans kvar att fly till, eller hur? Och med en bister huvudskakning berättar jag för henne att hela världen är täckt av död. Längst bak i medvetandet kan jag höra mullret från stadsjeepar, betydligt fler än fyra, som dundrar ner längs Storgatan för att fimpa mig och släpa hem Julie till deras gravkammare av betong, balsamera henne som en prinsessa och lägga henne till evig vila i nåt lysrörsupplyst benhus.
Här står vi alltså. Fångade i gapet mellan vaggan och graven, utan att passa in i någondera längre.
”Ny plan!” säger M och väcker mig abrupt ur mina drömmerier. ”Gå in … i stan.”
”Vad i helvete ska vi göra där?” säger Julie.
”Få med Benranglen. Få Levande … städa upp.”
”Fel”, snäser hon åt honom. ”Väktarna gör ingen åtskillnad på Benrangel och Köttisar. De utplånar er gladeligen allihop.”
”Vi … gömmer oss”, säger M. Han pekar nerför motorvägen mot en bred dalgång full med fristående villor och rondeller där ogräset härjar fritt – förorternas norra ytterområde, där Julie och jag övernattade, en gång för längesen i en saga som hunnit mögla.
”Va, ska vi bara gömma oss och hoppas att Väktarna och skeletten tar hand om varandra?”
M nickar.
Julie ger det två sekunders eftertanke. ”Det är en usel plan, men okej, vi kör på det.” Hon vänder sig om för att springa, men M lägger handen på hennes axel. Hon river bort den och rasar mot honom. ”Vad håller du på med? Håll för i helvete tassarna borta!”
”Du … går med R”, säger M.
”Va?” frågar jag med skärpt uppmärksamhet, och han ser oavvänt på mig med sina torra gråa ögon medan han kämpar med språket.
”Vi drar dem … hitåt. Du tar henne … ditåt.”
”Ursäkta mig?” piper Julie. ”Han ’tar’ inte mig nånstans, vad fan ska vi dela på oss för?”
M pekar först på en bulnande och blödande skråma på hennes arm, sen på såret på kinden. ”För att du är … ömtålig”, säger han med förvånansvärt mild röst. ”Och … viktig.”
Julie tittar på M. Hon säger inget. Jag upptäcker att hon och jag på nåt sätt hamnat utanför mängden, och alla betraktar oss. Benranglen har kommit inom hörhåll. Skrapandet från deras sköra fötter, det dova drillande surret från vad det nu är för mörk energi som håller dem uppe. Den skuggsvarta märgen som sjuder i deras ben.
Jag nickar åt M och han nickar tillbaka. Jag tar Julie i handen. Utan att slita blicken från mängden gör hon kortvarigt motstånd, sen vänder hon sig om och ser på mig, och så börjar vi springa. M och de andra försvinner ur synhåll när vi hasar nerför vägbanken och rusar in på de trånga innerstadsgatorna. De gamla spökena i mitt huvud vaknar upp och springer jämsides med oss, ivrigt hejande.
Nånting okänt för oss, nånting vi aldrig sett förut. Minnet hinner aldrig ikapp nuet, historien har sina begränsningar. Är vi bara medeltidskvackare allihop, som tror blint på våra blodiglar? Vi törstar efter större kunskap. Vi vill få veta att vi hade fel.
Inom några minuter kan vi höra striden. Maskingevärseld som ekar längs gatornas trånga raviner. Kvävda explosioner som dunkar i våra bröst som avlägsna basgångar. Enstaka skrik från Benrangel, så gälla och genomborrande att de leds genom luften som elektricitet i vatten.
”Borde vi gömma oss i ett av de där?” undrar Julie och pekar på några torn i tegelsten och plåt. ”Bara vänta ut det?”
Jag nickar men står kvar och tvekar på gatan. Jag vet inte varför jag tvekar. Vad annat kan vi göra än att gömma oss?
Julie springer fram till närmsta byggnad. Hon känner på dörren. ”Låst.” Hon rusar till ett bostadshus på andra sidan gatan. ”Låst.” Hon närmar sig ett gammalt stenhus och börjar skaka i dörren. ”Här kanske –” Ovanför henne krossas ett fönster, ett skelett kilar nerför husväggen som en spindel och landar på hennes rygg. Jag störtar över gatan och griper tag i varelsens ryggrad för att slita bort den från Julie, men dess magra fingrar gräver sig in som taggtråd i hennes hull. Med bägge händer greppar jag om skallen och kämpar emot när den försöker sätta tänderna i nacken på henne. Trots dess förtvinade nackmuskler, är tingesten anmärkningsvärt stark. Dess käkar klapprar allt närmare henne.
”Mot … vägg!” stönar jag till Julie.
Hon snubblar bakåt och dunkar skelettet mot stenväggen. Dess styrka mattas av precis länge nog för att jag ska kunna vrida bort skallen från henne och dunka den mot fönsterkarmen. Kraniet spricker. Fastklämt i mina händer tycks dess ögonlösa ansikte titta rakt på mig. Och fastän dess enda uttryck är ett ständigt grin, kan jag höra dess upprörda skrik i mitt huvud:
SLUTA. SLUTA. VI ÄR SUMMAN AV DINA ÅR.
Jag dunkar den mot stenen igen. Sprickan i kraniet vidgas och kreaturets grepp om Julie slaknar.
DU BLIR EN AV OSS. VI VINNER. ALLTID VUNNIT, KOMMER ALL –
Jag brottar ner tingesten på trottoaren och kör skon genom ansiktet på den. Benen lägger sig klapprande till ro. Surret tystnar.
Jag ska just rycka tag i Julie och tvinga mig in genom stenhusets rangliga dörr när nånting obegripligt händer. Skallen under min fot rycker till, och när den krossade hjärnan faller sönder, faller käken upp och släpper ifrån sig ett eländigt klagande läte som från en skadeskjuten fågel. Det låter inte alls som de surrande benen eller hornstöten eller skelettets gälla stämma, och gripen av fasa undrar jag om detta är den mänskliga varelse som skelettet en gång var, den sista flämtningen från dess frystorkade själ som nu får lösas upp i tomma intet. Nackhåren reser sig på mig. Julie ryser. Och som till svar på detta klagoskri, hörs ett framväxande ljud från avlägsna gator. Ett skrapande skrammel som kommer från alla håll, en snara av ljud som dras åt allt mer kring platsen där vi står. Jag skymtar en rörelse i ögonvrån och tittar upp. I vartenda fönster i varenda byggnad syns hålögda ansikten. Deras blottade tänder grinar genom glaset, och de sneglar ner på oss som juryn i en mardröm.
”Vad är det som händer?” frågar Julie vädjande, översköljd av utmattning.
Jag vill inte svara. Jag är orolig för att hon redan är på gränsen, och mitt svar är inte hoppingivande. Men när jag tittar upp på de självbelåtna dödskallarna i fönstren, kan jag inte se nån annan förklaring. ”Jag tror att de är ute efter … oss”, säger jag. ”Dig och mig. De vet … vilka vi är.”
”Och vilka är vi?”
”De som … satte igång det.”
”Nu jävlas du bara!” utbrister hon samtidigt som blicken far längs gatorna där det skramlande marschljudet låter allt högre. ”Du menar inte att de där tingestarna är långsinta? De ska ’jaga oss till döds’ för att vi råkade starta ett litet bråk i deras dumma spökhus till flyplats?”
Julie, Julie, viskar Perry i mitt huvud. Jag kan höra hur han ler. Titta på mig, älskling. Titta på R:s ansikte och läs svaret där. Det är inte långsinthet. De här varelserna är alldeles för pragmatiska för att bry sig om att hämnas. De är efter er. Men det är inte för att ni startade det här lilla bråket, utan för att de vet att ni kommer att avsluta det.
Paniken i Julies ansikte förvandlas till plötslig insikt.
”Å herregud”, viskar hon.
Jag nickar.
”De är rädda för oss?”
”Ja.”
Hon begrundar det ett ögonblick, så nickar hon kort och tittar ner, biter sig i läppen och flackar med blicken. ”Okej”, säger hon. ”Okej, okej, visst, jag fattar. Nu drar vi.”
Hon grabbar tag i min hand och springer. Rakt mot det håll som den annalkande mobben hörs ifrån.
”Vad … gör du?” flämtar jag där jag springer efter.
”Det här är Storgatan”, säger hon. ”Det var här jag blev mött av pappas styrkor när jag körde hem. Precis runt hörnet borde … ”
Där står den. Den gamla röda Mercedesen står parkerad halvvägs ut i gatan och bara väntar på oss som en trogen chaufför. Och tre kvarter bort: Benranglens första led som väller ut i gatan och rusar mot oss med envis målmedvetenhet. Vi hoppar i bilen, Julie startar den och vi gör en u-sväng med skrikande däck, kör slalom mellan alla övergivna fordon som står och skräpar på gatan – den slutgiltiga trafikstockningen. Benranglen kommer efter oss, störtar fram med den okuvliga envetenheten hos själve Liemannen, men vi kör ifrån dem.
”Vart … är vi på väg?” frågar jag, samtidigt som en grop i gatan får det att rassla i käken.
”Tillbaka till Arenan.”
Jag gör stora ögon. ”Va?”
”Om det är oss skeletten är efter, alltså just oss, så kommer de att jaga oss ända dit, eller hur? De låter resten av ditt folk vara och följer efter oss. Vi kan leda dem rätt till portarna.”
”Och … sen?”
”Vi gömmer oss därinne medan Väktarna tar hand om dem. Det är ingen risk att de tar sig över Arenans väggar, om de inte kan flyga eller nåt.” Hon sneglar på mig. ”De kan väl inte flyga?”
Jag tittar framåt genom vindrutan och håller fast mig i instrumentbrädan medan Julie kränger fram längs de ödelagda gatorna i extremt äventyrlig fart. ”Tillbaka till … Arenan”, upprepar jag.
”Jag vet vad du tänker. Det låter som rena självmordet, att återvända dit, men jag tror att vi kan klara oss.”
”Hur då? Din pappa –”
”Min pappa vill döda dig, jag vet. Han är bara … han ser inte klart längre. Men det tror jag att Rossy gör. Jag har känt honom sen jag var liten, han är praktiskt taget min farfar, och han är absolut inte blind, man ska inte låta sig luras av de där glasögonen. Jag är rätt säker på att han fattar vad det är som händer.”
När vi skakat av oss Benranglen på de snåriga bakgatorna, kör vi en omväg tillbaka till Storgatan och lyckas slinka igenom en oavslutad sektor av Korridor 1. Innanför betongmurarna är gatan fri från bilar och skräp och pekar lika rakt som en startbana i riktning mot Arenan. Julie växlar ner och accelererar ända tills den urgamla motorn börjar skaka. Arenataket stiger över horisonten, tornar upp sig som en ogenomtränglig best. Kliv in i mitt gap, lockar den. Kom igen, ungar, strunta i tänderna.
Med en säker död rasslande efter oss, flyger vi genom stadskärnan mot en aningen mindre säker död. Snart får vi höra ett bara alltför välbekant ljud. Stora motorer som rusar och puffarna från skottlossning, fast nu helt nära, inte längre dämpat av avståndet. När Korridorens murar förvandlas till tomma ramverk av armeringsjärn och lämnar sikten fri, stirrar Julie och jag i fasa.
Citiarenan är redan under belägring. Som om de ville förekomma vår plan, väller skilda strömmar av Benrangel fram mot murarna från andra delar av stan, hoppar över bilar och kilar fram på alla fyra som skelettkatter. Kulor och bomber blåser ut skyltfönster och knäcker rödljus medan Väktarna sköter sitt jobb, men skeletten får förstärkningar från alla håll, utan att behöva hjälp från gruppen som kommer efter oss. Jag får en hastig minnesbild av sista gången jag satt i den här bilen. Frank och Ava på nöjestur genom sin guldåldersromans, en enda varm bubbla av knoppar och fågelsång och leende blå ögon i technicolor. Fanns detta lågande helveteslandskap här hela tiden, virvlande strax utanför vår bubbla? Dessa svärmar av demoner, försökte de klösa sig in?
Det här är fel. Det är alldeles fel. Jag stirrar på den framvällande horden som om jag aldrig sett ett vandrande kadaver förut. Var kommer de alla ifrån? Ingenting av allt det jag trott mig veta om vår förruttnelseprocess kan förklara antalet. I vanliga fall tar det åratal för oss att klä av oss vårt kött. Även om de strömmar in från närbelägna städer till svar på nåt stridsrop … borde de helt enkelt inte vara så här många.
Är det här smittans nya ansikte? Starkare, grymmare, snabbare och med större kapacitet? Rinner sanden i timglaset snabbare?
Julie ser på mig med ny skräck i ögonen. ”Tror du att … ”
”Låt bli”, säger jag. ”Kör bara på. För sent … att ändra sig.”
Hon kör bara på. Hon svänger runt bombkratrar, studsar över trottoarkanter, kör på trottoaren och krockar rattonyktert med Benrangelfotgängare. Vår eleganta Merca börjar likna en tillknycklad vägrenstragedi.
”Där!” ropar hon plötsligt. ”Där är han!” Hon gasar mot ingången och tutar förtvivlat. När vi kommer närmare känner jag igen överste Rosso som står vid huvudentrén och ropar ut order bakom en vägspärr av armerade stadsjeepar. Julie sladdar in framför jeeparna och hoppar ur bilen. ”Rossy!” tjuter hon medan hon springer mot dörrarna med mig hack i häl. ”Släpp in oss, släpp in oss!”
Soldaterna höjer sina gevär och ser först på mig och sen på Rosso. Jag gör mig beredd på kulan som kommer att tränga in i mitt huvud och göra slut på allt det här. Men Rosso viftar till dem. De sänker sina vapen. Vi springer fram till dörrarna och soldaterna sluter kretsen kring oss och tar sikte på våra förföljare.
”Fröken Cabernet”, säger Rosso förbluffat. ”Har du redan räddat världen?”
”Inte riktigt”, flämtar hon. ”Stötte på lite problem.”
”Jag ser det”, säger han och överblickar armén av smutsiga gula människoben som närmar sig.
”De där kan ni ta hand om, va?”
”Jag tror det.” Han ser på när hans män fäller första anfallsvågen, och skyndar sig att fumligt ladda om innan nästa våg bryter in. ”Jag hoppas det.”
”Snälla, säg inte till pappa att vi är här.”
”Julie … vad håller du på med?”
Hon trycker hans ådriga hand. ”Det sa jag ju.”
Han öppnar den massiva porten på glänt. ”Beträffande din far kan jag inte garantera nåt. Han är … inte den jag brukade känna.”
”Vi får se vad som händer. Tack, Rossy.” Hon pussar honom på kinden och slinker in genom dörrspringan.
Jag tvekar vid tröskeln. Med handen på dörren stirrar Rosso på mig utan att jag kan tyda hans kisande blick. Jag stirrar tillbaka. Under tystnad öppnar han dörren och stiger åt sidan. Jag nickar åt honom och följer efter Julie in.
Än en gång smyger vi längs Arenagatornas råttfälla, flyktingar vart vi än tar vägen. Julie skyndar fram, läser av skyltar och byter målmedvetet gata. Hennes andning är ansträngd men hon ger sig inte tid att stanna upp och använda inhalatorn. Hon passar bättre ihop med mig i sitt nuvarande skick: blodig och smutsig, kläder i trasor och med pipande andetag.
”Vart … ska du?” frågar jag.
Hon pekar på jumbotronen. En bild på Noras ansikte blinkar på skärmen med följande text:
NORA GREENE
VÄPNAT ÖVERFALL
”Vi måste få tag i henne”, säger Julie. ”Vad som än händer, vill jag se till så att hon är med oss och inte sitter inlåst i omklädningsrummen.
Jag ser upp mot Noras enorma pixlade ansikte. Hennes gladlynta leende ser helt absurt ut på efterlysningen. ”Är det därför … vi kom tillbaks?” frågar jag Julies nacke. ”För henne?”
”Delvis.”
Ett svagt leende blir synligt i mitt ansikte. ”Du har … planer”, säger jag och försöker att låta insinuant så gott jag kan. ”Inte bara … hålla säker.”
”Jag trodde verkligen att jag var färdig med det här stället”, säger hon utan att stanna upp, och låter ämnet falla.
Vi håller oss i utkanten av Arenan och följer ytterväggen längs dess omkrets. De tjocka stödkablarna av stål, som är fastgjorda i betongen ovanför oss, dallrar som science fiction-lasers när byggnaderna vajar och knakar i blåsten. De leriga gatorna ligger öde. Väktarstyrkorna är förmodligen mangrant ute och tar hand om Benranglen, medan civilisterna hukar i sina bräckliga hus och väntar på att det ska vara över. Den tidiga kvällshimlen är disigt orange, med moln på hög höjd som krusar sig förbi solen. Det skulle nästan vara fridfullt om det inte vore för arméerna utanför, som låter sina skiljaktigheter höras genom väggen likt hänsynslösa grannar.
”Jag har en aning om var hon kan vara”, säger Julie och leder oss in genom en mörk dörröppning. ”Vi brukade hålla till inne i väggen när vi var yngre. Vi hängde i VIP-boxen och låtsades att vi var kändisar eller nåt. Världen hade i stort sett lagt av vid det laget, så det var kul att inbilla sig att vi fortfarande betydde nåt.”
Vi tar oss uppför flera långa trappor till en övre nivå. De flesta dörrar verkar vara förseglade, men Julie bryr sig inte om nån av dem. Hon hittar ett smalt hål i väggen som täckts över med plast, och där klämmer vi oss in genom en reva i tjejstorlek.
Vi är i vad som förefaller vara Arenans mest luxuösa box. Dyra läderfåtöljer ligger omkullvälta bredvid spruckna glasbord. Silverbrickor erbjuder klumpar med torkat mögel. På bardisken väntar glasen som tålmodiga pojkvänner bredvid kvarlämnade handväskor, omedvetna om att deras sällskap aldrig kommer tillbaka från damrummet.
Nora sitter framför det stora panoramafönstret som skjuter ut över Arenans golv, långt därifrån. Hon tar en klunk från vinflaskan hon håller och ler brett mot oss. ”Titta”, säger hon och pekar på jumbotronen där hennes ansikte blinkar fram. ”Jag är på TV.”
Julie rusar fram och ger henne en kram, utan att undgå att spilla ut lite vin. ”Är du okej?”
”Visst. Varför kom ni tillbaka?”
”Har du fattat vad som händer därute?”
Frågan interpunkteras av en granatexplosion långt borta.
”En massa skelett?”
”Stämmer. De förföljde mig och R hit. De jagar oss.”
Nora vinkar till mig. ”Hej, R.”
”Hej.”
”Lite vin? Mouton Rothschild årgång ’86. Jag skulle beskriva den som mumsig, med toner av jävligt god.”
”Nej tack.”
Hon rycker på axlarna och vänder sig till Julie igen. ”Jagar er? Varför då?”
”Vi tror att de vet vad vi försöker göra.”
En paus. ”Och vad försöker ni göra?”
”Vet inte riktigt. Rädda världen?”
Nora har precis samma ansiktsuttryck som Julie hade i går kväll, när hon pratade i telefon med M och fick höra en nyhet hon aldrig trott hon skulle få höra. ”Allvarligt?” säger hon och dinglar med vinflaskan.
”Visst.”
”Hur då?”
”Vi vet inte än. Vi bara försöker, helt enkelt. Vi kommer på det under tiden.”
I samma ögonblick slocknar jumbotronen och Arenans enorma takhögtalare sprakar till liv. En välbekant stämma dundrar ut över himlen som en galen gud.
”Julie. Jag vet att du är här. Nu får det vara slut på ditt vansinnesutbrott. Jag tänker inte låta dig sluta som din mor. Mjukt kött blir uppätet av hårda tänder. Hon dog för att hon vägrade att hårdna.”
Nere på marken under oss kan jag se de få återstående vakterna stirra upp mot högtalarna och utbyta osäkra blickar. De kan höra det på rösten. Det är nåt fel på deras överbefälhavare.
”Vår värld är under anfall. Det här kan vara den allra sista av våra sista dagar, men du kommer först för mig, Julie. Jag ser dig.”
Medan hans ord ekar genom högtalarna huttrar jag till och känner ögon i nacken, så jag vänder mig om. Allra längst bort på andra sidan Arenan kan jag nätt och jämnt uppfatta konturen av en man som står bakom glaset i det mörka kommentatorbåset och håller en mikrofon. Julie stirrar dystert hela vägen dit bort.
”När allt som är verkligt förfaller, är principen det enda som återstår, och jag tänker hålla fast vid den. Jag tänker återställa saker och ting till det som är rätt. Vänta, Julie. Jag är snart där.”
Högtalarna tystnar.
Nora räcker Julie vinflaskan. ”L’chaim”, säger hon tyst. Julie tar en klunk. Hon räcker den till mig. Jag tar en klunk. Vinets klara röda andar dansar runt i min mage, helt obekymrade av den ödesmättade stillheten i rummet.
¨Vad gör vi nu?” säger Nora.
”Jag vet inte”, fräser Julie innan Nora avslutat frågan. ”Jag vet inte.” Hon rycker åt sig flaskan från mig och tar en ny djup klunk.
Jag står framför panoramafönstret och blickar ut över gatorna och hustaken under oss, den där mikroskopiska parodin på välmående stadsmiljö. Jag är så trött på det här stället. De här trånga rummen och klaustrofobiska korridorerna. Jag behöver luft.
”Vi går till taket”, säger jag.
Båda tjejerna tittar på mig. ”Varför då?” säger Julie.
”För att … det är det enda stället som är kvar. Och för att jag gillar det.”
”Du har aldrig varit där”, säger Julie.
Jag ser henne i ögonen. ”Jo, det har jag.”
En lång tystnad uppstår.
”Då går vi upp”, säger Nora och blickar osäkert mellan Julie och mig. ”Det är förmodligen det sista ställe de letar på, så åtminstone … jag vet inte … vinner vi lite tid.”
Julie nickar utan att släppa mig med blicken. Vi färdas genom de mörka korridorerna, som blir allt mindre publikfriande och allt mer industriella medan vi går. Vägen slutar vid en stege. Vitt ljus strömmar ner från ovan.
”Kan du klättra upp för den här?” frågar Nora.
Jag fattar tag i stegen och häver mig upp på försök. Händerna skälver när de rör det kalla stålet, men förmågan finns där. Jag klättrar upp för nästa steg och tittar ner på tjejerna. ”Ja”, säger jag.
De kommer efter mig och jag tar mig upp, klättrande på en stege, steg för steg, som om jag gjort det hundratals gånger förut. Känslan av att dras upp mot dagsljuset av mina egna domnade händer gör mig ännu mer upprymd än rulltrapporna.
Vi kommer ut genom en taklucka och så är vi uppe på taket. De släta panelerna glimmar vita i solnedgången. Bärande balkar välver sig över oss likt skulpturer. Och där ligger filten, fuktig och kanske lätt möglig efter flera veckors regn, men den ligger precis där jag minns den, klarröd mot det vita taket.
”Herre min skapare … ”, viskar Nora när hon ser ut över den omgivande stan. Marken nedanför kryllar av skelett, som nu är betydligt överlägsna Väktarna till antalet. Har vi räknat helt fel? Har vi misstagit oss? I mitt inre kan jag höra hur Grigio triumferar när de bestiger väggarna och strömmar in genom portarna för att döda varenda en. Drömmare. Löjliga barnungar. Dansande grinande klantskallar. Här har ni er sköna nya värld. Er sockersöta fromma förhoppning. Hur smakar blodet när det droppar från strupen på var och en ni hållit kär?
Perry! ropar jag i mitt inre. Är du där? Vad ska vi göra?
Min röst ekar som en bön i en mörk katedral. Perry förblir tyst.
Jag ser hur skeletten dödar och sätter i sig ännu en soldat, sen vänder jag mig bort. Jag stänger ute skriken, explosionerna, de komprimerade smällarna från krypskyttarna på raden precis under oss. Jag stänger ute skelettens brummande, trots att det växt till en väldig kör som dånar ut i stereo från alla håll. Jag stänger ute alltsammans och slår mig ner på den röda filten. Medan Nora vankar av och an på taket och tittar på striden, går Julie långsamt fram till filten och sätter sig bredvid mig. Hon kör upp knäna mot bröstet och så tittar vi tillsammans bort mot horisonten. Vi kan se bergen. De är blåa som havet. De är ljuvliga.
”Den här smittan … ”, säger Julie väldigt stilla. ”Den här förbannelsen … jag tror jag vet var den kommer från.”
Över oss tänjer de tunna rosa molnen ut sig i vackert formade virvlar. En isande kall vind viner över taket och får oss att kisa.
”Jag tror inte det kommer från nån förtrollning eller virus eller radioaktiv strålning. Jag tror det har ett djupare ursprung. Jag tror att det kommer från oss.”
Vi sitter tätt tillsammans, skuldra vid skuldra. Hon känns kall. Som om hennes värme drog sig inåt, kurade ihop sig långt inne i henne för att undvika den förintande vinden.
”Jag tror att vi malde ner oss själva genom århundradena. Begravde oss under girighet och hat och alla andra synder vi kunde hitta ända tills våra själar till slut hamnade på universums absoluta botten. Och då krafsade de hål rätt genom botten och hamnade på … nåt mörkt ställe.”
Jag kan höra kuttrande duvor under takskägget. Långt bort leker stararna i skyn, rätt oberörda av att vår löjliga civilisation står inför slutet.
”Vi släppte lös det. Vi rotade oss igenom havsbotten och oljan bröt fram, svärtade ner oss och drog fram vår inre sjukdom i ljuset där alla kunde se den. Och nu är vi här, i det här förtorkade kadavret till värld, och vi ruttnar stående tills det enda som är kvar är benen och flugornas surr.”
Under oss skakar taket. Med ett dovt malande muller börjar hela den väldiga stålytan röra sig när taket börjar stängas för att skydda människorna därinne från vad som snabbt håller på att utvecklas till en regelrätt invasion. Från stegen hörs skramlande fotsteg på väg upp mot oss, samtidigt som taket stängs igen med ett dån. Nora drar upp Grigios pistol ur handväskan och rusar mot takluckan.
”Vad ska vi göra, R?” Till slut tittar Julie på mig. Rösten är skakig och ögonen irriterade men hon släpper inte fram tårarna. ”Är det korkat att tro att vi kan göra nåt? Du fick mig att börja hoppas igen, men här är vi, och nu tror jag att det har blivit dags för oss att dö. Så vad ska vi göra?”
Jag ser in i Julies ansikte. Inte bara på, utan in i. Varenda por, varenda fräken, vartenda fjun. Och lagren därunder. Köttet och benen, blodet och hjärnan, hela vägen ner till den okända energi som spinner i hennes kärna, livskraften, själen, den lågande viljan som gör henne till nånting mer än kött, som flödar genom varje cell och förenar miljoner av dem så att de tillsammans utgör henne. Vem är hon, den här tjejen? Vad är hon? Hon är allt. Hennes kropp innehåller livets hela historia, bevarad i kemisk form. Hennes sinne innehåller universums hela historia, bevarad i form av smärta, glädje och sorg, hat och hopp och dåliga vanor, varenda tanke om Gud, dåtid-nutidframtid, bevarad och upplevd och önskad på samma gång.
”Vad ska vi göra?” bönar hon och gör mig förvirrad med sina ögon, de oändliga oceanerna som regnbågshinnorna rymmer. ”Vad finns kvar för oss?”
Jag har inget svar att ge. Men jag ser in i hennes ansikte, hennes bleka kinder, hennes läppar som är röda av liv och mjuka som ett småbarns, och jag inser att jag älskar henne. Och om hon är allt, så kanske det räcker som svar.
Jag drar Julie tätt intill mig och kysser henne.
Jag trycker hennes läppar mot mina. Jag trycker hennes kropp mot min. Hon slår armarna om halsen på mig och håller mig hårt. Vi kysser varandra med öppna ögon, stirrar in i varandras pupiller och djupen som öppnar sig i dem. Våra tungor smakar på varandra, saliven flödar och Julie biter mig i läppen. Jag känner hur döden i mig vaknar till, hur anti-livet väller upp mot hennes glödande celler för att släcka dem. Men jag hejdar det vid tröskeln. Jag håller tillbaka det och slår ner det och jag känner hur Julie gör samma sak. Tillsammans håller vi fast detta ursinniga monster i ett obevekligt grepp, beslutsamt och ursinnigt pressar vi ner det och så händer nåt. Det förändras. Det vänder och vrider och skruvar sig ut och in. Det blir nånting helt annorlunda. Nånting nytt.
En svallvåg av extatisk plåga sköljer över mig och vi backar flämtande undan från varandra. Mina ögon värker med en djup, borrande smärta. Jag ser på Julies ögon och upptäcker att hennes regnbågshinnor skimrar. Det rycker i fibrerna, och de börjar skifta färg. Klar himmelsblå tonar bort i blygrått – men tvekar så, fladdrar till och återkommer glimmande som guld. En strålande nyans av solskensgult som jag aldrig sett på nån enda mänsklig varelse. Samtidigt som detta händer, flammar mina bihålor upp av en helt ny lukt, nånting som påminner om de Levandes livsgnista men samtidigt skiljer sig helt från den. Det kommer från Julie, det är hennes doft men också min. Den väller ut från oss som en explosion av feromoner, så mäktig att den nästan går att se.
”Vad …”, viskar Julie och stirrar på mig med halvöppen mun, ”… var det som hände nu?”
Jag ser mig om, för första gången sen vi satte oss ner på den här filten, och upptäcker världen omkring mig. Nånting har förändrats på marken nedanför. Skelettens härskaror har slutat rycka fram. De står fullständigt orörliga. Och det är svårt att säga på det här avståndet, men det ser ut som om alla tittar rätt på oss.
”Julie!”
Rösten bryter den kusliga tystnaden. Där står Grigio framför luckan till stegen, bakom honom kommer Rosso klampande, han andas tungt och håller ögonen på Grigio. Nora sitter lutad mot luckan med händerna låsta vid stegen med handklovar och de bara benen spretande på det kalla ståltaket.
Grigios käkmuskler är så spända att de ser ut att kunna spricka när som helst. När Julie vänder sig om och han får syn på hennes förvandlade ögon, låser sig hela hans kropp. Jag kan höra hur han gnisslar tänder.
”Överste Rosso”, säger han med den torraste röst jag nånsin hört. ”Skjut dem.”
Ansiktet är askfärgat, huden torr och flagig.
”Pappa”, säger Julie.
”Skjut dem.”
Rossos blick far mellan Julie och hennes pappa. ”Hon är inte smittad, sir. Jag är inte ens säker på att pojken är smittad. Titta på deras ögon, de är –”
”De är smittade!” skäller Grigio. Man kan se tändernas konturer under hans åtstramade läppar. ”Det är så här infektionen överförs! Det är så här det går till! Det finns ingen –” Han sväljer resten av orden som om han bestämt sig för att han har sagt nog.
”Sir …”, säger Rosso.
Grigio drar pistolen och siktar på sin dotter.
”John!” Rosso tar tag i Grigios arm och bryter ner den medan han försöker få tag i pistolen. Med intränad precision vrider Grigio till Rossos handled och knäcker den, varpå han ger honom ett hårt slag i revbenen. Den gamle mannen faller ner på sina knän.
”Sluta, pappa!” skriker Julie, och till svar spänner han hanen och tar sikte på nytt. Hans ansikte är helt tomt och uttrycker absolut ingenting. Bara hud som spänts över ett kranium.
Rosso hugger kniven i vristen på honom.
Grigio skriker inte till eller ger ifrån sig nån annan synbar reaktion. Men benet ger vika under honom och han snubblar bakåt. Han kanar nerför det brant sluttande taket, vrider sig och rullar runt och försöker förgäves få grepp om nånting på den glatta metallytan. Pistolen snurrar förbi honom och faller över kanten, och han är nära att följa efter – men han stannar upp. Händerna klänger sig fast vid kanten av taket medan resten av kroppen dinglar över avgrunden. Allt jag ser är fingrarna med vitnade knogar och ansiktet, spänt av ansträngning men fortfarande kusligt lugnt.
Julie springer fram för att hjälpa honom, men lutningen är för brant och hon börjar halka. Hon kryper ihop och stirrar hjälplöst på sin pappa.
Så händer nåt besynnerligt. Medan Grigios magra händer klamrar sig fast vid kanten dyker en helt ny uppsättning fingrar upp och klämmer tag i hans. Men de fingrarna saknar hull. De är bara torra ben, gulnade och brunfärgade av damm och ålder och uråldrigt blod från uråldriga mord. De tar tag i taket, gräver sig fast i metallen och upp häver sig ett grinande, brummande skelett.
Det är inte snabbt. Det gör inga språng eller ruscher. Det rör sig makligt, helt utan den obevekliga blodtörstiga handlingskraften som förföljde oss genom stan. Och trots det desperata i den hetsjakten så verkar skelettet inte ha bråttom att få tag i mig eller Julie nu. Det tycks inte ens ha lagt märke till oss. Det lutar sig fram för att hugga klorna i Grigios skjorta och släpar upp honom på taket. Grigio kämpar för att resa sig upp, och skelettet häver upp honom på fötter igen.
Grigio och skelettet iakttar varandra på några centimeters avstånd.
”Rossy!” skriker Julie. ”För helvete skjut det!”
Rosso kippar efter andan, håller sig om handleden och bröstkorgen utan att kunna röra sig. Stumt ber han Julie om förlåtelse, inte bara för det här sveket utan för alla tidigare svek som lett fram till det. Alla år han visste utan att göra nåt åt det.
Skelettet tar ett vänligt och ömsint tag i armen på Grigio, som om det skulle föra ut honom i dansen. Sen drar det honom till sig, stirrar honom djupt i ögonen och biter honom i axeln.
Julie skriker gällt, men alla andra är stumma av häpnad. Grigio kämpar inte emot. Hans ögon är uppspärrade och febriga, men hans ansikte är en intetsägande mask när varelsen börjar tugga i sig honom med långsamma, nästan sensuella bett. Köttbitar faller genom dess gapande käke och slår i taket.
Jag är lamslagen. Stel av fasa stirrar jag på Grigio och skelettet och försöker att förstå vad det är jag bevittnar. De balanserar på kanten av taket, deras silhuetter avtecknar sig mot den glödande kvällshimlens rosa moln och sjukligt orangea dis, och i det verklighetsfrämmande ljuset är det omöjligt att urskilja vem som är vem. Ben slukar ben.
Julie spurtar fram till luckan. Hon plockar upp Noras pistol och siktar på skelettet. Äntligen tittar det på henne, äntligen erkänner det vår närvaro och lutar skallen bakåt för att ge ifrån sig ett rytande, ett genomträngande läte som kunde komma från domedagstrumpeterna, rostiga och trasiga och för evigt ostämda.
Julie skjuter. De första skotten missar helt och hållet, sen sliter hennes kulor av ett revben, ett nyckelben, ett höftben.
”Julie.”
Hon hejdar sig med pistolen skakande i händerna. Hennes pappa stirrar mot henne med tom blick medan kroppen töms på blod. ”Förlåt mig”, mumlar han lågt.
”Knuffa bort den, pappa! Kämpa emot!”
Grigio blundar och säger:
”Nej.”
Skelettet flinar mot Julie och biter strupen av hennes far.
Julie skriker med all den ångest och det ursinne som hennes misshandlade unga hjärta rymmer, och skjuter ett skott till. Varelsens skalle försvinner i ett moln av damm och benskärvor. Den vacklar bakåt och stupar över kanten på taket, med fingrarna ännu begravda i Grigios axlar.
Grigio gör den sällskap.
De faller tillsammans, hopslingrade, och i luften skakar Grigios kropp i kramper. Förvandlas. Det som är kvar av hans kött skalas bort i vinden, torra slamsor som driver bort som askflagor, och lämnar kvar de nakna benen, och till slut kan jag läsa budskapet som står skrivet i de benen. En varning som är ristad i varje lårben, varje överarmsben, varje trevande mellanhandsben:
Det här är farsoten. Det här är smittan. Så kraftig nu, så djupt rotad och med en glupande aptit på själar, nu nöjer den sig inte längre med att invänta döden. Nu griper den efter det den vill ha och bara tar det.
Men det har fattats ett beslut idag. Vi vill inte bli bestulna. Vi tänker hålla hårt i det som är vårt, hur smittan än drar i det. Vi tänker kämpa emot.
På marken nedanför tittar Benranglen på när Grigios kvarlevor rasar ner på jorden och splittras. De stirrar på resterna på marken, dessa vita små skärvor, trasiga och betydelselösa. Utan att det går att utläsa mål eller mening av deras rörelser … går de sin väg, på en och samma gång. Några går i cirklar, andra dunsar in i varandra, men så småningom skingras de och försvinner in bland husen och träden. Jag känner en liten ilning komma krypande. Vad är det för signal de tagit emot? Har det trumpetats ut ett meddelande som ekar i deras tomma skallar, mellan de där benens fall och den underliga nya energin som pulserar ut som radiovågor från det här taket? Ett tillkännagivande att deras tid är slut?
Julie låter pistolen falla ur händerna. Hon makar sig försiktigt fram till kanten på taket och kryper ihop där med blicken på benhögen nedanför. Hennes ögon är rödkantade men än har tårarna inte kommit. Det enda som hörs på taket är ljudet av vinden, som slår i de trasiga resterna av delstatsflaggor och nationsflaggor. Rosso betraktar Julie ett ögonblick, så låser han upp Noras handbojor och hjälper henne på fötter. Nora gnider handlederna och de utbyter en blick som gör alla ord överflödiga.
Julie tar sig fram till oss med vimmelkantiga släpande steg. Rosso vidrör hennes axel. ”Julie, jag beklagar verkligen.”
Hon snörvlar och tittar på sina fötter. ”Det är ingen fara med mig.” Rösten är som ögonen, rå och utvriden. Nu när jag har den förmågan, vill jag sköta gråtandet åt henne. Julie har blivit föräldralös, men hon är så mycket mer än den hemlösa stackare som ordet låter ana. Så småningom kommer sorgen att hinna ikapp henne och kräva sitt, men för stunden är hon tillsammans med oss, levande och upprätt och stark.
Rosso för sin vänstra hand genom håret på henne och lägger en lock tillrätta bakom örat. Hon trycker hans valkiga hand mot kinden och ger honom ett svagt leende.
Rosso vänder sig till mig. Jag ser hur blicken far från sida till sida och granskar mina regnbågshinnor. ”Var det Archie du hette?”
”Bara R.”
Han sträcker ut handen mot mig, och efter ett ögonblicks förvirring sträcker jag ut min tillbaka. Rosso skakar min hand, och grimaserar bistert när hans egen brutna handled gör sig påmind. ”Jag kan inte riktigt förklara varför”, säger han, ”men det är verkligen spännande att träffa dig, R.”
Han går tillbaka till luckan.
”Ska vi ha ett stormöte i morgon?” frågar Nora.
”Jag ska tillkännage det så fort jag kommit ner för den här stegen. Vi har en del akuta ärenden att ta hand om.” Han blickar ut över skelettarméns reträtt. ”Och jag skulle verkligen vilja höra er version av vad i helvete det var som hände idag.”
”Vi har kanske några teorier”, säger Nora.
Rosso tar sig nerför stegen och håller sig försiktigt i vänsterhanden. Nora tittar på Julie. Julie nickar. Nora ler mot henne och sen mot mig, och så försvinner hon genom luckan.
Vi är ensamma på taket. Julie kisar upp mot mig, granskar mig som om det var första gången hon såg mig. Så spärrar hon upp ögonen och drar häftigt efter andan. ”Å herregud”, säger hon. ”R, du …” Hon sträcker sig upp och drar av plåstret från min panna. Hon vidrör stället där hon knivhögg mig dan då vi träffades för första gången, förra månaden för en evighet sen.
Hennes finger blir rött.
”Du blöder!”
När hon säger det lägger jag märke till flera saker. Vassa styng av smärta över hela kroppen. Jag har ont. Jag känner över hela kroppen och upptäcker att kläderna är kladdiga av blod. Inte den där döda svarta oljan som brukade täppa igen mina ådror. Utan ljust, klart, levande rött blod.
Julie trycker handen så hårt mot mitt bröst att det nästan kan räknas som kung fu. Mot hennes handflata kan jag känna det. Nånting som rör sig djupt inne i mig. En puls.
”R!” halvt skriker Julie. ”Jag tror … att du lever!”
Hon kastar sig över mig, slingrar sig om mig och klämmer så hårt att det knakar i mina halvläkta ben. Hon kysser mig igen och smakar på det salta blodet från min underläpp. Hennes värme strålar in i min kropp och känslorna stormar över mig när min egen värme äntligen möter hennes.
Julie blir stilla. Hon släpper mig och drar sig undan en smula med blicken i marken. Ett undrande leende smyger sig fram.
Jag tittar ner på mig själv fast jag inte behöver. Jag känner det. Mitt varma blod dunkar genom kroppen, översvämmar blodkärl och lyser upp celler som fyrverkerierna den fjärde juli. Jag kan känna upprymdheten hos varenda atom i mitt kött, överflödande av tacksamhet för den andra chans som de aldrig trodde att de skulle få. En chans att börja om på nytt, att leva rätt, älska rätt, att flamma upp i ett lågande moln och aldrig mer låta sig begravas i leran. Jag kysser Julie för att dölja det faktum att jag rodnar. Ansiktet är lågande rött och tillräckligt varmt för att smälta stål.
Okej, kadavret, säger en röst i mitt inre och jag känner en ryckning i magen, mer som en vänlig knuff än en spark. Jag är ledsen att jag inte kunde vara här när du utkämpade din strid, jag var upptagen av min egen. Men vi vann ju, eller hur? Det känner jag. Det finns en darrning i våra ben, det skälver som om själva jorden tar ny fart och snurrar iväg bort i okända omloppsbanor. Läskigt, eller hur? Men säg nånting fantastiskt som inte kändes läskigt till en början?
Jag vet inte vad nästa sida innehåller för din del, men vad det än handlar om så lovar jag för egen del att inte låta det gå åt helvete. Jag ska inte gäspa mig till sömns mitt i en mening och gömma alltsammans i en byrålåda. Inte den här gången. Slit bort alla dammiga yllefiltar av apati och antipati och cynisk förtorkning. Det är livet jag vill ha, i all dess korkade kladdiga ofärdighet.
Okej.
Okej, R.
Nu börjar det.