DE NJUTNINGAR ANVÄNDNINGEN av en papperskniv skänker hänför sig till känseln, hörseln, synen och framför allt till den mentala sfären. Framskridandet i läsningen föregås av en gest som passerar tvärs igenom bokens materiella fasthet för att ge dig tillträde till dess immateriella kärna. Efter att ha trängt in mellan bladen nerifrån, rör sig knivbladet med kraft uppåt och öppnar ett vertikalt snitt i en löpande följd av hugg, som tar upp kampen med fibrerna, en efter en, och mejar ner dem – det goda pappret tar med ett glatt och vänskapligt knastrande emot denne förste besökare, som förebådar oräkneliga vändningar av sidor rörda av vinden eller av blicken – större motstånd bjuder det horisontella vecket, speciellt om det är dubbelt, för det kräver en allt annat än bekväm bakvänd rörelse och här uppstår ett ljud av undertryckt sargande, med mörkare toner. Bladkanten hackas sönder och visar fram den fibriga väven; ett tunt hyvelspån – en »hårlock« – lösgör sig, en anblick lika intagande som vågskummet vid strandkanten. Att bana dig väg genom barriären av sidor med svärdshugg blir förknippat med tanken på allt vad ett ord innehåller och döljer: du tränger dig fram genom läsningen, som genom en tät skog.
Romanen du håller på och läser vill visa dig en gripbar, välfylld, detaljerad värld. Försjunken i läsningen för du mekaniskt papperskniven genom bokens djup: du har ännu inte kommit till slutet av första kapitlet i läsningen men i uppskärningen har du redan kommit mycket långt. Och det är då, när din uppmärksamhet är som mest på helspänn, som du vänder bladet mitt i en avgörande mening och finner framför dig två blanka sidor.
Förvirrad betraktar du den där vitheten, grym som ett sår, nästan i hopp om att det är din syn som har bländats och projicerat en ljusfläck på boken, från vilken trycksvärteskriftens zebrarandiga rektangel efter hand åter ska komma i dagen. Men nej, det är verkligen en obefläckad vithet som råder på de två trycksidorna mittemot varandra. Du vänder blad igen och finner två sidor tryckta som sig bör. Du fortsätter att bläddra i boken: två blanka sidor omväxlande med två tryckta. Blanka; tryckta; blanka; tryckta och så vidare ända till slutet. Bokens ark har tryckts bara på en sida och sen vikts och bundits som om de vore fullständiga.
Denna roman, så starkt sammanflätad av känslor, visar sig alltså plötsligt vara söndersliten av bottenlösa avgrunder, som om anspråket att återge livets fullödighet avslöjade den underliggande tomheten. Du försöker hoppa över gapet, ta upp historien igen genom att gripa tag i den prosaflik som kommer efteråt, sönderhackad liksom kanten på bladen som pennkniven skurit upp. Du känner inte längre igen dig: personerna är ändrade, miljöerna, du förstår inte vad det handlar om, du hittar namn på personer du inte känner till: Hela, Casimir. Du börjar misstänka att det rör sig om en annan bok, kanske den riktiga polska romanen Utanför Malborks bebyggelse medan början du läste hörde till ytterligare en annan bok, Gud vet vilken.
Du tyckte nog också att namnen inte lät utpräglat polska: Brigd, Gritzvi. Du har en bra atlas, mycket detaljerad och slår upp i namnförteckningen: Pëtkwo, som borde vara ett viktigt centrum och Aagd som skulle kunna vara en flod eller en sjö. Du återfinner dem i ett avlägset slättland i norr som genom krig och fredsfördrag successivt tilldelats olika stater. Kanske även Polen? Du tittar i ett uppslagsverk, en historisk atlas; nej, Polen har inget med saken att göra; under mellankrigsperioden var den här zonen en oberoende stat: Cimmerien, huvudstad Örkko, språk cimmeriska, tillhörande den botno-ugriska språkgruppen. Ordet »Cimmerien« i uppslagsverket slutar med några föga uppmuntrande meningar: »I de följande territorieuppdelningarna mellan de mäktiga grannarna raderades snart den unga nationen ut från den geografiska kartan; urinvånarna skingrades; det cimmeriska språket och den cimmeriska kulturen slutade utvecklas.«
Du vill genast söka upp Läsarinnan, fråga om hennes exemplar är likadant som ditt, delge henne dina gissningar, den information du inhämtat … Du letar i din anteckningsbok efter numret du skrev ner bredvid hennes namn när ni presenterade er för varandra.
– Hallå, Ludmilla? Har ni sett att det är en annan roman men att den här också, åtminstone mitt exemplar…
Rösten i andra änden av tråden är hård, lite ironisk. – Hör på, jag är inte Ludmilla. Jag är hennes syster, Lotaria. (Visst ja, hon hade sagt till dig: »Om inte jag svarar, så är min syster där.«) Ludmilla är inte inne. Vad var det ni ville?
– Det var bara om en bok … Men det spelar ingen roll, jag ringer igen…
– Var det om en roman? Ludmilla har alltid näsan begravd i en roman. Vad heter författaren?
– Jo, det är en polsk roman som hon också håller på och läser. Jag ville utbyta lite intryck; den är av Bazakbal.
– Hur är polacken?
– Jag tycker inte den verkar så dum…
Nej, du förstod inte. Lotaria vill veta vilken ställning författaren intar med hänsyn till Tendenserna i det Samtida Tänkandet och Problemen Som Kräver En Lösning. För att göra uppgiften enklare för dig ger hon dig en rad namn på Stora Mästare bland vilka du ska placera honom.
Du får återigen samma känsla som när pennkniven slog upp de blanka sidorna framför ögonen på dig. – Jag kan inte säga så precis. Ni förstår, jag är inte ens säker på titeln eller på författaren. Ludmilla kan berätta för er: det är en ganska komplicerad historia.
– Ludmilla läser den ena romanen efter den andra men hon klargör aldrig problemen för sig. Det tycker jag är ett väldigt slöseri med tid. Tycker inte ni det?
Om du börjar diskutera slipper du inte loss mer. Hon är redan i färd med att bjuda in dig till ett seminarium på universitetet, där man analyserar böcker enligt alla Medvetna och Undermedvetna Koder och där alla Tabun, påtvingade av dominerande Kön, Klass och Kultur har avlägsnats.
– Går Ludmilla också dit?
Nej, Ludmilla tycks inte delta i systerns aktiviteter. Däremot räknar Lotaria med att du kommer.
Du föredrar att inte kompromettera dig: – Jag får se, jag ska försöka titta in, jag kan inte lova något. Skulle ni kunna säga till er syster att jag har ringt så länge, är ni snäll … Eller det spelar ingen roll, jag ringer igen. Tusen tack. Det räcker, lägg på nu.
Men Lotaria håller dig kvar: – Hör på, det är ingen idé ni ringer hit igen, Ludmilla bor inte här, det gör jag. Ludmilla ger alltid mitt telefonnummer till personer hon bara känner lite grann, hon säger att jag håller dem på avstånd…
Du tar illa vid dig. En till kalldusch: boken som verkade så lovande avbryts; telefonnumret som du också trodde var början till något är en återvändsgränd med den där Lotaria som till varje pris ska hålla förhör med dig…
– Åh, jag förstår … Ursäkta då.
– Hallå? Åh, är ni herrn som jag träffade i bokhandeln? En annorlunda röst, hennes röst, har lagt beslag på telefonen. – Ja, det är Ludmilla. Har ni också blanka sidor? Det var vad man kunde vänta sig. En till fälla. Just nu när det började bli spännande, när jag ville läsa mer om Ponko, om Gritzvi…
Du är så glad att du inte längre kan få fram ett vettigt ord. Du säger: – Zwida…
– Hur sa?
– Jo, Zwida Ozkart! Jag skulle vilja veta vad som händer mellan Gritzvi och Zwida Ozkart … Var det här inte precis en sådan roman som ni tycker om?
En paus. Sen börjar Ludmilla tala långsamt igen som om hon försökte uttrycka något tämligen odefinierbart: – Jo, det är sant, jag tycker mycket om den … Men jag skulle vilja att det jag läser inte vore helt närvarande, till den grad kompakt att man kan ta på det utan att man anar närvaron av något annat man ännu inte vet vad det är, tecknet på jag vet inte vad…
– Ja, om man ser det på det viset så tycker jag också…
– Även om, det ska inte förnekas, det finns ett inslag av mysterium här också…
Och du: – Nåväl, lyssna, mysteriet är enligt mig följande: det rör sig om en cimmerisk roman, just precis, cim-me-risk, inte alls polsk, författaren och titeln måste vara felaktiga. Förstår ni ingenting? Hör på här. Cimmerien, 340000 invånare, huvudstad Örkko, huvudsakliga naturtillgångar: torv med biprodukter, asfaltsblandningar. Nej, det här står inte i romanen … En tyst paus, från din sida och från hennes. Kanske håller Ludmilla handen över luren medan hon frågar systern till råds. Den människan är fullt kapabel att ha sina egna idéer om Cimmerien. Gud vet vad hon kan komma med; var på din vakt.
– Hallå, Ludmilla…
– Hallå.
Din röst blir varm, övertalande, påträngande: – Hör på Ludmilla, jag måste träffa er, vi måste prata om det här, om dessa omständigheter, sammanträffanden, motstridande uppgifter. Jag skulle vilja träffa er genast, var är ni, var nånstans passar det er att vi möts, jag är där på momangen.
Och hon, hela tiden lika lugn: – Jag känner en professor som undervisar i cimmerisk litteratur på universitetet. Vi skulle kunna gå och be honom om hjälp. Vänta så ska jag ringa och fråga när han kan ta emot oss.
Och så är du på universitetet. Ludmilla har underrättat professor Uzzi-Tuzii om ert besök på hans institut. I telefonen verkade han mycket glad över att ställa sig till förfogande åt någon som intresserar sig för cimmeriska författare.
Du skulle ha föredragit att träffa Ludmilla någon annanstans först, du kunde åkt och hämtat henne hemma och kört henne till Universitetet. Du föreslog henne det i telefon men hon tackade nej, du behöver inte besvära dig, vid den tiden är hon redan i de trakterna i andra ärenden. Du envisas med att du inte hittar, att du är rädd att gå vilse i Universitetets labyrinter, är det inte bättre att träffas på ett kafé, en kvart innan? Det passade henne inte heller: ni skulle ses direkt på plats, »på botno-ugriska språk«, alla vet var det ligger, det är bara att fråga. Vid det här laget har du förstått att Ludmilla, sitt mjuka sätt till trots, är en som tycker om att ta situationen i egna händer och bestämma allt själv: du kan bara följa henne.
Du anländer punktligt till Universitetet, banar dig väg bland ungdomarna som sitter på trappan, tittar dig förvirrat omkring bland de stränga väggarna som studenters händer prytt med enorma inskrifter i stora bokstäver och med detaljerade graffiti, på samma sätt som grottmänniskorna kände behov av att göra på grottornas kalla väggar för att behärska deras ångestladdade minerala främlingskap, bli förtroliga med dem, föra över dem till sitt eget inre rum, foga samman dem med det upplevdas påtaglighet. Läsare, jag känner dig alltför lite för att veta om du rör dig med likgiltig säkerhet inuti ett Universitet eller om gamla trauman eller genomtänkta val gör att ett universum av lärjungar och lärare tycks som en mardröm för din känsliga och kloka själ. Hur som helst känner ingen till Institutet du söker, från källarvåningen skickar de dig tillbaka till fjärde våningen, du öppnar hela tiden fel dörr, drar dig förvirrad tillbaka, det är som att ha gått vilse i boken med de blanka sidorna och inte kunna ta sig ut igen.
En ung gänglig man i lång tröja kommer fram. Så fort han får syn på dig, pekar han på dig med ett finger och säger: – Du väntar på Ludmilla!
– Hur vet ni det?
– Jag förstod det. Ett ögonkast räcker.
– Är det Ludmilla som skickat er?
– Nej, men jag strövar alltid omkring överallt, möter först den ene, sen den andre, hör en sak här och ser en sak där och lägger sen ganska naturligt ihop ett och ett.
– Vet ni vart jag ska gå också?
– Om du vill kan jag följa dig till Uzzi-Tuzii. Antingen är Ludmilla redan där eller så kommer hon försent.
Denne öppne och välinformerade yngling heter Irnerio. Du kan dua honom, eftersom han redan gör det.
– Är du en av professorns elever?
– Jag är inte alls nån elev. Jag vet var det är, för jag brukade gå dit och hämta Ludmilla.
– Då är det hon som går där?
– Nej, Ludmilla letar alltid efter ställen där hon kan gömma sig.
– För vem då?
– Åh, för alla.
Irnerios svar är hela tiden lite svävande men det verkar som om det framför allt är sin syster Ludmilla försöker undvika. Om hon inte kommit punktligt till vårt möte, är det för att inte stöta samman i korridorerna med Lotaria som har sitt seminarium vid den tiden.
Av egen erfarenhet är du i stället av den åsikten att systrarnas oförenlighet har sina undantag, åtminstone vad beträffar telefonen. Du borde få den här Irnerio att prata lite mer, se om han verkligen vet så mycket som han ger sken av.
– Är du vän till Ludmilla eller Lotaria?
– Till Ludmilla så klart. Men jag kan prata även med Lotaria.
– Kritiserar hon inte böckerna du läser?
– Jag? Jag läser inte böcker! säger Irnerio.
– Vad läser du då?
– Ingenting. Jag har lyckats så bra med att vänja mig vid att inte läsa, att jag inte ens läser sådant som av en slump hamnar mitt framför näsan på mig. Det är inte lätt: vi får lära oss att läsa som barn och blir för hela livet slavar under all skriven smörja vi får slängd framför ögonen. Även för mig innebar det kanske en viss ansträngning, i början, att lära mig att inte läsa men nu är det något alldeles naturligt för mig. Hemligheten ligger i att inte dra sig för att titta på de skrivna orden, man ska tvärtom titta intensivt på dem, ända tills de försvinner.
Irnerios ögon har stora, klara och rörliga pupiller; det är ögon som ingenting tycks undgå, som ögonen hos en som vuxit upp i skogen och ägnat sig åt jakt och insamlande.
– Men varför kommer du hit till Universitetet, kan du förklara det för mig?
– Varför skulle jag inte det? Här kommer det och går folk, man träffas, man pratas vid. Det är därför jag kommer hit, vad som driver de andra vet jag inte.
Du försöker föreställa dig hur världen kan te sig, den här världen tät av skrift som omger oss från alla håll, för en som har lärt sig att inte läsa. Och samtidigt frågar du dig vilket band det kan finnas mellan Läsarinnan och IckeLäsaren och plötsligt tycks det dig att det är just deras avstånd som håller dem samman och du kan inte undertrycka en känsla av svartsjuka.
Du skulle vilja utfråga Irnerio ytterligare men via en liten sidotrappa har ni kommit fram till en låg dörr med skylten »Institutet för botno-ugriska språk och litteraturer«. Irnerio knackar hårt på dörren, säger »Hej« till dig och lämnar dig där.
En springa öppnas, knappt det. Att döma av kalkfläckarna på dörrposten och av skärmmössan som sticker fram ovanför en arbetsjacka fodrad med fårull, får du intrycket att lokalen är stängd för reparation och att det finns endast en målare eller en städare därinne.
– Träffas professor Uzzi-Tuzii här?
Blicken som säger ja under skärmmössan är annorlunda än den du väntar dig hos en målare: ögon hos en som gör sig beredd att hoppa över ett bråddjup och i tankarna projicerar sig till andra sidan, genom att stirra rakt framför sig och undvika att titta nedåt eller åt sidorna.
– Är det ni? frågar du, fastän du förstått att det inte kan vara någon annan än han.
Den lille mannen vidgar inte springan. – Vad vill ni?
– Ursäkta mig, det gällde en upplysning … Vi ringde er … Fröken Ludmilla … Är fröken Ludmilla här?
– Här finns ingen fröken Ludmilla … säger professorn och tar ett steg tillbaka och pekar på de fullproppade hyllorna vid väggarna, med oläsliga namn och titlar på ryggarna och framsidorna, som en snårig häck utan springor. – Varför söker ni efter henne hos mig? Och medan du kommer ihåg vad Irnerio hade sagt, att detta var ett ställe för Ludmilla att gömma sig på, verkar Uzzi-Tuzii med gesten syfta på arbetsrummets knapphet, som för att säga: »Varsågod och leta om du tror hon finns här«, som om han kände behov av att försvara sig mot misstanken att hålla Ludmilla gömd därinne.
– Vi skulle kommit tillsammans, säger du för att det inte ska råda några missförstånd.
– Varför är hon inte med er då? genmäler Uzzi-Tuzii och även denna anmärkning, som för övrigt är helt logisk, görs i en misstänksam ton.
– Hon kommer snart … försäkrar du men du säger det med ett nästan frågande tonfall, som om du bad Uzzi-Tuzii om bekräftelse på Ludmillas vanor, vilka du inte vet någonting om medan han kanske vet bra mycket mer. – Ni känner Ludmilla, eller hur?
– Jag känner … Varför frågar ni … Vad är det ni vill veta … säger han nervöst. – Är ni intresserad av cimmerisk litteratur eller … och det verkar som om han vill säga: « … eller av Ludmilla?« men han avslutar inte meningen; och i ärlighetens namn borde du svara att du inte längre kan skilja mellan ditt intresse för den cimmeriska romanen och ditt intresse för Läsarinnan av romanen. Professorns reaktion vid namnet Ludmilla, tillsammans med Irnerios förtroenden kastar vid det här laget ett mystiskt ljus omkring sig, skapar runt Läsarinnan en oroande nyfikenhet som inte är olik den som binder dig vid Zwida Ozkart, i romanen vars fortsättning du söker och också vid fru Marne, i romanen du hade börjat läsa dagen innan och tillfälligt lagt åt sidan och här är du nu i full färd med att följa efter dessa skuggor, alla på en gång, både dem från fantasin och dem från levande livet.
– Jag ville … vi ville fråga er om det finns en cimmerisk författare som…
– Sätt er, säger professorn, plötsligt lugn igen eller snarare återigen gripen av en mer stabil och ihållande oro som, när den kommer, löser upp de mer tillfälliga och labila oroskänslorna.
Rummet är trångt, väggarna täckta av hyllor, plus ytterligare en bokhylla som, i avsaknad av något att stödja sig mot, står mitt i rummet och delar av det knappa utrymmet så att professorns skrivbord och stolen du ska sitta på är åtskilda av ett slags kuliss och för att se varandra måste ni sträcka på halsen.
– Vi är förvisade till den här skrubben … Universitetet breder ut sig och vi krymper ihop … Vi är askungen bland de levande språken … Om nu cimmeriska fortfarande kan betraktas som ett levande språk … Men just däri ligger dess värde! utropar han med en bekräftande häftighet som genast ebbar ut, – att på samma gång vara ett modernt språk och ett dött språk … Ett privilegierat tillstånd även om ingen inser det…
– Har ni få studenter? frågar du.
– Vem tror ni kommer hit? Vem tror ni kommer ihåg Cimmerierna längre? På de undertryckta språkens område finns det många som lockar mycket mer … Baskiska … Bretonska … Romani … Alla anmäler sig till dem … Inte för att de studerar språket, det är det ingen som gör längre … De vill ha problem att debattera, allmängiltiga idéer att foga samman med andra allmängiltiga idéer. Mina kolleger anpassar sig, följer med strömmen, kallar sina kurser »Walesiskans sociologi«, »Occitansk psykolingvistik« … Med cimmeriska går det inte.
– Varför det?
– Cimmerierna är försvunna, som uppslukade av jorden. Han skakar på huvudet som för att uppbåda allt sitt tålamod och upprepa något han sagt hundratals gånger. – Det här är ett dött institut för en död litteratur på ett dött språk. Varför skulle någon studera cimmeriska i dag? Jag är den förste att förstå det, den förste att säga det: om ni inte vill komma så kom inte, vad mig beträffar skulle man lika gärna kunna stänga institutet. Men att komma hit bara för att göra … Nej, då har det gått för långt.
– Bara för att göra vadå?
– Allt. Allt möjligt tvingas jag bevittna. I veckor i sträck kommer det inte en enda, men när det kommer någon är det för att göra saker som … Ni skulle gott kunna hålla er borta härifrån, säger jag, vad kan intressera er i de här böckerna skrivna på de dödas språk? Men de gör det med flit, låt oss gå till botno-ugriska språk, säger de, låt oss gå till Uzzi-Tuzii och så är jag mitt uppe i det, tvingad att se, att delta…
– … I vadå? frågar du vidare och tänker på Ludmilla som brukade komma hit, gömma sig här, kanske med Irnerio, med andra…
– I allt … Kanske finns det någonting som lockar dem, den här ovissheten mellan liv och död, det är kanske den de känner, utan att förstå. De kommer hit för att göra vad de gör men de anmäler sig inte till kursen, går inte på lektionerna, aldrig en enda som intresserar sig för Cimmeriernas litteratur, begravd i böckerna på de här hyllorna som i gravarna på en kyrkogård …
– Det är just det jag är intresserad av … Jag kom för att fråga om det finns en cimmerisk roman som börjar … Nej, det är bäst att jag på en gång säger er namnen på personerna: Gritzvi och Zwida, Ponko och Brigd; handlingen börjar i Kudgiwa men det är kanske bara namnet på en lantegendom, sen tror jag den förflyttas till Pëtkwo, på Aagd…
– Åh, jag vet precis! utropar han och inom loppet av en sekund lösgör han sig från de hypokondriska dimmorna och lyser upp som en glödlampa. Det rör sig utan tvivel om Lutande sig ut över den branta kusten, den enda roman som vi har av en av de mest lovande cimmeriska poeterna under den första fjärdedelen av detta sekel, Ukko Ahti … Här är den! och med ett hopp som av en fisk som simmar mot strömmen går han mot ett bestämt ställe i en hylla, griper tag i en tunn volym, inbunden i grönt, skakar den så att dammet faller av. – Den har aldrig blivit översatt till något annat språk. Svårigheterna är utan tvivel tillräckliga för att avskräcka vem det vara må. Hör här: »Jag håller på med att inrikta min övertygelse…«Nej: »Jag är i färd med att övertyga mig själv att begå handlingen av att överföra…«Ni lägger väl märke till att bägge verben är i frekventativ.
En sak står genast klar för dig och det är att den här boken inte har någonting att göra med den du hade börjat läsa. Endast enstaka egennamn är identiska, förvisso en högst märklig detalj som du emellertid inte stannar upp och funderar över, för ur Uzzi-Tuziis mödosamma improviserade översättning tar efter hand utkastet till en historia form, ur hans ansträngda dechiffrering av verbanhopningar träder en flytande berättelse fram.