JAG BLIR MER OCH MER övertygad om att världen vill säga mig något, sända mig meddelanden, varningar, signaler. Ända sen jag kom hit till Pëtkwo har jag märkt det. Varje morgon går jag ut från Pension Kudgiwa för att ta min vanliga promenad ner till hamnen. Jag går förbi det meteorologiska observatoriet och tänker på världens undergång som närmar sig, ja som sen länge pågår. Om världens undergång skulle kunna lokaliseras till en viss bestämd plats, skulle det vara det meteorologiska observatoriet i Pëtkwo: ett tak av plåt som vilar på fyra lite rangliga träpålar som skydd för en hylla med rader av självregistrerande barometrar, hygrometrar, termografer med sina cylindrar av graderat papper som med ett långsamt urverks tickande vrids runt mot ett svängande ritstift. En vindmätares snurra på toppen av en hög antenn och en regnmätares klumpiga tratt ger en fullständig bild av den klena utrustningen på laboratoriet, som isolerat på randen av en brant sluttning i den kommunala trädgården, mot den likformiga och orörliga pärlgrå himlen, liknar en fälla för cykloner, ett lockbete ditsatt för att dra till sig luftvirvlar från avlägsna tropiska oceaner, och som redan är en idealisk spillra för orkanernas raseri.
Det finns dagar när allting jag ser tycks mig laddat av betydelser: meddelanden som det skulle vara svårt för mig att delge andra, definiera, översätta i ord men som just därför tycks mig avgörande. Det är budskap och föraningar som rör mig och världen på samma gång: vad mig beträffar, inte tillvarons yttre händelser utan det som sker inombords, på djupet; och vad världen beträffar, inte någon speciell händelse utan alltings sätt att vara, i allmänhet. Ni förstår därför min svårighet att tala om det, annat än i antydningar.
Måndag. I dag såg jag en hand sträcka sig ut från ett fönster i fängelset, mot havet. Jag promenerade längs muren vid hamnen, som jag har för vana och hade kommit ända bakom den gamla fästningen. Fästningen är helt avskuren från yttervärlden inom sina lutande murar; fönstren, försvarade av dubbla eller tredubbla järngaller, verkar blinda. Trots att jag vet att det finns fångar instängda där, har jag alltid sett fästningen som ett element av livlös natur, från mineralriket. Därför överraskade synen av handen mig, som om den hade kommit fram ur klippan. Handen var i en onaturlig ställning; jag förmodar att fönstren sitter högt i cellerna och är inpassade i muren; fången måste ha ansträngt sig som en akrobat, ja, som en ormmänniska för att få in armen mellan stängerna i gallren så att han kunde vifta med handen i fria luften. Det var inte ett tecken från en fånge till mig eller till någon annan; så uppfattade jag det i alla fall inte; tvärtom tänkte jag inte alls på fångar i det ögonblicket; handen tycktes mig i själva verket vit och tunn, inte olik min egen, där ingenting tyder på den grovhet man väntar sig hos en fästningsfånge. För mig var det som ett tecken som kom från stenen: stenen ville underrätta mig om att vi hade en gemensam kärna och därför skulle något av det som utgör min person bli kvar, inte gå förlorat med världens undergång: en kommunikation kommer ännu att vara möjlig i öknen utan liv, utan mitt liv och något minne av mig. Jag nämner de första registrerade intrycken, som är de som räknas.
I dag kom jag fram till utkikspunkten från vilken man, långt därnere, skymtar en liten strandremsa, öde, framför det grå havet. Rottingstolarna med sina höga böjda ryggar i form av korgar, för att skydda mot vinden, placerade i en halvcirkel, verkade visa på en värld där människosläktet har försvunnit och tingen inte kan göra annat än vittna om dess frånvaro. Jag fick en känsla av svindel, som om jag bara störtade från en värld till en annan och anlände till var och en strax efter det att världens undergång hade ägt rum.
Jag gick förbi utsiktsplatsen igen en halvtimme senare. Från en stol med ryggen mot mig, fladdrade ett lila band. Jag gick ner längs uddens branta stig, till en avsats där synvinkeln blir en annan: som väntat var det fröken Zwida i vit halmhatt, som satt i korgen, helt dold av rottingskyddet, med uppslaget ritblock i knät; hon höll på att rita av en snäcka. Jag var inte glad över att se henne; morgonens negativa tecken avrådde mig från att inleda ett samtal; i ett tjugotal dagar nu har jag mött henne ensam på mina promenader längs klipporna och dynerna och jag önskar inget högre än att kunna tilltala henne, ja det är i den avsikten jag går ut från pensionen varje dag, men varje dag är det någonting, som avhåller mig.
Fröken Zwida bor på Hotell Havsliljan; jag hade varit och tagit reda på hennes namn hos portiern; kanske har hon fått veta det; semesterfirarna vid den här tiden på året är mycket få i Pëtkwo; och unga sådana kan man räkna på ena handens fingrar; när hon möter mig så ofta kanske hon väntar sig att jag en dag ska hälsa på henne. Orsakerna som utgör ett hinder för ett tänkbart möte mellan oss är fler än en. Först och främst samlar och ritar fröken Zwida snäckor; jag hade en fin snäcksamling, för några år sen, när jag var ung, men sen tröttnade jag och glömde alltihop: klassificering, morfologi, de olika arternas geografiska spridning; ett samtal med fröken Zwida skulle oundvikligen leda till att jag pratade om snäckor och jag kan inte bestämma mig för vilket förhållningssätt jag ska inta: om jag ska låtsas en total okunnighet eller om jag ska åberopa mig på en avlägsen numera vag erfarenhet; det är mitt förhållande till mitt liv bestående av aldrig slutförda och till hälften utsuddade saker som ämnet snäckor tvingar mig att begrunda; härav olusten som till slut försätter mig på flykt.
Till detta kommer den hängivelse med vilken den här flickan ägnar sig åt att teckna snäckor, ett tecken på att det hos henne finns ett sökande efter perfektion som den form världen kan och alltså bör uppnå; jag är tvärtom sen länge övertygad om att perfektion inte uppstår annat än genom biomständigheter och av en slump; därför är den inte värd något som helst intresse, då sakers sanna natur endast kommer i dagen i upplösning. Om jag närmar mig fröken Zwida vore jag tvungen att uttrycka något uppskattande om hennes teckningar – för övrigt av utsökt kvalitet, av vad jag kunnat se – och därför, åtminstone till en början, låtsas ge mitt bifall till ett estetiskt och moraliskt ideal jag inte vill kännas vid; eller också genast tillkännage mina känslor, med risk för att såra henne.
Det tredje hindret, mitt hälsotillstånd som, även om det är mycket bättre tack vare denna vistelse vid havet som läkarna ordinerat mig, begränsar min möjlighet att gå ut och träffa främlingar; jag faller ännu offer för tätt återkommande kriser och framför allt har jag ett besvärligt eksem som ibland förvärras och avhåller mig från alla planer på att idka sällskapsliv.
Jag växlar då och då några ord med meteorologen, herr Kauderer, när jag träffar honom vid observatoriet. Herr Kauderer kommer alltid förbi klockan tolv för att läsa av instrumenten. Det är en lång och skinntorr man, med mörkt ansikte, lite lik en amerikansk indian. Han kommer körande på sin cykel, med blicken riktad rakt framför sig, som om all hans koncentration krävdes för att hålla balansen på sadeln. Han lutar cykeln mot skjulet, hakar av en väska som hänger på ramen och tar fram en liggare med breda och korta sidor. Han går uppför trappstegen till plattformen och antecknar siffrorna som instrumenten visar, några med blyerts, andra med en stor reservoarpenna, utan att för en sekund förlora koncentrationen. Han bär golfbyxor under en lång överrock; alla hans klädesplagg är grå eller svart- och vitrutiga, även kepsen. Först när han avslutat sina åtaganden blir han varse mig som står och iakttar honom och hälsar vänligt.
Jag har kommit underfund med att herr Kauderers närvaro är viktig för mig: det faktum att någon ännu visar prov på så mycken samvetsgrannhet och metodiskt nit, även om jag naturligtvis vet att det inte tjänar någonting till, har en lugnande effekt på mig, kanske för att det blir en kompensation för mitt diffusa sätt att leva, som jag – trots de slutsatser jag nått fram till – fortsätter att känna skuldkänslor för. Därför stannar jag för att titta på meteorologen och även prata med honom, fastän det inte är samtalet i sig som intresserar mig. Han pratar naturligtvis om vädret, i de tekniska termer situationen kräver och om följderna för hälsan av hastiga lufttrycksväxlingar men också om de osäkra tider vi lever i, varvid han som exempel drar fram episoder ur det lokala livet eller också nyheter han läst i tidningen. I sådana ögonblick visar han ett öppnare väsen än vid första anblicken, ja, han eldar lätt upp sig och blir omständlig, framför allt när det gäller att fördöma det stora flertalets sätt att handla och tänka, för han är en man som lätt blir missnöjd.
I dag sa herr Kauderer till mig att han måste hitta någon som kommer och läser av instrumenten i hans ställe, för han har planer på att åka bort några dagar men han känner ingen han kan lita på. Under samtalets gång kom han att fråga mig om jag inte skulle vara intresserad av att lära mig läsa av meteorologiska instrument, i så fall skulle han lära mig. Jag svarade honom varken ja eller nej eller åtminstone avsåg jag inte att ge honom ett exakt svar, men jag fann mig själv stående vid hans sida på plattformen medan han förklarade för mig hur man fastställer maximum och minimum, lufttryckets förlopp, nederbördsmängden, vindhastigheten. Utan att jag var riktigt medveten om hur det gick till, gav han mig helt enkelt i uppdrag att vara i hans ställe de följande dagarna, från och med i morgon klockan tolv. Även om jag accepterade något motvilligt, eftersom jag inte fick tid att tänka efter eller att förklara för honom att jag inte kunde bestämma mig så där på stående fot, har jag ingenting emot uppgiften.
Tisdag. I morse pratade jag med fröken Zwida för första gången. Uppdraget att läsa av de meteorologiska instrumenten hade säkert sin del i att jag övervann min tvekan. I den bemärkelsen att det för första gången under mina dagar i Pëtkwo fanns något bestämt i förväg som jag inte kunde missa; så att hur vårt samtal än utföll, skulle jag klockan kvart i tolv säga: »Visst ja, jag måste skynda mig till observatoriet för det är dags att läsa av.« Och jag skulle ta avsked, kanske motvilligt, kanske med lättnad men i alla fall i förvissningen om att inte kunna göra annorlunda. Jag tror jag vagt förstod redan i går, när herr Kauderer föreslog saken, att det här åliggandet skulle få mig att prata med fröken Zwida: men först nu står det klart för mig, om det nu är klart.
Fröken Zwida höll på att rita en sjöborre. Hon satt på en hopfällbar pall, på piren. Sjöborren låg upp- och nervänd på en klippa, öppen: den drog samman taggarna i fåfänga försök att räta på sig. Flickans teckning var en studie av blötdjurets fuktiga innanmäte, hur det vidgade sig och drog sig samman, gjord i chiaroscuro och skuggad runt ikring med täta taggiga streck. Utläggningen jag hade haft i tankarna, om snäckans form som en bedräglig harmoni, ett hölje som döljer naturens sanna väsen, var inte längre på sin plats. Såväl anblicken av sjöborren liksom teckningen ingav obehagliga och grymma känslor, som inälvor utsatta för allmän beskådning. Jag började med att säga att det inte finns någonting som är svårare att rita än en sjöborre: vare sig det taggiga höljet var sett uppifrån eller upp- och nervänt, gav det få hållpunkter för en tecknad framställning, den strålformiga strukturens symmetri till trots. Hon svarade att hon ville rita den för att det var en bild som återkom i hennes drömmar och hon ville befria sig från den. När jag tog adjö frågade jag henne om vi kunde träffas i morgon bitti på samma ställe. Hon sa att hon hade annat att göra i morgon men att hon i övermorgon skulle gå ut igen med sitt ritblock och vara lätt anträffbar.
Medan jag höll på och kontrollerade barometrarna, närmade sig två män skjulet. Jag hade aldrig sett dem: de var iförda tjocka svarta överrockar, med uppfällda kragar. De frågade om herr Kauderer var där; därefter: vart han hade tagit vägen, om jag visste hans adress, när han skulle komma tillbaka. Jag svarade att jag inte visste och frågade vilka de var och varför de frågade mig om det.
– Det spelar ingen roll, sa de och avlägsnade sig.
Onsdag. Jag gick till Hotellet för att lämna en bukett violer till fröken Zwida. Portiern sa till mig att hon hade gått ut tidigt. Jag drev omkring länge i hopp om att träffa på henne av en slump. Ute på den öppna platsen framför fästningen stod kön med fångarnas släktingar: i dag är det besöksdag i fängelset. Mitt bland de enkla kvinnorna i sina sjaletter och de gråtande barnen såg jag fröken Zwida. Hennes ansikte var dolt av ett svart flor under hattbrättet men hennes uppträdande var omöjligt att ta fel på: hon stod med högburet huvud, rak liksom stolt hals.
I ett hörn stod de två svartklädda männen som frågade ut mig i går vid observatoriet, som om de höll uppsikt över kön till fängelseporten.
Sjöborren, floret, de två okända: den svarta färgen dyker hela tiden upp för mig under sådana omständigheter att den tilldrar sig min uppmärksamhet: budskap jag tolkar som en kallelse från natten. Jag har blivit varse att jag sen en lång tid har haft en benägenhet att minska på närvaron av mörker i mitt liv. Läkarnas förbud att gå ut efter solnedgången har i månader tvingat mig att hålla mig inom den dagliga världens råmärken. Men det är inte bara det: i dagsljuset, i dess diffusa, bleka, nästan skugglösa klarhet finner jag ett tätare mörker än i natten.
Onsdag kväll. Varje kväll tillbringar jag mörkrets första timmar med att skriva ner de här sidorna, som jag inte vet om någon någonsin kommer att läsa. Globen av glasmassa i mitt rum på Pension Kudgiwa lyser upp min fortlöpande skrift, som kanske är alltför nervös för att en framtida läsare ska kunna tyda den. Kanske kommer den här dagboken att se dagens ljus igen, många många år efter min död, när vårt språk har genomgått vem vet vilka förändringar och några av de ord och vändningar jag normalt använder kommer att låta förlegade och oklara. Den som hittar denna dagbok kommer i alla fall att ha en klar fördel framför mig: med ett skrivet språk är det alltid möjligt att sluta sig till en ordbok och en grammatik, avskilja meningar, transkribera eller omskriva dem till ett annat språk, medan jag försöker utläsa, i följden av ting som varje dag framträder för mig, världens avsikter beträffande min person och trevar mig fram, medveten om att det inte kan finnas någon ordbok som i ord översätter de betungande dunkla antydningar som hotar i tingen. Jag skulle önska att den här stämningen av föraningar och tvivel nådde fram till den som ämnar läsa mig, inte såsom ett tillfälligt hinder för förståelsen av vad jag skriver, utan som själva dess väsen; och om min tankegång verkar oklar för den som söker följa den utifrån helt andra mentala banor, är huvudsaken den att den ansträngning jag gör, för att mellan raderna av tingen läsa den undflyende meningen med vad som väntar mig, förmedlas till honom.
Torsdag. Tack vare ett speciellt tillstånd från ledningen, förklarade fröken Zwida för mig, får hon komma in i fängelset på besöksdagarna och sätta sig vid bordet i samtalsrummet med sina ritblad och sitt kolstift. Den enkla människonaturen hos fångarnas släktingar erbjuder intressanta ämnen för verklighetsstudier.
Jag hade inte ställt henne någon fråga men eftersom hon hade märkt att jag såg henne framför fängelset i går, kände hon sig skyldig att rättfärdiga sin närvaro på platsen i fråga. Jag skulle föredragit att hon inte hade sagt någonting, för jag känner ingen som helst dragning till teckningar av mänskliga figurer och jag skulle inte kunnat kommentera dem om hon hade visat mig dem, vilket emellertid inte inträffade. Jag tänkte att de teckningarna kanske förvarades i en speciell skissbok, som hon lämnade på fängelsekontoret från den ena gången till den andra, eftersom hon i går – det kom jag tydligt ihåg – varken hade med sig sin oskiljaktiga inbundna bok eller pennetuiet.
– Om jag kunde teckna, skulle jag enbart ägna mig åt att studera de livlösa föremålens form, sa jag med en viss skärpa för jag ville byta samtalsämne och också för att en naturlig fallenhet verkligen får mig att känna igen mina själstillstånd i tingens orörliga lidande.
Fröken Zwida var genast överens: det föremål hon helst av allt skulle vilja rita, sa hon, var ett av de där små ankarna med fyra flyn kallade »draggar«, som fiskebåtarna använder. Hon pekade ut några för mig när vi gick förbi båtarna som låg förtöjda vid piren och hon förklarade för mig vilka svårigheter det innebar att rita de fyra hullingarna i deras olika vinklar och perspektiv. Jag förstod att föremålet innehöll ett budskap till mig och att jag borde tyda det: ankaret, en uppmaning att jag skulle slå rot, klamra mig fast, gå till botten, få ett slut på mitt flytande tillstånd, mitt sätt att hålla mig på ytan. Men en sådan tolkning kunde lämna rum för tvivel: det kunde också vara en inbjudan till att kasta loss, att ge mig ut på öppet vatten. Någonting i draggens form, de fyra krökta tänderna, de fyra armarna av järn som nötts ner av att ha skrapats mot havsdjupets berghällar, varnade mig för att inga beslut skulle kunna fattas utan slitningar och lidanden. Det faktum att det inte rörde sig om ett tungt ankare avsett för djupt vatten utan ett lätt litet ankare, var ändå en lättnad för mig: det krävdes alltså inte av mig att jag skulle avstå från ungdomens beredvillighet, utan bara att jag skulle stanna upp ett ögonblick, tänka efter, utforska mörkret i mig själv.
– För att i lugn och ro kunna teckna det här föremålet ur alla synvinklar, sa Zwida, – borde jag ha en hos mig så att jag kunde bli förtrogen med den. Tror ni jag skulle kunna köpa en av en fiskare?
– Man kan alltid fråga, sa jag.
– Varför försöker inte ni köpa en? Jag vågar inte göra det själv, för en stadsfröken som intresserar sig för ett grovt fiskeredskap skulle säkert väcka undran.
Jag såg mig själv i färd med att överlämna järndraggen till henne som om det vore en bukett blommor: i sin motsägelsefullhet ägde bilden någonting skärande och våldsamt. Här dolde sig naturligtvis en mening som undgick mig och, i den fasta föresatsen att tänka över saken i lugn och ro, svarade jag ja.
– Jag skulle vilja att draggen satt fast i sin ankartross, preciserade Zwida. – Jag kan tillbringa timmar utan att tröttna med att rita en hög hoprullade rep. Ta för den skull ett mycket långt rep: tio, nej, tolv meter.
Torsdag kväll. Läkarna har gett mig tillåtelse att måttligt nyttja alkohol. För att fira nyheten gick jag vid solnedgången in på värdshuset »Sveriges Stjärna« för att dricka en kopp het rom. Runt disken stod det fiskare, tulltjänstemän, dagsverkare. Över alla andra röster hördes rösten från en äldre man i fångvaktaruniform, som i havet av pladder, berusat svamlade: – Och varje onsdag ger parfymerade nådig fröken mig en hundrakronorssedel för att jag lämnar henne ensam med fången. Och på torsdagen har de hundra kronorna redan gått åt till lika mycket öl. Och när besökstimmen är slut kommer nådig fröken ut med fängelsestanken på sin eleganta klädedräkt och fången går tillbaka till sin cell med nådig frökens parfym på sin straffångedräkt. Och hos mig stannar öllukten kvar. Livet är ett enda långt byte av lukter.
– Livet och även döden, kan du lägga till, inföll ett annat fyllo, som till yrket var, fick jag genast veta, dödgrävare. – Jag, för min del, försöker få liklukten ur kläderna med hjälp av öllukten. Och det är bara liklukten som kommer att få öllukten ur kläderna på dig, liksom på alla fyllbultar jag är tvungen att gräva en grav åt.
Jag tog den här dialogen som en varning att vara på min vakt: världen håller på att falla sönder och försöker dra mig med i sin upplösning.
Fredag. Fiskaren hade helt plötsligt blivit misstänksam: – Och vad ska ni ha den till? Vad har ni för användning av en dragg?
Det var indiskreta frågor; jag borde ha svarat: »Till att rita av« men jag kände till fröken Zwidas motvilja mot att avslöja sin konstnärliga verksamhet i en miljö som inte var i stånd att uppskatta den; dessutom skulle det rätta svaret, för min del, ha varit: »Till att tänka på« och ni kan ju föreställa er om jag skulle blivit förstådd.
– Det är min sak, svarade jag. Vi hade börjat samtala vänligt, eftersom vi hade träffats i går kväll på värdshuset men plötsligt hade vår dialog antagit en brysk ton.
– Gå till en affär med nautiska artiklar, avbröt fiskaren tvärt. – Mina grejer är inte till salu.
Med affärsinnehavaren hände samma sak: så fort jag hade ställt min fråga, mulnade hans ansikte. – Vi kan inte sälja såna saker till främlingar, sa han. – Vi vill inte ha bråk med polisen. Och med ett tolv meter långt rep, till på köpet … Inte för att jag hyser några misstankar mot er, men det skulle inte vara första gången som någon kastar en dragg upp till järngallren på fängelset för att hjälpa en fånge att fly…
»Fly« är ett av de ord jag inte kan höra utan att hemfalla åt ändlösa grubblerier. Sökandet efter ankaret som upptar mig, tycks visa mig på en väg till flykt, kanske till förändring, återuppståndelse. Med en rysning avfärdar jag tanken att fängelset är min jordiska kropp och flykten som väntar mig, själens avskiljande, början till ett liv på andra sidan.
Lördag. Det var första gången som jag gick ut på natten på många månader och det gjorde mig inte så lite orolig, framför allt på grund av de förkylningar i huvudet som jag lider av; så, innan jag gick ut, satte jag på mig en vindskyddshuva och ovanpå den en yllemössa och ovanpå den, i sin tur, en filthatt. Sålunda inlindad och dessutom med en halsduk runt halsen och en runt njurarna, i yllejacka, pälsjacka och skinnjacka och med fodrade stövlar, kunde jag återfinna en viss säkerhet. Natten, som jag sen kunde konstatera, var mild och lugn. Men jag förstod fortfarande inte varför herr Kauderer hade varit tvungen att stämma möte med mig på kyrkogården mitt i natten, med en mystisk lapp, som hade överlämnats till mig i stor hemlighet. Om han hade kommit tillbaka, varför kunde vi inte träffas som förut? Och om han inte hade kommit tillbaka, vem gick jag då för att möta på kyrkogården?
Grinden öppnades åt mig av dödgrävaren jag redan hade mött på värdshuset »Sveriges Stjärna«. – Jag söker herr Kauderer, sa jag till honom.
Han svarade: – Herr Kauderer är inte här. Men eftersom kyrkogården är hemvist för dem som inte är här, varsågod och kom in.
Jag var på väg mellan gravstenarna, när en snabb och prasslande skugga nuddade vid mig, den bromsade och steg av cykeln. – Herr Kauderer! utropade jag, förvånad över att se honom åka omkring på sin cykel bland gravarna med släckt lykta.
– Sch! tystade han mig. – Ni uppträder högst oförsiktigt. När jag anförtrodde er observatoriet anade jag inte att ni skulle skämma ut er med ett flyktförsök. Ni ska veta att vi är emot individuell flykt. Man måste bida sin tid. Vi har en mer allmän plan vi vill genomföra, på längre sikt.
När jag hörde honom säga »vi« med en vid svepande gest, trodde jag han talade i de dödas namn. Det var de döda, vars talesman herr Kauderer tydligen var, som förklarade att de ännu inte ville acceptera mig bland sig. Jag kände en obestridlig lättnad.
– Det är ert fel också att jag måste förlänga min frånvaro, tillade han. – I morgon eller i övermorgon kommer ni att bli kallad till poliskommissarien, som tänker förhöra er angående draggen. Var noga med att inte blanda in mig i saken; tänk på att kommissariens frågor allihop kommer att leda till att få er att medge något rörande min person. Ni vet ingenting om mig, utom att jag är på resa och jag har inte talat om för er när jag skulle komma tillbaka. Ni kan säga att jag bad er att ersätta mig vid avläsandet av instrumenten för några få dagar. För övrigt är ni befriad från att gå till observatoriet från och med i morgon.
– Nej, inte det! – utropade jag, gripen av en plötslig förtvivlan som om jag i det ögonblicket hade kommit underfund med att endast kontrollen över de meteorologiska instrumenten gjorde mig i stånd till att behärska universums krafter och urskilja en ordning däruti.
Söndag. Tidigt på morgonen gick jag till det meteorologiska observatoriet, klättrade upp på plattformen och blev stående där och lyssnade på tickandet från de självregistrerande instrumenten, som på musik från de himmelska sfärerna. Vinden ilade över morgonhimlen och drog med sig lätta moln; molnen ordnade sig i girlander av fjädermoln, sen i stackmoln; vid halvtiotiden kom det en regnskur och regnmätaren samlade upp några få centiliter; på den följde en kortvarig, partiell regnbåge; himlen mörknade sen igen, barografens visare sjönk och beskrev en nästan vertikal linje; åskan mullrade och haglet smattrade. Där uppifrån höjden kändes det som om jag hade uppklarnanden och oväder, blixtar och dis i min hand: inte som en gud, nej, tro inte att jag är galen, jag kände mig inte som den dundrande Zeus utan lite som en dirigent som har ett redan färdigskrivet partitur framför sig och vet att tonerna som kommer från instrumenten svarar mot ett mönster vars främste väktare och innehavare han är. Plåttaket dundrade som en trumma under skurarna; vindmätaren snurrade; detta universum bestående av smällar och temperaturväxlingar kunde översättas till siffror som radades upp i min liggare; ett oinskränkt lugn rådde inför naturkatastrofernas förvecklingar.
I detta ögonblick av harmoni och helhet fick ett knakande ljud mig att sänka blicken. Hopkrupen mellan plattformens trappsteg och skjulets stöttepålar satt en skäggig man, klädd i en grov randig jacka genomblöt av regn. Han tittade på mig med stadiga klara ögon.
– Jag har flytt, sa han. – Förråd mig inte. Ni måste gå och varsko en person? Gör ni det? På Hotell Havsliljan?
Jag kände genast att det uppstått ett hål i universums perfekta ordning, en reva omöjlig att laga.