DET VAR ETT LÖNLÖST FÖRETAG att försöka dra upp plastsäckens öppning: den nådde knappt till halsen på Jojo och huvudet blev utanför. Ett annat sätt var att stoppa honom i säcken med huvudet före vilket dock inte löste mitt problem för då blev fötterna utanför. Det enda raka vore att få honom att böja knäna men hur jag än ansträngde mig med hjälp av sparkar, så gjorde de förstelnade benen motstånd och när jag till slut lyckades, böjde sig ben och säck på samma gång, så att det blev ännu svårare att flytta honom och huvudet stack fram ännu mer än förut.
– När ska jag lyckas bli fri dig för gott, Jojo? sa jag till honom och varje gång jag vände på honom hade jag framför mig hans fåraktiga ansikte, tangorabatten, håret slätkammat med briljantin, slipsknuten som stack fram ur säcken som ur en pullover, alltså en pullover från de åren vars mode han fortsatte att följa. Kanske hade Jojo kommit fram till det modet lite väl sent när det inte längre var på modet någonstans men eftersom han som ung hade avundats typer som var klädda och kammade på det där viset, alltifrån briljantinet till de svarta lackskorna med tåhätta i sammet, identifierade han det utseendet med framgång och när han en gång nått dithän var han alltför upptagen av sin succé för att titta sig omkring och märka att de som han nu ville likna såg helt annorlunda ut.
Briljantinet höll bra; även när man tryckte till skallen för att få ner den i säcken, förblev hårkalotten sfärisk och delade endast upp sig i kompakta ränder som reste sig i en båge. Slipsknuten hade kommit lite snett; instinktivt fick jag impulsen att rätta till den, som om ett lik med slipsen på sned skulle falla mer i ögonen än ett propert lik.
– Det behövs en säck till att stoppa in huvudet i, sa Bernadette och återigen var jag tvungen att tillstå att flickans intelligens var mer än vad man kunde vänta sig av någon i hennes sociala ställning.
Problemet var att vi inte kunde hitta en annan plastsäck av stort format. Det fanns bara en till sophinken i köket, en liten orange påse som mycket väl kunde duga till att dölja hans huvud, men inte det faktum att det rörde sig om en mänsklig kropp insvept i en säck, med huvudet insvept i en mindre säck.
Men hur som helst kunde vi inte stanna kvar längre i den där källaren, vi var tvungna att göra oss av med Jojo innan det blev dag, vi hade redan kört omkring med honom i ett par timmar som om han vore levande, en tredje passagerare i min öppna bil och alltför många hade redan fått upp ögonen för oss. Som de där två poliserna på cykel som omärkligt hade närmat sig och stannat för att titta på oss just när vi skulle till att välta honom i floden, (Bercybron hade ett ögonblick tidigare verkat öde) och genast börjar jag och Bernadette att dunka den hopsjunkne Jojo i ryggen, där han hänger med huvudet och händerna över räcket och jag utbrister: – Spy tarmarna ur dig, gamle gosse, så blir du kanske klarare i skallen! och med hans armar runt axlarna släpar vi honom med gemensamma krafter till bilen. I det ögonblicket släpper han ljudligt ifrån sig den gas som bildas i magen på lik och poliserna brister ut i skratt. Jag tänkte att den döde Jojo hade en helt annan karaktär än den levande med sitt fina sätt; inte heller skulle han ha varit storsint nog att undsätta två vänner som riskerade giljotinen för mordet på honom.
Då satte vi i gång med att leta efter plastsäcken och bensindunken och nu var det bara platsen som återstod. Det kan tyckas otroligt, att man i en metropol som Paris, ska behöva tillbringa timmar med att leta efter en lämplig plats att bränna upp ett lik på. – Finns det inte en skog i Fontainebleau? säger jag medan jag startar till Bernadette som hade satt sig bredvid mig igen, – visa mig vägen, du som vet. Och jag tänkte att när himlen färgats grå av solen skulle vi kanske vara på väg in mot staden igen i kön av lastbilar med grönsaker och av Jojo skulle det inte finnas kvar annat än några brända och stinkande rester i en glänta bland avenbok, av Jojo och mitt förflutna, jag menar, att jag äntligen den här gången skulle kunna vara säker på att alla mina förflutna var brända och glömda, som om de aldrig existerat.
Hur många gånger hade jag inte, när jag märkte att mitt förflutna började bli betungande, att det fanns alltför många som trodde sig ha fordringar på mig, materiella och moraliska, till exempel föräldrarna till flickorna från »Jadeträdgården« i Macao, jag nämner dem därför att det inte finns något värre än kinesiska släktingar när det gäller att inte kunna bli kvitt dem – och ändå gav jag klara besked när jag engagerade flickorna, både till dem och till deras familjer och jag betalade kontant, bara för att slippa se dem komma tillbaka dit hela tiden, hopkrympta mödrar och fäder, i vita strumpor, med bambukorgen doftande av fisk, en bortkommen min som om de kom från landet, när de i stället bodde i hamnkvarteren allihop – ja, hur många gånger hade jag inte, när mitt förflutna blev mig alltför tungt att bära, gripit mig an hoppet om att klippa av helt och hållet: byta yrke, fru, stad, kontinent, den ena kontinenten efter den andra, tills jag gått hela varvet runt, vanor, vänner, affärer, kundkrets. Det var ett misstag, när jag insåg det var det för sent.
För på det här sättet har jag endast samlat förflutet efter förflutet bakom mig, multiplicerat dem, och om ett liv redan var alltför snårigt och vidlyftigt och tilltrasslat att alltid ha med sig, tänk er då många liv, vart och ett med sitt förflutna och de förflutna från de andra liven som fortsätter att trassla ihop sig med varandra. Förgäves upprepade jag varje gång: vad skönt, jag sätter tillbaka vägmätaren på noll, jag suddar ut på tavlan: dagen efter min ankomst till ett nytt land hade nollan redan blivit ett nummer med så många siffror att det inte längre fick plats på mätaren, att det upptog tavlan från den ena sidan till den andra, personer, platser, sympatier, antipatier, felsteg. Som den där natten när vi letade efter det rätta stället att elda upp Jojo på, med lyktorna som sökte bland stammar och berghällar och Bernadette som pekade på instrumentbrädan: – Titta, säg inte att vi är utan bensin. Det var sant. Med allt jag hade att tänka på, hade jag glömt att ta full tank och nu riskerade vi att bli sittande mitt ute i ödemarken med motorstopp, vid en tidpunkt på dygnet då bensinmackarna var stängda. Som tur var hade vi inte satt eld på Jojo ännu: jag ser oss där sittande inte långt från bålet och inte heller i stånd att sticka iväg till fots och lämna kvar en så lätt igenkännlig bil som min. Med andra ord, det enda vi kunde göra var att fylla tanken med bensindunken som skulle dränkt in Jojos blå kostym, hans sidenskjorta med initialerna och åka tillbaka till staden så snabbt som möjligt medan vi försökte komma på en annan idé för att bli av med honom.
Det tjänade ingenting till att säga att jag alltid tagit mig ur alla trassligheter jag hamnat i, alla lyckliga omständigheter liksom alla olyckliga. Det förflutna är som en ständigt växande binnikemask som jag bär hoprullad inom mig och den tappar inte ringarna hur mycket jag än anstränger mig att tömma tarmarna på alla toaletter av engelsk eller turkisk modell eller i fängelsernas hål eller i sjukhusens pottor eller i förläggningarnas diken eller helt enkelt i buskarna, sen jag noga tittat efter att det inte ligger någon orm gömd där, som den där gången i Venezuela. Ditt förflutna kan du inte ändra lika lite som du kan ändra ditt namn, för hur många olika pass jag än har haft, med namn jag inte ens kommer ihåg, har man ändå alltid kallat mig Schweizaren Ruedi: vart jag än åkt och hur jag än presenterat mig har det alltid funnits någon som vetat vem jag är och vad jag har gjort, även om mitt utseende ändrats mycket med åren, särskilt sen mitt huvud blivit kalt och gult som en grapefrukt vilket hände under tyfusepidemin ombord på Stjärna, när vi inte kunde närma oss stranden och inte heller be om hjälp via radion på grund av lasten vi hade.
Slutet på alla historier är i alla fall att det liv man har levt är ett och endast ett, likformigt och kompakt som ett filttäcke där man inte kan skilja trådarna åt i väven. Så att om jag av en händelse råkar stanna upp vid en oväsentlig detalj en dag vilken som helst, som låt oss säga besöket av en singhales som vill sälja en kull nyfödda krokodiler i en zinkbalja åt mig, kan jag vara förvissad om att även i denna högst obetydliga episod är allt som jag levt inbegripet, hela mitt förflutna, de mångfaldiga förflutna jag förgäves försökt lämna bakom mig, liven som till sist fogas ihop till ett globalt liv, mitt liv som fortsätter även på den här platsen som jag bestämt att inte mer lämna, det här lilla huset med bakträdgård i en förort till Paris där jag installerat min fiskdamm med tropiska fiskar, en lugn hantering som tvingar mig till ett nog så stabilt liv för fiskar kan man inte försumma en enda dag ens och trassel med kvinnor har man vid min ålder rätt att inte längre vilja utsätta sig för.
Med Bernadette är det en helt annan sak: i hennes fall kan man säga att jag har skött mina kort utan ett enda misstag: så snart jag fått reda på att Jojo kommit tillbaka till Paris och var mig på spåren, började jag utan att förlora ett ögonblick försöka komma honom på spåren och det var så jag träffade på Bernadette och lyckades få över henne på min sida och vi planerade kuppen tillsammans utan att han misstänkte ett enda dugg. I rätta ögonblicket drog jag förhänget åt sidan och det första jag såg av honom – det var åratal sen vi sist träffades – var hans stora håriga bakdel som rörde sig som en pumpkolv hopklämd mellan hennes vita knän; därefter hans välkammade bakhuvud, på kudden, bredvid hennes något färglösa ansikte som flyttade sig nittio grader för att lämna plats åt mig att klippa till. Allting skedde på snabbast och snyggast möjliga sätt, utan att ge honom tid att vända sig om och känna igen mig, få reda på vem som kommit och förstört nöjet för honom, utan att kanske ens märka gränspassagen mellan de levandes helvete och de dödas.
Det var bäst så, att jag såg honom i ansiktet igen först som död. – Spelet är över, din gamle skojare, slank det ur mig med ett nästan tillgivet tonfall medan Bernadette klädde på honom igen till punkt och pricka inklusive de svarta lackskorna med sammet, för vi skulle bära ut honom och låtsas att han var så full att han inte kunde stå på benen. Och jag kom att tänka på vårt första möte många år tidigare i Chicago, i rummet innanför affären hos käringen Mikonikos som var fullt av Sokratesbyster, när jag kom underfund med att jag hade investerat försäkringspengarna från den anlagda branden i hans rostiga slotmachines och att de där två, han och den gamla paralytiska nymfomanen hade mig helt i sin hand. Dagen innan när jag uppifrån dynerna tittade på den isbelagda sjön hade jag genomsyrats av en frihetskänsla jag inte erfarit på många år och så inom loppet av tjugofyra timmar hade rummet omkring mig åter slutit sig och allting avgjordes i ett stinkande husblock beläget mellan de grekiska och polska kvarteren. Dussintals vändpunkter av det här slaget hade mitt liv känt av, i den ena eller den andra riktningen, men det är sen dess jag hela tiden försökt ta revansch på honom och sen dess har listan över mina förluster bara blivit allt längre. Även nu när liklukten började göra sig märkbar tvärsigenom doften av hans dåliga Cologne, insåg jag att han ännu inte var försatt ur spel, att den döde Jojo fortfarande kunde förstöra för mig som han hade gjort så många gånger när han levde.
Jag drar fram för många historier på en gång, därför att jag vill att man runt berättelsen ska förnimma en mättnad av andra historier som jag skulle kunna berätta och kanske kommer att berätta eller kanske rentav redan har berättat vid något annat tillfälle, en rymd fylld av historier som kanske endast är tidsrymden i mitt liv, där man kan röra sig i alla riktningar som i rymden och hela tiden hitta historier som måste föregås av andra om de ska berättas, så att man alltid vilket ögonblick eller ställe man än utgår ifrån, möter samma täthet av material som ska berättas. Ja, om man tittar i perspektiv på allt det som jag lämnar utanför huvudberättelsen, ser jag liksom en skog som brer ut sig åt alla håll och är så tät att den inte släpper igenom ljuset, med andra ord ett mycket rikare material än det jag valt att sätta i förgrunden denna gång, vilket gör att den som följer min berättelse kanske känner sig lite lurad när han ser att strömmen förlorar sig i så många rännilar och att väsentliga händelser endast når honom i form av svaga ekon och reflexer; men det är inte uteslutet att det var just den effekten jag ville uppnå när jag började berätta eller låt oss säga att det är ett grepp i den berättarstil jag försöker använda, en form av måttfullhet som består i att hålla mig något under de berättarmöjligheter jag förfogar över.
Vilket naturligtvis, vid närmare eftertanke, är tecknet på en verkligt gedigen och vittomfattande rikedom, i den bemärkelsen att om jag till exempel bara hade en enda historia att berätta skulle jag gå till sådana ytterligheter att jag till slut förstörde den i min iver att få fram dess rätta värde men i stället, eftersom jag har tillgång till ett så gott som obegränsat lager av berättarmaterial, är jag i stånd att handskas med det distanserat och utan brådska, jag kan till och med låta en viss irritation lysa igenom och unna mig lyxen att breda ut mig i sekundära episoder och oväsentliga detaljer.
Varje gång den lilla grinden gnisslar – jag står i skjulet med bassängerna längst bort i trädgården – undrar jag vilket av mina förflutna den person tillhör som kommer ända hit för att träffa mig: kanske är det bara gårdagens förflutna och den här förortens, den kortväxte arabiske gatsoparen som i oktober börjar gå runt i husen med ett gott nytt årkort och be om en slant, för i december, säger han, behåller kollegerna pengarna för egen räkning och han får inte se så mycket som ett rött öre, men det kan också vara mer avlägsna förflutna som jagar gamle Ruedi och hittar fram till grinden i Impasse: smugglare från Valle d’Aosta, legosoldater från Katanga, croupiers från kasinot i Varadero på Fulgencio Batistas tid.
Bernadette hade inget att göra med något av mina förflutna; hon visste ingenting om de gamla mellanhavanden som Jojo och jag hade, som tvingat mig att röja honom ur vägen på det där sättet, kanske trodde hon jag hade gjort det för hennes skull, för det som hon berättat för mig om livet han tvingade henne till. Och för pengarna, naturligtvis, och det var inga småsummor precis även om jag inte kunde påstå att jag hade dem tryggt i min ägo ännu. Det var det gemensamma intresset som höll oss samman: Bernadette är en flicka med snabb uppfattningsförmåga; antingen lyckades vi ta oss ur den här härvan tillsammans eller så var vi sålda båda två. Men Bernadette hade säkert en annan idé i bakhuvudet: för att en flicka som hon ska kunna klara sig måste hon ha någon bakom ryggen som kan sin sak; om hon hade vänt sig till mig för att bli kvitt Jojo var det för att sätta mig på hans plats. Det hade funnits alltför många historier av det här slaget i mitt förflutna och alla hade de varit rena förlusten för mig; det var därför jag dragit mig tillbaka från affärerna och inte ville ta upp dem igen.
Och så, när vi skulle börja våra nattliga turer fram och tillbaka, med honom fullt påklädd och ordentligt på plats baktill i bilen och henne sittande framtill bredvid mig med en arm sträckt bakåt för att hålla honom still, precis när jag höll på att starta, slänger hon plötsligt vänstra benet över växelspaken och placerar det grensle över mitt högra ben. – Bernadette! utropar jag, vad tar du dig till? Tycker du det här är rätta ögonblicket? Varpå hon förklarar för mig att när jag trängde in i rummet avbröt jag henne i ett ögonblick då det inte går att avbryta henne; vare sig det nu är med den ene eller med den andre så måste hon börja om igen från exakt samma ställe och fortsätta till slutet. Under tiden höll hon den döde med ena handen och knäppte upp på mig med den andra; alla tre var vi hopklämda i den där minimala bilen, på en allmän parkeringsplats i Faubourg Saint-Antoine. Med hjälp av benvridningar som var harmoniska – det ska villigt erkännas – sätter hon sig grensle över mina knän och nästan kväver mig i sina framvällande bröst. Jojo höll under tiden på att falla över oss men hon makade påpassligt undan honom, med ansiktet på några få centimeters avstånd från den dödes, som stirrade på henne med vitan i de uppspärrade ögonen. Vad mig beträffar, tagen så där med överraskning med de fysiska reaktionerna som gick sina egna vägar och tydligen föredrog att lyda henne snarare än min bestörta själ, utan att jag ens behövde röra mig, för den saken tog hon hand om, nåväl, i det ögonblicket förstod jag att vad vi höll på med var en ceremoni som för henne hade en speciell innebörd, där framför den dödes ögon och jag kände hur det mjuka ihärdiga skruvstädet drogs åt och jag kunde inte undkomma henne.
»Du tar fel, flicka lilla«, ville jag säga henne, »den där döde mannen dog för en annan historias skull, inte den med dig, en historia som inte är slut ännu.« Jag ville säga henne att det fanns en annan kvinna mellan mig och Jojo, i den där oavslutade historien och om jag fortsätter att hoppa från den ena historien till den andra är det för att jag fortsätter att kretsa kring den historien och att fly som om det vore den första dagen på min flykt, när jag just fått reda på att den där kvinnan och Jojo hade slagit sig ihop för att fördärva mig. Det är en historia som jag förr eller senare också kommer att berätta men mittibland alla de andra, utan att lägga större vikt vid den än vid någon annan, utan att lägga in någon speciell glöd i den annat än nöjet att berätta och att minnas, för även att minnas det onda kan vara ett nöje när det onda är uppblandat kanske inte precis med det goda men med det skiftande, det ombytliga, det rörliga, med andra ord med det jag även skulle kunna kalla det goda och som är nöjet att se saker på avstånd och berätta dem som något som har varit.
– Även detta kommer att vara roligt att berätta när vi väl kommit ur det, sa jag till Bernadette när vi åkte upp i den där hissen med Jojo i plastsäcken. Vår plan var att slänga honom från terrassen på sista våningen ner på en liten smal gård, där den som fann honom nästa dag skulle tro att det rörde sig om ett självmord eller ett felsteg under ett inbrottsförsök. Och om någon gick in i hissen på en mellanliggande våning och såg oss med säcken? Jag skulle säga att hissen hade tryckts upp igen medan jag höll på att bära ner soporna. Snart var det ju också gryning.
– Du kan förutse alla slags situationer, säger Bernadette. Och hur skulle jag annars ha klarat mig, ville jag säga henne, i så många år på flykt undan Jojos gäng som har sina män i alla centra med stor trafik? Men jag skulle vara tvungen att förklara för henne hela historien med Jojo och den där andra, som aldrig slutat kräva att jag skaffar tillbaka grejerna de säger de förlorat på grund av mig, att jag åter ger mig in i den där utpressningshärvan som fortfarande tvingar mig att tillbringa natten med att försöka hitta en lämplig viloplats åt en gammal vän i en plastsäck.
Med singhalesen trodde jag också det var något skumt. – Jag tar inte emot krokodiler, jeune homme, sa jag till honom. – Gå till zoologiska trädgården, jag för andra varor, jag är leverantör till affärerna i centrum, akvarier för hemmabruk, exotiska fiskar, på sin höjd sköldpaddor. Ibland får jag förfrågan på leguaner men jag för dem inte, de är för ömtåliga.
Pojken – han måste ha varit i artonårsåldern – stod kvar, med mustascher och ögonfransar som såg ut som svarta fjädrar mot de orangefärgade kinderna.
– Var snäll och säg mig vem som har skickat dig till mig, frågade jag honom för när Sydostasien är inblandat är jag alltid på min vakt och det har jag mina goda skäl till.
– Mademoiselle Sibylle, säger han.
– Vad har min dotter med krokodilerna att göra? utropar jag.
Visserligen är det sant att hon sen ett tag lever på egen hand men varje gång jag får nyheter om henne känner jag mig orolig. Jag vet inte varför men tanken på barn har alltid fått mig att känna något slags samvetsförebråelse.
På det viset får jag reda på att Sibylle gör ett nummer med kajmaner i en boîte på Place Clichy; först bekom saken mig så illa att jag inte bad om andra detaljer. Jag visste att hon arbetade på nattklubbar men att höra att hon uppträder inför publik med en krokodil är nog det sista en far skulle önska sig som framtid för sin enda dotter; åtminstone om man som jag har fått en protestantisk uppfostran.
– Vad heter det här fina stället då? säger jag likblek. – Jag måste verkligen gå dit och ta mig en titt.
Han räcker mig ett litet reklamkort och jag känner genast hur kallsvetten börjar sippra fram på ryggen på mig för namnet, det »Nya Titanien« låter bekant, alltför bekant, även om det rör sig om minnen från en annan del av jordklotet.
– Och vem är det som har hand om det? frågar jag. – Vad heter direktören, ägaren!
– Åh, ni menar Madame Tatarescu … och han lyfter upp den stora zinkbaljan igen för att ta kullen med sig när han går.
Jag tittade frånvarande på röran av gröna fjäll, fötter, stjärtar, uppspärrade gap och det var som om någon hade gett mig ett hårt slag i skallen, i öronen lät det endast som ett dovt surr, ett dånande, basunerna från andra sidan så snart jag hade hört namnet på kvinnan ur vars förödande påverkan jag lyckats slita Sibylle genom att lägga två oceaner emellan oss och bygga upp ett lugnt och stillsamt liv åt flickan och mig. Ett lönlöst företag: Vlada hade hunnit i fatt sin dotter och genom Sibylle hade hon mig på nytt i sin hand, med den förmåga endast hon besatt att samtidigt väcka den mest våldsamma motvilja och dunklaste lockelse hos mig. Hon sände mig redan ett budskap jag kunde känna igen henne på: de där uppretade kräldjuren, för att påminna mig om att det onda var hennes enda vitala element, att världen var en grop fylld av krälande krokodiler som jag inte kunde undkomma.
På samma sätt stod jag framåtböjd och tittade ut från terrassen mot den förpestade gården långt ner. Himlen höll redan på att ljusna men där nere rådde ännu djupt mörker och jag kunde knappt urskilja den oregelbundna fläck som Jojo hade blivit, sen han snurrat runt i luften med kavajskörten utspända som vingar och krossat alla sina ben med ett dån som av eldvapen.
Jag hade kvar plastsäcken i handen. Vi kunde lämnat den där men Bernadette var rädd att man skulle kunna räkna ut hur saker och ting hade gått till om man hittade den, så det var bäst att ta den med sig och se till att den försvann.
På bottenvåningen när vi öppnade hissdörren, stod det tre män med händerna i fickorna.
– Hej, Bernadette.
Och hon: – Hej.
Jag tyckte inte om att hon kände dem; än mindre eftersom deras klädstil, även om den var mer tidsenlig än Jojos, visade tydliga likheter med dennes.
– Vad har du där i säcken? Få se, säger den störste av dem.
– Varsågod. Den är tom, säger jag, lugnt.
Han sticker ner en hand i den. – Och vad är det här då? Han drar fram en svart lacksko med tåhätta i sammet.