DET FÖRSTA INTRYCK denna bok borde förmedla är vad jag upplever när jag hör en telefon ringa, jag säger borde eftersom jag tvivlar på att skrivna ord kan ge ens en vag idé om saken: det räcker inte med att säga att min reaktion är ett tillbakavisande, en flykt från denna aggressiva och hotande signal men på samma gång en känsla av trängande behov, ofördragsamhet, nödtvång som driver mig till att lyda ljudets anmaning och skynda mig att svara fastän jag mycket väl vet att det bara kommer att innebära lidande och besvär för mig. Inte heller tror jag att det i stället för en beskrivning av detta själstillstånd skulle vara mer på sin plats med en metafor, till exempel den skärande svedan från en pil som tränger in i det nakna köttet i min sida, och det inte därför att man inte kan tillgripa en inbillad känsla för att återge en bekant sådan, – även om ingen vet vad man känner när man träffas av en pil så tror vi alla att vi lätt kan föreställa oss det, känslan av att vara försvarslös, utan skydd i närvaro av någonting som når oss från okända och främmande rymder och detta kan mycket väl sägas även om telefonsignalen – utan snarare för att pilens orubbliga oböjlighet, utan modulationer, utesluter alla de avsikter, förvecklingar, tveksamheter som rösten av någon jag inte ser kan ha, där jag redan innan den säger något kan förutse om inte vad den ämnar säga, så åtminstone vilken min reaktion på vad den står i färd med att säga kommer att bli. Det idealiska skulle vara att boken började med att ge känslan av ett tomrum totalt fyllt av min närvaro därför att det runtomkring endast finns livlösa föremål, telefonen inbegripen, ett rum som inte tycks i stånd att innehålla någonting annat än mig, isolerad i min inre tidsrymd och därefter är det avbrott i tidskontinuiteten, rummet är inte längre detsamma som förut därför att det är fyllt av signalen, och min närvaro är inte längre densamma som förut därför att den är betingad av viljan hos detta föremål som ringer. Boken borde börja med att återge allt detta inte bara en gång utan som en fortplantning i rummet och tiden av dessa signaler som sliter sönder kontinuiteten i rummet och i tiden och i viljan.
Kanske ligger felet i att slå fast att i begynnelsen är det jag och en telefon i ett begränsat rum som fallet är hemma hos mig, medan vad jag bör förmedla är min situation i förhållande till många telefoner som ringer, telefoner som kanske inte söker mig, som inte har något förhållande till mig men det faktum att jag kan bli kallad till en telefon räcker för att det ska vara möjligt eller åtminstone tänkbart att jag kan bli det till alla. Till exempel när telefonen ringer i ett grannhus och jag för ett ögonblick undrar om det inte är hos mig det ringer, ett tvivel som genast visar sig ogrundat men som ändå dröjer sig kvar, eftersom det ju också skulle kunna hända att telefonsamtalet verkligen vore just till mig men genom ett felaktigt nummer eller en ledningskontakt hamnat hos grannen, särskilt som det inte finns någon som svarar i det huset och telefonen fortsätter att ringa och då, i den irrationella logik som signalen alltid ofelbart väcker hos mig, tänker jag: kanske är det verkligen till mig, kanske är grannen hemma men svarar inte för att han vet det, kanske även den som ringer vet att han ringer fel nummer men gör det avsiktligt för att försätta mig i det här tillståndet, i vetskapen om att jag inte kan svara men att jag vet att jag borde.
Eller ta oron när jag just gått ut hemifrån och hör en telefonsignal som skulle kunna vara hos mig eller också i en annan lägenhet och jag störtar tillbaka, anländer med andan i halsen, efter att ha sprungit uppför trapporna och telefonen tiger och jag kommer aldrig att få veta om samtalet var till mig.
Eller också medan jag är på gatan och hör telefoner ringa i främmande hus; till och med när jag är i främmande städer, i städer där ingen har vetskap om min närvaro, till och med då är min första tanke varje gång i bråkdelen av en sekund när jag hör en telefonsignal, att det är till mig och i följande bråkdel av sekund kommer lättnaden över att veta att jag för tillfället är utesluten från alla samtal, ouppnåelig, i säkerhet, men denna lättnad varar också bara bråkdelen av en sekund, för strax efteråt tänker jag att det inte bara är den där främmande telefonen som håller på att ringa utan också många kilometer, hundratusentals kilometer längre bort, telefonen hemma hos mig som säkert i precis samma ögonblick ringer utan avbrott i de öde rummen och på nytt slits jag mellan nödvändigheten och omöjligheten av att svara.
Varje morgon innan jag har mina kurser gör jag en timmes joggning, det vill säga jag tar på mig min olympiaddräkt och går ut och springer för att jag känner behov av att röra mig, för att läkarna ordinerat mig det mot min deprimerande övervikt och också för att avreagera mig lite. På det här stället vet man inte vart man ska ta vägen under dagen om man inte går till campus, till biblioteket eller går och lyssnar på kollegernas kurser eller till universitetets kafeteria; det enda man kan göra är därför att sätta i gång att springa kors och tvärs över kullen, bland lönn och pil, vilket många studenter och även många kolleger gör. Vi möts på stigarna som prasslar av löv och ibland säger vi: »Hi!« till varandra, ibland ingenting för vi måste spara på luften. Även det är en fördel med att springa jämfört med andra sporter; var och en sköter sig själv och behöver inte avlägga räkenskap för någon annan.
Hela kullen är bebodd och jag springer jämsides med tvåvåningshus i trä med tillhörande trädgårdar, alla olika och samtidigt likadana och då och då hör jag en telefon som ringer. Det gör mig nervös; mot min vilja saktar jag av; jag spetsar öronen för att höra om någon svarar och jag blir otålig om ringandet fortsätter. När jag springer vidare passerar jag ett annat hus där en telefon ringer och jag tänker: »Det är ett samtal som förföljer mig, någon letar upp alla nummer på Chestnut Lane i katalogen och ringer hus efter hus för att se om han hinner ifatt mig.«
Ibland är husen alldeles tysta och öde, ekorrar kilar uppför trädstammarna, skator dyker ner för att picka upp fröna som satts ut åt dem i träskålar. Medan jag springer erfar jag en vag känsla av oro och redan innan jag kan uppfånga ljudet med örat registrerar sinnet möjligheten av en signal, kallar den nästan till sig, suger i sig den ur själva dess frånvaro och i det ögonblicket hör jag drillen från ringklockan i ett hus, först dämpat sen allt mer tydligt når mig dess vibrationer som kanske redan länge har uppfångats av en antenn inom mig innan hörseln uppfattade dem och nu kommer en absurd besatthet över mig, jag är fången i en cirkel som har sin medelpunkt i telefonen som ringer i det där huset, jag springer utan att avlägsna mig, dröjer mig kvar utan att minska på stegen.
»Om ingen svarat hittills betyder det att ingen är hemma … Men varför fortsätter man då att ringa? Vad är det man hoppas på? Kanske är det en döv som bor där och man hoppas göra sig hörd genom att envisas? Kanske är det en lam som bor där och man måste ge honom gott om tid så att han kan krypa fram till apparaten … Kanske är det en självmordskandidat som bor där och så länge man fortsätter att ringa honom, finns det fortfarande hopp om att hindra honom från att begå den yttersta handlingen…« Jag tänker att jag kanske borde försöka vara till någon nytta, räcka någon handen, hjälpa den döve, den lame, självmordskandidaten … Och på samma gång tänker jag – i den absurda logik som arbetar inom mig – att om jag gör det så skulle jag kunna få klarhet i om det händelsevis inte är till mig man ringer…
Utan att sluta springa, knuffar jag upp grinden, kommer in i trädgården, tar ett varv runt huset, utforskar den bakomliggande tomten, tar en titt bakom garaget, redskapsskjulet, hundkojan. Allt verkar öde, tomt. Genom ett öppet fönster på baksidan kan man se ett stökigt rum, telefonen på bordet som fortsätter att ringa. Persiennen står och smäller; fönsterkarmen är insnärjd i den trasiga gardinen.
Jag har redan gjort tre varv runt huset; jag fortsätter med joggningsrörelserna, att lyfta armbågar och hälar, andas med samma rytm som när jag löper för att det klart ska framgå att det inte rör sig om en tjuvs intrång; om någon överraskade mig just nu skulle det vara svårt för mig att förklara att jag gick in för att jag hörde telefonen ringa. En hund skäller, inte här, det är en hund i något annat hus, som man inte ser; men för ett ögonblick är signalen »hund som skäller« starkare i mig än signalen »telefon som ringer« och det är nog för att göra en öppning i cirkeln som höll mig fången: nu börjar jag springa bland gatans träd igen och lämnar det alltmer dämpade ringandet bakom mig.
Jag springer tills det inte längre finns några hus. På en äng stannar jag för att hämta andan. Jag gör några knäböjningar, några sträckningar, masserar benmusklerna så att de inte ska bli kalla. Jag tittar på klockan. Jag är försenad, jag måste springa tillbaka om jag inte vill låta mina studenter vänta. Det skulle bara fattas att det kom ut ett rykte om att jag var ute och sprang i skogarna när jag borde hålla lektion … Jag störtar mig tillbaka utan att ge akt på någonting, det där huset kommer jag inte ens att känna igen, jag kommer att springa förbi utan att märka det. För övrigt är det ett hus som till punkt och pricka är likt alla andra och enda sättet att urskilja det skulle vara att telefonen fortfarande ringde, vilket är omöjligt…
Ju mer jag på väg nerför låter dessa tankar snurra runt i mitt huvud, desto mer är det som om jag åter hör ringandet, jag hör det allt klarare och tydligare, och nu kan jag se huset igen och telefonen ringer fortfarande. Jag tar mig in i trädgården, fortsätter bakom huset, springer fram till fönstret. Jag behöver bara sträcka ut handen för att lyfta av luren. Jag flämtar fram: – Här finns ingen … och i luren säger en röst, en aning otåligt, men bara en aning, för vad som är mest framträdande i den är dess kyla och lugn: – Hör noga på nu. Marjorie är här, hon vaknar strax men hon är bunden och kan inte smita. Anteckna noga den här adressen: 115, Hillside Drive. Det vore bra om du kunde komma och hämta henne; annars finns det en dunk fotogen och en plastladdning kopplad till en timer i källaren. Om en halvtimme står huset i lågor.
– Men jag … börjar jag säga.
De har redan lagt på.
Vad ska jag nu ta mig till? Jag skulle naturligtvis kunna ringa till polisen, brandkåren, från just den här telefonen, men hur ska jag kunna förklara, klargöra det faktum att jag, med andra ord vad gör jag här, jag som inte har någonting här att göra? Jag börjar springa igen, tar ett nytt varv runt huset, fortsätter sen min väg.
Jag tycker synd om denna Marjorie men om hon har trasslat till det för sig på det här sättet, vet man aldrig vad hon kan vara inblandad i och om jag träder fram och räddar henne kommer ingen att vilja tro att jag inte känner henne, en stor skandal skulle bli följden av det hela, jag är en lärare från ett annat universitet hitbjuden som visiting professor, bägge universitetens anseende skulle bli lidande…
Men visst borde dessa överväganden träda i bakgrunden när ett liv står på spel … Jag saktar in. Jag kunde gå in i ett av dessa hus, be att få ringa till polisen, först av allt klart och tydligt säga ifrån att jag inte alls känner den här Marjorie, att jag inte känner någon Marjorie…
Sanningen att säga så finns det en studentska här på Universitetet som heter Marjorie, Marjorie Stubbs: jag upptäckte henne genast bland flickorna som går på mina kurser. Det är en flicka som så att säga tilltalade mig mycket, synd att det kanske uppstod en pinsam situation den där gången jag bjöd hem henne till mig för att låna henne några böcker. Det var ett misstag att bjuda hem henne: det var under mina första lektionsdagar, ingen här visste ännu vad jag var för en, hon kunde missförstå mina avsikter, ett missförstånd uppstod också mycket riktigt, ett obehagligt missförstånd, än i dag mycket svårt att bortförklara eftersom hon har det där ironiska sättet att titta på mig, och jag kan inte tilltala henne utan att stamma, de andra flickorna tittar också på mig med ett ironiskt leende…
Men nu skulle jag inte vilja att detta obehag som namnet Marjorie har väckt hos mig hindrade mig från att hjälpa en annan Marjorie som svävar i livsfara … Om det nu inte är samma Marjorie … Om nu inte det där telefonsamtalet var ämnat just åt mig … En mycket mäktig gangsterliga håller mig under uppsikt, de vet att jag joggar uppför den där vägen varje morgon, kanske har de ett observatorium på kullen med ett teleskop för att följa mig i hälarna, när jag närmar mig det där tomma huset ringer de i telefonen, det är till mig de ringer, för de vet om vilken slät figur jag gjorde inför Marjorie den där dagen hemma hos mig och de utövar utpressning mot mig…
Nästan utan att jag märkt det har jag kommit fram till ingången till campus, hela tiden springande, i overall och löparskor, jag har inte varit hemma och bytt om och hämtat mina böcker, vad ska jag göra nu? Jag fortsätter att springa över campus, jag möter några flickor som går över gräsmattan i små grupper, det är mina studentskor som redan är på väg till min lektion, de tittar på mig med det där ironiska leendet jag inte står ut med.
Jag hejdar Lorna Clifford joggande på plats och frågar henne: – Är Stubbs här?
Clifford blinkar: – Marjorie? Hon har inte synts till på två dagar … Hurså?
Jag har redan sprungit i väg. Jag lämnar campus. Tar Grosvenor Avenue, sen Cedar Street, därefter Maple Road. Jag är fullständigt utpumpad, jag springer endast för att jag inte känner marken under fötterna, eller lungorna i bröstet. Här är Hillside Drive. Elva, femton, tjugosju, femtioett; det är tur att numren avverkas snabbt, med hopp från det ena tiotalet till det andra. Här är 115. Dörren är öppen, jag springer uppför trappan, kommer in i ett halvdunkelt rum. Där ligger Marjorie bunden på en soffa, med munkavle. Jag befriar henne. Hon kräks. Hon tittar föraktfullt på mig.
– Ditt kräk, säger hon till mig.