GINKGOBLADEN FÖLL SOM ETT lätt regn från grenarna och översållade gräsmattan med gult. Jag promenerade med herr Okeda på stigen av släta stenar. Jag sa att jag skulle vilja skilja sinnesintrycket av varje enstaka ginkgoblad från sinnesintrycket av alla de andra men jag undrade om det skulle vara möjligt. Herr Okeda sa att det var möjligt. De förutsättningar jag utgick från och som herr Okeda fann välgrundade, var följande. Om det faller ett enda litet gult blad från ginkgoträdet och lägger sig på marken, får man, när man tittar på det, intrycket av ett enda litet gult blad. Om två små blad faller från trädet, följer ögat de två bladens virvlande i luften, när de närmar sig och avlägsnar sig från varandra som två fjärilar som fladdrar i kapp, för att till slut glida ned på gräset, ett här, ett där. Likadant med tre, med fyra och även med fem; när antalet blad som singlar i luften ytterligare växer summeras sinnesintrycken som motsvarar vart och ett av dem ihop och ger upphov till ett allmänt sinnesintryck som av ett tyst regn och – om minsta lilla vindfläkt fördröjer nedfärden – till intrycket av vingar som svävar i luften och sen till intrycket av lysande gula fläckar som sprids ut, när blicken sänks mot gräsmattan. Nu skulle jag, utan att förlora något av dessa behagliga allmänna sinnesintryck, vilja hålla isär utan att blanda ihop den med de andra, den individuella bilden av varje blad från det ögonblick det kommer in i mitt synfält och följa det i dess luftdans tills det lägger sig till vila på grässtråna. Herr Okedas gillande uppmuntrade mig till att framhärda i detta syfte. – Kanske, tillade jag medan jag begrundade ginkgobladens form, en liten gul solfjäder med uddiga kanter, – skulle jag kunna lyckas hålla isär sinnesintrycket av varje bladflik i intrycket av varje blad. Angående detta ville herr Okeda inte uttala sig; flera andra gånger hade hans tystnad tjänat mig som en varning att inte förirra mig bort i förhastade antaganden och hoppa över en serie stadier jag ännu inte kontrollerat. Med denna lektion i minnet började jag koncentrera min uppmärksamhet på att uppfånga de allra minsta sinnesintrycken i det ögonblick de avtecknade sig, när deras klarhet ännu inte är bemängd med en bunt diffusa intryck.
Makiko, herr Okedas yngsta dotter, kom för att servera te, med sina väl avvägda rörelser och sin ännu något barnsliga behagfullhet. När hon böjde sig, såg jag på hennes bara nacke under det uppsatta håret ett fint svart fjun som tycktes fortsätta längs med rygglinjen. Jag var koncentrerad på att titta på det när jag kände herr Okedas orörliga pupill som granskande fixerade mig. Han förstod naturligtvis att jag höll på att utöva min förmåga att isolera sinnesintryck på hans dotters nacke. Jag vände inte bort blicken, både för att intrycket av det där mjuka fjunet på den ljusa huden hade överväldigat mig och för att det skulle varit lätt för herr Okeda att med en banal anmärkning avleda min uppmärksamhet åt något annat håll men det gjorde han inte. För övrigt slutade Makiko snart att servera te och reste sig igen. Jag stirrade på en musch hon hade ovanför läppen, till vänster och som återgav mig något av det tidigare sinnesintrycket men inte lika starkt. Makiko tittade först på mig med en förvirrad blick, sen sänkte hon ögonen.
På eftermiddagen kom ett ögonblick jag inte lätt kommer att glömma, även om jag inser hur futtigt det verkar, när jag berättar det. Vi var ute och gick på stranden av den lilla nordliga sjön, med fru Miyagi och Makiko. Herr Okeda gick ensam före, stödd på en lång käpp av vit lönn. I sjöns mitt hade två köttiga blommor av en näckros som blommar på hösten slagit ut och fru Miyagi uttryckte en önskan att plocka dem, en åt sig själv och en åt sin dotter. Fru Miyagi hade sin vanliga förstämda och en smula trötta uppsyn men med det där draget av sträng envishet som fick mig att misstänka att hennes roll, i den långa historien om hennes dåliga förhållande till sin man, som det viskades så mycket om, inte bara var offrets; och sanningen att säga, mellan herr Okedas kyliga avståndstagande och hennes egen envetna beslutsamhet vet jag inte vem som till slut tog hem spelet. Vad Makiko beträffar visade hon alltid upp den muntra och förströdda min, som vissa barn uppvuxna med bittra familjemotsättningar sätter upp som försvar mot den omgivande miljön, och som hon burit med sig när hon växte upp och nu höll fram mot de utomståendes värld som om hon tog skydd bakom en sköld av omogen och undflyende glättighet.
Stående på knä på en klippa invid stranden sträckte jag mig ut tills jag kunde gripa den närmaste rankan på den flytande näckrosen och jag ryckte mycket varsamt i den så att den inte skulle gå av, för att få hela växten att flyta in mot stranden. Fru Miyagi och hennes dotter föll också på knä och sträckte ut sina händer mot vattnet, redo att gripa blommorna när de kom inom räckhåll. Den lilla sjöns strand var låg och sluttande; för att luta sig utan alltför stor risk höll de båda kvinnorna sig bakom min rygg och sträckte ut sina armar, modern på den ena sidan, dottern på den andra. Ett visst ögonblick kände jag en kontakt på ett bestämt ställe, mellan armen och ryggen, i höjd med de första revbenen; eller snarare, två olika kontakter, till vänster och till höger. På fröken Makikos sida var det en styv och liksom pulserande spets medan det på fru Miyagis sida var ett insinuerande, lätt snuddande tryck. Jag förstod att jag, av en sällsynt och lycklig slump, i samma ögonblick vidrörts av dotterns vänstra bröstvårta och moderns högra bröstvårta och att jag måste uppbjuda alla mina krafter för att inte förlora denna tillfälliga kontakt och för att värdesätta de två samtidiga sinnesintrycken genom att isolera dem och jämföra deras påverkan.
– Avlägsna bladen, sa herr Okeda, – och stjälken på blommorna kommer att böja sig mot era händer. Han stod över gruppen av oss tre när vi lutade oss efter näckrosorna. I handen hade han den långa käppen med vilken det skulle varit lätt för honom att skjuta vattenväxten till stranden; i stället nöjde han sig med att råda de två kvinnorna till den där rörelsen som förlängde trycket av deras kroppar mot min.
De två näckrosorna hade nästan nått Miyagis och Makikos händer. Jag räknade snabbt ut att jag, under loppet av den sista ryckningen, genom att höja min högra armbåge och genast återföra den till sidan, skulle kunna krama Makikos hela lilla fasta bröst i min armhåla. Men triumfen över näckrosfångsten skapade oordning i våra rörelser, så att min högra arm slöt sig om tomma intet medan min vänstra hand, som släppt greppet om rankan, i fallet bakåt träffade på fru Miyagis sköte som tycktes villigt att ta emot den och nästan hålla kvar den, med en följsam skälvning som vidarebefordrade sig till hela mig. I detta ögonblick avgjordes något som senare fick oberäkneliga konsekvenser, vilket jag ska berätta i det följande.
När jag på nytt gick under ginkgon, sa jag till herr Okeda att det väsentliga i kontemplationen av bladregnet inte så mycket var förnimmelsen av vart och ett av bladen som avståndet mellan ett blad och nästa, den tomma luft som skilde dem åt. Vad jag tyckte mig ha förstått var detta: frånvaron av sinnesintryck i en stor del av perceptionsfältet är ett nödvändigt villkor för att känsligheten ska koncentrera sig till rum och tid, precis som en underliggande tystnad är nödvändig i musik för att tonerna ska framträda mot den.
Herr Okeda sa att när det gällde känselns sinnesintryck var detta utan tvivel riktigt: jag blev mycket häpen över hans svar för det var faktiskt just på kontakten med hans dotters och frus kroppar jag tänkte, medan jag delgav honom mina iakttagelser om bladen. Herr Okeda fortsatte att tala om känselns sinnesintryck helt otvunget, som om det vore underförstått att vad jag sagt inte handlade om annat.
För att föra över samtalet på ett annat område, försökte jag göra en jämförelse med läsningen av en roman, där ett mycket lugnt berättartempo, hela tiden i samma dämpade ton, tjänar till att framhäva de subtila och precisa sinnesintryck författaren vill fästa läsarens uppmärksamhet på; men när det gäller en roman måste man beakta att det i följden av meningar endast kan passera ett sinnesintryck åt gången, vare sig det är individuellt eller allmänt medan bredden i synfältet och hörselfältet gör det möjligt att samtidigt registrera en mycket rikare och mer sammansatt helhet. Läsarens mottaglighet vad beträffar den samling sinnesintryck romanen vill rikta mot honom befinns vara mycket reducerad, för det första på grund av att hans ofta hastiga och ouppmärksamma läsning inte uppfattar eller nonchalerar ett visst antal signaler och avsikter som faktiskt finns i texten, för det andra därför att det alltid finns något väsentligt som förblir utanför den skrivna meningen, i själva verket är de saker som romanen inte säger nödvändigtvis fler till antalet, än de som den säger och endast i ett speciellt sken kan det skrivna ge illusionen av att du håller på att läsa även det oskrivna. Inför alla dessa mina reflexioner förblev herr Okeda tyst, som han alltid är när jag råkar prata för mycket och till slut inte längre är i stånd att ta mig ur ett tilltrasslat resonemang.
De följande dagarna kom jag mycket ofta att befinna mig ensam i huset med de två kvinnorna, för herr Okeda hade beslutat att personligen slutföra den biblioteksforskning som dittills hade varit min huvudsakliga uppgift och han föredrog i stället att jag stannade i hans arbetsrum och iordningställde hans monumentala kortkatalog. Jag hyste välgrundade farhågor om att herr Okeda fått vetskap om mina samtal med professor Kawasaki och hade gissat sig till min avsikt att lämna hans skola för att närma mig de akademiska kretsar som kunde garantera mig ett framtidsperspektiv. Säkerligen var det skadligt för mig att förbli alltför länge under herr Okedas intellektuella förmyndarskap: det kunde jag känna av de sarkastiska anmärkningar professor Kawasakis assistenter fällde om mig, fastän de inte tog avstånd från allt samröre med andra tendenser som mina kurskamrater gjorde. Det rådde inga tvivel om att herr Okeda ville hålla mig i sitt hus hela dagen, för att hindra mig från att ta till flykten och för att lägga band på min tankefrihet liksom han hade gjort med sina andra studenter, som numera förfallit till att spionera på varandra och ange varandra för minsta avvikelse från en total underkastelse under mästarens auktoritet. Jag var tvungen att bestämma mig så snart som möjligt och ta avsked av herr Okeda och om jag sköt upp det var det bara för att morgnarna i hans hus när han var borta försatte mig i ett mentalt tillstånd av behaglig upphetsning, även om det var till föga gagn för mitt arbete.
I mitt arbete var jag verkligen ofta tankspridd; jag fann ständigt svepskäl för att gå in i de andra rummen där jag kunde träffa på Makiko, överraska henne i hennes ensamhet i dagens olika situationer. Men ännu oftare fann jag fru Miyagi i min väg och jag uppehöll mig med henne, för med modern uppstod tillfällen till samtal – och även till odygdiga skämt om än med en bitter underton – lättare än med dottern.
Vid middagen på kvällen, runt den sjudande varma sukiyakin, granskade herr Okeda våra ansikten som om dagens hemligheter vore skrivna där, det nätverk av åtskilda och ändå sammankopplade begär jag kände mig insvept i och som jag inte skulle vilja befria mig från, utan att ha tillfredsställt dem ett efter ett. Och så uppsköt jag den ena veckan efter den andra mitt beslut att ta avsked av honom och av mitt dåligt betalda arbete utan utsikter till karriär och jag insåg att det var han, herr Okeda, som maska efter maska, drog åt nätet som höll mig kvar.
Det var en lugn och klar höst; när fullmånen i november närmade sig befann jag mig en eftermiddag i samtal med Makiko angående den lämpligaste platsen för att iakttaga månen mellan trädens grenar. Jag hävdade att i gången under ginkgoträdet skulle reflexen på mattan av fallna löv sprida månskenet i ett svävande ljus. Det fanns en bestämd avsikt i vad jag sa: att föreslå Makiko ett möte under ginkgon samma natt. Flickan svarade att sjön var att föredra eftersom höstmånen, när väderleken är kall och torr, speglar sig i vattnet med skarpare konturer än sommarmånen, ofta höljd i dimmor.
– Då säger vi det, sa jag snabbt, – jag längtar efter att få vara med dig på stranden när månen visar sig. Speciellt som, tillade jag, – sjön uppväcker behagliga sinnesintryck i mitt minne.
När jag yttrade den meningen gjorde sig kanske kontakten med Makikos bröst alltför starkt påmind i mitt minne och min upphetsade röst skrämde henne. Faktum är att Makiko rynkade pannan och stod tyst ett ögonblick. För att få slut på denna förlägenhet som jag inte ville skulle avbryta de kärleksfantasier jag mer och mer hängav mig åt, gjorde jag ofrivilligt en obetänksam rörelse med munnen: jag blottade och bet ihop tänderna som för att bitas. Instinktivt ryggade Makiko bakåt med ett uttryck av plötslig smärta, som om hon verkligen blivit biten på något känsligt ställe. Hon återvann genast fattningen och lämnade rummet. Jag gjorde mig beredd att följa efter henne.
Fru Miyagi var i rummet intill, sittande på en bastmatta, i färd med att arrangera blommor och höstkvistar i en vas. I min sömngångaraktiga framfart fann jag henne plötsligt hopkrupen vid mina fötter och var nära att kollidera med henne och välta omkull kvistarna med mina ben, när jag hejdade mig. Makikos rörelse hade framkallat en plötslig upphetsning hos mig och detta mitt tillstånd undgick förmodligen inte fru Miyagi, eftersom jag i min ovarsamma framfart kommit över henne på det där sättet. I varje fall viftade frun, utan att höja blicken, mot mig med kameliablomman hon höll på att arrangera i vasen, som om hon ville slå mig eller tillbakavisa den del av mig som sträckte sig fram över henne eller kanske leka med den, provocera den, egga den med ett smeksamt piskslag. Jag sänkte mina händer för att försöka rädda blad- och blomsterarrangemanget undan oredan; under tiden höll även hon på att ordna med kvistarna, i framåtlutad ställning och det föll sig så att i samma ögonblick som en av mina händer i förvirringen gled in mellan fru Miyagis kimono och hennes nakna hud och fann sig omfamna ett mjukt, fuktigt, till formen utdraget bröst, hade en av fruns händer, framsträckt bland kvistarna av keiakí, nått min lem och höll den i ett säkert och fast grepp medan hon drog fram den ur kläderna som om hon vore i färd med att rycka av ett löv.
Det som väckte mitt intresse hos fru Miyagis bröst, var kransen av upphöjda papiller, av en tjock- eller finkornig struktur, utspridda över en vårtgårdsyta av ansenliga mått, tätare vid kanterna men med förposter som sträckte sig ända ut till spetsen. Förmodligen styrde var och en av dessa papiller mer eller mindre skarpa sinnesförnimmelser i fru Miyagis mottaglighet, ett fenomen jag enkelt kunde kontrollera genom att utsätta dem för lätta, så mycket som möjligt begränsade tryckningar, med intervaller på ungefär en sekund medan jag observerade de direkta reaktionerna i bröstvårtan och de indirekta i fruns allmänna beteende samt även mina egna reaktioner, eftersom en viss ömsesidighet tydligen hade upprättats mellan hennes känslighet och min. Jag utförde denna delikata känselrekognosering inte enbart med hjälp av fingertopparna utan också genom att på lämpligast möjliga sätt låta min lem glida över hennes bröst i en lätt och kringgående smekning, eftersom den position vi råkat hamna i gynnade mötet mellan dessa våra olika erogena zoner och eftersom hon gav uttryck för sin uppskattning och sitt tillmötesgående genom att myndigt föra vägen. Det slumpar sig så att även min hud, längs hela lemmen och speciellt på den framskjutande del som utgör dess kulmen, har punkter och passager av en speciell känslighetsgrad som sträcker sig från det ytterst angenäma till det behagliga till det kittlande till det smärtsamma, precis som det finns punkter och passager som är känslolösa och stumma. Det oförutsedda eller planerade mötet mellan bådas våra olika känsliga eller hyperkänsliga ändpunkter framkallade en följd olikartade reaktioner, vars inventering tedde sig högst mödosam för oss båda.
Vi var upptagna med dessa övningar, när Makikos gestalt snabbt dök upp i skjutdörrens öppning. Flickan hade tydligen väntat att jag skulle följa efter henne och kom nu för att se vad som hade förhindrat mig. Hon insåg det genast och försvann men inte så snabbt att hon inte gav mig tid att märka att något i hennes klädsel var annorlunda: hon hade bytt ut sin åtsittande tröja mot en morgonrock av siden som tycktes som gjord för att hela tiden öppna sig, ge vika för det inre trycket av vad som blommade i henne, glida över hennes släta hud vid första attacken av det där begäret efter kontakt som just den där släta huden hon hade ofelbart väckte.
– Makiko! skrek jag för jag ville förklara för henne (men jag visste verkligen inte i vilken ände jag skulle börja) att den ställning hon överraskat mig i med sin mor endast berodde på en tillfällig samverkan av omständigheter, som hade fört på villovägar en åtrå som obestridligt var riktad mot henne, Makiko. En åtrå som hennes morgonrock av siden, i oordning eller i väntan på att bli det, nu intensifierade och belönade som i ett uttryckligt erbjudande, så att jag med Makikos uppenbarelse i ögonen och fru Miyagis kontakt mot huden höll på att överväldigas av vällust.
Fru Miyagi måste ha märkt detta för, bakifrån, drog hon ned mig till sig på bastmattan och med snabba ryckningar i hela kroppen lät hon sitt fuktiga och omslutande könsorgan glida in under mitt som utan ett ögonblicks tvekan svaldes av det som av en sugskål, medan hennes smala nakna ben grep tag om mina höfter. Hon var snabb i vändningarna, fru Miyagi: hennes fötter i sina vita bomullssockor tvärs över mitt korsben höll mig som i ett skruvstäd.
Min vädjan till Makiko hade inte förblivit ohörd. Bakom skjutdörrens pappanel avtecknade sig konturen av flickan som knäböjde på bastmattan, sträckte fram huvudet, och nu syntes hennes ansikte i dörröppningen, sammandraget i ett uttryck som av andnöd, när hon med öppen mun och uppspärrade ögon följde sin moders och mina ryckningar med fascination och avsky. Men hon var inte ensam: i andra änden av korridoren, i öppningen till en annan dörr stod en orörlig mansgestalt. Jag vet inte hur länge herr Okeda hade stått där. Han betraktade oavvänt, inte sin fru och mig utan sin dotter som tittade på oss. I hans kalla pupill, i läpparnas bestämda krökning reflekterade sig fru Miyagis orgasm reflekterad i hennes dotters blick.
Han såg att jag såg honom. Han rörde sig inte. Jag förstod i det ögonblicket att han inte skulle avbryta mig och inte heller jaga mig ur huset, att han aldrig skulle anspela på denna episod eller på andra som skulle kunna inträffa och upprepas; jag förstod också att detta hemliga samförstånd inte skulle ge mig någon makt över honom och inte heller göra min underkastelse mindre svår. Det var en hemlighet som band mig till honom men inte honom till mig: jag kunde inte avslöja för någon vad han iakttog utan att tillstå en opassande medbrottslighet från min sida.
Vad skulle jag nu ta mig till? Jag skulle oundvikligen trassla in mig mer och mer i en härva av missförstånd för Makiko betraktade mig nu som en av sin moders många älskare och Miyagi visste att jag endast hade ögon för hennes dotter och båda skulle de låta mig grymt få umgälla det medan skvallret som så snabbt sprider sig i den akademiska världen, underblåst av illvilligheten hos mina kurskamrater som var redo att även på detta sätt tjäna sin mästares syften, skulle kasta ett kränkande ljus över min trägna närvaro hemma hos herr Okeda och ge mig dåligt anseende i de universitetsprofessorers ögon som jag mest förlitade mig på för att kunna förändra min situation.
Fastän jag var plågad av dessa omständigheter, lyckades jag koncentrera mig och dela in det allmänna sinnesintrycket av mitt könsorgan omslutet av fru Miyagis könsorgan i separata sinnesintryck från de individuella punkter hos mig och hos henne som undan för undan utsattes för tryck genom min glidande rörelse och hennes krampaktiga sammandragningar. Denna tillämpning hjälpte mig dessutom att förlänga det nödvändiga tillståndet för själva observationen och fördröja anstormningen av den slutliga krisen genom att lägga i dagen ögonblick av okänslighet eller partiell känslighet, vilka i sin tur endast omåttligt förhöjde den plötsliga uppkomsten av vällustförnimmelser, fördelade på ett oberäkneligt sätt i rum och tid. – Makiko! Makiko! stönade jag i fru Miyagis öra och förknippade krampaktigt dessa ögonblick av hyperkänslighet med bilden av hennes dotter och med raden av de ojämförligt annorlunda sinnesintryck jag inbillade mig hon kunde väcka hos mig. Och för att behålla kontrollen över mina reaktioner tänkte jag på beskrivningen jag skulle göra av dem samma kväll för herr Okeda: regnet av små ginkgoblad kännetecknas av det faktum att varje blad som faller i varje ögonblick befinner sig på en annan höjd än de andra, varigenom den tomma och okänsliga rymd där synintrycken har sin plats kan indelas i en följd av nivåer där det på var och en finns ett och endast ett litet virvlande blad.