DU SPÄNNER FAST säkerhetsbältet. Planet håller på att landa. Att flyga är motsatsen till att resa: du korsar ett uppehåll i rummet, försvinner i tomheten, accepterar att inte vara på någon plats för en tidslängd som också den är ett slags tomhet i tiden; sen dyker du upp igen, på en plats och i ett ögonblick utan någon förbindelse med var och när du försvann. Vad gör du under tiden? Hur använder du denna frånvaro av dig själv från världen och av världen från dig? Du läser; du lyfter inte blicken från boken från den ena flygplatsen till det andra, för bortom sidan finns tomheten, anonymiteten i mellanlandningarna, i den metalliska livmodern som omsluter dig och ger dig näring, i passagerarhopen som ständigt är olik och ständigt densamma. Det är lika gott du håller dig till den här andra abstraktionen av att resa, gjord genom de typografiska typernas anonyma likformighet: även här är det besvärjelsekraften i namnen som övertygar dig om att du flyger över någonting och inte tomma intet. Du inser att man måste vara bra dumdristig om man anförtror sig åt osäkra apparater, som styrs på ett ungefär; eller visar kanske detta på en ohejdbar tendens till passivitet, till regression, till infantilt beroende. (Men är det flygresan eller läsningen du funderar över?)
Planet håller på att landa: du har inte lyckats läsa färdigt romanen På den månbelysta lövmattan av Takakumi Ikoka. Du fortsätter att läsa när du går nerför trappan, i bussen som sneddar över fältet, i kön till passkontrollen och tullen. Du går vidare med boken öppen framför ögonen på dig, när någon rycker den ur handen på dig och, som vid en ridåöppning, ser du poliser uppradade framför dig, utstyrda med axelgehäng, beväpnade med automatvapen, förgyllda med örnar och epåletter.
– Men min bok … klagar du och sträcker med gesten hos ett spädbarn fram en obeväpnad hand mot den där auktoritativa barriären av glänsande knappar och vapenmynningar.
– Konfiskerad, min herre. Den här boken får inte komma in i Ataguitanien. Det är en förbjuden bok.
– Men hur är det möjligt…? En bok om höstlöv…? Vad har ni för rätt…?
– Den står på listan över böcker som ska konfiskeras. Det är vår lag. Försöker ni lära oss vårt jobb? Snabbt, från det ena ordet till det andra, från den ena stavelsen till den andra, växlar tonen från kärv till barsk, från barsk till skrämmande, från skrämmande till hotande.
– Men jag … Jag hade inte långt kvar…
– Bry dig inte om det, viskar en röst bakom dig. – Du kommer ingen vart med de här killarna. Oroa dig inte för boken, jag har också ett exemplar av den, vi får prata sen…
Det är en kvinnlig resenär med säker uppsyn, en tanig typ i långbyxor, med stora glasögon, lastad med paket, som går förbi kontrollerna med minen hos en som är van vid det. Känner du henne? Även om du tror att du känner henne, låtsas som ingenting: hon vill säkert inte att någon ska se att hon talar med dig. Hon har gjort tecken till dig att följa efter henne: förlora henne inte ur sikte. Utanför flygplatsen stiger hon in i en taxi och gör tecken till dig att ta taxin efter. Mitt ute på landsbygden stannar hennes taxi, hon stiger ur med alla sina paket och stiger in i din. Om det inte vore för det mycket korta håret och de enorma glasögonen, skulle du säga att hon liknar Lotaria.
Du försöker dig på att säga: –Men du är…?
– Corinna, kalla mig Corinna.
Efter att ha letat igenom sina väskor, tar Corinna fram en bok och ger dig den.
– Men det är inte den här, säger du, när du på omslaget ser en okänd titel och namnet på en okänd författare: Runt en tom grav av Calixto Bandera. – Det var en bok av Ikoka de konfiskerade!
– Det är den jag gett dig. I Ataguitanien kan böcker cirkulera endast med falska omslag.
Medan taxin i full hastighet tar sig igenom dammiga, stinkande ytterområden, kan du inte motstå frestelsen att öppna boken för att se om Corinna har talat sanning. Men ingalunda. Det är en bok du ser för första gången och som inte alls ser ut att vara en japansk roman: den börjar med en man som rider över en högplatå bland agaver och ser rovfåglar kallade zopilotes flyga i luften.
– Om omslaget är falskt, anmärker du, – är väl texten det också.
– Vad väntade du dig? säger Corinna. – När förfalskningsprocessen väl satts i gång stannar den inte upp. Vi befinner oss i ett land där allting som kan förfalskas blivit förfalskat: museitavlor, guldtackor, bussbiljetter. Kontrarevolutionen och revolutionen bekämpar varandra med förfalskningar som vapen; resultatet är att ingen kan vara säker på vad som är äkta och vad som är falskt, den politiska polisen simulerar revolutionära aktioner och revolutionärerna klär ut sig till poliser.
– Och vem vinner till sist på det?
– Det är för tidigt att säga. Vi får se vem som bäst kan utnyttja sina egna och andras förfalskningar: om det är polisen eller vår organisation.
Taxiföraren spetsar öronen. Du gör ett tecken till Corinna som för att hindra henne att säga någonting oförsiktigt.
Men hon: – Var inte rädd. Det här är en falsk taxi. Vad som oroar mig är snarare att det är en annan taxi som följer efter oss.
– Falsk eller äkta?
– Falsk, naturligtvis men jag vet inte om den tillhör polisen eller oss.
Du kastar en blick bakåt på vägen. – Men, utropar du, – det är en tredje taxi som följer efter den andra…
– Det skulle kunna vara de våra som kontrollerar polisens rörelser men det skulle också kunna vara polisen som är de våra på spåren…
Den andra taxin kör om er, stannar, några beväpnade män hoppar ur och tvingar er att stiga ur er taxi. – Polis! Ni är under arrest! Ni får handklovar på er alla tre och tvingas upp i den andra taxin: du, Corinna och er chaufför.
Lugnt och leende hälsar Corinna på polismännen: – Jag är Gertrude. Det här är en vän. För oss till kommandoexpeditionen.
Gapar du av förvåning? Corinna-Gertrude viskar till dig, på ditt språk: – Var inte rädd. Det är falska poliser: det är i själva verket våra män.
Ni har precis kört iväg igen när den tredje taxin spärrar vägen för den andra. Andra beväpnade män hoppar ur, med ansiktena dolda; de avväpnar polismännen, tar av dina och Corinna-Gertrudes handklovar, sätter handklovar på polismännen, knuffar in er alla i sin taxi.
Corinna-Gertrude verkar oberörd: – Tack, mina vänner, säger hon. – Jag är Ingrid och det här är en av de våra. För ni oss till högkvarteret?
– Du ska hålla mun! säger en som verkar vara ledaren. – Försök inte vara smarta! Nu måste vi binda för ögonen på er. Ni är vår gisslan.
Du vet inte längre vad du ska tro, också för att Corinna-Gertrude-Ingrid har förts bort i den andra taxin. När du åter får tillåtelse att använda dina lemmar och dina ögon, befinner du dig på kontoret till en polisstation eller till en kasern. Underbefäl i uniform fotograferar dig framifrån och i profil, tar dina fingeravtryck. En officer ropar: – Alfonsina!
Du ser Gertrude-Ingrid-Corinna komma in, även hon i uniform och räcka officern en dokumentmapp att underteckna.
Under tiden följer du den föreskrivna rutinen från det ena skrivbordet till det andra: en polisman tar dina dokument i förvar, en annan dina pengar, en tredje dina kläder som byts ut mot en fångdräkt.
– Vad är det här för slags fälla? lyckas du fråga Ingrid-Gertrude-Alfonsina som kommit fram till dig i ett ögonblick när dina vakter har ryggen vänd mot dig.
– Bland revolutionärerna finns det infiltrerade kontrarevolutionärer som fått oss att falla i ett polisbakhåll. Men lyckligtvis finns det många revolutionärer infiltrerade i polisen och de har låtsats känna igen mig som en funktionär på denna kommandoexpedition. Vad dig beträffar, kommer de att sända dig till ett falskt fängelse, det vill säga, till ett riktigt statsfängelse som emellertid kontrolleras inte av dem utan av oss.
Du kan inte låta bli att tänka på Marana. Vem om inte han kan ha hittat på en sådan intrig?
– Jag tycker mig känna igen er chefs stil, säger du till Alfonsina.
– Vem som är chef spelar ingen roll. Det skulle kunna vara en falsk chef, som låtsas arbeta för revolutionen endast i syfte att gynna kontrarevolutionen eller som öppet arbetar för kontrarevolutionen, övertygad om att han på det sättet kommer att jämna vägen för revolutionen.
– Och du samarbetar med honom?
– I mitt fall är det annorlunda. Jag är en infiltratör, en riktig revolutionär infiltrerad i de falska revolutionärernas led. Men för att undgå upptäckt måste jag låtsas vara en kontrarevolutionär infiltrerad bland de riktiga revolutionärerna. Och det är jag faktiskt, eftersom jag tar order av polisen men inte av den riktiga för jag lyder under de revolutionärer som är infiltrerade bland de kontrarevolutionära infiltratörerna.
– Om jag förstått rätt, är alla infiltrerade här: i polisen och i revolutionen. Men hur kan ni skilja den ena från den andra?
– För varje person måste man se efter vilka infiltratörerna som fick honom att infiltrera är. Och, dessförinnan, måste man veta vem som infiltrerade infiltratörerna.
– Och ni fortsätter att slåss till sista blodsdroppen, fastän ni vet att ingen är den han säger sig vara?
– Vad har det med saken att göra? Var och en måste spela sin roll till slutet.
– Och vilken är min roll?
– Ta det lugnt och vänta. Fortsätt att läsa din bok.
– Tusan också! Jag tappade den när jag blev befriad, jag menar, arresterad…
– Det gör inget. Stället du nu kommer till är ett mönsterfängelse, med ett bibliotek försett med de senaste nyheterna.
– Även förbjudna böcker?
– Var skulle förbjudna böcker finnas, om inte i fängelse?
(Du har kommit ända hit till Ataguitanien för att jaga en romanförfalskare och du finner dig vara fånge i ett system där varje aspekt av livet är en förfalskning. Eller snarare: du var besluten att tränga in genom skogar, slätter, högplatåer, bergskedjor på jakt efter forskningsresanden Marana, försvunnen när han sökte efter källan till den oändliga romanen men du kör huvudet emot fängelsesamhällets galler som sträcker sig över hela planeten och förpassar äventyret till sina tarvliga korridorer, ständigt desamma … Är det här fortfarande din historia, Läsare? Resan du företagit av kärlek till Ludmilla har fört dig så långt bort ifrån henne att du förlorat henne ur sikte: om hon inte längre visar dig vägen, kan du inte annat än anförtro dig till hennes diametralt motsatta spegelbild, Lotaria…
Men kan det verkligen vara Lotaria? – Jag vet inte vem du är ute efter. Du nämner namn jag inte känner till, svarar hon varje gång du försöker syfta på episoder i det förflutna. Kan det vara den underjordiska verksamhetens regler som tvingar henne till det? Sanningen att säga, är du inte alls säker på identifieringen … Är hon kanske en falsk Corinna eller en falsk Lotaria? Det enda du säkert vet är att hennes uppgift i din historia är lik Lotarias, alltså är Lotaria namnet som passar henne och du skulle inte kunna kalla henne för något annat.
– Förnekar du kanske att du har en syster?
– Jag har en syster men jag förstår inte vad det har med saken att göra.
– En syster som älskar romaner med en oroande och komplicerad psykologisk personteckning?
– Min syster säger alltid att hon älskar romaner där man känner en elementär, ursprunglig, tellurisk kraft. (Det är just vad hon säger: tellurisk.)
– Ni har framfört klagomål till fängelsebiblioteket, angående en ofullständig bok, säger den höge officern som sitter bakom ett högt skrivbord.
Du drar en suck av lättnad. Ända sen en vakt kom till din cell och kallade på dig och förde dig genom korridorer, nerför trappor, genom underjordiska gångar, uppför trappor igen, genom väntrum och kontor, har du känt rysningar och febersvallningar av fruktan. Och så ville de helt enkelt bemöta ditt klagomål angående Runt en tom grav av Calixto Bandera! I stället för oron känner du åter av den missräkning som grep dig när du i din hand såg ett löst omslag som höll samman några få trasiga och nötta tryckark.
– Naturligtvis klagade jag! svarar du. – Ni skryter så mycket över ert mönsterbibliotek i ert mönsterfängelse och när man sen går och frågar efter en bok som vederbörligen är upptagen i katalogen, får man en hög sönderrivna sidor! Jag frågar nu hur ni kan tänka er att omskola fångarna med sådana system!
Mannen vid skrivbordet tar långsamt av sig glasögonen. Han skakar sorgset på huvudet. – Jag tänker inte gå in på detaljerna i ert klagomål. Det ingår inte i mina befogenheter. Vårt kontor sysslar, trots sina nära kontakter både med fängelser och med bibliotek, med mer omfattande problem. Vi har låtit kalla på er, då vi vet att ni är en läsare av romaner, därför att vi behöver ett råd. Ordningsmakterna – armén, polisen, domarkåren – har alltid haft svårt att bedöma huruvida en roman borde förbjudas eller tillåtas: brist på tid för extensiv läsning, osäkerhet beträffande de estetiska och filosofiska kriterier på vilka omdömet ska baseras … Nej, ni behöver inte vara rädd att vi vill tvinga er att hjälpa oss i vårt censurarbete. Den moderna teknologin kommer snart att sätta oss i stånd att utföra dessa uppgifter snabbt och effektivt. Vi har maskiner som kan läsa, analysera, bedöma vilken skriven text som helst. Men det är just instrumentens tillförlitlighet vi måste kontrollera. Ni är införd i våra register som en läsare som motsvarar genomsnittet och enligt vad vi ser har ni läst, åtminstone delvis, Runt en tom grav av Calixto Bandera. Vi tycker det vore lämpligt att jämföra era intryck av läsningen med läsemaskinens resultat.
Han släpper in dig i maskinrummet. – Får jag presentera vår programmererska Sheila.
Framför dig, i en vit rock knäppt ända upp till halsen, ser du Corinna-Gertrude-Alfonsina, som sköter en uppsättning släta metalliska anordningar, påminnande om diskmaskiner. – Detta är de minnesenheter som har lagrat hela texten till Runt en tom grav. Terminalen utgörs av en tryckapparat som, efter vad ni ser, kan reproducera romanen ord för ord från början till slut, säger officern. Ett långt ark ringlar sig ut ur något slags skrivmaskin som med en kulsprutas hastighet fyller det med kalla versaler.
– Då skulle jag, om ni tillåter det, vilja utnyttja tillfället till att förse mig med de kapitel jag ännu inte läst, säger du och snuddar i en förstulen smekning vid den strida strömmen av skrift där du känner igen den prosa som hållit dig sällskap under dina fängelsetimmar.
– Gör er ingen brådska, säger officern, – jag lämnar er med Sheila, som kommer att köra det program vi vill ha.
Läsare, du har återfunnit den bok du sökte; nu kan du återuppta den avbrutna tråden; leendet återvänder till dina läppar. Men tycker du att den här historien kan fortsätta, på det här viset? Nej, inte romanens historia! Din! Hur länge tänker du fortsätta att låta dig passivt dras med av händelseförloppet? Du kastade dig in i handlingen full av äventyrslust: och sen? Din funktion reducerades snabbt till funktionen av en som registrerar situationer bestämda av andra, en som utsätts för godtycke, finner sig inblandad i händelser som undgår hans kontroll. Vad har du då för nytta av din roll som huvudperson? Om du fortsätter att låna dig till det här spelet betyder det att även du är inblandad i den allmänna mystifikationen.
Du fattar flickan om handleden. – Nu räcker det med de här förklädnaderna, Lotaria! Hur länge tänker du fortsätta att låta dig manövreras av en polisregim? Denna gång kan inte Sheila-Ingrid-Corinna dölja en viss förvirring. Hon befriar sin handled ur ditt grepp. – Jag förstår inte vem det är du anklagar, jag vet ingenting om dina historier. Jag följer en mycket klar strategi. Motmakten måste infiltrera maktens mekanismer för att kunna störta den.
– Och sen reproducera den exakt likadan! Det är ingen idé att du kamouflerar dig, Lotaria! Om du knäpper upp en uniform, finns det alltid en annan uniform under!
Sheila tittar utmanande på dig. –Knäppa upp…? Försök bara…
Nu när du beslutat dig för att ta upp striden, kan du inte längre dra dig tillbaka. Med en krampaktig hand knäpper du upp programmeraren Sheilas vita rock och upptäcker Alfonsinas polisuniform, du sliter av Alfonsinas guldknappar och finner Corinnas anorak, du drar ner blixtlåset på Corinna och ser tjänstetecknen på Ingrids krage…
Det är hon själv som sliter av sig de plagg som återstår: ett par fasta melonformade bröst kommer fram, en lätt konkav mage, en inåtvänd navel, ett lätt konvext sköte, två fylliga höfter som hos en rundnätt person, ett stolt kön, två långa och kraftiga lår.
– Och det här? Är det här en uniform? utropar Sheila.
Du är förvirrad. – Nej, inte det här … mumlar du.
– Jo, det är det! skriker Sheila. – Kroppen är en uniform! Kroppen är beväpnad milis! Kroppen är våldsam handling! Kroppen kräver makt! Kroppen är i krig! Kroppen förklarar sig vara subjekt! Kroppen är ett mål och inte ett medel! Kroppen uttrycker! Kommunicerar! Skriker! Protesterar! Gör uppror!
Vid det här laget har Sheila-Alfonsina-Gertrude kastat sig över dig, slitit av dig fångkläderna, era nakna lemmar smälter samman under de elektroniska minnenas skåp.
Läsare, vad gör du? Gör du inte motstånd? Flyr du inte? Åh, du deltar … Åh, du kastar dig också in i leken … Du är visserligen den absolute huvudpersonen i denna bok men tror du det ger dig rätt att ha könsumgänge med alla de kvinnliga personerna? Så där bara, utan någon som helst förberedelse … Räckte det inte med din historia med Ludmilla för att skänka intrigen värmen och behaget av en kärleksroman? Måste du inlåta dig med hennes syster också (eller med någon du identifierar med hennes syster), med den här Lotaria-Corinna-Sheila som du när du tänker efter aldrig ens har gillat…? Det är naturligt att du vill ta revansch, efter att du sida efter sida följt händelserna med passiv resignation men tycker du det här är det rätta sättet? Eller vågar du påstå att du blivit inblandad även i denna situation, mot din vilja? Du vet mycket väl att den här flickan alltid handlar helt efter sitt eget huvud, vad hon tänker i teorin omsätter hon i praktiken till dess yttersta konsekvenser … Det var en ideologisk demonstration hon ville ge dig, inget annat … Hur kommer det sig att du den här gången genast låter dig övertygas av hennes argument? Ta dig i akt, Läsare, här är allting annorlunda än vad det tycks, allting har två ansikten…
Ljuset från en blixt och en kameras upprepade klickande uppslukar vitheten i er krampaktiga och sammanpressade nakenhet.
– Återigen, Kapten Alexandra, överraskar jag dig naken i en fånges armar! tillrättavisar den osynliga fotografen. – Dessa ögonblicksbilder kommer att berika din personliga dossier … och rösten avlägsnar sig med ett hånskratt.
Alfonsina-Sheila-Alexandra reser sig upp, skyler sig, ser uttråkad ut. – De lämnar mig inte i fred ett ögonblick, stönar hon. Att samtidigt arbeta för två hemliga underrättelseväsen i strid med varandra för med sig denna nackdel: båda två försöker ständigt utöva utpressning mot dig.
Du börjar också resa dig upp igen och finner dig inlindad i de färdigtryckta pappersrullarna: början på romanen sträcker ut sig på golvet som en katt som vill leka. Nu är det historierna du lever som avbryts i det kritiska ögonblicket: kanske kommer du nu att tillåtas följa romanerna du läser ända till slutet…
Alexandra-Sheila-Corinna har, försjunken i tankar, börjat trycka på knappar igen. Hon har återtagit aspekten av flitig flicka, som lägger ner hela sin själ i allt vad hon gör. – Det är nånting som inte fungerar, mumlar hon, – vid det här laget borde allting ha kommit ut … Vad är det som är fel?
Du hade redan märkt att hon hade en av sina en aning nervösa dagar i dag, Gertrude-Alfonsina; vid ett visst tillfälle måste hon ha tryckt på fel knapp. Ordföljden i Calixto Banderas text, bevarad i det elektroniska minnet för att när som helst bringas i ljuset, har suddats ut i en plötslig avmagnetisering av strömkretsarna. De mångfärgade ledningarna mal nu stoftet av de upplösta orden: den den den den, av av av av, från från från från, som som som som, uppradade enligt sin respektive frekvens. Boken har smulats sönder, lösts upp, kan inte mer sättas ihop, som en sanddyn bortblåst av vinden.