NÄR GAMARNA LYFTER ÄR DET ett tecken på att natten snart är över, hade min far sagt till mig. Och jag kunde höra flaxandet av de tunga vingarna i den mörka himlen och se deras skugga förmörka de gröna stjärnorna. Det var en mödosam flykt, som inte genast lösgjorde sig från marken, från buskarnas skuggor, som om vingarna endast i flykt blev övertygade om att vara vingar och inte taggiga blad. När rovfåglarna försvunnit, syntes åter stjärnorna, gråa, och himlen grön. Det var gryning och jag red längs de öde vägarna i riktning mot byn Oquedal.
– Nacho, hade min far sagt, – så snart jag dött, ta min häst, min karbin, proviant för tre dagar och följ den uttorkade strömfåran ovanför San Ireneo, tills du ser röken stiga från Oquedals terrasser.
– Varför Oquedal? frågade jag honom. – Vem finns i Oquedal? Vem ska jag söka efter?
Min fars röst blev allt svagare och långsammare och hans ansikte alltmer lilafärgat. – Jag måste avslöja en hemlighet för dig som jag bevarat i många år … Det är en lång historia…
I dessa ord var min far i färd med att förbruka de sista andetagen i sin dödskamp och med kännedom om hans tendens att komma ifrån ämnet, späcka sitt tal med avvikelser och parenteser och tillbakablickar, var jag rädd att han aldrig skulle hinna meddela mig det väsentliga. – Fort far, säg mig namnet på den person jag ska fråga efter, när jag kommer till Oquedal…
– Din mor … Din mor som du inte känner, bor i Oquedal … Din mor som inte sett dig sen du låg i lindor…
Jag hade vetat att han innan han dog skulle tala med mig om min mor. Det var han skyldig mig, efter att ha låtit mig leva hela min barndom och ungdom utan att veta hur hon såg ut eller vilket namn hon bar, den kvinna som hade fött mig, eller varför han slitit bort mig från det bröstet när jag fortfarande sög dess mjölk för att dra mig med sig i sitt kringströvande liv på ständig flykt. – Vem är min mor? Säg mig hennes namn! – Om min mor hade han berättat många historier för mig, på den tiden när jag ännu inte tröttnat på att fråga honom om henne men det var historier, fantasier, där var och en motsade den andra: än var hon en stackars tiggerska, än en utländsk dam som åkte i en röd bil, ibland var hon en nunna i kloster, ibland en cirkusryttarinna, i en historia dog hon när hon satte mig till världen, i en annan försvann hon i en jordbävning. Så en dag beslöt jag att inte ställa några fler frågor och vänta tills han själv pratade med mig om henne. Jag hade nyss fyllt sexton år när min far drabbades av gula febern.
– Låt mig berätta från början, flämtade han. – När du kommit till Oquedal och sagt: »Jag är Nacho, son till Don Anastasio Zamora«, kommer du att få höra många saker om mig, osanna historier, lögner, förtal. Jag vill att du ska veta…
– Namnet, min mors namn, fort!
– Ja. Ögonblicket har kommit för dig att få veta…
Nej, det ögonblicket kom inte. Efter att ha förirrat sig i meningslösa inledningar förlorade sig min fars tal i en rossling och tystnade för alltid. Ynglingen som nu red längs de branta vägarna ovanför San Ireneo var fortfarande okunnig om det ursprung han var på väg att återförenas med.
Jag hade tagit vägen som följer den djupa klyftan, högt ovanför den uttorkade strömfåran. Gryningen som låg svävande över skogens ojämna konturer tycktes öppna för mig inte en ny dag utan en dag som kom före alla andra dagar, ny i betydelsen från den tid då dagar fortfarande var nya, som den första dagen när människan förstod vad en dag var.
Och när det blev tillräckligt ljust för att se den andra sidan av klyftan, upptäckte jag att där också löpte en väg och en man till häst färdades parallellt med mig i samma riktning, med ett långpipigt armégevär hängande över ena axeln.
– Hallå! – ropade jag. – Hur långt är vi från Oquedal?
Han vände sig inte ens om; eller, värre än så: för ett ögonblick fick min röst honom att vända på huvudet (annars skulle jag ha kunnat tro att han var döv) men han riktade genast blicken framför sig igen och fortsatte att rida utan att bevärdiga mig med ett svar eller ett tecken till hälsning.
– Hallå! Det är dig jag menar! Är du döv? Är du stum? skrek jag medan han fortsatte att gunga i sadeln i takt med sin svarta häst.
Vem vet hur länge vi hade tagit oss fram i natten, hopparade på det där viset, skilda åt av strömmens branta klyfta. Vad som tycktes mig vara det oregelbundna ekot av mitt stos hovar, som genljöd mot den andra sidans ojämna kalksten, var i själva verket klappret av de där hovarna som följde mig åt.
Det var en ung man helt och hållet rygg och hals, med en trasig halmhatt. Förolämpad av hans ovänliga sätt, sporrade jag mitt sto för att lämna honom bakom mig och inte längre ha honom framför ögonen. Jag hade just passerat honom när jag av någon okänd anledning fick ingivelsen att vända huvudet mot honom. Han hade låtit geväret glida ner från axeln och höll på att höja det som för att sikta mot mig. Jag sänkte genast handen till min karbinkolv, instoppad i sadelhölstret. Han tog på sig gevärsremmen igen, som om ingenting hade hänt. Från det ögonblicket höll vi jämna steg med varandra, på motsatta sidor, vaktande på varandra, noga med att inte vända ryggen till. Det var mitt sto som rättade sin gång efter den svarta hästens, som om hon hade förstått.
Det är berättelsen som rättar sin gång efter den långsamma rörelsen av järnbeslagna hovar längs klättrande stigar, mot en plats som rymmer det förflutnas och framtidens hemlighet, som rymmer tiden hoprullad runt sig själv som en lasso upphängd på sadelknappen. Jag vet redan att den långa väg som för mig till Oquedal kommer att vara mindre lång än den jag har kvar när jag en gång nått den där sista byn vid den bebodda världens yttersta gräns, vid gränsen för tiden i mitt liv.
– Jag är Nacho, son till Don Anastasio Zamora, sa jag till den gamle indianen hopkurad mot kyrkmuren. – Var är huset?
»Kanske han vet«, tänkte jag.
Den gamle lyfte på ögonlocken, röda och knottriga som hos en kalkon. Ett finger – ett finger lika tunt som de kvistar man använder för att tända elden med – stack fram under ponchon och pekade mot familjen Alvarados palats, det enda palatset i den stelnade lerhög som byn Oquedal är: en fasad i barockstil som tycks ha hamnat där av misstag, som en del av en kuliss i en övergiven teater. Någon måste för många hundra år sen ha trott att det här var det förlovade landet och när han upptäckte sitt misstag började för det nyligen uppförda palatset det långsamma obevekliga sönderfallet.
I kölvattnet på en tjänare som tagit hand om min häst går jag genom en rad platser som borde leda mer och mer inåt samtidigt som jag i stället finner mig mer och mer utanför, från en gård kommer jag över till en annan gård, som om alla dörrarna i detta palats endast tjänade till att gå ut och aldrig in igenom. Berättelsen borde förmedla en känsla av bortkommenhet på platser jag ser för första gången, men också på platser som i mitt minne inte lämnat en hågkomst utan ett tomrum. Nu försöker bilderna återinta dessa tomrum men resultatet blir endast att även de antar skenet av drömmar glömda i samma ögonblick de framträder.
I en rad efter varandra ligger en gård där mattor är uthängda för att bli piskade (jag söker i mitt minne efter hågkomster av en vagga i en praktfull boning), en annan gård belamrad med säckar med alfalfa (jag försöker återuppväcka hågkomster av en lantegendom i min tidiga barndom), en tredje gård mot vilken stallöppningarna vetter (är jag född bland stall?). Det borde vara full dager och ändå visar skuggan som omsveper berättelsen inga tecken på att klarna, den förmedlar inga budskap som den visuella fantasin kan komplettera med tydligt definierade figurer, den återger inte sagda ord utan bara otydliga röster, dämpade sånger.
Det är på den tredje gården som sinnesintrycken börjar ta form. Först lukterna, smakerna, sen lyser skenet från en flamma upp de evigt unga ansiktena på indianerna församlade i Anacleta Higueras’ ofantliga kök, deras släta hud som skulle kunna vara mycket gammal eller ung, kanske var de redan åldringar på den tiden min far var här, kanske är de barnen till hans samtida som nu tittar på hans son på samma sätt som deras fäder tittade på honom, som en främling som anlände en morgon med sin häst och sin karbin.
Mot bakgrunden av den svarta flammande härden avtecknar sig den höga gestalten av en kvinna insvept i en filt med ockrafärgade och rosa ränder. Anacleta Higueras gör i ordning en rätt med kryddstarka köttbullar åt mig. – Ät, min son, du som har färdats i sexton år för att återfinna vägen hem, – säger hon och jag undrar om »min son« är den benämning som en äldre kvinna alltid använder när hon vänder sig till en ung man eller om det i stället betyder det som ordet betyder. Och mina läppar bränner av de starka kryddorna Anacleta använt för att smaksätta sin rätt som om den där smaken skulle innehålla alla smaker bringade till sin yttersta spets, smaker jag inte kan skilja åt eller namnge och som nu blandas i min gom som eldslågor. Jag tänker tillbaka på alla smaker jag prövat i mitt liv för att försöka känna igen den här mångfaldiga smaken och jag kommer fram till ett motstridigt men kanske motsvarande sinnesintryck, vilket är smaken av mjölken för spädbarnet, som ju är den första smaken och alltså i sig innehåller alla andra smaker.
Jag tittar på Anacletas ansikte, den vackra indianuppsynen som åren knappt märkbart gjort fylligare utan att rista in en enda rynka i den, jag tittar på den omfångsrika kroppen insvept i filten och jag undrar om det var vid den höga numera sluttande terrassen av hennes bröst som jag klamrade mig fast som barn.
– Då kände du min far, Anacleta?
– Om jag bara sluppit, Nacho. Det var ingen bra dag, den dag han satte sin fot i Oquedal…
– Varför då, Anacleta?
– Från honom kom aldrig annat än ont till indianerna … och inte heller till de vita kom det något gott … Sen försvann han … Men inte ens den dag han gav sig i väg från Oquedal var en bra dag…
Alla indianerna har sina ögon klistrade vid mig, ögon som liksom barnens tittar på en evig nutid utan förbarmande.
Amaranta är Anacleta Higueras’ dotter. Hennes ögon är långa och sneda, hennes näsa tunn och spänd vid näsborrarna, hennes läppar formar en fyllig båge. Jag har ögon som liknar hennes, samma näsa, identiska läppar. – Är det sant att vi är lika varandra, jag och Amaranta? frågar jag Anacleta.
– Alla som är födda i Oquedal är lika varandra. Indianer och vita har ansikten som kan förväxlas. Vi är en by på några få familjer isolerad uppe i bergen. I sekler har vi gift oss endast sinsemellan.
– Min far kom utifrån…
– Precis. Om vi inte tycker om främmande har vi våra skäl.
Indianernas munnar öppnas i en långsam suck, munnar med få tänder och inget tandkött, anfrätta, skröpliga, som hos skelett.
Det finns ett porträtt jag såg när jag passerade den andra gården, det olivfärgade fotografiet av en ung man, omgivet av blomsterkransar och upplyst av en liten oljelampa. – Den döde mannen på den bilden ser också ut som en av familjen … säger jag till Anacleta.
– Det är Faustino Higueras, må Gud bevara honom i sina ärkeänglars strålglans! säger Anacleta och ett mummel av böner höjs bland indianerna.
– Var det din man, Anacleta? frågar jag.
– Min bror var det, vårt hus och vårt folks svärd och sköld tills fienden korsade hans väg…
– Vi har samma ögon, säger jag till Amaranta, när jag hinner upp henne bland säckarna på den andra gården.
– Nej, mina är större, säger hon.
– Låt oss mäta dem, och jag närmar mitt ansikte till hennes ansikte så att bågarna på våra ögonbryn möts, sen vrider jag mitt ansikte, genom att pressa ett av mina ögonbryn mot hennes, så att våra tinningar och kinder och kindknotor förs samman. – Ser du, våra ögonvrår slutar på samma ställe.
– Jag kan inte se någonting, säger Amaranta men tar inte bort ansiktet.
– Och våra näsor, säger jag och sätter min näsa mot hennes, lite snett, medan jag försöker få våra profiler att stämma överens, och våra läppar … stönar jag med sluten mun, för nu är även våra läppar hoppressade eller rättare sagt, halva min mun och halva hennes.
– Du gör mig illa! säger Amaranta när jag med hela kroppen pressar henne mot säckarna och känner knopparna på hennes spirande bröst och sprittningen i hennes sköte.
– Din usling! Ditt odjur! Det är därför du har kommit till Oquedal! Likadan som far din! dånar Anacletas röst i mina öron och hennes händer har gripit tag i håret på mig och dänger mig mot pelarna, medan Amaranta, träffad av ett slag med avigsidan av handen, jämrar sig liggande över säckarna. – Du rör inte min dotter, nu eller någonsin!
– Varför aldrig någonsin? Vad skulle kunna hindra oss? protesterar jag. – Jag är man och hon kvinna … Om ödet ville att vi fattade tycke för varandra, inte i dag men en dag, vem vet, varför skulle jag inte kunna be henne bli min hustru?
– Ve och förbannelse! vrålar Anacleta. – Det får inte ske! Ni får inte ens tänka tanken, förstår du?
»Är hon min syster, då?« frågar jag mig. »Vad avhåller Anacleta från att erkänna att hon är min mor?« och jag säger till henne: – Varför skriker du så, Anacleta? Finns det kanske något blodsband mellan oss?
– Blodsband? Anacleta återvinner fattningen, filtens kanter höjs tills de täcker hennes ögon. – Din far kom långt bortifrån … Vad för blodsband kan du ha med oss?
– Men jag är född i Oquedal … av en kvinna härifrån…
– Gå och sök dina blodsband nån annanstans, inte bland oss fattiga indianer … Sa inte din far det till dig?
– Han sa aldrig någonting till mig, jag svär, Anacleta. Jag vet inte vem min mor är…
Anacleta lyfter sin hand och pekar mot den första gården. – Varför ville husets härskarinna inte ta emot dig? Varför lät hon dig sova härnere med tjänarna? Det var till henne din far sände dig, inte till oss. Gå och presentera dig för Dona Jazmina, säg till henne: »Jag är Nacho Zamora y Alvarado, min far har sänt mig för att knäböja vid dina fötter.«
Här borde berättelsen återge min själ som var skakad som av en orkan vid avslöjandet om att den hälft av mitt namn som dolts för mig härstammade från Oquedals husbondefolk och att estancias, vidsträckta som provinser, tillhörde min familj. I stället är det som om min resa bakåt i tiden bara nitar fast mig i en mörk virvel där gårdarna i familjen Alvarados palats tycks infogade i varandra, lika välbekanta och främmande för mitt tomma minne. Den första tanke som dyker upp i mitt huvud är den som jag förkunnar för Anacleta, när jag griper hennes dotter i flätan: – Då är jag er husbonde, din dotters husbonde och jag tar henne när jag vill!
– Nej! skriker Anacleta. Innan du rör Amaranta dödar jag er! och Amaranta drar sig tillbaka med en grimas som blottar hennes tänder om i ett stönande eller i ett leende vet jag inte.
Alvarados matsal är dåligt upplyst av ljusstakar igengrodda av åratals vax, kanske för att man inte ska märka de avflagnade stuckornamenten och gardinernas söndertrasade spets. Jag har blivit bjuden på middag av husets härskarinna. Doña Jazminas ansikte är täckt av ett lager puder som tycks vara på vippen att lossna och falla ner i tallriken. Hon är också indianska under håret som är färgat i en kopparton och vågat med locktång. Hennes tunga armband blänker vid varje sked hon tar. Jacinta, hennes dotter, har uppfostrats på internat och har på sig en vit tenniströja men är lik indianflickorna i sina blickar och gester.
– I denna sal fanns det spelbord på den tiden, berättar Doña Jazmina.
– Vid den här tiden började spelen och kunde hålla på hela natten lång. Det fanns män som förlorade hela estancias. Don Anastasio Zamora hade slagit sig ner här för spelets skull, inte för något annat. Han vann alltid och ryktet hade spritts bland oss att han var falskspelare.
– Men han vann aldrig nån estancia, känner jag mig tvungen att påpeka.
– Din far var en typ som hur mycket han än vann under natten, redan i gryningen hade förlorat det. Och dessutom, med alla sina trassliga historier med kvinnor, tog det honom inte lång tid att göra slut på det lilla han hade kvar.
– Hade han historier här i huset, kvinnohistorier…? dristar jag mig att fråga henne.
– Där borta, där borta, på den andra gården, fick han fatt i dem, på natten … säger Doña Jazmina och pekar mot indianernas bostäder.
Jacinta brister ut i skratt och döljer munnen med händerna. Jag förstår i det ögonblicket att hon är identisk med Amaranta, även om hon är klädd och kammad på ett helt annat sätt.
– Alla liknar varandra, i Oquedal, säger jag. – Det finns ett porträtt på den andra gården som skulle kunna vara ett porträtt av alla…
De tittar på mig, lite förvirrade. Modern säger: – Det är Faustino Higueras … Till blodet var han bara halvindian, den andra halvan var vit. Till själen, däremot, var han helt och hållet indian. Han höll sig till dem, tog deras parti … och så slutade han sina dagar.
– Var han vit på faderns eller på moderns sida?
– Du frågar så mycket…
– Är alla Oquedals historier så här? säger jag. – Vita män som går med indiankvinnor … Indianer som går med vita kvinnor…
– Vita och indianer i Oquedal liknar varandra. Blodet har blandats ända sen Erövringens tid. Men husbondefolket bör inte inlåta sig med tjänarna. Vi kan göra allt vad vi vill, inbördes, med vem som helst av vår sort men inte det, aldrig … Don Anastasio var född i en godsägarfamilj, även om han var pankare än en tiggare…
– Vad har min far med allt det här att göra?
– Be dem förklara sången indianerna sjunger för dig: … När Zamora dött … står det jämnt … Ett barn i vaggan … och ett lik i graven…
– Hörde du vad din mor sa? säger jag till Jacinta, så snart vi kan tala ostört med varandra. – Du och jag kan göra allt vad vi vill.
– Om vi ville. Men vi vill inte.
– Jag kanske vill göra något.
– Vad då?
– Bita dig.
– Vad den saken beträffar, kan jag gnaga av dig som ett köttben, och hon visar sina tänder.
I rummet finns det en säng med vita lakan som antingen är obäddad eller iordningställd för natten, oklart vilket, omsluten av ett finmaskigt myggnät som hänger ner från en baldakin. Jag tränger in Jacinta mellan gasvävens veck, medan hon antingen gör motstånd mot mig eller drar mig med sig, oklart vilket; jag försöker dra upp hennes kläder; hon försvarar sig genom att slita bort mina spännen och knappar.
– Oh, du har också ett födelsemärke där! På samma ställe som jag! Titta!
I det ögonblicket öser en hagelskur av slag ner på mitt huvud och på mina axlar och Doña Jazmina är över oss som en furie: – Skilj er åt, för Guds skull! Gör det inte, ni kan inte! Skilj er åt! Ni vet inte vad ni gör! Du är en fähund som din far!
Jag lugnar ner mig så gott jag kan. – Varför det, Doña Jazmina? Vad menar ni? Vem gjorde min far det med? Med er?
– Din odåga! Ge dig i väg till tjänarna! Försvinn ur vår åsyn! Till pigorna, som din far! Gå tillbaka till din mor! Ge dig iväg!
– Vem är min mor?
– Anacleta Higueras, även om hon inte vill erkänna det, sen Faustino dog.
Husen i Oquedal kurar om natten ihop sig mot marken, som om de kände tyngden av månen pressas mot sig, låg och insvept i osund dimma.
– Vad är det för en sång de sjunger om min far, Anacleta? frågar jag kvinnan som står orörlig i dörröppningen som en staty i en kyrknisch. – Det talas om en död, en grav…
Anacleta tar ner lyktan. Tillsammans går vi över majsfälten.
– På det här fältet kom din far och Faustino Higueras i gräl, förklarar Anacleta, – och de beslöt att det inte fanns rum för dem båda i världen och grävde tillsammans en grav. När de väl beslutat att de måste slåss till döds, var det som om hatet mellan dem slocknat: och de arbetade i god sämja med att gräva gropen. Sen ställde de sig, en på den ena sidan och en på den andra sidan om gropen, med varsin kniv i den högra handen och den vänstra armen inlindad i ponchon. Och växelvis hoppade den ene av dem över graven och anföll den andre med knivhugg och den andre försvarade sig med ponchon och försökte få fienden att falla i graven. De kämpade på det sättet ända till gryningen och det steg inte längre upp något damm från marken runt graven så indränkt med blod var den. Alla Oquedals indianer bildade ring runt den tomma graven och de två flämtande och blodbestänkta unga männen och allesammans stod tysta och orörliga för att inte störa Guds domslut som allas öde var avhängigt av, inte bara Faustino Higueras’ och Nacho Zamoras.
– Men … Jag är Nacho Zamora…
– Din far kallades också Nacho på den tiden.
– Och vem vann, Anacleta?
– Hur kan du fråga mig det, pojke? Zamora vann: ingen kan uttala sig om Herrens vägar. Faustino begravdes i denna jord. Men för din far var det en bitter seger, eftersom han samma natt gav sig av och aldrig mer sågs till i Oquedal.
– Vad säger du för nåt, Anacleta? Den här graven är tom!
– De följande dagarna kom indianer från närliggande och avlägsna byar i procession till Faustino Higueras’ grav. De var på väg till revolutionen och bad mig om reliker att bära i ett guldskrin i spetsen för sina regementen i strid: en hårlock, en flik av ponchon, levrat blod från ett sår. Då beslöt vi att öppna graven igen och gräva upp liket. Men Faustino var inte där, hans grav var tom. Alltsedan den dagen har många legender sett dagens ljus: somliga säger att de sett hur han om natten färdas över bergen på sin svarta häst och vakar över indianernas sömn; andra säger att han inte kommer att visa sig förrän den dagen då indianerna kommer ner på slätten och han rider i spetsen för deras kolonner…
»Då var det han! Jag har sett honom!« vill jag säga men jag är alltför upprörd för att få fram ett ord.
Indianerna har tyst närmat sig med sina facklor och bildar nu en ring runt den öppna graven.
En ung man med lång hals och trasig halmhatt på huvudet banar sig fram ur hopen. Han har samma ansiktsdrag som många här i Oquedal, jag menar samma sneda ögon, näslinje, form på läpparna som jag.
– Vad gav dig rätt, Nacho Zamora, att röra vid min syster? säger han och ett knivblad blänker i hans högra hand. Hans poncho är virad runt vänster underarm och en flik släpar i marken.
Ur indianernas munnar kommer ett ljud som inte är ett mummel utan snarare en avbruten suck.
– Vem är du?
– Jag är Faustino Higueras. Försvara dig.
Jag stannar på andra sidan graven, sveper ponchon om min vänstra arm, fattar kniven.