Hårddisken

Cecilia hade lämnat barnen hos sina föräldrar och återvänt själv till Stockholm. De trodde att hon fortfarande var överkänslig på grund av branden i lägenheten, att det var därför hon grät sig till sömns varje kväll och grät ännu mer när hon sa farväl till Lillan och Benjamin. Hur skulle de kunna förstå.

Mannen som ringt henne utanför Stadshuset hade varit tydlig. Hennes familj var i fara om hon kontaktade polisen. Ändå kunde hon inte sluta fundera. Mats hade begått ett av de värsta brott hon kunde tänka sig. Kanske förtjänade han att bli kidnappad, kanske var det ett gudomligt straff. Å andra sidan var han fortfarande hennes man, och hennes barns pappa. Han hade gått till polisen när de kallat honom och träffat en psykolog för att få hjälp. Han var inte värd det här.

Hon satt helt ensam i den nyrenoverade lägenheten. Det fanns ingenting där som gjorde den hemtrevlig än. Inga mattor, gardiner eller tavlor. Det fanns inte ens någon teve.

Det blev så tydligt: barnen saknades. Tystnaden var obehaglig. Hon tänkte på det svedda taket som hon betraktat innan hon kommit in i sovrummet och upptäckt datorn.

Hon försökte läsa men kunde inte koncentrera sig. Det slutade med att hon bara satt och stirrade rakt framför sig.

Då ringde hennes telefon.

»Det gäller Mats.«

Hon kände inte igen rösten. Det här var inte mannen som stått med neddragen mössa utanför Stadshuset. Men attityden var densamma.

»Vad vill du?«

»Vi har honom.«

»Jag vet. Men snälla, vad vill ni egentligen?«

»Du har väl inte pratat med nån?«

»Nej.«

Det kändes som om hennes mage krampade. Hur skulle hon klara det här?

»Vi behöver en sak som tillhör Mats.«

»Vad?«

»Jag tror att du vet vad vi vill ha. Och kom ihåg, om du går med den till polisen dödar vi honom. Det handlar om hans dator. Förstår du?Du måste ge oss hans dator.«

Ljusen tändes automatiskt när hon slog in koden och öppnade ståldörren.

Det här var en kuslig plats.

Shurgardförrådet i Fruängen där hon förvarade en del av deras bohag. Bland annat Mats dator.

Den långa korridoren framför henne var mörk, men lamporna i taket tändes successivt. Dörren smällde när den slog igen bakom henne. Det satt övervakningskameror i taket.

Hon tänkte på Benjamins ansiktsuttryck när hon kramat om honom där uppe hos hennes föräldrar. »Du kommer väl tillbaka, mamma?« hade han frågat.

Metalljalusierna var neddragna framför förrådsutrymmena hon passerade.

Betong. Metall. Plexiglas.

Hon hade åkt kommunalt hit, men tagit en promenad innan hon gick till förrådet. Allt för att se till att hon inte var förföljd den här gången. Hon måste vara ensam här.

Hennes steg ekade mot betonggolvet. Hon höll den lilla nyckeln till hänglåset i handen.

Nummer 151.

Det skramlade när hon drog upp jalusin till sitt förråd.

Kartongerna stod packade som tegelstenar i en mur.

Det här skulle kanske ta en stund.

Hon hade hittat den. Datorn hade inte legat så otillgängligt som hon trott.

Hon satte sig ner i soffan. Tillbaka i lägenheten.

Skulle det här någonsin kännas som ett hem? undrade hon.

Hon hade tagit en lov runt kvarteret på tillbakavägen också. Hon kunde inte upptäcka att någon följde efter henne.

På soffbordet stod datorn. Bredvid den hade hon ställt en separat hårddisk som hon köpt på Elgiganten i Kungens Kurva. Hon var inte helt borta när det gällde datorer, men hon hade ändå bett expediten förklara för henne ungefär hur hon skulle göra.

Obehaget kröp i henne. Hon ville inte se vad datorn innehöll.

Men allt skulle över.

* * *

En kväll ringde det på Teddys telefon. Han undrade vem det kunde vara, han hade bytt abonnemang. Så vitt han kom ihåg var det bara Magnus, Emelie, Linda, Nikola, pappa och Dejan som kände till det nya numret.

»Tjena, det är Loke.«

»Hur fick du mitt nummer?«

»Det är Loke, sa jag.«

»Du är för skön.«

»Du frågade ju om en personlig grej också, minns du det?«

»Ja.«

»Det var ett betydligt svårare uppdrag än det andra, kan jag säga. Det är därför det har tagit mig så lång tid att återkomma.«

Det kändes som om Teddys hjärta slog dubbla slag. Han hade helt glömt bort att han också frågat Loke om detta när de setts där på Lötet och han fått hjälp med att ta reda på hallicksajten. Det var mer än tre månader sedan.

Men han mindes vad hans pappa hade sagt: »Du måste vara sann mot dig själv.«

»Jag har tittat på Mats Emanuelsson«, sa Loke. »Han dog för mer än fyra år sen, visste du det?«

»Ja, Sara berättade det då. Han tog livet av sig.«

»Och det vet du?«

»Det var vad Sara sa.«

»Men du kidnappade honom flera år innan dess.«

»Ja.«

»Och varför gjorde du det?«

»Jag trodde att jag gjorde det för stålar.«

»Men han hade inga pengar.«

»Nej, jag förstod det. Senare. Det var också Sara som sa det, efter att Mats dött.«

»Mats Emanuelsson var med i Dreamboard, vet du vad det är?«

»Ingen aning.«

»Det är ett av världens största nätverk för pedofiler.«

»Va?«

»Det är en pedofilring på internet. Det är det sjukaste jag stött på. Och de har olika nivåer. Super VIP dot, den högsta, kräver att medlemmen själv utför övergrepp. För att hamna i den ligan krävs enligt Dreamboards regler att det syns tydligt på bilderna att barnen lider och gråter. De anordnade liveträffar också. Även i Sverige.«

Teddy visste inte vad han skulle säga.

Loke fortsatte: »Men Emanuelsson fick tydligen dåligt samvete och höll på att gå till polisen. Han kunde ha avslöjat hela jävla ringen eftersom hans dator var en av servrarna som ringen använde. Han var på väg att lämna in den där datorn till polisen. Men då kidnappades han …«

Teddy kände magontet växa.

»… av dig.«

»Men jag visste inte, det var ett rent beställningsjobb.«

Han tänkte på Dejans ord. Business as usual. Så hade det varit då också.

Sedan tänkte han på Ian Crona – som nyss hade dömts. Fjorton års fängelse.

Loke sa: »Nej, du kanske inte visste vad det egentliga syftet var med det du gjorde. Men resultatet blev att Emanuelssons dator aldrig lämnades in till polisen. Ni tvingade hans fru, Cecilia, att överlämna den till er i stället.«

»Jag tvingade ingen … jag kidnappade honom, vaktade honom …«

»Kanske inte just du, men den eller de som pressade honom.«

Teddys mage krampade. Han tänkte på hur Ivan och en okänd man kommit till huset där han och Dejan hade hållit Emanuelsson, hur de stängt dörren, hur han hört Mats Emanuelsson skrika av smärta därinifrån.

Han lade sig ner på luftmadrassen.

»Jag visste inte«, sa han med tyst röst.

Åtta år.

»Jag tror dig, Teddy. Men inte desto mindre kunde den här sjuka pedofilringen fortsätta som vanligt eftersom den aldrig avslöjades. Eftersom datorn försvann. Jag tror att den har aktiva medlemmar överallt i Sverige, på alla nivåer.«

Teddy andades långsamt. Han tänkte på hur Sara helt abrupt gjort slut med honom, hur hon hade varit skräckslagen då. Fyra år efter kidnappningen, som hon hade börjat rota i.

Han sa: »Går det verkligen inte att göra nåt?«

»Tro mig. De är försiktiga, de där äcklen. Se bara hur lång tid det tog för mig att få fram den här informationen. Men ett sätt att komma närmare dem vore att få tag på en server. Till exempel den där datorn som ni fick Mats Emanuelssons fru att lämna över till er. Eller en spegling av den datorn. Det hade varit nåt, det.«

»En spegling?«

»En kopia.«

Han visste inte vad han skulle säga.

Han hade bara en tanke i huvudet.

Att åtta år av hans liv hade stulits för de där sjuka jävlarnas skull.

Rovdjuren.

Nästa dag ringde det från Leijon advokatbyrå. Han var ensam hemma hos Linda.

»Hej, det är jag, Emelie. Det var ett tag sen, hur är läget med dig?«

De hade bara talats vid som allra hastigast efter händelsen i Schales våning.

Teddy sa som det var. »Så där. Jag har fått dåliga nyheter.«

»Vad?«

»Det har att göra med det jag satt inne för.«

»Åh fan. Vill du prata om det?«

»Nej, inte nu.«

»För jag ringde nämligen för att höra om du skulle vilja äta middag nån kväll.«

»Middag? Det är väl ingen ny debriefing, som Magnus kallar det? Nu med domen mot Carl-Johan och allt.«

»Nej, inget sånt. Magnus följer inte med. Bara du och jag, tänkte jag. Vill du?«

Hon lät så självsäker på rösten.

Han såg hennes ansikte framför sig när hon försökte hindra Ian där i salongen på Lövtuna gård. Ljuset som föll in från hallen och skimrade i hennes hår.

»Gärna«, sa han. »Mycket gärna.«