(Åtta år tidigare)
Tystnaden som uppstod när Cecilia stängde av motorn kändes en kort stund som ett slags lugn. Sedan suckade hon högt. Hon hade aldrig varit så långt ifrån lugn som nu.
Bilen stod parkerad på grusplanen utanför Lillans dagis.
I vanliga fall skulle hon ha rafsat åt sig sin väska, som brukade ligga i mittkonsolens förvaringsutrymme, och skyndat iväg för att hämta sin dotter. Alltid på språng, alltid med huvudet fyllt av nästa punkt på schemat.
Men under de senaste veckorna hade det blivit olidligt. Livspusslet var inget pussel längre, det var en jordbävning som hotade att vräka ner henne och familjen i kaos och förnedring.
I dag borde hon verkligen kasta sig ur bilen för att hämta sina barn, de var i fara. I stället lutade hon sig bakåt och satt kvar. Tystnaden var skön, och på det här stället skulle ingen som hon kände passera och undra varför hon tog en tupplur i bilen klockan fyra på eftermiddagen.
Men hon kunde inte blunda.
Hon var rädd för vad hon skulle se på insidan av ögonlocken.
För ungefär en timme sedan hade något hänt som förändrade allt. Igen.
Hon hade promenerat från Kungsholmen mot T-Centralen för att ta tunnelbanan till jobbet. Hon hade sagt till sin chef att hon skulle på ett läkarbesök på grund av ryggont.
Det regnade lätt och vattendropparna stack henne i ansiktet som små nålar. Pölarna på gatan såg ut som mörka blanka fläckar.
Hon passerade Stadshuset och räknade till sju turistbussar som stod parkerade utanför. En grupp kvinnor, som alla var klädda i täckjackor så tjocka att de såg ut som en grupp polarforskare, hade samlats runt en guide. De stod tätt packade med sina uppfällda paraplyer som en gemensam sköld mot vädret.
Cecilia gick över gatan för att slippa tränga sig fram. När hon fortsatte småspringa på andra sidan fick hon en underlig känsla. Tio meter bakom henne korsade en man med långt neddragen vintermössa också gatan. Även han rörde sig hastigt. Hade hon inte sett den mannen stå och röka utanför 7-Eleven mitt emot BUP-mottagningen? Som om han väntade på något. Väntade på att hon skulle komma ut?
Just då ringde hennes mobiltelefon. Dolt nummer.
»Har jag kommit till Cecilia Emanuelsson?«
Det var en man som talade.
»Ja, det är jag.«
»Bra. Jag ville bara säga så här: Vi har din man.«
»Vad säger du?«
»Vänd dig om.«
Cecilia snodde runt, längre bort såg hon turisterna röra sig in mot Stadshusets stora entré. Hon sökte med blicken. På andra sidan gatan promenerade en kostymklädd man med paraply i handen. Sedan såg hon honom, mannen med vintermössan. Han stod ett stenkast ifrån henne och lutade sig mot en lyktstolpe. Regnet tycktes inte bekomma honom. Han tryckte en mobiltelefon mot örat. När han såg att hon upptäckt honom höll han upp den, nästan som om han vinkade med den.
Sedan hörde hon honom säga i luren: »Var tyst nu och lyssna. Det är mycket enkelt. Mats är hos oss. Och vi har koll på allt du gör. Om du eller nån annan går till polisen så dödar vi honom. Jag ville bara att du skulle veta det.«
Hon borde slänga upp bildörren nu och springa och och hämta Lillan och Benjamin. Sedan åka till Arlanda för att ta första bästa flyg till sina föräldrar. Att ringa polisen var inget alternativ förrän hon funderat igenom vad det som hänt betydde. Dessutom ville hon ha barnen på en trygg plats först, långt ifrån Stockholm.
Ändå förmådde hon inte gå ur bilen.
Hon tänkte på hur det hade blivit så här.