Skorna: Zegna.
Smokingen: Corneliani.
Skjortan: Fray.
Philip Schale var top notch i kväll – oslagbar.
Hela outfiten: trettiotvå tusen hos Hans Allde – exklusive skjortan, som för övrigt var måttbeställd direkt från Italien.
Han hade fått den plus tre vanliga jobbskjortor för en vecka sedan. Sea Island Quality, two fold-bomull, äkta pärlemor i knapparna, handsydda detaljer i armvecken och vid kragen. Landat på nittonhundra euro. Det var som hittat.
Men nu: någon hade spillt ner hans smoking och skjorta med öl. Eller kanske en drink. Eller var det vatten? Grejen var att han inte ens mindes hur det hade hänt. Han mindes inte var det hade hänt. Han visste bara att han kände något fuktigt tränga igenom super 120-ullen.
Philip tittade sig omkring. Lördagskväll på stans hetaste ställe. Dansgolvet i vip-rummet på Clara’s var överfullt.
Axel syntes inte till. Kanske hade han gått hem direkt efter middagen – det var allmänt känt att han hatade välgörenhetsgrejer.
Carl däremot vevade armen ute på dansgolvet: hans svettiga panna reflekterade strobbarnas ljusstötar som en spegel.
Och Ian – Philip vände på huvudet – just det, han satt ju bredvid honom här vid drinkbordet.
Kavajslagen på smokingen slickade Ians nacke – som en reklambild för Brionis vintersäsong. Flugans knut var fortfarande perfekt trots att klockan var kvart över fyra. Han hade alltid varit mån om sådant där, Ian.
Ian böjde sig fram och halvskrek i hans öra: »Sorry, jag betalar kemtvätten. Inga problem.«
Det var alltså hans fel.
»Det är en schyst skjorta du har där. Du vet, nittiofem procent av pöbeln här inne äger inte en made-to-measure-skjorta. Och femtio procent vet säkert inte ens vad Fray är. Fattiga lata idioter.«
Philip förstod inte vad Ian pratade om. Kanske hade han fått i sig för mycket, kanske var det bara en avledningsmanöver på grund av att han drällt ner honom, eller så var det bara som vanligt.
Ur högtalarna: Avicii pumpade vertikal rytm.
I näsborrarna: kolan drev den horisontella känslan – golvet liksom vred sig runt sin egen axel. Philip hade dragit en näsa böjd över bordet för tjugo minuter sedan. Det här var special-specialavdelningen: vip-rummet – ingen hade brytt sig.
So wake me up when it’s all over. Folk sjöng med som galningar, grymtade som grisar. Studsade upp och ner, klängde sig fast vid känslan av sorglöshet.
Ian böjde sig fram igen. »Kolla på dem. Lättköpta. Enkelspåriga. I-di-o-ter.«
Philip orkade inte lyssna på neggandet. Han tog en sipp av drinken. Citronsmaken kändes fräsch – han tog en klunk till, försökte fokusera på dansgolvet.
Det var någon där ute som han kände igen.
Stroboskopet sprutade andra bilder i hans huvud. Mötet han hade varit på tidigare i dag – private banking, Fernström & Qvist, knarrande ekparkett och träpanel längs väggarna. Gratislunch plus en krispig sancerre. K-märkta salar och fasader. Bankkillen med rosa Salvatore Ferragamo-slips och grått ansikte som försökte lära honom om investeringar.
Det stämde att han hade en viss överlikviditet i vissa av bolagen. Men andra investeringar blödde.
Framför allt försökte de tuta i honom att han borde byta förvaltare och rådgivare. Men hade ens familj haft samma bank i sextio år bytte man inte hur som helst, det borde de veta. Ändå hade Philip lyssnat artigt, han ville inte göra bankpojken ledsen, plus att han hade ju faktiskt gått dit av en anledning. Han visste bara inte om skälet var att han ville ha en bättre bank eller något annat.
Han skymtade henne igen. Någonstans, tjejen han hade träffat för några veckor sedan. Hennes blick sökte hans. Han mindes inte exakt hennes namn, men kanske var det Nina eller Anina.
Ut över dansgolvet: rök sprutade. Carl dansade med två brudar och åmade sig som en akrobat.
I ljusskenet från en spot uppfattade han hennes ansikte igen, liksom upplöst i havet av människor, hon var en del av dimman, en del av hela det här stället. Ändå såg han den tydligt: hennes blick.
Hon hade varit babblig, snackat på om allt hon skulle göra när hon var klar med studierna. Han mindes inte vad det var hon pluggat. Hon hade pratat om vilka hon kände och inte kände, om vilka dörrvakter som var schysta och vilka som bara var i branschen på grund av sin sadistiska läggning.
Och nu: hennes ögon tydliga.
Han sa inget till Ian.
Den stora reklamskärmen uppe på Scandic Anglais-huset visade något om skidkläder. Snön i filmen var så ljus att Philip vände bort ansiktet.
Var någonstans var alla?
Stället hade stängt. Ian hade dragit – fan, det var ju han som supit ner honom och fått honom att stanna kvar.
Philip måste hem. Han tittade efter taxi.
Det var kallt.
De små pixlarna som bildade reklamskärmen lyste som strålkastare över honom. Han ville bara blunda. Lägga sig ner.
Vila en stund.
Några personer kom emot honom.
Han spejade ut över gatan, snart måste en bil komma.
Någon stötte till honom.
»Ey, du.«
Det var en kort kille med svart mössa långt neddragen över huvudet och halsduken en bit upp över munnen.
Philip tog ett steg åt sidan. »Ursäkta«, sa han, mest på rutin.
Killen vände om. »Har du problem, eller?«
Sväng i steget gånger tusen.
»Pratar ni med mig?« undrade Philip.
»Har du problem eller, frågade jag. Du knuffade mig just.«
Killen kom närmare.
»Nej, det måste ha varit ett misstag. Jag väntar bara på taxi.«
»Håll käften. Du har feta problem.«
»Nej, jag vet inte …«
Slaget träffade Philip över ögat.
Han tog sig för ansiktet och skrek till.
Samtidigt märkte han att killen var nära honom nu.
Han försökte backa.
Då tog någon tag i honom bakifrån.
Han försökte slita sig loss, kränga med kroppen och sparka med benen. Men det hjälpte inte. Någon eller några höll honom för hårt.
Sedan kom en av männen fram mot honom.
Ett föremål i handen: ett vapen.
Mannen tryckte pistolen mot hans mage, och ställde sig ännu närmare.
Han böjde sig fram mot Philips ansikte. Det kändes konstigt vid örat. Philip förstod med ens. Mannen slickade på hans örsnibb.
»Gillar du det här? Det gör du, va?« Rösten var nära, ändå så främmande.
De pressade honom framåt. Han räknade till fyra personer. Alla med mörka kläder och mössor eller luvor långt framdragna över sina huvuden. De måste uppfattas som en mycket konstig grupp när de gick Birger Jarlsgatan ner. Det var bara det att det inte fanns många ute så här dags som kunde se dem.
Han visste inte exakt vad klockan var, mer än att inga ställen i Stockholm fick ha öppet längre än till fem. På några platser såg han ensamma personer sitta hukande i portar och på bänkar, antagligen hade de kräkts och ville bara nyktra till innan de begav sig hemåt.
Männen sa ingenting. De gick tätt inpå honom, som om de var hans livvakter. I ryggen kände han hela tiden vapnets hårda mynning.
Kanske visste han vad det här handlade om.
De tryckte honom framåt.
Förde honom med sig.
Vart ledde de honom?
De passerade Riche på vänster sida. Lamporna där inne var släckta och stolarna stod uppställda på borden. De sista dörrvakterna hade uppenbarligen gått hem, för det syntes inte en människa någonstans. Philip tänkte på arbetsluncherna han brukade ta där. Deras biff Rydberg var fin.
Men inte nu – nu var ingenting fint.
De fortsatte mot Nybroplan. Några tomma taxibilar kretsade omkring i väntan på sådana som han. Kroggäster som hängt sig kvar.
Han funderade på att försöka ropa eller vinka. Men det verkade idiotiskt. Vilka de här männen än var så hade de ett vapen riktat mot hans rygg. Han kunde inte göra någonting utan att gambla med sitt liv.
Han kände svetten rinna längs pannan trots kylan. Illamåendet kröp som en orm i magen.
De gick över gatan och ställde sig vid det lilla biljettbåset för turistbåtarna. Här var det mörkare, gatlyktornas sken nådde inte ända hit. Berzelii park låg svart på andra sidan. Trädens ensamma grenar sträckte sig upp mot den mulna natthimlen och den smutsiga snön väntade på morgonens långsamma ljus.
»Kliv ner«, sa mannen som höll i vapnet.
Philip förstod först inte vad han menade.
Sedan gestikulerade en av de andra männen ner mot kajkanten.
De ville att han skulle klättra ner på isen.
»Nej, nej. Det går inte.«
»Kliv ner, sa jag.«
»Ni är galna. Isen håller aldrig. Jag kommer att drunkna.«
Mannen med vapnet gick runt honom och ställde sig mitt emot. Han tog upp vapnet igen och pressade det mot Philips mage.
Nu är det slut, tänkte han. Gör det inte, gör det inte. Orden dunkade i honom.
Mannen sa, som om det var den självklaraste saken i världen: »Nu går du ut.«
Philip kände hur benen började skaka. Ändå satte han sig på huk på kajkanten och hasade ner. Det var säkert två meter ner till isen. Han släppte taget och landade på den hala ytan.
Det knakade. Han tittade ner. Isen såg fuktig och skör ut.
Han tänkte på barndomens skridskolektioner på Östermalms IP. Där var det säkert, där var det fast mark under isbanan.
Han hade ingen aning om hur tunn den här isen faktiskt var, men han visste att det inte hade varit den sortens vinter som gör is stabil.
Det här var lika med självmord.
»Det går inte. Snälla.«
Mannen hade stoppat ner sitt vapen. Han och de tre andra stod med händerna i fickorna och glodde ner på honom från kajkanten.
»Gå längre ut«, sa han.