Alltid ett fyllt glas bredvid sängen: en helig princip. Philip kände efter med handen. Sval, ren yta. Skönt.
Och piller. Alltid piller. Han knäckte ut två tabletter Zoloft och sköljde ner med vattnet. Peta i sig piller skulle han kunna göra med förbundna ögon om så krävdes.
Ändå: för många bilder i huvudet. Jobbsammanträden. Möten med banken. Alla som ville ha pengar. Sängen i lägenheten. Slaget i ansiktet. Den knakande isen. Den schysta läkaren på Karolinska som suturerat honom, som det hette. Stephanie som tjatade om att hon ville veta vad som hänt.
Han förstod henne – det hörde ju inte direkt till vanligheterna att han eller någon av hans kamrater kom hem blåslagen i ansiktet. Och då visste hon ändå inte om att han stått på Nybrovikens tunna is i mer än femton minuter.
Till slut hade männen på kajkanten gått därifrån och han hade lagt sig ner på mage på isen och kravlat sig in.
Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Men den verkliga dödsångesten hade kommit först när han bäddat ner sig i sängen hemma. Han hade darrat i ett helt dygn.
Egentligen skulle han bara vilja ställa sig på balkongen och skrika rakt ut. Vråla tills lungorna exploderade och huvudet sprängdes. Men det skulle knappast uppskattas av grannarna. Och kanske skulle någon av hans vänner eller hans föräldrar få reda på en sådan grej. Hamiltons i samma hus kunde höra, eller gubben Wachtmeister som bodde över gatan: Philip verkar inte må bra. Philip skränar. Philip gråter.
Mamma och pappa måste ha sett tecknen tidigare, på den tiden när han bodde hemma. Ringarna under hans ögon, ljudet när han spelade tevespel hela nätterna. Pillerkartorna på hans skrivbord, de små påsarna i papperskorgen. Men de hade kört sitt race. Och på något sätt hade Philip uppskattat det, han ville fortsätta ha det så. En uppdelning mellan honom och dem, ett tryggt avstånd. De: borta på fester, bjudningar, drinkar, resor, jobb. Han: hemma med barnflickan, sin lillasyster, kompisarna, någon annan. Oftast: ensam.
Värdelös.
Han satte sig upp i sängen. En aning bättre i huvudet nu. Täcket hade glidit ner i påslakanet. Han försökte dra det tillrätta utan att behöva stå upp. Han tittade på en av klockorna som han lagt på nattygsbordet: Cartier Santos, 44 millimeter stor urtavla. Köpt på Nymans Ur för fem månader sedan. Den var i titan.
Då: klockan en triumf. Materialet: svart, matt, dyrt. Ändå subtilt. Ett bevis på vem han var.
Nu: han hade köpt en Patek Philippe i förra veckan. Cartiern hade börjat kännas trött.
Hon var kvart över tio.
Han måste gå upp. Måste ge sig i kast med dagen. Ingen fick veta att han inte somnade förrän klockan fyra i natt på grund av tankarna. Ingen fick veta om att det fanns en annan Philip i Philip.
Den som balanserade på en knivsegg, så nära att falla ner i mörkret.
Han tog upp sin Ipad och kollade igenom de tjugo nya mejlen. Det mesta var sådant som andra skulle få hantera, men han ville ha kontroll.
Sedan klickade han in sig på Facebook. Hans senaste inlägg var gjort i början av veckan. En bild från ett dansgolv på någon Stureplanskrog: ljusstrålar i rök. Han själv med en flaska i handen. Han kände sig äcklad.
Det låg ett nytt meddelande i hans inbox.
Profilbilden på avsändaren var en vit rödögd kanin.
»Jag tänker på dig oftare än jag vill. Du är min, Philip. Vi två är för evigt sammanfogade. Nu har jag fått reda på ännu mer. Det måste sluta. Jag kommer till dig snart, Philip. Snart. Din/AA«
Han klickade på de olika ikonerna i Facebook.
Den våta tunna isen: han såg den framför sig igen.
Den krackelerade under hans fötter.