Det hade börjat för exakt sju veckor sedan.
Precis när Cecilia hade stängt dörren om påklädningsrummets galonbyxor och övergivna strumpor ringde hennes granne på mobiltelefonen.
»Det är så konstigt det här, men jag tror att det brinner i er lägenhet.«
»Vad säger du för nåt?«
»Det brinner, jag står här på balkongen och tittar mot er våning och det kommer rök från köket. Jag har ringt efter brandkåren. Jag hoppas verkligen att ingen är hemma.«
När hon kom till gatan stod där redan två brandbilar och rödgula avspärrningar var uppsatta. Hon kramade Lillan hårt i sin famn samtidigt som brandmännen sprang ut och in i porten med smutsiga ansikten. Ovanför köksfönstret och vardagsrumsfönstret såg hon svarta sotmärken på ytterväggarna och bakom avspärrningarna kände hon igen ansiktena på flera grannar.
En brandman som presenterade sig som insatsledare kom fram till henne och förklarade så gott han kunde. Det första han berättade gjorde att allt annat bleknade i jämförelse.
Hennes man, Mats, hade varit hemma. Brandmansstyrkan hade hittat honom medvetslös på golvet i sovrummet, kanske hade han fallit, kanske hade han försökt krypa lågt för att undvika gasutvecklingen. Som tur var hade de fått ut honom fort och kunnat konstatera att han levde. Ambulans hade redan varit här och hämtat honom. Mer än så visste inte insatsledaren just nu.
Hon undrade vad han hade gjort hemma så här mitt på dagen. Han brukade aldrig komma hem förrän tidigast klockan sex.
Efter en stund lugnade det sig på gatan, grannarna skingrades när lågorna inte slickade husväggarna längre.
Insatsledaren kom fram till Cecilia igen. »Han är på Huddinge sjukhus, och han kommer att klara sig. Sköterskan ringde mig just. Han har andats in mycket rök och gas, men de var positiva.«
»Det låter bra. Verkligen.«
»Vi har släckt allt där uppe nu, men kommer att skicka en olycksutredare i morgon som får titta på hur det här kunde hända. Har du nån aning?«
»Nej, absolut inte. Men vi har haft problem med elen till diskmaskinen.«
»Ja, då kan det röra sig om en kortslutning eller liknande, men som sagt, vi tittar på det i morgon.«
Hon stod kvar framför insatsledaren och betraktade honom. Hans orange kläder var smutsiga, tunga fåror skar över kinderna och håret som stack fram under hjälmen var tovigt. Ansiktet påminde om någon, kanske Keith Richards.
Hon ville något, men kunde inte komma på vad. Det var som att det pockade på hennes uppmärksamhet, något ytterligare som hon ville få sagt.
»Kan jag få se lägenheten?« sa hon till slut.
I hallen hängde kläderna där kläderna alltid hängde, skorna stod i skostället och det enda som antydde vad som inträffat var svärtan i taket och ett tunt lager av aska på hallbyrån och spegeln. Det var som om någon flamberat halltaket, men i övrigt bara hällt lite damm på valda delar av inredningen.
De gick vidare in mot köket. Det luktade brasa.
»Vi tror alltså att det började här inne. Som du ser har både brand- och rökutvecklingen varit kraftig. Det har också blivit ganska stora vattenskador för grannarna, men det är inget du ska oroa dig för nu. Plast har smält, ert köksbord, ja, du ser ju själv …«
Det var en märklig syn. Väggarna var i vanliga fall Stockholmsvita, det vill säga äggskalsfärgade, och alla skåpluckor och lådor, vitvaror och köksö, gick i samma nyans. De ville ha det minimalistiskt, inga krusiduller, som Mats brukade säga. Men nu, nu var allt detta svart eller grått. Nästan som om någon bestämt sig för att visa deras smak i negativ.
Lukten var skarp, och först drog hon efter andan, men när hon gjorde det blev det bara värre. Det stank valborgsmässobål blandat med bränt gummi.
»Du kanske borde ta på dig den där«, sa brandmannen och pekade på gasmasken han gett henne.
De stod så en stund, tysta bredvid varandra, och granskade förödelsen. Taket hade flagnat och var kolsvart, hyllorna ovanför diskmaskinen var helt utbrända och porslinet som stått där inne hade rasat ner och krossats när hyllplanen brunnit. På golvet syntes något slags sörja av brandsläckarpulver, vatten och aska.
»Vill du se nåt annat rum?«
Det ville hon. Insatsledaren visade henne mot sovrummet.
Mats hade alltså hittats på golvet där inne. Hon kunde fortfarande inte förstå vad han gjort hemma vid den här tiden.
När hon kikade in såg hon att det var mindre förstört där, ingen direkt brand hade härjat där, men taket och de övre delarna av väggarna var mörka. Hon tog av sig gasmasken.
Brandmannen pekade på dörren och sa: »Rökutvecklingen blev kraftig i det här rummet eftersom dörren till barnens rum, vardagsrummet och ut till farstun var stängda. Hit in var enda stället dit röken kunde ta vägen.«
Hon tog några ytterligare steg in i sovrummet. Brandmannen stod kvar i hallen, han pratade med någon i sin walkie-talkie.
Hon kände direkt att något var fel, något var inte som det skulle här inne.
Sängöverkastet var täckt av aska som gjorde att det såg mörkblått ut i stället för rosa. Dörrarna till garderoberna var stängda, förhoppningsvis hade kläderna där inne klarat sig, eller var det naivt att tro det? På hennes nattygsbord låg till och med boken av Arne Dahl, med bokmärket instucket precis där hon slutat läsa kvällen innan.
Sedan såg hon vad det var som var annorlunda. På det lilla arbetsbordet under fönstret stod en dator. Det var en laptop, med skärmen uppfälld.
Han hade en stationär dator på jobbet, det visste hon. Men den här bärbara, den hade hon aldrig sett förut.
Hon gick fram till arbetsbordet och fingrade på den. Kunde den tillhöra någon av brandmännen?
Nej, på tangenterna låg aska som ett tunt lager grå snö. Den måste ha stått här när det brann i köket.
Den borstade metallen kändes sträv och kall. Skärmen var mörk.
Den konstiga känslan kröp i henne.
Hon vände sig om, insatsledaren var inte där, men hon hörde hans röst ute i hallen.
Hon tryckte ner mellanslagstangenten och skärmen lystes upp.
Det var det sjukaste hon sett.