De sjutton pärmarna skulle vara genomgångna och klara inom fyrtioåtta timmar. Dessutom måste Emelie hinna upprätta en rapport över de eventuella juridiska risker hon upptäckte i någon av de drygt tvåtusen femhundra sidorna. Det kallades för due diligence, eller DD, men det korrekta svenska ordet var företagsgenomlysning. Ett klassiskt uppdrag för en som jobbat snart tre år på byrå.
DD: det gick rykten om byråer som gått i sank för att de missat så kallade Change of Control-klausuler, det vill säga avtalsbestämmelser som gjorde att kontraktet slutade gälla om ägandet ändrades. Det värsta hon hört om var för några år sedan när Sveriges största mobiltelefonkedja skulle säljas. Advokatbyrån Werner Hansson & Partners missade C of C-klausulen i kontraktet med en av leverantörerna – det hade kanske inte varit katastrof om det inte varit för att leverantören i fråga råkat vara ett litet bolag som hette Samsung. Köparen torskade rätten att sälja de mobiltelefonerna. Vad skulle man säga? Sorry, vår jurist bommade just den punkten i avtalet, vi är hemskt ledsna. Butikskedjan har tyvärr blivit värd en halv miljard mindre. Tack för det, Werner Hansson & Partners.
Emelie hade tagit en kopia på pärmarnas innehållsförteckningar och bockade systematiskt av punkt efter punkt när de var färdiggranskade.
Josephine satt vid sitt skrivbord. Hon var precis hemkommen från London där hon tillsammans med en delägare hade förhandlat en affär för ett svenskt industriföretag. Jossan hade babblat om resan i säkert en vecka innan, men när de väl landat hade hon inte varit utanför mötes- eller hotellrummet mer än två timmar. Det var i taxin från och till Heathrow.
»Och jag som hade tänkt köpa en ny väska till mig själv, och faktiskt en till dig också.«
»Till mig?«
»Ja, jag tänkte att du behöver uppdatera dig. Det finns finare saker än DKNY. Har du sett Alexander Wang eller Céline till exempel?«
Emelie såg väskor som något nödvändigt ont. Ändå blev hon irriterad på kommentaren.
»Vill du att jag berättar om London?« frågade Jossan ironiskt.
»Gör gärna det«, sa Emelie. Josephine var för kul för att vara sur på i längden.
»En black cab får inte ta mer än trettio pund från Heathrow, man äter inget annat än smörgås och kuddarna på hotellen är stenhårda. Det är allt jag vet, tyvärr.«
Josephine bearbetade sina händer med det hon klämt ut ur en handkrämstub samtidigt som hon berättade. Förhandlingarna med britterna hade havererat på en telefonkonferens för tre timmar sedan och klienten hade då beordrat dem att lägga ner pennorna. Men hon satt ändå kvar här.
»Jag börjar bli som alla andra – byrån är mitt hem mer än min lägenhet. Så nu kan du fråga mig om du behöver hjälp med nåt. Jag har gjort så många DD:s att jag funderat på att byta mellannamn. Duegren i stället för Dahlgren, vad tycker du om det?«
»Det skulle vara snyggt på dig. Väldigt Londonish, liksom.«
»Lyssna, jag kan det här med due diligence, säger jag ju. Egentligen finns det bara tre områden där ingen köpare vill ta risk, som är de verkliga juridiska bomberna, som du måste upptäcka innan klienten får dem i knäet. Det handlar om miljörisker, produktansvar och skattegrejer. Allt annat är faktiskt mest lull-lull, kom ihåg det, Emelie. Men vi här har inget emot att blåsa upp det, vi måste ju debitera timmar, eller hur?«
Emelie skrattade till. Hon hade inga planer på att göra något annat än att kontrollera vartenda avtal och dokument noggrant, oavsett vad Jossan sa.
Det ringde på hennes telefon. Emelie lyfte på luren och hörde en av sekreterarnas röster. »Kan du komma in till Magnus en stund?«
»Absolut, när?«
»Gärna asap.«
Emelie lade på och skakade på huvudet.
Jossan sa: »Kanske lördags- och söndagsjobb efter att du är klar med DD:n? Försöker du fortfarande dejta den där killen?«
»Ja, Felix.«
»Säg till honom att ni kan ses igen om typ tre veckor då.«
En av sakerna som Emelie uppskattade med Leijons var att dörrarna i princip alltid stod öppna, förutom när det pågick möten. Även om arbetstakten var sjukligt tuff, servicenivån fanatisk och expertkompetensen något av den högsta i landet – så var det bara att släntra in och fråga vad som helst när man behövde hjälp.
Magnus stod upp och tittade ut genom fönstret. Han bad henne stänga dörren det första han gjorde.
Hon tänkte på utvecklingssamtalet för några veckor sedan. De hade tryckt till henne. När hon kommit ut därifrån hade hon bara velat åka hem, knäppa på Netflix och dra en filt över sig. Men i stället hade hon ringt Jossan som förklarat att det inte var så farligt.
»Bit ihop bara, och visa dem aldrig att du tar illa upp. Vill du ta en bellini med mig senare i kväll?«
På väggarna hängde tavlor och på de låga bokhyllorna stod olika mer eller mindre kryptiska konstverk. Magnus tyckte verkligen om contemporary art, som han brukade säga. Emelie visste att de flesta av verken var av kända svenska konstnärer. Karin Mamma Andersson, Ragna Berlin och allt vad de hette. Emelie, Jossan och flera andra bitisar hade googlat flera gånger.
Men alla var inte inhemska tavlor.
Mitt på väggen, nästan som inramad av de andra verken, hängde den enklaste målningen. Ett antal prickar i olika färger var målade i cirkelformade mönster på vit bakgrund. Det var uppenbart, tänkte hon när hon såg på den, att vem som helst skulle ha kunnat göra den, till och med hon själv. Det hade tydligen konstnären Damien Hirst också fattat, för det var inte han som hade målat verket, i stället hade han en stab av anställda som tillverkade pricktavlorna åt honom.
Magnus vände sig om. Han var oklanderligt klädd som vanligt, men hans stil var också en aning too much. En mörkgrå kostym, inget fel på det, men slipsen var klargul och puffen i bröstfickan var rosa. Dessutom glänste hans bakåtstrukna hår av vax eller någon liknande produkt, och det var ett problem i sig. I Magnus ålder fick man gärna ha något i håret, men med så många gråa hår skulle det banne mig inte glänsa som på en sjuttonåring.
»Slå dig ner.« Magnus satte sig själv i sin specialbeställda kontorsstol som mer liknade en spindel än något man satt på. Han hade aldrig med ett ord nämnt sina kommentarer under utvecklingssamtalet, trots att de haft flera jobbmöten sedan dess.
»Har du mycket att göra nu?«
Hon anade vad som skulle komma. En liten förfrågan om att hjälpa till med ett avtal eller ett uppstartsmöte – jättekrock med DD:n hon just nu höll på med. Och hon som hatade att säga nej.
»Jag har relativt mycket just nu, sitter med DD:n i Projekt Ray Signal som ska vara klar till i övermorgon«, sa hon men tillade: »Är det nåt du behöver hjälp med?«
Magnus lutade sig fram över skrivbordet och sänkte rösten, trots att dörren var stängd. Det han nu tänkte säga var tydligen känsligt.
»Det är ett speciellt ärende. Du har aldrig gjort nåt liknande, det kan jag garantera. Och jag, jag har verkligen aldrig gjort nåt liknande.«
Magnus var ödmjuk ibland, det fick hon ge honom.
I kontrast till sitt utseende hade han ett lugnt sätt att prata. Ändå kände hon sig aldrig helt bekväm med honom. Hon var osäker på varför det var på det sättet, på papperet var han superpresterande men han var också i grunden snäll och sa aldrig nej till att ge henne råd. Men det var ändå något. Emelie tänkte att det hängde samman med att Magnus aldrig verkade känna sig helt avslappnad med sig själv.
»Så här är det. Jag fick just ett samtal från en god vän till mig, Carl-Johan Schale. Det har hänt nåt, tror de, och om de har rätt är det ett fruktansvärt familjeproblem, och de behöver vår hjälp. Jag tänkte att du och jag skulle köra det här ihop, kanske behöver vi nån mer.«
»Absolut. Så det är inget affärsrättsligt?«
»Så långt ifrån man kan komma.«
»Är det nåt arvsrättsligt, eller en vårdnadstvist?«
»Nej, inget sånt.«
»Är det ett brottmål?«
»Det här är speciellt. Jag vill att du förstår det redan nu. Och det handlar om nära vänner till mig. Annars skulle jag aldrig åta mig nåt sånt här.«
»Jag förstår.« Emelie visste att det betydde förtur framför andra ärenden, men hon undrade ändå hur hon skulle hinna med.
»Innan jag berättar vad det rör sig om vill jag att du förstår att i det här ärendet håller vi tystnadsplikten till och med internt. Förstår du, det här får du inte prata med de andra delägarna om, det här får du inte ens knysta om till Josephine. Yppandeförbud råder.«
Den stängda dörren, den låga rösten, att det rörde sig om ett förtursärende. Och nu det här – yppandeförbud.
Magnus började berätta vad det handlade om.
Emelie tittade på pricktavlan igen. En kort sekund tycktes cirkelmönstret rotera långsamt bakom Magnus. En färgglad jättegloria. En förvirrad ängel som nedstigit mitt i vantrons huvudkontor.
*
Teddy klev av pendeltåget på T-Centralen och gick långsamt mot tunneln som ledde till tunnelbanans perronger. Han hade gott om tid, arbetsförmedlingen var hans enda projekt i dag. Några sekunder stannade han till och studerade den myllrande hopen som rörde sig mot rulltrapporna. Vågade han sig ner där? Under de åtta åren inne hade han sett max femton personer samtidigt, och då för det mesta lugnt sittande i ett gemenskapsrum eller matrum bakom galler och höga murar.
Han måste försöka ringa henne i dag, nu.
Sara.
Han ryckte till. Ett ljud hördes från hans ficka.
»Det här är polisen, lägg dig ner på marken.«
Teddy plockade upp telefonen, Nikola hade valt polisröster som ringsignal. Teddy måste få den ändrad så fort som möjligt.
»Godd mörning.«
Det var Mogge Viking.
»God morgon. Jag trodde jag var tydlig med dig när du ringde häromdagen?« Det var lika bra att gå rakt på sak med de här killarna.
»Jag framförde dina åsikter till Hillström, att det är hans problem, inte ditt. Vet du vad han sa?«
»Nej.«
»Att från och med nu gäller ränta också, det blir trehundra tusen.«
»Det finns inte.«
»Det finns, det finns, det kan jag lova dig att det gör.«
Morgans glättighet försvann med ens, han blev farlig på rösten.
»Betala inom sju dagar.«
Sedan lade han på.
Husen uppe på berget ovanför Liljeholmstorget försvann i dimman som lagt sig över den här mulna dagen. Det var en mjuk övergång som gjorde att jorden nästan omärkligt gick över i himmel. Kanske var det molnen som liksom sänkte sig över staden, som om Stockholm höll på att bli en del av en annan värld.
Nu måste han göra det.
Han höll mobiltelefonen i ena handen och lappen med telefonnumret i den andra, Saras telefonnummer, som han hade fått från nummerupplysningen. Han slog numret långsamt och tryckte på grön knapp.
Signalerna gick fram. En, två, tre.
Fyra, fem, sex.
En telefonsvarare gick på. Det var hennes röst. Teddy hade inte hört den på flera år, men den lät precis som senast de talat på telefon. Lika ljus och mjuk.
»Hej, det här är Saras telefonsvarare. Lämna ett meddelande efter signalen så ringer jag upp dig så fort jag kan.«
Pip.
Handläggaren, Isa, eller arbetsförmedlaren som hon tydligen kallades, satt bakom ett skrivbord i ljust trä. Det såg likadant ut här inne som i det rum där han träffat henne senast. Golvet var i linoleum, väggarna täcktes av vit strukturtapet och stolarna var av plast. Allt här förutom bordet påminde om fängelset, inklusive Isa. Det här var inget personligt rum, inte Isas eget rum, det var en mötescell, en plats utan fönster ut mot verkligheten.
Isa knappade på sin dator. »Jag har tittat lite på din handlingsplan, och jag tycker att den ser bra ut. Cv:n är du också klar med, fick du hjälp med den?«
»Lite.«
»Ja, man behöver människor omkring sig som kan stödja.«
Teddy väntade på vad som skulle komma, och försökte under tiden bara se snäll ut.
»Har du börjat söka jobben som vi pratade om?«
Han studerade henne. Hon såg ut att vara runt fyrtio år men var klädd som en blandning mellan hippie och dam. Röda och turkosa sjalar verkade vara hennes grej, samtidigt som hon hade små pärlörhängen i öronen. Förra gången hade hon haft ett slags lila kaftan men på ringfingret bar hon en enkel guldring med en infattad briljant.
»Javisst, jag har sökt sju bygg- och anläggningsjobb, men fått nej på alla.«
»Det var ju inte bra. Men det finns andra jobb i den kategorin. Snöröjning och takskottning brukar vara bra så här års.«
»Jag är trettiotre år. Det där är inte kvalificerade arbeten. Men jag kan snickra och jag kan restaurangbranschen.«
Han hörde ventilationen surra tyst i bakgrunden.
Isa blickade ner på sina papper. »Ja, men de jobben är inte så lätta att få, vet du. Hur känner du för att jobba inom vård och omsorg?«
Det var inget fel på henne, hon gjorde sitt jobb, även om hon pratade för mycket. Det var bara det att Teddy inte förstod vad han egentligen gjorde här.
Han hade ingen arbetslivserfarenhet, och han hade ett åtta år stort hål i sin cv. Han måste fixa fram trehundra tusen på några dagar till en psykopatisk cigarettsmugglare. Det han kallat jobb i sitt tidigare liv var sådant som gav minst fyra års fängelse.
»Jag ska försöka söka så mycket som möjligt, men det känns inte bra när de inte ens besvarar breven.«
De pratade en stund om olika sätt att presentera sig och möjliga yrkeskategorier.
»Det ska nog gå bra«, sa Isa till slut. »Rom byggdes inte på en dag, som man brukar säga. Eller hur?«
Teddy satt tyst.
»Du får söka vidare. Det tar ofta ett halvår för mina klienter innan de får jobb. Det är helt normalt. Inget att oroa sig för. Sån är situationen nu för tiden.«
Isa sköt bak stolen och reste på sig. På datorn syntes skärmsläckarens bild, en kritvit sandstrand med palmer. Kanske borde han lyssna på Dejan, han hade tjatat om att han ville åka till Thailand och kränga hus.
De skakade hand.
Teddy öppnade dörren.
Hur hade han kunnat tro att det skulle gå lätt?
Hillström ville ha sitt om sju dagar.
Ett halvår.
Han hade ett missat samtal på sin telefon. Han ville inte få fler obehagliga överraskningar så han ringde nummerupplysningen och kollade vart numret gick. Det var ett växelnummer till en advokatbyrå som han aldrig hört talas om.
Leijons.
*
Det var becksvart i Tumba, fast klockan bara var tjugo över fyra. Så här års gick folk till jobbet innan solen gått upp och när de skulle hämta sina ungar på dagis vid halvfemtiden var det mörkt igen. Solen fick de försöka se under lunchpausen, om den behagade visa sig genom de snömulna himlarna.
Dejan var glad att han inte var nio-till-femmare: han såg sig som en solens man. Men å andra sidan brukade han inte vakna förrän tidigast klockan tio på förmiddagen och då var det alltid ljust, oavsett årstid.
Han ringde på dörrklockan framför sig. Bakom honom stod Tomas.
Inifrån villan hördes dörrsignalens långa trudelutt, och ljudet av steg som kom närmare.
En överviktig man med fett hår och skäggstubb öppnade. Han hette Rodjo, men Dejan föredrog sitt eget smeknamn på honom: Tjocko.
»Vad fan gör du här?« Tjockos ögon var uppspärrade, fast Dejan tänkte att det knappt märktes på grund av att de var så djupt inbäddade i ansiktsfett. Vissa män som såg ut som grisar var verkligen grisar.
»Det vet du«, sa han och satte sin känga innanför dörren.
Hallen var mörk och stökig och gruset på golvet knastrade under hans sulor. Här verkade man inte ta av sig skorna i onödan så det kunde omöjligt vara ett problem att han drog med sig lite blötsnö in.
Mannen stannade i hallen. Men Dejan tittade sig omkring. Till höger låg köket.
Det här var så jävla irriterande. Han hade andra grejer att greja med, det här var småpotatis som i vanliga fall inte låg på hans bord.
»Kan du inte sätta på lite kaffe?«
Tjocko pustade och gick in i köket. Varenda skåplucka och bänk var träfärgade. Även golvet, panelerna på väggarna och luckorna framför kylen och frysen var i furu. Till och med bordet och stolarna såg ut att komma från samma träd.
Tjocko öppnade en burk och skopade upp kaffe i en pressbryggare.
»Kan man få en macka också, jag är jävligt hungrig.«
Det var mer än sant – han behövde få i sig något snabbt. Han kände sin egen kropp, och åt han inte inom femton minuter skulle han få blodsockerfall. Dåligt fokus, huvudvärk, i värsta fall medvetslöshet och kramp. Det sistnämnda hade hänt honom säkert tio gånger, men nu var det några år sedan sist.
Tjocko rotade i ett skafferi. Grejernas etiketter såg ut att ha tio år på nacken. Till sist fiskade han fram två knäckebrödsskivor.
»Sätt dig ner«, sa Dejan när Tjocko ställt fram tallriken med brödet framför honom.
»Varför? Vad vill ni egentligen?«
Tjocko satte sig på en av köksstolarna.
»Lägg upp händerna på bordet, tack.«
»Men vad fan! Skärpning. Säg vad ni vill.«
Tomas ställde sig bakom mannen, nära. Böjde sig ner och väste: »Gör bara som Dejan säger. Det är ingen fara.«
Tjocko lade långsamt upp sin ena hand på bordet. På underarmen syntes två tatuerade sifferkombinationer. Antagligen var det hans ungars personnummer.
Dejan tog upp sin batong som han hade i jackfickan och slog till över handen med full kraft.
Tjocko vrålade.
»Din lilla fitta!« skrek Dejan.
Tjocko slet i handen, men Dejan höll den i ett järngrepp.
Tjocko slet mer och mer. Till sist släppte Dejan. Tjocko föll bakåt på stolen och dråsade i golvet.
Dejan lugnade sig direkt. Antingen var det här det han behövt få göra, eller så var det att hans blodsocker började stabilisera sig.
»Du, jag måste verkligen gå och pissa. Kan du prata lite med honom, Tomas?«
Inifrån badrummet hörde han hur Tjocko jämrade sig. Han förtjänade det. Sin första fru hade han golvat utanför en restaurang i Huddinge så att hon bröt tre revben. Det hette att hon halkat på en isfläck, men Rodjo-tjockot fick sex månader för smällen. Sin andra fru, som han importerat från Thailand, hade han nypt och skadat med en hovtång över halva kroppen, inklusive i underlivet. Det hette att hon gjort det själv för att sätta dit honom – kvinnan ifråga drog tillbaka sin anmälan och lämnade landet efter att någon skickat henne bilder på hennes treåring.
Fruboxare var as.
För det andra hade han varit skyldig Kum en jävla massa deg i över ett år. Det rörde sig om skulder för en travhäst som han köpt av Gudfadern.
Dejan lät sin pisstråle blöta ner toalettsitsen och halva golvet. Sedan tvättade han händerna och gick ut.
Tjocko satt mot väggen. Handen som Dejan dunkat till var klarröd och han blödde från näsan.
»Slå mig inte mer.«
Dejan böjde sig ner och tog tag i hans feta hår.
»Din skuld har växt nu.«
»Jag ger er allt jag har.«
»Bra«, sa Dejan och släppte honom. »Sätt på dig skorna.«
Mannen satte på sig en jacka och tog på sig sina kängor. Blodet droppade från hans näsa som från en dåligt åtvriden kran.
»Nu får du ta och nypa tag om snoken, du riskerar att bloda ner mina skor. Och du borde dammsuga din hall. Det knastrar ju för fan som i en sandlåda här.«
På väg från Tumba fick Dejan nästan dåligt samvete. Han borde inte köra sådana här grejer när han inte skött sitt insulin. Det var viktigt att han inte klantade till det, då skulle allt annat han pysslade med nu också kunna balla ur.
Han tänkte på Teddy förr i tiden. Den där gången när han hade fått för sig att en kille raggade på en tjej som han spanat på hela kvällen. De hade varit på Kharma vid Stureplan och dragit några shots och varsin lina inne på toaletten. Teddy hade steppat rakt fram till snubben och frågat om han ville ta det vid baren eller utanför i parken. Killen tittade på honom utan att förstå, men det gjorde bara Teddy ännu mer lack. Han vände sig mot Dejan, han mindes tydligt Teddys svarta blick. »Den här snubben fattar inte svenska, verkar det som.« Sedan drog han en rak höger i killens ansikte. Snubben föll raklång. Teddy började sparka på honom; en, två, tre stenhårda kickar. Killen försökte skydda huvudet med armarna. Fyra, fem, sex sparkar mot bröstkorgen och huvudet. Teddy matade på. Dejan skrek på honom att nu räckte det, men det hjälpte inte. Teddy var som en galen hund. Till slut fick Dejan knuffa bort honom med all sin kraft, och sedan dra honom från stället.
Han måste ringa Teddy nu och kolla hur han egentligen mådde.
Han tog upp telefonen och slog snabbnumret.
»Tjena, det är jag.«
»Vad gör du?« Teddy var kort på rösten. Det kändes nästan ännu jobbigare än det dåliga samvetet för att han överreagerat så mot Tjocko.
Dejan försökte låta så glad som möjligt.
»Jag och Tomas har varit och fixat en Audi S7:a till mig.«
»Trevligt.«
»Yes, indeed. Så jag kör ingen profilbil längre. Nöjd nu?«
Dejan tittade på Tomas i passagerarsätet. Hans skalliga huvud blänkte och han såg ut att svettas på överläppen. Det var inget fel på honom, även om han var lite seg ibland. Men han tänkte på hur Teddy varit, då när det begav sig – en hjärna som skulle ha löst Tjockoproblemet hundra gånger elegantare än han själv just gjort.
»Du, jag pratade med Ivan som pratade med Kum i går. Inga jobberbjudanden just nu, tyvärr.«
»Fy fan.«
»Nu har jag sagt det till dig i alla fall. Är du fortfarande säker på att du inte kan tänka dig lite av den gamla typen av grejer? Jag behöver massor med hjälp.«
»Jag är säker.«
Dejan drog efter andan, Teddy var inte densamma som förr. Han var lugnare nu, och det var bra, men samtidigt var det som att han hade en annan attityd. En tydlighet i rösten.
»Är du där? Du är så tyst.«
»Sorry. Det är bara det att Arbetsförmedlingen går åt helvete.«
»Åh fan.«
»De kör mig bak och fram. Påstår att det kommer ta ett halvår att få jobb.«
»De bryr sig inte om dig, trodde du att de skulle göra det?«
»Dejan …«
De tystnade. Dejan pillade på knapparna för luftkonditionering, drog handen över lädret ovanpå instrumentbrädan. Den här bilen var premium, S-klass och allt.
Teddy sa: »Men jag hade ett annat skumt samtal alldeles nyss. En jurist som hette Emelie från en advokatbyrå som ville hjälpa mig med skuldsanering. Jag sa att jag inte hade råd.«
»Du borde gå dit.«
»Det är för dyrt, garanterat.«
»Teddy, du är min vän. Jag kan hjälpa dig att betala, om du tror att det är en bra grej för dig.«
»Och var kommer de pengarna ifrån då?«
Dejan suckade inombords.
*
Han låg stilla. Benen uppdragna i fosterställning. Hans händer var bojade bakom hans rygg med något och fötterna var snörda med buntband. Värken dunkade i hand- och fotlederna, om han rörde på sig sved det. Samtidigt domnade hans armar om han inte bytte ställning med jämna mellanrum. De hade satt en tejpbit för hans mun, och det gjorde ont i kinden.
En lätt huvudvärk malde. Han behövde sina mediciner. Bulan i bakhuvudet hade svällt.
Philip var inte säker, men trodde att han hade legat här i närmare fyra dygn nu.
Golvet var hårt, klinkers. Det var kolmörkt, mycket mörkare än han trott att det kunde bli i ett rum. Ändå hade han efter bara några sekunder förstått att det här var badrummet. Det var något med lukten, något med det ekande ljudet som han kände igen. Sedan hade han känt sig fram. Toalettstolen, handfatet, handdukstorken, det rådde ingen tvekan.
Blixtar i skallen. Allt var så overkligt. De hade övermannat honom där i hallen. Mörkret i påsen över huvudet hade förvirrat honom. De hade jobbat professionellt och snabbt. Tyst och ordlöst.
Han fattade inte hur det kunde ha hänt just honom och just här.
Dörren hade öppnats bara någon timme efter överfallet. Först hade han inte sett någonting. Motljuset stack i ögonen.
Några sekunder: sedan uppfattade han personen som klev in i rummet. Det var inte solljus som strömmade in bakom, snarare skenet från två lampor. De verkade ha riktat dem mot honom.
Ett par mörka byxor, en mörk tröja och en keps på huvudet.
Personen hade böjt sig ner. Han skulle aldrig glömma den synen.
Underdelen av ansiktet täcktes av ett grin så stort att det skulle gå att få in två knytnävar i den käften. Enorma tänder med blottade tandhalsar och röda läppar. Ett leende som påminde mer om en tecknad joker än om en levande varelse. Men det var inte någon riktig människas leende heller: det här var något slags halsduk eller sjal med ett headfacetryck på. Ett sätt att dölja nederdelen av ansiktet som samtidigt såg så obehagligt ut att Philip kände hur hans mage nästan vändes ut och in.
Personen ställde ner en påse, och sa åt honom att dricka. Det var en PET-flaska med något som såg ut som en skvätt vatten i botten. Philip undrade vad den egentligen innehöll. Kanske skulle det vara skönt om de tänkte droga honom.
Jokeransiktet drog bort tejpbiten från hans mun.
»Snälla, berätta vad ni vill så ordnar jag det«, bad han och försökte sätta sig upp.
Personen höll fram flaskan. Philip drack stora klunkar.
»Snälla, jag kan betala, jag kommer inte att anmäla er. Jag lovar.«
»Tyst nu.« Rösten lät som en mans, men helt säker var Philip inte.
»Snälla, jag ber dig. Släpp ut mig härifrån, jag belönar dig.«
»Det viktigaste på den här platsen är att du är tyst. Jag vill nu ha koden till din bankdosa.«
»Snälla …«
»Koden, inget gnäll. Fattar du dåligt?« Rösten i ett annat tonläge.
Philip sänkte huvudet, tystnade. Han hade inte ens kunnat uppfatta om det var en ljushårig eller mörkhårig person som stod böjd över honom. Kepsen skymde håret och motljuset gjorde det svårt att se nyanser.
Jokerfejset böjde sig med ens ner över honom och knuffade honom mot golvet. Han trillade bakåt.
Jokern låg över honom nu. Armarna bakom hans rygg kändes som om de höll på att gå av. Philip kände hans tyngd mot sin kropp.
Såg hans blixtrande ögon.
Sedan såg han att Jokerfejset höll upp något mot hans ansikte.
Det var en mattkniv med gult plastskaft.
»Du måste vara tyst, det är det enda jag vill lära dig.«
Smärtan i kinden var skarp, och han skrek till. Men Jokern satte en hand för hans mun, och drog på tejpen igen.
»Ett ljud till och jag snittar femton centimeter längre ner nästa gång.«
Philip satte sig långsamt upp. Han tryckte kinden mot sin egen axel. Det våta blodet droppade ner.
Han grät.
Han kände att han var nära att kräkas.
Ibland tänkte han på att försöka rispa upp buntbanden som fjättrade hans ben och händer. Han kunde kanske använda handdukskroken eller något i badrumsskåpet. Men vad skulle hända om de såg vad han höll på med? De hade redan visat att de saknade gränser.
Ibland hade han försökt lyssna efter ljud. Då och då hörde han något som lät som en radio eller musik från högtalaren på en mobiltelefon.
Vem skulle upptäcka att han var borta? Steffi var den som han oftast hade kontakt med och hon var bortrest. Hon skulle säkert undra varför han inte svarade när hon försökte ringa, men hon var inte den som skulle ringa polisen bara för att han inte gick att nå på några dagar. Och i övrigt? Möjligen Ian då, de sågs ganska ofta på jobbet. Men å andra sidan hade de redan på ett tidigt stadium varit överens om att de skulle ha helt fria arbetstider och dessutom satsade de mestadels på egna projekt. Ian skulle inte heller reagera bara för att Philip inte dök upp på kontoret den här veckan.
Han tänkte igen på första dygnet de haft honom.
Några timmar efter att Jokeransiktet skurit honom och frågat om hans bankdosa, hade han kommit tillbaka. Han hörde låset i dörren. Samma lampors bländande ljus.
Han ryggade tillbaka.
Personen drog fram en stol till dörröppningen.
Philip skymtade en annan person bakom, med rånarluva över ansiktet.
Jokerfejset rev bort tejpen över Philips mun.
»Sätt dig upp.«
Philip lutade sig mot väggen och försökte häva sig upp. »Snälla, ta bort de här buntbanden, det funkar inte med dem. Jag kan inte tänka, det börjar göra för ont.«
Ingen reaktion.
Jokeransiktet hade satt sig ner. »Din jävla bankdosa funkar inte.«
»Vad säger du?«
»Jag säger att vi vill ha tio miljoner kronor av dig och vi har försökt föra över skiten, men det går inte.«
Philips hjärta började bulta. Det var ett sjukt belopp. Ändå måste han koncentrera sig nu, fick inte snöa in på summan.
»Men det borde väl gå«, sa han tyst.
»Det är åt helvete. Det här skulle ju gå fort.«
Philip försökte minnas. Han hade en aktiehandelsdepå med mestadels svenska börsnoterade aktier på cirka tio miljoner kronor. Det borde också finnas ungefär åtta miljoner i reda pengar på det vanliga bankkontot och på olika sparkonton. Dessutom hade han en kapitalförsäkring registrerad på Irland med värdepapper, aktier och fonder, med ett värde på ungefär tjugo miljoner, men för att se den krävdes som tur var andra inloggningsuppgifter. Sedan ägde han aktier i några mindre onoterade bolag, egna såddinvesteringar, som inte syntes på bankens hemsida. Och de riktigt stora summorna låg ju på konton som tillhörde hans företag och i de investeringar som gjorts där, men det var konton som han inte kontrollerade direkt. Dosorna låg hos hans redovisningsfirma.
Han borde alltså ha åtminstone åtta miljoner i likvida medel, och ännu mer i ganska snabbt realiserbara tillgångar. Men här verkade problemet vara bankernas regler.
»Vad har hänt då?« frågade han till slut.
Det såg nästan ut som om Jokeransiktet skakade.
»Jag blir helt tokig alltså. Jag kan inte sån här skit. Din fitta till bank har nån jävla automatisk spärr på alla utlandsöverföringar utanför EU som är på mer än tjugo tusen euro. Sen vill de också att man registrerar vart pengarna ska, så om de ska till Thailand måste man fylla i massa blanketter och försäkringar. Det är ett jävla helvete de har hittat på.«
Philip satt på helspänn.
Jokeransiktet sa: »Du har fan lurat oss.«