En av receptionisterna ringde och meddelade att klienten kommit.
Med tanke på att hon hade fyra timmar kvar innan DD-rapporten skulle levereras borde hon verkligen inte träffa den här mannen just nu. Men Magnus hade varit tydlig.
Dessutom visste hon redan att det skulle bli en bra rapport. Hon hade inte hittat så pass allvarliga juridiska problem att klienten skulle blåsa av affären, men tillräckligt läskiga för att de skulle utgöra hårdammunition i slutförhandlingen om priset på köpeobjektet, det vill säga bolaget. Det skulle leda till nya garantier, ökad escrow och kanske en hold-back. Med andra ord: klienten skulle behöva Leijon advokatbyrå ännu mer innan de kunde closa den här dealen.
Receptionen var en av firmans stoltheter.
Leijon advokatbyrå ville spela på samma planhalva som Londonfirmorna, men inte de så kallade drakarna med flera tusen advokater, Allen & Overy, Linklaters, Clifford Chance och allt vad de hette. Snarare de något mindre, som Slaughter and May, Parabis och Stewarts Law, det vill säga de som hade den högsta PEP:n – Profit per Equity Partner. Där ett delägarskap i princip betydde en årlig utdelning i klass med den för en amerikansk börs-vd.
Golvet bestod av stora plattor i gotländsk kalksten och väggarna var klädda med träpanel. Det var inte en gammal brittiskinspirerad panel, utan snarare en matt, jämn vägg i björk. Receptionsdisken var gjord i ett stycke mörkgrå granit och för det mesta var den bemannad med en receptionist. Tanken var att den skulle symbolisera det svenska urberget, stabilitet och tradition på en och samma gång.
Längs den högra väggen stod några minimalistiska läderfåtöljer i klassisk Poul Kjærholm-design. På små bord låg Dagens Industri, Veckans Affärer och några internationella affärsmagasin prydligt hopvikta.
Den här receptionen skulle inte kunna misstas för någon svensk landsortsbyrå med bonniga allmänpraktiserande advokater, men signalerade inte heller den ekande tomheten hos en storbyrå. När klienten klivit in genom den till synes anspråkslösa ekdörren på våning sju skulle hon eller han bara förnimma med alla sinnen att vederbörande befann sig på en av Europas främsta advokatfirmor. Det här var en boutiquebyrå i sin elegantaste form.
I en av designfåtöljerna satt en man. Han såg ut att vara i trettioårsåldern. Han var bred och hade en vindjacka på sig som såg för tunn ut för vädret utanför. Bredvid honom på golvet stod en ryggsäck. När han reste på sig såg Emelie hur lång han faktiskt var.
»Hej, välkommen. Jag heter Emelie Jansson. Det var jag som ringde dig.«
Mannen lade ner en tidning på bordet och sträckte fram handen. »Tack. Najdan, men du kan kalla mig för Teddy.«
Hans handslag var lite för hårt.
Han släppte henne aldrig med blicken.
Hissen plingade till och dörrarna stängdes.
»Usch, vad vädret är trist i dag«, sa Emelie.
»Ja.«
»Men vi får väl hoppas på lite fin snö innan vintern är slut.«
»Mmm.«
»Har du varit här förut?«
»Nej.«
Hon gav upp där. Resan från våning sju till våning tio tog bara nio sekunder.
Utsikten från Emelies rum några våningar ner var fin, men nu var de högst upp, på konferens- och klientrumsavdelningen. Härifrån, genom panoramafönstren, var utsikten inte bara fin, den var makalös. Gärdets gasklockor skymtade som mörka silhuetter längst bort, de markerade tydligt var gränsen gick för innerstan – en definition som mer än någon annan styrde fastighetspriserna i Stockholm. Antingen låg du innanför eller så var du billig.
Hon sneglade på mannen bredvid sig för att se om han reagerade på utsikten. Han verkade studera sitt eget knä.
De satte sig i ett av de mindre mötesrummen, som alla hade småtöntiga namn. Det här hette Gården.
Hon sköt enligt kutymen över sitt visitkort till honom. Han höll det i handen utan att verka veta vad han skulle göra av det. Hon tänkte på vissa av de äldre delägarna som hade vikregler för korten. Ett personligt överlämnat visitkort skulle vikas i övre högerkanten.
»Som jag sa på telefon så har jag förstått att du skulle behöva hjälp med skuldsanering.«
Najdan, Teddy, eller vad han nu hette, stoppade hennes visitkort i sin plånbok.
»Av vem fick du den informationen?«
Det uppstod en kort tystnad när Emelie funderade på vad hon skulle svara. Det här var så långt ifrån hennes vanliga typ av ärende och klient hon kunde komma. Hon hade bara haft en vag uppfattning om vad skuldsanering innebar innan Magnus bett henne kontakta den här klienten och erbjuda honom byråns tjänster.
Oftast handlade det om människor utan ordentliga inkomster som stod i skuld till flera fordringsägare på grund av konsumtionslån. Genom kronofogden kunde man då göra upp ett avbetalningsprogram. Fordringsägarna fick gå med på att bara få igen tjugo procent av sina fordringar – det var i alla fall mer än noll – och gäldenären fick gå med på att leva på existensminimum i fem, sex år.
»En av de ansvariga delägarna här vill gärna försöka hjälpa dig. Och jag är hans biträdande jurist, så jag står till din tjänst.«
Teddy sträckte sig efter en flaska mineralvatten som stod på en bricka på bordet. Han sa ingenting, bara öppnade flaskan och hällde upp innehållet i ett glas. Bruset var allt som hördes.
»Varför vill han hjälpa mig?« frågade han sedan.
Det hade Emelie också undrat. Men Magnus hade redan instruerat henne om vad hon skulle svara.
»Vi gör en del så kallade pro bono-arbeten ibland. Jag vet inte hur min delägare fick höra talas om just din situation, men det är viktigt för en byrå som vår att också bidra till samhället, och jag kan garantera dig att du kommer att få bästa service.«
»Jaha. Men då kan jag lägga korten på bordet direkt, så får vi se vart det leder.«
Emelie granskade mannen framför sig igen. Han saknade en tand i underkäken.
»Jag har suttit på anstalt i åtta år och har just kommit ut.«
Hon hajade till. Hon visste att i princip alla i Sverige blev villkorligt frigivna efter två tredjedelar av avtjänat straff. Åtta år på anstalt innebar med andra ord att Teddy hade dömts till tolv år. Ett tolvårigt fängelsestraff – det var inte många brott som gav det. Hon undrade varför det var så viktigt för Magnus att hjälpa just den här mannen.
Teddy berättade kort om sina problem med att få jobb och att han levde på sin systers välvilja. »Och skulderna, ja, de är där de är.«
Hon ställde följdfrågor. Om skuldernas storlek, hur de var fördelade, hur gamla de var, om han visste vilka fordringsägarna var. De fyllde i en blankett tillsammans. Han verkade inte det minsta glad.
Den grå dimman utanför liksom tryckte mot fönstren. Stockholms pyrande ånga nådde ända till finrummen här uppe.
När de var klara såg hon på honom.
»Det var en grej till också. Delägaren, Magnus Hassel, vill träffa dig personligen.«
Magnus slips var klarröd i dag, dimplen i slipsknuten var perfekt. Näsduken i bröstfickan lila.
Han skakade hand med Teddy och satte sig ner. Emelie satt kvar på sin stol. Magnus snurrade som så ofta en penna mellan fingrarna.
»Vi känner ju inte varandra, men jag sysslar i vanliga fall med M&A, Mergers and Acquisitions, vi hjälper till att köpa, sälja och slå ihop företag. Vi var till exempel med när Adaxtra togs från börsen i våras. Vi är Nordens elfte största advokatbyrå. Vi strävar egentligen bara efter att vara lojala med våra klienter och bidra till deras välstånd.«
Emelie tänkte på skrytet som brukade kablas ut internt. Byrån hade blivit vald till årets transaktionsbyrå fyra gånger under de senaste tio åren av Legal 500 och Client Choice Award for Sweden. Magnus var själv nämnd som Highly recommendable i The Yearly Lawyer.
Teddy hängde med huvudet. Han verkade inte ens lyssna. Emelie undrade vad det var för fel på den här mannen. Ouppmärksam. Ointresserad. Otacksam.
Magnus knäppte händerna framför sig. Kavajens ärmar gled upp och blottade hans manschettknappar. De var formade som ett M och ett H, i rent guld.
Emelie kände igen rörelsen, han gjorde så när han ville understryka att något var viktigt.
»Det är så här, Najdan, att jag undrar om du vill hjälpa mig och Emelie med ett ärende.«
Emelie ryckte till för andra gången i dag. Magnus brukade vara rak, men tydligen inte nu. Han hade inte sagt någonting till henne om att han ville anlita Teddy. Skuldsaneringshjälpen måste bara ha varit en förevändning.
»Det gäller en förmodat försvunnen person«, fortsatte Magnus.
Sedan stannade han upp, som för att kontrollera att Teddy lyssnade.
Teddy sa ingenting, men hade i vart fall lyft blicken.
»Vi vet inte exakt hur länge den här personen har varit borta, men mellan tre och sex dygn. Vi vet inte vart han har tagit vägen. Hans föräldrar oroar ihjäl sig, som du säkert förstår. Vi misstänker att han har förts bort.«
Teddy avbröt abrupt. »Och varför det, om jag får fråga?«
»Ja, alltså, jag menar att han har blivit kidnappad. Jag kan inte gå in på detaljer på det här stadiet, är jag rädd. Du förstår, den här familjen har det ganska gott ställt, för att uttrycka det försiktigt.«
»Och varför vill du att jag hjälper till?«
Magnus sköt ut stolen från bordet och lutade sig bakåt. Han tittade upp i taket, ungefär som om han funderade på vad han skulle svara, men det kunde lika gärna bara vara ett spel.
»Det är jävligt brådis, för att vara rakt på sak, polisstatistik pekar på att om nån varit försvunnen i mer än fyrtioåtta timmar ökar risken för dödsfall med det dubbla. Det är ju fruktansvärt. Emelie jobbar på det här också, så du blir inte ensam.«
»Jag tror inte att du svarade på min fråga. Och det verkar ju också som om ni redan har en duktig person som håller på.«
»Absolut, men vi behöver dig.«
»Varför?«
»Jag ska vara helt ärlig med dig, det här är så pass viktigt att det inte finns anledning att hymla. Det finns nån form av koppling till Södertälje här. Den försvunne personen misshandlades några veckor innan han försvann av nån eller några som vi tror kommer därifrån.«
»Det finns andra från Södertälje som kan hjälpa er.«
Magnus lutade sig fram över sitt skrivbord. »Teddy, jag tror att du förstår varför du vore perfekt för det här. Du vet själv, jag behöver inte säga det. Eller hur?«
»Jag vet vad du tänker.«
»Då så, då förstår du mig. Och då vet du varför vi behöver dig.«
Emelie kunde inte hålla sig längre. Hon vred försiktigt på huvudet för att se hur Teddy reagerade. Han fortsatte att stirra rakt fram.
»Då måste jag informera dig om att jag inte jobbar så längre.«
Magnus stängde munnen, som om orden tagit slut för honom.
»Ring polisen i stället«, sa Teddy.
Pennan vippade fram och tillbaka i Magnus hand.
»Nej, det vore fint om du kunde lyssna några sekunder till på mig. Jag förstår att du har all anledning att sköta om ditt liv just nu, och att det kan vara förvirrande att ha suttit på anstalt så länge. Men familjen vågar absolut inte anmäla det här till polisen. Det är väl känt att polismyndigheten läcker smaskiga historier till medierna, det vet ju du också. Och om det här kommer ut så kan möjligheterna att hitta grabben försvåras och den eller de som har tagit honom kan stressas att göra något oöverlagt. Det är för farligt, jag har själv avrått dem. Minns du kidnappningen av Sebastian Andersson?«
»Så klart. Den känner väl alla till?«
»Jag råkar känna hans far privat också. Han sa till mig att det största misstaget de gjorde var att gå till polisen.«
»För att de läckte.«
»Ja, och då började vår kära kvällspress följa polisens arbete så att kidnapparna kunde omgruppera sig. Dessutom kartlade de familjen Anderssons tillgångar med ännu större precision. Kidnapparna höjde lösensumman med trettio miljoner. Allt gick fel. Sebastian Anderssons kropp har aldrig hittats.«
»Men de har väl specialenheter inom polisen för sånt här?«
Emelie hörde hur Magnus stol knakade när han böjde sig fram ännu längre.
»Det är möjligt, men nu rör det en familj av Anderssons kaliber. Det vill säga högvilt för pressen. Sånt kan inte ens deras specialenheter hålla tyst om. Det räcker med en enda liten girig dum polis, så är allt ute.«
Teddy kommenterade inte Magnus utläggning.
»Enligt den information jag har fått är du fortfarande exceptionell, och ditt kontaktnät är stort.«
»Inte bland dina vänner, skulle jag tro.«
»Det må vara. Men jag tror att du skulle kunna bidra till det här ärendet. Och för att vara rak, det finns inga tidsmarginaler att spela med. Sen kan jag ju nämna att du själv väljer hur du vill ha ersättningen, så att säga.«
Magnus blinkade övertydligt med ena ögat.
Emelie gillade inte det här – svarta pengar.
Teddy ställde sig upp. »Det här är inte nåt för mig, är jag rädd.«
Magnus reste också på sig. »Vänta, Teddy, jag vill säga att du behövs. Du är nödvändig här.«
Teddy skakade artigt Magnus hand. »Du känner inte mig.«
Sedan vände han sig mot Emelie och skakade hennes hand också. »Inte du heller.«
De sa ingenting till varandra när de väntade på hissen. När hissdörrarna öppnades sa Emelie: »Du hittar ner själv, va?«
Det var menat som ett skämt, men Teddy stirrade på henne som om hon var en idiot.
Hon gick tillbaka till mötesrummet efter att hissen börjat åka ner.
Lukten av Teddy hängde kvar. Billig deodorant och svett.
»Ska jag ens fortsätta hjälpa honom med skuldsaneringen?« frågade Emelie och stängde dörren bakom sig.
Magnus hade ställt sig upp och tittade ut genom fönstret.
»Den är oviktig så länge han inte hjälper oss. Kidnappningsärendet går före allt.«
»Varför vill du ha med just honom?«
»Han kan det här och han passar för oss på ett viktigt sätt. Alla jag pratat med säger det. Alltifrån mina gamla kursare som är brottmålsadvokater nu för tiden till länspolismästaren. Jag pratade med henne i förrgår, utan att nämna några detaljer så klart.«
Emelie kunde inte låta bli att säga: »Jag tycker att det är tveksamt. Du vet att han dömdes till tolv års fängelse?«
»Absolut, det är en av anledningarna till att jag vill ha med honom.«
*
På kvällen ville Linda gå ut och äta nere i Södertälje centrum. Teddy misstänkte att hon ville muntra upp honom. Och då kände hon fortfarande inte till att han nyligen blivit skyldig en cigarettlord några hundra lax. Eller så ville hon muntra upp sig själv. Trots att Nikola tydligen hade ringt och sagt att allt var okej med honom hade han fortfarande inte kommit hem.
De promenerade dit. Det kändes fräscht; även om det skulle ta en halvtimme att komma fram var det frihet att gå till fots dit man ville.
Teddy tänkte på en natt för några dagar sedan, innan Nikola bestämt sig för att inte komma hem. Han hade inte kunnat sova, utan hade satt sig i vardagsrummet och tittat på teve. Det äcklade honom egentligen, på anstalten hade han glott så mycket på dumburken de första åren att det nästan kom teveprogram ur öronen på honom. Ändå satt han kvar.
Vid halvtretiden hörde han att ytterdörren öppnades. Någon fumlade efter en klädhängare och skor togs av.
Sedan tysta trippande steg. Nikola tittade in i vardagsrummet.
»Är du nykter, Nikola?«
Nikola stod stilla i någon sekund, sedan svajade han till och ramlade nästan innan han satte sig i soffan.
»Så där«, svarade han. »Vad gör du?«
»Njuter av friheten.«
»Det gör du rätt i.«
»Tack. Sen väntar jag på dig också.«
»Det är lugnt, du behöver inte vänta.«
»Bra. Jag ska snart gå och lägga mig. Är du inte trött?«
»Så där. Jag är speedad. Brukar ha svårt att somna, faktiskt.«
»Vill du hellre sova i ditt eget rum? Jag har inget emot att ligga på soffan här ute.«
»Nej, nej. Du ska sova i en riktig säng. Det är du värd. Men jag behöver bara sitta här en stund och komma ner.«
Teddy såg Nikolas ögon, de var som två svarta prickar som var mörkare än mörkret i resten av rummet. Han kunde inte vara aspackad, han sluddrade inte.
»Läser du några böcker nu för tiden?« frågade Teddy.
Han skymtade ett leende på Nikolas läppar.
»Börja inte som morfar. Han ger mig en ny bok varje gång vi ses, men den enda jag läst är den om Zlatan.«
Från högtalarna hördes grekisk folkmusik och på tegelväggarna satt målningar av Poseidon, Dionysos och andra grekiska gudar och halvgudar. Teddy mindes hur pappa läst om dem för honom när han var barn.
Medusa var en klassisk grek.
»Under tiden du satt inne har thaimat blivit jättetrendigt, till och med korvkioskerna är omgjorda till wokställen. Men jag älskar, och kommer alltid att älska, grekiskt.«
Teddy kom ihåg den här restaurangen, de brukade gå hit när mamma levde.
De hängde av sig ytterkläderna och satte sig vid bordet. Linda hade bokat, fast det verkade knappast ha behövts. Stället var halvtomt.
Hon beställde vitlöksbröd, tzatziki och fetaost till förrätt. Teddy tog ingenting.
De pratade om pappa som egentligen inte klarade så bra att bo själv längre. Han hade glömt en platta på spisen häromdagen.
»Han är ju för fan bara sextiofem år«, sa Linda.
»Ja, men vissa sliter livet hårdare på«, svarade Teddy.
Till huvudrätt beställde hon en souvlaki och Teddy tog en bifteki, det var det billigaste de hade på menyn.
»Jag blev erbjuden ett jobb i dag«, sa han när maten kom in. »Det första sen jag kom ut, egentligen.«
Linda stannade upp med gaffeln halvvägs till munnen. »Det är ju toppen, gud vad kul. Vad är det för nåt?«
Teddy förklarade i korta ordalag det han visste, att en affärsjuridisk advokatbyrå ville ha hans hjälp att hitta en försvunnen person.
»Vad erbjöd de för arvode då?«
Linda kunde verkligen de rätta orden inom vissa områden.
»Vi kom aldrig så långt.«
»Varför?«
»Jag tackade nej.«
»Varför då?« Besvikelsen i hennes röst var så tydlig att några personer vid bordet bredvid vände sig om.
Han böjde sig fram och sänkte rösten. »Det är inte min grej. Jag vet inte hur den här advokaten har fått tag på mitt namn, men de tror att jag är mitt gamla jag. Och jag gör inte sånt längre.«
»Men arvodet då? Pengar är ju ändå pengar.«
»Nej, det här kommer från fel håll på nåt sätt, från mitt förra liv.«
Hon vickade huvudet fram och tillbaka, ungefär som om hon analyserade det han just sagt.
Linda propsade på att de skulle ha dessert. De väntade under tystnad.
Efter några minuter plingade det till i hennes telefon. Hon tog upp den.
»Helvete, Teddy. Vad håller du på med?«
»Vad pratar du om?«
Linda höll fram mobilen.
Teddy kunde läsa sms:et på skärmen tydligt: Be honom betala i tid. Annars får han välja vem vi tar först, din son eller er pappa. Hälsn / Mogge V.
Lindas ögon var uppspärrade.
Teddy kunde inte möta dem. Han iakttog en av bilderna på väggen i stället. Den föreställde en man med vingar på skorna.
Hermes – var det så han hette? Tjuvarnas beskyddare. Den som efter döden leder människans själ till underjorden.
Han var inte Teddys gud längre.
*
Jokeransiktet stod ovanför honom och lamporna i bakgrunden lyste på Philip.
Han ryggade tillbaka igen. Det hade han gjort varje gång de senaste dagarna så fort dörren öppnats. Såret hade slutat blöda ganska snart, men minnet av Jokeransiktets ansikte så nära hans och den brännande smärtan i kinden bleknade inte.
Det sved till när tejpen drogs bort.
»Jag måste få äta nåt«, mumlade han.
»Ja, men du har ju fått äta.«
»Nåt annat än bröd.«
»Snart. Hunger är dåligt. Jag gör inte det här för att du ska lida, tro mig.«
»Varför …?«
»Pengar, Philip. Jag behöver pengar. Det är det enda det handlar om. Och jag var lovad att det skulle gå fort. Nu är det helt fuckat.«
Philip visste inte vad han skulle tro, han var trött. Ändå kände han sig lugnare av orden om mat. Snart skulle han få något att äta, kanske skulle det ge kraft. Då lossade de buntbanden några minuter och han fick också klara av sina behov i hinken som de ställt in.
Han hade försökt fortsätta lyssna genom dörren under dygnen som gått sedan den här galna människan skar honom.
Ibland hade ljudet av musik avbrutits av röster. För det mesta var de så tysta att han inte hörde vad som sades, men några gånger hade han hört ett mer upprört tonläge.
Han kunde aldrig urskilja den andres röst, bara Jokeransiktets. Men det räckte.
»Det här skulle bara ta några timmar, max en dag, det lovade du.«
»Ja, men nu har han varit här i snart sex dar, och du har fortfarande inte klurat ut hur överföringarna ska ske. Det enda du skulle sköta var att få över pengarna och så lyckas du inte ens med det.«
»Det här är för fan en lägenhet, folk kan höra. Jag löser det på mitt sätt om du inte kommer på nåt.«
Philip undrade vad de var för ena, på något sätt hade de ju inte fattat hur bankväsendet i Europa funkade nu för tiden.
Och nu stod Jokeransiktet här inne och ville prata.
Jag löser det på mitt sätt. Philip hörde hans hetsiga ord eka i huvudet.
»Nu måste du se till att vi får våra pengar. Sexton miljoner.«
»Sa ni inte tio?«
»Nu är det sexton, för allt strul och all risk som vi tar när det drar ut på tiden. Och för att vi sett att det finns på dina konton.«
Philip kände huvudvärken tillta. »Men då måste värdepapper säljas. Det tar bara längre tid för er.«
»Då får det göra det. Oroa dig inte, du ska få komma härifrån. Men först måste du berätta för mig hur vi får över pengarna.«
»Men jag har ingen aning.«
»Då får du tänka till.«
»Men …«
Jokerfejset kom närmare. Philip såg två rynkor mellan hans ögon. Skulle han kunna känna igen den här personen vid en vittneskonfrontation, om det någonsin blev aktuellt? Han måste hålla huvudet så kallt det gick nu.
Jokeransiktet tog upp något i handen, det såg ut som ett verktyg.
»Vi måste hjälpas åt i det här, Philip.«
Philip förstod försent. Hur kunde han ha varit så dum?
Han slängde sig bakåt och försökte kräla på mage längre in i badrummet.
Jokeransiktet höjde verktyget.
Philip kände att han redan hade tagit tag i en av hans armar.
Den böjdes i en onaturlig vinkel. Såret i kinden sved.
Det såg ut som en sax eller en sekatör. Jokeransiktet gjorde en snabb rörelse och böjde sig ner över honom. I samma stund kände Philip en omänsklig smärta i sitt lillfinger.
Ett klick. Han förstod vad som skett.
Han vrålade. »Aj, aj, aj.«
Jokerfejset höll upp sin handflata.
I dunklet kunde Philip se toppen av sitt eget blodiga lillfinger.
Nu var Jokeransiktets röst aggressiv. »Jag ska fan ha mina pengar. Jag gör inte det här jobbet gratis, det förstår du väl. Kom på hur pengarna kan föras över. Jag ger dig en timme.«
Jokerfejset slängde in en bit avrivet hushållspapper.
Dörren stängdes.
Mörkret var kompakt igen.
Philip kräktes. Han höll om sitt stympade lillfinger med papperet.
Han försökte koncentrera sig.
Han måste komma på något.
Han måste få över sexton miljoner kronor.