(fyra år tidigare)
De äldre manliga kriminalvårdarna tjatade om att tiderna var annorlunda. De sa att för tio år sedan fanns det bara två kvinnliga plitar på hela Hall och båda var sådana hårdflator att de inte var rädda för någonting, inte ens hepatiten som var utspridd bland de intagna då. Fem år senare hade en av dem, Kim, i och för sig gift sig med en av buset, så hon kunde inte ha varit jättelesbisk, men ändå, sa de. Hon hade fortfarande kortklippt hår med snedbena och en inbiten förkärlek för Dr. Martens.
I dag var nästan hälften av alla som jobbade inom kriminalvården kvinnor. Tiderna förändras, sa de gamla plitarna igen, det är inget fel med det. Men vad ska vi göra om det blir upplopp? Ringa polisen? Ringa efter Kim med stålhättorna?
Trots den nya könsfördelningen blev det alltid en viss uppståndelse när en tjejplit började på avdelningen. Var det dessutom någon under trettio som såg okej ut, kunde en nästan fnissig stämning uppstå bland grabbarna.
Under Teddys fjärde år inne började två kvinnliga plitar i C-huset, Emma och Sara. Båda var i tjugofemårsåldern, och båda var söta.
Det hade handlat om att skapa sig ett liv inne – han hade fyra år kvar att sitta för grejen som skitit sig så inåt helvete.
Just då hängde han mest med två killar, Jimmy »Tagg« Eriksson och Loke Odenson.
Tagg kände han sedan de suttit på Kumla de inledande utvärderingsmånaderna. Han var dömd för grovt rån mot en kontantdepå utanför Eskilstuna. Han och några andra snubbar från Stockholm hade förberett sig minutiöst, de hade till och med provkört flyktbilen längs de olika rutterna. De kom över mer än arton miljoner kronor, en stor summa för fyra killar från hooden.
De var proffs, de låg lågt de första veckorna. Höll sig hemma i sina lägenheter och kollade på offantligt mycket porr och superhjältefilmer. De åkte inte ner på stan, lät bli champagnen, stod inte och skrek på borden på någon glassig nattklubb kring Stureplan eller spenderade trettio lax per kväll på tjejer.
Ändå sket det sig. En av killarna blev stoppad i en rutinkontroll två veckor senare. Killen måste ha uppträtt hypernervöst, för av någon anledning bestämde sig trafikpolisen för att titta i den avlånga bagen som han höll på att stuva in i sin bil: den var fylld med vapenattrapper. Resten var historia – vapenattrapperna överensstämde med de vapen som rånarna höll i på övervakningsfilmerna och på attrapperna hittades också dna från Tagg. Snuten började nysta: de gjorde husrannsakan, hittade hans dator, tömde den hos sina itforensiker, hittade spår av insättningar till en hyresvärd i Eskilstuna, kontaktade hyresvärden och visade bilder på Tagg: »Har du sett den här personen?« Ja, hyresvärden kände väl igen honom, Tagg plus tre andra hade hyrt en lägenhet i hans hus, mitt emot värdedepån.
Men som Tagg sa: »Cashen hittar de aldrig, den är så bra gömd att jag knappt själv minns var. Jag fick fem mill och de tar sex år. Jag hade aldrig kunnat tjäna ihop den summan på den tiden på nåt vanligt kneg. Värt varenda dag, varenda minut.«
Teddy uppskattade hans positiva livssyn.
Loke däremot var en helt annan typ av snubbe. Han hade fått två år för fildelningsbrott. Tydligen hade han administrerat någon form av hemsida där folk olagligt kunde ladda ner filmer och musik. Det rörde sig om miljontals användare världen över. Loke hade erkänt sin inblandning under rättegångarna, men kämpat mot åklagaren mer som en politiker. Teddy förstod sig inte på det där, han hade aldrig varit en datanörd.
Loke platsade inte på anstalten, i synnerhet som den var säkerhetsklassad. Det var märkligt att de placerade en tjugosjuårig hackare med trådtunna bleka armar och en lätt läspning, tillsammans med knarkhandlare, gängmedlemmar från Malmös ghetton och multikriminella från Stockholms förorter, men av någon anledning ansågs han vara rymningsbenägen. Kanske hade det att göra med Lokes hårda utfall i rättssalen, eller på alla supporters han hade på utsidan.
Hur som helst så blev han Taggs vän på Hall, de delade intresset för digitala grejer. Och alla som var Taggs vänner var Teddys vänner. Han tyckte om killen.
En gång hade Loke råkat kalla en ditflyttad intern vid namn Ibbe Salah för »en fjärtig nolla«. Problemet var att Salah, förutom att vara dömd för grov misshandel och grovt vapenbrott, var Sergeant at Arms i det relativt nybildade men galet aggressiva gänget Scorpio Sweden. Loke blev inkallad till Salahs rum och beordrades att betala hundra tusen i böter för sin kommentar. Loke vägrade, han trodde att det gick att snacka sig ur det på samma sätt som han kunde välta omkull vem som helst med sin svada, men nästa dag fick han människobajs i maten. En dag senare trampade någon på hans fot av så kallat misstag så att stortån och båtbenet krossades. Då började han förstå.
Tre dagar senare samlades de på Teddys rum. Salah, Loke, Teddy och två av Salahs killar – det var dags att förhandla.
Teddy ansågs vara en veteran på avdelningen och alla visste att han var en hederns man, en som aldrig startade bråk i onödan.
I slutändan fixade han så att Loke fick betala fem tusen till Scorpiomedlemmens anstaltskonto. Teddy trodde att Loke skulle vara bitter och irriterad, men det blev tvärtom. Sedan den dagen var Loke Odenson evigt lojal med Teddy.
De satt med kortlekarna – alltid två i Mulle – utdelade framför sig. Teddy spelade lag med Tagg, och Loke körde i dag med Salica, som egentligen inte brukade spela med dem. Åtta kort på handen och åtta kort på bordet. Runt de andra borden satt andra intagna och spelade, så i vanliga fall höll folk sig lugna här.
Men inte i dag. De nya plitarna, Sara och Emma, var i gemenskapsrummet. De satt i en av sofforna med varsin kopp kaffe i handen och såg vilsna ut.
Det var nog inte bara Teddy som undrade vad de gjorde där. De intagna skötte för det mesta sig själva, de lagade sin egen mat, dukade, städade. Vissa var ansvariga för pingisen, kortlekarna och spelen. Andra valde att jobba i verkstaden eller i sina celler. Personal höll till i vakt- och övervakningsrummen. Allt var digitaliserat, kameraövervakat, automatiserat. Mänsklig kontakt mellan fångvaktarna och de intagna hade rationaliserats bort för länge sedan. Den vanligaste formen av kommunikation mellan dem var plitarnas sprakande röster i högtalarna.
Tagg lade ner sin hand med kort på bordet och flinade. »Ska vi testa dem lite när vi är klara?«
Teddy flinade han med. »Alla måste testas.«
Teddy ställde sig mitt emot kvinnorna i soffan.
Det var lågt i tak här, som i alla utrymmen på anstalten, och lysrören gav ett kallt sken. Golvet var i ljusbrunt linoleummaterial och kändes aldrig riktigt rent, trots att många bara använde tofflor. Träborden satt fastskruvade i golvet, precis som stolarna – det var länge sedan nu, men det hände att det blev upprört på de här ställena ibland, Hall var ett av de tre hårdast bevakade fängelserna i Sverige.
»Välkomna till Hall, vi kanske inte har det bästa kaffet, men vi har absolut den bästa personalen. Eller hur?«
Han log sitt bästa leende, även om han visste att Tagg och Loke tyckte att han såg ut som en varg då.
Emma log tillbaka. »Tack, Emma heter jag. Vad heter ni?«
De presenterade sig, utbytte artighetsfraser, försökte vara roliga. De pratade om fotbollsmatchen mellan plitarna och de intagna, vilka nya filmer som fanns i lånevagnen, det fina vädret.
De här tjejerna skulle bli perfekta, tänkte Teddy.
»Det kan jag säga er, många här inne blir lite störda när det är tjugofem grader ute och badväder och man tvingas sitta här«, sa Tagg.
Emma och Sara nickade och sa att de förstod.
»Hur jobbar ni i sommar då?« frågade Teddy.
Sara sa: »Jag jobbar hela juli och augusti, men sen kommer jag jobba deltid, jag ska börja plugga kriminologi vid sidan om.«
Teddy försökte också le. »Jag undrar om de kommer ha nån kurs om mig då?«
De skrattade.
Dagarna gick. Teddy och Tagg bearbetade tjejerna så gott det gick. Glada tillrop när de sågs i vaktkuren, breda leenden när de passerade dem på rastgården, korta schysta konversationer när tillfälle gavs i matsalen.
Det var samma system för alla plitar här inne. Antingen var du den medgörliga, easy-going-typen, vännen som kunde hjälpa till, som inte var mot de intagna. Eller så var du paragrafryttaren, nej-sägaren, översittaren som skulle få fiender och en trist arbetsdag med tjafs och ständiga diskussioner.
Men de som tillhörde den förstnämnda gruppen blev oftast resurser i slutändan. Det stannade inte vid det extra telefonsamtalet eller den utökade besökstiden, utan ledde till krav på insmugglade mobiler, narkotika, rymningshjälp. Hade du väl gett lillfingret kunde du vara säker på att vargarna skulle försöka äta resten av armen också.
Teddy och Tagg hade båda suttit tillräckligt länge för att förstå spelets regler. Gick de på för hårt och uppenbart skulle andra plitar eller intagna reagera. De förstnämnda skulle varna tjejerna, försöka ha samtal med dem. De sistnämnda skulle kanske bli svartsjuka.
Så de fortsatte med sin metod. Bara vara glada, trevliga och kortfattade.
Några dagar senare såg de tjejplitarna när de skulle städa upp i en av cellerna där en snubbe suttit som just fått knall. Killen hade hamnat i bråk med en annan intagen i korridoren, slipat en tandborste och dragit tre snabba i antagonistens mage.
»Badväder i dag?« Det var den 15 juni och solen sken.
Sara och Emma gick fram emot dem. De hade på sig sedvanliga blå byxor med sidfickor, det kraftiga bältet med nyckelknippor och passerkort och kriminalvårdens blå kortärmade skjorta.
»Ja, det är fint ute. När har ni utgång i dag?«
»Snart«, sa Teddy, »men jag tänkte fråga er en grej. Det är ju midsommar om några dagar. Ni kan tänka er hur tragiskt det är för oss att fira det här inne. Vi försöker festa till lite på vårt sätt, ofta får vi sill till lunch, men det är ungefär så långt vi kommer. Det är pisstrist. Ni skulle inte kunna göra oss en liten, liten tjänst. För sommarens skull?«
Sara och Emma stod nära dem nu. Det var tomt i korridoren förutom de fyra. Ändå sänkte han rösten. »Ni skulle inte kunna hälla över lite lättöl i en plastflaska och ta med till mig, Tagg och Loke på midsommarafton? Bara lättöl alltså. Snälla.«
Han väntade. Försökte läsa deras ansikten samtidigt som han såg så oförarglig ut han bara kunde.