Hårddisken

Mats halvsatt med ryggdelen av sjukhussängen uppfälld. Hans ben och kropp var täckta av lakan, så Cecilia såg inte hur hans hud såg ut, men läkaren hade förklarat.

»Han har främst första gradens brännskador, blåsor och rodnad, men även andra gradens skador på händer och armar. Han ska ligga i torra rena lakan och vi ger honom viss smärtlindring med kylande gel. Framför allt har han vad vi kallar inhalationsskador, han har andats in giftiga gaser och brandrök.«

Mats hade varit intuberad, dels på grund av skadorna i halsen och på slemhinnorna, dels för vätskeersättningens skull, men nu var slangarna borta.

Läkaren sa att han kunde drabbas av ångest och motorisk oro. Han hade lågt blodtryck och fick smärtstillande medel. Cecilia undrade vad motorisk oro betydde – han verkade vara som vanligt, men kanske att han andades lugnare.

Barnen tyckte inte om att bo på hotellet, den första dagens nyfikenhet över bubbelfunktionen i badkaret och de små chipspåsarna ovanför minibaren var över. De ville hem till sina leksaker och tevespel, och de ville träffa pappa.

Men det fanns inget hem just nu. Och frågan var om det fanns någon far heller.

Efter att ha lämnat Lillan på dagis första dagen efter branden, åkte hon ut till sjukhuset. Hon hade sjukskrivit sig resten av veckan, hennes arbetsgivare förstod, sa hon.

Mats sov hela den dagen, men framåt eftermiddagen var han vaken en kort stund.

De sa ingenting till varandra. Han hade antagligen för ont i halsen och dessutom var han fullproppad med smärtstillande.

Och hon?

Hon visste inte vad hon skulle säga.

Anade han vad hon sett i hans dator?

På en bricka bredvid sängen stod sjukhusmaten orörd och ett glas med saft. Cecilia höll glaset och såg hur han långsamt sög upp den röda drycken genom sugröret.

»Det är skönt för halsen«, sa han innan han lade sig ner och somnade om.

I dag mådde han bättre. Han var vaken när hon kom in i rummet på förmiddagen. Ett eget rum, som tur var. Sveriges forna stolthet sjukvården var inte mycket att hurra för nu för tiden. Det hade Cecilia fått erfara när hennes mor bröt lårbenet förra hösten. Hon hade fått dela rum med tre andra, varav två halvgalningar som skrek nätterna igenom. Och själva operationen fick hon vänta på i mer än tre veckor, dessutom gick den så dåligt att hon var tvungen att opereras om efter att ha väntat ytterligare en vecka.

Hon satte sig långsamt på stolen, den stod kvar där hon lämnat den i går, framskjuten bredvid sängen.

På väggen hängde en målning som föreställde en sjö med skog runtomkring. Solen gick ner över träden och himlen var röd-orange. Den kunde säkert inge ro hos många betraktare, men för Cecilia påminde färgerna på himlen om hennes mardrömmar.

Hon svalde. Hon hade funderat varje minut på hur hon skulle säga det här. Men just nu kändes det inte bara som att hon inte visste hur hon skulle formulera sig, hon kände att hon inte ens kunde prata.

Hon svalde igen.

De hade varit gifta i sju år, men ett par i tio. Han hade kanske inte varit den mest engagerade pappan, men alltid tillräckligt närvarande. Och alltid kärleksfull mot henne, även om sexlivet inte varit vad det var den första sommaren.

Mats tittade på henne från sängen.

»Hur mår du?« sa han med svag röst.

Hon måste säga det. Om det inte kom nu, var hon osäker på om hon någonsin skulle klara det. En tyngd pressade mot hennes bröst. Ett yttre tryck sänkte sig över hennes huvud. Det var som om hennes ansikte, panna, bakhuvud och mun var av metall. Ändå måste det komma nu.

»Jag såg din dator hemma när jag kom in i lägenheten.«

Ingenting i Mats blick.

»Den var uppfälld och jag såg bilder på skärmen. Och andra bilder i datorn.«

Han vände bort huvudet.

Cecilia hörde pipandet från någon alarmknapp ute i korridoren.

Mats sa: »Jag tror att det var de som satte eld på våningen.«

* * *

Han hade haft rätt. De kunde inte ha honom i lägenheten när han vrålade som en stucken gris. De hade klantat sig med tejpen och han hade lyckats skava bort den mot toalettlockets kant. Väggarna var tjocka här, och han visste att grannarna inte var lättstörda, men så som han skrek borde ändå risken finnas att någon av dem ringde på för att be om lite tystnad, eller helt enkelt ringde polisen. Alternativet för kidnapparna var att göra något åt situationen.

Det ingick också i hans plan.

Dörren flög upp, Philip hade inte ens hört nyckelljuden den här gången. Två personer kom in. Nu i rånarluvor i stället för märkliga scarfar över nedre delen av ansiktet, men antagligen var det Jokerfejset och den andra. Fast helt säker var han inte.

Den ena böjde sig ner och tog tag om hans ben, och Philip försökte slappna av. Spela lealös. Sedan kom den andra fram, när de såg att han var lugn, och tog tag i hans axlar. De bar honom. Ut ur badrummet. Genom hallen. De höll honom som en hoprullad matta, i varsin ända. Han kände hur de lugnade sig när de märkte hur borta han verkade. Han lät huvudet rulla fram och tillbaka som om han var packad på vin och hög på gräs samtidigt. Hans rumpa släpade nästan i marken.

När de öppnade dörren mot trapphuset attackerade han. Det var den mest lämpade platsen, där skulle förhoppningsvis någon granne höra.

Med en häftig rörelse drog han ihop kroppen och slet loss sina ben. Hans underkropp dunsade i golvet. Samtidigt tog han sats och sparkade med full kraft en av dem mot smalbenen. Kidnapparen snubblade bakåt, och Philip kunde också dra loss sin överkropp, han dråsade i golvet med hela kroppen. Armarnas konstiga vinkel smärtade, men han kunde inte tänka på det nu. Han rullade runt och hamnade på knä på golvet.

De skrek inte. Men han såg på hur de rörde sig att det här stressade dem.

Han började ropa igen.

»Hallå, hallå, de har kidnappat mig! Hjälp. Hjälp!«

Den första kom tillbaka och försökte få ett grepp om hans överkropp. De ramlade in i hallen. Den andra rörde sig bakom Philip och han såg i ögonvrån hur dörren slängdes igen.

Han fortsatte att skrika. »Hjälp, hjälp. Ring polisen. Någon. Hjälp!«

Den första låg på rygg, och höll på att resa sig. Men innan kidnapparen var uppe kastade sig Philip fram med överkroppen och skallade mot personens haka. Han kände hur hans pannben slog in i något som inte var lika hårt.

Kidnappare nummer två slängde sig över honom bakifrån och försökte få ner honom på golvet.

Philip krängde med kroppen. Stötte med benen.

Han var vild.

Han var förvånad över att han inte tappat balansen.

Aldrig igen. De skulle inte ta honom.

Kaos.

En av dem slog honom i huvudet.

Han såg stjärnor. Golvet sviktade.

Ändå var han starkare än han själv trott. Definitivt mer alert än de hade anat. Utan drycken i kroppen som de försökt tuta i honom.

Kidnapparen slog honom igen.

Det såg ut som en batong.

För brutala – de var för brutala.

Och han – han var som en mask i jämförelse. Buntbanden hindrade alla möjligheter till flykt.

Han kände deras armar överallt. Som kvällen när de hade tagit honom. Den tysta effektiviteten. Målmedvetenheten.

De stoppade in något i hans mun, tejpade över den igen och drog något över hans huvud.

Han fick panik. Kände hur näsan rann, hur han ville hosta, spy upp trasan i munnen.

De släpade honom nedför trapporna.

Han andades häftigt.

Kräktes. Hans gom fylldes av spya. Baguettebitar, vatten, magsaft.

Han trodde hans huvud skulle sprängas. Han försökte sparka.

Han svalde.

De tryckte ner honom i något, kanske en baklucka.

Han spydde igen. Det sprutade genom näsborrarna.

Frätte.

Han grät. Hulkade.

Försökte banka med fötterna mot insidan.

Hyperventilerade.

Han låg hopkrupen. Som en fälld och passad rådjursbock.

Nej, det fick inte sluta så här.

Någon måste ha sett vad de gjort.

Han tog sats, sparkade igen.

*

»Han tyckte nog att det var pinsamt, det skulle jag ha tyckt i alla fall«, sa Carl-Johan. »Så därför berättade han antagligen inget för oss.«

Teddy hade fortsatt fråga vad de visste om misshandeln. Det var inte mycket.

I stället ställde han några frågor om systern. Hon bodde tydligen i London och jobbade på något laboratorium. Hon var tre år yngre än Philip. De lovade att de skulle ordna telefonnummer och mejladress till henne, men de ville inte i nuläget att vare sig han, Emelie eller Magnus tog kontakt.

Teddy försökte diskutera Philips ekonomiska situation.

Carl-Johan sa: »Ja, du kan ju läsa artikeln i Aftonbladet.«

Teddy reagerade. »Har det varit skriverier om Philip?«

»Inte överdrivet mycket. Men för ungefär tre veckor sedan hade de en löpsedel om att ’Dessa är de rikaste under fyrtio i din stadsdel’. Det var en sån där fruktansvärd lista på människor som lyckats, deras förmögenheter och i vilken församling de var skrivna. Det där är idioti, det är tidningen och alla som vill läsa sån skit som bär skulden för det som har hänt nu.«

»Känner Magnus och Emelie till det här?«

»Ja, ja.«

»Och hur stor är Philips förmögenhet?«

Då tyckte Catharina uppenbarligen att det blev för närgånget, hon sa: »Sånt där är det bättre om Magnus tar tag i.«

När han pratat klart med föräldrarna visste han inte vart han skulle ta vägen. Vardagsrummet hemma hos Dejan var inte ett värdigt alternativ just nu och även om Magnus Hassel hade sagt att han kunde få använda ett rum på advokatbyrån kändes det som ett fullkomligt overkligt ställe att hålla till på.

Emelie hade sagt att de skulle träffa familjen Schales bankman i dag, men Teddy visste varken när eller var. Det var en privat grej han ville göra först, så egentligen var det bra med tid över.

Han gick ut på Narvavägen samtidigt som han försökte ringa Magnus och Emelie, utan att nå dem.

Det var kanske lika bra det. Han behövde fundera lite. Frågan var om han ens ville prata mer med den där stöddiga lilla juristtjejen. Hon verkade ta honom för begåvningshandikappad, när det i själva verket var hon som inte ens förstod grunderna i det här.

De hade mött honom båda två på advokatbyrån. Magnus leende var så brett att Teddy först trodde att han just vunnit högsta vinsten på triss, sedan insåg han att högsta vinsten antagligen inte var så värst mycket pengar för en sådan som Magnus. Han var bara glad att Teddy var där.

Magnus hade bett honom skriva på ett sekretessavtal och innerligt skakat hans hand.

»Jag är så tacksam, Teddy.«

Sedan lämnade han honom med Emelie.

Hon rätade till en bunt papper som låg framför henne på bordet.

»Magnus vill att du och jag sköter det här.«

»Jag har förstått det.«

»Men du ska främst rapportera till mig, så kan jag diskutera åtgärder med honom.«

»Så förstod jag det inte riktigt.«

»Nej, men så är det. Nu tänkte jag berätta för dig vad det handlar om. I femton minuter, sen ska vi åka till Schales och träffa dem.«

»Okej.«

»Och du, en grej till. Magnus förväntar sig stordåd.«

Teddy började promenera ner mot vattnet och Hotel Diplomat, ett av ställena som Philip tydligen brukade vara på.

Han svängde vid Djurgårdsbron och fortsatte på Strandvägen. På ett tak arbetade snöskottare, och killarna som stod nere på gatan för att bevaka att snön och isklumparna inte rasade ner på förbipasserande skrek upp på spanska. Teddy kände till den här branschen inifrån; efter ett antal tokigt snörika vintrar hade det blivit big business att skotta tak. Och det var inte en jävel av de här timarbetande snubbarna som ville skatta bort halva sin lön. På kåken hade vissa så kallade sofistikerade busar knappt sysslat med annat än att planera upplägg för svartjobbarna. Sätta upp bolag efter bolag, skicka falska fakturor så att takskottarbolagen hade en kostnad att visa upp i bokföringen, köra runt pengarna i världen, Estland och Dubai, sedan ut med samma kostnad ur fakturabolaget i kontanter och vidare i kuvert till snubbarna. Tvättbolagen tog femton procent av den totala omsättningen. En nederbördsrik vinter blev det snabbt lika mycket deg som snö.

Nu måste han försöka ringa sitt eget samtal, och faktiskt öppna munnen. Han hade aldrig lämnat meddelande på hennes telefonsvarare. Däremot hade han tänkt ut säkert tjugo olika saker han ville säga.

Han kunde hennes nummer i huvudet.

Signalerna gick fram.

Sedan kom en röst. »Sara.«

Ingen telefonsvarare, nu var det på riktigt.

Han hörde ett svagt brus i telefonen.

»Hallå?« sa Sara. »Är det nån där?«

Bruset i telefonen tilltog, eller var det i hans huvud?

»Det är jag, Teddy.«

Bruset var kvar. Sara var tyst.

»Hur mår du?«

Hon andades mellan varje ord. »Jag mår bra.« Lång andningspaus. »Hur är det med dig?«

»Jag har muckat.«

»Ja, just det, du är ute nu. Härligt eller?«

»Livet leker nästan.«

»Det kan vara så.«

»Ja.«

»Ja.«

»Mmm.«

»Okej.«

»Du, jag ville bara höra att allt var bra med dig.«

»Allt är bra. Jättebra.«

»Bor du kvar i Stockholm?«

»Absolut, i Solna. Det är lugnt här, men ändå nära stan.«

»Det låter bra.«

»Ja.«

»Vad jobbar du med då?«

»Inget just nu. Men, Teddy?«

»Ja.«

»Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett snyggt sätt, men jag lever mitt liv nu. Du och jag var för länge sen och jag måste … jag måste be dig att inte ringa mig så här igen. Kan du lova mig det?«

»Vadå?«

»Att du inte hör av dig igen.«

»Jag vet inte …«

»Jo, det måste du lova.«

»Kanske, jag ville bara kolla läget.«

»Bra, och läget är bra med mig. Och jag hoppas detsamma med dig, verkligen.«

»Ja.«

»Jag måste sluta nu. Hej då.«

»Hej då.«

Det ringde på den fasta telefonen.

Magnus lyfte på luren. Sedan tittade han på var och en i rummet.

»Patric Öhrn, bankmannen, är här nu. Han kommer upp om några minuter.«

Mötesrummet på Leijon advokatbyrå var större än det Teddy suttit i senast. Mitt på bordet stod en högtalartelefon och några anteckningsblock låg utspridda. Stuckaturen i taket var tjock och den modernistiska taklampans mässingsarmar hängde ner som snötyngda grenar från ett träd.

Magnus hade ringt in Teddy för en halvtimme sedan, och det hade inte tagit honom mer än tio minuter att promenera hit.

Han satt bredvid Emelie som satt bredvid Magnus. Bänkad på andra sidan satt en man som bara presenterat sig som Jan från säkerhetsbolaget Redwood Security. Han hade inte sagt sitt efternamn.

Jans mun påminde om ett streck som någon ritat med hjälp av linjal. Runt armen hade han en robust klocka och den blå skjortan och kavajen var för skrynklig för att sitta på en kontorsslav, ändå tillräckligt propra för att göra ett korrekt intryck. Han luktade så mycket exsnut att det hade känts på en kilometers avstånd.

Jan blängde på Teddy som om han var en smittsam sjukdom.

Magnus sa: ”Jan här kommer att vara vårt operativa stöd ute på fältet. Sen har Redwood också placerat en man hemma hos familjen Schale.”

”Vi brukar göra så, för att de ska känna sig trygga och ha fullt stöd dygnet runt”, fyllde Jan i.

”Ser ni en riskbild mot resten av familjen?” frågade Emelie.

Jan tittade ner i sina papper som om han inte hört henne.

Teddy tänkte att han verkade vara lika grinig mot Emelie som mot honom.

Dörren öppnades och en späd man som såg ut att vara i fyrtioårsåldern kom in. Det var Patric Öhrn. Klädd i det förväntade, en kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och en lila slips med små djur på. Han gick runt bordet och skakade hand med alla.

»Tack för att du kunde komma in så fort. Vill du ha lite kaffe?« frågade Magnus.

Bankmannen såg uppenbart obekväm ut, han vred sina händer och tittade från den ena till den andra. Teddy kunde bara tänka sig hur han kände. Han med sina fina kunder och så kallade vinstmässiga portföljer. Nu hade han hamnat mitt i Teddys före detta värld.

Fast bara kanske – Teddy fick påminna sig om att det ju faktiskt enkom var på grund av den här mannen som de över huvud taget misstänkte brott.

Magnus förklarade kort vilka de var, men han sa inget närmare om ärendet i övrigt.

»Du har redan gått igenom det här med bankens ledningsgrupp, förstår jag.«

»Ja, nu precis innan jag kom hit. Jag skulle aldrig ens funderat på att tala med utomstående om våra kunders angelägenheter annars. Vi iakttar alltid högsta diskretion för våra kunders räkning. Det gäller i alla lägen.«

»Bra, men familjen har öppnat för det här.«

»Ja.«

»Och som du förstår kan detta röra sig om att en viktig kund är utsatt för mycket allvarlig utpressning av nåt slag. Du förstår att min klient, det vill säga familjen Schale, inte vill blanda in polisen i det här läget?«

»Jag är informerad om det, ja.«

»Och så vitt jag förstår av Claes är ledningsgruppen på banken också införstådd med detta.«

»Ja.«

»Men de är inte införstådda med detaljerna i ärendet.«

»Nej.«

»Bra, då är allt som vår huvudman vill ha det. Får jag be att du skriver under det här.«

Magnus sköt över ett papper mot bankmannen. Teddy såg inte vad det var, men antog att Patric Öhrn lovade tystnad, eller på annat sätt garanterade att vad han sagt stämde.

»Jag kan tyvärr inte skriva på, är jag rädd. Jag kan inte binda mig vid annan sekretess än den vi har i banken. Jag följer bankens regler och kundens önskemål.«

Magnus verkade inte ta det så hårt. »Då får jag prata med Claes senare.«

Det var uppenbart att Magnus hade personliga kontakter i banken, som han inte tänkte tveka att utnyttja.

»Berätta nu vad som hände«, fortsatte han.

»Jag blev alltså uppringd av Philip Schale i morse. Jag har varit chef för hans och även hans familjs private banker-team i ungefär fem år, men de har varit hos banken mycket längre än så. Vi hjälper dem med den långsiktiga kapitalförvaltningen, en hel del skattefrågor och praktisk hantering som till exempel köp av fast egendom. När det gäller mer aktiva placeringar har framför allt Carl-Johan hjälp av en annan rådgivare. Philip sa att han behövde göra ett uttag på sexton miljoner kronor för att köpa en våning.«

»Finns samtalet inspelat?«

»Ja, som tur är, vi spelar in de flesta samtal.«

»Fint, kan vi lyssna på det nu?«

Patric såg något mindre spänd ut. Han plockade upp en dator ur sin väska och ställde upp två små högtalare på bordet. Han klickade på några program och det susade i högtalarna.

»Hej, det är Philip.«

»Nämen tjenare, Philip, hur mår du?«

Teddy kände knappt igen Patric Öhrns röst, den var så mycket ljusare och gladare än nu.

»Jag mår okej. Hur är det med dig?«

»Finfint.«

»Jo, jag ska fatta mig kort … ehhh … jag har hittat en fantastisk våning som jag vill köpa. Verkligen läcker, precis vad jag har letat efter. Och det är bråttom, om affären ska gå i lås måste jag betala omedelbart. Så jag skulle vilja att du hjälper mig att få fram likvida medel så fort som möjligt.«

»Absolut, vad trevligt. Var ligger våningen, om man får fråga?«

»Ehh … Karlavägen. En vindsvåning med femton meter lång takterrass, helt underbar. Och jag har redan skrivit på kontraktet, så nu finns ingen återvändo, he he.«

»Toppen. Hur mycket ska jag föra över?«

»Sexton miljoner.«

»Sexton miljoner?«

»Yes.«

»Men alltså, hur stor är handpenningen som ska föras över nu?«

»Det är ingen … ehh … handpenning. Det här är en så unik deal att jag betalar hela köpeskillingen på ett bräde. Sexton miljoner. Och Patric, det måste ske snabbt, annars torskar jag den här våningen.«

»Jag förstår. Det ska väl gå att ordna. Skulle du kunna skicka en kopia på kontraktet bara. Dra ett mejl med en pdf, så tar jag tag i det här på direkten.«

»Kopia på kontraktet, behövs verkligen det?«

»Jag tror att det är bäst, vi brukar ta in det vid våningsköp.«

»Ja, men det är … brådis nu, Patric. Kan jag skicka det senare?«

»Du kan väl kolla hur fort du kan få fram en kopia? Det vore ändå bäst.«

» … men kan du föra över i dag?«

»Säkert, skicka kopian bara, så fixar jag allt.«

»Okej, jag ordnar det. Inga problem. Men under tiden kan du få kontonummer så att du kan förbereda allt. Det här måste gå fort, förstår du.«

»Det ordnar jag. Vart ska pengarna?«

Teddy noterade ett avlägset ljud i bakgrunden, det lät som motorbuller, en lastbil eller liknande som startade.

»Det är ett konto i Bank of Ayudhya, i Thailand.«

»Bank of Ay…?«

»A-Y-U-D-H-Y-A. Kontonumret är 384993443-332. IBAN är 43844934.«

»Oj, kan du upprepa det är du snäll.«

»Kontonummer: 384993443-332. IBAN: 43844934.«

»En gång till, snälla.«

Philip gick igenom siffrorna ytterligare en gång.

»Fint. Det är lite pappersfix bara, men det bör inte ta lång tid. Då väntar jag på kopian på kontraktet, då.«

»Jag ska ordna det.«

»Toppen, då säger vi så. Och grattis till våningsköpet!«

Patric Öhrn slog av sin dator.

Det uppstod en tystnad i rummet, som om ingen av dem visste vad de skulle säga.

Efter en stund sa Magnus: »Bra att du bad om kontraktet, mycket bra.«

»Jag vet inte, men det var nåt som inte stämde, det kände jag redan då. För det första så har Philip just flyttat, han köpte en våning på Östermalmsgatan för mindre än ett år sen, jag hjälpte honom då. För det andra så tyckte jag att upplägget lät konstigt, jag har aldrig hört talas om ett våningsköp där man erlägger allt på en gång. Man tecknar kontrakt, binder sig genom att betala handpenning, sen betalar man själva köpeskillingen i samband med att man får tillträde till objektet. Allt annat är ju idiotiskt. Dessutom har han inte sexton miljoner i likvida medel och det vet han om. Han skulle ju givetvis kunna få fram summan, men då måste han sälja värdepapper eller annat och det brukar han inte vilja göra.«

Patric Öhrn gjorde en paus och petade ut en prilla från överläppen, sedan plockade han upp en dosa, öppnade locket och lade in en ny. Det var General Classic, Teddy såg hur hans fingrar blev kladdiga av snuset. Han tänkte: Advokater som får ut mastuppkopplingslistor och private bankers som snusar. Sverige har förändrats.

»Har det kommit nåt kontrakt?«

»Nej, inte än.«

»Har du fört över några pengar till det där thailändska kontot än då?«

»Nej, för av en slump ringde Carl-Johan mig en kort stund senare i ett annat ärende och jag sa ’vad kul, jag hörde att Philip ska köpa en större våning’, och då förklarade han att det hela antagligen var ett misstag och nu sitter jag här med er.«

Emelie hade antecknat frenetiskt under samtalet. »Tack Patric, får jag ställa ytterligare några frågor?«

»Inga problem.«

»Har det skett några andra anmärkningsvärda betalningar från Philips konton på senaste tiden?«

»Inte vad jag kan minnas. Men han är ju en, hur ska jag uttrycka mig, spenderare. Ibland köper han en bil, ibland annat. Men jag tittar ju inte i detalj på hans kontoutdrag, det är hans ensak.«

»Kan ni få information från Bank of Ayudhya om vem som är kontoinnehavare?«

»Egentligen inte, är jag rädd, Sverige har inte såna avtal med Thailand. Jag har redan kontrollerat den saken med vår Asian desk.«

»Jag förstår. Kan ni se om det gjorts några misslyckade försök att föra över pengar de senaste dagarna?«

»Ja, jag tittade på det och kunde notera att han försökt tömma sitt konto genom att använda bankdosan och skicka pengarna till samma thailändska konto. Men vi har olika spärrar för sånt när det rör större belopp. Dels måste man ange kontoinnehavaren, vilket måste bekräftas av den utländska banken, dels är det en fördröjning på några dygn. Så han fick bara över nitton tusen euro, det är gränsen innan spärrarna slår till.«

Magnus och Emelie fortsatte att ställa frågor om vad Patric visste om Philips olika affärsverksamheter. På det stora hela kände han inte till några detaljer om någon av investeringarna.

När de var klara tittade sig bankmannen omkring som om han väntade på tillstånd att få gå därifrån.

Magnus sa: »Då så, stort tack för att du kom. Och du förstår, som sagt, känsligheten i detta.«

Patric Öhrn nickade, reste sig och strök ut vecken på sina byxor. »Det är inte kul det här.«

Magnus penna fladdrade mellan hans fingrar som en fjärilsvinge.

»Jag skulle vilja veta några saker till, om det går bra«, sa Teddy.

Patric stod kvar.

Magnus penna föll ner på bordet.

»Hörde du nån annan människa i bakgrunden? Jag kunde inte höra det, men du kanske hade bättre ljud.«

»Inte vad jag tänkte på. Jag tror att ljudkvaliteten är ungefär densamma.«

»Nån som pratade eller viskade, eller nån annan röst på nåt sätt?«

»Ehh, kanske, tror inte det. Jag är inte säker.«

»Och hur uppfattade du Philip? Jag känner ju inte honom, men kan du berätta igen, så detaljerat som möjligt, om det var nåt som var märkligt med honom?«

Patric stönade tyst. »Det är svårt, jag brukar inte tänka på sånt. Men kanske var det som att han sökte efter orden, som om han dröjde för länge med det han sa. Jag tycker man kan höra det när han snackar om kontraktet. Sen är han nästan sluddrig i talet också, jag får ju be honom upprepa kontonumret i Thailand flera gånger.«

»Om jag säger att jag tror att nån drogat honom, skulle det kunna vara så?«

Bankmannen svettades i pannan.

»Ja, jag tror att du har rätt. Precis så lät han.«

När Patric Öhrn gått därifrån satt de kvar en stund och diskuterade vägen framåt. Magnus delade ut telefon- och mastuppkopplingslistorna som Emelie fått ut. Jan, exsnuten som ville vara hemlig, sa: »Hur fick du ut dem, mastuppkopplingslistorna alltså? Såna får de bara lämna ut till polis- eller tullmyndigheten.«

Emelie log ett snett leende och sneglade på Magnus.

»Vi biträdde Telephonica när de togs från börsen i våras. Alla inom management fick fina incitamentsprogram. Eller hur, Emelie? Man kan säga att de var skyldiga oss en gentjänst.«

Teddy tänkte på att de inte ens känt till att de här listorna fanns förrän han berättat det. Men han sa inget.

Sedan berättade Emelie om det konstiga meddelandet hon hittat i Philips Ipad.

»Det fanns också en del arga meddelanden från Kevin Andersson«, sa hon.

»Vem är det?«

»Kevin är grabben som kom på Pixel Flow. De gjorde båda en fin ekonomisk resa där, det var bara det att Philips var ungefär sjutton gånger bättre än Kevins.«

Teddy gjorde en mental notering medan Emelie berättade om Philips första investering.

Samtidigt kände han hela tiden instinktivt att det var något som lirade falskt här, något som inte stämde. Han visste inte vad det var – mer än att det var något.