Dag fyra efter branden.
Cecilias mamma och pappa hade kommit ner från Umeå. De hade tagit in på samma hotell och tänkte stanna i alla fall veckan ut. Egentligen hade de inte behövt komma. Barnen fortsatte på skola och dagis som vanligt, och hotellet var ett väldigt bekvämt sätt att bo med dem. De hade fått matcheckar från försäkringsbolaget att äta frukost och middag för. Visst, Benjamin hade inte sina tevespel och Lillan inte sina leksaker, men andra föräldrar var förstående och lät dem följa med deras ungar hem efter träning och dagis. Cecilia plockade upp dem till middagen, som de åt i hotellets restaurang. Sedan fanns det hur många olika kanaler på teven som helst för Benjamin att titta på medan Lillan byggde kojor i dubbelsängen.
Men mamma och pappa ville ändå komma, och någonstans tyckte hon att det var skönt, som psykisk avlastning. De anade inte vad som verkligen var den tyngsta bördan just nu.
Mats var klarvaken. Enligt honom själv hade han bara lite paracetamol i blodet, inget annat.
I dag satt han helt upprätt i sängen, och på det lilla rullbordet bredvid låg dagens Aftonbladet.
»Har du varit och köpt tidningen själv?« frågade hon.
»Ja, jag gick ner till Pressbyrån vid entrén. Doktor Ashraf tror att jag kan skrivas ut om några dagar.«
»Var ska du bo?«
»Jag hade tänkt mig hos er. På hotellet.«
»Först måste vi prata.«
I går, när hon berättat att hon sett hans dator, hade han inte sagt annat än att han trodde att det var de som satte eld på lägenheten. Nu måste han förklara.
»Jag har dragits in i nåt som jag inte vill.«
»Berätta för mig, Mats.«
»Jag orkar inte. Jag kan inte.«
»Du måste.«
Han suckade och sträckte sig efter glaset. Ett sörplande ljud hördes när han sög i sig de sista dropparna saft.
»Mats, du måste, sa jag.«
»Vill du skilja dig?«
»Jag vet inte. Först vill jag prata om vad jag såg.«
»Det är för jobbigt.«
»Jag förstår det, men då vill jag säga dig två saker. För det första så älskar jag dig fortfarande.« Hon såg på hans spända ansikte att han slappnade av en aning. »För det andra så tror jag att du behöver hjälp.«
Utanför smattrade regnet mot fönsterblecket.
Nästa dag var hon där igen.
Hon tjatade på ett subtilt sätt.
»När?« sa hon, eller bara: »Mats?«
Han vred undan huvudet så som han gjort tidigare.
Timmarna gick. Någon tittade på teve eller lyssnade på radio i det angränsande rummet. Utanför de tunna gardinerna var vädret fortsatt tråkigt.
En sköterska kom in och tittade till honom. När hon gått ut böjde sig Cecilia fram och viskade: »Jag kommer att lämna in datorn till polisen om du inte förklarar för mig.«
Han blundade.
Men hon märkte att han inte sov.
Nästa dag pratade hon med sköterskan i korridoren. Mats var i princip bra nu. Kanske kunde han åka hem i morgon.
Så fort hon satte sig vid hans sängkant såg hon att han var vaken, fast hans ögon var slutna.
»Berätta nu«, sa hon.
Han fortsatte att blunda men sa: »Okej, jag ska försöka.«
Så började han. Det gick långsamt, han gjorde långa pauser och liksom bara stirrade rakt ut i ingenting. Cecilia visste inte om det var för att försöka minnas bättre, eller om han bara inte klarade av det här.
Enligt honom hade det börjat ett drygt halvår tidigare. Han hade känt sig stressad på arbetet, den nya chefen hetsade om organisationens effektivitet. Mats tvingades föra loggbok över alla sina möten, hantera e-posten på ett nytt sätt, avrapportera varje vecka. Han var nära utbrändhetens gräns. Och när han sökt närhet hos Cecilia kände han att hon stängde honom ute. De hade knappt pratat, de hade inte legat med varandra på över fem månader.
I stället hade han börjat surfa på nätet, på pornografiska sajter. På något sätt gjorde det att han uthärdade jobbet, han blev lugnare. Och dessutom var han ju tvungen att tillfredsställa sig själv eftersom det inte fungerade med henne. Efter några månader hade han hamnat på hemsidor där kvinnorna på bilderna såg yngre ut. Han visste inte varför, men han kunde inte sluta.
Sedan blev hans berättelse suddigare i konturerna. Han sa att han »fortsatte med det där dåliga«. Men inte bara det – tydligen hade han blivit kontaktad av andra som hade samma böjelser. Han sa inte hur eller när de hade kontaktat honom, men hon antog att det var över nätet det också. De ville utbyta »material«, som Mats kallade det, och guida honom att hitta andra nätverk som fanns på andra platser än de vanliga. Hon undrade vad han menade med »de vanliga«.
Han hade inte varit intresserad, han hade inte velat »sjunka djupare ner i det där«. Han funderade på att gå till en psykolog, han förstod att det inte kunde vara sunt, det han sysslade med. Flera gånger hade han sökt på olika terapeuter, till och med slagit deras nummer, men aldrig pratat med dem. Han visste inte om han riskerade att bli polisanmäld då. Otaliga gånger hade han försökt sluta av sig själv – det hade fungerat några veckor åt gången, men när de började sparka folk på jobbet och stressen återkom – satt han framför datorn igen.
Cecilia satt stilla som en skulptur. Hon hörde vad han sa, reagerade på varenda paus, inandning och stönande. Hon betraktade hur hans ögonbryn och resten av ansiktet rörde sig. Ändå förstod hon ingenting.
Mats avslutade med att berätta om branden. Han hade varit hemma tjugo minuter när han känt lukten av rök från köket. När han sprungit ut hade diskbänken och hyllorna redan varit övertända, och han hade skyndat tillbaka till sovrummet för att ta med sin mobiltelefon och plånbok. Men där slutade det, han hade blivit medvetslös av röken och gaserna.
Exakt varför han varit hemma vid den tiden sa han inte. Men han skulle göra något med datorn, fick hon ur honom till slut.
Av någon anledning trodde han att det var människorna med de dåliga sajterna som var ute efter honom. Att det var de som låg bakom att deras lägenhet brunnit.
»De kunde inte acceptera att jag till slut sa nej.«
Cecilia visste inte vad hon kunde tro på och vad som var Mats försvarsmekanismer. Men han hade i alla fall berättat. Egentligen hade hon inte ens trott att han skulle säga någonting.
Det var en början.
Ändå sa hon: »Jag vill att du anmäler dig själv till polisen.«
* * *
Klockan var två på natten, och det knackade på dörren till en lägenhet där en människa några dagar tidigare med stor sannolikhet hållits kidnappad. Någon ville in, men ringde inte på dörrklockan som hade varit det normala.
Två tankar for genom Emelies huvud. Antingen var det Philip som kom tillbaka, eller så var det polisen. Sedan slog det henne att Philip väl inte borde komma tillbaka hit, om de nu hållit honom fången här.
Hon gick mot hallen, men Teddy höll upp sin hand.
Han viskade: »Jag sköter det här.«
Han svängde runt och släckte i köket och sovrummet. Fast han bara stod två meter ifrån henne såg hon honom knappt i hans mörka jacka.
Han ställde sig rakt framför ytterdörren och sa med hög röst: »Vem är det?«
Sedan satte han sig på huk.
Emelie undrade vad han höll på med.
»Öppna.« Rösten på andra sidan lät som om den tillhörde en ung man, kanske med en lätt brytning på något främmande språk. Emelie kunde inte höra vilket.
»Varför?« frågade Teddy.
»Öppna bara.«
Teddy förde upp handen till låset.
Dörren öppnades snabbt.
Emelie såg silhuetter av tre mörkklädda personer som trängde sig in.
Den första personen snubblade över Teddy, som rörde sig snabbt nere på huk.
»Vem fan är du?«
Teddy svarade inte, Emelie såg hur han sköt upp från golvet och dunkade in i dem. Hon förstod med ens varför han valt att huka sig, det hade gett honom möjligheten att överrumpla.
En av personerna föll ner på golvet och skrek till.
En annan började mata slag mot Teddy.
Den första rörde sig in i lägenheten. »Vad fan gör du här, din fitta?«
Emelie hade slagit in 112 på displayen för att vara beredd. Men det var kanske försent. I ljuset från telefonen kunde hon se att den första killen glodde rakt på henne.
»Och vem är du?« väste han.
Emelie försökte förstå situationen. Runtomkring sig hade de tre okända personer, antagligen alla män. De hade sina luvor uppdragna. De var inte särskilt stora i växten, Teddy var betydligt större, men männen var tre och hon och Teddy var två. Killarna hade mörka täckjackor och träningsbyxor, ett par såg ut att vara Adidas. Hon kunde urskilja de tre vita ränderna längs benen.
En av dem höll i något, hon tyckte sig se ett basebollträ i aluminium.
Slagsmålet hade stannat upp.
En av killarna fräste till Teddy: »Vem fan tror du att du är? Jag ska knulla din mamma.«
»Bror, vi måste sticka. Ajde«, sa killen som stod vid henne.
»Min dachro, vilken skit. Knäck den här mammaknullaren nu så han inte får för sig nåt.«
»Ta deras lurar.«
Hon hörde Teddys lugna röst. »Vi kan förstöra våra telefoner, det är bättre. Och vi kommer inte gola ner er. Vi vet ju inte ens vilka ni är.«
»Fan snackar du om? Gola ner oss? Vi har ju inte gjort nåt, eller hur?«
»Nej, det är lugnt. Men jag rekommenderar att ni drar härifrån. Annars blir det UFC-fight här.«
»Han är kul, den här snubben. UFC, han snackar som en av oss. Ge honom en läxa nu.«
Teddy släppte sin telefon på golvet och krossade den med foten.
Emelie tittade ner på sin mobil igen. 112: siffrorna stod fortfarande redo på displayen.
Det var lönlöst att försöka något. Killen framför henne ryckte telefonen ur hennes hand innan hon hann göra något med den, och slängde den på golvet. Sedan gjorde han samma sak med den som Teddy just gjort med sin.
»Gå härifrån nu«, sa Teddy.
Mannen med basebollträet tog ett kliv fram mot honom. Hans ansikte var fem centimeter från Teddys.
»Du går härifrån.«
»Nej, jag går inte. Jag kan inte låta er härja fritt här inne.«
Det svischade när slaget kom. Teddy fick upp armen och träet såg ut att träffa honom på underarmen. Emelie hörde ett dovt ljud, som om någon tappat en blöt handduk på golvet.
Men i stället för att knuffa undan killen, slå eller sparka, stod Teddy stilla. Helt passiv. Ett slag med slagträet mot hans huvud och han skulle kanske aldrig resa sig igen.
Killen med basebollträet svingade det igen. Teddy vred sig undan, slaget missade.
Emelie tänkte: Varför gör han inget? Vill han få stryk?
Sedan hann hon inte riktigt uppfatta vad som hände mer än att Teddy gjorde en snabb rörelse mot en av killarna, som föll raklång i golvet.
En halv sekund senare föll killen med baseballträet också.
Den tredje ropade: »Vi sticker.«
Basebollträkillen stod på knä och försökte lyfta upp kamraten som Teddy först slagit ner, men Teddy kastade sig fram och låste honom i ett grepp i sitt armveck.
Killen med basebollträet försökte svinga mot Teddy. I stället måste han ha råkat träffa sin kamrat, för någon skrek till. Hon hörde också det metalliska ljudet av slagträet när det föll i golvet.
I stället försökte de slita i killen som Teddy hade i sitt grepp.
Teddy stirrade på Emelie.
Hans blick syntes knappt i mörkret.
Men det var tydligt: om Teddy knäckte till, skulle han bryta killens nacke. Med en enda rörelse skulle han kunna döda den här människan.
Emelie kunde inte slita blicken från honom.
De andra vrålade.
Killen väste, men fick inte fram några ord.
Då släppte Teddy taget.
Killen stapplade ut.
Emelie hörde deras snabba steg i trappan.
Teddy sa ingenting, bara vände sig om och sprang efter.
Hon började småspringa nedför trappan, hon också.
Ute på gatan hörde hon en bil rivstarta.
*
Ulrikagatan på Östermalm, där de bott i över tjugo år, ansågs av många vara en av de förnämsta gatorna i Stockholm. De andra två som brukade nämnas i sammanhanget var Danderydsgatan några kilometer längre bort i stadsdelen, och Tysta gatan som låg gömd bakom anrika Karlaplan. Alla tre var korta, blott några hundra meter, med begränsad trafik och insyn. Husen var också något lägre, tre, max fyra våningar, inte som byggnaderna längs de stora avenyerna, Karlavägen, Narvavägen och så vidare, där fem eller sex våningar var comme il faut. Framför allt utgjorde flera av husen så kallade townhouses, innerstadsvillor, något som var mycket sällsynt i Stockholm. Det här var inte New York eller London, och alla våningar som var större än 250 kvadratmeter sågs på med socialdemokratisk skepsis av stora delar av befolkningen. Strandvägen, paradgatan i söderläge längs vattnet, var säkert mer känd för gemene man, och våningarna hade onekligen en utsikt som få objekt i Stockholm kunde stoltsera med, men de riktigt exklusiva familjerna skydde offentligheten och brackigheten som den adressen signalerade. Ulrikagatan, Danderydsgatan och Tysta gatan låg i helt olika ändar av Östermalm men våningarna där beboddes av människor vars inkomster och förmögenheter tillsammans utgjorde en substantiell del av den svenska bruttonationalprodukten. Där bodde de som inte ville synas i olika artiklar och på vedervärdiga listor i onödan.
Är det därför det har blivit så här? tänkte Carl-Johan Schale i nattens mörker. Är det för att Philip syntes med sina pengar? För att han inte skämdes över att det gick bra.
Eller var det på grund av den Philip kanske var i övrigt? Den som Philip blivit, på grund av honom.
Carl-Johan kunde omöjligt sova. Han hade först försökt se på teve, men det gick bara massa skit på dumburken och han visste i ärlighetens namn inte riktigt vilka kanaler de hade.
Sedan hade han lyssnat sju gånger i rad på bankens inspelning av samtalet med Philip. Han lät så konstlat säker, hans son. Carl-Johan kunde inte föreställa sig hur det måste kännas att vara där Philip var just nu.
Han kände sig så maktlös.
Till slut hade han gjort sig en kopp av Mammas gröna te, burken garanterade att det inte innehöll något koffein eller annat som skulle hålla honom vaken. Dessutom skulle det vara lugnande.
Det fungerade inte. Han var för orolig för att sova.
Han gick ändå tillbaka till sängen. Titti låg tyst på sin sida, kanske sov hon eller så låtsades hon bara. Carl-Johan tyckte under alla omständigheter det var skönt att hon var lugn.
Han lade sig ner men kunde inte släppa funderingarna. Han tänkte att det var hans fel att det blivit så här. Att det var han som inte lärt Philip innebörden av begreppen stil och finess. Diskretion. Måttfullhet.
Men varför, egentligen? Philip hade tjänat sina egna pengar, visserligen med stöd från familjens tillgångar, men ändå. Dessutom var tiderna annorlunda nu: »Syns du inte så finns du inte«, brukade hans egen marknadschef upprepa som ett mantra på styrelsens genomgångar.
Och synts, det hade ju Philip gjort, men det var inte enkom hans eget fel. Tidningsjäveln som basunerat ut hans namn några veckor tidigare skulle få med Carl-Johan Schale att göra när det här var över, det var säkert.
Han behövde gå på toaletten, teet gjorde sig påmint. Han vred sig ur sängen och satte ner fötterna i tofflorna som han precis ställt nedanför. Pyjamasen var svettig på ryggen, det var för varmt här inne.
På toaletten satt hans examensbevis från Handels uppsatt i en liten guldfärgad ram. Alla som kände honom visste att han gått på Handelshögskolan och han behövde sannerligen inte skylta med det, men det var en skämtsam grej att spika upp små diplom och bevis på det här sättet. Bredvid satt diplomet från Columbia Universitys MBA-utbildning som han gått året efter Handels.
Handelshögskolan var redan 1976 en speciell plats. Men det hade den nog å andra sidan alltid varit. Carl-Johan blev klar 1980 och började då på McKinsey, konsultbyrån som var mer känd för att dess miljö var hårdare än tjänstgöring hos Lapplandsjägarna.
Det hade förväntats av honom. Hans far hade varit advokat och drev först en egen liten firma på Kungsholmen där Carl-Johan växte upp, senare slog han ihop sig med några andra advokatgubbar och bildade en större byrå. Mest hade han sysslat med arvsrätt, men han hade också haft lite tur och kommit över en och annan fastighet till förmånliga priser av vissa klienter.
Familjen hade anor, Carl-Johans farmor var av grevlig ätt, men hade på grund av fideikommissbestämmelserna och annat inte fått ärva ägorna. Carl-Johans far hade därför varit fast besluten att återuppbygga någon form av finansiell lycka. Det fanns inga andra alternativ än en ekonomisk utbildning för Carl-Johan. Han trodde länge att fadern skulle acceptera att han blev läkare eller åtminstone jurist, men det var blankt nej.
Det hade visat sig lyckosamt, i varje fall rent ekonomiskt. Efter tre år på McKinsey blev han rekryterad som vd till Agratium AB, ett dotterbolag i Högbergkoncernen som sysslade med rederiverksamhet. Bolaget förvärvade efter några år ett förvaltningsbolag för fastigheter och värdepapper, och vips hade Carl-Johan fått ett verktyg för spekulationer på börsen.
Åren mellan 1983 och 1985 ökade handeln på Stockholmsbörsen från två miljarder kronor till cirka åttio miljarder – det var omöjligt att inte tjäna pengar.
Affärerna gick i och för sig inte alltid spikrakt och efter några misslyckanden fick han sparken 1985. Det gjorde inget. Trettiofyra år gammal startade han tillsammans med två före detta kursare från Handels bolaget Lucrum Invest. De lyckades sälja sina innehav när finanskrisen slog till i början på nittiotalet, och i slutändan blev det skattebetalarna som satt med Svarte Petter. Lucrum Invest hann göra vinster på mer än två miljarder kronor.
»Affärer är affärer, även om staten är inblandad«, brukade hans gamla partner, Tord von der Schner, säga när frågan kom på tal. Men generellt sett tyckte de inte om att diskutera den där gamla härvan, hur mycket journalisterna än försökte.
Ja, Lucrum Invest hade varit det som det var ämnat för – lukrativt. Och även om han lämnat bolaget för mer än tio år sedan för att göra andra typer av investeringar kunde han ibland sakna de där åren.
Men nu? Nu kändes alla pengarna bara som en förbannelse. Det var pengarnas fel att hans son var kidnappad.
På kvällen innan Titti gått och lagt sig hade de diskuterat vad som hänt under dagen. Hon förväntade sig att han skulle bära allt det här själv, men han visste att han inte skulle klara mycket mer. Han behövde dela det med någon, och det fanns ingen förutom hon.
Magnus hade rapporterat att Ian Crona berättat att även han hotats. De hade berättat om genomgången av telefonlistorna också, men tydligen hade de inte hittat något än, i vart fall inte klockan elva när de hörts senast.
»Vi måste gå till polisen«, sa Titti.
»Du vet att det inte går.«
»Det stämmer inte. Han har varit borta i flera dagar nu, kanske över en vecka. Jag accepterar inte att nåt sånt här händer min son. Jag accepterar inte att nån försöker skada honom och att vi bara sitter still.«
»Mamma, vi sitter inte still. Vi måste lita på rådgivarna. Går vi till polisen är risken överhängande att det läcker ut. Titta på hur det gick för familjen Andersson.«
Tittis ögon sprakade till. Carl-Johan hade bara sett det hända några få gånger förut. Han kom tydligt ihåg senast. Då hade en av skvallertidningarna publicerat en bild på honom bredvid Layla Yon, som var arvtagerska till Cilionkoncernen, och insinuerat att de skulle ha inlett ett privat förhållande. Titti hade ringt upp den ansvarige utgivaren och skrikit som en galning och även hotat honom, inte bara med rättsliga medel. Som tur var blev det inget efterspel.
Hon ställde sig upp och gick fram till honom och tog snabbt upp hans mobiltelefon som låg bredvid honom på bordet.
»Nu ringer jag.«
»Nej, det gör du inte.«
Han sträckte sig efter telefonen och tog den ur hennes hand.
»Vad gör du?« väste hon, och försökte rycka tillbaka mobiltelefonen.
Han tog tag om hennes handleder, och tittade in i hennes ögon igen. Hon stretade emot. Han höll emot.
Sprakandet, flammorna.
»Ett dygn till bara, snälla Mamma. Kan vi inte ge det ett dygn till?«
Hon fick loss en hand och gjorde ett utfall mot telefonen som han lagt i sin bröstficka. Han backade, men hon fäktade och klöste mot honom samtidigt som hon skrek: »Du gör fel!«
Han kände hennes naglar mot sin haka.
»Nu räcker det!« röt han.
Ändå fortsatte hon att riva och klösa.
Han tog tag i hennes armar och tryckte ner henne mot golvet.
»Är du galen?«
Titti satt kvar på golvet.
Hon grät inte.
Hon kurade bara ihop sig som ett barn.
Carl-Johan satte sig i soffan i biblioteket efter en stund. Den var fan inte skön, den där jättelika pjäsen, men Titti hade insisterat. Det mesta här hemma kom från samma butik, Svenskt Tenn, nere på Strandvägen.
Han visste inte vad han skulle göra med henne. Men så länge hon inte ringde polisen fick han väl låta det bero. Han var glad att Redwoodresursen inte verkade ha reagerat. Han hade väl teven på för hög volym.
Den där typen som varit där i dag och pratat med dem, han undrade var Magnus hade hittat honom. Teddy, eller vad han hette. Det hela hade mest känts som ett förhör, men både han och Titti hade svarat. Det var något med den där mannens blick, som att han redan förstod allt.
Men det var omöjligt – ingen förstod allt.
Han vilade ryggen mot kuddarna och lutade huvudet bakåt.
»Vi behöver prata.«
Carl-Johan ryckte till. Han måste ha somnat i soffan, där i biblioteket.
Framför honom stod Magnus. Han hade fortfarande ytterrocken på.
Carl-Johan satte sig upp. »Vad gör du här? Vad är klockan?«
»Det är mitt i natten. Och Titti släppte in mig. Jag ringde på dörren i säkert fem minuter, hon sov ändå inte, sa hon.«
»Du kunde ha ringt.«
»Titta i din telefon.«
»Jag slog faktiskt av den på grund av lite diskussioner med Titti.«
»Jaså. Jag tror att du ska låta den vara på just nu.«
»Jag vet, du har rätt. Sätt dig ner.«
Magnus Hassel tog av sig rocken och lade den på en av fåtöljerna.
»De har hittat en lägenhet. Och ett konstigt vykort.«
»En lägenhet?«
»Ja, precis.«
Magnus tittade upp och Carl-Johan vände sig om. Bakom honom, i dörröppningen, stod Titti.
»Hej, hur mår du?«
»Oförändrat.«
»Kan du inte sova?«
»Det går inte så bra, nej. Det var jag som öppnade för Magnus. Några nyheter?«
Magnus vände sig om mot Titti. »Jag tror att det är bäst att jag tar det här med Carl-Johan ensam, faktiskt.«
Titti stängde igen dörren med en smäll.
Magnus sa: »Hon hör inte nu?«
»Jag vet inte, men det spelar ingen roll. Berätta bara.«
*
Det hade varit dött på advokatbyrån när Teddy och Emelie kom dit för ungefär en timme sedan, men lamporna hade tänts automatiskt när de steg ur hissen. Emelie hade barrikaderat sig i ett av mötesrummen.
Han skymtade ett cigarettpaket bakom en hög med papper, han undrade om hon försökt gömma det. Hon ville verkligen verka perfekt.
Det första Emelie hade gjort var att försöka ringa upp Magnus från en telefon i mötesrummet.
När de vandrat från huset på Fatbursgatan hade Teddy frågat: »Kan vi inte hitta nån telefonautomat nånstans?«
Trots det som hänt hade Emelie flinat. »Låg ditt fängelse på nån annan planet? Stockholm kör inte med telefonautomater längre. Alla förväntas ha sina egna mobiler. Varför föreslog du förresten att vi skulle förstöra våra telefoner?«
»Hade du hellre velat att de skulle ha din lur?«
Under tiden som Emelie försökte få tag på Magnus tog Teddy av sig jackan och rullade upp tröjärmen, han måste titta, det gjorde jävligt ont.
»Inget svar, men telefonen är påslagen, jag lämnar ett meddelande och berättar vad som har hänt«, hade Emelie sagt.
De satte sig ner på varsin stol.
»Behöver du åka in?«
»Vad menar du?«
»De slog dig ju med basebollträet. Behöver du åka till sjukhus, eller?«
»Det är lugnt. Jag tog emot med mjukdelarna.«
Teddy verkade förvånad att hon ens frågat. Han pekade mot underarmens insida.
»Hade det tagit på utsidan hade den nog dinglat fritt nu.«
Underarmen var högröd. Rodnaden var två decimeter lång och ungefär en decimeter bred, och det hade börjat svullna. Han var glad att han hade lånat en läderjacka av Dejan och dessutom behållit den på där inne i lägenheten, den hade skyddat en del.
»Hur vill du göra? Ska vi vänta här på att Magnus ringer tillbaka, eller gå hem och lägga oss?«
»Det enda jag vet är att det är nåt annat jag behöver göra först.«
»Vad?«
»Dricka en dubbel espresso. Jag vet att ni har fint kaffe här, när du låtsades att du skulle sanera mina skulder stod det framdukat, men jag antar att er servicepersonal inte jobbar så här dags.«
»De kallas värdinnor. Och jag låtsades inte att jag skulle hjälpa dig. Jag kommer att göra det.«
»Kan nattvärdinnan då visa mig var jag får tag på lite kaffe?«
Emelie reste sig och lade handen på Teddys arm.
»Jag är ingen värdinna. Jag trodde att jag var biträdande jurist, men nu verkar det snarare som att jag är nån jävla skådis i en b-actionfilm.«
Hon gick ut i korridoren.
Teddy satt kvar, det kändes som om det brändes på axeln där hon lagt sin hand.
Han tog upp det som han hade hittat på hallgolvet i lägenheten efter tumultet.
Det var en korthållare i läder. Han vände på den: Gucci stod det med små guldbokstäver i ena hörnet. Han plockade ut innehållet och lade på skrivbordet. Ett Swedbank Visakort, ett körkort, ett klippkort på Wayne’s Coffee och ett gymkort på World Class.
»Titta här.« Teddy pekade på plastkorten som han lagt upp. »Det är inte samma namn på Visakortet som på körkortet och kafékortet, och på gymkortet står inget namn. Men det här ser ändå bra ut. I morgon hittar vi de där jävlarna. Vad fick du med dig?«
»Jag har allt i min väska«, sa hon.
»Då har vi lite att göra i morgon.«
Emelie slog på datorn. Hon lade Visakortet och körkortet framför sig. På Visakortet stod det Chamon Hanna och på körkortet och kafékortet Daniel Baylan. Hon slog in namnen på några söksidor på internet.
Hon fick åttioen träffar på Chamon Hanna. På Baylan hade de personnumret – det blev träff direkt. En tjugosexårig kille i Södertälje som verkade jobba på någon revisionsfirma.
Det är väl så här Södertäljekopplingen kommer in, tänkte Teddy.
Emelie lutade sig tillbaka i kontorsstolen, ryggstödet flexade, den såg skön ut. Teddy längtade efter en säng, till och med efter Dejans soffa.
»Hur mycket vet du om Philip egentligen?«
»Jag har gjort viss research.«
»Så vad vet du om honom då?«
Emelie skrev in Philip Schale på Google. Ett antal sidor från olika affärstidningars sajter kom upp som beskrev hans makalösa framgångar med olika investeringar. Emelie klickade på bildalternativet. Fotografier på Philip visades, några från samma tidningars artiklar, men de flesta från utelivet kring Stureplan.
»En del, faktiskt«, sa hon och berättade kort om Philips bakgrund.
»Sammanfattningsvis gör han investeringar, men han är self made, skulle han nog själv säga.«
»Pappa made, menar du?«
»Både och, pengarna kommer därifrån, och många av kontakterna. Men han hittar objekten själv.«
Hon berättade om några affärer Philip gjort, en var den där han sålde Pixel Flow.
Hon klickade upp ett porträttfoto som fanns i en av artiklarna.
De studerade båda Philips ansikte. Han hade mellanblont hår kammat i snedbena, hårstråna verkade ligga naturligt i den propraste av frisyrer. Ögonen var blå och vid mungipan syntes två små skrattgropar.
»Han ser snäll ut, tycker jag.«
Teddy skrattade till. »Tro mig, det går inte att stirra på ett foto och se en persons insida.«
»Säger du det?«
»Jag säger det.«
»Men går det att stirra på en artikel då?«
»Vad menar du?«
»Fotografiet är en sak, men läs artikeln.«
Teddy skummade igenom den.
Den unge entreprenören och framgångsrike investeraren Philip Schales bolag PI AppInvest har stämts av bolaget KA Products AB vid Stockholms tingsrätt. Tvisten gäller den investering som Schales bolag gjorde i Pixel Flow och som ledde till att KA Products, och dess ägare Kevin Andersson, vid försäljningen av bolaget gjorde en vinst som var betydligt lägre än Schales.
Schale gör det dock inte lätt för Kevin Andersson. Hans bolag, som är svarande i tvisten, har anfört att KA Products stämningsansökan skall avvisas på formella grunder.
»Han håller sig undan som en feg kriminell«, säger Kevin Andersson.
Dagens Affärer noterar att ett annat av Schales bolag agerade på ett liknande sätt vid en tvist förra året och på så sätt lyckades förhala ett krav tills fordringsägaren gick i konkurs.
Philip Schale har inte gått att nå för en kommentar.
»Varför har ingen sagt nåt om det här?«
Emelie pustade. »Jag fattar inte att jag inte sett det här förrän nu. Det är klantigt av mig. Kevin Andersson verkar ju ha anledning att vara ännu mer irriterad på Philip Schale än vad jag trodde. Vi borde ha kollat upp honom i dag.«
»Ja, men nu kan du göra det i morgon i stället. Jag tar tag i de här grejerna som vi hittade i lägenheten.«
Han tog upp hennes väska.
Emelie lade handen på hans axel igen.
Han tittade på henne. En kvinnas beröring, två gånger på en och samma natt.
Hon sa: »Låt de där grejerna vara. De får ligga här, så tittar vi på dem i morgon igen.«
*
»Vilka jävla fittor, vilka horor alltså«
»Alltså jag skiter i det. Spelar ingen roll. Om de har dragit dit nån jävla biff som ska ta ner oss så ska vi ge dem ännu mer skit. Biffen eller Bananen, vem fan tror de att de är?«
»Jag ska knulla hans mamma, hans syster, hans mormors faster. Jag ska knulla hans öra, hans öga.«
»Litar de inte på oss längre?«
»He he. De måste känna trust för oss. Vi ska ju samarbeta länge.«
Grabbarna hade satt igång igen, fast de kört omkring i mer än en timme nu. De kunde inte sluta, de måste få ur sig skiten.
Nikola försökte koncentrera sig på körningen, det var han som var chauffören. Vad som hade hänt i lägenheten fick han försöka lista ut genom att tolka de andras svordomar.
Först hade de snurrat runt i stan som galningar, slirat runt hörn, kört mot enkelriktat, kört mot rött, nästan mosat en hund. Allt för att skaka av sig eventuella förföljare.
Efter en kvart sa Yusuf: »Verkar inte vara nån som leker Beck faktiskt, jag tror inte vi har nån bakom oss.«
Det hade varit uppenbart i tio minuter, gatorna var ju tommare än i I am Legend, men vafan, de kunde lika gärna få åka av sig lite aggression.
Nikola hade suttit i bilen och väntat när de kom nedspringande för trapporna och ut ur porten. Först hade han inte fattat mycket, de gapade i munnen på varandra som dagisungar. »Kör för fan.« »Plattan i botten.« »Rally, chabibi, rally.«
Summa summarum i blixtfart: de måste därifrån. Något hade skitit sig. Någon var efter dem.
Han behövde inte vrida om nyckeln, bilens motor var redan igång. Han lade i drive och tryckte ner gaspedalen hårt. Snubbarna i baksätet for runt som stöldgods. Han såg aldrig personerna som de hade bråkat med, men enligt Yusuf hade en av dem varit överjävlig.
Grabbarna fnittrade, de drog några djupa på zuten.
»Nästa gång, he he, får de suga kantarellen.«
Yusuf satt i passagerarsätet bredvid Nikola.
»Du kör bra, mannen, vem har lärt dig?«
»Morsan.«
»Brudar kan inte köra.«
»Min mamma kör bättre än Bello i alla fall.«
De garvade. Bello, en av grabbarna, hade åkt fast i en rutinkontroll förra veckan. Inget att bråka om: visa kortet, blås i Evidenzern, tjafsa inte, håll låg profil – kom därifrån på fem minuter. Men inte Bello, han visste att han hade arton baxade Ipads i bakluckan och sex månader kvar på delen från sin förra volta. Fuck att han skulle sitta inne sin tredje sommar bara för några töntiga Ipads skull. Han tryckte upp rutan så att snutjäveln nästan fastnade med halva kroppen inne i bilen och gasade därifrån.
De jagade honom i mer än tjugo minuter på vägar som var halare än oljat snor. Han brakade igenom två vägspärrar och körde rakt över två villatomter. Han körde på gångvägar och över en skolgård. Till slut hade han ett koppel av sex målade bilar efter sig. Biljakten tog slut på vägen ner mot Trosa. Bello körde in i staketet som delade av vägen, studsade fram och tillbaka som en flipperkula några gånger, hamnade utanför vägbanan, körde upp på en snövall, voltade två gånger och stannade upp och ner. Bilens tak var buckligare än ett bilvrak i Amman, framdelen var intryckt och sidorna så deformerade att en bil i ett folkbilsrace såg finare ut. Bello däremot fick inte en skråma. Och det sjukaste av allt var att snutarna inte ens tittade i bakluckan.
»Okej, schyst. Då kör hon bra«, sa Yusuf.
Nikola kände sig nöjd. Yusuf var tre år äldre än honom och direkt underställd Isak.
De satt tysta en stund. Han skruvade på radion och fick in 105,9 The Voice. Shine bright like a diamond. Shine bright like a diamond. Rihanna, som vanligt.
»Vad har din morsa för bil då?« frågade Yusuf efter en stund.
»En gammal Merca.«
»Bra, inte nån skit i alla fall.«
Nikola sa: »Nästa gång får du fan ta med mig i stället för de där bak alltså.«
»Vi får se. Men då tar vi med varma grejer i stället. Förstår du? Basebollträ verkar inte räcka längre i den här stan. Man undrar ju vart allt är på väg. När jag började i det här räckte det fan med att visa sig så pissade de i brallan.«
Tio minuter senare stannade de i Geneta. De väckte baksäteskillarna, han som åkt på stryk gnällde på ont i nacken. Blodet hade torkat under hans näsa.
Den andre gnällde också. Han ville dra en spliff till – men det var blanknej på det.
Det var Yusufs bil egentligen, men han hade torskat körkortet. Han tänkte ändå parkera den själv.
De stod en stund i kylan och väntade på ingenting.
»Vilken jävla fitta, jag ska göra kaos med dem«, hördes det från baksätet igen. Men ingen orkade lyssna längre på vad någon annan sa. Klockan var alldeles för mycket.
»Äh, vad fan, gonatt, killar. Vi får snacka i morgon«, sa Yusuf till slut, innan han ovant rattade iväg.
Nikola öppnade dörren. Det kom ljus från vardagsrummet.
Han hörde Lindas röst. »Var har du varit?«
Han orkade inte svara.
»Var har du varit, frågade jag.«
»Med grabbarna.«
»Nikola, du har varit borta i flera dar nu. Jag har inte haft en aning om var du har hållit hus, och du har knappt hört av dig. Det är inte okej, så kan vi inte ha det, det förstår du väl?«
»Var är Teddy?«
»Han har flyttat ut.«
»Varför?«
»Det ska du inte lägga dig i. Var har du varit, frågar jag?«
»Men vad fan är det med dig? Jag har varit med grabbarna. Vad bryr du dig om det?«
»Jag tycker inte om det här. Du bor här, inte hos dina kompisar. Jag blir jätteorolig, förstår du väl. Nu har du i alla fall fått tillbaka ditt eget rum igen.«
»Schyst. Men jag gillade när Teddy sov här. Är det du som har kört ut honom?«
»Gå och lägg dig nu. Vi får prata om det i morgon.«
Hon fattade inte mycket, hans mamma. Med Teddy var det annorlunda, den korta tid han bott hos dem.
Han förstod.
*
Tunnelbanan hade slutat gå för länge sedan, så Teddy hade tagit en taxi hem. Han sparade kvittot.
Hans fotsteg ekade underligt högt när han gick upp till våning tre, som om det satt någon förstärkare i taket som spelade tillbaka alla ljud på högsta volym. Han kunde inte låta bli att tänka på trapphuset på Fatbursgatan, slagsmålet och föremålen som de hittat. Om han inte hade varit borta från verkligheten i åtta år skulle han säkert ha vetat vilka de där killarna var.
Han hoppades att Dejan inte skulle vara hemma, eller i varje fall att han skulle sova så pass tungt att han inte vaknade. Han orkade inte svara på en massa frågor.
Han borde säga till Magnus direkt i morgon att han skulle kliva av, att det var sådant här han inte ville hamna i. Den här utredningen ledde åt fel håll på ett personligt plan. Dessutom var ju Emelie en enda stor pain i arslet.
Samtidigt kände han ett slags sug efter att titta på de där plastkorten igen, gå igenom allt som de fått med sig från lägenheten, jämföra kortens innehavares telefonnummer med numren på Philips telefonlista. Han ville prata med Ian Crona och Axel Nilsson, han ville få tag på Jarl Poljonen, och han ville definitivt prata mer med Philips föräldrar. Kort sagt, han hade börjat tycka att det här sökandet var viktigt. Inte bara för pengarnas skull, i kväll hade de inte drivit honom en millimeter. Nej, det var känslan av att göra något av betydelse.
Men våldet?
Han hade redan gått igenom år av ruelse för det han dömts för. Kanske var detta hans sätt att försona sig med sitt förflutna. Eller så var det bara oundvikligt. Vilken grek det nu var som sa att man aldrig går ner i samma flod två gånger hade haft rätt, men han hade glömt att säga att man alltid blir våt om fötterna.
Teddy öppnade Dejans dörr. Det var mörkt i lägenheten.
Hans kompis verkade inte vara hemma.
Han tog av sig kläderna och lade dem på fåtöljen.
I en plastpåse bredvid soffan låg hans tandborste och en tandkrämstub. »Vilken jäkla Hermèsnecessär du har«, hade Dejan retat honom.
»Och då har du inte ens prövat min Hästensäng«, svarade Teddy och pekade på Dejans soffa.
»Jodå, den har jag prövat många gånger, kan jag säga. Både med en och två, och en gång faktiskt tre slinkor i.«
»Du driver med mig. Inte tre.«
»Jag må vara ganska svensk av mig, jag gillar kaviar till exempel, men jag har lite serbisk heder kvar. En sak jag inte skämtar om är kvinnor.«
Teddy tände i hallen och gick i kalsongerna till badrummet. På väggarna hängde Dejans inramade filmaffischer: Heat, Maffiabröder, The Usual Suspects. Och så den obligatoriska Scarface-planschen, inte samma bild som i Nikolas rum, utan den när Tony Montana sprejar sina motståndare med sin M16 och sin granatkastare M230.
Teddy borstade tänderna, tvättade händerna och ansiktet. Han ville duscha, men det fick vänta, han var för trött och hade lovat att vara uppe tidigt i morgon.
Han tänkte att nu var det bara fyra dagar kvar tills Hillström skulle ha sina trehundra tusen. Det utlovade arvodet för det här så kallade jobbet han just nu sysslade med skulle nog dröja några dagar. Han hade ingen aning om vad han skulle göra.
På väg tillbaka till vardagsrummet och soffan lade han märke till Dejans bärbara dator som stod på bordet i köket.
Det var något han ville göra innan han gick och lade sig.
Han satte sig vid köksbordet, det knarrade om stolen. Han öppnade datorn och klickade in sig på internet och öppnade Google. Teddy var inte vidare van vid att navigera med en styrplatta, den lilla träning han fått på anstalten och under de senaste dagarna i ansökningsprocedurerna hos arbetsförmedlingen hade skett med vanlig datormus.
Han rörde försiktigt pek- och långfingret och tummen över den glatta ytan. Fingertoppens svepningar följdes av den lilla pilen på skärmen. Det var krångligt, en millimeters rörelse med pekfingret fick pilen att fara iväg så att han inte såg den längre. Han måste lära sig att behärska det här.
Sifferkombinationerna och webbadresserna som stått på papperslapparna som legat på soffbordet i lägenheten var svårtydda.
Men han hade memorerat så gott han kunde. Https://dreamremote.org var antagligen någon form av hemsida, men det enda han fick upp var ett vitt fält där man kunde fylla i egen text. Inget mer.
De tre sifferkombinationerna hade sett ut som telefonnummer. Teddy kom ihåg dem också, själva lapparna låg fortfarande kvar hos Emelie.
Nu knappade han in ett av numren i Googles sökruta.
Han fick upp en lista med förslag på var sifferkombinationen återfanns.
Det verkade vara ett telefonnummer i flera länder. Listan räknade upp hemsidor från Vodafone, South African Phone Numbers, France Telecom, några bokstäver som såg ut som arabiska eller hebreiska och en tysk sajt som hette Telefondetektiv.de. Han bläddrade vidare, men de utländska hemsidorna fortsatte.
Han knappade in det andra telefonnumret. Samma resultat.
Han knappade in samma nummer igen, men lade till ordet Sverige efteråt. Han fick upp helt andra förslag på hemsidor.
Det första var en sajt som hette Escort24.
Teddy klickade.
En bild på en halvnaken poserande afrikansk kvinna dök upp, men ansiktet var utsuddat. Uppenbarligen ett fnask som annonserade på internet.
Hi, my name is Cassandra. I am young and want to give you big pleasure.
Telefonnumret på papperslappen gick till henne.