Philip stod på knä på golvet. För varje rörelse ilade obehag upp från anklarna där buntbanden satt, trots de smärtstillande grejerna han tog. Samtidigt hade han fått för sig att det var bra att han rörde på sig, att han tvingade ner blod i fötterna.
Dessutom var hans händer fria nu. Först hade han inte vågat sprätta upp buntbandet runt handlederna av rädsla för att Jokeransiktet skulle upptäcka det. Men för att kunna arbeta hade han till slut rispat sönder bandet. Han vred på händerna och det var skönt, kändes nästan som om han skulle kunna flyga. Men det skönaste av allt var att kunna sträcka ut armarna framför kroppen igen.
Han lutade överkroppen mot väggen. Han var så trött, så sjukligt trött. Tapeten kändes sträv och ojämn, den måste vara gammal. Men han visste vart han var på väg.
Hans känsla var att det var dag, han hörde ljudet av fåglar utanför. På något sätt tyckte han att det kändes ljusare i rummet där han var.
Dörren hade öppnats för en kort stund sedan.
»Inga pengar har kommit än, trots din jävla idé med kontraktet.«
Jokeransiktet behövde inte lysa på honom, det strilade in ljus från rummet utanför. Philip undrade om det var samma person han talade med hela tiden eller om de alternerade. För det mesta tyckte han sig känna igen rösten och ansiktet, men ibland blev han osäker. Som att den som bar jokerscarfen hade en pipigare, ljusare röst och andra ögon.
»Jag styr inte över det där«, försökte han säga, samtidigt som han höll armarna bakom ryggen och gömde metallbiten i den stora papperstussen som satt runt hans lillfinger.
Jokeransiktet sa: »Du får fixa det i så fall. Pengarna ska finnas hos oss om tio timmar. Och om du inte kan lösa det …«
Han gjorde en gest med handen över sin hals.
Philip vände bort ansiktet.
Jokeransiktet stod kvar i dörröppningen.
»Vad fan håller du på med?«
»Vadå?«
»Varför står du på knä?«
Philip knöt högerhanden bakom ryggen och tryckte metallklämman mot papperet på andra handens lillfinger. Om Jokerfejset skulle komma närmare och lysa på hans händer kanske han skulle se att buntbandet inte satt där längre.
»Jag behövde gå på toaletten.«
»Det gör du när jag bestämmer.«
»Jag vet, men jag var tvungen att försöka själv, fast jag råkade välta hinken.«
Jokeransiktet var tyst en stund. Philip hörde honom mumla något. Kanske sa han »stackars jävel«.
»Kan jag inte få gå på en vanlig toalett?«
Jokerfejset lade huvudet på sned. »Tyvärr, jag är ledsen. Det går inte. Det finns värre saker, ska du veta.«
»Kan jag få toalettpapper då? Kan ni ta upp buntbanden en kort stund?«
Philip insåg att om Jokeransiktet rörde sig en meter åt höger skulle han se att buntbandet var borta.
»Lyssna, efter vad du hittade på när vi skulle flytta dig kan jag inte göra nånting. Vet du vad?«
»Nej.«
»Jag satt i en bunker en gång, i ett krig. Det var en betongklump som de byggt ihop med en tunnel, typ MG 12-modell. Det regnade sjukt mycket och hela systemet blev översvämmat. Fiendens jävla bombningar gjorde att vi typ blev instängda. Jag var bara nitton och det dundrade runtomkring oss dag och natt. Jag har fortfarande problem med tinnitus sen dess, förstår du, fast det var så länge sen. Hur som helst så funkade inte toaletten. Inte för att det var mycket till toalett från början heller, ett hål i golvet i tunneln, men det utrymmet var fyllt av en sjö av flodvatten, piss och skit. I åtta dagar satt vi där och väntade på att offensiven skulle upphöra. Hör du? Åtta dagar.«
»Å fan. Och du kunde inte …?«
»Just det. Jag kunde inte skita på åtta dagar. Jag tänkte skita i en plastpåse, men det fanns inga. Det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle göra.«
Philip försökte långsamt vrida sig så att hans händer inte skulle synas.
»Jag ville göra det i min hjälm, men de andra förbjöd mig. Då sa jag att jag tar en kula i röven bara jag får gå ut och göra min grej. Men det gick inte ens att komma ut. Vet du vad jag gjorde till slut?«
»Nej.«
»Jag sket i min t-shirt. Virade ihop allting och slängde ut det från maskingevärsöppningen i övre planet.«
Han kände sig fram längs väggen, decimeter för decimeter. De borde inte öppna dörren på flera timmar nu. Han hade tid på sig att ta de små, små stegen på knäna fram till rätt plats.
Borde inte hans föräldrar ändå ha börjat undra vid det här laget? Även om de inte direkt hördes ofta så kanske de sökt honom på telefon? Om han varken svarade eller var på kontoret borde de ju bli fundersamma. Frågan var bara hur lång tid det skulle ta för dem att reagera.
Den som framför allt borde ha börjat fundera var Steffi. Hon måste undra varför han inte svarade, för hon försökte säkert ringa eller skypa. Fast kanske hade hon det för bra där borta på Mauritius för att verkligen bry sig. Eller så hade kidnapparna skickat något till henne från hans telefon. Det kanske de hade gjort till Ian också.
Stephanie var en söt liten snippa, men dum som en börsmäklare. Hon babblade på om sina psykologsamtal och sitt gnabb med sin mamma, pappa och sina systrar. Men sedan åkte hon på tvåveckorssemester med samma familj – så några gigantiska problem rörde det sig ju uppenbarligen inte om. Han såg till att ge henne presenter och ta ut henne på middag några gånger i månaden för att hon skulle vara tacksam och glad. Så länge hon inte började prata om en seriös relation, flytta ihop eller något sådant, var han nöjd. Kanske förstod Stephanie hur han fungerade, kanske var hon för puckad för att fatta. Det spelade ingen roll – dealen var enkel: hon fick kalla sig hans flickvän och ta del av hans framgång. Hennes motprestation var att se bra ut och synas bredvid honom när det passade.
Han tänkte på tjejen på Clara’s som han sett samma natt som de tvingat ut honom på isen. Anina.
De hade träffats några veckor tidigare. Axel hade presenterat en bekant som han pluggat med. Gabriel, hette killen. Om han hade haft en annan hårfärg och lite mindre ögonbryn hade det kunnat vara ett okej namn. Philip kände ju till exempel Gabriel af Fuchs och Gabriel D’Otrante, men det här var ingen sådan.
Ian hade uppenbarligen funderat i samma banor. Han väste i Philips öra: »Han är syrian. Och om du frågar mig så är han en uppkomling. En blatte som i och för sig jobbar på Enskilda Banken – det är väl så han känner Axel – men ändå en blatte. Det är liksom fel anledning att heta Gabriel.«
Syrianen hade slagit sig ner en stund vid deras drinkbord, babblat om investeringar i BRIC-länderna och aktier med hög direktavkastning. Igen: det var inget fel på killen, på ytan sa han rätt saker, men det blev ändå fel. Han svor i varannan mening, han viftade med händerna som om han körde en squashmatch fast utan racket, han pratade om sina och andras inkomster.
Efter en stund hade syrianen rest sig och gått tillbaka till sitt sällskap vid ett annat drinkbord. Det var då Philip hade fått syn på en av tjejerna vid det bordet. Hon hade mörkt långt rakt hår kammat i en mittbena, och stora ögon med långa ögonfransar. Hon sneglade på honom.
Syrianen hamnade i en helt annan dager.
Philip knackade på Ians axel. »Har du sett den där lilla saken där borta?«
Ian log bara. »Söta osäkra tjejer är det bästa som finns. Jag blev oväntat intresserad av att gå och prata lite investeringar med Axels nysvenska polare.«
»Nej, jag går före dig«, sa Philip.
Han reste sig.
Tjejen kollade fortfarande på honom.
En vecka senare hade Ian skrutit med att han minsann också hade satt på den där bruden. Det var exakt tio dagar innan de hade tvingat ut Philip på isen. Det kändes så avlägset nu, så banalt i jämförelse. Fast om det var samma män som gjorde det här, nu, mot honom … Nej, han ville inte tänka mer.
Han var framme. Varje steg bara några centimeter med knäskålarna mot det kalla golvet. Hela tiden med händerna mot väggen för att inte falla.
Bara några timmar kvar.
Klämman i handen. Den lilla metallbitens skarpa ända.
Mellan tummen och pekfingret.
Den vassa ändan.
Han började göra det som han måste.
*
Det var förmiddag, och hon hade redan hunnit med en hel del. Men nu stålsatte hon sig.
Det var ett jobbigt samtal som hon måste ta med till Ian.
Magnus hade just ringt till henne och pratat snabbt. Hon hade aldrig hört honom så upprörd.
»Du måste ringa den där pojken asap«, var vad han ville ha sagt i sammanfattad form.
Under tiden som Emelie förberedde sig mentalt stod hon med sin strykbräda uppfälld och gjorde i ordning dagens blus.
Märkligt nog hade hon somnat direkt efter att hon kommit hem. Inte funderat på händelsen i lägenheten. Antagligen hade hon varit för trött och utmattad. Men nu såg hon killens panikslagna ögon när Teddy var nära att knäcka hans nacke. Hon hörde de andras skrik. Hon undrade varför Teddy hade hållit igen, som om han tog emot slagen med basebollträet med vilje.
Lägenheten hon bodde i hade kostat en förmögenhet. Hon hade betalat sjuttiosju tusen per kvadratmeter för ett år sedan för den lilla en och en halvan på trettiosju kvadrat. Hennes föräldrar hade undrat om hon drabbats av någon sjukdom. Deras villa var på hundrasextio kvadrat, hade garage, bergvärme och utsikt över Vättern, men de skulle aldrig kunna få ut ens i närheten av vad Emelie betalat för Rörstrandsgatan 36, 3 trappor. Sedan dess hade hon läst att priserna bara gått upp några procent, så någon vidare investering ur ett rent ekonomiskt perspektiv hade det inte heller varit hittills.
Hon tänkte så här. Hon var smart, hon var arbetsvillig och hon var anställd på en av Sveriges finaste byråer. Ingångslönen hade legat på tjugosex tusen kronor, vilket så klart var ett skämt med tanke på timmarna hon jobbade – det hade hon förstått redan innan Jossan börjat tjata. Men sedan skulle det gå fort uppåt. Nu, sitt tredje år på Leijons, tjänade hon fyrtiotvå tusen. Nästa år skulle lönen gå upp till minst femtio, byrån tillämpade en fast stege de första fyra åren. Sedan gällde individuell lönesättning med fokus på bonussystemet.
Med andra ord visste hon att hon skulle kunna betala avgiften och räntan för lägenheten under överskådlig framtid. Men det var klart, hon var belånad upp till hakan, åttiofem procent, och även om hon betalade av tio tusen i månaden på lånet – och det hade hon absolut inte råd att göra än – skulle hon inte bli av med sin skuld under de närmaste tjugo åren. Om räntan stack iväg före nästa löneförhöjning, eller om hon av någon sjuk anledning förlorade jobbet, så var det bara adjöss och goodbye, då måste hon sälja lägenheten. Om bostadsmarknaden dessutom just då hade den dåliga smaken att krascha – ja, då skulle hon få leva på vatten och knäckebröd resten av livet. Men hon älskade lägenheten. Och bostadsmarknaden i Stockholm var vad den var. De senaste tjugo åren hade priserna mer än fyrdubblats samtidigt som det bedrivits jakt på hyresrätter, de var numera en utrotningshotad art.
Hon hade gjort det enda rätta.
Redan klockan halv nio i morse hade hon ringt Kevin Andersson och sagt nästan som det var. Hon berättade att hon var jurist på Leijon advokatbyrå och att hon gärna ville träffa honom med anledning av hans tidigare krav mot Philip Schale efter Pixel Flow-affären. Sedan kom den vita lögnen – hon förklarade för Kevin att hon trodde att han behövde tala med en ordentlig advokatbyrå angående tvisten med Schale.
Han gick med på att ses redan efter lunch i dag.
När hon lade på ringde Magnus och de hade pratat mer om nattens händelser.
»Bra, men då jobbar ni vidare. Och suveränt att Kevin gick med på att träffas så snabbt.«
»Det är en grej till jag vill ta med dig«, sa Emelie. »Det gäller Teddy. Kan vi inte …«
Magnus avbröt henne. »Är han svår att samarbeta med?«
Emelie undrade om Magnus förutsett det här samtalet.
»Minst sagt. Du missade hur han betedde sig mot Axel i går. Men jag berättade ju för dig. Och i natt, innan vi gick in i lägenheten, så tog jag upp det med honom. Men han bara skakade av sig allt och sa att jag får prata med dig i stället. Så nu gör jag det. Det funkar inte mellan oss.«
»Snälla lilla Emelie, kan du inte se honom som ett komplement till dig och mig? Han kommer från en värld som vi inte kan ett dyft om.«
»Jag vet inte. Det här kanske låter lite bryskt, Magnus, men jag kan inte jobba med en människa som tror att brutalitet hjälper oss. Och som tror att jag är en liten dumbom som tagit mig till den här byrån på andra meriter än mina egna.«
Hon ångrade genast att hon sagt det där sista.
»Handlar det om det?« sa Magnus med hårdare röst. »Det trodde jag inte om dig. Prestigesnack. Då får du faktiskt hantera situationen på egen hand. Ring mig så fort du har träffat Kevin Andersson.«
Hon satt kvar med luren i handen några sekunder och ångrade sig ännu mer. Men det gick inte att slösa tid på den där Teddy nu.
Hon hade ringt Jan och bett att han eller någon annan från Redwood skulle gå till lägenheten på Fatbursgatan för att undersöka den närmare. De behövde titta på vykortet med albinokaninen också, hon ville att de skulle kontrollera fingeravtryck och dna.
Efter det hade hon suttit vid datorn och gjort research om Kevins tvist med Philip Schales bolag och försökt hitta mer information om Daniel Baylan och alla olika Chamon Hanna. Sedan hade Magnus ringt henne igen och berättat det viktigaste just nu: Ett kontrakt som var till synes underskrivet av Philip Schale hade kommit in till Patric Öhrn. Till sist hade Magnus nämnt att hon måste kontakta Ian. Han hade hotat Magnus med att polisanmäla allt.
Hon måste ringa honom så fort som möjligt. Ändå strök hon vidare på sin blus. Det här samtalet var jobbigt.
Många av kollegorna på byrån lämnade in sina skjortor och blusar till kemtvätten som låg i samma hus som byrån. De kunde välja att hämta upp dem antingen vikta för tjugofem eller på galge för tjugo kronor skjortan. Det var så klart bekvämt, särskilt eftersom strykningen blev perfekt, vecken på ärmarna knivskarpa och manschetterna fint rundstrykta.
Emelie strök ändå själv. Hon tänkte bättre när hon stod där vid den uppfällda brädan. En lugn stund där hon bara rörde händerna, inte använde hjärnan. I vanliga fall låg den här stunden vid halvåttatiden på morgonen, men inte i dag. Inte efter nattens händelser.
De flesta av Emelies kompisar hade skippat alla andra lurar än mobilen, de flesta privata arbetsgivare stod ju för den räkningen. Därför var hon glad att hon var så gammaldags att hon fortfarande hade en IP-telefon hemma. Ändå kände hon sig naken utan sin mobil. Hon hade varit tretton när hon fått sin första mobiltelefon.
Teddy hade hon inte fått tag på. Att han skulle ha ett fast telefonabonnemang var nog för mycket att hoppas på. Men varför hade han inte skaffat en ny mobiltelefon och hört av sig? Han hade sagt att han skulle göra det.
Det var inget att tänka på nu.
Hon måste sluta fundera och ringa samtalet till Ian.
Hon tog av sig t-shirten och satte på blusen i stället. Den var fortfarande varm av strykjärnet.
»Hej, det är Emelie, på advokatbyrån.«
»Ja.«
»Jag hörde av Magnus att du hade lite synpunkter.«
»Ja, det kan man säga. Jag tänker anmäla det här till polisen nu.«
»Jag tror inte att det är så bra.«
»Nähä.« Han var så kort på rösten att hon knappt hörde vad han sa.
»Jag vill inte att du gör det.«
»Men snälla du, nån vill skada mig. Och nån har kidnappat Philip. Jag var helt rak med Magnus och sa till honom att eftersom ni inte har uppnått några resultat så tänker jag nu kontakta polisen och göra två anmälningar. En för mig själv och en för Philip.«
Ian fortsatte berätta hur rädd och orolig han kände sig.
Emelie ställde sig upp. Hon hade noterat att svåra samtal blev enklare när hon rätade ut kroppen.
»Jag kan inte låta det här gå längre.«
Hon tittade på sina naglar medan hon väntade ut honom. Frågan var vilken typ av argument som skulle bita bäst.
»Ian, så här är det. Vi har så god kontroll på det här som man kan ha. Och du ska inte ringa polisen. Det kan jag säga direkt. Jag vet inte vad du förstår och inte förstår om det här. Men när det läcker ut i medierna att Philip är borta så kan det påverka Carl-Johans huvudbolag, och du vet att det bolaget är noterat.«
»Jamen …«
»Inga ’jamen’. Du och dina vänner skrev på ett sekretessavtal när ni var hos oss. Läste du igenom vad som stod där? Jag kan försäkra dig att om ditt agerande får nån som helst kurspåverkande effekt så kommer Schales att stämma skiten ur dig. Du är säkert ekonomiskt relativt stabil, men jag ska personligen se till att du aldrig hämtar dig efter en sån rättsprocess. Är jag tydlig nog, eller är det nåt mer jag måste förklara?«
Hon fingrade på den nya mobiltelefonen medan hon satt och väntade på Kevin Andersson i mötesrummet. Leijons hade en kvinna i femtioårsåldern anställd bara för att hjälpa folk med deras mobiltelefoner, synkroniseringen mellan mobiltelefon och Outlook, kalenderfunktioner och att göra-listor. Ingela hette hon, men bland alla anställda gick hon under smeknamnet Mobingela.
Jossan hade kommit förbi för en stund sedan.
»Det är inte dig det är fel på, det är mig«, sa Emelie och log.
»Ja, men vi kan väl fortsätta att ses, som vänner?« Jossan skrattade. »Vad är det för hemligt ärende ni håller på med egentligen? Ni beter er ju som Säpo.«
»Jag får inte berätta nånting om det här för Magnus, inte ens vad det är för sorts jobb. Men jag kan säga att jag har aldrig gjort nåt liknande. På gott och på ont.«
»Ja, ja, du får väl hålla ett inspirationsföredrag på måndagsmötet när ni är klara. Med power point-presentation och allt.«
»Kanske det. Men ingen skulle tro mig.«
Kevin borde ha varit här för tio minuter sedan, men ibland blev klienter försenade. Det var deras privilegium. Och i strikt mening var han inte en klient, inte ens i sina egna ögon.
Emelie undrade vad Johnny Swanell skulle säga om han fick höra talas om det här. Samtidigt var det han som rekommenderat henne att se hela bilden. Förstå offrets omgivning. Ringa in allt. Sedan tänkte hon på vad Advokatsamfundet skulle säga om syftet med det här mötet, om de någonsin fick reda på det.
De ringde från receptionen och sa att han var där.
Emelie rätade till blusens manschetter och reste sig. Det var dags att gå och hämta den enda person som de i nuläget faktiskt visste tyckte riktigt, riktigt illa om Philip.
*
Teddy vaknade.
Han undrade om han hade skrikit på riktigt, här i Dejans lägenhet. Han hade haft en av sina vanliga mardrömmar. Under vattenytan, utan att få luft.
»Hallå, Dejje, är du här?«
Han satte sig upp i soffan, Dejan svarade inte. Teddy tittade på klockan, den var ett på eftermiddagen.
Han tänkte på första gången han sett världen i undervattensläge. Det var i en simhall i Skärholmen, någon gång i mitten av åttiotalet. Han hatade simhallar, de var kalla och där fanns alltid en förväntan om att han skulle skratta, skvätta och älska vattnet. Mamma och pappa hade satt honom i simskola men den hade inte gett någon effekt. Han hade inte tyckt om att få vatten i ansiktet eller ens när vattnet gick honom upp till bröstet.
Dejan var uppenbarligen fortfarande inte hemma, Teddy gick in i köket och började göra i ordning något slags frukost. Han kontrollerade sin underarm igen. Den hade blivit rödblå, men förhoppningsvis var inget brutet, även om han nästan skrek till när han petade på den.
Dejan hade inte mycket i sitt kök. Lite knäckebröd, men inget smör, en kartong med sockerbitar, men inget pålägg. Han hade en kaffeapparat som liknade den Linda hade hemma, men för den behövdes något slags ampuller och några sådana hittade Teddy inte. Till slut upptäckte han en burk Nescafé, men den gjorde honom inte gladare eftersom mjölken som stod i kylen gått ut året innan.
Teddy satte sig ner vid köksbordet. Dejans dator stod fortfarande där han lämnat den i natt.
Han hade ringt till Cassandra från Dejans fasta telefon, efter att han gjort några kontroller på datorn. Det var en chansning, men hennes nummer hade ju faktiskt funnits på en lapp i lägenheten där Philip hållits.
Han tänkte på den mörka kvinnorösten som hade svarat på engelska. Klockan hade varit närmare fyra.
»Yes?«
Teddys engelska kunde ha varit bättre, men han var glad för alla filmer han sett inne på kåken, kanske hade de gett honom något. »Är det Cassandra?«
»Vill du ha Cassandra?«
»Ja, eller kan jag få dig?«
»Nej, inte mig. Men om du vill ha Cassandra, hon kan. Om ungefär en timme.«
»Okej, bra.«
»Har du träffat henne förut?«
»Är det hon som i vanliga fall har nummer 0736-474894?«
»Ja.«
»Ja, jag har träffat henne förut. Vad kostar hon?
»Det är som vanligt, hon gör out calls. Tre tusen per timme för vanliga saker, så länge det är i Stockholm. Tio tusen för en all nighter.«
»Oj, hon är dyr.«
Kvinnan på andra sidan skrattade till. »Du vet varför hon dyr, om du har haft henne förut. Men du får vad vi lovar.«
En knapp timme senare hade det knackat på dörren och Teddy öppnade.
Dejan hade fortfarande inte kommit hem, men han skulle inte bry sig, tvärtom, han skulle bli glad för Teddys skull om han upptäckte att han hade en Cassandra där.
Flickan som stod i farstun var definitivt inte samma kvinna som på bilden på internet, men det förvånade inte Teddy. Han hade aldrig i hela sitt liv varit på ett strippställe där tjejerna i annonserna såg ut som verklighetens brudar.
Hon var ungefär en och sextio lång, hade långt svart hår, möjligen med hårförlängningar. De höga lackstövlarna, den korta kjolen och den fuskpälsklädda läderjackan såg inte bara banala ut på henne, utan smutsiga. Hon kunde inte vara mer än sexton år.
Det var alltså skälet till hennes höga pris.
Han stängde ytterdörren bakom henne. Det verkade som om hon kommit själv. Kvinnan med den mörkare rösten, madamen eller vem hon nu var, syntes inte till. Teddy bad flickan sätta sig i soffan. Han gick fram till fönstret, drog för persiennerna samtidigt som han kikade ut på gatan. Det stod en Volvo V40 parkerad där nere som han inte sett tidigare. Han såg en silhuett i förarsätet.
Hon tittade upp på honom.
»I only fourteen, mistah. You like dat, huh?«
Han såg ingen glimt i hennes öga, inget inbjudande i hennes blick. Den här flickan gjorde sitt jobb dåligt, hon upprepade bara en inövad fras. Hennes engelska var sämre än madamens som han pratat med på telefon.
»I fourteen, you ma’ big man.«
De flesta horor han träffat i sitt liv var inte direkt tvingade till sina jobb. De tyckte säkert inte om det de gjorde, de skulle garanterat ha valt andra sysselsättningar om de inte varit så förbannat fattiga och utsatta, men de gjorde vad de måste för pengarna eller för att de på något sjukt sätt älskade sina hallickar. Kanske kunde man säga att de var tvingade av omständigheterna, av situationen, av sin egen syn på kvinnor och män. Men han hade aldrig hört talas om att någon gjorde dem illa om de inte sålde sig.
Men den här flickan, Cassandra, eller vad hon nu egentligen hette, såg bara rädd ut. Teddy var övertygad nu: någon satt där nere i Volvon och väntade på henne.
Han satte sig i fåtöljen mitt emot.
»Du betala nu?«
Teddy plockade fram sin plånbok och räckte över sex femhundralappar. Han var glad att Emelie gett honom en handkassa.
Kontrasten i färg mellan utsidan och insidan på Cassandras hand var tydlig.
Hon tog av sig sina stövlar och sin blus. Sedan knäppte hon upp sin behå.
Teddy betraktade henne.
Han hade inte varit med en kvinna på så länge.
*
Kevin var kort och spenslig. Han hade en dunjacka på sig med North Face Summit Series över ryggen. Den såg ut att kunna hålla värmen i vilket klimat som helst.
De skakade hand och gick in i ett annat mötesrum än det hon disponerade för utredningen. Emelie såg hur Kevins blick svepte över Stockholms takåsar när han iakttog utsikten.
De småpratade en kort stund, drack kaffe och åt av chokladbitarna med Leijons logotype på omslagspapperet.
Sedan gick hon rakt på sak.
»Det här är kanske lite oortodoxt, men jag ville träffa dig för att jag läste om din situation med PI AppInvest i tidningen. Det här är helt förutsättningslöst för att höra om Philip Schale och din tvist med honom.«
Där kom det, hon hade tänkt på det hela förmiddagen: »För att höra om Philip Schale« – det var ju så det var, och Magnus bedömning hade varit att så länge hon förklarade detta så for hon inte med osanning.
»Jag förstår«, sa Kevin. Han stoppade in ett tuggummi i munnen, idisslade frenetiskt.
Emelie förklarade kort vem hon var och vad byråns specialiteter var. Kevin fortsatte smaska på sitt tuggummi.
Hon visste att han bara var en bit över tjugo. Ett par Beatshörlurar hängde runt hans hals, sådana med platt sladd som inte trasslade ihop sig. Hans lugg var sprejad och stod rakt upp som på en tonårsidol i Melodifestivalen och hans Iphone, som han lagt på bordet, hade en stor spricka rakt över skärmen.
Hon undrade varför han kom själv. Om han inte hade någon som stöttade honom, någon jurist, revisor, kamrat eller förälder.
»Jag har ju egentligen redan en advokat som hjälper mig, men jag lyssnar på vad du säger.«
Emelie visste att den stämningsansökan som hans bolag gett in till tingsrätten varit undertecknad av en jurist, men den juristen var inte advokat. Rätten att titulera sig så hade bara jurister som blivit antagna som medlemmar i Sveriges Advokatsamfund. Med ens tyckte hon synd om den här pojken, han förstod inte ens att den som företrädde honom inte var advokat.
»Då ska jag förklara hur jag ser på saken«, sa hon. »Jag har läst ditt bolags stämningsansökan och förstått dina krav så här. Ditt bolag KA Products och Philip Schales bolag PI AppInvest ingick ett kompanjonavtal när han gick in med sina första pengar i Pixel Flow. Enligt avtalet skulle de befintliga aktieägarna, det vill säga era respektive bolag, ha möjlighet att gå in med mer pengar om det behövdes för att verksamheten skulle kunna utvecklas. Så efter fem månader, när ni började förstå potentialen i er produkt, utfärdade Pixel Flow fler aktier, men det var bara Philips bolag som köpte dem. Du blev utspädd och Philip kom efter den och ytterligare efterföljande emission att äga ungefär nittio procent av bolaget.«
»Det stämmer, men grejen var den att …«
»Jag kommer till det, vänta. Så långt var det inga konstigheter, ni var överens om att om det behövdes mer pengar kunde ägarna tillskjuta kapital och då också få en ökad ägarandel. Men frågan är ju på vilken värdering tillskottsemissionen gjordes. Enligt ert avtal skulle aktierna betalas i enlighet med bolagets värde. En ganska luddig formulering, om du frågar mig. Och om jag förstått dig rätt menar du att Philip lurade dig att tro att detta innebar en substansvärdering av bolaget.«
»Precis så var det. Då var vi ju vänner och allt var frid och fröjd, jag hade utvecklat programvaran och vi behövde anställa en säljare, en till programutvecklare och en vd. Philip sa till mig att eftersom bolaget än så länge inte drog in en krona skulle han inte betala mer för aktierna än vad han gjort i den första investeringen, det vill säga tio kronor styck.«
»Just det. Men du menar att vid det laget var bolaget värt oerhört mycket mer eftersom ni kommit så långt i utvecklingen. Han borde ha betalat åtminstone fem hundra kronor per aktie.«
»Exakt. Vi hade ju allt klart, det handlade bara om att expandera. Fyra månader senare såldes Pixel Flow för tjugo miljoner kronor till en riskkapitalist. Förstår du, FYRA månader. Philip fick fjorton miljoner, vd:n fick fem och jag fick en miljon. Det är helt sjukt. Det var ju jag som kom på allt.«
»Jag håller med. Så du stämde honom?«
»Ja, det är klart. Han utnyttjade mig som en galning, sen blåste han mig. Jag lade ner ett helt år av mitt liv på det där projektet, jag fick inte ens godkända betyg i gymnasiet, utan har fått gå Komvux för att ta igen allt. Jag blir helt tokig när jag tänker på det.«
»Men du fick ju en miljon ändå?«
»En miljon? När skatt och sociala avgifter var betalda fick jag ut ungefär trehundra tusen. Det här är ju Sverige vi bor i, skattetrycket är värre än i Nordkorea.«
»Det är inte fy skam med trehundra tusen i fickan, du kommer att slippa ta studielån, antar jag.«
»Vad sitter vi här och diskuterar egentligen? Han tjänade fjorton gånger så mycket och han lade kanske ner femtio timmars arbete på hela grejen. Fjorton miljoner för femtio timmar, mot mina trehundra tusen för ett helt års heltidsjobb, förstörda betyg och vetskapen om att man blivit knullad i röven. Plus att det ju var min idé.«
»Men hade det blivit nåt av idén om inte Philip gått in med sina pengar då? Jag är bara nyfiken, bli inte upprörd.«
»Man undrar ju varför du bjudit hit mig. Jag är säker på att jag hade kunnat hitta nån annan finansiär.«
»Och var det ingen som hjälpte dig att förstå kompanjonavtalet då?«
Kevin tog ut sitt tuggummi och lade det på kaffefatet.
»Nej, vem skulle det vara? Jag gick i skolan, hade inga pengar att anlita nån advokat. Min pappa jobbade på ett av Philips pappas företag och Philips pappa sa bara ’din son är i trygga händer, Philip tar hand om allt’, ungefär så.«
»En sista fråga bara, av ren nyfikenhet. Varför dröjde det så länge innan du stämde honom? Det här hände ju för ett par år sen.«
»Vill du veta?«
»Ja, det är därför jag frågar.«
»Efter att bolaget sålts och jag och pappa insåg hur lite det blev över till mig så gick pappa upp till hans pappa och försökte diskutera saken. Men det blev bara skit av alltihop. Jag förstår pappa, han var lack. Till slut blev han avskedad. Inte direkt av Carl-Johan Schale, men det var tydligt att det var han som gav ordern. Pappa försökte stämma de jävlarna för att få skadestånd. Vi använde pengarna från Pixel Flow-försäljningen till den tvisten. Men pappa förlorade, det tog över två år. Vi lade över trehundra tusen på advokaternas arvoden och allt gick åt helvete, mer än bara jobbmässigt.«
»Hur då?«
»Pappa fixade inte det där. Han blev helt knäckt, framför allt mådde han taskigt för att det var han som drog in Philip och hans familj i mitt projekt från början och för att han inte hjälpte mig mer med att förstå kompanjonavtalet och allt. Han mår fortfarande pissigt, pappa.«
»Vad gör han?«
»Jobbar på ett nytt ställe, men det är inte bra.«
»Varför?«
»Han trivs inte där, men framför allt är det nåt annat.«
»Vad?«
»Du har väl tystnadsplikt fast jag inte anlitat dig än?«
Det var en direkt och jobbig fråga. Emelie hällde upp mer kaffe och sträckte sig efter mjölken. Hon hade tystnadsplikt, naturligtvis, men bara angående sina klienters angelägenheter. Och klienten i det här fallet var Carl-Johan Schale, det vill säga Kevins motpart.
Om hon svarade ja på Kevins fråga skulle hon ljuga honom rakt upp i ansiktet. Hittills hade han berättat för henne frivilligt, mer eller mindre som en följd av hennes första fråga. Och hon hade inte lovat att hon var på hans sida. Men nu frågade han något annat, nu frågade han om något som antydde ett klientförhållande dem emellan, och något sådant fanns ju inte.
Hon tittade rakt in i Kevins klarblå ögon. Han såg verkligen inte gammal ut, trots att han bara var fem, sex år yngre än hon.
»Uppriktigt sagt så har jag inte tystnadsplikt i det här läget. Du är inte min klient än och blir det kanske aldrig. Så du får välja själv vad du berättar för mig och inte.«
»Aha, jag förstår. Men då släpper jag det.«
Hela det här upplägget hade varit Magnus idé. Enligt advokatreglerna måste man alltid vara tydlig med vem man företrädde. Ändå hoppades hon att Kevin skulle vilja fortsätta prata med henne om andra saker.
»Hur som helst så skickade du nyligen in din stämningsansökan till Stockholms tingsrätt. Och nu har hans bolag kontrat med att enligt ert kompanjonavtal ska ni inte gå till vanlig domstol om ni vill tvista, utan till skiljedomstol.«
»Ja precis, han är så jävla feg, den där lilla råttan. Han vill inte ta fajten i domstolen. De påstår att avtalet innehåller en skiljedomsklausul, alltså att om vi blir oense så ska det lösas av en privat domstol.«
»Jo, jag vet vad en skiljedomsklausul är. Det ses som ett helt eget avtal i avtalet. Alltså även om resten av ert avtal skulle vara ogiltigt eller felaktigt så kan fortfarande skiljedomsklausulen gälla. Och då är det inte Stockholms tingsrätt som är rätt ställe att gå till.«
»Nej, jag har förstått det nu, kanske. Vilket as.«
Hans tonläge var skarpare nu.
Hon sa: »Får jag fråga en sista sak? När fick du besked om att han begärde att din stämningsansökan helt skulle avvisas på grund av det här?«
»När?«
»Ja, jag vill gärna ha exakt datum. Jag har ju begärt ut handlingarna från domstolen och där står det att hans bolags svaromål kom in den 5 februari. Men min fråga är, när fick du reda på det här?«
»Varför är det viktigt?«
»Det kan vara viktigt. Vet du när du fick information om att han ville avvisa din stämning? Fick du ett brev av domstolen, eller ett mejl? Eller var det din jurist som ringde eller mejlade?«
»Det var min advokat som mejlade mig en kopia på allt.«
Emelie höll återigen tillbaka lusten att säga att hans »advokat« inte var någon advokat.
»Och när var det då?«
»Vänta, ska jag kolla.«
Kevin plockade upp sin spruckna telefon och började scrolla.
»Jag fick mejlet den 10 februari.«
»Så den 10 februari förstod du att Philip inte ens tänkte försöka argumentera mot dig i domstolen.«
»Ja.«
»Hur kändes det?«
Kevin tittade upp på henne igen. Hon hade egentligen inte behövt fråga hur det kändes. Hon såg hur han sköt fram underkäken och fick andas genom näsan för att kontrollera sig.
»Du ställer en del skumma frågor, vet du det? Och sen säger du att du inte har tystnadsplikt. Jag vill ha minst tio miljoner kronor från Philip Schale eller hans bolag, det är mitt krav. Men jag undrar: vad är det du vill egentligen?«
Emelie kände hur hon skakade till. Hon trodde att en svettdroppe var på väg att rinna nedför pannan på henne. Det här var inte okej. Tog hon ett steg till nu bröt hon mot advokatreglerna så grovt att hon aldrig skulle beviljas inträde i Advokatsamfundet om detta kom ut.
Antagligen hade hon redan gått över den gränsen.
Hon måste avbryta. Magnus fick säga vad han ville.
Hon reste på sig. »Jag förstår att det inte är roligt. Men du, jag tror att vi ska runda av nu, jag har lite andra möten inbokade. Jag är väldigt tacksam över att du kunde komma hit redan i dag.«
»Var det här allt?«
»Jag hoppas att jag inte har tagit upp din tid i onödan. Jag kanske återkommer, man vet aldrig.«
Emelie använde sin mest formella röst, samtidigt som hon demonstrativt öppnade dörren.
Hon tyckte inte riktigt om sig själv.
En stund senare promenerade hon mot Norrmalmstorg. Hon var på väg för att träffa Jan under hans brottsplatsundersökning i lägenheten på Fatbursgatan.
Det kändes bra att få lite luft och komma ut en stund. Precis som när hon strök blusar var hennes tankeverksamhet som bäst när hon promenerade, joggade eller tränade slagserier på gymmet, något monotont som ändå fick igång kroppen och endorfinerna.
Olika trådar, olika cirklar som kanske eller kanske inte hade något med Philips situation just nu att göra. Hon måste formulera en struktur, en plan, en väg framåt.
Kevin hade fått reda på att Philip helt ville avvisa hans stämningsansökan den 10 februari. Philip försvann kort därefter. Killen var uppenbarligen rasande på Philip och hans pappa hade dessutom drabbats. Exakt hur illa det var med pappan hade hon ju inte fått reda på, men något var det.
Sedan var det händelsen i natt också. Varför var tre unga män på väg in i lägenheten där Philip troligtvis hållits kidnappad?
Och vykortet och Facebookmeddelandet från albinokaninen, vad betydde de?
Och slutligen: när tänkte Teddy höra av sig?
Det påtvingade samarbetet med honom fungerade inte ens. Teddy var arrogant, dryg och verkade tro att han kunde köra sitt eget race. Men vem var det som hade upptäckt adressen till lägenheten i natt?
Han hade inte ens kommenterat den saken. Den självgoda jäveln.