Det var mörkt i hotellrummet. Barnen sov, och eftersom det inte fanns någon annanstans för henne att sitta än i hotellsoffan i samma rum var Cecilia tvungen att ha släckt. Särskilt Lillan hade svårt att sova om någon lampa var tänd.
Hennes föräldrar hade åkt tillbaka till Umeå. De hade så klart märkt på henne att hon inte mådde bra. Att hon stigit upp på morgonen och sett ännu tröttare ut än kvällen innan. Att hon var okoncentrerad och tappade tråden i samtal. Att hon lätt blev irriterad på barnen fast de egentligen skötte sig exemplariskt. Det var som om barnen för första gången i livet förstått allvaret i ett problem som rörde vuxenvärlden.
Ändå visste ingen av dem vad som egentligen tyngde henne. Branden var jobbig, fixandet med försäkringsbolaget, saneringsfirman, grannarna som klagade och införskaffandet av nya kläder och hygienartiklar. Men samtidigt var det bara praktiska frågor. Det värsta som skulle kunna hända var att grannarna började tycka att branden på något sätt berodde på Cecilias eller Mats slarv, och blev så pass irriterade att de blev utslängda ur föreningen, men då fick de väl köpa en ny bostad. Dessutom borde de bara vara tacksamma, de som bodde under skulle också få totalrenovera sina kök och vardagsrum, utan kostnad. Försäkringsbolagen tog allt.
Men det enda hon kunde tänka på var Mats berättelse. Borde hon oroa sig för Lillan och Benjamin? Fanns det något han inte berättade?
Hon försökte spola tillbaka till samtal hon haft med Benjamin de senaste åren. Som den där gången när han kommit hem efter fotbollsträningen och berättat att han inte ville duscha med de andra killarna eftersom de höll på så mycket med varandras rumpor. »De snärtar med virade handdukar«, hade han sagt. Var det egentligen en signal? Hade han försökt säga något annat?
Eller när Lillan hade klätt av sin docka, lagt upp den på köksbordet och konstaterat att »den bajsar genom snippan«.
Hon öppnade hotelldörren försiktigt. Korridoren var tom och dunkelt belyst. Den blåa heltäckningsmattan påminde om ett stilla vatten.
Hon lät dörren stå på glänt, så att hon kunde höra ifall något av barnen vaknade.
Mobiltelefonen brände i handen. Hon slog in 114 14.
»Jag skulle vilja anmäla ett brott.«
»Okej, är det nåt som pågår just nu?«
»Nej, det är gammalt, eller ganska gammalt.«
»Vänta lite.«
De kopplade henne vidare. Nästa polis frågade ungefär samma sak.
Cecilia sa: »Min man har surfat på barnpornografiska sidor.«
Nästa dag förklarade hon för Mats vad hon hade gjort.
Han blev inte arg som hon hade väntat sig, snarare verkade han orolig. Han började vrida händerna om varandra och skaka med ena benet. Han gick upp i falsett när han pratade.
»Men jag ska skrivas ut i dag, sa doktor Ashraf. Jag mår mycket bättre. Andningen är nästan problemfri.«
»Jag vet, det var därför jag ringde till polisen.«
»Men jag har ju berättat för dig. Du hotade med att anmäla om jag inte berättade och så gjorde jag det. Och så gör du så här …«
Hans fingrar rörde sig som trumpinnar på lakanet.
»Var har du datorn?« frågade han.
* * *
Jan den Faktiskt Helt Okej förklarade för Teddy vad han hittat och analyserat. En rad spår från Philip, något enstaka spår från Teddy själv, men inga andra matchningar. Dessutom dna från en okänd person på whiskyflaskan och pirogpaketet.
Teddy ställde några frågor: Fingeravtryck? Fotspår? Tecken på våld? Sperma?
Emelie undrade varför han frågade om det sistnämnda.
»Vad gör du egentligen här?« frågade hon honom när Jan var färdig.
Teddy tittade ner på henne. Han var verkligen lång. Åren på anstalt hade inte skadat hans utseende.
»Jag pratade just med Magnus, och han sa att du var här och att han verkligen vill att vi samarbetar nu. Sen vill jag få tag på killarna som försökte slå ihjäl oss i natt. Dessutom hade jag lite grejer att överlämna till Janne här.«
Emelie tittade på Jan, som stod längre bak i hallen i sina latexhandskar och skoskydd. Han var lite rar ändå, Janne Utan Efternamn.
Teddy räckte över en kasse till honom och sa: »Du kan väl se om du får fram nåt dna på de här glasen.«
De promenerade samma väg som de gjort i natt.
»Så vad har du haft för dig sen vi pratade senast?« frågade Emelie.
»Jag har gjort lite egna efterforskningar.«
»Vad har du kommit fram till då?«
»Det är inte moget att redovisa än.«
»Vad pratar du om?«
Teddy svarade inte.
I gathörnet de passerade satt en romsk tiggare på knä och vaggade fram och tillbaka. Teddy stannade upp och gav honom en tjugosedel.
Emelie släppte ämnet för en stund. Men det var irriterande att han var så kaxig.
Hon sa: »Har du fått reda på nåt mer om personerna som överföll oss än?«
»Både och. Daniel Baylan har vi ju personnumret på och jag har låtit en vän kolla upp honom lite extra. Jag har ett passfoto på honom, men kan inte säga att han är särskilt lik nån av killarna i lägenheten. Det var ju mörkt där och foton kan bedra. Vad gäller Chamon Hanna har samma vän fixat fram ännu fler passfoton. Bilder på alla som heter så. Jag har dem i påsen här. Vi får se om de ger nåt.«
Emelie kunde inte låta bli att studsa lite över hans ordval: »foton kan bedra«. Han talade inte alltid som den kriminelle han antagligen var.
Hon tittade ner, Teddy bar på en sladdrig Icakasse.
»Du kan få låna en ordentlig väska på kontoret sen.«
»Fint, men lyssna nu. Daniel Baylan är revisor på Kungsholmen och han jobbar i dag.«
Hon och han i en taxi igen.
De var på väg till en revisionsbyrå med namnet Ace Revision på Hantverkargatan på Kungsholmen.
»Så vad tror du?« frågade hon när taxin körde Centralbron över vattnet mellan Södermalm och Gamla stan. Det här var Stockholms stora kroppspulsåder. En trafikådra av betong och asfalt som skar rakt igenom fjortonhundratalskvarteren. Hon var förvånad att hon ens frågade honom.
»Det är många trådar att hålla reda på nu.«
»Minst sagt, och jag trodde ändå jag var van vid informationshantering. Men här kommer liksom allt live, inget kommer i pappersform som jag är van vid.«
»Som livet.«
»Du behöver inte vara djup nu. Säg i stället vad du tror.«
»Jag vet ingenting än så länge. Men du förstår vem lägenheten tillhör, antar jag?«
»Inte direkt. Jarl Poljonen?«
»Det tror jag inte. Det är Philips extralya.«
Emelie tittade ut genom fönstret. På ena sidan låg Riddarholmen med Svea hovrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. På andra sidan Högsta domstolen. Rättssystemets yttersta slutpunkter. Med ens kände hon sig orolig. Vad var det hon gett sig in på egentligen?
»Varför tror du det?«
»Jag lägger ihop ett plus ett plus ett. Hans telefon har kopplat upp sig mot masten närmast där många gånger, hemma hos honom hittade du reklam adresserad till lägenheten. Dessutom finns hans dna i duschen. Om han bara skulle ha hållits där av kidnapparna borde han väl inte ha duschat?«
Det flammade till i hennes huvud.
Emelie och Teddy gick in på en 7-Eleven några kvarter bort på Hantverkargatan när de var klara uppe hos Daniel Baylan. Teddy mumlade något om att de här butikerna verkade vara vanligare än till och med frisörsalonger nu för tiden.
Åtta år, tänkte Emelie, när hon hörde honom. Hon måste begära ut hans dom, den var ju offentlig handling. Frågan var bara vilken tingsrätt eller hovrätt han var dömd av. Det fanns inget centralt register i Sverige med domar än så länge, även om vissa privata databaser försökte göra affär av att hänga ut folk. I värsta fall fick man ringa runt till domstol efter domstol tills man hittade rätt.
Inredningen var standard för 7-Eleven. Grönvitröda streck på väggen ovanför kassan och små runda bord. Bullar, wienerbröd, brownies, chocolate chip cookies och ett tiotal andra viktfientliga bakverk låg bakom glaset i kassan.
De behövde sitta ner, prata och gå igenom saker.
Teddy köpte varsin kaffe till dem och två korvar till sig själv.
»Ska du inte ha lunch?« frågade han när han satte sig mitt emot henne.
»Nej, jag går på en diet. NOSEF heter den.«
»Vad är det?
»No 7-Eleven Foods.«
Teddy skrattade till. »Du har ju humor, ju.«
Det var nog första gången hon såg honom le. Han hade skrattgropar.
Daniel Baylan var inte intressant längre. De hade fått tag på honom på hans kontor och hade ganska snabbt kunnat konstatera att han måste ha blivit bestulen på sitt körkort för en tid sedan. Baylan visade upp en kopia på en polisanmälan som var gjord redan i december.
Teddy tog upp sin påse och fumlade med en bunt papper. Det var kopior på passbilderna på de olika männen som hette Chamon Hanna. Han hade rensat ut de personer som var över trettiofem år och under tretton. Kvar var tjugosju bilder.
Han hade själv redan gått igenom dem.
»Jag tror att jag har hittat vår man Chamon, men jag är inte hundra. Jag får väl skylla mig själv som släckte där i lägenheten.«
Han höll fram bunten. »Men jag vill att du tar ställning till alla själv, innan du ser mitt val.«
Emelie tog papperen. Kopiorna var i samma storlek som de i ett pass. Egentligen skulle hon ha velat ha dem större och i färg, men kanske var det så här de lämnades ut.
Hon bläddrade långsamt igenom dem. Mörkhåriga unga män, vissa yngre än andra. Vissa med finnig hy och en sorts oskuldsfullhet i blicken. Vissa med snaggat hår eller längre hår i sidbena, väldigt få med långt hår. Hon tyckte att många av dem liknade varandra, men antagligen var det bara för att hon var ovan att iaktta bilder av en hyfsat homogen grupp på det här sättet.
Till slut fastnade hon för en bild. Killen på fotot såg relativt städad ut, renrakad, trevliga ögon, välkammad frisyr – det var inte så han sett ut i lägenheten – men på något sätt kände hon igen honom.
Hon pekade på bilden. »Jag tror att det här är han. Men jag såg ännu sämre än du.«
»Okej, då ska jag visa min bild.«
Teddy pekade på en annan kopia.
Emelie granskade mannen på sitt foto, sedan lade hon upp Teddys val bredvid sitt eget. Hennes hade kortare hår, halvstängda ögon. Hans hade skäggstubb, kort hår men öppnare ögon. Teddy hade en poäng – hans person var inte heller olik en av männen i lägenheten.
»Jag vet inte«, sa hon till slut.
Teddy sköt undan bilderna. »Inte jag heller. De här killarna skulle kunna vara syskon, det enda som talar emot det är att de heter Chamon Hanna båda två. Hur som helst så får vi gå på det vi har. Båda liknar den lilla jäveln från i natt.«
Han plockade upp ett annat papper med adresser och personnummer.
»Ditt förstahandsval är nitton år. Min kille är tjugoett. Din snubbe bor hos sin mamma i Södertälje. Min är skriven som utflyttad ur riket. Låt oss hoppas på din man.«
»Vi kanske kan kolla deras namn mot bilregistret, och se om de äger en mörk BMW? Det var väl en sån de stack i?«
Teddy glodde igen på de två fotona samtidigt som han tuggade på den sista biten på sin korv.
»Tyvärr, man kan inte få sån information från bilregistret om man inte kan bilens registreringsnummer. Och jag sätter två såna här varmkorvar på att den ändå inte är skriven på vår kille. Den här typen av snubbar som slogs mot oss i natt ändrar sig inte i första taget. De älskar tyska bilar, men står aldrig på dem.«
Det ringde i Teddys telefon.
Han svarade några korta ja och nej, sedan sa han: »Jag måste gå.«
»Vart då?«
»Jag nystar i en annan tråd i den här härvan, har jag ju sagt.«
»Det har jag förstått, men ska jag åka och hitta de här två Chamon Hanna-männen själv har du tänkt? Jag trodde att det var för den här sortens personer som Magnus ville ha med dig. Södertäljekoppling och allt.«
»Jag vet inte vad du tror, Emelie, men du får ta tag i Hanna själv. Men du ska inte besöka honom ensam, det tycker inte jag heller. Jag kan hjälpa till en bit på vägen. Jag känner en kille där som heter Isak Nimrod. Om du får tag på honom, kan han hjälpa dig. Jag har inte hans telefonnummer eller adress, men mitt tips är att du går via hans advokat, Ove Tiberg. Han har faktiskt sitt kontor här på Hantverkargatan, hundra meter bort bara.«
»Så passande. Men varför ska den här Isak hjälpa mig, och hur?«
»Lita på mig. We go way back. Om Isak kallar på nån i Södertälje så dyker de upp. Be advokaten få tag på honom. Och hälsa från mig. Säg åt honom att Björne behöver hjälp.«
Teddy ställde sig upp och började gå ut.
»Vänta.«
Han vände sig om. »Var det nåt mer?«
»Ja, innan du går måste du berätta vad det är du nystar i. Och så vill jag ha ditt nummer. För jag utgår från att du har fixat en ny telefon.«
»Det har jag. Men du borde överväga att fråga lite snällare.«
Emelie kände sig med ens omåttligt irriterad. Om nu Magnus ville att de skulle samarbeta kunde väl Teddy försöka skärpa sig.
»Varför ska jag göra det?« sa hon. »Du bara vände dig om alldeles nyss och var på väg att stega ut utan att ens säga hej. Vi ska jobba tillsammans, heter det.«
Teddy tog några steg mot henne. Emelie noterade igen att han verkligen behövde en ordentlig väska, men inte bara det, en ny jacka och ett par nya byxor skulle inte heller sitta fel. Egentligen var han i kraftfullt behov av en ny frisyr, nya skor och lite solbränna också. Dessutom borde han försöka sig på några fler av sina leenden. Då skulle han vara riktigt attraktiv.
»Vi jobbar parallellt, anser jag. Inte tillsammans. Du gör ditt så gör jag mitt. Om våra vägar korsas, som i natt, får det vara så. Men jag är jävligt trött på hur du försöker hunsa mig. Du beter dig som det vi brukar kalla en jättebitch från helvetet. Förstår du?«
Emelie ryggade nästan tillbaka. Hittills hade Teddy egentligen aldrig reagerat särskilt starkt på deras samarbetssvårigheter, även om han på telefonen i natt meddelat att det var Magnus som bestämde och inte hon. Men nu.
En tanke drog genom hennes huvud: släpp det här nu. Låt honom gå. Låt honom göra sin grej, han jobbar ändå för utredningen. Han har Magnus förtroende. Samtidigt var det inte okej. Han kom från ingenstans, betedde sig som om han ägde det här ärendet och var antagligen lika kriminell som killarna som försökt slå ner dem i lägenheten. Dessutom var hon jävligt trött.
Det fick räcka nu.
»En sak ska du ha klart för dig«, väste hon när de stod tillräckligt nära varandra. »Att ingen talar så till mig. Hör jag ett sånt ord komma från dig igen, så är du finito på det här jobbet. Och jag skiter i vad din kompis Magnus säger i så fall. Du är en sliten loser och ska bara hålla jävligt låg profil. Har du förstått?«
Teddy vände sig om och gick mot utgången.
»Numret. Du gav mig inte ditt nummer!« var hon tvungen att ropa efter honom.
Men det var försent, hon talade till hans nacke.
Tre minuter senare hade hon advokat Ove Tibergs exakta adress. Hon ringde, fick tala med hans sekreterare och förstod att han var inne, men i och för sig inte hade tid för ett möte.
»Kan jag få prata med honom bara, det är väldigt brådskande, det här.«
»Tyvärr«, sa sekreteraren. »Han är upptagen just nu.«
Strunt, tänkte Emelie.
Hon gick de hundra meterna till advokatens kontor. Bredvid porten satt en liten mässingsplakett: Advokatfirman Tiberg. En klassisk humanjuridisk firma. Hon googlade byrån på sin telefon. Advokat Tiberg själv och tre anställda. En advokat och två biträdande jurister – den här världen var som sagt en annan sport. På ett sätt kunde hon uppskatta den diskreta skylten och småskaligheten, det var så advokater jobbat i alla tider, innan de stora M&A-transaktionerna blev kassakon.
Hon tryckte på porttelefonen och hörde samma sekreterares röst, fast nu burkigare.
Efter någon minut satt hon i advokatens väntrum, som egentligen bara var två utplacerade fåtöljer i ett hörn i korridoren. Emelie hade sagt att hon behövde träffa Ove Tiberg omedelbart och att det gällde ett bra ärende, det sista hade tydligen gjort susen.
Byrån var inhyst i en gammal våning, högt i tak, stuckatur och parkettgolv överallt. Hon kunde se tre dörrar till höger ut mot Hantverkargatan, två av dem var öppna. Kontorsrum – utan någon advokat i dem just nu. De här advokaternas huvudsakliga arbetsplats var i rättssalen. De tjänade sina pengar på att processa, försvara tilltalade och ibland biträda brottsoffer, de hade inget för att sitta vid sina skrivbord och skyffla papper. Det var ren tur att Ove Tiberg var inne.
På väggen satt en halvkitschig tavla av Stockholms rådhus på Scheelegatan, så som det måste ha sett ut för femtio år sedan. Det såg i och för sig likadant ut i dag, stort, med en hög uppskjutande torndel där det ryktades att lagmannen höll ett hemligt arkiv med dåligt skrivna domar.
I ett rum till vänster låg receptionen: ett skrivbord och många aktskåp. Sekreteraren hade ett headset på huvudet och verkade svara på ungefär ett telefonsamtal i minuten samtidigt som hon frenetiskt knappade på ett tangentbord. Emelie lyssnade. Det här var så annorlunda. Bara antalet klienter som hon hört ringa under de senaste tio minuterna översteg hennes totala klientstock på ett år.
Hon hade lugnat sig ganska snart efter att Teddy försvunnit ut. Men nu undrade hon om han ens tänkte fortsätta jobba med den här utredningen. Det fick vara hans problem i så fall, då borde han ju inte få något arvode.
Hon hörde sekreteraren ropa på henne.
»Ove har fem minuter nu, sen måste han iväg till rätten.«
Ove Tiberg syntes nästan inte bakom alla aktbuntar, böcker, papper, datorer, pennor, block och brevpressar.
Han såg ytterst rekorderlig och tråkig ut, med sidbena, vit skjorta och mörkgrå kostym utan slips. Han hade kraftig haka och nyfikna ögon.
På väggen hängde två tavlor som såg ut som om någon låtit en baby kladda vilt med tjock färg, men de var minst lika fina som Damien Hirst. Där hängde också inramade rättegångsbilder från tidningar. På en av dem såg hon tydligt att det var Ove som avbildats. Tecknaren hade tagit fasta på hans haka och ritat den så att den närmast såg ut som en landningsbana för någon flygfarkost som behövde en plats att nedstiga på mitt i rättssalen.
Emelie räckte över sitt visitkort.
»Jag ska inte ta upp din tid i onödan.«
»Sa Katinka att jag bara har fem minuter?«
»Absolut. Så här ligger det till. Jag måste få tag på en av dina klienter, Isak Nimrod. Jag vet att du har tystnadsplikt, så jag har full förståelse för om du inte vill lämna ut kontaktuppgifter till mig, som du för övrigt inte ens känner. Men …«
»Du sammanfattade det ganska bra, tycker jag«, avbröt Ove Tiberg henne och började resa på sig. Han packade en sliten läderväska som stod bredvid honom på golvet och tog upp sin Iphone. Emelie lade märke till det något överraskande utseendet på telefonens skydd. Det var i rosa plast med långa Playboybunnyöron som stack upp.
»Vänta, låt mig säga två saker. Ett, mitt ärende rör inte Isak Nimrod över huvud taget, jag kan garantera att han inte kommer att drabbas av nån rättsförlust bara för att jag får prata med honom. Två, jag är relativt säker på att Nimrod skulle bli lätt irriterad om han fick reda på att du inte låtit mig komma i kontakt med honom.«
Ove frustade till, kanske var det bara en djup suck.
»Vad har det tagit åt er ungdomar nu för tiden? Du jobbar på en affärsbyrå. Vet du vad advokatetik är för nåt?«
»Tro mig.«
»Jag undrar, jag. Jag är alltid lojal mot mina klienter. Struntar jag i det, har jag inget som helst existensberättigande som advokat. Vad ska samhället med advokater till om de inte gör det som det är meningen att de ska göra i en rättsstat? Jag får inte ens bekräfta att Isak Nimrod är min klient. Jag får inte säga nånting om den personen, förstår du? Jag kan inte ens säga om jag nånsin har träffat honom.«
Emelie ställde sig också upp. »Jag respekterar din hållning, den är hedervärd. Men gör mig en tjänst, när jag har gått härifrån. Ring ändå Nimrod och hälsa från Teddy Maksumic, eller Björne. Säg att Björne behöver en tjänst. Ge sen mitt nummer till Nimrod.«
Ove Tiberg glodde på henne.
Hans haka såg ut som en baguette.
*
En timme kvar, det hade Jokerfejset informerat honom om för en stund sedan.
Philip visste inte exakt vad som väntade honom efter det. Skulle de klippa fler fingrar? Skulle de kräva mer? Om pengarna kom in så skulle de förstå att det här fungerade. Mardrömmen skulle aldrig ta slut. Tills de dödade honom.
Han stötte bort de värre tankarna. Om pengarna ändå inte kom. Om de skulle tortera honom. Ta hans liv. Jokeransiktets ord: »Då avslutar jag det här, på det ena sättet eller det andra.«
Samtidigt försökte han intala sig att de ju ville ha pengarna, så död var han till ingen nytta. I vart fall inte innan de fått vad de begärde.
De hade tvingat honom att försöka ringa till Patric igen, men bankmannen svarade inte och hans assistent svarade bara lakoniskt att han inte var tillgänglig just nu. Samtidigt antog han att de inte kunde hålla honom hur länge som helst. Till slut måste de göra ett val.
Han kallsvettades. Och kände hur panikångesten låg en millimeter innanför pannbenet. Han drog några djupa andetag.
Jag MÅSTE hålla ihop nu.
Han hade inte sovit en blund. Bara jobbat.
Rispat.
Han hade skrapat sönder plywoodskivan kring ytterligare två spikhuvuden.
Nu kunde han få in fingrarna under spånskivan och bända.
Han ryckte.
Försökte bända med sina bara händer så gott det gick. Han struntade i sitt lillfinger, det ömmade men i övrigt kände han bara det levrade blodet som en klump under det intorkade papperet. Hans båda pek- och långfingertoppar blödde av stickor från plywooden. Det värkte i armarna, axlarna och händerna.
Det måste gå, det fanns inte tid att misslyckas.
Han hade varit med om mycket skit i livet. Han måste ha lite tur nu.
Han fortsatte bända. Fingrarna slant. Han vägrade ge upp.
Han tog ett nytt grepp under skivan vid håligheterna som han gröpt ur med metallbiten, han lutade sig bakåt, hävde med hela kroppen.
Då kände han hur spikarna gav vika. Skivan böjdes upp och han föll bakåt.
Det var väntat, han föll inte handlöst. I stället rullade han ner på sidan och tog emot sig med armarna.
Han reste på sig och ställde sig på knä. Försökte känna efter.
Ja, det här var definitivt ett fönster. Han kände profilen i träet i fönsterkarmen. Han kände fönstrets kalla, glatta yta. Ändå var det mörkt, men en liten grå ljusstrimma syntes högst upp. Som han trodde: de hade spikat för utifrån också.
Han vände sig om. Lyssnade.
Inga ljud utifrån, de verkade inte ha reagerat på ljudet som uppstod när plywoodskivan rasade i golvet.
Han väntade några minuter.
Ingenting.
Han böjde sig ner och kände efter en av spikarna som fortfarande satt fast i plywooden. Han skavde snabbt av buntbandet runt benen med den. Han kände sig som en tiger.
Han ställde sig vid fönsternischen och öppnade försiktigt fönstret inåt.
Det gnisslade inte ens.
Sedan tog han sats och sparkade så hårt han kunde mot bräderna.
Smärta strålade upp genom hans ben. Han nonchalerade den.
Sparkade igen.
Ett brak. Det ljudet kunde inte undgå någon.
Han väntade inte en sekund utan tog sats igen.
Ett större brak. Och han kände hur en planka gav vika. Dunkelt ljus sipprade in, det måste vara kväll eller natt ute.
Han tog sats igen, den här sparken träffade ännu bättre. Han kände fler plankor ge efter. Han kastade sig fram och slet i dem.
Efter några sekunder såg han ut.
Det var mörkt där ute, men någonstans ifrån kom ett svagt ljus. Han var inte i staden längre, det var uppenbart. Mot natthimlen skymtade han trädtoppar.
Det luktade bekant.
Det måste gå fort nu.
Han fortsatte bryta i bräderna med händerna, struntade i smärtan i fingrarna och armarna.
Han var en maskin. En robot.
Han klättrade upp på fönsterblecket.
Tittade snabbt ner.
Han anade den vita marken, snön som låg där nere. Antagligen tre meter ner. Det skulle gå.
Han hoppade.
*
Kanske hade det varit fel att lämna Emelie, men det här borde inte ta lång tid.
Teddy hade lovat sig själv att göra detta i dag. Och numera tänkte han vara en man som höll sina löften. Det var exakt nitton år sedan mamma gick bort.
Han skulle hem till pappa för att minnas henne.
Dessutom hade han menat vartenda ord han sagt till Emelie. Hon hade betett sig som skit från första stund. Hon fick skylla sig själv. Och klara sig själv.
Han tänkte inte be om ursäkt, men han hade i alla fall skickat ett meddelande till Jan från Redwood och frågat hur det gått med hans dna-analys.
Vissa saker var nya i det här landet: e-cigaretterna, handspriten som stod framställd på alla handfat som komplement till tvålen, de privatiserade apoteken som inte längre verkade ägna sig åt att sälja medicin utan bara smink, bantningsmedel och munvatten.
Andra saker var sig lika, som om någon pausat tiden under åren han suttit inne. Heroin- och Subutexhandeln på Plattan, frånvaron av Stockholmslag som lyckades ta sig till Champions League, H&M-reklamen på de stora tavlorna på tunnelbanestationerna.
Teddy spanade just nu på en sådan Hennes & Mauritz-skylt, den föreställde en modell som var smalare än till och med de värsta horsepundarna han suttit med under sina år.
Reklamen skulle väcka habegäret, det var ju dess uppenbara syfte. Men för att lyckas verkade det som om betraktaren måste känna sig underlägsen reklamobjektet. Om den som tittade på den här modellen redan kände sig tillräckligt vacker eller vältränad, så fanns ju ingen anledning att köpa kläderna. Om den som tittade var för nöjd med sig själv, fanns ingen anledning att vilja förbättra sig genom konsumtion.
På så sätt hade kåken varit en detox, en plats utan reklam och varumärken som försökte trycka ner dig.
Linda hade redan varit hos pappa tidigare på dagen, det var det första Bojan sa när Teddy klev in genom hans dörr.
På byrån där fotografiet på mamma alltid stod uppställt hade Bojan också ställt en bricka med tre ljus. Två av dem brann redan. Glaset i fotoramen speglade de små lågornas rörelser.
På väggen satt några oljemålningar som Teddy mindes från när han var liten. En föreställde en liten stuga i ett höstlandskap. En annan ett gråtande barn, där de stora dropparna mer såg ut som hårgelé än tårar. Han mindes att han alltid undrat varför barnet inte snöt sig eller åtminstone använde ärmen på sin tröja för att torka av sig.
Pappa höll fram tändstickorna.
»Izvoli.«
Teddy slöt ögonen och såg mammas ansikte framför sig. Hennes hud var så slät och hennes ögon så glada. Men när hon blinkade och tittade upp på honom igen fanns något annat där. En oro, en rädsla. Kanske hade hon redan då sett vem han skulle bli. Vad han skulle råka ut för.
Han tände ljuset.
»Kommer du ihåg hur hon brukade göra med dig?« frågade pappa efter att de stått tysta en stund.
»Vad tänker du på?«
»När du hade öroninflammation och hon satt bredvid din säng.«
»Och jag sa olika områden på kroppen där jag ville bli klappad? Ryggen, kinden, håret. Det var det enda som kunde få mig att somna. Det glömmer jag aldrig.«
Pappa stoppade tillbaka tändstickorna.
»Vill du ha kaffe?«
»Nej tack, jag hinner inte.«
»Varför har du så mycket att göra helt plötsligt?«
»Jag har en grej som jag sysslar med sen några dar tillbaka.«
»Och vad är det?«
»Varför frågar du?«
»För att jag vill veta. Varför brukar människor fråga saker?«
»Du brukade aldrig fråga förut vad jag gjorde.«
»Jag visste vad du gjorde.«
»Varför sa du aldrig till ordentligt då?«
»Tala inte så till mig, är du snäll.«
Pappa gick och satte sig i fåtöljen. Den hade samma noppiga klädsel som den alltid haft. Den bruna fläcken där han spillt choklad när han var sju år fanns till och med kvar.
Teddy tänkte att det inte bara var pappas gång som blivit släpig, hans röst var också långsammare.
»Jag jobbar åt en advokatbyrå, pappa«, sa han.
»Vad säger du? En serbisk pojk som jobbar som advokat? Jag trodde bara vi blev gangsters, krogägare och fotbollsspelare.«
Teddy tänkte på hur pappa låtit Ivan äta gratis på sin restaurang under hela hans uppväxt.
»Jag är inte advokat, alltså.«
»Det vet jag väl, du kom ju nyss ut från Österåker. Men jag är glad att du jobbar ordentligt.«
Det ringde på Teddys telefon. Han svarade och hörde Loke Odensons lätt upphetsade röst.
»Jag har hittat intressanta grejer, jävligt intressanta.«
Han gick mot hallen.
»Jag måste gå nu«, sa han till Bojan. »Jag måste tillbaka till det där.«
På väggen hängde en inramad bild av ålderstrappan. Den hade kommit från mormor, tänkte Teddy. Kurbitsblommorna hängde över trappan där en människas liv beskrevs genom bilden av ett par som först steg uppåt fram till att de var femtio år, för att sedan kliva nedåt, steg för steg. Vid tjugo stod de raka i ryggen utan rynkor och besvär. Vid åttio var de böjda och krumma, och av någon anledning såg de sura ut. Eller kanske var de ledsna.
»Vill du följa med till kyrkan nån dag?« frågade Bojan.
»Kyrkan? Har du blivit religiös?«
»Inte religiös kanske, men det är trevligt där. Landsmän som jag inte har träffat på många år.«
Bojan satte sig ner på pallen nedanför tavlan med ålderstrappan. Han stånkade.
Teddy började knyta sina skor. Han tänkte på pappas liv.
»Teddy«, sa Bojan. »Går det verkligen bra?«
»Pappa, litar du inte på att jag fixar det?«
»Du måste vara sann mot dig själv. Annars kan du inte vara sann mot nån annan.«
»Du börjar låta som starets Zosima, religiös och allt.«
Bojan sprack upp i ett leende.
»Pojk, du kommer ihåg, hör jag.«
»Ja, du läste mycket för mig.«
»Och Braća Karamazovi var min favorit.«
»En av mina med. Men jag tyckte ännu bättre om Brott och straff, den var mer tajt.«
»Läste du nåt där inne?«
»En del.«
»Det är bra, pojk. Du kommer klara dig i så fall. Bara du håller dig undan från dem. Du vet vilka jag menar.«
»Det finns ingen jugoslavisk maffia längre, pappa, det är inte som förr där ute. Det finns så många andra nu. Och om den fanns så skulle jag inte ha nånting med den att göra.«
Teddy sa inte vad han tänkte om pappas relation till den.
Däremot tänkte han på vad hans pappa hade sagt.
Var sann mot dig själv.
Det fanns en grej till han måste prata med Loke Odenson om.
Det rörde en personlig fråga om sanningen.
En fråga som han inte hade velat röra vid de senaste åtta åren.
*
Väntan.
Hon väntade på Steakhouse Bar på Nygatan i Södertälje. Enligt introduktionstexten på menyn: En amerikansk grillbar med kött- och fajitasrätter. Är du inte särskilt hungrig går det bra ändå, för då är du säkert törstig.
Well, tänkte Emelie, jag var hungrig. Men inte längre. Hon hade ätit en trehundragrams ribeye steak. Det var det första ordentliga målet den här dagen. Hon undrade vilken diet som rekommenderade ett sådant kostintag, säkert fanns det någon.
Stället var inrett i mörka färger. Golvet och väggarna var svarta. Hade det varit en fredags- eller lördagskväll var hon säker på att det skulle ha varit mer folk här. Steakhouse Bar hade uppenbarligen inga ambitioner att vara någon finrestaurang, atmosfären skrek rajrajställe. På golvet stod åtta kvadratiska mörkgrå bord och vid fönstren fanns fyra bås, tvåsitssoffor mitt emot varandra. Det fanns ett angränsande rum också, men det verkade tomt nu.
Det som framför allt upptog det här ställets yta var baren. Den var det enda som inte var i en mörk nyans, den var lila.
Väntan.
Slöseri med tid. Samtidigt var det här det bästa spåret de hade just nu. Chamon Hanna måste veta något, han måste ha med det här att göra. Varför skulle han annars ha varit på väg in i Philips lägenhet, där Philip också hade suttit kidnappad?
På ett sätt behövde hon den här väntetiden för att hinna med. Hon hade ätit sin enorma stek och druckit två koppar kaffe. Hon hade ringt Janne den Hemlige och hört om han kommit någon vart i sina dna-analyser.
»Ingenting viktigt, men jag har hittat mer dna från Philip. I köket, på några bestick i diskmaskinen. Jag har också hittat dna från okända personer, minst fyra stycken, som inte finns i nåt av mina register. Någon av dem är säkert du, Emilie.«
Restaurangen började fyllas på. Vid bordet bredvid henne satt en man och en kvinna. Hon iakttog kvinnan. Hon måste vara i fyrtioårsåldern. Hon hade fylliga läppar, rak näsa och långt blonderat hår. På fötterna hade hon Uggs och över en ganska urringad svart topp en mörkgrå kofta som såg ut att vara i kashmir. På golvet bredvid sin stol hade hon ställt sin handväska. Louis Vuittons brunaktiga monogrammönster täckte den. Den såg äkta ut. Allt talade för en välbeställd vanlig medelålders kvinna. Men det var en liten detalj som bröt av mot mönstret – på ovansidan av ena bröstet såg Emelie en tatuering: en dödskalle.
Hon kunde inte låta bli att undra vad det här var för folk.
Hon hade försökt googla Isak Nimrod, men inte fått några ordentliga resultat. Det fanns fyra personer i Stockholm som kallades så, men ingen som förekom särskilt mycket på internet.
Vem var det hon skulle träffa egentligen? Någon som kände Teddy sedan gammalt. Någon som folk i Södertälje uppenbarligen lyssnade på. Det kunde betyda många olika saker.
Hon googlade hans advokat, Ove Tiberg. Honom däremot fanns det en mängd artiklar om på olika nyhetssajter. Han var femtiofem år och tydligen en av Stockholms mest anlitade brottmålsadvokater. Advokat Tiberg hade agerat både offentlig och privat försvarare i alla möjliga typer av mål. Han var mest omskriven för sitt försvar i det stora rånet mot värdedepån i Täby och i fallet med mordet på den så kallade tobakskungen. Mest verkade det röra sig om mord, grova narkotikabrott och rån. En sedvanlig gangsteradvokat, med andra ord.
Ove Tiberg hade ringt tillbaka till henne efter femton minuter och sagt att Isak kanske kunde träffa henne. Ingen tid, inget telefonnummer. Bara en plats: Steakhouse Bar i Södertälje.
Ändå hade han hållit hårt på advokatetiken när Emelie varit där – kanske var det något med de här humanjuristernas gamla syn på yrket ändå.
Hon reste sig från bordet.
Hon gick ut där ingen kunde höra henne för att ringa Magnus.
Handsfreesnäckorna hade en förmåga att ploppa ut ur öronen vid de mest olägliga tillfällen men hon tryckte in dem ordentligt. Hon frös om händerna som vanligt, och ville inte behöva hålla i luren i onödan.
»Var har du varit?« frågade hon samtidigt som hon hörde hur barsk hon lät. »Jag har försökt ringa dig i två timmar.«
Magnus nös rakt i hennes öra. »Jag är så jävla förkyld.«
»Ja, prosit. Men vad händer?«
»Jag har suttit i möte med banken, Redwood, familjen. Tydligen har Philip försökt ringa Patric Öhrn i dag, men banken har inte svarat. Helt enligt min instruktion. Det här börjar likna Forsborgentransaktionen. Var du med i den? På tre dagar hann jag med nitton möten med konsulter och köpare.«
»Vi kanske behöver nån mer än dig och mig på det här?«
»Vi har ju Teddy.«
»Jag vet inte …«
Hon betraktade sin egen spegelbild i Steakhouse Bars fönster. Hade hon dålig hållning? Hon sträckte på ryggen, och kom ihåg vad hennes mamma brukade säga: »Tänk dig att det sitter en tråd på toppen av din hjässa som någon drar i – så ska du ha ditt huvud.«
»Just nu ska vi inte blanda in fler, i varje fall. Såna är instruktionerna. Vad gör du?«
»Jag väntar på nån i Södertälje som är en gammal kompis till Teddy och kanske känner till nåt om Chamon Hanna.«
»Okej, är Teddy inte med?«
»Nej, han gör nåt annat, jag vet inte vad.«
»Är det okej för dig att vara där själv?«
»Jag tror det.«
»Ska jag be nån från Redwood komma ut och hålla dig sällskap?«
»Det är lugnt.«
»Säkert?«
»Jag litar på Teddy.«
Hon sträckte på sig framför sin egen spegelbild i fönstret – hon hade just sagt att hon litade på Teddy. Trots att han var årets största idiot.
De pratade en stund om lägenheten på Fatbursgatan.
Vinden ven i lurarna.
Magnus lät frånvarande på rösten. Hon undrade om han gjorde något annat samtidigt eller om han bara tyckte att det här ärendet var för jobbigt.
»Hans syster har kommit hem nu också«, sa han.
»Vems?«
»Philips syster, Caroline. Hon var med på mötet jag hade med dem.«
»Vad säger hon då?«
»Inte mycket, hon har tydligen bott utomlands och verkar inte känna sin bror särskilt bra, men hon var väldigt frågvis om utredningen och ville veta alla detaljer. Hon ville gärna se lägenheten på Fatbursgatan också, men jag sa att vi inte hade tid med det just nu.«
Mera väntan.
Två timmar på det här stället nu. Hur länge skulle hon ge Isak Nimrod? Det fanns ju onekligen andra saker hon också borde följa upp i kväll. Hoten mot Ian. Kevin och hans pappa. Poljonen.
Det plingade till i hennes telefon. Ett sms.
Det var från Felix: »Ska vi ses i morgon? Har du mindre på jobbet då?«
Hon började fingra på telefonen, funderade på om det var värt att svara honom.
Då kände hon en hand på sin axel.
Hon tittade upp.
En ung man med en keps i kamouflagemönster och mörk skäggstubb stod bakom henne. »Vill du träffa honom?«
Emelie reste på sig och sträckte fram handen. »Hej, Emelie Jansson heter jag …«
Killen tittade på henne som om hon just försökt hångla upp honom mot väggen.
»Ey, ta det lugnt. Då är det du. Vill du träffa honom eller inte?«
Emelie tog ett steg tillbaka. »Det vill jag, om det är Isak du menar. Och jag ska hälsa från Björne.«
»Softa ner.«
Emelie förstod att hon hade pladdrat på.
»Gå in på toaletten. Damernas«, sa killen.
Hon tänkte säga något, men den unge mannen var redan på väg ut.
Emelie sneglade på paret vid bordet bredvid. Kvinnan med brösttatueringen log mot henne.
Inne på toaletten doftade det sanitetssprej med citruslukt. På ena väggen satt en inramad plansch med reklam för Steakhouse Bar: What’s cookin’, stod det ovanför en bild på en majskolv och en stek. I bakgrunden staten Texas kontur.
Det kom in en tjej som hade mössan långt neddragen över huvudet och svarta kläder med Adidasstripes på. Emelie antog i varje fall att det var en tjej.
Tjejen pekade på handfatsbänken. »Lägg upp din väska där.«
På något sätt kändes detta ännu overkligare än slagsmålet i lägenheten i natt. Mer planerat. Som ett Sverige Emelie läst om men aldrig varit i närheten av.
»Vad tänker du göra med den?« frågade hon.
»Kolla i den«, svarade tjejen på bruten svenska, »och sen måste jag kolla dig också.«
Emelie antog att de ville försäkra sig om att hon inte var buggad, men varför egentligen? Det var ju inget olagligt hon kommit för att diskutera.
Hon hörde sig själv säga: »Du får gärna kontrollera mig. Men i min väska har jag grejer som är sekretessbelagda, så den ger du fan i.«
Tjejen stirrade på henne med nästan hopknipna ögon. Pupillerna var svarta små prickar.
Lukten av fejkcitroner stack i näsan.
*
Han åkte direkt för att träffa Loke i Alby igen.
När Teddy mött honom tidigare i dag hade han bett Loke att göra allt som stod i hans hackermakt för att ta reda på vem som skötte om hemsidan som annonserade med Cassandra. Teddy visste tillräckligt mycket om horbusinessen i Stockholm – när han satt på Salberga hade han till och med delat korridor med två rumänska så kallade lover boys som i och för sig envetet förnekade att de styrt sina tjejer. Men det var aldrig tjejerna eller deras hallickar, madamer, lover boys, eller vad fan de nu ville kalla sig, som skötte webben.
Den här gången satte sig han och Loke inte ens ner vid de tuggummiknottriga borden, utan tog en promenad direkt.
»Tack för passfotona, jag tror det kommer lösa sig«, sa Teddy.
»Varsågod. Men nu har jag ännu bättre grejer. Här, ta den här.« Loke höll ett litet rött föremål i handen.
Teddy tog emot det.
»Det är en usb-sticka«, sa Loke. »På den finns all information jag lyckats fixa fram om den där hemsidan, Escort24, som du ville veta mer om. Trevligt uppdrag, så att säga.«
»Hur gjorde du?«
»Jag kan berätta, men risken är stor att du förstår högst trettio procent av vad jag kommer säga.«
Teddy log. Det var typiskt Loke Odenson-snack, samma prat som fått hans fot krossad på kåken.
»Berätta, jag säger till när jag inte förstår.«
»Du kommer inte ens fatta själv vad du förstår och inte. Men okej.«
De gick längs Albyvägen. Det blöta snöfallet höll i sig och så fort flingorna nuddade marken smälte de, kvar på gatan strilade små strömmar i rännstenen. Det var antagligen någon plusgrad i luften.
»Om jag säger så här; tänk dig att det finns en stor byggnad. Byggnaden har flera dörrar, och jag vill in i byggnaden.«
»En byggnad?«
»Lyssna färdigt nu, så kan du fråga sen. Byggnaden är en server, en dator kan man säga. Jag sa ju att du inte skulle förstå.«
»Ta det lugnt nu, Loke.«
»Whatever. I alla fall, jag vet vilken server jag vill in i, nämligen den som har hand om Escort24. Och den byggnaden, så att säga, har som sagt många dörrar, men en av dörrarna har ett lås från femtiotalet. Nån jag råkar känna har tagit reda på hur såna lås är byggda och har tillverkat nycklar som kan fungera. Så jag går till den stora byggnaden, men vill inte riskera att åka dit för inbrott så jag maskerar mig. Jag prövar några av nycklarna i låset och vrider om. Dörren öppnas! Vår vän som äger byggnaden, alltså driver Escort24, har satt upp gömda kameror i taket, men det är lugnt eftersom jag är maskerad. Så när jag väl är där inne kan jag titta runt hur mycket jag vill. Och då ser jag en adress till vår vän.«
»Det låter bra hittills.«
»Tack, men den adressen visar sig vara en care of-adress.«
»Så vad betyder allt du gjorde? Att ingen vet att du varit där, ingen kan spåra dig, eller hur? Men adressen då?«
»Precis. I verkligheten hände det ungefär så här. Ett säkerhetshål, vulnerability, är som ett lås som inte längre fungerar som det ska. Vi, mina vänner och jag, råkar ha en hel del så kallade exploits, alltså nycklar, till såna gamla skräplås. Och vad gäller min egen maskering så gick jag via en proxyserver. Det är en dator i ett annat land som låter oss ansluta till internet via den. Men det här med care of-adressen är det svåra. Vår vän använder också proxyservrar, alltså hans ip-adress är inte hans verkliga adress.«
Lokes läderrock fladdrade i den kyliga vinden.
Teddy vände sig mot honom. »Så?«
»Alltså, det är inte så enkelt som det kanske låter när jag förklarar.«
»Börja inte nu igen.«
»Okej, jag kunde i varje fall se vilken proxy han använde, det var en server placerad i Mexiko. Så jag hackade den också. Du ska vara glad att jag inte är ensam där ute, jag och mina vänner fick hålla på några timmar. Till slut fick jag fram en ip-adress här i Sverige.«
»Toppen.«
»Det är inte slut än. Det var adressen till en företagsserver för ett bolag här i Stockholm som heter NetImport AB. Så då fick jag göra min tredje stöt i den här lilla sejouren. Jag hackade NetImports wifi och använde sen en packet analyzer, alltså en sniffer, man skulle kunna säga att jag avlyssnade deras wifinätverk som en riktig CIA-lirare. Först då kunde jag hitta trafiken till webbhostingen där Escort24-sidan ligger. På det sättet fick jag till slut fram ip-adressen till vår väns dator på NetImports AB:s nätverk. Det sista jag gjorde var att jag använde Arp Poisoning-appen för att hitta och ta över samma dators trafik till Gmail.«
»Okej, okej, det räcker. Kunde du se såna där chattar? Jag söker egentligen efter nån som har chattat med nån annan via sidan.«
»Ja, du nämnde det förut också. Tyvärr är det många chattar och det gick inte att söka i dem efter namn eller så för de ligger bara som loggfiler. Jag skulle i så fall rekommendera att vi går in i servern på vanligt sätt.«
»Hur?«
»Alltså, att vi får tag på datorn som den här bordellsajten drivs ifrån.«
»Okej, i så fall undrar jag vem som driver sidan. Vem är vår vän?«
»Det kallas för att han administrerar sidan. Han är nog bara en datanörd som de använder för att lägga upp bilderna, texterna och göra designen – som om du frågar mig är jäkligt ful. De skulle tjäna på ett lite mer genomarbetat gränssnitt …«
»Ingen har frågat dig. Vad heter administratören?«
»Han heter Lazar Guldman.«
Teddy stannade upp. En mamma och en liten pojke i overall passerade dem. Pojken trampade i en av de slaskiga pölarna så att det stänkte.
Teddy sa: »Hur hittar jag honom?«
»Det blir ditt problem. Men jag kan hjälpa dig på traven. Han är skriven på Nybohovsbacken 67.«
På avstånd kunde Teddy höra bilarna på Essingeleden. Han befann sig i mörkret, i skuggan av en klätterställning på en frusen lekplats, iklädd sin alldeles för kalla jacka som han lånat av Dejan. Han hade dragit upp huvan och dragit åt snoddarna så att den omslöt hans ansikte som en våtdräkt, han kunde bli här en stund.
Loke Odenson var en bra människa. Han var egentligen inte skyldig Teddy något, ändå hade han lagt flera timmar på det här och som han själv sa »tagit virtuella risker« för att hjälpa honom.
Innan de skilts åt hade Teddy bett honom om ännu en grej, på ett personligt plan. Det gick inte att undvika längre. Han hade bestämt sig för att vara sann mot sig själv.
Loke hade kollat upp företaget där Lazar Guldman jobbade och ringt dit och frågat efter snubben. Tydligen sysslade de med it-konsulting och Guldman var på något uppdrag i Örebro. Han skulle inte vara åter på kontoret förrän om några timmar.
Det betydde att vännen Guldman borde komma hem någon gång under den tidiga kvällen.
Därför stod nu Teddy här utanför Nybohovsbacken 67. Han hade kollat adresstavlan längst ner i huset och visste att Lazar Guldman bodde på tionde våningen.
Han kände sig som detektiven Porfirij Petrovitj. Han kanske inte mötte de misstänkta så ofta, men han var alltid närvarande på något sätt.
Nedanför honom syntes ljusen från fordonen på motorvägen och runtomkring tornade Nybohovs höghus upp sig som miniskyskrapor i en ministad. Just nu såg han inte många människor, men då och då öppnades någon av portarna och personer gick in. De var överbelastade med matkassar eller sköt vagnar med skrikande barn i framför sig.
Nybohov var som en ö på ett smutsigt hav, området låg på ett berg med motorvägen på ena sidan och branta kanter på de andra. Utsikten från någon av de högre våningarna på husen var antagligen i klass med den från Emelies och Magnus besöksrum en ljus dag, med den skillnaden att här befann man sig fem kilometer söderut. Vyn var en annan värld: inga restauranger där priserna på en förrätt åt upp en dagslön för en vanlig knegare, inga nytvättade Panamera-bilar vars fälgar kostade mer än en familj här drog in på en månad. Det här var mellanmjölks-Stockholm, inte miljonprogrammens kaosområden, men absolut inte heller innerstans elitreservat.
Han tänkte på Sara och barnet i Saras famn. Han hade stått stilla och väntat utanför hennes hus i går kväll, precis som han väntade nu. Han undrade vad han hade väntat på egentligen. Det som hade hänt gick inte att ändra på. Ändå kunde han inte låta bli att undra.
Vad hade hänt egentligen? Då, för några år sedan, när han suttit på Hall.
Det ömmade fortfarande i underarmen där han tagit emot slaget från basebollträet. Hans ben värkte av kylan, men han ville inte dra blickar till sig, så han rörde sig så lite som möjligt.
Mörkret var hans vän.
Port nummer 67, hela tiden höll han ögonen på port nummer 67.
Tyvärr hade Loke inte lyckats hitta några bilder på vännen på internet, så Teddy visste inte hur han såg ut.
Huset hade fyrtio lägenheter. Hittills hade tretton män passerat in. Han hade följt efter dem så gott det gick, lyssnat efter på vilken våning de gick av. Försökt höra vilken dörr som slog igen.
Ingen av dem gick till den rätta lägenheten.
Just då kom en person gående mot porten, det var en man som såg ut att vara i trettioårsåldern, med en svart mössa långt neddragen och en bag över axeln.
Teddy klev fram bakom klätterställningen.
*
Emelie satt framför Isak Nimrod vid ett bord i den inre delen av Steakhouse Bar. De var ensamma här inne.
Han hade rakad skalle, en mage som snuddade vid bordskanten fastän han skjutit bak stolen en bra bit, och en örn tatuerad på sin ena underarm. På den andra underarmen hade han ett två decimeter långt ärr, som antingen måste ha behandlats av en tafflig doktor eller av ingen doktor alls. Spåren av stygn syntes fortfarande som om små vita trådar höll samman huden och hindrade armen från att falla isär.
Emelie sneglade mot sin väska som hängde på en krok på väggen i andra ändan av rummet. Hon och den unga kvinnan som visiterat henne hade nått en kompromiss efter att tjejen ringt och konsulterat någon. Väskan fick inte stå nära Isak, men den behövde inte heller kontrolleras. Hon hade en massa handlingar i den som rörde Philipärendet. De var i varje fall hänsynsfulla som lät en kvinna sköta kroppsvisitationen.
I det yttre rummet skymtade hon killen med kamouflagekeps.
Servitören kom fram till bordet.
»Det vanliga?«
Isak svarade på ett annat språk. Sedan vände han sig mot Emelie. Hans blick såg halvslö ut. »Har fröken ätit?«
Emelie nickade. »Jag har väntat på dig i mer än två timmar, så jag blev hungrig. Men jag är glad att du kom.«
»Det var ju trevligt. Efterrätt då? De har en grym Oreopaj här.«
»Nej tack, det är bra.«
Isak rörde sig långsamt. När han vände på huvudet och pratade med kyparen gjorde han det i halva hastigheten, som om han hade ont. När han mötte hennes blick igen gick det i ännu mer slowmotion.
Men det var antagligen inte smärta det handlade om. Den här mannen spelade ut vartenda karaktärsdrag ur maffiahandboken: kontroll och lugn.
»Så du känner Björne?« sa Isak med släpig röst.
»Vi jobbar ihop.«
»Jobbar? Björne jobbar?«
»Ja.«
»Och vad jobbar ni med då, om jag får fråga?«
»Jag kanske får presentera mig först. Jag heter Emelie Jansson och är biträdande jurist på Leijon advokatbyrå. Teddy hjälper oss med ett ärende.«
Isaks mage guppade när han skrattade till. »BMW gör miljöbilar och Björne hjälper advokater. Tiderna är märkliga.«
»Jag vill inte stjäla din tid, jag kommer inte att bli långrandig. Vi behöver hjälp att hitta en person, och Teddy trodde att du kanske skulle kunna hjälpa till. Vi betalar naturligtvis.«
Servitören kom in med Isaks mat och dryck. Hans stek var ännu större än den Emelie tryckt i sig för en stund sedan.
Hon noterade att han drack Red Bull till maten.
Återigen tog han sig tid. Han vek upp pappersservetten och fäste den i t-shirtens linning. Han lyfte kniven och gaffeln som om det var en religiös ceremoni där varje rörelse hade en kosmisk innebörd. Han granskade steken framför sig och valde noggrant var han skulle skära sin första bit.
»Lyssna, fröken«, sa han och gjorde en paus. »Jag behöver inte pengar.«
Han spetsade köttbiten på gaffeln och stoppade in den i munnen.
»Och för att vara ärlig behöver jag inte fitta heller.«
Han blinkade mot henne samtidigt som han tuggade med munnen vidöppen.
Emelie kände hur adrenalinet rann till. Det här var fan inte okej – vågade han insinuera att hon erbjöd pengar och sig själv? Hon sköt bak stolen och försökte komma på något att svara.
Innan hon hann resa på sig svalde Isak köttmassan och sa: »Sitt kvar. Vad jag ville säga var bara att om jag gör nåt, så gör jag det för min vän Teddys skull, inte för egen vinning. Vi jobbar på ett annat sätt än resten av det här landet. Principer. Heder. Lojalitet. Det är ord som fortfarande betyder nåt i Södertälje.«
Hon tvingade sig att släppa hans snack om det kvinnliga könsorganet. Nu ville hon bara ha svar.
»Tror du att du kan hjälpa oss?«
»Kanske, men kan jag ringa Teddy och få det här från honom personligen?«
»Tyvärr har jag inte hans telefonnummer just nu. Hans telefon gick sönder i går. Men du kan ringa min chef som kan bekräfta allt jag har sagt.«
»Aha, nej, jag tycker inte om chefer. Men du hälsar från Björne, så nåt är det. Fast först måste vi lira på samma planhalva. Så här ligger det till. Teddy är en man. Vi växte upp här ute tillsammans, vi är lika gamla. Vi gjorde allt tillsammans fram tills han gick till de sina och jag till de mina. Men no hard feelings, jag respekterar honom. Har alltid gjort. Förstår du?«
Emelie förstod inte allt, men hon sa inget. Isak fick prata på en stund.
»Jag minns en gång när vi bara var arton år och fick problem med Screwbacks. De kom till vårt område och sa att vi inte fick sköta vissa grejer, viss försäljning. Vi trodde att Teddy skulle kunna ta hjälp av Kum. Men han jobbar inte så, vår vän Björne. Vet du det?«
Emelie försökte le, även om hennes ansikte kändes som om det var totalt Botoxbehandlat just nu.
Isak fortsatte: »Så Teddy sa kbk – kör bara kör – som braksvennarna säger. Han stämde träff med Screwbacks på grusanläggningen i Tuvängen. Och sen ville han ta med mig. Jag ska vara ärlig med dig, fröken, jag var så rädd att det luktade bajs i brallan redan innan vi kom dit. Vi gick, kommer jag ihåg. Ingen av oss hade körkort och vi kunde inte ta risken att bli stoppade för olovlig körning som vi brukade. Teddy hade precis varit uppe hos en släkting till mig och lånat en grej. Vi klättrade in på grustaget västerifrån över motorbanan. Vi var smutsiga som tvååringar.«
Isak lyfte upp majskolven som låg kvar på tallriken. Han höll den med händerna och betraktade den lika noggrant som han tidigare hade inspekterat steken. Ungefär som om det var av avgörande betydelse i vilket majskorn han satte tänderna.
»De hade en jävla line up, kan jag säga. Det var vicepresidenten, deras Sergeant at Arms, två gubbar till som var fullvärdiga medlemmar och sen sju åtta stycken killar från Black Dragons MC, deras underklubb. De måste ha trott att vi skulle komma hela ligan från Geneta. Men det var bara vi. Två små skitiga artonåringar som promenerat hela vägen. Och så Kalle i en bag så klart, för det var vad Teddy hade lånat av min släkting. Med fyra extra magasin.«
Isak stoppade in pekfingret i munnen och slickade av eventuella majsrester.
»Du förstår, det kommer en tid i livet när man måste välja. Antingen fortsätter man framåt, eller så stannar man, och då rör man sig egentligen bakåt. Antingen följer man bara sin tid, eller så tar man ledningen och blir sin tid. Vete fan om Teddy visste vad han gjorde, men han drog upp kalasjnikoven mitt framför näsan på Screwbacks vicepresident och sa som det var. ’Antingen lämnar ni oss ifred, eller så kör jag upp den här i röven på dig.’«
Isak slickade av nästa finger samtidigt som han betraktade henne.
»De kom aldrig tillbaka«, sa han.
I hans halvslutna ögon såg hon något annat nu. Han var en pratglad person, på gränsen till pladdrig, men det fanns en vass skärpa där. Kanske var allt det andra bara utstuderad yta.
»Vilken är din relation till Teddy?« sa han.
»Sa jag inte det. Vi jobbar ihop.«
»Inget mer?«
»Nej, inget mer.«
»Säkert?«
»Ja.«
»Helt säkert?«
»Ja, helt säkert. Men jag har en fråga, när du ändå pratar om honom. Vad satt han sina åtta år för?«
»Vet du inte det?«
»Nej.«
Isak slickade noggrant av ringfingret och lillfingret, det påminde om hur en katt slickade sin päls.
»Då får du fråga honom själv.«
Emelie höll på att tröttna nu. Mer än två timmars väntetid. Långsamma pondusuppvisningar och våldsförhärligande stories om Teddy. Det ledde ingen vart. Hon lade upp passbildskopiorna på bordet, de två ansiktena som hon och Teddy tyckte liknade personen som stormat in i lägenheten.
»Vi söker en person som vi tror heter Chamon Hanna, det är antagligen nån av de här två killarna.«
»Och varför letar ni efter honom då?«
Emelie betvivlade inte en sekund att hans prat om lojalitet omedelbart skulle få stryka på foten så fort motsatt koncept gynnade honom. Å andra sidan hade inget förändrats – det här var deras viktigaste spår hittills i Philipärendet.
»Det jag tänker berätta nu är konfidentiellt.«
Isak lutade sig bakåt.
Hon fortsatte: »Och jag utgår från att du inte sviker Teddy och sprider nån som helst information.«
»Jag har redan förklarat för dig hur vi ser på sånt. Jag har inget annat än mitt ord och mitt namn i den här stan.«
Emelie väntade en kort stund. Sedan tog hon ett steg ut i det okända.
»Vi utreder en misstänkt kidnappning av en man som heter Philip Schale. I natt hade en lägenhet på Fatbursgatan i Stockholm besök av Chamon Hanna. Vi tror att Philip Schale har hållits i just den lägenheten. Vi behöver få tag på Hanna och förstå mer.«
»Okej, och vet ni nåt mer om den här Chamon Hanna?«
»Vi vet inte var han är, om det är det du undrar. Men jag och Teddy var i lägenheten, så vi skulle känna igen honom.«
»Och är polisen inkopplad på det här?«
»Nej, familjen vill inte ha det så i nuläget.«
»Så om jag skulle hitta Chamon Hanna åt er, skulle han då riskera att få nåt med polisen att göra?«
»Du känner inte mig. Men du känner ju tydligen Teddy. Jag kan bara säga att du har vårt ord på att vi inte kommer att göra en polissak av det här för Chamon Hannas del, givet att han inte är inblandad i kidnappningen.«
Isak vinkade till sig servitören. Emelie tänkte att det var märkligt att han ens kom in i det här rummet eftersom det i övrigt var tomt på folk, men kanske var de extra uppmärksamma, kanske ville de inte missa minsta gest från mannen som satt mitt emot henne.
Isak böjde sig framåt, hans mage stötte i bordskanten igen.
»Jag ska ge dig ett samtal med Chamon Hanna, jag vet vem det är. Och jag vet att han var inne i Stockholm i natt och grejade lite. De frågar mig om lov ibland, grabbarna, innan de gör sina saker.«
Emelie sa ingenting.
Servitören kom in och ställde ner en tallrik framför Isak.
»Är du säker på att du inte också vill ha lite Oreopaj?«
*
Skuggorna igen.
Tristessen. Kylan. Klätterställningens glittrande plankor, porten i 67:an som öppnades då och då när någon gick eller kom.
Den senaste mannen som Teddy hade förföljt upp i huset för att se vilket våningsplan han åkte till, hade inte varit rätt person.
Teddy hade kunnat ställa sig på Guldmans våningsplan och vänta i stället för här nere, men han ville undvika att någon skulle börja undra vad han gjorde där.
Linda hade ringt för en stund sedan, det måste vara pappa som sagt till henne att han hade ett nytt nummer. De hade inte pratat på två dagar, sedan bråket på den grekiska restaurangen.
»Jag vill be om ursäkt«, sa hon med sin mjukaste röst. »Och så undrar jag var du bor.«
Teddy sa som det var. »Jag bor hos Dejan, eller snarare, jag sover på hans soffa. Det är inte som att bo hos nån, direkt.«
»Men kom hit till oss då«, sa hon. »Jag är så ledsen att det blev som det blev. Det är bara det att jag var orolig för det där messet och för Nikola.«
»Har han kommit hem?«
»Ja, kort. Han sov några timmar. Åt frukost och stack ut igen. Jag vet inte vad jag ska göra.«
»Jag förstår. Vill du att jag ska skicka ett sms eller försöka ringa honom?«
»Du kan ju alltid försöka, men inget snack om ditt förra liv och så. Det vill jag inte.«
»Okej, jag har en ny telefon med nytt nummer som du märkt, så han kommer inte känna igen vem som ringer.«
»Vad hände med telefonen då? Den fick du ju av oss i korgen.«
»Jag är ledsen. Jag tappade den.«
Hon skulle ändå inte förstå. I hennes värld betydde slagsmål den gamla Teddy.
»Sover du hos oss i natt då?«
Det var inte särskilt passande faktiskt, med tanke på det här ärendets tider. Skulle han komma hem framåt småtimmarna i natt igen skulle Linda definitivt börja undra.
»Jag vet inte.«
Han iakttog porten längre bort, hela tiden.
»Jag var hos pappa nyss, förresten.«
»Bra, jättebra, jag var där innan och tände ett ljus för mamma.«
»Jag orkar inte med honom.«
»Han vill bara väl. Och tänk inte på honom nu, tänk på mamma i dag.«
En sak hade bekymrat honom hela kvällen här: vad skulle han göra när Guldman väl dök upp? Han försökte se olika scenarion framför sig, komma på olika sätt att agera. Men alla slutade bara i situationer som han inte ville se sig själv i.
En man kom gående mot porten. Teddy rörde på sig, steg fram bakom klätterställningen och gick mot dörren.
I ljuset från portlyktan såg han mannen bättre, han hade ljust halvlångt hår som nästan nådde ner till axlarna, en tjock dunjacka och breda pösiga jeans.
Teddy ställde sig bredvid honom vid hissen. Mannen flåsade som om han var andfådd.
De gick in i hissen. Mannen tryckte på knappen för våning tio. Det kunde vara rätt.
Det lät som att hissens vajrar knakade den sista sträckan. Mannen stod nästan demonstrativt nära dörrarna, antagligen för att markera att han inte ville konversera eller riskera att möta Teddys blick.
Dörrarna öppnades.
Mannen vände sig åt vänster och gick mot sin dörr, det kunde vara rätt dörr, en av två.
Då vände han sig om. Teddy såg honom rakt i ögonen.
Han var röd i ansiktet som om han bränt sig i ett solarium och överläppen putade av en snusprilla som måste vara i trippelstorlek.
»Kan jag hjälpa dig med nåt?« sa han.
Teddy såg sig omkring. »Nej tack, jag tror jag måste vara i fel hus.«
»Vem söker du?«
»Stening.«
»Stening?«
»Ja, Nybohovsbacken 69.«
»Det här är 67.«
Mannen vände sig om och började öppna sin dörr.
Det var den rätta lägenheten.
Han stängde dörren efter sig.
Lazar Guldman.
*
De första sekunderna hade snön känts som en lindring. Den stickande känslan i fötterna efter för dålig blodcirkulation minskade av kylan. Hans förvirrade tankar blev skarpa. Vintern gjorde honom fokuserad.
Han sprang. Snön var decimeterdjup och mjuk, nästan slaskig. De hade tagit hans skor. En märklig känsla, barfotahud mot snö – han hade aldrig upplevt den förut.
Han tittade inte ens bakåt, bara rusade. Han såg inga hus framför sig, bara skogskanten längre bort.
Himlen var stjärnklar, han hade tur med det i alla fall.
Han hade bara en tanke i huvudet – att han måste hitta ett hus eller i vart fall en bilväg.
Han såg inga ljus längre fram, skogsbrynet var ett kompakt mörker. När han kom närmare granarna vände han snabbt på huvudet och stirrade bakåt. Huset han hållits i var stort, en villa, minst två våningar, kanske tre. Han såg att ett fönster lyste på undervåningen. Kanske var det där Jokerjäveln höll till.
Huset hade en ljus färg, men det var för mörkt för att urskilja detaljer.
Han fortsatte att springa.
In i skogen. Bort från huset, bort från det lysande fönstret. Träden stod inte så tätt som han hoppats på, de var mer utspridda, som om man nyligen huggit ut här.
Det kändes som om det var någon plusgrad. Ytterligare något han hade tur med. Philip hade samma byxor på sig som när de tagit honom, ett par 7 For All Mankind-jeans. Även skjortan och tröjan hade han på sig, en Borrelli och en kashmir från Loro Piana. Just nu var han extremt glad för tröjan, han frös faktiskt inte om kroppen.