Hårddisken

Det hade gått en vecka sedan Mats kommit ut från sjukhuset.

Han hade blivit kallad till förhör av polisen och hade varit där en gång. Hon undrade vad han berättat för dem, och hur allvarligt de såg på saken. Barnpornografiskt brott – så rubricerades det.

Vad gällde datorn så hade varken hon eller Mats lämnat in den. Det visste hon, för den stod tillsammans med en massa annat bohag i ett Shurgardförråd i Fruängen, som bara hon hade nyckel till.

De satt i hotellets lobby med varsin kopp kaffe framför sig. Barnen var fortfarande i skolan och på dagis. Klockan var halv två och det var tomt här nu. En timme tidigare hade platserna varit fyllda, alla tycktes vilja äta lunch på det här stället. Nu kunde de prata ostört.

»Vad sa du till polisen, då?«

Han sörplade försiktigt för att inte bränna sig.

»Jag berättade samma sak som jag gjorde för dig, ungefär. Det var inte lätt.«

»Det förstår jag. Ville de hålla fler förhör?«

»Jag vet inte. Men de ville veta vilka jag haft kontakt med.«

»På internet?«

»Ja, och som jag misstänker.«

»Som du tror ligger bakom branden?«

»Fast jag har ju inga bevis.«

»Kommer de att vilja se datorn?«

»Antagligen, det är hårddisken i den som är det viktiga.«

»Kommer du att lämna in den?«

»Det är du som har låst in den.«

»Ja, men jag kan ge den till polisen.«

Mats tog en större klunk kaffe.

»Kan vi inte prata om nåt annat nu?«

Klockan elva hade hon en tid hos BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, hon ville träffa psykologen ensam innan hon kanske tog dit barnen.

Mats kände inte till någonting om det.

Mottagningen låg i en vanlig lägenhet på Kungsholmen. Psykologen mötte henne i väntrummet och presenterade sig som Rikard. På ena väggen hängde två tavlor med barnmotiv, den ena föreställde Madicken och Lisabet på ett hustak, den andra Emil i Lönneberga och Lina på ett annat hustak.

På andra väggen satt en hållare med mängder av broschyrer och informationsblad från polisen, HOPP – Riksorganisationen mot sexuella övergrepp – och RFSU.

Rikard hade inget skrivbord i rummet, men Cecilia noterade att det stod små stolar och ett lågt bord för barn på golvet. I en hylla låg ritpapper och kritor och två dockor satt lutade mot varandra. Hon och psykologen slog sig ner på varsin sida om litet soffbord.

Rikard presenterade sig själv. Han hade jobbat här i fem år och kom tidigare från den allmänna BUP-mottagningen i stadsdelen.

Efter en stund satte han ihop handflatorna och lutade sig bakåt. »Berätta för mig, Cecilia, varför är du här?«

Hon hade tänkt en hel del på det här samtalet, men visste ändå inte riktigt hur mycket hon skulle säga om Mats.

»Jag misstänker att mina barn kan ha blivit utsatta för nåt.«

»Vad är det som får dig att misstänka det?«

»Jag vet inte … jag vet inte om jag kan prata om det.«

»Okej, det behövs inte just nu. Men hur verkar dina barn må då?«

»Jag vet inte, ibland får jag bara för mig att jag är galen. Men ibland säger de konstiga saker och så.«

Rikard lutade sig fram i stolen. »En människa som har utsatts för övergrepp mår ofta mycket dåligt psykiskt. Det finns många olika exempel på symptom, och inget är generellt. Vissa kan få svårt att sova och drömmer mardrömmar. Andra får koncentrationsproblem i skolan eller tappar intresset för aktiviteter och annat som de tidigare gillat. Vissa blir arga och irriterade och vet inte vad de ska göra med sin ilska. Men allmänt kan man säga att de flesta barn som utsatts för övergrepp inte kan, törs eller vill berätta om vad de varit med om.«

»Så hur ska jag göra för att få reda på om nåt har hänt?«

»Det är inte alltid så lätt, särskilt inte när det är nån de känner som undrar. Men samtidigt är det viktigt att nån nära finns där och stöttar, hela tiden. Du vet, en del är rädda för att ingen ska tro på dem, att vuxna ska tro att de blivit tokiga.«

»Men om jag skulle komma hit med dem, vad skulle hända då?«

»Först och främst vill jag säga att det kan vara bra för den som blivit utsatt att genomgå en läkarundersökning. Så att vi kan se att kroppen är frisk. Då slipper man gå och oroa sig. Men det behöver vi inte göra direkt. Först kan vi bara träffa dina barn.«

Rikard var en god man. Hon kände sig bättre till mods med honom.

De pratade en stund till, innan besökstiden var över.

När de skakade hand för att avsluta mötet sa han: »En sak till bara. Om det framkommer att brott har begåtts så ska du veta att jag har en skyldighet att polisanmäla det.«

När hon gick därifrån tänkte hon att hon borde titta igenom Mats dator själv och se vad som fanns på den där hårddisken. Men hur skulle hon reagera om det fanns bilder eller filmer på barnen?

Hon måste släppa det nu, de tankarna var för outhärdliga. Först fick Rikard träffa barnen.

Ändå kunde hon inte sluta tänka på datorn.

I varje fall borde hon låsa in den på något säkrare ställe än förrådet, om inte annat för att Mats inte skulle ha någon som helst tillgång till den.

* * *

Det var sent på natten nu.

Packade sjuttonåringar svajade omkring och letade efter ställen där de skulle bli insläppta trots sin ålder. Packade tjugofemåringar dråsade runt och försökte hitta klubbar där de släpptes in fast de kom från landsorten. Packade fyrtiotreåringar rasade nästan ihop och sökte efter krogar där de inte skulle känna sig lastgamla.

Stureplans högsäsong hade just börjat.

Teddy hade ringt Ian Crona så fort han fått beskedet från Jan. Han hade svarat, men det gick inte att föra ett vettigt samtal. Musiken och oväsendet i bakgrunden var öronbedövande. Det enda Teddy kunde uppfatta var en sak: »Jag är på Clara’s.«

Kön utanför Clara’s såg mest ut som folkhopen längst framme vid stängslet på en Ibizaspelning. Folk tryckte på, vinkade med armarna, hoppade upp för att synas bättre och skrek på vakterna. Chefsdörrvakten hade ställt sig på en liten pall, han pekade ut de som välsignades med att bli insläppta, men den egentliga ordergivningen kom via den lilla hörsnäckan han hade i örat. De andra vakterna patrullerade långsamt fram och tillbaka, hela tiden med hakorna i vädret, utan att möta någons blick.

De riktiga bratsen gled utan problem förbi människoklumpen med platinablonderade brun utan sol-brudar i släptåg. Så hade det alltid varit här nere, det visste Teddy. Sedan fanns det wannabees som gjorde allt de kunde för att verka äkta, ändå fick de lova att boka drinkbord för sex tusen spänn, bedyra att de var kända, muta med svettigt hopknycklade femhundringar.

Desperationen lyste ur de flestas ögon. Översittartyperna härskade. Vissa saker ändrades inte i den här stan.

Han tänkte på Emelie. Hon skulle ha passat in bland de här människorna. Samtidigt kunde han inte låta bli att undra hur det gått med Isak. Körde hon sin kaxiga stil med honom kunde det bli problem.

Han såg två killar glida förbi kön med händerna nedstoppade i fickorna, vinterjackor med pälskrage och vaggande gångstil. Han kände igen en av dem, Daniel. Han hade suttit på B-flygeln i fyra år för grovt narkotikabrott.

Helst skulle han vilja glida förbi som Daniel just hade gjort, men det skulle bli svårare än att köra in en soffgrupp i anus på en av de där tajta brudarna som stod i kön, som Dejan skulle ha uttryckt det.

Han gick fram och tillbaka kring folkmassan utanför stället, han var glad att han var lång. Över huvudena på de partysugna människorna såg han chefsdörrvakten och de fyra andra vakterna. De hade tjocka Helly Hansen-jackor som bullade ut ännu mer på grund av skyddsvästarna som de antagligen bar under. Svarta handskar, mörka byxor, grova skor, svarta mössor – de körde hela utstyrseln.

Teddy trängde sig fram genom folkmassan, han försökte göra det så försiktigt som möjligt utan att provocera någon, men ändå tillräckligt bestämt för att komma ända fram till repet.

En meter från dörrvakten böjde han sig fram och sa den antagligen mest missbrukade frasen här omkring: »Känner du igen mig?«

Dörrvakten glodde på honom med ointresserade ögon. »Tyvärr.«

Teddy trycktes automatiskt bakåt av folkmassan.

Han tittade sig omkring. Han befann sig nu mitt på Östermalm, Stockholms gräddhylla. Det fanns antagligen inget område i Sverige som gav upphov till så olika känslor som den här stadsdelen. För vissa var det den enda delen i staden där de kunde tänka sig att bo eller ens ta en kaffe, för andra var den ett skällsord. Teddy kom ihåg när han och Dejan lärt sig hur man snabbt tog sig in i och tjuvstartade en Porsche Cayenne. Det var drygt tio år sedan och Cayennemodellen hade alldeles nyss kommit till Sverige, men på Östermalm hade den redan synts i stora stim. På fyra dagar hade de tjålat över femton bilar. Genom Ivans kontakter fick de ner Porscharna till Belgrad, registrerade om dem som tyskimporterade och sålde dem vidare via seriösa bilfirmor. Köparna stod på rad. Teddy tjänade en halv miljon på en vecka. Han kom ihåg hur han spenderat pengarna: en Breitling i guld och tre hårda veckor på Stureplan. Han önskade att han haft kvar klockan nu, den hade fungerat bra på pantbanken. Men sitt andra år inne hade han spelat bort den i ett parti Mulle.

Han kom på hur han skulle komma in.

Krognissen som Tagg nästan malt sönder handen på svarade efter tio samtalsförsök.

Först vägrade han förstå vem Teddy var. Men när Teddy försiktigt påminde honom om blendern och sin något aggressive vän, sa han till slut: »Okej, vad vill du?«

»Det är mycket enkelt. Gå ut till dörrvakterna och se till att jag blir insläppt.«

Tio minuter senare gick Teddy nedför trappan inne på stället. Han hade inte ens sett till krognissens rynkiga nuna, antagligen hade han bara sagt något i dörrvaktschefens hörsnäcka.

Det var nu en annan värld än hur det sett ut häromdagen. Nu vilade nattens skimmer över klubben. Magnumflaskor och vanliga champagneflaskor stod i ishinkar överallt. Unga män med sidennäsdukar i sina bröstfickor, bakåtslickade frisyrer eller fluffigare bakåtstruket hår satt i rader i båsen. De hade glansiga kavajer, uppknäppta skjortor och läderbälten med monogramformade spännen: Gucci och Hermès. Dessutom såg han en del slitna rocksnubbar med polisonger och truckerkepor som antingen bara var fejk eller som blivit insläppta för att ge lite känsla åt stället. Tjejerna satt bredvid de stekiga killarna och sörplade på drinkar eller lät snubbarna hälla upp bubbel.

På dansgolvet ekade housemusik som Teddy kände igen men inte kunde namnet på. På Hall och Österåker hade radion ofta skvalat i gemensamhetsrummet, men han hade sällan uppmärksammat vad som faktiskt spelades.

Teddy såg sig omkring, han såg Daniel, kåkkompisen, sitta vid ett bord fullt med flaskor och flickor. Men han kunde varken upptäcka Ian eller krognissen någonstans.

Han gick runt några minuter och glodde på varje ansikte på personerna som satt i båsen. Av någon anledning tänkte han på Paul Allens lägenhet i American Psycho.

Och fortfarande ingen Ian.

Till slut gick han fram till en servitris och frågade om det fanns något annat dansgolv här.

Hon hade ett förkläde med champagnereklam på: Taittinger. »Ja, där borta ligger vip-rummet.«

Bakom svängdörren låg en annan dörr, men där emellan stod en vakt.

»Jag är ledsen«, sa han. »Det här är vip-avdelningen. Bara stamgäster kommer in här.«

Klockan var snart fyra och det senaste dygnet hade varit intensivt. Teddy orkade inte hålla på och fjanta sig längre.

Han sa: »Jag är Kums man. Släpp in mig.«

Vip-rummets väggar var klädda i någon sorts röd sammetstapet och lamporna som hängde från taket glänste.

Det var proppat med folk, men uppe på balkongen, till vilken det gick en kort trappa, såg han Axel, Ian och Carl tillsammans med några andra killar och tjejer.

Han klev upp för trappan.

De såg honom inte, förväntade sig inte att han skulle vara här.

Han gick fram och lade handen på Ians axel.

Ian vände sig mot honom. Hans pupiller var stora som knapparna på hans kavaj och huden runt näsborrarna var irriterad.

»Hej«, svarade han, uppenbarligen fortfarande utan att känna igen Teddy.

Teddy böjde sig ner mot hans öra. »Kan vi gå undan en stund. Jag skulle behöva prata med dig.«

De ställde sig i baren, men fick inte något att dricka.

Ian dividerade med först den ena bartendern, sedan med den andra, om någonting som Teddy inte kunde uppfatta.

Efter några minuter klev han in bakom baren och pratade med något slags barchef. Teddy väntade snällt. Chefen log ansträngt.

Ian småsprang upp till balkongen där han suttit tidigare. Teddy såg på avstånd hur Axel räckte över något till honom.

Sedan kom han ner igen och lämnade över några sedlar till barchefen.

Efter ytterligare en minut ställde bartendern fram två stora drinkglas. Teddy såg de gröna bladen simma omkring bland isbitarna i den klara drycken.

De hade fått sina mojitos och Ian såg lättad ut.

Musiken i bakgrunden var på hög volym.

»Hur mår du?« frågade Teddy.

»Jag mår fint. Är det nåt speciellt du vill?«

»Är du påtänd?«

»Ursäkta?«

»Jo, jag frågade om du är påtänd.«

Ian tog en klunk av sin drink.

Teddy lutade sig fram så att hans läppar nästan rörde vid Ians öra. »Har du tagit kokain i kväll?«

Ian ställde ner glaset. »Vad har du med det att göra?«

»Egentligen ingenting, men jag vill att du förstår vad jag säger. Att du är tillräckligt klar i huvudet.«

»Det är jag, ingen fara.«

»Jag vill prata med dig om Philip.«

»Jag misstänkte det. Har det hänt nåt? Har ni fått veta nåt mer?«

»Jag kan tyvärr inte gå in på det.«

»Ni borde gå till polisen. De är ju ute efter mig också. Du vet att din kollega, den där lilla Emelie, hon hotade mig i morse med stämning om jag gick till polisen. Men vet du? Det skiter jag i, jag kommer att gå till polisen senast i morgon COB om ni inte gör några drastiska framsteg tills dess.«

»COB?«

»Close of Business, efter arbetsdagens slut, alltså.«

»Jag förstår. Men säg mig, har de varit på dig igen?«

»Faktiskt, jag fick ett mycket hotfullt samtal senast i går. Från dolt nummer. De skrek och höll på, men jag är säker på att det är samma personer. De skulle ta mig, skjuta mig och jag skulle komma till en viss plats en viss tid.«

»Gick du dit?«

»Vad tror du?«

»Nej, det vore dumt. Berätta mer om Philip. Ni driver väl företag ihop?«

»Javisst, men det vet ni väl redan. Vi är rätt oberoende av varandra och hörs på mejl och via telefon när det behövs. Vi sköter våra egna investeringar i egna bolag. Företaget är mest för att kunna ha lite personal anställd och kontorslokaler och så.«

»Har det varit nåt speciellt med Philip på sistone?«

»Inte vad jag kan komma på.«

»Har han verkat rädd?«

»Nej, det tror jag inte. Förutom att vi snackade om de där äckliga hoten som vi fick, då. Vi har ju redan pratat om allt det där.«

»Har han betett sig konstigt?«

»Nej.«

»Ge mig nåt Ian, vad som helst som du kommer att tänka på.«

Ians pupiller åkte fram och tillbaka.

»Ja, alltså, Philip har ju alltid varit lite speciell, om du frågar mig.«

»Hur då?«

»Jag vet inte, det är svårt att förklara. Aldrig nöjd med sig själv. Lite osäker, dålig självkänsla.«

»Pressad hemifrån?«

»Ja, kanske. Men vem är inte det?«

»Fick han ovänner?«

Ian flinade. »Nej, men ibland gav han sig på andra. Det var som att han behövde kompensera sitt dåliga självförtroende med att trycka till folk. Jag hörde honom skälla på Linnéa, vår receptionist, i förra månaden. Hon sjukskrev sig i tre dagar efteråt.«

»Okej. Hon blev ledsen?«

»Ja, som fan. Men hon börjar bli van.«

»Nån mer sån händelse som du kan komma på?«

»Nej, inte som jag kan påminna mig just nu.«

Musiken fortsatte dunka ur de stora högtalarna längs väggarna.

»Du, det är en annan sak också«, sa Teddy.

Ian tog ännu en stor klunk av sin drink.

»Vi har hittat platsen där Philip hållits, men han är inte kvar där nu. På den platsen har vi påträffat ett föremål med ditt dna på.«

»Va?«

»Har du nån förklaring till varför ditt dna finns på ett föremål i en lägenhet där Philip hållits?«

Dj:n bytte låt i bakgrunden till något med ännu högre volym än den tidigare musiken. De borde egentligen gå ut, där det var tystare, men Teddy ville få svar först. Han iakttog Ian.

Philips affärspartner och kamrat stod inte stilla en sekund, han bytte fot och sköt sitt glas fram och tillbaka på disken.

Efter en stund sa han: »Hur fan har ni fått tag i mitt dna?«

»Det spelar ingen roll. Men partiklar från dig fanns på ett föremål i lägenheten.«

»Vilket föremål?«

»En whiskyflaska.«

Ian ryckte till. Hans jättelika pupiller snurrade runt i ögonen.

»Jag har ingen aning. Det låter mycket konstigt. Kan det vara nåt som Philip har fått av mig nån annan gång?«

Teddy funderade på följdfrågor. Ian var uppenbarligen hög som en skylift. Det var svårt att värdera hans reaktion, mer än att han inte hade kunnat ge en vettig förklaring.

Den öronbedövande musiken bankade mot hans trumhinnor. Det fanns en hel del ny information som han borde diskutera med Magnus, eller kanske med Emelie. Men det var försent.

Någon trängde sig fram mellan honom och Ian.

Det var Axel Nilsson. Han vände sig till Ian och ropade så att Teddy också hörde: »Vad gör han här?«

Teddy hörde inte Ians svar.

Sedan vände sig Axel mot Teddy. »Du får gå härifrån nu. Ingen tycker att det här med Philip är kul. Vi försökte faktiskt bara ha lite trevligt i kväll och glömma såna tråkigheter.«

Teddy försökte säga något, men Axel lyssnade inte.

»Ian har just kommit hit, så låt honom vara. Jag vet inte hur du blev insläppt, men det här är vip-rummet, här stänger vi ute verkligheten en stund. Det är inte till för alla.«