Det här var ett annat rum i huset. Det såg han på golvet. Här var det stenplattor av något slag.
Hans händer var snörda med buntband igen. Fötterna var också fjättrade.
Han hade placerats på knä och tvingats att lägga huvudet på en stol. Ögonen var förbundna. Sedan lindades han med tejp runt halsen som samtidigt virades runt stolen. Han byggdes ihop med den, så att om han skulle lyckas resa på sig skulle stolen fortfarande sitta kring hans huvud. Som ett inopererat träfängelse.
Han hörde också hur något rasslade när han rörde på sig. Jokeransiktet hade informerat honom om att från och med nu satt han fastkedjad. Philip visste inte vid vad.
Trots ögonbindeln, trasan eller vad det nu var, kunde han, om han tittade ner, skymta en del av väggen. Den hade inga tapeter och han såg inga fönster.
Han försökte röra på armarna, men kände genast att de hade snört åt mycket hårdare den här gången än tidigare. Banden skar in i de gamla skavsåren. Vinkeln fick axlarna att smärta precis som förut.
Jokerfejset hade lett honom till bilen under tystnad. I bilen hade han satt bindeln på honom och erbjudit honom något att dricka.
Philip hade knipit igen munnen.
»Pengarna har inte kommit. Tiden har runnit ut. Och du försöker dessutom smita ifrån ditt ansvar.«
Jokeransiktet lät upprörd på riktigt. Philip kände något vått landa på sin nacke. Var det saliv?
Han var groggy och det stack i fötterna. Kanske hade han fått köldskador. Han huttrade och antog att han hade feber – han måste ha varit utomhus i flera timmar.
Däremot var han nästan förvånad över att han inte hyperventilerade och fick panik. Kanske var det för att han inte sovit på så länge.
Han hade bara varit dum som trott att det skulle gå.
Han tänkte på hur de tagit honom och när de flyttat honom från lägenheten. Spyan som pressats mot trasan de proppat in i hans mun. Bagageluckan där han tryckts in.
Han tänkte på annat också.
Stephanie hade frågat honom en gång om han älskade henne. De låg i hans säng. Hon runkade honom långsamt, hon böjde sig ner och drog bak hans förhud. Kysste hans ollon och smekte honom under pungen. Men inget hände, han fick inte stånd.
Hon sög av honom så gott det gick. En slak kuk. Hon smekte honom över rumpan, på ryggen, men inget hände. Hon lade hans hand på sitt bröst och hjälpte honom att massera det.
Hon slickade undersidan av hans kuk, hans pung. Hon drog med ett finger runt hans anushål. Inget hände.
Hon kröp upp mot hans ansikte för att kyssa honom. Han vek undan huvudet. Han ville inte ha sin egen kuksmak i munnen.
Det var då hon hade frågat. En knasig fråga att komma med mitt i förspelet, om det här nu var ett sådant.
»Ja, självklart«, svarade han med ett leende.
Steffi släppte honom. »Jag tror dig inte.«
Philip rullade upp på sidan och lade armen om henne. Silkeslakanet frasade, han hade köpt det på NK, Schlossberg. Han tittade ner på hennes lilla uppåtnäsa och blåa ögon.
»Varför inte?«
»Jag tror inte att du kan älska på det sättet.«
Jokeransiktet fräste. »Din lilla svikare. Din fitta. Vad trodde du om oss?«
Philip visste inte om han förväntades försöka svara något. Det fanns ju ingen förklaring till varför han försökt rymma som skulle göra Jokerfejset nöjd.
»Du måste få ett straff nu. Det förstår du?«
Det hamnade spott på hans nacke igen.
»Nu jävlar tar jag dig. Du har ju ändå inte fixat några pengar till oss.«
Philip kände hur han började kallsvettas. Han måste komma på något nu. Något som fick den här galningen att lugna sig. Han började andas snabbare.
Jokeransiktet drog bak hans huvud och satte något mot hans hals. Något som kändes vasst.
Som skar in.
Philip kunde inte kontrollera sig längre. Han började darra i benen. Sedan armarna. Stolens ben skallrade mot golvet. Buntbanden skar in värre än han trott var möjligt. Bara han inte rörde på halsen.
Hans huvud snurrade, det brast nu, han rasade igenom fördämningen.
Han försökte skrika, men det de hade stoppat i hans mun svalde alla ljud.
Han ville vråla. Spränga sitt huvud.
Det gick spasmiska vågor genom honom. Han föll.
Fick panik.
Skakade.
Störtade.
Jokeransiktet sa: »Nu är det slut.«
Då kom han på något. Philip stannade upp. Kontrollerade sig.
Han skakade på huvudet, försökte slita bort tejpen genom att riva kinden mot stolen.
Jokerfejset förstod gesten och rev bort den.
Philip vrålade: »Nej! Jag ringer bankmannen. Jag fixar pengarna nu direkt.«
»Vad snackar du om? Det har vi ju redan försökt minst tio gånger, men din fitta till bankman vägrar svara.«
»Men jag menar till hans privata nummer. Jag ringer hans privata mobiltelefon. Inte jobbnumret. Han kommer att svara där.«
Han hörde Jokerfejsets tunga andetag. Han drog fortfarande Philips huvud bakåt. Han kände kniven ligga mot sin hals.
Han var helt stel nu.
Sedan hörde han en tyst konversation mellan Jokeransiktet och någon på telefon.
Till slut sa Jokerfejset: »Om du tror på honom, så låter vi honom försöka. Men det är fan i mig sista chansen.«
*
Han vaknade alldeles för tidigt för sitt eget bästa, men han var tvungen.
Teddy hade sovit hemma hos Dejan de få timmarna sedan han kommit tillbaka från Clara’s. Eller sovit och sovit, han hade trott att han skulle slockna snabbt, men i stället låg han och tänkte. Dejan var inte hemma, antagligen sov han hos någon kvinna eller var ute och »hårdjobbade«, som han brukade kalla det.
»Vet du vem jag är? Jag heter Teddy Maksumic. Hör du det?«
Hans egna ord ekade i huvudet. Han kunde inte släppa vad han gjort i natt. Han hade lovat sig själv att lägga sitt tidigare liv bakom sig, ändå kröp det i honom som en kackerlacka.
Han hade säkert fem missade samtal från Magnus och lika många sms.
»Var är du, ring mig?«
»Hur går det, ring mig eller Emelie snarast.«
»Teddy, varför hör du inte av dig? Är allt som det ska?«
Men Magnus och Emelie fick vänta nu. Hon måste be om ursäkt först, och det fanns mer brådskande saker. Han behövde få tag på Cassandra igen. Någon hade intresserat sig för Philip, dels på chatten, dels i verkligheten, på ett sätt som måste utredas mer.
Guldman hade till slut klämt fram hur han fick betalt. Och det var den vägen Teddy nu tänkte försöka hitta Cassandra.
Stockholms centralstation.
Pressbyrån, SJ-butiken, kaféerna och McDonald’s var fulla med folk. Till och med de manliga hororna vid Spottkoppen som stod böjda över räcket var på plats.
Teddy var långt ifrån någon globetrotter, han hade varit några gånger i Serbien och Kroatien under uppväxten, tre gånger i London, två gånger i Holland, några gånger på Ibiza och en gång på Mallorca med Dejan och Alex, men då fick de åka hem i förtid för att undkomma den lokala polismyndighetens påståenden om att de massakrerat en pubanläggning vid stora marinan i Palma. Sedan hade hans liv tagit slut i åtta år. Men en sak hade han förstått, det var likadant i Belgrad och London som i Amsterdam – centralstationer drog till sig gatans folk som växlingskontor drog till sig svarta pengar. De var magneter för dem som befann sig utanför ramarna men ändå inte toppade någon pyramid. Han undrade varför.
Enligt Guldman betalade flickornas madam honom genom att lägga kontanter i en påse i förvaringsbox nummer 422 på Centralen.
De hade tydligen en standard operation procedure, om den boxen var upptagen tog hon nummer 421, och om den var upptagen blev det 420, och så vidare. Koden var alltid densamma: 1982, enligt Lazar var det madamens födelseår.
Teddy ställde sig vid en pelare och väntade. Han hade tvingat Lazar att messa madamen och be henne lägga dit veckans betalning.
En halvtimme senare kom en mycket lång afrikansk kvinna i obestämbar ålder gående mot boxarna. När Teddy såg henne ställde han sig vid raden på andra sidan mittgången och låtsades titta in i en förvaringsbox.
Kvinnan var klädd i en mörk vinterkappa i dun som nådde ända ner till hennes knän. På huvudet hade hon något slags svart hatt, kanske var det en för stor basker. Hon tittade sig snabbt omkring innan hon gick mot box nummer 422, böjde sig fram, knappade på koddosan och öppnade den.
Han såg hur hon lade in något litet med ena handen, antagligen var det kuvertet med sedlar.
Hon stängde dörren, slog in en kod och började gå därifrån.
Teddy klev ut ur gången mellan boxarna, han hann precis se kvinnan försvinna bort mot rulltrapporna som gick upp till själva huvudhallen. Han höll sig några meter efter henne. Hon verkade vara ensam här, men han kunde inte vara säker. Teddy tänkte på Volvon som lämnat och fört bort Cassandra.
Kvinnan gick med bestämda kliv rakt över det enorma golvet i stora hallen. Trots att det vimlade av folk här var hon inte svår att följa. Den svarta huvudbonaden guppade som en liten vimpel högst upp på hennes högresta figur.
Hon gick ut genom huvudingången mot Vasagatan. Hon höll sin mobiltelefon mot örat, madamen pratade med någon.
Utanför såg Teddy hur hon stannade till vid taxistationen, men hon ställde sig inte i kön till bilarna. Han misstänkte vad som skulle hända.
Han iakttog henne. Hennes ansikte var fyllt av koppärr och näsan var trubbig. Han tänkte på en fritidsledare han haft i början av mellanstadiet, precis innan fritids blivit något som han och polarna tyckte var töntigt.
Larissa, så hade hon hetat, och hon var adopterad från något afrikanskt land.
»Teddy, vad ska du bli när du blir stor?« hade hon frågat honom en gång.
»Jag ska driva en restaurang för barn«, mindes han att han svarat. »Med enbart rätter som är modifierade varianter på köttfärssås med spaghetti.«
Kompisarna runtomkring hade tittat på honom. »Modifierade, liksom. Du snackar så skumt.«
Larissa sa: »Där skulle jag gärna vilja äta, fast jag inte är barn.«
Teddy hade haft rätt, fem minuter senare hoppade madamen in i en halvsunkig Renault som svängde upp precis bredvid kön av taxibilar. Några taxichaufförer glodde ilsket.
Teddy var beredd. Han hade redan gått fram till en Taxi Stockholmbil med en massa reklam på om hur miljövänlig den var, och diskuterat en körning med chauffören.
När Renaulten svängde förbi pekade han bara och sa de klyschiga orden: »Följ den där bilen.«
Renaulten hade kört upp på Centralbron och fortsatt genom tunneln som löpte under Södermalm.
Teddys taxichaufför sa ingenting, den här körningen verkade vara som vilket normaljobb som helst, och han tycktes förstå att han inte fick ligga för nära bilen de förföljde. Hans händer hängde avslappnat i ratten och då och då drog han ljudligt upp snor i näsan.
Långt borta syntes Hammarbybacken som en vit maräng. Stockholm var speciellt på många sätt, det fanns en skidbacke mitt i stan. Teddy hade aldrig åkt slalom i hela sitt liv, men han visste människor som gjort det som barn – de kom alla från andra områden än han. Det var något med skärgården, skridskor och skidåkning som verkade förbjudet för sådana som hans föräldrar och vänner.
Han satt mitt i baksätet för att se framåt så bra som möjligt och samtidigt synas utifrån så dåligt som möjligt.
Renaulten fortsatte förbi Globen och vidare ut på Nynäsvägen söderut. Det var helt okej trafik.
Teddy började känna sig orolig, tänk om kvinnan noterat i backspegeln att mannen som gått efter henne i tåghallen klivit in i en svart Taxi Stockholm-bil? Kanske höll hon ögonen på den bilen och såg att den hela tiden låg tjugo till hundra meter bakom henne? Hittills var det kanske inte så konstigt, vägen de kört var fortfarande en av de mest trafikerade lederna i stan, men om de tog av på någon mindre väg skulle det kunna verka märkligt.
Han förstod ju varför Magnus ville ha honom till det här uppdraget, utöver Södertäljekopplingen, men att förfölja bilar på det här sättet var ändå första gången för honom.
Han tog upp telefonen och ringde ett nummer som han sett på en av de andra taxibilarna i kön.
»Hej, är alla era bilar gula?«
»Ja?«
»Okej, perfekt. Skulle en bil kunna vänta på mig på Nynäsvägen vid avfarten till Tyresövägen så snart som möjligt, inom högst fem minuter?«
»Men det är ju mitt på motorvägen?«
»Jag vet, men det är rätt lite trafik just nu och det är extremt viktigt, går det att ordna, tror du? Jag betalar dubbla taxan.«
»Vänta ska jag se efter.«
En stunds tystnad i luren. Teddys chaufför tittade snabbt mot honom samtidigt som han drog in snor igen, hans ansiktsuttryck var tydligt: Vad fan var det där om?
Det klickade i luren. »Jag tror vi kan ordna det. En bil kommer att vänta på dig där.«
»En gul?«
»Ja, håll utkik efter en gul.«
Tre minuter senare bad Teddy sin chaufför att stanna vid den gula taxibilen som stod längs vägkanten. Taxametern stod på tvåhundrafyrtio kronor, Teddy räckte över en femhundring. »Jag behöver inget kvitto«, sa han och öppnade dörren.
Det låg grusig snö utmed asfaltskanten.
Han kastade sig in i den nya bilen.
»Kör på. Jag vill att vi följer efter en annan bil längre fram.«
Teddys nya taxichaufför försökte småprata.
»Såg du matchen i går då?«
»Utan Zlatan är vi noll alltså.«
»Den där nya arenan, jag vet inte, den har ingen feeling, tycker jag. Och vilket namn alltså, Friends. Förlåt, men när var man senast friend med nån från andra laget?«
Teddy stirrade framför sig, glad att personerna i Renaulten inte längre var förföljda av en svart taxibil.
Efter två minuter svängde madamens bil av mot Skarpnäck. De röda jättetegelhusen låg som mörka legobyggen runtomkring dem.
Renaulten stannade på en mindre gata.
»Vad heter den här vägen?« frågade Teddy chauffören samtidigt som han höll fram betalningen.
»Det är Horisontvägen.«
Teddy var redan utanför bilen. Madamen hade klivit ur bilen sextio meter bort och gick mot ett av radhusen. Renaulten körde iväg.
Nu var det bara de.
Teddy och Big Mama.
*
Stämningen i rummet var inte bara ytterst allvarlig, den var på gränsen till aggressiv. På ena sidan bordet satt Emelie och Magnus, mitt emot dem satt Jan. Snart skulle Carl-Johan ansluta och eventuellt någon från banken.
Polisen hade också varit tydlig med att de ville träffa Emelie igen, kanske redan i dag.
Jan hade först inte ens velat ses på byrån, men Magnus hade insisterat. »Vi sitter närmare familjen«, hörde Emelie honom väsa när frågan avhandlats på telefon. »Dessutom ser det inte konstigt ut för nån utomstående om Carl-Johan traskar in hos oss, men skulle han öppna porten hos er och nån känner igen honom, ja, då kan folk börja undra.«
De satt i mötesrummet där Emelie hade träffat Teddy första gången, när hon börjar hjälpa honom med hans skuldsanering. Han var för övrigt ytterligare ett skäl till den dåliga atmosfären just nu – ingen visste var han höll hus.
Han hade varken svarat på Magnus telefonsamtal eller sms. Jan hade pratat med honom i natt, men han hade ingen aning om var han var.
Fast egentligen var Teddys frånvaro en bisak nu. Den stora källan till den usla stämningen var nattens händelse. Det här var ett krismöte i ordets rätta bemärkelse.
Emelie kunde inte släppa bilderna i huvudet. Hon hade tänt lampan och rusat in i rummet där hon sett kroppen.
Hon hade uppfattat en bäddad säng längs ena väggen, några bokhyllor, en liten soffa, ett soffbord med några magasin på – Elle, Vogue, ungefär samma som hon själv köpte ibland.
Och Anina.
Hon låg på rygg med armarna rakt ut åt sidorna. Hennes mörka långa hår var utsläppt.
Hon hade ett sår i tinningen som fortfarande blödde.
Anina stirrade mot henne. Ögonen var fästa på Emelies ansikte.
Nej, hon stirrade rakt upp i taket.
Emelies minnen av timmarna därefter var vaga. Hon som brukade minnas detaljer – som brukade kunna återskapa konversationer, hur någon var klädd, inredningen i ett rum, se allt för sitt inre – kunde inte ens komma ihåg vad hon sagt när hon ringt till polisen.
Hon kunde inte minnas varför hon reagerat med att skrika som en galning, varför hon inte agerat lugnare och coolare. Hon borde ha kontaktat Magnus eller Teddy först. Hon borde ha stängt ytterdörren ordentligt och tänkt över situationen.
Men hon hade vrålat rakt ut.
Kanske hade hon kräkts, kanske hade hon satt sig ner på golvet och skrikit på den döda kroppen, hoppats att allt bara var ett vidrigt practical joke, att den livlösa kvinnan på golvet skulle torka av sig blodet i pannan och resa sig upp.
Polisen kom mycket snart. En uniformerad kvinna föste henne åt sidan, men Emelie kunde inte minnas om de sedan pratat med henne där i lägenheten, ute på gatan eller i bilen.
Efter ett tag hade de i varje fall kört henne till en polisstation och börjat förhöra henne.
Hon mindes en del av frågorna. Hon kom ihåg färre av svaren.
»Kände du Anina Hanna Björklund?«
»Har du haft nån kontakt med henne tidigare?«
»Varför var du i lägenheten?«
Emelies alla varningsklockor ringde. Hon ville inte berätta om utredningen angående Philip. Men hur skulle hon förklara vad hon gjort hemma hos Anina mitt i natten?
Hon sa som det var fast inte allt. »Jag var hos henne för att hon ringde mig. Jag hade träffat henne ett par timmar tidigare för att prata om en utredning som jag håller på med på advokatbyrån. Ni kan säkert se samtalet i min mobil.«
Det var inte poliskvinnan som skötte förhöret. Det var en manlig polisinspektör, men hon mindes inte namnet på honom. Han hade skäggstubb och glasögon. Han såg ut som vilken biträdande jurist som helst skulle se ut på fritiden.
»Och vad är det för utredning?«
Det måste ha synts på henne att hon var ovillig att svara.
»Det gäller en försvunnen person, men jag kan inte gå in på detaljer för jag har tystnadsplikt gällande det.«
Polisinspektören lyfte på glasögonen.
»Den tystnadsplikten gäller väl inte nu?«
Hon visste uppriktigt sagt inte vad de advokatetiska reglerna sa om det.
»Har jag inte rätt att ha en advokat här?«
Polisinspektören skakade på huvudet. »I nuläget hör vi dig bara upplysningsvis.«
»Kan jag få ringa ett samtal?« sa hon.
Samtalet fick vänta, ansåg polisen. Men Emelie behövde tala med Magnus nu.
»Det är nog bäst att du berättar om den där utredningen för att vi ska förstå varför du var där. Det är viktigt, både för oss och för dig. Det förstår du, eller hur?«
Emelie hade ingen aning vad hon skulle svara. Hon hade vetat bättre om hon arbetat på en annan typ av advokatbyrå – kanske hade hon då kunnat navigera mellan sina skyldigheter och rättigheter inför polisen.
Det var på ett sätt märkligt. På den tiden när hon valde utbildning var det enda hon kände till om vad en advokat sysslade med det hon fått från media. Hon älskade böcker som The Lincoln Lawyer, filmer som På heder och samvete och teveserier som Shark och Boston Legal. Jobbet verkade spännande och intellektuellt stimulerande. Det verkade innebära, i varje fall ibland, en chans att stå upp för principer och rättigheter värda att kämpa för. Att faktiskt hjälpa andra människor.
Det var en av anledningarna till att hon sökte sig till juristlinjen på Stockholms universitet – hon ville bli en advokat som stod upp för individen.
Men under utbildningens fyra och ett halvt år hände något. Samma sak tycktes inträffa för alla hennes studiekamrater. Kanske var det att försvararbyråerna aldrig dök upp på marknadsdagarna, kanske var det tjatet om hur mycket pengar man kunde tjäna på affärsjuridik. Kanske var det att utbildningen brydde sig så lite om människoperspektivet och hur det i praktiken gick till att försvara någon. Eller så var det helt enkelt insikten, när studenterna började fundera på framtiden, om hur svårt det var att få jobb på någon av försvararbyråerna. Hur som helst hade det varit självklart för Emelie och de flesta av hennes kursare att antingen söka sig till domstolen eller till de stora affärsbyråerna när de var färdiga juris kandidater. Endast hennes kompis Johanna Näsström fortsatte tjata om att hon ville biträda individer, utsatta människor, försvara rättssäkerheten. Syssla med kött och blod.
På nio terminer omvändes Emelie. Det hon haft som utgångspunkt, hennes bild av en advokat, hennes drivkraft, var utraderat. I stället tyckte hon att det verkade jobbigt och obehagligt med människor. Nu var det big business som gällde.
Och nu satt hon här, mitt i en situation som tagen från en teveserie, och hade inte en aning om vad hon skulle svara.
Polismannen pressade henne inte, ställde bara samma frågor om och om igen, lugnt och systematiskt.
»Och varför var du i lägenheten? Vad exakt ville du Anina?«
»Vad var det första du såg i lägenheten?«
»Tog du på nåt i lägenheten?«
»Hörde du några ljud när du var på väg upp till lägenheten?«
»Vad är det för utredning du håller på med?«
Emelie försökte så gott hon kunde. »Ni måste prata med min chef, Magnus Hassel, om utredningen. Och när jag träffade Anina i går kväll var det första gången någonsin. Jag hade inte tänkt åka hem till henne men hon lät orolig. Ni kan nog se samtalet som hon ringde till mig i hennes telefon. Jag såg ingenting till en början, för det var mörkt. Jag gick först in i köket. Jag minns inte vad jag tog på, tyvärr. Men säkert dörrhandtag, säkert annat också. Jag hörde inga ljud …«
Hon tänkte efter.
»Men jag såg nån rusa ut ur porten, uppenbart stressad, och kasta sig in i en bil.«
De frågade vidare om personen som sprungit ut. Emelie kunde inte minnas nu vad hon svarat, mer än att hon berättat att hon eller han haft en dunjacka på sig. Hon önskade att hon hade varit bättre på bilmärken, det enda hon visste var att bilen varit röd.
De ställde många andra frågor också, men just nu kunde hon inte komma ihåg vad de rört sig om.
Till slut släppte de henne. Klockan hade varit halv sju på morgonen när hon lämnat polishuset på Kungsholmen. De måste ha förhört henne i ungefär fem timmar.
De hade topsat henne, tagit hennes fingeravtryck och beslagtagit hennes blus och kappa. Det var hon som ringt till polisen. Allt hon sagt kunde de kontrollera med fakta, och det skulle stämma. Hon hade inga blodstänk på sig någonstans. Kanske hade de sett spår i lägenheten av någon annan? Det var kanske inte så konstigt att hon inte var misstänkt.
»En av grundförutsättningarna för det här uppdraget var att polisen inte skulle blandas in. Det är för stor risk«, sa Jan och spände ögonen i Emelie.
Magnus rätade på sig i fåtöljen. »Ja, det var jag som satte den grundförutsättningen. Och den har ändrats nu. Det rör sig inte längre bara om en kidnappning. Nu handlar det om att en människa har dött. Emelie har handlat helt i enlighet med sunt förnuft och god advokatsed. Dessutom har hon inte röjt Philips situation för polismyndigheten.«
»Jag måste höra med min ledningsgrupp.«
»Du är ledningsgruppen, Janne. Nu får vi jobba vidare utifrån förändrade förutsättningar.«
»Jag vill vänta på Carl-Johan innan vi pratar om nånting.«
Magnus höjde rösten en aning. Men det var inte främst volymen som gjorde det. Emelie hade hört det en gång förut, under en förhandling mellan två banker som brakat samman. Det var något med själva tonläget. Hur han betonade, den långsamma hastigheten, eftertrycket. Pondusen.
»Vi har inte tid att vänta på Carl-Johan.«
Emelie fick ta en whiteboardpenna och stå upp och anteckna.
Hon skrev en rubrik i vänstra hörnet: Personer under utredning.
Under rubriken skrev hon: Jarl Poljonen. Kevin. Ian. Chamon Hanna, m.fl. Anina Björklund. Albinokaninen. Annan.
Jan började. Han berättade att de inte hittat några spår efter Jarl. Han stod skriven på lägenheten, det var allt. Sedan redogjorde han för hur Kevin åkt på korta besök till Moskva. Emelie gjorde några anteckningar under Kevins namn på vita tavlan.
»Dessutom har vi fått reda på att Kevin hämtade ut ett vapen på FPK, Fridhemsplans Pistolskytteklubb, den 9 februari i år, det vill säga kort innan vi tror att Philip kidnappades«, fortsatte Jan.
Emelie såg hur Magnus käkar spändes. »Berätta mer.«
»Vi har nära kontakter med många av skytteklubbarna i länet och gick ut med en förfrågan om nya medlemmar det senaste året, samt vilka som kvitterat ut vapen. Kevin blev medlem i FPK för sju månader sen.«
»Kan vem som helst som är med i en skytteklubb köpa vapen?«
»De flesta klubbar tillåter att man köper tävlingsvapen efter sex månaders medlemskap. Sen ska man uppvisa ett blankt brottsregisterutdrag och lite annat också för att ens få bli medlem.«
»Så vem som helst kan bli medlem så länge man inte är straffad, och sen få köpa pistol?«
»Det är polisen som meddelar vapenlicensen, inte klubben. Men om klubben rekommenderar en person så är det aldrig några problem.«
»Jaha, jag förstår. Det trodde jag inte om Sverige. Och var är Kevin Andersson just nu?«
Jan sa: »Vi har övervakat honom det senaste dygnet och han har inte betett sig märkligt. Vi har haft tapp två eller tre gånger, men inte mer än tjugo minuter per gång. Just nu är Kevin på KTH och har lektion.«
Himlen utanför fönstren var blå och utsikten betydligt mer hänförande än i går. Värmen i rummet var som den brukade, klimatsystemet såg till att alltid hålla en jämn 21-gradig temperatur. Ändå huttrade Emelie till. Det var inte bara sömnbristen – hon blickade ut över hustaken igen. Långt borta, bakom den här grå staden, såg hon Kaknästornets topp. Det var en av Stockholms högsta byggnader, det gamla tevetornet från sextiotalet. Hon kom ihåg hur hon längtat efter att få gå upp i det på Stockholmsbesöken de gjort när hon varit barn. Hur hon älskat den här staden redan då och vetat att hon en dag skulle flytta hit.
Hon ryste till igen. Den här platsen var henne främmande. Hon kände inte det här stället längre.
Hon ville ta en paus från utredningen. Från jobbet.
Hon ville hem.
De diskuterade Kevinfrågan en stund till innan de gick över till nästa namn på listan.
Magnus redogjorde för sina tankar kring Ian. Hotbilden mot honom och hur han betett sig på mötet med dem. »Och jag har förstått att du lyckats få fram dna från Ian på ett av våra dricksglas som du fick av Teddy i går, och det dna:t matchar det som du hittat på en whiskyflaska i lägenheten. Då inställer sig frågan, varför finns Ians dna på ett föremål i lägenheten?«
»Vi har tittat på hans förehavanden bakåt i tiden, vi har ju viss tillgång till hans och Philips kontorskalendrar, men kan inte se nåt uppseendeväckande«, sa Jan. »Och vi ska komma ihåg att en flaska är ett flyttbart föremål. Det betyder att den kan ha hamnat i lägenheten på nåt sätt som är fullt förklarligt.«
De pratade om Ian en stund. Han var ju också den som mest pressat på för att polisanmäla kidnappningen.
»Borde vi bevaka honom?«
»Vi vet inte var han är just nu«, sa Jan.
Magnus sa: »Vad sa Teddy när du berättade om dna-träffen?«
»Inte så mycket.«
»Men var i hela fridens namn håller han hus då? Jag har sökt honom i flera timmar.«
Emelie höll sina händer i knäet under bordet. Hon trummade med ena tummen mot sitt lår. Hon tittade ner – hela benet skakade. Hon måste lugna sig nu.
Magnus tittade på henne.
»Emelie, har du nån aning?«
Hon höll fast sitt ben under bordet med handen. Spände sig.
»Nej, men vi hade ett ordentligt tjafs i går.«
»’Ett ordentligt tjafs’. Igen? Menar du att ni bråkade?«
»Ja, jag är ledsen, Magnus. Vi har inte hörts sen i går eftermiddag.«
Magnus ögon spärrades upp. De var rödsprängda. Hon undrade om han kanske inte heller hade sovit något i natt eller om det var förkylningssymptom.
»Men snälla lilla du, varför har du inte sagt nåt? Nu ser du till att få tag på honom, och du löser er konflikt. Vi kan inte tappa honom. Ska det vara så svårt att förstå för dig?«
Emelie kände det som att hon höll på att sjunka genom stolen och golvet. Ända ner till gatuplanet.
Som tur var lugnade sig Magnus snabbt. Han ansåg att de behövde diskutera det mest dramatiska just nu. Anina Hanna Björklunds död. Frågan var om och hur det var kopplat till kidnappningen.
Emelie stängde ute sin egen reaktion på hans utskällning. Hon sa: »Jag har tittat i hennes Facebook, och hon har en vän som heter Anton Antonsson och som har en vit kanin som bild.«
Magnus mun såg ut som ett stort svart hål. »Verkligen? Hade hon?«
»Yes.«
»Men då måste ju Facebook ge ut information om användaren av den profilen.«
»Jag gör ett nytt försök. Jan, har ni hittat nåt på kaninvykortet?«
»Tyvärr inte.«
Magnus sa: »Det där är det viktigaste spåret just nu, tycker jag.«
Längre kom han inte. Han avbröts av att det ringde på hans telefon.
»Å fan«, sa han efter en stund i samtalet.
»Okej, nu händer det grejer. Det var Patric Öhrn«, sa han när han lagt på. »Philip har ringt honom från dolt nummer till hans privata telefon. Han tog samtalet.«
Jan spärrade upp ögonen. »Och?«
»Och Patric sa till honom att han var upptagen just nu, men att han kunde återkomma om drygt två timmar. Det är enligt mina instruktioner till honom utifall Philip skulle lyckas komma igenom med ett samtal.«
»Vad ville han då?«
»Det var något med överföringen igen, men Patric fick inga detaljer. Men en sak är säker, jag vill helst att Teddy är där när Philip ringer igen, för att hjälpa Patric. Och jag vill att du, Jan, är där och försöker ta reda på varifrån samtalet kommer.«
*
»Känner du till Mogge Viking?«
Kum tittade upp från den trippla espresson som stod framför honom.
Det var förmiddag och Dejan var trött som ett svin. Massa grejer som strulade nu, som han fick hantera dygnet runt. Men Dejan hade känt att han behövde ta det här snacket med Kum.
»Jag har börjat en ny diet, förstår du mali Dejan«, sa Kum som om han inte hört Dejans fråga. »Jag äter bara två gånger per dag. Middag som vanligt vid tiotiden på kvällen. Och till frukost kör jag en stor entrecote. Varje dag. Jag har gått ner tre kilo sen jag började. Men den gör mig jävligt kaffesugen hela tiden. Som en kontorsmänniska.«
De satt ensamma vid ett bord på Nikström & Hansson, ett kafé på Karlavägen som ägdes till hälften av gudfadern genom bolag och bulvaner. Det var i princip tomt runtomkring dem.
Kum fick egentligen inte äga någonting eller bedriva någon näringsverksamhet efter en liten olycka för två år sedan: han dömdes till villkorlig dom och samhällstjänst för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Själva samhällstjänsten var inget problem – Kum mutade någon på parkförvaltningen att meddela kriminalvården att han var en av Sveriges främsta lövräfsare. Men näringsförbudet – det var en riktig käftsmäll. Och skatteskulden var en spark på en som redan låg ner. Alla pengar han tjänade måste därefter gå via målvakter. Det var förresten det som strulat till det för Dejan, när han blivit ombedd att stå för Restaurang Solberget och en massa saker sedan hade skitit sig.
»Klart jag känner till Mogge Viking«, sa Kum och sörplade kaffe så ljudligt att det antagligen hördes ut på gatan. »Har du hört historien om när han vägrade komma till en rättegång?«
Dejan kände som vanligt ett lätt obehag tillsammans med Kum. Helst ville han bara därifrån. Det gick aldrig att veta hur ett möte skulle sluta. Ivan, underbossen, var betydligt lättare att deala med, men han var inte ens här nu.
»Viking var kallad till förhandling, det rörde nån knarkgrej med två, tre andra tilltalade. Men han dök inte upp, så de fick ställa in förhandlingen och fortsätta nån annan dag, fast då dök han inte heller upp. Du vet ju hur domare blir när folk skiter i att komma, så de beslutade om polishämtning av stackars Viking. I alla fall, dagen efter kom ett fax in till domstolen med ett läkarintyg från Rumänien. I faxet stod det att Viking befann sig där nere men inte kunde komma hem eftersom han var sjuk. Exakt vilken sjukdom det rörde sig om stod också i intyget, men det var på rumänska så ingen förstod.«
Dejan iakttog Kums händer som låg stilla på bordet. Han hade sin beryktade guld-Rolex på sig med briljanter vid varje siffra. Enligt Ivan och alla andra snackare hade den kostat över en mille nere i Antwerpen. Observera: det var ingen äkta Rolex. Men varorna var äkta. På andra armen hade gudfadern ett armband med små barnpärlor som det stod World Childhood Foundation på. Det var prinsessan Madeleines välgörenhetsgrej för sjuka barn.
Kum fortsatte: »I alla fall, till slut fick de hjälp av rumänsk polis att få hem Moggemannen, så tre månader senare satte de igång rättegången. Vikings advokat bråkade som en galning, tjafsade med domstolen och höll på. Det var högst olämpligt att tvinga hem en så svårt sjuk man, tyckte han, och enligt läkarintyget kunde Morgan Viking bara delta i rättegången på mycket speciella villkor, och så vidare. Det var ett fitthår ifrån att han fick hela rättegången inställd.«
»Vad var han för sjuk då? Vad sa intyget?«
»Vänta nu ska du få höra, mali Dejan. Domstolen var inte dum, så de översatte ju det rumänska lilla intyget. Enligt läkaren där nere kunde Morgan Viking inte delta i en förhandling om han inte fick tillstånd att stå upp hela tiden. Har du hört, va? Det var nämligen hemorrojder han hade, lille Mogge. I nio rättegångsdagar stod han upp så att tarmen inte skulle trilla ut där bak. HEMORROJDER!«
Kums skratt ekade i det tomma kaféet.
Det var ett schyst ställe, det här. Glassig inredning blandad med industrikänsla. Träpaneler längs väggarna, lamporna i taket såg ut som om de kom från någon nedlagd fabrik.
»I alla fall«, sa Dejan, »så försöker Mogge Viking driva in en skuld från Teddy.«
»Från Teddy? Han har ju just kommit ut?«
»Ja, tydligen är det en asgammal grej. Nåt pengatjafs som Robert Hillström var inblandad i där Teddy tyvärr klantade sig så att några hundra tusen försvann och några blev dömda.«
»Hillström? Jag trodde han bodde i Marbella.«
»Det gör han också, men finanskrisen har tagit hårt på snubben, så nu bråkar han om den där gamla historien och skickar Viking på Teddy.«
Kum sköt undan sin kopp. Den slog i hans vattenglas så att det klingade till.
»Men varför berättar du det för mig? Det har inget med oss att göra. Och jag tror nog Teddy klarar sig själv. Han har väl varit med om värre grejer?«
Dejan tog ett djupt andetag. »Det är inte det. Jag trodde också att Teddy skulle fixa det där på nåt snyggt sätt. Men han håller på med konstiga saker. Jag tror han på nåt sätt jagar pengar för att betala till Viking. Han frågar runt efter horor och så. Han vill veta saker, rotar i verksamheter som inte borde vara intressanta för honom.«
»Horor?«
»Ja, tydligen. Det ringde en jävligt stissig snubbe till mig för en stund sen, Guldman. Sjukt namn, förresten. Han har tidigare betalat för mitt beskydd. Han gör typ hemsidor och sån skit för fnasken och förut, innan han fixade till sin datasäkerhet, behövde han mig ibland. Du vet, nån hora vill inte bli smiskad och vägrar och torsken blir lack och känner sig lurad. I alla fall, den här killen fick besök av Teddy i natt. Jag vet inga detaljer, men Teddy ville tydligen veta en massa saker om vissa av tjejerna. Nigerianska fnask, liksom. Jag undrar vad fan han håller på med.«
Kum spärrade upp ögonen. »Nigerianska fnask?«
»Ja, fan, du ska se dem alltså, en del är riktigt schysta.«
»Du snackar skit. De kan aldrig vara läckra. Men svara nu, vad vill Teddy? Varför håller han på och frågar runt?«
»Jag vet inte exakt. Jag vet inte ens vad han jobbar med, han berättar inte för mig.«
Kum tog upp en cigarill ur silveretuiet som låg på bordet. Det var rökförbud här, men det tycktes inte störa honom.
»Man kunde alltid lita på Teddy. I alla fall förr i tiden. Men Dejan lille, gör mig en tjänst.«
Kum tände cigarillen och drog ett djupt bloss.
»Håll koll på din vän. Låt honom inte hitta på nåt dumt.«
Han blåste ut röken i tre långsamma puffar.
»Dejan, moj vojnik, lova mig det. Låt honom inte hitta på nåt dumt.«
*
Radhusen på Horisontvägen såg nybyggda och fräscha ut. Vartannat var rött och vartannat grått, men alla fönsterkarmar var gula. En lägre utskjutande del vid varje hus var i grått tegel, antagligen var det förråd: vinterdäck, gamla möbler, cykel- och pulkaförvaring. Gulnade vinterskrala planteringar syntes utanför de flesta husen, men vid nummer 141 såg Teddy inga växter.
Radhuset såg öde ut. Rullgardinerna var neddragna på undervåningen. Han gick runt hela huslängan och kollade in den från baksidan, varje hus hade ett litet däck utanför med glasdörrar som gick att öppna mot en minimal gräsplätt. Det fanns också en liknande utskjutande del på framsidan som verkade tjäna som avdelare mellan de små uteplatserna. 141:an var det enda huset som varken hade utemöbler eller ens gammalt bråte ute på däcket.
Det kunde inte vara ett stort hus, två våningar i och för sig, men det var smalt, kanske fyra meter och inte mer än tio, elva meter långt. Han uppskattade den totala kvadratmeterytan till runt åttio kvadrat.
Det var nästan tomt på gatan. Längre bort såg han två kvinnor med barnvagnar promenera förbi. Han hörde inte några ljud från radhuset. Men i båda fönstren på övervåningen såg han lampor som var tända. Någon eller några var kanske där uppe.
Han ställde sig femtio meter bort och glodde mot huset.
Han kände hur det vibrerade i fickan och han tog upp sin mobiltelefon. Det var Emelie. Han hade inte gett henne sitt nya nummer, men han antog att hon hade fått det av Jan. Kanske borde han svara och berätta vad han höll på med.
Men inte just nu.
Han klickade bort samtalet, sedan dödade han telefonen och stoppade ner den i jackfickan.
Vad borde han göra nu? Antingen körde han samma variant som med Lazar Guldman, när han bara stegade fram och plingade på. Hur och på vilket sätt han sedan tog sig in i huset fick han lösa på plats. Ett annat alternativ var att ringa på förstärkning, men efter vem skulle han ringa? Emelie och Magnus var ju knappast några att luta sig mot i den här situationen. Kanske Tagg eller Dejan hade kunnat vara bra att ha just nu, men han ville inte blanda in dem för mycket i det här.
Han gick fram mot huset.
En minut senare låg han på mage uppe på förrådet som hörde till huset, och försökte göra sin kropp så platt att ingen förbipasserande skulle lägga märke till honom. Han ville inte heller bli sedd om någon tittade ut från huset, men det var en risk han fick ta.
Han lyfte på huvudet och kikade snabbt in, fönstret satt bara några decimeter ovanför honom, men det var tomt där inne. Bara två bäddade sängar mot varsin vägg och en hög med kläder på golvet.
Kylan och fukten som trängde in mot magen och benen påminde honom om det kalla arrestgolvet han sovit på de första nätterna för åtta år sedan.
Då uppfattade han ett ljud från fönstret, kanske en dörr som öppnades där inne. Han lyfte på huvudet igen och såg något röra sig.
Det var två flickor som kom in i rummet och båda tog av sig peruker. Den ena hade ett långt svart svall och den andra kortare rödaktigt hår. Han glodde in.
Flickan som just tagit av sig den rödaktiga peruken var Cassandra.
Det här var galenskap, tokigt.
Men han gjorde det han gjorde, han hade inget val.
Han knackade på fönstret.
Flickorna vände sig mot honom. Han tryckte sitt ansikte mot rutan.
Cassandra spärrade upp ögonen. Hon måste ha känt igen honom. Han satte fingret för sin mun och hyschade.
Den andra flickan öppnade fönstret en centimeter, Teddy såg att det satt en spärr på insidan.
»Wha’ you want?«
Samma pidgin-engelska som Cassandra pratade.
»Get Cassandra to the window«, viskade han genom springan.
Hon kom fram till fönstret.
Teddy fortsatte på sin knackiga engelska: »Jag vill så gärna träffa dig. Kan jag komma in?«
Cassandra spärrade fortfarande upp ögonen, som om det var ett spöke hon såg där ute.
»Nej, du får prata med Big Mama i så fall. Jag kan inte prata mer med dig nu, mistah.«
Hon stängde igen fönstret och drog ner rullgardinen.
Teddy klättrade ner från förrådets tak.
Det fanns ingen tid att förlora nu.
Han öppnade dörren till huset, märkligt nog var den inte låst. Han undrade vem som höll ett antal unga horor i ett hus utan att låsa om dem.
Han stängde den bakom sig så tyst han kunde.
Han tänkte på något som Lazar Guldman sagt: »Det går inte att rädda de här flickorna.«
Det var tyst och tomt i hallen. Det luktade cigarettrök.
Det fanns krokar uppsatta på väggen och på dem hängde några kappor, han skymtade den som madamen haft på sig. Han stod stilla och bara väntade på att något skulle hända, men det var fortfarande tyst i radhuset, möjligen hörde han svaga röster uppifrån någonstans. Ingen kom för att hälsa honom välkommen, så han kunde lika gärna fortsätta in.
Det stod inga skor på golvet som i vanliga svenska hallar. Lukten var speciell här inne, kanske var det någon krydda, kanske luktljus, kanske bara lukten av bordell.
Sedan undrade han om det ens var en bordell. Han hade bevakat huset en stund nu, utan att se några män komma dit. Möjligen gjorde de här flickorna bara out calls.
Hallen ledde direkt in till ett kök. I dunklet såg han odiskade tallrikar ligga i en hög i vasken. På andra sidan köket låg ett litet vardagsrum, med en gammal tjockteve och en matta på golvet. Rullgardiner var neddragna för det stora fönstret ut mot uteplatsen. Längre in längs ena väggen stod en bäddsoffa som var utfälld till säng, han tyckte sig skönja att någon låg i den. Han stannade upp igen, stod orörlig och hörde sin egen andning. Hade de verkligen inga horvakter här? Låg tjejerna och sov i öppna rum, med öppna dörrar ut till friheten?
Han tänkte igen på vad Guldman sagt om flickorna.
Runt hörnet låg trappan upp till övervåningen. Han tog varje steg försiktigt för att den inte skulle knarra. Hela tiden beredd på att någon skulle skrika på honom eller kasta sig över honom.
I slutet av trappan låg en liten hall. Här var det ännu mörkare eftersom alla dörrar var stängda. Men Teddy visste exakt vilken dörr som ledde till rummet där han sett Cassandra, det var därifrån han hörde det stillsamma mumlandet.
Han öppnade den försiktigt.
Flickorna var kvar där inne, de hade en sänglampa tänd och satt på varsin säng. De var inbegripna i en diskussion med viskande röster.
När de såg Teddy tystnade de och såg ännu mer chockade ut än när de sett honom utanför fönstret.
Han såg nu tydligare vad klädhögen på golvet innehöll. Flera peruker, höga stövlar och olika sorters korsetter och andra kläder. I övrigt fanns ingenting här inne, inga tavlor på väggarna, inga bokhyllor eller mattor. Inga stolar eller nattygsbord. Bara sängarna och lampan.
Han sa med låg röst: »Cassandra, jag behöver ställa lite frågor till dig.«
Hon knep ihop ögonen, skrynklade pannan och satte händerna för ansiktet, som om hon hoppades att Teddy bara var en storvuxen hallucination som skulle försvinna om hon ansträngde sig tillräckligt hårt.
»Mistah, vet Big Mama att du är här?«
»Nej, men jag vill bara prata, inget annat.«
Cassandra höjde rösten, från viskande till normalare samtalston. »Jag kan inte prata om inte Big Mama säger okej.«
Den andra flickan gick mot dörren.
»Nej, nej, sitt ner. Jag betalar er.« Teddy försökte återföra viskandet, men det var försent. Den andra flickan öppnade dörren och tillkallade någon på ett främmande språk.
Tio sekunder senare stod madamen i dörröppningen.
Hon var verkligen en stor kvinna, i Centralhallens höga rum och på gatan utanför hade han inte uppfattat det lika tydligt som nu. Big Mama var inte bara lång; allt var stort på henne, hennes hals var tjock och bred, huvudet såg nästan uppsvullet ut, händerna liknade mest en tungviktsboxares och fötterna måste vara i samma storlek som hans.
Hennes ögon såg oförstående ut, inte ilskna eller rädda. Kanske var en man på de här flickornas rum inget konstigt egentligen, förutom att de hade kläderna på sig.
Big Mamas engelska lät likadan som Cassandras. Teddy kände igen hennes röst, det var henne han talat med på telefonen förra natten när han beställde flickan.
Hon hade en tänd cigarett i handen.
»Mistah, du kan inte vara här, är jag rädd.«
»Förlåt att jag inte ringde på. Men jag vill ha Cassandra.«
»Mistah, hon gör bara out calls. Om du vill går det bra, tre tusen kronor timmen. Men inte just nu.«
»Varför?«
»Varför har du gått in i mitt hus?«
Madamen tog ett bloss på sin cigarett. Det var ofattbart hur lugn hon var.
Teddy tog ett steg närmare henne, de var ungefär lika långa.
»Jag vill ha Cassandra med mig nu. Jag betalar bra. Hur mycket ska du ha?«
Madamen mötte inte hans blick. Han såg i ögonvrån hur Cassandra stirrade på honom.
»Var det du som bara ville prata med henne i går?«
»Ja. Jag behöver ställa några frågor.«
Big Mama drog ett djupt bloss. »Så du vill inte lära känna henne på nåt annat sätt?«
»Nej.«
»Ställ dina frågor till mig.«
Teddy lät några sekunder gå. Kanske borde han ställa sina frågor till madamen i stället, det var inte omöjligt att det var hon som i verkligheten skötte chatten. Han trodde inte för en sekund att det var Cassandra som skrev alla meddelanden där. Men en kvinna hade talat med henne på gatan och någon hade gett henne pengar för att berätta om Philip, så Cassandra själv måste ha träffat den eller de personerna.
Det var henne han behövde tala med.
Han sa: »Nej, det är ingen idé. Jag kan tänka mig att köpa Cassandra av dig här och nu. Säg ett pris.«
Madamen fnös som om han lagt ett skambud. »Du förstår inte vad en flicka som Honey Rose är värd, i hennes ålder. Det finns inget pris du kan betala som räcker för mig. Gå härifrån nu.«
»Jag tänker ta med mig henne.«
»Försök.«
»Jag ser ingen som kan hindra mig?«
Madamen tittade mot Cassandra.
Teddy vände sig också till henne. »Jag tar med dig och allt ordnar sig. Du slipper det här, och jag lovar, jag kommer inte att lämna dig att bli skeppad till nåt jävla harem i Abu Dhabi.«
Sedan tittade han på madamen. »Jag kommer inte att störa din verksamhet igen.«
Cassandra bet sig i underläppen, hon sa ingenting.
Madamen tog ett steg mot henne.
»Du förstår inte, mistah. Hon kommer aldrig att rymma från mig.«
Hon lyfte sin cigarett.
»Little bird, ge mig din hand.«
Teddy tänkte igen på Guldmans ord. Det var verkligen något här som han inte förstod.
Cassandra räckte ut handen. Madamen tog tag om hennes handled och fimpade cigaretten i hennes handflata.
Cassandra skrek inte eller kved ens. Hon bara bet ihop tänderna.
Teddy tittade i madamens ögon, där syntes ingenting.
Sedan reagerade han, han knuffade undan madamen samtidigt som han med andra armen grep efter Cassandra.
Big Mama tumlade bakåt, fastän hon var stor så var hon inte vidare stabil, hon hade inte varit beredd. Teddy famnade om Cassandra med båda armarna och lyfte upp henne på axeln.
»Du kan inte göra så här, mistah«, sa Cassandra med skarp röst, men samtidigt hörde han gråten i hennes hals.
Han slet upp dörren och sprang nedför trappan med flickan som en säck över axeln.
Kvinnan som legat i bäddsoffan där nere satt upp och stirrade nyvaket.
Han fortsatte genom hallen. Madamen stod på översta trappsteget och tittade efter honom.
»Du kommer aldrig lyckas med det här«, skrek hon.
Teddy visste inte vad han gjorde eller varför. Han visste bara att hans hjärta dunkade som på ett lejon.
Han bar ut Cassandra i kylan och fortsatte springa bort mot stora vägen.
Han behövde en bil.
*
Emelie hade faktiskt slumrat till vid datorn när hon satt och försökte hitta information om Jarl Poljonen, Kevin och Anina Hanna Björklund. Ögonlocken var tunga som bly. Hon måste få sova.
Magnus hade också förstått hennes läge och mer eller mindre beordrat henne att åka hem och lägga sig några timmar. Hon tänkte att redan i taxin skulle hon dåsa till, men så blev det inte.
Taxichauffören började dessutom fråga vad hon jobbade med, vad hon trodde om alternativa körvägar genom stan, om hon även åtog sig migrationsärenden. I vanliga fall skulle hon ha snäst av en frågvis taxichaffis. Men inte nu: faktiskt kändes det skönt att prata om alldagliga saker för första gången på flera dagar.
Det ringde på hennes telefon.
Hon såg sin mammas telefonnummer i displayen, och var glad för Mobingelas hjälp att synkronisera alla hennes kontakter i Outlook med den nya mobiltelefonen.
»Hej, mamma«, sa Emelie.
»Hej, gumman. Hur mår du?«
»Jag mår bra. Hur mår du?«
»Finfint, du har inte ringt på länge.«
Alltid denna skuld. Det var kanske tio dagar sedan de pratat sist, visserligen ett mycket kort samtal när Emelie suttit i en annan taxi på väg hem från jobbet en kväll, men ändå.
»Jag har haft supermycket på jobbet.«
»Som vanligt då?«
»Ja, fast nu är det nästan mer än vanligt. Jag kan inte förklara, men det är ett mycket speciellt ärende.«
»Vi blir ju lite oroliga, det vet du.«
»Mamma, vi har pratat om det här tusen gånger. Det är lugnt, om man inte gör några hundår så har man inga chanser senare, och jag tycker om mitt jobb.«
Hon tänkte att just i dag var det nog en lögn.
Hon åkte förbi Norrmalmstorg. Där borta låg Vinge och MAQS, två av Sveriges största byråer. Hon visste vad mamma skulle säga nu, att tillvaron borde innehålla annat än jobb, att det fanns andra mål i livet än att bli delägare, att man måste vara i nuet, för sedan kunde det vara försent.
»Men Emelie då«, sa mamma och gick ner i slutet på ordet »då«, för att markera ett slags besvikelse. »Livet är kort. Det finns mycket att uppleva när man är ung. Känner du att du hinner det?«
»Jag hinner med det jag vill, jag lovar. Det är andra tider nu, du och pappa ville göra som ni ville, och jag vill göra som jag vill.«
»Jamen självklart, gumman. Självklart. Men jag diskuterade en grej med Ingrid som jag tänkte fråga dig om. En superbra idé. Vi hade så trevligt i går, Ingrid och jag.«
Mamma fortsatte berätta om sin middag med Ingrid, Emelies moster. De fick ofta idéer.
Det var inte så att Emelie föraktade sina föräldrar, absolut inte, de hade varit bra under hennes uppväxt. Alltid uppmuntrat till bra prestationer i skolan utan att pressa henne och samtidigt stöttat henne i hennes val. Men de hade en annan syn på livet. Kanske var det för att de under de år som de själva studerat och jobbat alltid vetat att samhället var på väg uppåt och framåt. De var båda födda på femtiotalet, hade börjat högskolestudier i slutet på sjuttiotalet, startat sina karriärer i början på åttiotalet. Det var gyllene år ur ett ekonomiskt perspektiv, år då alla visste att de skulle få det bättre än deras egna föräldrar hade haft det. Det verkade också ha varit år då idéer och ideologier spelat roll, åtminstone för hennes föräldrar och deras vänner. Båda två hade varit engagerade i olika organisationer och föreningar som kämpade mot diktaturer i Latinamerika, främst Chile. Senare gick de med i Isolera Sydafrika-Kommittén. Hon mindes än i dag planschen som suttit i deras kök, innan de flyttat till villan. Det var en tecknad bild på ett äpple som också föreställde ett ansikte. Under bilden stod det: »Bit ej i det chilenska folket.« Man skulle inte köpa frukt från Chile, var tanken.
Men föräldrarnas politiska engagemang hade sedan länge klingat av och i dag verkade det mest handla om olika former av självförverkligande. Idéerna om större sammanhang hade krympt ihop till tankar om hälsokostmat, mindfulness och heminredning – med den skillnaden från Emelies eget intresse för det sistnämnda att pappa snickrade allt själv.
Till slut kom Emelies mor till saken. »Jag och Ingrid har beställt en yogaweekend i Stockholm. Och vi tänkte att du och Molly skulle följa med. Det blir jättehärligt.«
Emelie svalde en suck så att den inte hördes i telefonen.
»Det låter trevligt, när är det?«
»Om två veckor, fredag till söndag. Yogastudion ligger på Södermalm nånstans, där bor ju Molly, det vet du väl?«
»Absolut, jag var över hos henne på middag för några månader sen.«
»Ja, och du har ju prövat ashtanga, eller hur?«
»Det var tre år sen, men visst. Jag tränar mest thaiboxning. Yogar Molly?«
»Faktiskt, men hon håller på med kundalini, hon är jätteduktig, tränar tre gånger i veckan och går en instruktörskurs, men hon kan tänka sig att köra med oss även om det blir ashtanga. Och gud vad kul att du vill följa med! Då kan vi verkligen gå in i lektionerna, det är fem timmar per dag. Jag tror det blir mäktigt. Bara vara ett med energierna.«
Emelie tänkte på senast hon varit och tränat. Det var mer än två veckor sedan nu, men då hade hon gått en ordentlig sparringrond.
»Jag ska titta i kalendern, mamma. Jag tror att det kommer att bli tajt, men jag ska verkligen försöka.«
Hon tog av sig skorna i hallen, men lät bli att tända.
Hon stod så i några minuter och försökte att tänka på ingenting.
Hennes lägenhet var välplanerad, ett litet kök, ett vardagsrum där hon också hade ett klaffbord som kunde rymma åtta personer när det var utfällt, och en sovalkov. Eftersom hon lagt alla sina och även en stor del av mammas och pappas besparingar på det här boendet, hade det inte funnits mycket över till inredning. Fast lägenheten hade varit renoverad och fixad när hon köpte den. Golven utgjordes av vitsåpade furutiljor. Väggarna var också vita, Stockholmsvita, förutom i den lilla halldelen där det satt en blommig tapet. Gardinerna, som hennes mamma varit uppe och hjälpt henne att fålla, var vita de med och hängde ända ner till golvet. På det stora hela såg lägenheten fortfarande mycket ut som den gjort i annonsen när hon köpte den.
Ovanför soffan hade hon satt upp två kohuvuden som var gjorda av gamla plastdunkar, korkar och lock. De kom från Afrika och var tillverkade av återvunna plastgrejer, åtminstone sa de så i butiken Afroart där hon köpt dem. Mattan hade hon fått av mamma och pappa. Den bestod av olika rektangulära färgytor. I den ärvda soffan låg två håriga kuddar av alpacka. Hon hade hittat dem på Marché aux Puces i Clignancourt när hon bodde i Paris efter gymnasiet. De var hennes enda fysiska minne från det året, men i huvudet hade hon desto fler bilder.
Hon försökte hålla det städat och fräscht här, trots att hon ju nästan aldrig var hemma. Jossan sa att hon hade en grym städhjälp, så de senaste månaderna hade faktiskt Emelie också prövat. Det kändes konstigt att ha en främmande människa hemma hos sig varannan vecka, men alla andra på byrån hade det mycket oftare än så. Folk som tvättade och strök deras kläder, lagade deras mat, lekte med deras barn – det verkade kanske lyxigt, men i själva verket handlade det bara om att frigöra mer debiterbar tid. Emelie ville inte låta som sin mamma, men hon kunde ändå undra ibland: skulle människor inte ha någon närkontakt med sina hem längre? Och vad var tanken med att folk inte längre tog hand om sin egen smuts, sin egen mat, sina egna ungar?
Hon ställde mobiltelefonens alarm och slog av ljudet på den.
Hon lade sig raklång på sängen utan att ta av sig kläderna. En och en halv timmes sömn borde räcka. Sedan fick hon köra på kaffe och energidrycker resten av dagen. Då kunde hon försöka ringa till Teddy igen.
Tankarna snurrade. Bilder från natten. Kroppen. Ansiktet.
Det ringde på dörren.
Kanske hade hon slumrat till ändå.
Rullgardinen var neddragen.
Hon orkade inte öppna. Ville bara vara ifred.
Det ringde på dörren igen.
Hon masade sig upp.
En tilltagande huvudvärk bankade sakta i skallen.
Vem ringde på hennes dörr mitt på dagen?
*