Först svarade hon inte när han ringde och nu öppnade hon inte sin dörr. Teddy var nittio procent säker på att hon var hemma. Han hade åkt till hennes adress efter att ha försökt ringa till hennes telefon igen utan att få svar. Sedan hade han ringt till advokatbyrån. Receptionisten hade gett honom beskedet att Emelie hade åkt hem.

Han undrade om hon blivit sjuk, eller om hon bara fortfarande var sur på honom.

Teddy för sin del visste inte vad han kände. Å ena sidan borde hon be om ursäkt. Å andra sidan hade det gått nästan ett dygn sedan de rykt ihop. Det var som att han redan hade fått distans till det hela, det kändes inte så viktigt längre.

Dessutom hade han ingen annanstans att ta vägen. Han behövde Emelie.

Bilen, som nu stod felparkerad nere på gatan, hade han tagit i Skarpnäck. En Ford Escort som måste ha minst femton år på nacken, från tiden innan tändningslåsen hade elektroniska spärrsystem.

Samtidigt som han hade micklat med bildörrens lås hade han hållit ögonen på Cassandra som han beordrat att sätta sig på marken nedanför honom. Han hade haft tur som hittade den här bilen, han kunde hantera Fordar av den här modellen med förbundna ögon.

Väl inne hade han slitit bort panelen, ryckt ut tändningslåset och kört in skruvmejseln – som han tagit med sig från Lazar Guldman – och startat bilen på mindre än en minut.

De hade kört upp på motorvägen. Cassandra hade suttit i passagerarsätet, hon sa ingenting. Ansiktet var blankt, som om det här var vilken liten utflykt som helst.

Han lät henne vara, det var förståeligt om hon behövde smälta det som hänt.

Det behövde han själv göra i alla fall.

»Vill du inte prata med mig? Vill du inte prata om hur vi ska göra nu?« sa han när de körde över Skanstullsbron.

Cassandra svarade inte.

»Oroa dig inte.«

Hon stirrade bara rakt framför sig.

»Ingen kan skada dig nu, jag lovar.«

Hon vände sig mot honom. Hennes ögon var mörka.

»Mistah …«

Teddy tittade på vägen igen. De körde förbi Åhléns på Ringvägen.

»Jujumannen.«

»Vad?«

»Juju-mannen«, sa hon igen.

»Vem är det?«

Hon svarade inte.

Teddy försökte förstå vad hon menade, men hon vägrade säga något mer.

När Emelie till slut öppnade dörren på glänt såg han direkt att något hade hänt. Hon var vit i ansiktet. Skuggorna under ögonen berodde inte bara på ljuset som strömmade in från farstun, de såg ut som om de funnits där redan innan.

Han slogs av hur attraktivt sättet hon rörde sig på var. Hur hon strök håret bakom örat genom att använda lång- och ringfingret. Hur hon bytte vikt från fot till fot så att det såg ut som om hon vaggade sig själv till en inre rytm.

»Vad gör du här?«

»Får jag komma in?«

»Jag försökte sova. Och vem är det?«

»Släpp in mig så berättar jag.«

Hon öppnade dörren och tände lampan.

Den här hallen var raka motsatsen till Lazar Guldmans äckliga kvart. Vita rena väggar och ett antal par skor, pumps och stövlar uppställda i en perfekt rad på hallmattan. På klädhängaren hängde några kappor och jackor i färgkoordinerad ordning.

Han föste Cassandra framför sig och de satte sig i köket. Där stod ett runt vitt bord med Myranstolar. Det var lika städat här som hemma hos Linda, men allt kändes ännu mer fixat, som om varenda möbel var uttänkt för att passa med de andra möblerna, färgen på väggar och golv och lägenhetens allmänna vibb.

Teddy orkade inte beröra deras bråk. I stället berättade han kort om kvällen, natten och morgonen. Emelie visste redan om att man fått fram dna på dricksglaset från Ian och att det matchade dna på whiskyflaskan, det hade Jan berättat. Men hon visste inte att Teddy hade åkt och pratat med honom i vip-rummet eller vad han då hade sagt. Teddy förklarade också om chattarna han fått fram som visade att någon betalat Cassandra för information om Philip.

Sedan nämnde han kort att han hämtat flickan på ett ställe utanför stan.

»Vart ska hon ta vägen nu då?« frågade Emelie.

»Jag har ingen aning. Men hon vet ju nåt viktigt.«

Det var fortfarande som om Emelie nästan inte lyssnade. Hon hade heller inte nämnt att de struntat i att kommunicera med varandra på närmare ett dygn. Hon vilade huvudet i sina händer, med armbågarna mot bordet. Ögonen till hälften stängda.

»Hur mår du egentligen?«

Hon lyfte upp huvudet.

»Jag hittade en död kvinna i natt.«

Teddy visste inte vad han skulle säga. Han frågade bara: »Vem?«

»Anina Hanna Björklund hette hon, och hon har också med Philip att göra.«

Emelie berättade kort vad Anina berättat och hur hon senare hade hittat henne. Sedan blev hon tyst.

Teddy förstod varför hon såg så färdig ut.

Han reste sig och gick fram till henne, hukade sig tills han hade huvudet i höjd med hennes. Sedan böjde han sig fram och omfamnade henne, så försiktigt han kunde.

Cassandra satt stilla.

Emelie ryggade inte tillbaka. Bara grät i hans famn.

En stund senare satte sig Teddy på en stol igen.

»Philip kommer snart att ringa sin bankman. Magnus vill att du eller jag sitter med och coachar Patric Öhrn under samtalet«, sa Emelie.

»Jag kan åka till banken, men kan du vara här med Cassandra då? Låt henne inte gå härifrån.«

Emelie gick bort till vattenkokaren och slog på den. Teddy hörde vattnet börja bubbla.

»Det är knäppt. Det här är inget fängelse, om hon vill gå får hon gå.«

Cassandras ansikte var fortfarande uttryckslöst. Hon såg trött ut, men satt med rak rygg på Myranstolen.

Teddy frågade om Emelie hade en dator hemma.

»Kan du ta fram en bild på Philip och en bild på två andra personer«, bad han när hon ställde sin dator på köksbordet.

»Varför två andra personer?«

»Det blir en form av vittneskonfrontation, jag vill inte att hon bara ska svara ja eller nej, jag vill kunna kontrollera hennes svar.«

Emelie fingrade på musplattan. Efter en stund dök foton på Philip och på två okända män på skärmen.

Teddy vände sig mot Cassandra. »Känner du igen nån på de här tre bilderna?«

»Släpper du mig då?«

»Vart tar du vägen då?«

»Jag vet inte.«

»Okej«, sa han. »Vi skjutsar dig.«

Han sköt datorn närmare henne.

Philip log på bilden. Han såg så oskyldig ut.

»Jag känner igen honom.«

Hon pekade på Philip. »Det var honom de frågade om.«

»Vilka var ’de’?«

Teddy studerade Cassandras uppdragna axlar, hennes koncentrerade ögon. Det var inte särskilt konstigt att hon var spänd, givet situationen hon befann sig i. Men det fanns något mer där.

»Är du rädd?«

»Ja, mistah. Mycket rädd.«

Emelie böjde sig fram. »Vill du ha en kopp te?«

Hon fyllde en tesil och lade ner i en kopp. Sedan hällde hon på det rykande vattnet och ställde koppen framför flickan.

Teddy sa: »Cassandra, jag vet inte vem jujumannen är som du pratar om, men jag kan lova dig att jag ska göra mitt yttersta för att inget ont ska hända dig. Säg mig bara om du vet vilka det var som kontaktade dig om Philip.«

Cassandra betraktade honom, och för första gången tyckte han att det verkade som om hon verkligen såg honom.

»Jag vet inte vem personen på chatten var. Jag inte sköter den. Men jag fick pengar av en man en gång.«

»Och vem var det?«

»Jag vet inte.«

»Och kvinnan som frågade dig om Philip ute på gatan, vem var det?«

»Det var …« Hon såg ut att tveka en kort sekund, sedan sa hon: »Hans syster.«

»Hur vet du det?«

»Det såg jag. Och hon sa det.«

När Teddy väntade på taxin ute på gatan plockade han upp ett cigarettpaket som han köpt på vägen hit. Forden fick stå där den stod, men han gjorde en anteckning i huvudet om att ringa ägaren senare.

Han var på väg till Patric Öhrn för att finnas där om Philip skulle ringa.

Emelie var kvar hemma med Cassandra.

Det var första gången på åtta år som han rökte. Senast hade han suttit i en stuga och tittat på film. Tjugo minuter senare hade han legat på mage med handklovar kring händerna och insett att han antagligen skulle tillbringa åtta till tolv år bakom galler.

Caroline Schale. Anina Björklund.

Cassandra.

En märklig triangel. Men en given mittpunkt.

*

Nikola visste inte vad saken gällde. Bara att Yusuf messat honom och Chamon och bett dem komma ner till Steakhouse Bar.

För Nikola var det här morgon. De hade gått ner till O’Learys i går kväll och tagit några öl efter att de träffat den där skumma advokatbruden som ställde massa frågor. Han undrade verkligen hur Teddy var indragen i det här. Han borde fråga om Yusuf visste.

Nu tog de bilen ner.

Stämningen var bra. De spexade, skämtade.

»Har du hört den här då?« frågade Chamon. »Det var en kurd som var på zoo och tittade på gorillorna. Då började en gorilla vifta att kurden skulle komma närmare. Kurden tittade sig omkring för att kolla om det var honom som apan menade. Till slut gick han fram till buren. Då viskade gorillan: ’Bror, hur kom du ut härifrån?’«

Nikola garvade. Sedan skrynklade han näsan. »Fan, vad det stinker här.«

Chamon flinade. »Alltså jag hade värsta brakaren på gång men jag shawshankade den. Trodde inte du skulle märka nåt.«

De parkerade bilen rakt framför restaurangen. Ingen egentlig p-plats där, men p-lisorna i Södertälje brukade vara försiktiga. En lapp på fel killes bil och det kunde sluta trist.

Yusuf bad dem lägga telefonerna i en låda vid ingången när de klev in.

Han ledde dem längre in i lokalen.

Vid ett av borden satt Isak ensam. Han åt en stek – till frukost. En riktig man.

Varken han eller Yusuf sa någonting.

Isak bara skar sin mat noggrant.

Nikola tänkte på Teddy igen, undrade vad han sysslade med egentligen.

Yusuf glodde på dem.

Till slut tittade Isak upp.

»Har ni hört vad som hände i natt?«

Chamon skakade på huvudet.

»Sätt dig ner, Chamon.«

Chamon drog ut en stol och satte sig.

»Du har inte rökt eller så, väl?«

»Nej, nej, det är ju morgon.«

»Okej, jag kommer berätta nåt jävligt jobbigt.«

»Vadå?«

»Nån har dödat Anina.«

Isak blinkade inte.

Chamon såg oförstående ut.

»Nån gick hem till henne i natt, kort efter att hon varit här, och släckte henne.«

»La, la. La afham!« Chamon skrek.

»Jag är ledsen.« Isak försökte trösta på syrianska. Han lade handen på Chamons hand. Yusuf kom fram och kramade om Chamon.

Chamon stönade, grät. Han vevade med armarna, spottade omkring sig. Han slängde sig på golvet. Dunkade huvudet i bordet.

Det gick inte att få honom lugn. Till och med Isak försökte hålla i honom.

Till slut bara böjde han sig fram och lade sig på golvet och grät. Snyftade.

»Har det med den där juristtjejen att göra? Var det hon?«

Isak böjde sig ner på golvet. Lyfte upp Chamon på stolen igen.

»Nej, det var det inte. Men det var hon som ringde polisen. Nån annan.«

»Var det den där andre, Nikolas morbror?«

»Björne? Det tror jag inte. Han gör inte så.«

Chamon ställde frågor på syrianska.

Isak svarade så gott han kunde.

»Vi måste få reda på vem det är som gjort det.«

Isak kramade honom igen. »La taqlaq. Jag kommer ordna det.«

Yusuf ledde ut Chamon.

Han skulle köra honom hem till hans släktingar.

Isak vände sig mot Nikola.

Han hade aldrig varit ensam med Isak förut. Han visste inte om han skulle stå upp eller sätta sig ner, om han skulle möta Isaks blick eller slå ner ögonen. Han visste inte om han borde vara förbannad eller gråta.

»Vi vet kanske vem som gjorde det. Det är inte han som ni tog ut på isen nere på Stureplan«, sa Isak.

»Vem är det då?«

»Jag ska berätta det för dig. Men först vill jag veta om du är med honom.«

»Med?«

»Är du med Chamon? Han kommer få ta hand om det själv. Så är det i Sverige nu för tiden.«

»Du har rätt.«

»Så är du med?«

Han ville fråga om Teddy, men visste inte hur han skulle formulera sig.

Isaks stubb var så tät att den såg ut som en svart skugga, inte som skägg.

»Förlåt, men är min morbror inblandad på nåt sätt?« sa Nikola efter att han insett att det inte fanns något försiktigt sätt att fråga på.

Isak klappade honom på axeln. »Han har inte gjort det här mot Anina, det är jag säker på. Oroa dig inte för honom. Svara bara på om du är med.«

»Ja.«

»Chamon kommer vara evigt tacksam. Så fort vi får reda på var den där kahben finns, så får du ett mess från Yusuf med en plats.«

»Okej.«

»Lämna din mobiltelefon där du är och gå till platsen. Ta med handskar, balaklava och kläder som du kan bränna efteråt.«

»Okej. Ska jag göra nåt nu?«

»Yes, gå till Gabbes och hämta ut en Glock 17 eller en Makarov, ta samma vapen som Yusuf använde när ni tog ut det där svinet på isen. Gabbe vet vilket det var. Och han vet att du kommer.«

»Hur kan han veta?«

»Nikola, chabibi, jag har alltid litat på dig. Du är en av oss.«

*

Han kände lukten av tobak på sina fingrar när han sträckte fram handen för att hälsa på Patric Öhrn.

Det hade tydligen gått cirka två timmar sedan Philip ringt och Öhrn hade bett honom att ringa tillbaka ungefär nu.

Mitt emot honom, på andra sidan ekbordet, satt Jan. Han såg också trött ut. Teddy blinkade åt honom, han var tacksam att Janne ringt honom i natt.

En mobiltelefon låg mitt emellan dem, och den var kopplad till något slags dosa i vilken det satt två sladdar till varsitt par hörlurar.

De hade utsikt över Sveavägens kraftiga trafik, mestadels taxibilar. Det här var City, hjärtat av Stockholm.

Teddy tänkte på vad Cassandra sagt om Philips syster. De hade bestämt att Emelie skulle försöka prata med Caroline Schale.

Patric Öhrn var uppenbart hypernervös. Hans handsvett nästan droppade från händerna och ringarna under hans skjortärmar var mörka. Han stammade när han försökte förklara innehållet i samtalet som han fått tidigare på morgonen.

De satte sig ner och väntade.

Jan jobbade frenetiskt på sin medhavda dator, tanken var att han skulle försöka spåra telefonsamtalet.

Patric Öhrn satt också med en dator framför sig som han knappade på.

Teddy lutade sig bakåt. Han borde tänka på uppdraget, fundera på hur allt hängde ihop. Den mördade flickan, Cassandra, syrianerna.

Patric knackade honom på axeln.

»Nu är det antagligen han som ringer.«

Teddy sträckte sig efter hörlurarna. »Spelar ni in då?«

Patric nickade, och svarade sedan på det inkommande samtalet.

»Tjena, Patric, det är Philip här igen. Du sa att jag skulle ringa ungefär nu.«

Teddy kände direkt igen rösten.

Patric Öhrn försökte låta avslappnad. »Absolut, jag satt i kundmöte förut. Vad bra att du kunde återkomma.«

»Det gäller den här överföringen som vi pratade om häromdagen. Har du fått kopian på köpekontraktet från mig?«

»Ja, den kom. Och hur mycket rörde det sig om nu igen?«

Patric hade fått instruktioner av både Teddy och Jan att försöka dra ut på samtalet så mycket som möjligt. Han hade ett manus framför sig med frågor.

Teddy blundade och fokuserade på Philips röst.

»Sexton miljoner kronor var det.« En suck.

»Just det, och pengarna skulle till en thailändsk bank, eller hur?«

»Allt står i kontraktet. Har pengarna förts över?«

»Vänta lite så ska jag titta här.«

Patric prasslade med några papper. Teddy visste att kontraktet redan låg framför honom. Jan knappade på sin dator.

I tystnaden som uppstod i telefonen hörde Teddy fågelkvitter. Inga bilar, bussar eller stadsbuller. Bara kvitter. Platsen de hade flyttat honom till måste ligga utanför stan eller vid någon park.

»Ja, här ser jag det.«

»Och?«

»Pengarna har tyvärr inte skickats än. Du vet klockan tio varje dag är vår stopptid. Eftersom jag fick kontraktet i går så borde det ha gått i dag, men det måste ha blivit nåt fel. Jag är ledsen.«

»Patric, det är ohållbart. Varför gick inte pengarna i dag?«

Teddy tyckte sig kunna höra stegringen i Philips röst, paniken som antagligen kom över honom.

»Jag är hemskt ledsen. Vi måste ha missat det. Men jag ska se om det går att göra nåt. Häng kvar en stund.«

Patric tryckte ner muteknappen på telefonen. Han vände sig till Jan.

»Hur går det?«

Jan tittade inte ens upp från sin dator. »Kanske, kanske«, sa han. »Håll bara kvar honom i samtalet några minuter till.«

Patric reste på sig och gick ett varv runt bordet. Svetten glänste på hans överläpp.

Efter två minuter sa Teddy till honom att plocka upp samtalet igen. »Säg att det kanske går, men att du behöver kolla med en person till. Hur mycket mer behöver du, Janne?«

»Två minuter max, jag är nära nu.«

Patric klickade upp samtalet. »Hallå, jag pratade just med den som kan det här och det kanske kan gå att få iväg pengarna i dag trots allt, men då måste du stå för både överföringskostnaden och mottagarkontots kostnader. Hon skulle bara dubbelkolla vilket belopp det rör sig om, hon återkommer om nån minut.«

»Okej.«

»Annars då, när har du tillträde till nya våningen?«

»Ehh … jo … så fort jag har betalat.«

»Trevligt. Ska du renovera den eller är det bara att flytta in?«

»Den är bra som den är. Har hon fått nåt svar än?«

»Hon återkommer snart.«

Patrick sneglade på Jan.

Ljudet av fågelkvitter tystnade. Antingen höll de för luren eller så tryckte de på muteknappen, precis som Patric nyss gjort.

Philips röst hördes igen. »Du, jag kan inte vänta mer på det här. Kan du skicka över pengarna till ett europeiskt konto i stället?«

Teddy såg hur Patric spärrade upp ögonen.

»Men Philip, det är inga problem. Vi skickar det till Thailand så fort vi kan, i morgon efter klockan tio.«

»Nej, jag har ändrat mig … jag vill att du för över pengarna till det här kontonumret. 45433455-4. Det är i Citibank, i England. IBAN är 43434. Då bör de finnas hos mottagaren inom några timmar väl?«

»Philip, vänta här nu …«

Teddy försökte gestikulera med händerna att han skulle lugna ner sig.

Jan skakade på huvudet, han behövde mer tid.

»Vi fixar Thailand, absolut …«

Philip lät som om han skulle börja gråta, rösten nästan stockade sig. »Nej, Patric, för över pengarna till det engelska kontot. Nu.«

Kort paus.

Jan gestikulerade, höll upp ett finger: håll honom kvar en minut.

Patric sa: »Det kanske finns nåt annat konto jag kan skicka pengarna till?«

»Snälla Patric, jag ber dig. Skicka bara pengarna nu.«

»Okej, då ordnar jag det. Men jag måste fråga dig en sak…«

De hörde ett klick.

Sedan blev det tyst.

*

Den här gången visste hon mer om tekniken hon behövde för att placera sig i den svårsuttna soffan. Ändå var det en balansakt.

Emelie var hemma hos familjen Schale, i biblioteket. De uppstoppade djuren på väggarna såg obehagliga ut, tyckte hon nu.

Mitt emot henne satt Caroline Schale.

Carl-Johan hade precis lämnat rummet med en djup rynka mellan ögonbrynen.

»Vill du träffa Caroline i enrum, varför då?« hade han frågat när han öppnade för Emilie.

»Det bara är så«, svarade hon. Hon orkade inte komma på något svepskäl.

Precis innan hon åkte hit hade hon lämnat av Cassandra inne på Vasastans närpolisstation. Emelie visste inte vad som var rätt och fel här. Cassandra hade protesterat, men inte högljutt. Bara med en klagande röst bett om att bli släppt på gatan i stället. Emelie hade vägrat.

Caroline hade mörkblont hår som nådde ner till öronen. Det låg i sidbena och hon verkade inte ha tvättat det på länge, Emelie kunde se hur det glänste. Hon hade på sig en stickad tröja som såg sladdrig ut.

Emelie visste inte hur hon skulle börja.

»Du känner till det som har hänt Philip, antar jag.«

»Ja, tyvärr.«

»Hur länge har du varit hemma i Sverige?«

»Ett tag.«

»Men du har inte bott här i våningen så länge?«

»Nej, jag kom i går.«

»Var bodde du innan då?«

»Hos en kamrat, på Artillerigatan.«

»Har du träffat Philip på sistone?«

»Nej, faktiskt inte.«

»Men ni är i ungefär samma ålder, umgås ni inte?«

Carolines ögon var gröna, inte blå som Philips. De såg röda och fuktiga ut, nästan som om hon nyss hade gråtit. Det var kanske inte konstigt.

»Så vad är det du vill egentligen?« frågade hon tvärt.

Emelie granskade henne igen. Hon var antagligen i hennes egen ålder. Av klädstilen att döma var Caroline varken lika konservativ eller flott som sin bror. Jeansen hon bar var stora och fransiga längst ner och den stickade tröjan såg sliten ut vid armbågarna.

Det enda hon egentligen visste om Caroline Schale var att hon i normala fall bodde i England. I ett annat land än sin bror.

»Jag undrar om du har haft nåt särskilt intresse av att veta saker om Philip?«

Caroline drog ett djupt andetag.

»Nej, varför skulle jag ha haft det?«

»Har du frågat andra människor om honom?«

»Inga andra än mamma och pappa kanske, varför undrar du?«

»Jag har fått information om att du skulle ha kontaktat en ung kvinna, hon kommer från Nigeria, för att förhöra dig om din brors leverne.«

Det såg ut som om Caroline kippade efter andan.

Sedan sa hon, »Jag vet inte vad du pratar om.«

Emelie stannade upp. Caroline ljög. Men hon visste inte hur hon skulle göra för att få henne att berätta sanningen. Det här var hennes klients dotter. Hon funderade på att lägga fram alla kort och berätta om vad Cassandra hade sagt. Men hon måste rådfråga Magnus först.

Hon diskuterade några andra mer väntade saker, om Caroline hade någon aning om vad som kunde ha hänt Philip, och så vidare. Sedan tackade hon för att hon fått komma förbi med så kort varsel.

Caroline ställde sig upp. »Får jag fråga en annan sak?«

»Javisst.«

»Var det du som hittade den där döda kvinnan i natt?«

»Ja.«

»Vad hade hänt egentligen, såg du det?«

»Det får du fråga polisen om.«

Emelie reste också på sig. Caroline gick bakom henne ut mot hallen.

Carl-Johan mötte dem vid ytterdörren. »Är ni redan klara?«

»Jag tror det. Och Teddy är på banken nu, han återrapporterar nog när som helst.«

Caroline log ett ansträngt leende. »Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa till mer.«

Carl-Johan skakade Emelies hand.

Caroline sträckte fram sin hand för att göra detsamma.

Hennes tröjärm gled upp över handleden.

Då såg Emelie den.

En tatuering, några centimeter stor.

Den föreställde en vit kanin med röda ögon.

*

Teddy stod utanför porten på Fatbursgatan. Det var eftermiddag nu och han hade åkt hit direkt efter banken. Han behövde samla sig.

Han hade tänkt på tumultet i lägenheten med Lazar Guldman i natt och flykten från radhuset i Skarpnäck nu på morgonen.

Det var så han fått den här idén. Han oroade sig för om grannarna skulle ha hört hur han attackerade Guldman. Men varken han, Emelie eller Jan hade kollat med några grannar på Fatbursgatan.

Det var därför han stod här nu.

Han hade låtit tankarna löpa fritt i taxin.

Sara och han medan hon fortfarande arbetade som plit, på rastgården en vårdag. Teddy skämtade om att de intagna gärna ville ha en kurs i bergsklättring, med rep, karbinhakar och kilar. »Och ni vill öva på murarna, antar jag?« sa Sara och skrattade sitt typiska kluckande skratt som lät som om hon fått hicka.

Linda, Darko och han tillsammans med pappa på Serbiska föreningens julfest. Pappas konstanta leende när han gick omkring med en cigarett i munnen och spanade in maten. Det var en högtidsstund för pappa på mer än ett sätt.

Sedan kom andra minnen.

Pappa som försökte i simhallen. »Jag bär dig.« »Jag tar emot dig när du hoppar från kanten.« »Titta på hur Darko gör, han tycker det är kul.«

Det fungerade inte. Teddy ville inte få vatten i ansiktet, än mindre över huvudet. Det var kallt i simhallen.

»Kom upp här så ska jag visa dig nåt«, sa pappa.

Teddy klättrade upp på kanten, pappa tog tag om hans händer och drog honom den sista metern. Darko låg där nere och skrek. »Hoppa, hoppa.«

Pappas simbyxor var små och tajta. Han hade varit smal då, men Teddy kom ihåg hur han alltid imponerats av hans håriga rygg. En riktig pappa kunde inte vara kal.

Sedan tog pappa tag i honom och slängde honom långt ut i bassängen.

Minnena hade avbrutits av att det ringde i hans telefon, och han hade känt igen Nikolas nummer.

Han hade kollat framåt, taxichauffören var inbegripen i något eget telefonsamtal.

»Tjena, Teddy, det är jag.«

»Niko, hur mår du? Har du pratat med Linda?«

»Det är lugnt. Hon bara överdriver. Men jag måste prata med dig om nåt viktigt.«

Teddy tittade ut och såg gatuskylten för Fatbursgatan.

»Yusuf säger att du gett mina polare stryk i förrgår natt.«

Teddy kände hur hans mage blev kall.

»Var det dina kompisar? På Fatbursgatan?«

»Ja, och vi träffade den där advokattjejen i går också. Lyssna, Teddy, jag vill säga en sak. All respekt åt dig, men snälla, sluta rota i det där. Jag vet inte vad du vet och vad du inte vet, men vi måste göra det vi gör.«

»Och vad är det?«

»Det kan jag inte snacka om, jag ber dig att inte fråga mer. Du vet vilka regler som gäller.«

Teddy kände det som att han tappat talförmågan.

»Nikola, jag älskar dig«, fick han fram efter några sekunder. »Men jag måste också göra det jag gör.«

»Snälla.«

»Nej. Det finns inget snälla här. Lova mig bara en sak.«

»Vad?«

»Gör inget dumt, var inte lika idiotisk som jag var.«

Det fanns fyra dörrar på våningsplanet och en av dem ledde till Philips lägenhet.

Han ringde på dörren bredvid.

Ingen öppnade.

Han ringde på nästa dörr. Namnet på brevinkastet var Persson.

En kvinna med rufsigt hår som bar på en baby öppnade. Teddy kunde inte låta bli att tänka på Sara igen. Hon var klädd i mjukiskläder och tittade på honom med ett sådant ogillande uttryck i ansiktet att han först trodde att hon skulle smälla igen dörren direkt.

»Hej, Teddy heter jag. Ursäkta att jag ringer på så här, men jag skulle behöva ställa lite frågor till dig.«

»Ehh … vad gäller saken?«

Ett barn, kanske tre år gammalt, sprang in i hallen och slingrade sig runt kvinnans ben. »Mamma, mamma, kom.«

»Jag kommer från förvaltaren och jag undrar om du under tiden mellan den 11 februari och i dag har hört några märkliga ljud från den där lägenheten? Vi har fått lite såna rapporter.«

Han pekade på Philips dörr.

Barnet drog i kvinnans ben igen. Babyn på armen började pipa.

»Nej, det kan jag inte säga, jag tror inte det bor nån där. Jag ser aldrig nån i alla fall.«

Hon började skjuta igen dörren. Signalen var tydlig: jag har inte tid med dina frågor.

Teddy tackade.

Han ringde på den sista dörren. Det stod Pascal på brevinkastet.

En medelålders kvinna öppnade, hon var klädd i morgonrock.

Det var betydligt lugnare stämning här, men också hon såg förvånad ut att se Teddy.

Teddy ställde sin fråga.

Kvinnan såg ut att tänka efter.

»Det är oftast väldigt tyst här, ska du veta. Tystnaden finns överallt. Det enda som hörs brukar vara ljudet av bussarna som stannar och startar nere på Swedenborgsgatan.«

»Hör du inte Perssons barn då?«

»Nej, vi bor inte vägg i vägg. Och det är inte särskilt lyhört här, som tur är.«

»Och där då? Poljonen?«

»Jo, jag har varit sjukskriven några dagar, influensa du vet. Så jag ligger mest här hemma och dricker te och tycker synd om mig själv. Jag är nyskild, förstår du.«

»Jaha.«

»Ja, så tystnaden blir extra tydlig för mig.«

»Har du hört nåt då?«

»Faktiskt så har jag det.«

»Berätta.«

»Två gånger. En gång på dagen och en gång på natten.«

Teddy tänkte att de nattliga ljuden kanske var när han och Emelie blev överfallna där.

»Berätta om dagen«, sa han.

»Jo, för två dagar sen var det nåt, det kommer jag ihåg. Det var nån som höll på och förde oväsen i lägenheten här mitt emot, men som sagt, det är rätt tjocka väggar här så jag brydde mig inte. Men sen hörde jag en duns kring lunch. Det lät som om ytterdörren skallrade till. Så jag tänkte: vad är det för spring i trappen? Jag mådde fortfarande kymigt, men hade precis börjat ta penicillinet så lite bättre var det. Till slut gick jag ut i hallen för att titta efter. Då kom ytterligare en duns, ungefär som om nån slog mot min dörr. Jag undrade om det var nån som försökte komma in. Varför de inte använde dörrklockan. Jag kommer ihåg att jag ställde ifrån mig tekoppen på hallbyrån och den skallrade. Det dundrade i hela hallen, och det skreks där ute. Jag tittade genom titthålet, det var ganska mörkt ute i farstun, men jag kunde se tre personer. Det såg ut som om de brottades, två av dem låg ner på golvet och kastade sig hit och dit.«

»Hur såg de ut?«

»Det såg jag faktiskt inte, och efter en stund försvann de in i lägenheten igen. Men ett par minuter senare tror jag att de gick, för jag hörde dörren slå igen. Jag funderade på att ringa till ordföranden i föreningen och klaga. Fast sen tänkte jag, varför ska jag lägga mig i?«

»Så du såg inget mer?«

»Kommer du från förvaltaren, sa du?«

»Ja, vi har fått klagomål.«

»Jaha. Kunde du inte bara ha ringt då?«

»Jo, men vi vill gärna vara på plats. Såg du nåt mer?«

»Jo, det gjorde jag ju. Ljud från gatan. Så jag gick fram till fönstret och tittade ner på trottoaren. Det verkade vara städdag på gatan för den var relativt tom på bilar. Sen kom det ljud igen. Jag lutade mig fram och tittade ner. Det var en svart bil som rivstartade och körde iväg längs gatan.«

»En svart bil?«

»Ja, en Volvo, om jag inte minns fel.«

»Tittade du närmare på den?«

»Jag tog registreringsnumret. Vill du ha det?«

*

»Du får aldrig anmäla en klient, det vet du.«

De satt inne på Magnus kontor. Så fort Emelie sagt hej då till Caroline, efter att ha sett hennes tatuering, hade hon åkt till byrån.

Hon sprang genom receptionen och upp till Magnus rum.

Han satt i telefon med Carl-Johan när Emelie stormade in.

Lägg på, skrev hon på en papperslapp och höll upp den framför Magnus.

Hon förklarade direkt vad saken gällde.

»Caroline Schale är inblandad på nåt sätt.«

»Vad pratar du om?«

Emelie förklarade. Tatueringen med en albinokanin. Sannolikheten att det bara var en slump var väldigt liten.

Magnus sa inget. I vanliga fall skulle han ha vippat på en penna eller trummat med sina fingrar på bordsskivan. Men nu satt han helt stilla.

»Jag tar det med Carl-Johan«, sa han.

»Vad ska du säga?«

»Att Caroline måste gå till polisen och berätta om hon har med det här att göra.«

»Och om hon vägrar?«

»Då får vi avsäga oss det här uppdraget. Hon måste till polisen.«

»Och om hon går till polisen, kommer inte Philipärendet att blandas in då?«

»Jag vet, jag vet. Men vad ska vi göra då?« suckade Magnus.

»Det finns andra saker som gör henne misstänkt också.«

»Vad?«

Emelie förklarade kort att Teddy pratat med en flicka som blivit kontaktad av Caroline. Av någon anledning gick hon inte in på detaljer, hon kunde inte förklara det själv, men hon kände sig obekväm med att säga allt detta till Magnus.

»Jag förstår«, avbröt han henne nästan. »Vi tar en sak i sänder. Jag ringer Carl-Johan nu och pratar med honom.«

»Ska jag vara med?«

»Vad tycker du själv?«

»Kanske. Jag såg ju vad jag såg.«

»Men jag tror att det är bättre om jag tar det utan dig. Han kan känna sig pressad om vi är flera. Och för att vara rak med dig, Emelie, så måste jag nog linda in det på ett sätt så att det fungerar att berätta och då bör du inte vara med.«

Hon undrade vad han menade.

*

Patric Öhrn hade lovat att skicka över pengarna, den här gången till ett brittiskt konto. Philip kände igen bankens namn. Han hade hört med egna öron i telefonen hur Patric knackade på tangenterna och slog in transaktionen. Sexton miljoner kronor av hans pengar.

De borde vara nöjda. Pengarna skulle inte dröja mer än några timmar nu.

Klockan borde vara någon gång mitt på dagen. Han hade fortfarande feber. Han hade inte återfått känseln i fötterna och inte heller i några av fingrarna.

De hade lämnat honom här på stengolvet, böjd över stolen som en förfrusen hora.

Fnask, slynor … han hade träffat så många. Utomlands var det lättare att få tag på de riktigt unga, så som han ville ha dem. I Sverige fick man vara noggrannare, både rent säkerhetsmässigt och för att de alltid försökte blåsa en. Straffet för att köpa sig en tjej var inhumant högt i det här landet, det var sjukt att det ens var kriminaliserat. Vad var det för jävla feministtrams. Och hallickjävlarna trodde ofta att man var dum i huvudet och inte såg skillnad på fjorton och tjugotvå.

Han tänkte på den där negerhoran han väntat på i lägenheten när de stormat in och tagit honom. Först hade han trott att det var hennes folk som försökte sig på ett rån. Men de som brottade ner honom var inte svarta, och han hade aldrig sett henne komma med någon vit chaufför.

Honey Rose, så kallade hon sig. Det var nog ett påhittat namn, även om de kunde ha vilka fåniga namn som helst där hon kom ifrån. Men hon var i en bra ålder, det var han rätt säker på.

Hon hade varit hos honom vid några tillfällen förut.

Han mindes första gången.

»I like you. You handsome.«

Hon hade väl blivit instruerad att prata så.

Men han orkade inte med låtsasprat. »Shut up«, sa han och satte sig i fåtöljen. Det var viktigt att de inte var alltför högljudda här inne, även om väggarna var tjocka.

»Klä av dig.«

Hon hade inte gjort det här särskilt många gånger förut, det syntes. Tafattheten och osäkerheten var tilltalande.

Hon stod naken framför honom. Brösten var så små att de knappt syntes och på några ställen var revbenen synliga. Flickaktigheten var kvar i kroppen. Precis så som han tyckte om det.

Återigen började hon hålla på. Försökte smeka honom över nacken. »You big boy.«

Han ställde sig upp och knuffade ner henne på sängen.

Hon tittade på honom med stora ögon. »Mistah?«

Han tryckte ner hennes kropp mot madrassen med ena handen och tog fram sin kuk med den andra.

Han tryckte in den i henne bakifrån.

Hon var tyst, bra så.

Han knullade henne hårt.

Han slog henne på rumpan. Hårdare och hårdare. Hennes mörka hud blev lilaaktig.

Han drog ut kuken och körde in den i hennes anal.

Sängen gungade.

Hon försökte säga något, men han hörde inte vad. Han behövde ändå inte hennes fula ljud.

Han tog tag med ena handen runt hennes hals och böjde hennes huvud uppåt.

Han klämde hårdare. Hörde hur hon flämtade. Såg hennes darrande läppar och tårarna i ögonvrån, det tände honom ännu mer.

Han stoppade in sina fingrar i hennes anal bredvid sin kuk.

Fingrade, pressade, grävde.

Han slog henne på ryggen. Över rumpan. Han drog henne i håret.

Han klämde ännu hårdare runt hennes hals.

Han knullade henne som hon förtjänade.

Som de alla förtjänade.

Han tryckte.

Pressade.

Dunkade.

Han hörde henne rossla till. Hon segnade ner på kudden.

Han kom i hennes rumpa.

Efteråt behövde han inte ens ta Zoloft. Han låg bara kvar på sängen i någon timme och slumrade. Hon skulle få komma tillbaka.

Fast lugnet varade inte länge. Så var det jämt.

Nästa dag skulle han må piss.

Han kunde sitt eget mönster vid det här laget.

Ljudet av en dörr som öppnades och stängdes.

Gummisulor som gnisslade mot golvet. Dessutom andra sulor, läder, eller något hårdare. Philip kände igen det ljudet, själv gick han aldrig i gummisulade skor annat än på gymmet.

Den bekanta rösten. Jokeraset.

»Tack, Philip.«

Han såg bara taket genom glipan i ögonbindeln. Men han hade försökt vrida något på huvudet och stolen samtidigt när de varit ute. När Jokerfejset kom närmare såg Philip hans ben. Mörka jeans, blåa Nikeskor.

»Pengarna har kommit nu.«

Philip försökte svara, men det kom bara ett kraxande ljud. Han hade inte fått något att äta eller dricka på hela dagen. Ändå kände han en djup lättnad.

»Men du kan ju inte berätta om det här för nån, eller hur?« sa Jokeransiktet och det lät nästan som om han sluddrade. Philip undrade om han hade druckit.

»Så nu måste vi avsluta det här.«

Han kände någon lyfta på ögonbindeln. Han såg två personers ben.

Sedan böjde sig Jokeransiktet ner. Philip stirrade in i ett par ögon. Han försökte utläsa något, men såg varken vrede eller hat, glädje eller ångest. Bara tomhet.

Jokern höll i en hammare.

Sedan drog de ner ögonbindeln igen.

»Ta den då«, hörde Philip honom säga. Räckte han över hammaren till den andra?

Sedan kände han hur hans axel exploderade.

Det måste ha varit hammaren som träffat honom. Smärtan slog upp som eld i hela överarmen och strålade mot bröstet.

Ett slag träffade igen. Den här gången över ryggen.

Philip vädjade. »Snälla, sluta.«

Han försökte röra på sig, komma undan slagen. Men i stället rasade han ner på stengolvet, stolen fortfarande fasttejpad kring huvudet, som en bisarr hjälm.

Ett slag träffade hans fot. Något gick sönder där nere.

Han kände smuts i sitt blod.

Det blev tyst.

Han hörde gnisslande steg igen. Bort.

Den knarrande isen på Nybroviken. Honey Rose. Ian nere i pisshålet på högstadiet. Mörkret i Carolines ögon.

»Vilken jävla röra. Det är fan inte klokt.«

»Vem slog?« fick Philip fram till sist.

»Skit i det. Men du ska tydligen flyttas till ett annat rum. Och jag är ensam igen. Men det är lugnt. Nu ska jag få betalt.«

*

»Magnus har hjälpt mig i så många affärer att jag inte ens minns alla, han är också god vän privat till Mamma och mig, det vet du ju. Han är med i Nya Sällskapet. Han är Philips gudfar. Han och jag har varit i samma jaktlag i över tjugo år. Vi kan lita på honom, jag lovar.«

Carl-Johan tittade på sin dotter som satt i soffan mitt emot honom. Från väggen blickade de uppstoppade djuren ner på dem.

Hon tittade ner i knäet där hon lagt sina händer, till synes helt avslappnat. Hur nu någon i hans familj kunde vara avslappnad i tider som dessa.

»Du har inte berättat för mig vad Emelie frågade dig om«, sa Carl-Johan.

»Vi kan ta det senare.«

»Nej. Emelie upptäckte den stackars döda flickan i natt, och nu ringde Magnus och berättade för mig att Emelie säger att du kan vara inblandad.«

Han väntade på en reaktion, men Caroline fortsatte att sitta stilla som en staty.

Sedan suckade hon. »Varför?«

»Får jag se på din högra arm?«

Caroline sträckte fram sin arm och drog upp ärmen.

Den lilla vita kaninen satt hopkrupen ungefär en decimeter upp från hennes hand.

»Du vet vad det här handlar om, gör du inte?«

Hon satt tyst.

»Säg nåt då, Caroline. De kommer kanske att ta det här till polisen om vi inte kommer med ett tillfredsställande svar. Förstår du inte det?«

Ingenting.

»Säg att du inte är inblandad i det här, snälla Caroline.«

Hon reste sig långsamt.

»Var är mamma?« frågade hon tyst.

»Mamma sover, hon var mycket trött och uppjagad över det som händer nu. Jag har aldrig sett henne så, håret på ända och allt. Nu har hon tagit en hel del Propavan, så hon lär inte vakna på flera timmar.«

Caroline var längre än han mindes henne. De var faktiskt ungefär lika långa, hon och han. Tänk att hon bott utomlands så länge. Det var säkert fyra år sedan han såg henne senast.

»Caroline, nu får det vara nog med det här tramset. Vad ska jag säga till Magnus, tycker du?«

Hon tog ett steg mot honom.

»Säg vad fan du vill.«

»Vad menar du? Har du med det här att göra eller inte?«

»Det struntar väl du i, pappa? Har du nånsin brytt dig om varför jag gör det jag gör? Har du nånsin tänkt ens en sekund på saker som hänt mig? Du brydde dig knappast när jag fick ligga på sjukhus med dropp efter att du låst in mig på rummet i två dygn. Och har du nånsin frågat mig varför jag flyttade utomlands?«

Carl-Johan ryggade tillbaka. Så här hade han aldrig hört henne prata. »Du var som du var hela tiden«, fortsatte Caroline. »Var det för att jag skulle fostras i traditionen? Eller för att det skulle härda mig och göra mig starkare? Vet du vad, det gjorde mig faktiskt starkare. Till slut. Men vägen dit var inte värd det.«

»Men snälla lilla gumman, lugna ner dig en aning. Jag vet inte vad du pratar om.«

»Du vet. Gör mig åtminstone tjänsten att sluta med dina lögner och självbedrägerier. Det är slut nu. Jag har tagit tag i det själv.«

»Vad menar du nu? Jag ber dig, Caroline, säg att du inte har med det här med Philip att göra.«

Carolines gröna ögon var så fina. Han kom ihåg hur han när hon var liten brukat älska att ta kort på henne i profil, så att hennes fantastiska ögonfransar skulle synas extra bra på bilderna.

»Jag är inblandad, pappa.«

Carl-Johan drog efter andan.

»Men inte som du tror.«

Hans hjärna stod still.

»Men hur?«

Hans dotter vände sig om och gick utan att svara.

Han hörde hur hon smällde igen ytterdörren.

Han tänkte: Du är så fin, min flicka.

Så fin.

*

Teddy hade ringt henne för en stund sedan och rapporterat om Philips samtal med Patric Öhrn.

»Kan du kontrollera om du hittar nånting på Citibank i London. Kontonummer 45433455-4. Philip vill skicka pengarna dit nu, inte till Thailand längre.«

Emelie tänkte att det ringde en klocka.

Citibank.

Hon kunde bara inte komma på vad det var.

Sedan berättade han om grannen han just besökt. Kvinnan som hade sett registreringsskylten på den bil som antagligen flyttat Philip.

»Jag har kollat upp numret och det är en hyrbil som ägs av Avis Sverige AB. Jag har ringt och bilen i fråga hyrs främst ut av Avis Sveavägen. Jag har ringt till det uthyrningskontoret också, och bilen är uthyrd just nu, men förväntas in under dagen. Var är du?«

»Jag är på byrån.«

»Bra, du är närmare än jag. Funkar det för dig att sticka dit omgående?«

Hon såg Avis lilla kontor på långt håll. Röda skyltar i fönstren och röda markiser. Biluthyrning: Avis MiniLease Center.

Hon gick längs Sveavägen. Det var en av Stockholms längsta gator och om man blickade längs den kunde man en klar dag se hela vägen till Norrtull. En artär som pumpade liv genom staden.

Hon kunde inte glömma Aninas bleka stirrande ögon.

Bort. Hem.

Träffa mamma och pappa.

Äta med någon hon kände sig trygg med.

Felix. Jossan. Molly. Teddy.

Teddy?

Sedan kom hon på att det nog inte skulle bli något ledigt när det här var klart. Hon var fortfarande biträdande jurist på Leijon advokatbyrå.

Emelie klev in på biluthyrningskontoret. Inredningen gick i grått och vitt. Bakom disken satt stora skyltar med Avislogotyper och små teveskärmar med reklamfilmer som rullade. På golvet låg mattor med samma logga på.

»Hur kan jag hjälpa dig?« frågade kvinnan bakom disken. Hon hade vit skjorta och en röd pullover med Avis skrivet över bröstet.

»Jag är på jakt efter en bil.«

Emelie förklarade att hon ville ha information om en Volvo med ett särskilt registreringsnummer och att hon visste att den skulle komma tillbaka i dag.

Kvinnan verkade inte tycka att det var en märklig fråga. Hon började slå i datorn.

»Ja, den har kommit in.«

»Tack, går det att se vem som hyrde den runt den 19 februari?«

»Tyvärr kan vi inte lämna ut såna uppgifter.«

»Okej. Kan jag hyra den nu då?«

»Det går bra. Men den står inte här, tyvärr. Den står i garaget i Täby. Men om du har bråttom så har jag en likadan bil här.«

»Nej, jag skulle vilja hyra just den bilen. Kan jag åka och hämta den nu direkt?«

Dessa ändlösa taxiresor. Trafiken var långsam. Det tog tio minuter bara att köra runt i rondellen vid Roslagstull. Hon tänkte på när president Obama varit här, då hade gatorna varit nästan tomma. Stockholmarna tog varningarna om avstängningar och trafikkoas på allvar och åkte kommunalt eller samåkte i sina bilar. Det visade ju att det gick – om alla bara ville. Man behövde inte sitta en person i varje bil och köa som ett pucko.

Hon ringde till Jan – den Hemlige men Kompetente mannen.

De pratade en stund om förutsättningarna att hitta spår i en hyrbil. Enligt Jan brukade bilarna rengöras och städas ur efter varje användning, men något fanns kanske kvar.

Han sa: »Du borde vara hemma och sova, Emelie, efter det du upplevde i natt.«

»Jo, men det går inte nu.«

»Vet vi nåt mer om vad polisen säger om det där?«

»Nej.«

»Vet de hur hon dog?«

»Jag tror inte det, hon hade ett sår vid tinningen. Jag vet inte hur det kommit dit. Kanske hade hon fallit?«

»Det är svårt att säga. Om de hittar blodspår brukar man kunna se på dem om offret stått upp eller legat ner när det attackerades. Bloddroppar ser olika ut beroende på hur de träffar en yta. Det kan vara viktigt. Om Anina stod upp när nån slog eller knuffade henne är det en helt annan sak än om hon låg ner. I det första fallet kan det ha varit ett slagsmål eller liknande som urartat. I det andra kan det bara vara gjort med berått mod.«