Han bodde i ett eget rum på samma hotell. Försäkringsbolaget betalade inte för det, men det var villkorslöst ur Cecilias perspektiv. Mats fick betala det själv och de var båda medvetna om att deras ekonomi inte skulle uthärda många hotellnätter till. Men hon trodde att han förstod, även om hon inte sa det uttryckligen. Hon vågade helt enkelt inte ha honom i samma rum som barnen.
Tiden gick. Mats var sjukskriven i ytterligare några dagar, han hade kunnat hämta Lillan på dagis, men hon var lika tydlig där. Han fick inte vara ensam med vare sig henne eller Benjamin en enda sekund. Hon sa till honom att han måste gå till en psykolog. Han sa att han behövde landa efter sitt brandtrauma.
»Vill du skiljas?« frågade han en kväll när de ätit room service-middag i Cecilias och barnens rum. Benjamin tittade på någon barnförbjuden våldsteve som vanligt, men han var ändå tolv år så kanske var det inte så farligt. Lillan satt uppflugen i Cecilias säng och trädde ett pärlband. Lakanet skulle garanterat vara fyllt av de färgglada plastpärlorna när det var dags att lägga sig.
Hon visste inte vad hon skulle svara. På något sätt älskade hon honom fortfarande, hans varma händer på hennes axlar, skrattgropen som var djupare i ena kinden än i den andra, hans självklara sätt att hantera allt praktiskt i hemmet.
Samtidigt måste han vara sjuk på ett ondskefullt vis. Han måste ha känt det komma krypande, och han borde ha kunnat förhindra att sjukdomen bröt ut.
Hon tänkte att hon borde vilja skiljas. Att hon aldrig någonsin skulle våga låta honom vara ensam med barnen. Att hon aldrig mer skulle kunna känna tillit till honom.
Hon svarade honom ärligt. »Jag vet inte, Mats, det känns tungt just nu. Jag tycker att du ska försöka bli botad.«
Hon tänkte att hon måste vänta och se vad BUP kom fram till. Barnen hade varit där en gång hittills. Om han hade gjort något mot dem fanns det ingen återvändo.
Mats började arbeta.
Han behövde full lön, inte minst för att kunna betala hotellrummet. De försökte få ersättning igen från försäkringsbolaget, men de ställde sig frågande: Varför kan han inte bo tillsammans med resten av familjen?
Han vägrade fråga någon kamrat om han kunde få bli inneboende några veckor tills saneringen av lägenheten var klar. »Vad ska de säga då, tror du? De kommer ju att börja undra.«
Cecilia undrade hur det skulle bli när de kunde flytta tillbaka. Hon ville fortfarande inte ha honom under samma tak som barnen.
Han började gå hos en psykolog. Två gånger i veckan gick han, och när han varit där sex gånger sa han: »Jag tror att nåt hände när jag var barn. Jag tror att det är därför jag har hållit på så här. Jag måste bearbeta det.«
Cecilia var förvånad över att polisen inte agerade starkare.
De borde hålla fler förhör med honom. Kanske med henne också. Begära in datorn.
Sedan slog det henne att hon faktiskt inte visste vad Mats hade berättat för polisen. Visste de ens om datorn?
Bilderna i hennes huvud satte igång igen.
Benjamins frågor för två år sedan om man kunde äta djurs pungkulor. »Kan man äta en människas pung också, tror du, mamma, liksom bita av den?« Eller den gången förra året när Lillan absolut inte hade velat bli torkad av Mats. Hon hade ställt sig i duschen och skrikit rakt ut efter mamma.
Det var bara det att hon var och handlade just då, i fyrtiofem minuter hade Lillan hållit på. Bara mamma. Fast ändå: det var Mats själv som hade berättat den här historien för henne.
Det var dags att flytta tillbaka till lägenheten. Det hade gått ungefär två månader sedan branden nu. Hon visste fortfarande inte hur de skulle göra med boendet.
Klockan två skulle de träffas i lägenheten tillsammans med en besiktningsman. Cecilia hade varit där med Mats vid två tillfällen tidigare och bestämt ny färg och nya tapeter på vissa av väggarna. De hade också diskuterat köksinredning, de var båda ense om att de inte ville ha något som liknade det de haft före branden.
Besiktningsmannen kom fem minuter försent. Han hade en folder för sina papper som såg onödigt flott ut, den var i någon form av krokodilläder. Mats verkade också vara försenad.
De väntade tio minuter och Cecilia försökte ringa honom, men hon fick inget svar.
De satte igång. Köket hade blivit riktigt bra. Kökslådorna, luckorna och bänkarna var från Ikea, gräddvita med beslag och handtag i gammal stil. Blandaren ovanför vasken hade stora vita porslinshandtag, det kändes lantligt. Ugnen hade fått en induktionshäll. »Det är säkrare också«, sa besiktningsmannen.
Mats dök inte upp. Lägenheten hade blivit fin, på ett sätt kändes det för lyxigt att få den helt renoverad, de hade ju bara bott där i tre år.
När de var klara försökte hon ringa honom igen. Han svarade inte.
Hon var tvungen att ta tag i vardagen.
Barnen var extra struliga i dag. Benjamin ville absolut inte följa med hem efter träningen och Cecilia blev mer än fyrtio minuter försenad till dagishämtningen. Lillan kissade på sig på väg till hotellet. När de kom upp på rummet kom Benjamin på att han glömt sin väska på tunnelbanan.
Mats kom inte till middagen heller. Det var inte ovanligt att han jobbade över, men han brukade alltid ringa. Cecilia försökte skicka ett sms.
Det kom inget svar.
De tittade på Barnkanalens mer milda program den kvällen, eftersom hon själv satt med framför teven. Vid sjutiden gick hon ut i korridoren och knackade på Mats dörr.
Nästa morgon hade hon fortfarande inte hört av honom. Hon hade lämnat mer än tio meddelanden på hans svarare.
De åt frukost som vanligt nere i frukostmatsalen. Kanske var det sista gången med hotellfrukostbuffén, i morgon skulle de flytta in.
Hon undrade vart han hade tagit vägen.
Tankarna snurrade. Kanske hade han bestämt sig för att lämna henne. Kanske klarade han inte av sig själv längre. Hade han förstått någonting om sig själv, där hos psykologen?
Men han kunde väl ändå höra av sig. Ett sms åtminstone: »Jag tar en paus några dagar« eller »Jag måste tänka igenom allt för mig själv ett tag«.
Men inget sådant hände.
Bara tystnad.
Tre dagar senare hade hon fortfarande inte hört av honom. Hon ringde hans chef och frågade om han kommit till jobbet, men det hade han inte. Hon frågade hotellpersonalen om de sett till honom, men de hade ingen aning. De öppnade hans rum, men han var inte där. Hon ringde till och med Viktor Blomgren, hans bästa vän – som hon inte ens tyckte om – och frågade om han visste något. Men han svarade som hotellpersonalen.
Mats Emanuelsson var försvunnen.
Och ingen visste vart han hade tagit vägen.
* * *
»Ska vi gå ner och titta på bilen direkt?«
Jan hade en stor bag hängande över axeln. »Jag har med mig en hel del utrustning, faktiskt.«
De gick alla tre mot garaget där bilen stod parkerad. Emelie hade berättat att hon just skrivit på hyreshandlingarna för bilen. Nu gick hon bredvid Teddy några meter bakom Jan.
Täby centrum var fullt med folk, och trots att det här stället var helt enormt kändes det som om människorna trängde sig fram. Golven glänste och på reklamskyltarna skröt man om att södra flygeln hade utökats med 14 000 kvadratmeter. I taket hängde något som såg ut som stora kristaller. Antagligen var det belysning av något slag.
Teddy speglade sig i de stora skyltfönstren. Han såg ut som skit, och det var även den mest passande beskrivningen på hur han mådde.
Han hade försökt ringa Linda för att be henne göra allt som stod i hennes makt för att få hem Nikola, men hennes telefon var inte påslagen. Då försökte han ringa Nikola själv, men han svarade inte. Det enda han kunde göra var att hoppas på att hans systerson lyssnat på hans råd.
Emelie såg också sliten ut. Ändå var han imponerad av att hon inte bara somnat om efter att han varit hemma hos henne.
Det ringde på hennes telefon.
Han hörde hennes svar. »Hej.«
»Nej, jag jobbar.«
»Nej, tyvärr, jag hinner inte riktigt prata nu.«
»Nej, jag vill gärna, men just nu är det lite mycket annat.«
Hon saktade ner stegen för att hamna några meter efter Teddy, men han hörde ändå fortsättningen på hennes samtal.
»Snälla Felix, jag vill ju, men kanske nästa vecka. Jag kan inte säga nåt säkert just nu, kan vi höras om några dagar?«
»Nähä, okej, jag förstår. Du, jag måste sluta prata nu. Vi pratar snart.«
»Nähä, okej då. Okej. Hej.«
Han vände sig om och såg hennes ansikte, munnen som ett streck, blicken stint framåt. Givet hennes senaste dygn var det oklart om anledningen till hennes sammanbitna min var samtalet hon just avslutat, upplevelsen hon haft i natt eller den sammantagna effekten av hela skiten just nu.
Oavsett så förstod han henne.
Avis del av parkeringshuset skilde sig inte från resten av garaget på annat sätt än att det satt skyltar på väggarna med deras logotype.
Teddy såg hur Emelie klickade med den svarta bilnyckeln hon hade i handen. Det hördes ett ljud och en av bilarnas sidoljus blinkade till.
»Vi borde köra undan den innan du börjar, Jan«, sa hon.
Teddy sträckte ut armen och hejdade henne.
»Nej, det tror jag inte. Vi ska nog röra så lite som möjligt i den, vi var ju inte så bra på det i lägenheten. Eller vad säger du, Jan?«
»Ju färre främmande avtryck och spår desto bättre. Det borde ni veta vid det här laget.«
Jan ställde sin bag bredvid bilen, böjde sig ner och plockade upp ett par latexhandskar som han drog över händerna.
»Den där tar jag hand om«, sa han till Emelie och tog bilnyckeln ifrån henne.
Jan den Kompetente satte på sig en pannlampa, öppnade bildörren och kröp in i baksätet.
Teddy såg inte vad han gjorde där inne, mer än att han då och då böjde sig ut och grejade med tops, små påsar och pincetter. Han undrade vad människor runtomkring tänkte, men ingen verkade bry sig. Antagligen trodde de bara att Janne var Avis mest noggranna städare någonsin.
Emelie hukade på det gråa betonggolvet med sin dator i knäet.
Efter tio minuter gick Teddy själv fram till bilen. Han rörde inte vid något men försökte se in i den. Det var en Volvo combi av nyare modell, mörkblå, men utan extra finesser. Tygsätena borde betyda att dna-spår fastnade bättre. Bagageutrymmet kunde enkelt rymma en människa. Teddy gick runt, bad Jan om lov att öppna förardörren, och tittade in på förarsätet, ratten och instrumentbrädan. Han tänkte på Dejans profilbil som han blivit upplockad i. Nu för tiden innehöll bilar mer dator än motor. Nu körde Dejan också en sådan kärra. Kompisen hade skrutit om det streamade ljudet, tevemöjligheterna och navigationspaketet.
Teddy stannade till med näsan nästan framme vid instrumentbrädan.
Navigationssystemet.
»Jan«, sa han, »finns det nån inbyggd gps eller så i den här bilen?«
Jan tittade upp från baksätet. »Du är ett geni.«
Teddy och Jan satte sig i bilens framsäten. Emelie böjde sig in från sidan. Teddy kände hennes lukt, schampo blandat med hud. Antagligen hade hon varit oduschad många timmar, hon doftade människa.
Jan sa: »Den har ett minne i navigationssystemet. Men jag vet inte hur många körningar den kommer ihåg. Och vi vet ju inte ens om de använde gps.«
Han tryckte på knapparna på instrumentpanelen. Texten Senaste resplan kom upp på skärmen.
De såg ett antal adresser. Jan scrollade i listan. Han tryckte på knapparna. Scrollade ner.
Där. Ett datum: 19 februari.
Adressen stämde: Fatbursgatan.
Jan tryckte vidare på knappen.
Destination: Lövtuna gård, Enbacken 1, Sörmland.
Emelie körde Volvon.
De var på väg mot adressen dit kidnapparna enligt navigationssystemet åkt den 19 februari klockan 12.07. Med största sannolikhet var det då de flyttat Philip Schale till en ny plats. En plats där man inte hörde bussar eller annan trafik, utan i stället fågelkvitter.
Emelie körde lugnt.
Hon sa: »Jag lyckades hitta nåt på det där kontonumret i Citibank, dit Philip nu har flyttat pengarna.«
Jan hade åkt iväg för att analysera sina fynd. Om den här adressen var ett villospår var det bättre att han inte slösade sin tid där.
»Jag har ju fått många dokument digitalt som rör Philip, och lagt in i min dator. Sen har jag gjort en egen liten due diligence på allt ihop.«
»En vad?«
»En undersökning, genomlysning. Och den där banken, jag tyckte att jag kände igen den. Inte en liten bank, men heller inte en vanlig bank för svenska företag.«
»Och?«
»Jag har upptäckt att den där banken används för flera av bolagen som Philip investerat i. Den används också av vissa bolag som tycks tillhöra Carl-Johan. Den användes även för Pixel Flow, Kevins bolag.«
De satt tysta och försökte förstå.